Bättre förutsättningar för trygghet och studiero i skolan

Anf. 104 Joar Forssell (L)

Fru talman! Svensk skola fungerar ofta bra. Klassrummen är i regel inga slagfält, men i vissa fall har vuxenvärlden kapitulerat och lämnat walkover till stök och bråk och störande beteende som förstör för eleverna.

Det gäller inte minst de elever som har störst behov av att skolan fungerar som allra bäst, inte minst de elever som har minst studievana hem och inte minst de elever som har störst sociala behov av en fungerande lugn skolmiljö.

Jag ska vara ärlig, fru talman: Jag kom till utbildningsutskottet från utrikesutskottet för ungefär fyra månader sedan, och jag visste inte att det var riktigt så illa ställt i svensk skola som jag har förstått att det är när jag har tagit del av diskussionerna om det här betänkandet och satt mig in i frågorna. Jag trodde nog att ganska mycket av det vi ska fatta beslut om efter debatten om betänkandet redan var som i förslagen.

Jag tycker att en hel del saker här är självklarheter. Trygghet och studiero, ordning och reda, disciplin, lugn och ro – kärt barn har många namn. Inte borde det väl vara något konstigt att till exempel huvudmannens och rektorns ansvar förtydligas, vilket görs i och med betänkandet, och att det inte enbart ska handla om förebyggande arbete? Det ska handla om löpande arbete för att upprätthålla trygghet och studiero, ordning och reda, disciplin och lugn och ro genom hela skolan och för alla elever.

Fru talman! Jag tänker på en sak som jag tror att många som lyssnar på debatten funderar på och undrar varför vi inte har gjort tidigare. Det är möjligen en kritik som man skulle kunna rikta. Jag ser att någon här i oppositionen har begärt replik, och jag ser fram emot att kanske få en replik om varför vi inte har gjort detta tidigare. Jag anser nämligen att vi borde ha gjort det tidigare.

Det handlar om mobiltelefonerna. En av de vanligaste frågor jag får från föräldrar, och faktiskt också från människor som jobbar i skolan, är denna: Varför låter ni barnen ha de här skärmarna med sig precis hela tiden genom hela skoldagen? Det förstör undervisningen i klassrummen, och det förstör för den sociala utvecklingen utanför klassrummen.

Vi ser nu till att man i fritidshem, öppen fritidsverksamhet och de obligatoriska skolformerna ska lämna in mobiltelefonen i början på skoldagen och få den tillbaka i slutet. Det borde vara en självklarhet.

Det handlar i grund och botten inte om olika syn på pedagogik och sådana saker. Jag vet att det finns en sådan kritik från vissa oppositionspartier, men det här handlar ju om barnens kognitiva utveckling! Det är ingenting som man kan förändra med en ny pedagogisk idé så här ganska många tiotusentals år in i människans evolution.

Vi är inte skapta för att ha den här maskinen med oss hela tiden, som blippar, söker uppmärksamhet och förändrar vår sociala interaktion. Vi är inte skapta för att ha med oss den här maskinen som överbelastar arbetsminnet, skapar distraktion och gör att vi inte kan koncentrera oss. Vi är inte skapta för att ha med oss en maskin som förstör den sociala interaktionen och omöjliggör normal lek, vänskapsskapande och social träning, som barn ska ägna sig åt.

Människan är, fru talman, ett väldigt konstigt djur i Guds skapelse – ett djur som inte klarar sig själv utanför magen förrän man är åtminstone i de övre tonåren. Det är väldigt märkligt, för de flesta djur klarar sig själva ganska snabbt.

Det där är såklart väldigt kostsamt rent evolutionärt, och ett skäl till det är att vi behöver lång tid på oss att lära oss alla saker som vi måste lära oss. En av de saker vi ska lära oss, fru talman, är den sociala interaktionen. Därför kan man inte isolera frågan om mobiltelefoner bara till klassrummet. Vi vill att barnen som är i skolan ska interagera med varandra, tjafsa lite, brottas lite grann på rasterna, ramla från en gunga, ramla från en klätterställning och hjälpa varandra!

Det är sådant som barn ska göra, och sådant som barn ska göra upp genom åldrarna och på lite nya sätt testa det sociala samspelet. Där är mobiltelefonerna i vägen, och det förstår alla människor som lyssnar på den här debatten. Det är så verkligheten ser ut. Det borde vara en självklarhet. Det borde ha gjorts tidigare, men jag är väldigt glad att det görs nu.

Fru talman! En annan sak är ordningsregler. Det är klart att man har ordningsregler, och i grunden är det klart att det är läraren som ska bestämma i klassrummet. Nu ser vi till att det blir skolgemensamma regler och att det ska finnas en plan med konsekvenser vid överträdelser. Det är väldigt märkligt att man inte har haft det tidigare.

