Sverige i världen

Motion 2002/03:U322 av Bo Lundgren m.fl. (m)

1 Sammanfattning

Globaliseringen står på två ben: demokrati och marknadsekonomi.

Globaliseringen skapar nya förutsättningar för en uthållig tillväxt. Alltfler länder väljer därför att delta i globaliseringen och därmed kommer dess fördelar alltfler till del. Men fortfarande lever drygt en miljard människor i absolut fattigdom. Detta är oacceptabelt. Globaliseringens vinster måste komma alla till del.

Endast frihandel tillsammans med de grundläggande marknadsekonomiska institutionerna, äganderätt och rättsstat, kan generera den uthålliga tillväxt som skapar välstånd till en bred befolkning. Sverige skall verka för att stärka frihandeln så att u-länderna tillåts exportera sina varor till EU och den globala marknaden. De höga skulderna, främst i Afrikas låginkomstländer, bör skrivas av på ett ansvarsfullt sätt. Sveriges bistånd skall främst inriktas på att utrota fattigdom. Av vikt är också att bekämpa korruption.

Krig slår undan benen på de flesta utvecklingsansträngningar. Ekonomisk, social och kulturell utveckling förutsätter frihet, fred och säkerhet. Trots denna självklarhet har det internationella samfundets handlingsförlamning, särskilt i Afrika, varit smärtsamt påtaglig. Världssamfundet måste ta ett större ansvar för, samt förbättra sin förmåga, att stoppa konflikter. Afrika är den mest krigsdrabbade och underutvecklade kontinenten. Svensk Afrikapolitik måste få den säkerhetspolitiska dimension som länge har saknats.

Trots att demokratin har vunnit stora segrar lever fortfarande över en fjärdedel av världens befolkning i kommunistisk diktatur. I många länder är dödsstraff, tortyr och misshandel fortfarande en del av vardagen för många individer. Världssamfundet har en moralisk skyldighet att upprätthålla de mänskliga fri- och rättigheterna. Men det svenska agerandet har länge varit för svagt. Bistånd har givits till regimer som kränker mänskliga fri- och rättigheter. De mänskliga rättigheternas universalitet måste vara en hörnsten i svensk utrikespolitik.

Fattigdom leder i många länder till en ineffektiv hushållning med naturresurser. Fattigdomen gör det svårare att tacka nej till miljöskadlig verksamhet. Fattigdomsbekämpning är därför en av de viktigaste insatser som kan göras för miljön. Också den industrialiserade världen har en del i skulden för dagens globala miljöproblem. Sverige och en del andra i-länders ökade beroende av fossila bränslen är oroande och strider mot givna förpliktelser. Sverige skall lägga stor vikt vid det internationella miljösamarbetet och föregå med gott exempel.

FN fyller en viktig global roll. FN:s säkerhetsråd har ett ansvar för att verka för internationell fred och säkerhet. Men FN:s handlingsförmåga har vid flera viktiga tillfällen blockerats av säkerhetsrådets vetorätt. En reform av FN-stadgan är nödvändig för att stadgans principer bättre skall kunna efterlevas. FN-systemet har inte sällan en ineffektiv byråkrati och har förlorat fokus på sina centrala uppgifter. En reformering av FN är angelägen för att öka organisationens trovärdighet.

2 Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 3

2 Innehållsförteckning 5

3 Förslag till riksdagsbeslut 6

4 Välstånd för alla 8

4.1 Inledning 8

5 Fri handel för alla 9

6 U-länderna behöver fria kapitalrörelser 9

7 Tobintull drabbar u-länderna 10

8 Skriv av skulder 11

9 Ett starkt WTO är en förutsättning för global handel 11

10 Ett bra bistånd 12

11 Korruption måste bekämpas 14

12 Säkerhet för alla 14

12.1 Inledning 14

13 Bekämpa terrorism 15

14 Konflikthantering och konfliktförebyggande 15

15 Bekämpa tillverkning och spridning av massförstörelsevapen 16

16 En ansvarsfull krigsmaterielexport 17

17 Effektiva och legitima sanktioner 18

18 Fri- och rättigheter för alla 18

19 Globala miljöproblem kräver globala lösningar 19

20 Ett effektivare FN 20

3 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige inom EU och WTO skall verka för avskaffande av tullar och handelshinder.1

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU:s förhandlingsbud inför millennierundan bör vara att avskaffa industritullarna till i-länder och anta en bindande plan för övergången till en fri marknad för jordbruksprodukter.1

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall stödja frihandelsansträngningar i Afrika.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i IMF skall verka för en kod för transparenta och öppna finansmarknader.2

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en s.k. Tobinskatt, ett slags tull på kapitalrörelser till u-länder, med kraft bör motarbetas.2

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skuldavskrivningar.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stärka WTO:s tvistlösningssystem.1

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av ett multilateralt regelsystem för investeringar.1

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sveriges bistånd skall främja en uthållig snabb tillväxt med snabb fattigdomsutrotning som övergripande mål.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de centrala villkoren för Sveriges bistånd skall vara rättsstaten, respekt för mänskliga rättigheter, demokrati och marknadsekonomi.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sveriges biståndsinsatser skall koncentreras till Afrika.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Sveriges bistånd i övrigt.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inom WTO anta etiska regler för att bekämpa korruption.1

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att FN omedelbart måste prioritera fredsfrämjande insatser i Afrika.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om massförstörelsevapen.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om krigsmaterielexport.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om FN:s roll för att ge sanktioner effektivitet och moralisk legitimitet.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ett framhävande av de mänskliga rättigheternas universalitet måste vara en hörnsten i svensk utrikespolitik.

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att svenskt bistånd ej skall gå till statsmakt som grovt kränker mänskliga rättigheter eller som för anfallskrig.

