Herr talman! Människor är fantastiska. Vi har en helt otrolig förmåga att anpassa oss till nya förutsättningar och hitta vägar att tillgodose våra behov.
Till skillnad från reptiler, som agerar på sina mest grundläggande drifter, kan däggdjur lägga ihop två och två. Avancerade däggdjur, som människan, kan tänka abstrakt och om inte förutse så i alla fall göra rimliga gissningar om framtiden, och vi kan organisera oss.
För de allra flesta av oss är spelreglerna tydliga. Vi kanske inte gillar alla lagar, men vi accepterar dem för att vi känner att de ändå på det hela taget tjänar oss väl. Vi kanske inte heller gillar alla sociala koder, men vi finner oss i dem för att vi inser att det måste finnas några slags normer för hur vi förhåller oss till varandra.
Land ska med lag byggas. Det är ett talesätt som jag tror har sitt ursprung i de gamla landskapslagarna från 1300-talet. Jag har för mig att det också var Karl XV:s valspråk.
Så är det, och mer därtill. Samhällen byggs av regler som accepteras av de flesta – inte nödvändigtvis gillas, men accepteras. Genom historien kan anledningarna till att acceptera lagen ha skiftat. I gamla tider hoppades lagstiftaren på att drakoniska straff skulle skrämma till laglydnad, och samma grundidé bar nog fram genom medeltiden och präglar möjligen fortfarande någon liten del av den rättspolitiska diskursen.
Efter att demokratin gjort sitt intåg ligger antagligen en del i acceptansen för lagarna i vetskapen om att de har tillkommit genom en någorlunda rimlig kompromiss mellan allas åsikter och att man ändå har något slags möjlighet att påverka.
Sedan finns det de som struntar i precis allt sådant, som ser lagen som någonting som gäller andra och som inte har några problem att utsätta andra för våld, obehag, skada och fara, så länge det gynnar dem själva. Bland dem finns naturligtvis en massa människor som har haft svårt att ta plats i majoritetssamhället, som av olika skäl inte passat in eller som har valt att inte passa in. De kanske upplever att de inte har eller haft något annat val än att försörja sig på ett moraliskt eller lagligen klandervärt sätt, lever på ersättning som de egentligen inte skulle ha rätt till, fuskar till sig andra fördelar och gör inbrott, stjäl i butiker eller ägnar sig åt mindre bedrägerier. Bedrägerier är någonting som har växt lavinartat med de möjligheter som finns genom den moderna tekniken med näthandel och så vidare.
Sedan finns det de som egentligen skulle ha alla förutsättningar att leva ett hederligt och bra liv, som med både list och organisationsförmåga kan genomföra avancerade projekt och som skulle kunna använda dessa sina begåvningar till att skapa bestående värden till gagn för sig själva men också för alla andra genom den tillväxt som deras verksamheter skulle kunna generera. Men de väljer i stället kriminalitet.
I polisens rapport om organiserad brottslighet från 2015 konstaterar man en utveckling där den kriminella samverkan är alltmer föränderlig. Lojaliteter är inte lika beständiga, och kriminaliteten sker mer i projektform av löst sammansatta nätverk.
Polisen skriver att man nu i större utsträckning ser en organiserad brottslighet där alla samarbetar med alla.
Detta är någonting som också sker gränsöverskridande. I det normala livet hyllar vi de möjligheter som den fria rörligheten ger för vanligt folk och för vanliga företag, eftersom den skapar en grogrund för det välstånd som vi alla tar för givet. Men dessvärre utnyttjar även kriminella globaliseringens möjligheter med gränsöverskridande samverkan mellan exempelvis stöldligor från andra länder med kunskap, utrustning och förmåga att begå vissa brott och inhemska förmågor med kunskap om var och hur dessa brott kan och bör begås.
Det är ibland inte helt lätt att reda ut precis vem i all denna samverkan som ska anses bära ansvar för vad. Stämplingsbegreppet blir inte alltid helt entydigt i de fall där exempelvis en eller flera personer planerar ett brott och mot ersättning låter någon annan utföra det. Man kan tänka sig extremfall där någon inom ramen för till exempel forskning inom kriminologi kartlägger olika möjligheter som sedan utnyttjas av andra för att genomföra kriminalitet.
Alldeles oavsett dessa utmaningar är trots allt den proposition som vi har framför oss i dag ett steg i rätt riktning. Den organiserade brottsligheten utvecklas i, som det verkar, en snabb takt och med stor kreativitet. Vi måste från lagstiftarens sida matcha detta. Det är glädjande att den nuvarande regeringen fullföljer den tidigare alliansregeringens inslagna väg på den linjen.
Lika välkommet som att vi nu genomför detta, lika bra är flera saker som är på gång. Elin Lundgren nämnde många av dem. Förverkandefrågorna, som vi får upp snart, är viktiga. Brott ska verkligen inte löna sig. Likaså är produkten om id-kapningar som kommer bra politik överlag, och den har vi en bred enighet om i utskottet. Men varför stannar regeringen där? Återigen tvingas jag konstatera att idéerna och initiativen i första hand kommer från riksdagen och inte från regeringen. Det är vi i oppositionen som är drivande när det gäller att identifiera rättsfrågornas utmaningar och lansera lösningar på dem.
Genom tillkännagivandeinstrumentet knuffar vi regeringen framför oss, och det är väl i och för sig bra. För bara några veckor sedan fattade vi här i riksdagen beslut om att införa brottet systematiska stölder. Det träffar en viktig men kanske inte alltid så uppmärksammad delmängd av den organiserade brottsligheten – den som drabbar landsbygden och butiker. Den skapar både otrygghet och stor ekonomisk skada och i förlängningen sviktande förtroende för rättssamhället. Det var regeringspartierna emot, men den striden vann vi. För alla som värnar tryggheten i Sverige måste vi vinna mycket mer.
Fru talman! Rättsfrågorna i allmänhet, och kanske frågorna om den organiserade brottsligheten i synnerhet, kräver vårt fulla fokus. Det finns inget utrymme för halvhjärtade ansatser och läpparnas bekännelser. Vi måste sätta kraft bakom orden, eller som man säger på engelska: Put your money where your mouth is. Vi är många som länge har sett en alltmer pressad situation för Sveriges poliser, och det står alltmer klart att den stora omorganisation som i grunden är någonting positivt håller på att halka väldigt snett. Det, i kombination med mycket mer, har försatt polisen i en situation som börjar bli ohållbar.
Om nya lagar – bra lagar – som sätter effektiva instrument i rättsvårdande myndigheters händer ska ha någon effekt måste vi ha personal som kan använda instrumenten. Jag tror att samtliga av oss på oppositionssidan har aviserat satsningar på polisen i våra vårbudgetmotioner. Vi ser och erkänner behovet, och vi räds riskerna och de konsekvenser som en orkeslös poliskår i en havererad organisation skulle innebära.
Från Centerpartiets sida satsar vi 2,4 miljarder över fyra år för att förstärka polisens numerära kompetens. Vi på oppositionssidan har alla avstått från andra satsningar för att kunna prioritera människors trygghet. Regeringen väljer annat, och det är naturligtvis dess fulla rätt. Men det är viktigt att göra alla medvetna om att regeringspartierna inte tycker att det är lika angeläget som vi gör.
Fru talman! Det är bra att regeringen lanserar ett och annat lagförslag, om inte annat som svar på riksdagens alla tillkännagivanden på justitieområdet. För att de nya lagarna ska ha effekt måste vi dock ha en fungerande polis, och då måste enligt min mening resurser till.
(Applåder)
