Naturvård

Motion 1990/91:Jo731 av Sven Eric Lorentzon m.fl. (m)

Inledning

Svenskar har alltid haft en stark känsla för naturen. Vi
tycker om naturen och följer med intresse dess skiftningar
under året. Vi gläds åt lärkan och sipporna på våren och
skogsvandring med svampplockning under hösten.

Skyddet av den biologiska mångfalden framstår som en
av vår tids viktigaste uppgifter. En levande och rik natur har
alltid varit en moderat hjärtefråga. Även våra barn och
barnbarn måste få möjlighet att uppleva vårglädjen i en
blåsippsbacke. Den ger inte bara en naturupplevelse utan
även en framtidskänsla.

Vår natur och vårt landskap är resultatet av
generationers mänskliga påverkan. Även i framtiden måste
människan få påverka naturen. Vissa landskapstyper och
naturområden av stort värde kommer emellertid att
försvinna om inte särskilda regler införs. Hotade växt- och
djurarter måste skyddas. Om skyddsinsatserna leder till
försvårad markanvändning skall givetvis markägaren
ersättas.

Svensk naturvård är i dag starkt centraliserad och
vårdansvaret ligger praktiskt taget uteslutande på stat och
kommun. Alternativa naturvårdsformer har aldrig fått
någon chans i Sverige, utan har snarare motarbetats och
utsatts för misstro. Detta är ett resultat av den
socialdemokratiska politiken.

Nu krävs ett nytänkande inom den svenska naturvården.
Mångfalden måste främjas och det personliga ansvaret och
engagemanget fördjupas.

Svensk natur erbjuder stora värden, som till följd av den
pågående internationaliseringen i Europa kan få en ökad
betydelse.

En ny vårdkris

I Sverige är betydande arealer skyddade på olika sätt.
Staten bär genom naturvårdsverket och länsstyrelserna det
huvudsakliga vårdansvaret. Det som nu skyddats är det
finaste och värdefullaste vi i Sverige har av natur. Bortsett
från naturskogar och vissa våtmarker kräver dessa marker
vård och skötsel. Bevarandearbetet och vården måste vara
långsiktig.

Under de senaste åren har den svenska naturvården
blivit allt mer eftersatt. Staten har inte klarat sina uppgifter.
Risken för oersättliga förluster har blivit allt mer uppenbar.
Den statliga naturvården är i kris. Vården uppfyller inte
kraven.

Detta kan på sikt få långtgående konsekvenser. Det är
ofta omöjligt att reparera skadad natur. Det går inte att
återskapa en utdikad myr, och en igenvuxen äng kan inte få
tillbaka sina blomster.

För att klara av naturvården krävs inte mer pengar utan
nytänkande och omprövning. Mer pengar hotar att
konservera systemfelen. Nya vårdformer måste utvecklas.

Bättre lagstiftning

Skyddet för djur- och växtarter bör förstärkas inom
ramen för en bättre natursvårdslagstiftning. Vi har i flera
års tid krävt en översyn av naturvårdslagen och ser därför
med tillfredsställelse att denna översyn nu kommit till
stånd. Även straffskalorna måste ses över. Naturvårdslagen
måste samordnas med annan lagstiftning på området. Vi
menar att Naturvårdslagen skall ingå i en samordnad
miljöbalk.

När det gäller artvård är det angeläget att hotade
däggdjur, fåglar och fiskar omfattas av naturvårdslagen.

Miljökonsekvensbeskrivningar bör enligt vår mening
införas även inom naturvården.

Kommunernas planeringsansvar för hushållningen med
naturresurser och olika myndigheters ansvarsfördelning
måste klargöras.

Det behöver också klarläggas hur enskilda och ideella
föreningar skall kunna delta i naturvårdsarbetet mer aktivt,
gärna enligt dansk förebild. I Danmark kan ersättning utgå
för olika typer av naturvårdande insatser.

Vissa naturvårdsfrågor av lokal eller regional karaktär
skall kunna delegeras till kommunerna. Byråkratiseringen
av naturvården måste hejdas genom prövning av nuvarande
organisation och administration.