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att noggranna rapporter om läget för mänskliga rättigheter och demokrati i Sveriges samarbetsländer bör redovisas i god tid före beslut om biståndssamarbete.

21. Riksdagen begär att regeringen i det internationella samarbetet inom FN föreslår att dess generalförsamling årligen får en utförlig rapport och genomför en debatt om läget beträffande mänskliga rättigheter och demokrati i medlemsländerna.

22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stärka FN:s säkerhetsråds förmåga att fatta beslut.

23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige inom FN:s ram bör verka för att få till stånd begränsningar av koldioxidutsläpp.

24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om FN.

1 Yrkandena 1, 2, 7, 8 och 13 hänvisade till NU.

2 Yrkandena 4 och 5 hänvisade till FiU.

4 Välstånd för alla

4.1 Inledning

Globaliseringen står på två ben: demokrati och marknadsekonomi. Vid import och export vandrar inte bara varor och tjänster över gränserna utan också social och kulturell påverkan. Genom ökade internationella kontakter har kunskap spridits om mänskliga rättigheter och demokrati.

Globaliseringen är här för att stanna. Den allt friare rörligheten, det snabba informationsflödet och den explosiva utvecklingen på forskningens område – inte minst vad gäller IT och genteknik – skapar nya förutsättningar för en uthållig tillväxt. Dynamiken är oöverträffad och utvecklingspotentialen imponerande.

Globaliseringen är självvald. Tills relativt nyligen levde nittio procent av u-världens invånare i länder där isolering var det normala. Resultatet var förödande. Protektionismen hindrade välfärdstillväxten och gynnade korruptionen. I många länder har man tagit lärdom av de dyrköpta erfarenheterna. Med början i Kinas liberalisering 1978 har det skett en dramatisk utveckling i huvuddelen av u-världen. Valutaregleringar har avskaffats och tullar har sänkts i snabb takt. Resultatet har blivit ökad tillväxt och ökat välstånd. Dessa länder har inte tvingats in i internationell samverkan. Detta har skett genom politiska beslut.

Trots att det globala välståndet ökar, somnar en femtedel av världens befolkning hungrig varje kväll. Över en miljard människor lever på mindre än 1,3 dollar per dag. Förekomsten av undernäring och sjukdomar är stor. De länder med lägst välstånd är de som nu lever under socialism och isolationism. Nordkorea, Burma och många länder i Afrika saknar nästan helt handel och investeringar från omvärlden. Endast frihandel, tillsammans med de marknadsekonomiska institutionerna, äganderätt och rättsstat, kan generera en uthållig tillväxt som skapar välstånd till en bred befolkning. Isolering är
uppenbart felaktigt och drabbar de fattigaste.

Det prioriterade globala målet måste vara att utrota fattigdomen samt att öka och sprida välståndet till alla. Det är inte rimligt att många u-länder decennium ut och decennium in skall fortsätta ha en förödande låg levnadsstandard, särskilt som historien visar att länder kan gå från fattigdom till relativt välstånd på 20–30 år. Även ett utfattigt u-land kan med rätt politik och goda samhällsförhållanden attrahera det utländska privata kapital som behövs för en snabb utveckling. Det finns inga hopplösa fall. Det är inte pengar som är problemet, utan viljan och förmågan till förändring. Ett antal insatser är absolut nödvändiga.

Främst handlar det om att mobilisera landets egna resurser, genom systemförändringar och ”good governance”. Det handlar även om u-ländernas tillträde till industrivärldens marknader. Att skapa förutsättningar för resursflöden och investeringar från den privata sektorn är nödvändigt. Skuldproblematiken måste lösas på ett genomtänkt – men inte kravlöst – sätt. Till låginkomstländerna skall ett bistånd ges som inriktas på att utrota fattigdomen genom hållbar tillväxt.

5 Fri handel för alla

Fattiga länder är de som förlorar mest på den kvarvarande protektionismen i Europa, Nordamerika och Japan. U-länderna beräknas årligen gå miste om inkomster motsvarande hundra miljarder dollar p.g.a. de rika ländernas subventioner till jordbruket och de höga tullarna på textilier och kläder. Därför är det beklagligt att EU:s handelsavtal med de minst utvecklade länderna (MUL) inte nådde ett fullständigt avskaffande av EU:s tullar.

Frihandel handlar inte enbart om utbyte av varor och tjänster utan lika mycket om ökat konkurrenstryck och om den kunskapsöverföring – ny teknologi, organisation och företagsform – som är förknippad med varu- och tjänstehandel och direktinvesteringar. Konkurrensen sätter press på landets egen företagsamhet och dess myndigheter. Monopol, låg kvalitet och ineffektivitet får svårare att överleva.

Sverige skall verka för den globala frihandeln och inom EU och WTO arbeta för att avskaffa tullar och handelshinder så att fattiga länder tullfritt kan exportera varor och tjänster till i-världen. Målet för en ny WTO-runda bör vara att avskaffa alla tullar till i-länderna. Den genomsnittliga tullnivån för industrivaror i EU är i dag 3–4 procent. EU:s förhandlingsbud för millennierundan bör vara noll procent.

EU bör, som den största aktören i WTO med betydande subventioner, lägga fram en bindande plan för hur den gemensamma europeiska jordbrukspolitiken skall integreras med världsmarknaden. Subventionerna ger konstlat låga världsmarknadspriser, vilket främst drabbar bönder i u-länderna. På sikt måste målet vara att låta marknaden för jordbruksprodukter fungera utan kvoter, pris- och produktionsinterventioner. Ett samfällt agerande inom ramen för WTO skulle också stabilisera priserna på världsmarknaden. Därigenom skulle en sund världsmarknad för jordbruksprodukter kunna etableras.