För mig är det en självklarhet med skolregler för ordning och reda och att det finns konsekvenser kopplade till överträdelser. Vad är en regel värd om det inte finns konsekvenser? Vad är lärarens och skolledarens makt värd om det inte finns tydliga konsekvenser kopplade till detta på det sätt som vi nu förtydligar? Gränssättande snarare än kapitulation från vuxenvärlden är faktiskt att ta ansvar.

Fru talman! Stärkta möjligheter till utvisning ur klassrummet är ytterligare en sak. Man ska kunna omplaceras under längre tid och i värsta fall kunna bli avstängd, till exempel om det handlar om hot. Man ska även kunna bli nekad inträde till skolenheten, och vi ska ha bättre möjligheter till akutskolor i hela landet. Vilken typ av undervisning man får om det finns extra behov ska inte handla om var man bor.

Det här handlar såklart om elever och lärare som befinner sig i ett klassrum där hot och stök omöjliggör en fungerande lärmiljö, men det handlar även om de elever som skickas ut. Även de ska få möjlighet till det stöd som de behöver under former som de klarar av, för det är uppenbart att inte alla elever klarar av att sköta sig och ta del av kunskap på samma sätt. Därför är det viktigt att möjligheten till akutskolor förstärks.

Fru talman! Välvillig mjukhet är tyvärr en björntjänst från en vuxenvärld som snarare måste kliva fram. Förväntningar på elever och föräldrar ska stärkas med ett förväntansdokument.

Fru talman! Jag vill yrka bifall till förslaget i betänkandet. Politiken, skolledare, lärare, andra vuxna i skolan och föräldrar måste kliva fram. Vi kan inte lämna generation efter generation av ungdomar i skolan vind för våg. Vi måste ha lugn och ro, ordning och reda, disciplin och studiero så att alla elever, oavsett bakgrund, får möjlighet att tillskansa sig både kunskaper i viktiga ämnen och sociala färdigheter som man behöver för att klara ett vuxenliv i Sverige.

(Applåder)

(forts. § 15)

Anf. 105 Isabell Mixter (V)

Fru talman! Forssell talade i sitt anförande om att man ska träna det sociala samspelet i skolan. Då undrar jag lite försynt om det är i en dumstrut som man ska göra det. Från regeringspartierna har skoldebatten den senaste tiden präglats väldigt mycket av dumstrutar, skoluniform, skamvrå och straffstäd. Och från Regeringskansliet hör man det eka: ”Tyst i klassen!”

Retoriken är billig, faktiskt helt gratis, och det är troligtvis också anledningen till att den är så populär. För jämfört med att se till så att eleverna får det stöd de behöver är det mycket billigare att lägga över ansvaret för regeringens misslyckanden på den enskilda.

Vi kan, fru talman, titta lite på vad som faktiskt har hänt under den här mandatperioden. Sveriges Lärare vittnar om de värsta nedskärningarna i svensk skola på 30 år. Runt om i Sverige har mängder av lärare sagts upp. Rektorer varnar i kölvattnet av besparingarna för att elever riskerar att inte få det stöd de har rätt till. Andelen elever med F i betyg i årskurs 9 har under mandatperioden ökat från 24 till 28 procent. Detta borde mana till en krisinsikt.

Nu lägger Tidöpartierna fram en proposition som handlar om att öka tryggheten och studieron i skolan. Självklart ska vi ha den allra bästa skolmiljön och studieron i svensk skola, men jag vill fråga Forssell hur han ser på att det har skett kraftiga nedskärningar i skolan och om det ökar eller minskar tryggheten och studieron i skolan.

Anf. 106 Joar Forssell (L)

Fru talman! Tyvärr måste man säkert ibland skrika ”Tyst i klassen!” i ett klassrum. Jag hade önskat att det inte gick så långt.

Det är väl fakta. Det föds väl ungefär 100 000 barn i Sverige varje år. I alla populationer om 100 000 kommer det att finnas ett antal individer som inte klarar av att hantera skolmiljön och att bete sig ordentligt. De kanske har föräldrar som inte har satt gränser eller som inte har gett dem den sociala träning som behövs för att man ska kunna klara av sin skolgång och att låta andra elever i klassrummet klara sin skolgång. Då kan det behövas verktyg för att dessa individer annars stör undervisningen – både för deras egen skull, för att de ska kunna få det stöd som krävs, och för de andra elevernas skull.

Jag är själv förälder. Om det i ett klassrum där min dotter sitter är någon elev som stör så mycket och beter sig på ett sådant sätt att det är aktuellt med utvisning från klassrummet tycker jag att det är självklart att detta ska ske. Jag tycker att det annars gör för stor skada för de andra barnen i klassrummet. Jag tycker inte att det är något märkligt, och jag tror inte att de som kollar på den här debatten heller tycker att det är märkligt.