Översynen av naturvårdslagen utmynnade bl.a. i ett
förslag om bättre artskydd genom att skyddet för biotoper
som utgör livsmiljö för hotade djur- eller växtarter
förstärks. Förslaget är bra men har flera svagheter.
Kostnaderna för vården av biotoperna har, enligt vår
uppfattning, undervärderats. Det föreslagna skyddet har
samma svagheter som det institutionaliserade systemet för
vården av naturreservat.

Biotopreservaten kommer att bli små och isolerade,
vilket på sikt kan leda till en artutarmning. Innan reservaten
bildas måste de specifika krav som den skyddsvärda arten
ställer vara kartlagda. Antalet hotade arter i Sverige är
stort, omkring 10 procent av vår fauna och flora. Begreppet
''hotade'' behöver ytterligare preciseras så att en eventuell
prioritering kan göras.

Skäl finns vidare att överväga vilka arter som skall ges
ett biotopskydd -- de med redan mycket svaga bestånd eller
de med mera vitala.

Bättre naturvård

Skyddsvärda områden bör så långt det är möjligt kvarstå
i enskild ägo. Vi kan dock i två mycket speciella fall se skäl
som talar för statligt eller ideellt ägande av den natur som
skall skyddas. Det ena är nationalparkerna, som staten bör
äga och förvalta. Det andra är värdefull mark där
ägarbilden är för splittrad eller osäker för att
skötselkontrakt skall kunna användas. I det andra fallet
skulle de ideella föreningarna på naturvårdsområdet kunna
ta ett ansvar för såväl ägande som skötsel.

Genom att ge ett förvaltaransvar till markägarna skapas
bättre förutsättningarna för att rädda den svenska
kulturbygden. Det finns flera olika tillvägagångssätt. I vissa
fall kan en arealbaserad ersättning, dvs någon typ av
skötselkontrakt, vara att föredra. Ersättningen skall kunna
ges till dem som vill vårda värdefulla naturmarker såsom
ängar, hagar och strandområden.

Äldre typer av kulturlandskap hör till de i dag mest
hotade naturområdena i Sverige. De som fram till i dag
skött dessa landskap och därmed befrämjat ett rikt och
varierat djur- och växtliv är framför allt Sveriges
lantbrukare. Vill statsmakterna medverka till ett öppet
landskap med ängar och kulturbeten fordrar detta någon
form av naturvårdslön till den enskilde brukaren.

I andra länder är det vanligt att ideella
naturvårdsorganisationer äger och sköter naturobjekt. Den
ideella naturvården äger redan i dag värdefulla
naturområden. Det engagemang som i dag visas av ideella
organisationer vid skötsel av svenska naturområden visar
att det är de som har den största kunskapen, den högsta
motivationen och den största ansvarskänslan för den
framtida förvaltningen av den svenska naturen. Enligt vår
uppfattning bör det ideella inslaget i svensk naturvård
stärkas. Naturvårdsverket bör därför få i uppgift att
undersöka hur statligt ägda naturområden kan överföras till
den ideella naturvården.

Skydd av arter och genetisk variation

Hotet mot den biologiska mångfalden är ett omfattande
globalt miljöhot, ofta ett bortglömt eller dolt hot. Detta hot
är inte enbart inskränkt till de tropiska regnskogarna eller
korallreven.

Antalet hotade svenska djur och växtarter ökar.
Orsakerna är flera, men den vanligaste är förändrad
markanvändning. Socialdemokraternas planeringsiver och
vilja att styra markanvändningen har varit negativ.
Igenväxningen av ängar, strandängar och hagar samt
utdikningen av våtmarker utgör påtagliga hot.

Att arter minskar i Sverige eller fortfarande försvinner
visar att naturvården inte fungerar tillfredsställande.
Artbevarandet har varit allt för lågprioriterat.

När arter försvinner eller reduceras i antal sker en
biologisk och genetisk utarmning. Variationen inom arterna
blir mindre genom att antalet individer minskar. Detta kan
få allvarliga konsekvenser för arters långsiktiga överlevnad.
Det är ett förhållande som ofta helt nonchalerats. Fauna-
och floravården är en försummad del av naturvården och
bör ges en större tyngd. En utökad forskning inom området
är angelägen.