I hela världen tas konkreta steg mot frihandelssamarbete. I Afrika är tanken att tjugo länder skall grunda COMESA – Common Market for Eastern and Southern Africa. Denna krets kommer sedan successivt att utökas. Målet skall vara fullständig integration. Mercosur i Latinamerika och Asean i Sydostasien är andra framväxande frihandelsområden av stor betydelse. Sverige och EU skall stödja dessa frihandelsansträngningar.

6 U-länderna behöver fria kapitalrörelser

Det är framför allt de fattigaste länderna som har att vinna på att kapital utan onödiga regleringar kan flyttas på den internationella marknaden. I många mindre utvecklade länder har dock valutaregleringar varit vanligt förekommande. Dessa har förr eller senare resulterat i finansiella kriser.

De dominerande orsakerna bakom Asienkrisen 1997 var att kreditmarknaderna inte var transparenta och att de saknade tydliga spelregler, eller att reglerna i verkligheten inte följdes. Det största problemet var banker som stod nära regimer, som i Indonesien eller Malaysia eller de stora konglomeraten i Sydkorea. Det var inte de fria kapitalrörelserna utan internt vanstyre som ledde till krisen.

Valutaregleringar är för många eliter ett instrument att behålla makten och att exploatera landet för egen vinning. Billiga lån från statliga banker ges ofta till makteliten, som genom att växla den inhemska valutan till utländsk och sedan driva upp inflationen för att därefter växla tillbaka pengarna, kan betala tillbaka lånet för en spottstyver. Ett annat sätt har varit att växla till sig dollar med den officiella växelkursen och sedan växla tillbaka pengarna på den svarta marknaden. Sådana transaktioner gynnar ministrar och partielit men drabbar de fattiga och omöjliggör en hållbar utveckling för hela landet.

Fria kapitalrörelser ger u-länderna stora möjligheter. När regleringarna minskas eller försvinner leder detta till ökade strömmar av kapital till u-länderna. I-världens kapital, inte minst de stora pensionsfonderna, behöver ställas till u-världens förfogande för produktiva investeringar. Det är dessutom inte bara pengarna som därigenom ställs till förfogande utan även den kreditbedömningskapacitet som banker i de utvecklade länderna har utvecklat för att avgöra kvaliteten på olika investeringar. Därmed stimuleras också utbyggnaden av kvalificerade kreditmarknader i u-länder.

Ett fritt kapitalflöde och frånvaro av valutaregleringar fungerar som ett kraftfullt signalsystem vad avser brister i den egna ekonomin. Att skylla bristerna på de fria kapitalrörelserna är att angripa symptomen i stället för de bakomliggande problemen. Säkerheten kan dock ökas om rättsstatens regler introduceras i u-länderna.

Den viktigaste lärdomen av finanskrisen i u-länderna är att det behövs kraftfulla finansinspektioner och tydliga lagar som reglerar förhållandet på kreditmarknaden. Banker, försäkringsbolag och andra kreditinstitutioner måste stå fria från regimen. Risken är annars stor att den offentliga lagstiftningen sätts ur spel genom att statsägda och regimnära banker de facto följer andra och dolda spelregler. Sverige skall därför i IMF verka för en kod för transparenta och öppna finansmarknader så att otillbörlig statlig och annan påverkan på banker och andra finansiella aktörer förhindras.

7 Tobintull drabbar u-länderna

Gemensamt för de många förslagen om s.k. Tobinskatt är att de belastar ekonomiska transaktioner mellan olika valutor. Att kalla Tobinskatten för skatt är därmed oegentligt. I stället utgör den snarast en tull mellan olika valutaområden. En Tobintull drabbar främst u-länder.

U-länderna behöver inte bara tillskott av valuta utan lika mycket den konkurrensutsättning som de fria kapitalrörelserna skapar. Utmärkande för en snabbväxande u-landsekonomi är den snabba ökningen av konkurrensen och därmed av produktiviteten som är grunden för välståndshöjningen. En tull på valutatransaktioner skulle även göra det svårare att överföra de viktiga kreditmarknadsinstrument som i-världen har utvecklat och som är en förutsättning för ett väl fungerande näringsliv.

Europa utvecklas mot ett stort valutaområde när medlemsländer och kandidatländer inom EU går över till euro. En tull på valutatransaktioner skulle stimulera framväxten av större valutazoner, gemensamma valutor och dollarisering av den typ som nu sker i Latinamerika och Asien.

Transaktioner inom dessa valutaområden kommer inte att träffas av tullen på valutatransaktioner. Transaktioner till u-länder utanför dollarområdet och mellan u-länder sinsemellan skulle däremot träffas av en tull på valutatransaktioner. En tull på valutatransaktioner skulle främst drabba u-länderna. Många av dessa har dessutom redan höga tullar. Sverige skall därför med kraft motarbeta införandet av en Tobintull.

8 Skriv av skulder

Skuldsättningen i de fattigaste länderna är orimlig. Oftast bottnar skulderna i lån som gavs redan på 1970-talet från västerländska regeringar, internationella institutioner eller det tidigare Sovjetunionen. Nu utgör skulderna en kvarnsten runt halsen för nya regimers utvecklingsambitioner.

Om långivande statsmakter och internationella organisationer betedde sig mer som kommersiella långivare och skrev av låneförlusterna skulle både u-länderna och långivarna tjäna på detta. Nu upprätthålls en orimlig fiktiv statsutgift som är skadlig för u-ländernas utveckling. Huvuddelen av dessa lån borde skrivas av direkt, eftersom den stora majoriteten av de s.k. HIPC-länderna (Highly Indebted Poor Countries) inte klarar av att fullfölja sina åtaganden. De räntor, och mer sällan amorteringar, som faktiskt betalas i dag, finansieras normalt genom bistånd.