Den här regeringen har gjort väldigt stora satsningar på skolan. Jag önskar att vi hade gjort ännu mer. Detta kommer Vänsterpartiet säkert att få lära sig om de får sitta i regering tillsammans med Centerpartiet i framtiden. Vi fajtas hela tiden om pengar hit och dit mellan våra olika statsrådsposter. Jag vill ge ännu mer pengar till skolan.

Men vi ska komma ihåg att den här regeringen ger väldigt mycket pengar till skolan. Det är bara det att skolan är kommunaliserad. Det betyder att det finns en massa kommuner runt om i landet som inte lägger de pengar som de borde lägga på skolan. Och när det gäller de neddragningar som görs har kommunerna också ett väldigt stort ansvar.

Jag tycker inte att kommuner eller privata företag ska göra stora vinster. Jag tycker att pengarna ska gå till eleverna i skolan.

Anf. 107 Isabell Mixter (V)

Fru talman! Det jag sa i min tidigare replik var inte att det är olämpligt att en lärare säger ”Tyst i klassen!”. Men jag ställer mig väldigt frågande till om det verkligen hjälper att säga det från Regeringskansliet. Där tänker jag mig att man har helt andra verktyg för att styra skolan än att vara inne och peta med dumstrutar, skoluniform, skamvrå och straffstäd, som om det är det som kommer att göra svensk skola bättre.

Det vi vet är att det har skett kraftiga nedskärningar i svensk skola, oavsett vad Forssell säger. Det vi vet är att den här regeringen har underfinansierat svenska kommuner och regioner med 30 miljarder jämfört med innan den tillträdde. Det är klart att detta märks ute i klassrummet. Det märks på de skolor som har fått säga upp lärare och elevassistenter och där det är fler elever i varje klassrum för att ekonomin ska gå ihop. Forssell kan skylla hur mycket han vill på att skolan är kommunalt styrd.

Jag tycker att det vore klädsamt om regeringen tog ansvar för att det man faktiskt prioriterar är sina egna skattesänkningar framför att se till så att kommunerna kan satsa på vården och skolan. Det är så den här regeringen prioriterar. Mitt i den ekonomiska krisen sänker man skatten för de allra rikaste samtidigt som de som får ta smällen är eleverna i klassrummet. Vi ser ju hur antalet elever med F nu ökar.

Samtidigt vill man nu säga att det är den enskilda eleven som ska ta ansvar för att ”bete sig”, i stället för att ge eleverna förutsättningar att göra rätt. Det gör man genom att se till så att skolorna kan anställa bra lärare och ha mindre klasser och så att det finns ekonomiska resurser att ta hand om dem som behöver stöd.

Anf. 108 Joar Forssell (L)

Fru talman! Det är klart att den enskilda individen alltid har ett ansvar för sitt agerande. Sedan har vuxenvärlden runt omkring, beroende på hur gammal man är, till exempel, också olika mycket ansvar. I de här fallen har vuxenvärlden ofta misslyckats med att kliva fram. Det kan vara föräldrar, lärare, skolledare eller andra vuxna runt omkring de elever som stökar och beter sig på ett sätt som stör undervisningen som har misslyckats med att kliva fram och ta ansvar. Att sätta gränser och ställa krav är att bry sig. Det är inte att göra de här barnen illa. Tvärtom behöver de gränssättande vuxna runt omkring sig. Jag tycker att det är bra att lärare och skolor runt om i det här landet får de befogenheter och det politiska stöd som krävs för att kunna göra detta, oavsett var i landet skolan ligger.

Vänsterpartiet vill, fru talman, precis som Liberalerna förstatliga skolan, och det är jag glad för. Vi vill göra det på lite olika sätt, men ett skäl till att båda våra partier vill göra det är, tror jag, just att vi inte tycker att kommunerna är tillräckligt bra på att lägga de resurser som krävs på skolan. Även Vänsterpartiet brukar i alla andra fall tycka att kommunerna lägger för lite pengar på skolan, och det är jag glad för.

Jag tycker inte att privata ägare av skolor som inte levererar tillräcklig kvalitet ska kunna plocka ut stora vinster. Jag tycker inte att kommuner som inte levererar tillräcklig kvalitet ska kunna gå med vinst. En majoritet av Sveriges kommuner går plus. Det är pengar som man i stället hade kunnat lägga på skolan.

Jag önskar att Vänsterpartiet vågade ta strid, inte bara mot en regering som de aldrig har suttit i utan också mot kommuner runt om i landet där de själva bär ansvar. Det gör inte Vänsterpartiet. I stället vill Vänsterpartiet peka på någon annan och prata med vanlig marxistisk retorik. Men verkligheten är att kommunerna behöver satsa mer på svensk skola.

