Fru talman! Det ärende vi har haft att bereda inför dagens debatt, Några frågor om offentlighet och sekretess, kan väl närmast liknas vid propositionernas svar på pyttipanna. Förhoppningsvis blir det något hyfsat matnyttigt till slut. Men det har inte funnits något direkt recept, utan man har slängt i lite av de rester man har hemma och som kan funka ihop.
Sålunda har vi fått tugga i oss allt från överföring av sekretess i flera led till avsaknaden av sekretess inom viss begravningsverksamhet. Det har också handlat om skattesekretess hos Bokföringsnämnden och sekretessskydd vid arbete inom Kriminalvården och i internationellt polisiärt samarbete.
Till råga på allt kryddar regeringen anrättningen med lite allmänt snömos om hur man jobbar med offentlighet och sekretess i EU-samarbetet, mest för att kunna bocka av ett kanske inte helt lyckosamt formulerat tillkännagivande från riksdagen som slutbehandlat. Men som man ropar får man svar, och det är kanske inte framför allt här som vi har våra främsta invändningar.
Några frågor om offentlighet och sekretess
EU ger ändå upphov till en av våra reservationer. Det visar sig nämligen att EU-kommissionen på eget bevåg har ställt ut checkar som man nu förväntar sig att vi i medlemsstaterna ska lösa in, kosta vad det kosta vill. I sina försök att förespegla att befolkningen i Europa skulle ha några påverkansmöjligheter på den här monstruösa EU-apparaten har man infört något som man kallar för medborgarinitiativ, där minst en miljon människor i sju eller fler länder kan gå ihop och skriva på en uppmaning om att kommissionen bör lägga fram förslag till åtgärder.
Att det sedan är upp till EU-kommissionen att själv avgöra hur förslaget ska utformas och att det i princip bara får handla om att införa nya lagstiftningsåtgärder för att ytterligare förstärka efterlevnaden av EU:s fördrag är en annan femma. Det låter i alla fall bra och är kanske inte helt olikt de instrument vi redan har här i Sverige i form av kommunala medborgarförslag och folkinitiativ.
Men förutom skillnaden i vad sådana förslag och initiativ får handla om har alltså kommissionen på eget bevåg gått ut och lovat att information om vilka som stöder EU:s så kallade medborgarinitiativ ska vara sekretessbelagd, helt i motsats till vad som gäller för de svenska motsvarigheterna och helt i strid med svensk offentlighetstradition.
Man har till och med, som jag har förstått det, varit på väg att dra Sverige inför EU-domstolen för att vi har velat hävda att samma regler för öppenhet och insyn ska gälla för såväl svenska som europeiska initiativ. Därför blir det nästan lite tragikomiskt att ta del av beredningen av denna fråga, där så gott som samtliga svenska instanser verkar vara rörande överens om att offentlighet bör råda. Likväl landar man i slutsatsen att sekretess ska införas för att täcka upp för EU-kommissionens utfästelser om att sekretess ska råda i dessa fall.
Det är helt galet, fru talman, att vi ska göra avkall på vår gamla svenska offentlighetsprincip, som har tjänat oss väl, bara för att rädda ansiktet på EU-kommissionen för något som de har råkat publicera på internet.
Från Sverigedemokraternas sida menar vi att en god konservativ princip är att det allmänna bör vara synnerligen restriktivt med att införa sekretessbestämmelser på områden där sådana inte redan finns. Av detta följer att EU-kommissionens påbud och följaktligen regeringens förslag om att införa sekretess för stödförklaringar till så kallade medborgarinitiativ inte bör genomföras.