En skuldavskrivning får inte ske på ett sådant sätt att misshushållning och korruption främjas eller att krig finansieras. Avskrivningar skall därför villkoras med en utvecklingsvänlig politik inriktad på välståndets grundläggande förutsättningar: rättsstat, demokrati, marknadsekonomi och utbildning. För att garantera en utvecklingsorienterad politik kan man i ett initialt skede tänka sig en övergångsperiod med ränte- och amorteringsfrihet. Visar sig regimen under denna period utvecklingsinriktad påbörjas själva skuldavskrivningen.

Frigjorda resurser skall i första hand villkoras till grundläggande utbildning och hälsovård. Ny statsupplåning bör endast ske för infrastrukturprojekt som inte kan marknadsfinansieras.

9 Ett starkt WTO är en förutsättning för global handel

De multilaterala handelsöverenskommelserna spelar en avgörande roll i utvecklingen av en allt friare världshandel. Genom multilaterala förhandlingar har de genomsnittliga tullnivåerna i i-länderna på icke-jordbruksvaror under efterkrigstiden minskat från 40 till ca 4 procent. Detta har lett till snabbt ökande handel och välstånd.

Störst betydelse har det multilaterala handelssystemet för små och svaga nationer som saknar egen möjlighet att påverka sina ”terms of trade” och som står utan politiska påtryckningsmöjligheter. Därför har Bangladesh, Bolivia och Burkina Faso valt att bli medlemmar i organisationen. Nu kommer även Kina och Taiwan att bli medlemmar. Det vore önskvärt att Ryssland blir medlem helst redan 2004, vilket förutsätter snabbare reformer i landet.

Det senaste decenniet har visat att WTO behöver stärkas. Under det s.k. banankriget lyckades EU genom minimala förändringar och med juridiska hårklyverier förhala nya prövningar inom WTO. USA visade att man var berett att åsidosätta WTO:s tvistlösningsmekanism och tillgripa ensidiga sanktioner för att driva igenom sin ståndpunkt.

Ett starkt WTO behövs för att världshandeln skall flyta friktionsfritt. Annars föreligger en påtaglig risk för ökad protektionism genom att länder vidtar ensidiga straffåtgärder. Det är därför av största vikt att stärka WTO som institution. WTO:s trovärdighet och respekten för organisationens tvistlösningssystem måste ökas genom skärpta regler som förhindrar långdragna processer. För att stärka världshandeln behövs också ett multilateralt regelsystem för investeringar.

I WTO har alla nationer samma röststyrka, oavsett välstånd eller storlek. Beslut nås genom konsensus och bekräftas av ländernas parlament. Systemet bygger på likabehandling, handelsförmåner gäller alla lika och reglerna tillämpas lika för alla. Organisationen är regeringars organ och därmed representativ i förhållande till den som med våld, sabotage och förstörelse söker hindra demokratin.

Dock har många svaga u-länder en brist på kompetens och resurser för att hävda sina intressen tillfredsställande vid de multilaterala handelsöverläggningarna. Sverige och EU måste därför bistå sådana u-länder med resurser och kompetensutveckling.

10 Ett bra bistånd

Biståndet skall vara oljan i motorn – inte bensinen i tanken. Det är oacceptabelt att det offentliga bistånd som givits, i många fall i tre till fyra decennier, har lyckats åstadkomma så få förbättringar. Fattigdomen och svälten är fortfarande betydande, ohälsan omfattande och utbildningsnivån katastrofalt låg i många länder som mottagit stort bistånd under lång tid. Efter trettio års bistånd borde inget barn behöva svälta eller tyna bort i sjukdomar som lätt hade kunnat undvikas. Det finns ingen anledning att inte alla flickor och pojkar skall kunna läsa och skriva. Det kan inte vara meningen att många u-länder skall tillåtas fortsätta på samma fruktlösa väg som hittills.

Svensk biståndspolitik är delaktig i skulden. Det svenska biståndet gick tidigare i stor utsträckning till socialistiska regimer – t.ex. på Kuba och i Tanzania – regimer som förbjöd demokrati och marknadsekonomi. Genom att kravlöst skicka bistånd till dessa länder uppmuntrades diktatur och ofrihet, samtidigt som nödvändiga utvecklingsansträngningar kom att bekämpas. Dessa länder har följdaktligen också kommit att halka efter.

Vi anser att målet för svenskt bistånd skall vara en snabb fattigdomsutrotning genom uthållig snabb tillväxt. Biståndet skall vara resultatinriktat och bör främst inriktas på kunskapsöverföring samt stöd till rättsstaten, demokratin, grundläggande utbildning och hälsovård. Vad som krävs är en kortvarig, intensiv och bred igångsättning av egna utvecklingsansträngningar genom ett kraftfullt initialt bistånd som skall ge en god start, men som trappas ned inom en bestämd tid.

Utbildning och sjukvård är grundläggande komponenter för utrotning av fattigdom. Okunskap och ohälsa är både en orsak till och ett resultat av underutvecklingen. Utbildning lär människor att bygga och leva i demokratier och marknadsekonomier. Endast utbildning lär hur man bäst hushållar med knappa resurser och hur man motverkar sjukdomar.

Hälsa är en förutsättning för såväl ekonomisk som social och kulturell utveckling. I världen lever i dag över 40 miljoner människor med hiv/aids. Ungefär 5 miljoner människor smittas av hiv varje år, 95 % av dessa i u-länder. I många av Afrikas länder är situationen katastrofal. En allt sjukare och minskande befolkning i arbetsför ålder innebär än svårare påfrestningar och slår ut många utvecklingsansträngningar. Utbildning spelar en avgörande roll i förebyggande smittskyddsarbete och utgör det enda instrument som kan utrota okunskap och kulturella vanföreställningar. Svenskt bistånd skall ha en klar inriktning på hiv/aids-problematiken, både i förebyggande och lindrande syfte.