(Applåder)

Anf. 109 Camilla Hansén (MP)

Fru talman! Joar Forssell sa i sitt anförande att vi inte kan lämna generation efter generation vind för våg. Sveriges lärare, där har ni alltså vad regeringen tycker om ert arbete: Ni lämnar generation efter generation vind för våg!

Nu finns det ju en del saker som man kan göra om man verkligen vill ha trygghet och studiero i skolan. Joar Forssell nämnde, för att inte säga skröt om, att man äntligen tar tag i detta med mobilerna. Ja, 80 procent av de svenska grundskolorna är mobilfria. Det är ingen som tycker att det är några konstigheter att man inte har sina privata mobiler på lektionerna. Det sa Joar Forssell i och för sig också, så alla håller väl med om att det inte är några konstigheter.

Men något man vet handlar om detta att man är ute och gör roliga grejer på rasten. Något som är viktigare än att det inte finns mobiler är att man har aktiva rastvärdar och att man har aktiviteter så att det finns roliga saker att göra. Det stärker också den fysiska aktiviteten på en skola.

Det var alltså mest konstateranden. Regeringen slår på stora trumman när det gäller den nya lagstiftningen, men den kommer inte att göra så stor skillnad.

Men detta med ordningsreglerna tycker jag är intressant. Det vill jag ställa en fråga om. Skolor har ju ordningsregler. Poängen är att man utformar dem tillsammans, både reglerna och de konsekvenser som reglerna ska få. Vi vet ju att när det finns ett bra elevinflytande på en skola har man lugnare miljö, och reglerna följs bättre.

Men själva poängen med den här lagstiftningen är att rektorn har ansvar för att upprätta skolreglerna och informera eleverna om dem. Det ska alltså inte längre vara någonting som man utformar tillsammans. Vad är poängen med det, Joar Forssell?

Anf. 110 Joar Forssell (L)

Fru talman! Jag trodde att Miljöpartiet gillade vind och våg. Det är i och för sig också i energipolitiken. Men jag tror att de som lyssnar på den här debatten tycker att det är lite låg nivå på den argumentationen. Camilla Hansén får det att låta som om jag skulle ha sagt att lärarna i Sverige gör ett dåligt jobb. Det har jag inte sagt. Så har nog ingen som lyssnat på den här debatten uppfattat det heller.

Däremot är ju varken Liberalerna eller Miljöpartiet, vad jag vet, anarkister. Vi tycker att det ska finnas regler och lagar. Vi tycker att det är rimligt att staten sätter upp ramar för hur olika verksamheter ska fungera. Det betyder inte att vi tycker att poliser, sjuksköterskor, läkare eller lärare gör ett dåligt jobb – eller vem det nu kan vara som jobbar för det offentliga. Men det behövs lagar och regler runt om i landet för alla möjliga branscher och alla möjliga arbetsplatser. Det tror jag nog att Miljöpartiet håller med om – jag höll på att säga Vänsterpartiet; det är lätt att blanda ihop dem.

Liberalerna har ingenting emot rastvärdar. Det låter som en ganska oideologisk fråga. Däremot tror jag att alla som har egna barn kan konstatera att om barnen tittar på en film eller sitter och fipplar med telefonen blir de lite mindre fysiskt och socialt aktiva än annars. Jag tror att rastvärdarnas arbete blir ganska mycket enklare om de inte måste konkurrera med dessa maskiner som är skapade för att klänga sig fast vid våra sinnen och suga in oss i det digitala.

Jag tycker att ordningsregler är någonting som ska gälla alla. Jag tycker inte att de ska skilja sig mycket åt mellan olika skolor, mellan olika delar av landet och så vidare.

Jag tycker att vi ska ha ett elevinflytande, men jag tycker inte att elevinflytandet ska gälla alla delar av skolans verksamhet. Detta är inte saker som ska vara förhandlingsbara.

(Applåder)

Anf. 111 Camilla Hansén (MP)

Fru talman! Det är klart att det säger någonting om hur man ser på de yrkesaktiva i skolan när man säger att rektor inte klarar av mandatet att fatta beslut om mobiler på sin skola. Vi lyfter upp det till lag i stället. Vi får väl helt enkelt vänta och se hur lyckat det blir.

Min fråga var ju vad poängen var med att stryka elevinflytandet. Ingen ifrågasätter att man ska ha regler på en skola, vilket ledamoten pratade väldigt länge om. Men poängen med att ha ett aktivt elevinflytande – till exempel när man utformar reglerna för den vardag som lärare och elever befinner sig i – är att det funkar bättre och att man får en bättre skolmiljö.