Omfattande inventeringar av växter och djur har gjorts
eller pågår i Sverige. Dessa har ofta företagits av enskilda
eller föreningar. Som exempel kan nämnas flororna för våra
landskap. Dessa ger oss en unik kunskapsbas för skyddet av
våra arter. Ytterligare kunskap har vunnits i samband med
inventeringar av hagar och ängar, sumpskogar samt vid
upprättande av kommunernas översiktsplaner,
vegetationskarteringarna i fjällen och länsstyrelsernas
naturvårdsinventeringar. Denna kunskap måste samordnas.

Sverige bör prioritera frågor som rör skyddet av den
biologiska mångfalden vid FN:s konferens om miljö och
utveckling i Brasilien 1992.

Nationalparker

Nationalparker skall omfatta områden där naturen i
huvudsak får utvecklas fritt. Marken bör ägas av staten.
Naturen i nationalparker skall normalt inte behöva någon
skötsel. Nationalparker skall i princip inte ha några
driftkostnader utom för övervakning. I några sydsvenska
nationalparker ingår även kulturmarker av olika typ, som
kräver särskild vård. Det är synnerligen tveksamt om
områden av sådan typ skall skyddas som nationalparker --
resultatet blir parker av två slag med olika innebörd.

Skyddet skall enligt vår mening vara mycket starkt.
Svenska nationalparker bör kunna tjäna som
internationella referensområden. Ingrepp bör få ske endast
efter lagstiftning i särskilda fall.

I de nordliga nationalparkerna, Stora Sjöfallet och
Abisko, har vid flera tillfällen olika ingrepp gjorts, bl.a.
vägbyggen och vattenkraftsutbyggnad. De exploaterade
områdena urholkar respekten för nationalparksbegreppet
och dessa delar av parkerna bör överföras till naturreservat.

Naturreservat

Naturreservat skall vara reservat för naturen.
Socialdemokraternas alltför lättvindiga tolkning av
begreppet hotar att undergräva respekten för reservaten.
Begreppet naturskydd måste renodlas. Områden skall inte
avsättas som naturreservat av friluftslivs- eller
rekreationsskäl.

Naturreservat kan ägas av enskilda, företag, kommuner
eller staten. För icke offentliga markägare skall gälla att
försvårad markanvändning skall berättiga till ersättning.

Skötseln av reservat skall även kunna läggas ut på
specialiserade entreprenadföretag. Denna skötselmetod
kan även användas för vård av annan naturvårdsmark.

Många av dagens naturreservat uppfyller inte de krav
som bör ställas på ett naturreservat. Det skyddsvärda kan,
som exempel, ha gått förlorat genom bristfällig skötsel. I
sådana fall bör de nuvarande reservaten få annan status,
annat skydd eller försäljas. En tid tillkom naturreservat
snarare av sociala skäl än som ett skydd för naturen. Dessa
avsättningar måste omprövas.

Många nu hotade djur och växter förekommer i
kulturpåverkade marker. Det är angeläget att deras
särskilda krav på miljö blir klarlagda och att skötseln av
naturreservaten utförs rätt.

I naturreservat skall tillträdesförbud kunna utfärdas, om
så krävs för att skydda ömtåliga växter eller djur.

Vid avsättningen av naturreservat skall alltid en vård-
och driftkostnadsplan upprättas. Detta är värdefullt från
natursynpunkt. Avsättningen av nya reservat får inte leda
till att skötseln av de redan existerande försämras. Många
av dagens reservat skyddar det värdefullaste vi har i svensk
natur och måste därför tillförsäkras en god skötsel.
Naturvårdsverket bör därför undersöka hur vården av
reservaten kan förbättras.

Naturreservaten skall enligt vår mening uppfylla
följande kriterier:Naturreservat skall vara ett skydd för
att bevara särskilda naturtyper, t.ex. biotoper för hotade
arter eller geologiska formationer. I naturreservat skall till
skillnad från nationalparker en viss mänsklig påverkan
tillåtas.I naturreservaten är det i första hand naturen som
skall vårdas. Detta måste prioriteras i skötselplaner och
liknande. Vårdpengarna skall enligt vår mening inte
användas till p-platser, stigar, skyltar etc. eller annat som
inte har med vården att göra.