Behovet av medicin och vaccin i u-världen är omfattande, inte bara mot hiv/aids utan också mot mässling och tropiska sjukdomar som malaria, tbc, snäckfeber m.m. Ett konstruktivt tillvägagångssätt att få fram effektiva och billiga läkemedel är att de rika länderna garanterar en marknad för vissa vaccin och mediciner. Exempelvis skulle EU kunna utlova att köpa ett effektivt malariavaccin till Afrikas 25 miljoner nyfödda varje år om ett effektivt sådant vaccin utvecklas. Det ger incitament för läkemedelsindustrin som står för forskning och utveckling, och samtidigt för risken av misslyckande.

Det finns andra områden inom vilka forskningens framsteg kan användas i u-världen. Vi anser att genteknikens resurser, i enlighet med Riodokumentet Agenda 21, måste ställas till u-världens förfogande för att förbättra livsmedelsförsörjningen.

Svenskt bistånd får inte ha en sådan utformning att det sätter den inhemska och lokala konkurrensen ur spel. Konkurrens är grundläggande för att knappa resurser skall användas effektivt. I många u-länder spelar vanstyre och korruption en betydande roll för att snedvrida marknader och leder till misshushållning av knappa resurser. Svenskt bistånd skall inte ges till korrupta regimer.

På ansvaret för sig själv byggs också ansvaret för andra. Det utgår först och främst från medmänskligheten. Att individer bryr sig om sina medmänniskor får inte motarbetas, liksom inte heller privata donationer till ideella biståndsorganisationer. Förutom att dessa initiativ är beundransvärda är det bistånd som ges av ideella organisationer ofta av hög kvalitet, väl förankrat och effektivt. Det ideella biståndet får inte straffbeskattas.

Afrika är den del av världen där fattigdomen fortfarande ökar. Därför bör svenska biståndsinsatser allt mer koncentreras dit. Det borde också vara en självklarhet att utformningen av biståndet bäst sker i u-landsmiljö. Utvecklingsfunktionen för det afrikanska biståndet hos Sida bör inrättas på plats i södra Afrika.

Situationen i många länder är akut. Det gäller nu därför att utforma mätbara effektivitetsmål för att kunna utvärdera biståndets effekt. Kraven på effektivitet i biståndet innebär inte ett minskat ansvarstagande för fattigdomens avskaffande, utan tvärtom en snabbare måluppfyllelse. Att ha utbetalningsmål som är uppfyllda när checken är överlämnad är en felaktig målsättning. Man måste efter fyrtio års arbete vara mer avancerad än så.

11 Korruption måste bekämpas

En korrumperad och inkompetent statsmakt utgör ofta det påtagligaste hindret för ett lands välståndsutveckling. Korruption hindrar såväl det internationella som det inhemska handelsutbytet. Den undergräver internationella regler om konkurrensneutralitet, vilket försvårar strävan till regionalt samarbete.

I många u-länder kan goda regler inte drivas igenom eller upprätthållas p.g.a. ett genomkorrupt samhälle. Erfarenheten har också visat att bistånd till en korrupt regim direkt leder till minskad tillväxt. Att eliminera korruption är en central uppgift för att välstånd skall kunna nå alla.

Det är därför angeläget att bl.a. inom ramen för WTO anta etiska regler för att bekämpa korruption. Svenskt bistånd skall inte utgå till någon statsmakt som främjar korruption. I de länder där regeringen utgör det största hindret för det egna folkets utveckling bör biståndet i stället kanaliseras genom ideella organisationer.

12 Säkerhet för alla

12.1 Inledning

Krig är av ondo. Krig slår undan benen på alla utvecklingsansträngningar. Krig föröder mänskligt liv och knappa resurser används till krigföring. Människor drabbas hårt, direkt och indirekt. Såväl ekonomisk som social och kulturell utveckling förutsätter frihet, fred och säkerhet. Trots dessa självklarheter har det internationella samfundets handlingsförlamning varit smärtsamt påtaglig.

En tredjedel av Afrikas länder är eller har nyligen varit involverade i krig som berör cirka fyrtio procent av kontinentens befolkning. Afrika är också den mest underutvecklade kontinenten. Det är anmärkningsvärt att detta samband inte har uppmärksammats mera i svensk bistånds- och utrikespolitik.

Det är dock inte bara stridigheterna som skapar instabilitet. Hotet från massförstörelsevapen är i dag mer omfattande och allvarligt än det var för några decennier sedan. Att hindra spridningen och ägandet av dessa vapen måste vara en prioriterad fråga för världssamfundet. En bättre samordnad krigsmaterielexport i västvärlden är också nödvändig för att skapa stabilitet i världen.

13 Bekämpa terrorism

Terrorism är ett avskyvärt brott, oavsett vilket politiskt, religiöst eller annat motiv den har. Vissa vänsterkrafter ursäktar terrorism genom att hävda att det är krigshandlingar. I så fall handlar det om krigsförbrytelser, som är lika allvarligt. En stat som stödjer eller skyddar terrorism bryter mot folkrätten.

Sverige har i första hand ett ansvar att se till att terrorister inte planerar och genomför sina dåd i vårt land eller att de utnyttjar vårt territorium som fristad. Sverige har också en skyldighet att bidra till att brott mot folkrätten beivras. Detta kan inte enbart vara USA:s och andra länders uppgift. Sverige är i lika hög grad som andra bundet av FN-förpliktelser.

Sverige och EU måste bidra till att bygga upp en världsvid kamp mot terrorism. Ekonomiskt svaga länder kan behöva stöd för att klara uppgiften.

14 Konflikthantering och konfliktförebyggande

Det mest primära i oroshärdar är att få slut på stridigheterna. Sverige och EU måste vara beredda att ta ett större ansvar för internationell krishantering. Former för ingripande vid folkmord och etnisk rensning måste utvecklas. Då Afrika är den mest konfliktdrabbade kontinenten måste FN omedelbart prioritera fredsfrämjande insatser på kontinenten. Svensk Afrikapolitik måste förses med den säkerhetspolitiska dimension som länge saknats.