Nu väljer regeringen att göra någonting som forskningen visar funkar sämre. Det rimmar väldigt konstigt med viljan att det ska vara ordning och reda. Vill man ha ordning och reda väljer man det som det finns vetenskapligt stöd för. Jag förstår verkligen inte svaret på den här frågan.

Detsamma gäller också de åtgärder som man ska kunna vidta som lärare. Det kan handla om gäller utvisning ur klassrummet eller om kvarsittning. Det är ändå ganska tydliga åtgärder, en del av myndighetsutövandet, men ändå tycker inte regeringen att man på något sätt behöver ha någon dokumentation över det längre. Det har ju påpekats, bland annat av Sveriges elevkårer, att detta behöver finnas. Man behöver också kunna se hur lärare använder verktygen.

När jag argumenterar mot detta menar jag inte att det ska handla om något slags välvillighet eller att man ska vara lite slapp, utan det handlar om att man ska göra saker som verkligen fungerar.

Jag frågar igen: Varför vill man inte jobba med elevinflytande, som verkligen fungerar, utan väljer i stället toppstyrning?

Anf. 112 Joar Forssell (L)

Fru talman! Det här blir ju lite märkligt. Det är klart att grundläggande ordningsregler som ska gälla för en hel skola blir skolregler. Det tycker inte jag ska vara någonting som är förhandlingsbart.

Jag tycker inte att man ska kunna säga: På vår skola tycker vi inte att vi ska bete oss eller att vi ska ha lugn och ro och ordning och reda. På vår skola tycker vi inte att det är viktigt att få bort stöket. Det är väldigt märkligt.

Jag skulle vilja se den forskning som säger att ett stökigt klassrum inte är sämre för inlärningen än ett klassrum med lugn och ro. Det finns ingen sådan forskning. Alla förstår att det är dåligt för undervisningen om det är stökigt och oordning, om det inte är lugn och ro och om det inte är ordning och reda. Alla förstår det.

Det är helt orimligt, fru talman, att Miljöpartiet fortsätter att propagera för flumskolan, som har misslyckats och lämnat människor vind för våg. Skolan har inte kunnat kompensera för ens bakgrund. Det har gjort att elever med en tuffare och mindre studievan bakgrund får sämre förutsättningar i skolan. Den flumskolan står Miljöpartiet och försvarar här. Jag begriper inte att man fortsätter att göra detta.

När det kommer till dokumentationen säger Miljöpartiet också emot sig själva. Det vi säger är inte att man inte ska ha någon dokumentation alls. Det vi säger är att lärare och skolledare ska se till att man har den – kalla det dokumentation eller information – som krävs för att följa upp de här eleverna enligt det som lagen föreskriver. Det betyder inte att vi behöver ha dokumentation på samma sätt överallt och på ett administrativt betungande sätt. Där tycker Miljöpartiet plötsligt inte att det ska vara upp till lärarna och rektorerna att avgöra detta. Det går liksom inte ihop!

Fru talman! Miljöpartiet står för en flumskola runt om i landet och för en flummig politik här i Sveriges riksdag som inte går ihop.

(Applåder)

Niklas Sigvardsson (S)

Anf. 113 Niklas Sigvardsson (S)

Fru talman! Inledningsvis yrkar jag bifall till reservation 8.

Jag vill börja i det som borde vara självklart. Varje elev ska gå till skolan utan oro. Varje barn ska mötas av vuxna som ser, agerar och tar ansvar. Varje klassrum ska vara en plats där undervisningen kan börja i tid, där läraren får undervisa och där eleverna får arbetsro nog att lära sig. Detta är Socialdemokraternas utgångspunkt i den här debatten.

Trygghet och studiero är inte en sidofråga i skolpolitiken. Det är en grundförutsättning för kunskap, jämlikhet och framtidstro.

Den elev som varje dag går till ett klassrum präglat av stök, kränkningar eller oro får inte samma chans som den elev som möts av lugn, struktur och tydliga vuxna. Den lärare som gång på gång tvingas avbryta sin undervisning för att hantera ordningsstörningar får inte rimliga förutsättningar att göra sitt arbete. Därför behöver skolan tydliga regler, starkt vuxenansvar och reella möjligheter att agera.

Lärare och rektorer ska inte lämnas ensamma i svåra situationer. Det ska finnas verktyg för att hantera elever som allvarligt stör undervisningen och som utgör en risk för andra elevers trygghet. Men, fru talman, om vi menar allvar med trygghet och studiero måste vi också tala om det som faktiskt förändrar vardagen i klassrummet. Ordning byggs nämligen inte bara med paragrafer. Den byggs med vuxennärvaro. Den byggs med tillräckliga resurser. Den byggs med specialpedagogiskt stöd, rimliga klasstorlekar och ett ledarskap där rektorer och lärare har förutsättningar att vara närvarande i skolans vardag. Den byggs inte genom att vinster läcker ut ur svensk skola. Där har den här regeringen inte levererat den här mandatperioden. Därför behöver vi ett regeringsskifte i höst.