Tvärtom menar jag, och många med mig, bland andra flera remissinstanser, att det allmänna rimligen kan ha ett berättigat insynsintresse i vilka som kan tänkas stå bakom ett sådant initiativ. Förutom den svenska offentlighetstraditionen kan det faktiskt föreligga ett genuint och legitimt intresse av att veta om ett visst initiativ enbart eller företrädesvis stöds av personer ur en viss socioekonomisk grupp eller från ett visst avgränsat geografiskt område. Eller så kan det finnas ett intresse av att känna till vilka företrädare för till exempel näringslivet eller olika politiska organisationer som stöder ett visst initiativ.
Det finns heller inga indikationer som tyder på eller där det har kunnat påvisas att enskilda i Sverige avstår från att stödja kommunala folkinitiativ eller medborgarförslag på grund av avsaknad av sekretess. Egentligen ter sig hela argumentationen både ologisk och icke applicerbar, åtminstone på svenska förhållanden. Här är det därför på sin plats att vi i riksdagen står upp för svenska värderingar och röstar nej till detta missgrepp.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Några frågor om offentlighet och sekretess
Fru talman! Jag nämnde tidigare att en god konservativ princip är att det allmänna bör vara synnerligen restriktivt med att införa sekretessbestämmelser på områden där sådana inte redan finns. Av detta följer motsatsvis att offentlighet bör övervägas på platser där det inte tidigare funnits.
Regeringen föreslår nu i propositionen att Hälsohögskolan i Jönköping AB ska läggas till i bilagan till offentlighets- och sekretesslagen så att offentlig insyn kan råda även där. Detta finner vi vara gott och väl, då verksamheten i allt väsentligt uppfyller kriterierna för att det ska vara så, trots att det handlar om en privat stiftelse.
En annan privaträttslig organisation vars verksamhet också uppfyller kriterierna för att offentlig insyn bör råda är Sveriges advokatsamfund, som sålunda också bör läggas till i bilagan. Förutom att vara en mäktig lobby- och remissorganisation, som i praktiken har ett lagfäst monopol på advokattjänster, har organisationen tydliga offentligrättsliga drag, och i dess uppgifter ingår viss myndighetsutövning. Verksamheten finansieras dessutom indirekt med allmänna medel, då medlemsavgiften betalas av yrkesutövare som i princip har monopol på statliga tjänster.
På samma sätt som varken åklagarväsen eller domstolar utgör något frifräsande frälse menar vi att inte heller Advokatsamfundets verksamhet bör stå över allmän insyn, förstås utan att för den sakens skull göra några som helst intrång på den enskilda advokatens professionella yrkesutövning vad gäller konfidentialitet gentemot sin klient och så vidare. Det är egentligen inte mycket konstigare än den offentlighet som råder inom sjukvården, där verksamheten står under offentlig insyn och kontroll samtidigt som patientjournaler och förtroliga läkarkontakter fortsatt kan hållas hemliga.
Vår uppfattning delas föga förvånande inte av Advokatsamfundet själva, och vi fick till och med ett långt, argt brev från dem häromveckan med anledning av vårt motionsyrkande. Det är alltid roligt när ens förslag väcker uppmärksamhet, och även om jag kan tycka att deras förmedlade bestämda uppfattning - "det saknas överhuvudtaget anledning att omfatta Advokatsamfundets verksamhet av allmän insyn och offentlighet" - nästan kan vara skäl nog för att det borde införas blir det snudd på löjeväckande när de försöker skrämmas genom att likna en sådan ordning vid utvecklingen i Polen, Ungern eller Turkiet.
Vi tänkte oss nog i förlängningen snarare ett system som liknar det som finns i vårt kära grannland Norge. Där har man till och med en statlig myndighet, Tilsynsrådet for advokatvirksomhet, som utfärdar advokatlicenser och även utövar tillsyn över advokater. Det är egentligen inte något konstigt med detta, men det finns kanske de inom Advokatsamfundet som ifrågasätter rättsstatens tillstånd i Norge också, vad vet jag? Så långt är dock inte vi beredda att gå i alla fall.
Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 3.
(Applåder)
I detta anförande instämde Jonas Millard (SD) och Patrick Reslow (-).