Då freden säkrats måste byggandet av konfliktförebyggande strukturer snabbt komma igång för att förhindra nya strider. I huvudsak handlar det om om att lösa tre konflikttyper: mellanstatliga konflikter, inbördeskrig samt utbrytning ur stater. EU och Nato har framgångsrikt förebyggt sådana konflikter i Europa. Detta kan tjäna som förebild i andra delar av världen.

Mellanstatliga konflikter förebyggs av effektiva säkerhetsordningar vars syfte är att stoppa angreppskrig. Med tydliga säkerhetsgarantier hade Iraks invasion av Kuwait aldrig genomförts. Detta visar hur viktigt det är med säkerhetsgarantier för att förhindra att svaga länder utsätts för aggression. Afrika måste snarast få en säkerhetsordning som förhindrar anfallskrig och krig genom ombud. FN, EU och USA bör stödja AU – Afrikanska unionen – eller subregionala organisationer, som SADC eller Ecowas, att utveckla trovärdiga garantier mot anfallskrig eller mot stöd till störtandet av etablerade demokratier. Svenskt bistånd får inte ges till regimer som för anfallskrig.

Inbördeskrig handlar om kampen om regeringsmakten. Friktion mellan grupper skapas när människor inte tillåts leva i frihet, utöva sina rättigheter eller blir diskriminerade. I en demokrati, där alla individers och gruppers rättigheter garanteras och avvägs rättvist, ökar förutsättningarna för en fredlig samexistens. Europarådet spelar en viktig roll för att övervaka demokratin och att de mänskliga fri- och rättigheterna efterlevs. Det internationella samfundet bör hjälpa till att bygga liknande organisationer i andra delar av världen.

En mellanform av de nämnda konflikttyperna är utbrytning ur stater, som t.ex. Kosovo. Den centrala frågan vid utbrytningsambitioner är att ändra gränser. Integration minskar gränser som ett hinder för rörlighet – ekonomiskt, socialt eller kulturellt. När nationalstaterna successivt ersätts av regionerna minskar behovet av att bryta sig ur. Integration neutraliserar spänningar. Det är av vikt att Sverige och EU stödjer integrationssträvanden i Afrika och på andra håll. Den europeiska integrationen kan vara ett föredöme.

15 Bekämpa tillverkning och spridning av massförstörelsevapen

Omkring tjugo länder besitter, eller är i färd med att utveckla, massförstörelsevapen dvs kärnvapen, kemiska och biologiska vapen. Den senaste utvecklingen i Nordkorea och i Indien/Pakistan visar att kärnvapen fortfarande är attraktivt som ett medel för politiskt inflytande. Biologiska och kemiska vapen har använts sparsamt i krigföring efter första världskriget men utgör en integrerad del i många länders strategi för krigföring.

Gemensamt för de stater som i hemlighet utvecklar massförstörelsevapen är att de ligger i politiskt instabila områden – Mellanöstern, Centralasien och Korea. Risken blir därigenom påtaglig för att regionala konflikter utvidgas och fördjupas. Krigföring med massförstörelsevapen skulle få förödande effekter där även Sverige i förlängningen skulle drabbas.

Det finns ett omfattande globalt regelverk för begränsning av kärnvapen. Icke-spridningsfördraget utgör hörnstenen i regelverket. Det partiella provstoppsavtalet förbjuder alla provsprängningar. Genom multilaterala fördrag förbjuds kärnvapen i Antarktis, på havsbottnen och i yttre rymden. Inom fem områden har länderna därutöver kommit överens om att inrätta kärnvapenfria zoner. Det gäller i Latinamerika och Karibien (utom Kuba), Afrika, Söderhavet, Sydostasien och Centralasien. 115 av världens f.n. 193 självständiga stater finns i dessa zoner.

Det finns också FN-konventioner som syftar till att stoppa tillverkning och spridning av biologiska (BWC) och kemiska (CWC) vapen. CWC innehåller både deklarationer av ländernas innehav och bestämmelser om inspektion, medan deklarationerna i BWC är frivilliga och stadganden om övervakning saknas. Även bärare av massförstörelsevapen kontrolleras genom missilkontrollkonventioner.

De multilaterala förpliktelserna är av grundläggande betydelse för säkerheten i världen. Det centrala för trovärdigheten är att man genom inspektioner gemensamt kan kontrollera att alla parter följer ingångna avtal. Det skapar förtroende och säkerhet i världen. Det är därför av största vikt att se till att alla världens stater deltar i samarbetet, samt att stärka överenskommelsernas mekanismer för inspektion. Så är ännu inte fallet.

Ett fåtal stater går en egen väg. De skriver under alla internationella åtaganden men i hemlighet har de redan, eller försöker skaffa, massförstörelsevapen. Detta är ohållbart och oacceptabelt. Sverige, EU och det internationella samfundet måste reagera med kraft mot de problemstater som i strid mot avtalen besitter, eller försöker anskaffa, massförstörelsevapen.

Diktaturen i Irak har systematiskt motarbetat de krav om fullständig avrustning av massförstörelsevapen och vapenbärare och andra villkor som FN ställde år 1991. FN måste omedelbart kräva att dessa villkor fullföljs. Elva år av fusk, lögner och undanflykter får inte fortsätta.

16 En ansvarsfull krigsmaterielexport

Vapen i sig kan inte klassificeras som varande av godo eller ondo. Det kan däremot göras när det gäller avsikten hos den person som håller i vapnet. Vapen i fel händer kan få förödande effekter, medan vapen i rätt händer kan vara nödvändiga för att säkra frihet och fred. Sverige ger omfattande vapenhjälp till Estland, Lettland och Litauen för att stärka säkerheten i Östersjöområdet. Nyckelordet för krigsmaterielexporten måste vara ansvar.