Fru talman! Flera delar av det förslag som vi debatterar i dag är viktiga. Det gäller exempelvis detta med att tydliggöra huvudmannens och rektorns ansvar. Att skolan som huvudregel ska vara mobilfri är också rimligt. Mobiltelefoner ska inte styra skoldagen, störa undervisningen eller försvåra den sociala gemenskapen. Det finns alltså positiva delar i det här betänkandet. Men propositionen har också tydliga brister.

En central brist i betänkandet handlar om akutskolor. Det är också där det finns en viktig politisk skiljelinje i debatten. Akutskolor kan spela en viktig roll. Rätt utformade kan skolorna ge möjlighet att snabbt bryta en ohållbar situation. De kan skapa arbetsro för klasskamrater och lärare samtidigt som elever som placeras där får ett mer samlat stöd, tydligare ramar och möjlighet att komma tillbaka till undervisningen. Men just därför måste akutskolor hanteras med stor omsorg.

De får inte bli en avstjälpningsplats för elever som skolan inte förmår hantera. Detta får aldrig bli ett sätt att flytta bort problemen från den ordinarie skolan utan att ta ansvar för orsakerna bakom problemen. Det får aldrig bli en reform där elever som ofta har allra störst behov av stabilitet, kontinuitet och professionellt stöd hamnar i en verksamhet där ansvarskedjan är otydlig.

Här menar vi socialdemokrater att det blir fel att öppna för att akutskolor ska kunna bedrivas på entreprenad och privatiseras. Elever som placeras i akutskolor befinner sig ofta i en mycket utsatt situation. Det kan handla om elever med stora stödbehov, elever som har hamnat i upprepade konflikter, elever som själva far illa eller elever vars skolgång under lång tid inte har fungerat. Då behöver samhället ta ett tydligt ansvar. Då behöver huvudmannen, rektorn, elevhälsan och undervisningen hänga ihop. Att i det läget lägga ut verksamheten på entreprenad och riskera att försvaga det sammanhållna ansvaret ser vi som problematiskt.

Fru talman! Det är inte marknaden som ska bära ansvaret för de elever som skolan har svårast att nå. Det är det offentliga skolväsendet som ska göra det. Risken med entreprenadlösningar är att ansvaret delas upp mellan olika aktörer, att insynen minskar och att skolans långsiktiga uppdrag försvagas.

Vi vet att trygghet och studiero inte skapas genom att man flyttar elever mellan verksamheter. Det avgörande är vad som händer före, under och efter en placering. Vilket stöd fick eleven före placeringen? Vilken undervisning får eleven under placeringen? Hur arbetar skolan med klassen som eleven lämnar? Hur säkerställer man att återgången faktiskt fungerar på riktigt? Det är där vi politiker måste lägga kraften.

Akutskolor kan vara och ska vara en del av ett sammanhållet ansvar för eleven. Vi socialdemokrater står bakom en skola där vuxenvärlden agerar tydligt. Elever som hotar, kränker och förstör undervisningen ska möta konsekvenser. Andra elevers trygghet och rätt till undervisning väger tungt. Men vi står inte bakom principen att skolans svåraste uppdrag ska privatiseras bort. Det är därför vi socialdemokrater säger nej till förslaget om akutskolor på entreprenad.

Fru talman! Den andra delen i den här propositionen där vi har invändningar handlar om förväntansdokument. Det riskerar att bli en administrativ konstruktion i en skola som redan har en stor dokumentationsbörda. Lärare behöver mer tid för undervisning, relationsskapande arbete och uppföljning av elevers behov. De behöver inte fler dokument som ska upprättas, förankras och hanteras utan att det är tydligt hur de faktiskt kommer att bidra till en bättre studiero.

Det är inte okunskap om att skolan förväntar sig gott uppförande som är huvudproblemet. Problemet är ofta att skolorna saknar tid, personal, elevhälsa, specialpedagogiskt stöd och resurser för att kunna möta eleverna i tid. När elever inte får rätt stöd i tid växer problemen. När elevhälsan är för långt bort, när speciallärarna inte räcker till och när klasserna är för stora hamnar ansvaret till slut hos den enskilda läraren i ett klassrum där resurserna inte matchar uppdraget. Att då lägga till ett förväntansdokument riskerar att tynga läraren med ytterligare dokumentation, och det anser vi är fel.

Avslutningsvis, fru talman! Vi socialdemokrater vill ta tillbaka kontrollen över skolan. Skolans pengar ska gå till eleverna, inte till aktieägares fickor. Lärarna ska få bättre förutsättningar att undervisa. Rektorer ska få mandat men också resurser. Elever ska mötas med höga förväntningar men också med det stöd som krävs för att nå dem.