Riksobjekt för naturvården

Kommunerna tar fram översiktsplaner för
markanvändningen, där länsstyrelserna för fram allt flera
områden som s.k. riksobjekt för naturvården. Man anar
redan en inflation av riksobjekt, som tenderar att urholka
begreppet. Begreppet riksobjekt behöver enligt vår mening
en förnyad definition -- länsstyrelserna förefaller ibland
använda begreppet som ett skydd för sin egen
naturvårdsfunktion. Skall alla riksobjekt bli reservat
betyder det en ytterligare uttunning av resurserna. Detta är
inte acceptabelt, eftersom vården av de befintliga
reservaten redan i dag är undermålig.

Våtmarker

Sveriges våtmarker har ofta särpräglad såväl fauna som
flora, som är angelägna att bevara. De är betydelsfulla för
viltet och viktiga rastplatser för flyttande fåglar. I områden
med kalhyggen och stor vattenavrinning utgör de en typ av
utjämningsmagasin som motverkar översvämning
nedströms. Även globalt är Sveriges våtmarker av
betydelse. Convention of Wetlands upptar cirka 30
internationellt skyddsvärda områden i Sverige.

Brytningen av torv innebär oåterkalleliga skador på
myrarna och på de växter och djur som är beroende av
myrarna som livsmiljö. En utbruten torvmyr eller ett
utdikat rikkärr kan aldrig återställas. Cirka en tredjedel av
Sveriges våtmarker är i dag mer eller mindre torrlagda. I
Sydsverige är det 90 procent.

I princip bör kvarvarande sydsvenska våtmarker
bevaras, särskilt i de kalkrika områdena. Naturvården
måste här få komma in i ett tidigt planeringsstadium.
Nuvarande statsbidrag till dikning bör avskaffas.

I områden där det är ett stort behov att skydda
våtmarkerna, t.ex. de kvarvarande rikkärren i
kalkområdena, skall förbud mot markavvattning kunna
införas enligt naturvårdslagen. Många växt- och djurarter är
knutna till olika våtmarkstyper. De måste ges en möjlighet
att fortleva i livskraftiga bestånd. Genom dikningar har
deras livsutrymme blivit mycket kraftigt beskuret.

Metoder för återskapande av våtmarker, till exempel
från jordbruksmark, är under utarbetande. Detta är
angeläget och kan få stor betydelse inte minst i områden där
våtmarkerna kan användas som närsaltfilter.

Vattendrag

Eftersom huvuddelen av vattendragen i Sverige används
för energiproduktion är det utomordentligt viktigt att
bevara dem som fortfarande är helt orörda. De
representerar omistliga naturvärden. En utbyggnad skulle
ge oåterkalleliga skador.

Moderata samlingspartiet anser därför att de fem
outbyggda huvudälvarna -- Råne, Torne, Kalix, Pite och
Vindeln -- skall bevaras. Vi säger därför bestämt nej till
utbyggnad.

Även i södra Sverige finns flera vattendrag med stora
naturvärden. Till de mest bevarandevärda hör Emån i
Småland och Bräkneån i Blekinge. Nedre Dalälvsområdet,
från Avesta till mynningen, hör också till denna kategori.

Skyddet av Emån måste förstärkas. Vi menar därför att
även Emån skall föras in i naturresurslagens förteckning
över skyddade vattendrag.

Restaurering av skadade sjöar och kalkning av försurade
sjöar måste göras, så att ytterligare skada undviks.
Opåverkade sjöar i fjällområdet bör bevaras som
referensområden.

Öka naturhänsynen

Olika skötsellagar har i stor utsträckning detaljstyrt
brukandet. Den statliga styrningen har ofta varit av ondo,
eftersom den många gånger har tvingat fram en
markanvändning som också resulterat bristande
naturhänsyn.

Den ena parten i kedjan -- staten -- har inte anat
beslutskonsekvenserna; marken växer igen, urskogar huggs
ner, hagar igenplanteras och våtmarker utdikas. Denna
successiva och smygande process ökar hotet mot många
växter och djur. Vissa hotas akut av utrotning och naturen
blir då oåterkalleligt fattigare.

Jordbruksmark

Omställningen av det svenska jordbruket kommer att
leda till att hundratusentals hektar åkermark får ny
användning.

Ett alternativ är att i någon utsträckning återskapa
sådana naturbetes- och ängsmarker som försvunnit sedan
1800-talets slut. Vår inhemska flora och fauna bör ges
möjlighet att vandra in på dessa nyskapade ängs- och
hagmarker.