De demokratiska länderna har ett moraliskt och politiskt ansvar för att hindra spridning av vapen till regimer som använder, eller kan komma att använda, vapnen för att hota och angripa andra stater eller förtrycka den egna befolkningen. Sverige har också ett egenintresse av att inte sälja vapen som senare kan komma att riktas mot vårt land eller mot EU t.ex. i samband med fredsfrämjande insatser. För att förhindra detta har USA och övriga västländer, inklusive Sverige, arbetat fram mekanismer för exportkontroll av krigsmateriel. Detta samarbete bör vidareutvecklas.

I EU får medlemsländerna i stigande grad ett gemensamt ansvar för krigsmaterielexport. Den 1998 antagna gemensamma uppförandekoden för vapenexport innehåller mekanismer för konsultationer och gemensam rapportering mellan medlemsländerna. Ett naturligt nästa steg för EU vore att arbeta fram gemensamma och bindande exportregler för krigsmateriel. För att övervaka gemensamma regler bör det också etableras en gemensam EU-myndighet för kontroll och tillsyn av export av krigsmateriel och strategiska produkter. Sverige borde kunna ta initiativet till ett sådant system för ansvarsfull exportkontroll.

17 Effektiva och legitima sanktioner

Det finns tillfällen då den internationella diplomatin, trots alla ansträngningar, inte räcker till för att hindra regimer från att utöva folkmord, understödja terrorism eller starta angreppskrig. Som en åtgärd för att betvinga ondska kan man tvingas till att vidta sanktioner. FN spelar då en central roll.

Ett problem med sanktioner är att de ofta leder till att landet isoleras och att diktaturen fördjupas. Regimen kan genom sanktionerna skylla problemen på en fientlig omvärld. Endast FN kan då ge moralisk legitimitet åt ett sanktionsbeslut. Det är också endast FN som kan ge sanktioner effektivitet. Om inte alla stater deltar i sanktionen blir verkan låg. För att sanktioner skall ge effekt är det dock viktigt att sanktionerna i första hand träffar regimen och inte befolkningen. Det kan inte accepteras att enskilda länder försöker utsträcka sin egen sanktionslagstiftning till att också gälla andra länder.

18 Fri- och rättigheter för alla

För en generation sedan var demokratin begränsad till en minoritet av jordens länder, främst till västvärlden och ett antal u-länder, med Indien som det största exemplet. Sovjetimperiets sammanbrott ledde till en mäktig demokratiseringsvåg i Östeuropa. I Latinamerika och i Europa är det nu endast Kuba och Vitryssland som kan klassificeras som diktaturer. I dag lever närmare två tredjedelar av jordens befolkning i demokratier.

Trots denna demokratiska världsrevolution plågas fortfarande en fjärdedel av mänskligheten av kommunistisk diktatur – i Kina, Nordkorea, Vietnam, Laos, Burma och Kuba. Även i ett bälte från västra Afrika till Afghanistan i öster är diktatur normalt förekommande. Många människor lever i stater med politiserade rättsväsenden, där förekomsten av politiska fångar och förföljelse av oppositionella samt religiösa personer är vanligt förekommande. Dödsstraff, tortyr och misshandel förblir en del av vardagen.

Bara i Kina avrättades under 1990-talet 18 000 personer, siffror som förmodligen är betydligt i underkant. I Zimbabwe dödas förkämpar för ett fritt och demokratiskt samhälle av president Mugabes krigsveteraner och med-
löpare.

Friheten behöver inte motiveras, men alltid försvaras. Ekonomisk, social och kulturell utveckling hämmas eller stoppas av statsmakter som förvägrar sina medborgare fri- och rättigheter. Världssamfundet har en moralisk skyldighet att upprätthålla de mänskliga fri- och rättigheterna. Men Sveriges agerande har hittills varit alltför svagt. Bistånd har givits till länder som systematiskt kränker mänskliga fri- och rättigheter.

Att framhäva de mänskliga rättigheternas universalitet måste vara en hörnsten i svensk utrikespolitik. Svenskt bistånd skall inte utgå till statsmakter som grovt och systematiskt kränker mänskliga rättigheter och förtrycker sina medborgare.

Sverige skall inom ramen för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik betona kravet på mänskliga rättigheter och demokrati. EU:s Medelhavspolitik är ett exempel. I Afrika skall Sverige och EU verka för etablerandet av kraftfulla samarbetsorganisationer som stöder och hjälper medlemsländerna att efterleva internationella konventioner. Europarådet, med dess parlamentariska sammansättning, borde här kunna tjäna som förebild. Den nybildade African Union kan vara en naturlig utgångspunkt. Sveriges regering bör också kräva att man i FN:s generalförsamling årligen får en rapport och genomför en årlig debatt om läget beträffande mänskliga rättigheter och demokrati i medlemsländerna. Fördelen med detta förfarande skulle vara s.k. name and shame, vilket innebär att man tydliggör vilka regimer som bryter mot de mänskliga rättigheterna.

19 Globala miljöproblem kräver globala lösningar

Fattigdom leder till mänskligt resursslöseri och ineffektiv hushållning med naturresurser. Bristen på pengar tränger ut satsningar på miljöförbättringar till förmån för mer angelägna behov. Fattigdomen gör det svårare att tacka nej till miljöskadlig verksamhet. Fattigdomsbekämpning framstår därför som en av de viktigaste insatserna som kan göras för miljön.

Men den industrialiserade världen har också ett specifikt ansvar och en specifik skuld till dagens globala miljöproblem. Detta gäller inte minst de globala koldioxidutsläppen och utnyttjandet av knappa resurser.

Två miljarder människor i u-världen saknar el. Fattiga kvinnor tvingas samla in kvistar, löv och buskar för att kunna tillaga åtminstone ett varmt mål mat per dag. Avskogning och ökenutbredning är ett direkt resultat av detta. Energibehovet är en starkt bidragande orsak till att skogarnas areal krymper och ersätts av öken.