Det är så vi skapar trygghet och studiero på riktigt. Alla elever har rätt till en trygg skoldag. Alla lärare har rätt till en arbetsmiljö där det går att undervisa. Hela Sverige har rätt att kräva en skolpolitik som faktiskt stärker klassrummet, där skolan avgörs varje dag.

(Applåder)

Jörgen Grubb (SD)

Anf. 114 Jörgen Grubb (SD)

Fru talman! Bättre förutsättningar för trygghet och studiero i skolan – det är det betänkande vi pratar om och debatterar i dag. Vi står bakom utskottets förslag i detta betänkande.

Grundläggande för att elever ska lära sig något i skolan är att det är lugnt och tryggt i klassrummet – det tror jag att alla förstår. I våra skolor är det inte alltid så, och alldeles för många elever känner sig därför otrygga. Dessutom försvinner mycket värdefull utbildningstid varje dag, som kunde ha stärkt och utvecklat många elever. Kort sagt: Det är inte acceptabelt. Vi måste göra någonting åt detta innan det förvärras.

Förutom att den svenska skolan kritiseras för stora resultatmässiga diskrepanser – extrema skillnader mellan välfungerande skolor och ej fungerande skolor – får Sverige fram alldeles för svaga resultat i förhållande till alla de pengar man satsar på skolan. Dessutom har den svenska skolan dålig klassrumsdisciplin. Så lyder kritiken från OECD, organisationen som genomför Pisaundersökningarna för 38 framstående länder.

Oberoende granskare är väldigt tydliga på tre punkter. Vi får för lite pang för pengarna. Vi har dålig klassrumsdisciplin, och vi har stora diskrepanser mellan våra skolor. Detta tror jag att man ska hålla i huvudet när man diskuterar det här betänkandet.

Statistik från OECD visar att Sverige är det land i Europa som har sämst klassrumsdisciplin. Även Pisachefen, Andreas Schleicher, uttalade sig för ett par år sedan i svensk media om detta. Han var mycket hård i sin kritik. Han var tydlig med att det behövs mer disciplin och engagemang i svenska klassrum.

Fru talman! Nu är det dags för oss att göra någonting åt detta ofog – dålig klassrumsdisciplin. Sverigedemokraterna har under flera år i denna kammare lagt fram förslag för att förbättra i klassrummen. Jag är därför extra glad i dag över att vi – tillsammans med Tidöregeringen – har lagt fram våra förslag i detta betänkande.

Förslagen syftar till att vara förebyggande och att man ska kunna upprätthålla god ordning. Rektorns ansvar för arbetet med trygghet och studiero tydliggörs i skollagen, och det innefattar både det förebyggande arbetet och upprätthållandet av ordning. Rektorn ska alltså säkerställa att det bedrivs ett arbete på skolan för trygghet och studiero.

Lärarna och annan skolpersonal ska få utökade möjligheter att visa ut störande och bråkiga elever från klassrummet. Vid grova förseelser gäller direktutvisning utan förekommande varning. Skolan ska även ha rutiner för att ta emot de elever som utvisas så att lektionen för övriga kan fortgå. Dessutom tas dokumentationskravet bort för enstaka och lindriga utvisningar. Däremot följs upprepade ordningsstörningar naturligtvis upp och dokumenteras.

Skolan ska bli mobilfri i de obligatoriska skolformerna, som man pratat om tidigare i debatten. Rektorn kan dock besluta om undantag för vissa tillfällen – för vissa lektioner eller något i den stilen. Elevernas mobiler samlas in i början av skoldagen och återlämnas vid dess slut. Det handlar alltså om hela skoldagen. Det har visat sig väldigt tydligt att användande av mobiler under skoldagen tar mycket fokus från lärandet. Även mobbning försiggår via mobilerna, och det sociala beteendet mellan eleverna försämras – det borde snarare förbättras.

Skolregler ska beslutas och upprätthållas av rektorn samt förankras hos eleverna. De ska innehålla förhållningsregler som syftar till att upprätthålla trygghet och studiero samt konsekvenser vid överträdelser. Det är väldigt tydligt och inget konstigt.

Varje skola ska ta fram ett förväntansdokument riktat till både elever och föräldrar – de sistnämnda får man inte heller glömma. Det ska innehålla skolreglerna och en påminnelse om föräldrarnas ansvar för god fostran samt tydliggöra skolans förväntningar på elever och vårdnadshavare. Eleverna ska helt enkelt komma fostrade till den svenska skolan. Där är det blandade resultat i dag, kan jag säga. Föräldrarna ska vara måna om sina barn, komma på skolträffar och så vidare, och detta förbättras om de får större kunskap. Det är vi helt övertygade om.