Ett alternativ till traditionell användning av åkern är
plantering av energiskog eller andra energigrödor. Det är
angeläget att miljökonsekvenserna utreds innan en
storskalig övergång till olika energigrödor sker. Många
lantbruk anlägger golfbanor för att hålla landskapet öppet.
Även i dessa fall bör miljökonsekvenserna utredas.

Skyddsvärda skogar

Skogen är Sveriges viktigaste inkomstkälla. Denna
naturresurs måste skötas och vårdas. Den pågående
skogsutredningen måste enligt vår mening utmynna i en
omfattande avreglering av det svenska skogsbruket.
Detaljföreskrifter i den nuvarande lagstiftningen har
motverkat naturvårdens intressen och bör därför helt
avskaffas. Det är mot denna bakgrund glädjande att
regeringen i årets budgetproposition föreslår att de så
kallade 5:3-bidragen skall avskaffas.

De mycket små rester som finns kvar av urskog eller
urskogslika skogar är angelägna att i största möjliga
utsträckning bevara. De har ofta en specialiserad fauna och
flora och utgör också något av en skoglig genbank.
Anspråken på dessa marker är stora från det moderna
skogsbrukets sida. Att undanta dessa områden och ge dem
ett varaktigt skydd från avverkning är särskilt viktigt i den
södra landshalvan, där även urlövskogar finns.

Sumpskogarna har tilldragit sig naturvårdens intresse
genom att de ofta är mycket artrika och kan ha en lång
kontinuitet. De är också förhållandevis lätta att skada
genom t.ex. dikning. Dessa skogar bör inventeras och
värderas från naturskyddssynpunkt.

Skogarna på öarna i Östersjöns skärgårdar är ofta
artrika och förhållandevis orörda. Under de senaste åren
har många öar utsatts för kraftig avverkning, vilket
påverkat den känsliga landskapsbilden negativt.
Skärgårdarna har en stor betydelse för turismen och borde
undantas från det storskaliga skogsbruket.

Fjällnära skogar

Den 6 december 1990 fattade riksdagen beslut om
skogsbruket i de fjällnära skogarna. Beslutet -- som
grundades på en kompromiss mellan socialdemokraterna,
centern och folkpartiet i jordbruksutskottet -- kommer inte
att lösa konflikten mellan naturvården och skogsbruket i det
fjällnära området, tvärtom. Riksdagsbeslutet har
kritiserats, från såväl naturvårdshåll som skogsägarhåll.
Både naturskyddsföreningen och skogsägarna anser att de
nya reglerna leder till ökad byråkrati och krångel. Skyddet
av de unika fjällskogarna hotas att försvagas.

Det förslag som vi från moderat håll har presenterat
gällande skyddet av de fjällnära skogarna syftar till att lösa
de rådande problemen. Vi menar att tydliga regler skall
utarbetas för skogsbruket i de fjällnära skogarna. Skyddet
skulle förstärkas samtidigt som förutsättningar för ett
livskraftigt skogsbruk skapas.

Enligt vår mening bör naturvärdesinventeringarna i
fjällskogsområdet forceras. Resultatet av inventeringarna
skall utmynna i en tregradig skyddsklassning.

Skyddsklass ett skall omfatta områden med
mycket stora naturvärden. I princip bör inga ingrepp tillåtas
i dessa områden. Skyddsklass två skall omfatta
skyddsvärda områden där ett skonsamt skogsbruk kan
tillåtas.

I skyddsklass tre kommer generella
naturaktsamhetskrav att gälla. Hyggesstorlekarna
begränsas, användningen av radikala
markberedningsmetoder förbjuds och utländska trädslag
skall i princip inte tillåtas. I övrigt skall markägaren kunna
bedriva skogsbruk i normal omfattning.

Markägaren skall givetvis få ersättning om
myndigheternas krav innebär försvårad markanvändning.

Renbetesområden

I fjällområden har ofta rennäringen och naturvården ett
gemensamt intresse av att begränsa annan
markanvändning. Konflikter kan uppkomma mellan
rennäringen och det rörliga friluftslivet. Den moderna
renskötseln kan skada naturmiljön genom högt betestryck
och markskador under för naturen känsliga tider på året. I
sådana områden kan renskötselns varaktighet allvarligt
äventyras. Antalet betande djur måste där anpassas bättre
till vad naturen tål.