Det går inte att avskaffa fattigdom utan att varje hushåll har tillgång till el. Men fattiga länder kan inte bygga upp sin elförsörjning på kärnkraft, vattenkraft eller andra avancerade kraftsystem. I stället är de främst hänvisade till fossila bränslen.

Därför är det direkt ansvarslöst av Sverige och många andra i-länder att öka sina egna behov av fossila bränslen. Vattenkraft, kärnkraft, vind, sol och andra alternativa kraftkällor måste de tekniskt och ekonomiskt avancerade länderna utnyttja i första hand.

Halterna av växthusgaser ökar i atmosfären med klimatförändringar som följd. Detta beror huvudsakligen på användningen av fossila bränslen. I rådande läge borde det vara rimligt att i-världen hårdare fokuserade på kärnkraft och andra alternativa energikällor. Men i-världen, med Sverige i spetsen, tar inte sitt ansvar utan smiter från Kyotoprotokollet. Den svenska regeringens agerande, som innebär att man skaffat sig undantag från protokollets krav på minskning, samtidigt som man stänger kärnkraftverk vilket leder till ökad import av kolkraftsel, är därför direkt oansvarigt.

Rovfisket i stora delar av världens hav beror främst på subventioner som uppmuntrar och stödjer överfiskning av begränsade bestånd. Det samlade stödet i form av statssubventioner till fiskerinäringen beräknas uppgå till omkring 50 miljarder dollar. Dessa subventioner snedvrider konkurrensen till u-världens nackdel. Subventioner är den direkta orsaken till rovdriften och bör därför avskaffas.

Brist på färskvatten beror i många delar av världen på avsaknad av, eller subventionerade och reglerade, priser. I länder med vattenbrist finns ofta inte något marknadspris på vatten. Ofta subventioneras jordbrukets stora vattenbehov i dessa länder, trots att det rimliga borde vara att importera livsmedel från vattenkrävande grödor. Privat ägande och drift tar bort snedvridande prissättning vilket leder till bättre hushållning. Det är också viktigt att vattenpriset inkluderar kostnader för avlopp och rening.

Miljöfrågor måste lösas i internationell samverkan. Sverige bör lägga stor vikt vid det internationella miljösamarbetet. Erfarenheterna, t.ex. när det gäller avvecklingen av freonanvändningen, visar också att det går att komma långt på miljöområdet genom internationellt samarbete. Handeln med utsläppsrättigheter i den s.k. Bubblamodellen bör utnyttjas mer i det regionala samarbetet.

Inom FN:s ram är det viktigt att Sverige trycker på för att få till stånd begränsningar av koldioxidutsläppen. Sveriges möjligheter att nå framgångar i det internationella miljösamarbetet bygger på att vårt land föregår med gott exempel. Att kräva att andra länder skall minska sina utsläpp samtidigt som Sverige tillåts öka dem är inte hållbart.

20 Ett effektivare FN

FN:s säkerhetsråd har ett ansvar för att verka för internationell fred och säkerhet. FN utgör också en viktig mötesplats för den internationella diplomatin. Efter det kalla krigets slut är möjligheterna att säkra frihet och fred oändligt mycket större än förr. FN och dess specialorgan har också viktiga uppgifter i arbetet för att främja internationellt koordinerade insatser, särskilt vid massvält och andra humanitära katastrofer, omhändertagande av flyktingar och för att samordna utrotandet av sjukdomar. Mer än någonsin behövs ett FN som är relevant och effektivt.

FN:s förmåga att förebygga kriser och krig eller att tvinga fram fredliga förhållanden har dock varit svag. Erfarenheterna från Kosovo och Rwanda visar att det funnits situationer där FN:s säkerhetsråd inte förmått agera p.g.a. politiska låsningar. FN:s handlingsförmåga i krissituationer har också försvagats p.g.a. resursbrist. Samtidigt har FN en alltför stor och ineffektiv byråkrati. Organisationen har tagit på sig onödiga uppgifter vilket gjort att den förlorat fokus på det som måste göras och hur dessa uppgifter skall skötas effektivt.

Det är viktigt att stärka säkerhetsrådets förmåga att fatta beslut. Det stora problemet är vetorätten. Denna har vid flera tillfällen blockerat möjligheterna för medlemsstaterna att följa FN-stadgans principer. En reformering av FN-stadgan, som möjliggör att dess principer lättare kan efterföljas, måste därför genomföras. Samtidigt måste medlemsstaterna ställa tillräckliga resurser till FN:s förfogande. Sveriges neddragning av försvarsanslagen och oförmåga att kunna ställa upp med internationell trupp är i detta sammanhang generande.

FN bör fokusera på de uppgifter som FN bäst kan lösa. FN:s byråkrati måste minskas och effektiviteten stärkas till gagn för framför allt u-länderna. Organisationer som UNHCR, Unicef och vissa andra organ måste förbättra samordningen vid humanitära insatser. WHO bör få en betydligt starkare roll för att gemensamt bekämpa smittsamma sjukdomar.

Dessa reformer är nödvändiga för FN:s trovärdighet. Generalsekreterare Kofi Annans strävan att skapa ett mer relevant och kraftfullt FN förtjänar Sveriges fulla stöd.

Stockholm den 15 oktober 2002
Bo Lundgren (m)
Fredrik Reinfeldt (m)	Beatrice Ask (m)
Per Westerberg (m)	Anders Björck (m)
Gunilla Carlsson (m)	Catharina Elmsäter-Svärd (m)
Chris Heister (m)	Cristina Husmark Pehrsson (m)
Gunnar Hökmark (m)	Göran Lennmarker (m)
Marietta de Pourbaix-Lundin (m)	Sten Tolgfors (m)