Några få fjällområden i Sverige är hittills opåverkade av
renbete. Det är angeläget att bevara dessa som
referensområden.

Terrängkörning på barmark kan vålla omfattande
skador framförallt i våtmarker. Det är också en allvarlig
störningskälla i känsliga områden och bör begränsas inte
minst i naturreservat och nationalparker. Oklarheter finns
i den nuvarande lagstiftningen om möjligheterna att införa
restriktioner i nationalparkerna.

Flera av de angivna problemen behöver ytterligare
analyseras. Angeläget är att man i första hand söker lösa
problemen genom samråd och avtal. Blir lösningar aktuella
som innebär begränsningar i näringen och dess utveckling,
bör ersättning utgå. Rennäringslagen skulle behöva
kompletteras med hänsynsregler gentemot naturen på
samma sätt som lagarna för jordbruket och skogsbruket.

Internationellt naturvårdsarbete

Ett medlemskap i EG är positivt även från
naturvårdssynpunkt. Nyligen har Europaparlamentet
godkänt ett förslag till direktiv för skydd av naturliga och
kulturpåverkade biotoper samt deras vilda flora och fauna.
Detta direktiv syftar till att vidareutveckla Bern- och
Bonnkonventionerna, liksom konventionen för våtmarker.

Sverige har skrivit under de nämnda konventionerna,
men har inte följt upp de internationella avtalen genom
inhemsk lagstiftning.

I det internationella naturvårdsarbetet bör Sverige
engagera sig för ett ökat samarbete med Östersjöstaterna,
inklusive de baltiska staterna och Polen. Som ett av de
första stegen i denna riktning hör ett upprättande av en
''Red Data Book'' för Östersjöområdet. Genom detta
samarbete kan också de problem som Östersjön själv har
som en naturmiljö få en gemensam behandling.

I tropikerna sker en omfattande naturförstöring på olika
sätt. De oerhört artrika regnskogarna huggs ned och
återplanteras ej. Mycket stora förluster av arter sker,
samtidigt som andra omfattande miljöproblem skapas.
Korallreven förstörs och i många områden finns endast
obetydliga rester av dessa enormt djurrika biotoper kvar. I
tropikernas randområden breder öknarna ut sig som följd
av bl.a. överbetning. De naturförluster som görs i dessa
områden är katastrofala och har dimensioner som är svåra
att överblicka -- samtidigt som naturskyddet är av
avgörande betydelse för en varaktigt hållbar utveckling.
Det är angeläget att Sverige i sitt biståndsarbete tar stor
hänsyn till dessa ytterst oroande förhållanden.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förändringar av naturvårdslagen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om miljökonsekvensbedömningar
inom naturvården,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om biotopreservat,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om hur den enskilda naturvården
skall kunna stärkas,

5. att riksdagen hos regeringen begär att
naturvårdsverket får i uppgift att utreda hur statligt ägda
naturområden kan överföras till den ideella naturvården,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fauna- och floravården,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av samordning av olika
naturinventeringar,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om exploaterade delar av
nationalparker,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om syftet med naturreservaten,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om översyn av befintliga
reservatsbildningar,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av vård- och
driftskostnadsplaner för naturreservaten,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om riksobjekt för naturvården,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om speciella skyddsinsatser för
våtmarker,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om återskapande av våtmarker,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att de outbyggda älvarna inte
heller skall byggas ut,1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bevarande av skyddsvärda
vattendrag,1]

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om naturvårdande insatser i
odlingslandskapet,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avreglering av
skogslagstiftningen,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om forcerade
naturvärdesinventeringar i fjällskogsområdet,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skyddsklassning av
fjällskogsområdet,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökad naturvårdshänsyn inom
rennäringen,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utvidgat samarbete med
Östersjöstaterna inkl. de baltiska staterna och Polen.

Stockholm den 21 januari 1991

Sven Eric Lorentzon (m)

Jens Eriksson (m)

Ingvar Eriksson (m)

Carl G Nilsson (m)

Ivar Virgin (m)

Mona Saint Cyr (m)

Birgit Henriksson (m)

Hans Dau (m)

Ingrid Hemmingsson (m)

Anders G Högmark (m)

Karl-Gösta Svenson (m)

1 1990/91:Bo513