Fru talman! Tyvärr begås ibland grova förseelser på våra skolor. Det är naturligtvis mycket beklagligt. Detta måste vi komma till rätta med, så att den enskilde eleven får stöd och övriga elever fredas. Det är ganska naturligt, tycker i alla fall jag.

Några av förslagen är följande:

Tiden för möjlighet att tillfälligt placera en elev utanför den egna skolan utökas för att ge större möjligheter att skapa en långsiktig lösning. Den skola där eleven placeras tillfälligt kan vara en akutskola.

Möjligheterna att stänga av en elev från skolan ökas vad gäller både tid och antal gånger. Skolan ska tillse att eleven får kompensationsundervisning. Det är rektorn som har mandat att besluta om vilken typ av undervisning respektive elev ska få.

Elever ska kunna nekas tillträde till skolan med hänsyn till elevernas och personalens säkerhet om det finns synnerliga skäl. Även här beslutar rektorn.

Fru talman! Jag är mycket nöjd med att vi i detta betänkande har kommit fram till en mängd bra åtgärder för att vår skola återigen ska kännas trygg och för att elever ska få möjlighet till studiero. Dessutom får alla lärare bättre möjligheter att genomföra sin undervisning. Jag hoppas att alla skriver under på detta.

I min sista debatt i denna kammare vill jag också tacka talmännen och alla tjänstemän och ledamöter, framför allt i vårt fina utbildningsutskott, för en väldigt trevlig tid.

(Applåder)

I detta anförande instämde Robert Stenkvist (SD).

Niklas Sigvardsson (S)

Anf. 115 Niklas Sigvardsson (S)

Fru talman! I och med att det är ledamoten Grubbs sista debatt här i kammaren får vi väl kosta på oss ett replikskifte i alla fall.

I ledamoten Grubbs anförande finns det delar som jag självklart instämmer i. Att vi nu gör om ordningsregler till skolregler och att de ska gälla för hela skolenheten har jag inga problem med. I de flesta skolor som jag har besökt eller arbetat i har det inte varit några problem med att ordningsreglerna inte skulle gälla för alla i skolan.

Jag blev ändå lite nyfiken när ledamoten pratade om det nya dokument som man vill instifta i och med det här betänkandet, nämligen förväntansdokumentet. Som ledamoten Grubb och Sverigedemokraterna beskriver förväntansdokumentet ska det ske en hel del arbete med att förankra dokumentet hos både elever och föräldrar. När man tar fram ett sådant här dokument bör det därmed bli en hel del arbete för rektorer, administrativ personal och lärare på skolorna för att det ska bli verklighet. Sedan bör man följa upp det, jobba med det aktivt och så vidare.

Regeringen pratar ofta om att lärarnas dokumentationsarbete ska minska och inte öka. Vi socialdemokrater ser en överhängande risk för att det blir mer dokumentationsarbete för lärarkåren om man inför ett nytt dokument som inte skiljer sig så mycket från de skolregler som ska vara en del av förväntansdokumentet. Varför behöver vi två olika typer av dokument när förväntansdokumentet ändå ska innefatta det som nu kommer att kallas skolregler? Varför behöver vi ett ytterligare dokument som riskerar att öka dokumentationsbördan?

Jörgen Grubb (SD)

Anf. 116 Jörgen Grubb (SD)

Fru talman! Det är dumt, tycker jag, att kritisera oss för att vi skulle öka lärarnas arbetsbörda. Det tror jag inte att någon vill göra. Om vi ska vara helt ärliga – tror vi att det tar många timmar att skriva ett förväntansdokument som används i hela skolan, kopieras och används om och om igen? Tror vi verkligen det? Nej, det kan ta en eller två timmar för någon som är duktig. Man har säkert också sett vad någon annan skola har skrivit. Det är fråga om mikroskopisk tid.

Förankrar det gör man naturligtvis vid första träffen med föräldrarna. Så är det väl alltid när man har ett dokument – det blir ett underlag att prata om med föräldrarna. Man ska veta att det inte är självklart för alla föräldrar hur det ska vara i vår skola och hur man ska ta hand om sina barn. Det är olika. Jag har varit med om det här väldigt mycket i min stad, Malmö. Man kommer från olika kulturer och har olika syn på fostran och vad skolan ska göra med ens barn när de är i skolan. Det finns vissa saker som vi absolut inte skulle vilja ske med barn i skolan men som andra tror sker med barnen.

Niklas Sigvardsson (S)

Anf. 117 Niklas Sigvardsson (S)

Fru talman! Jag blev inte riktigt klok på hur resonemanget om olika kulturer hörde ihop med det här.

Som ledamoten beskriver det ska man arbeta aktivt med förväntansdokumentet. Då borde det ändå rimligtvis bli en hel del arbete för lärarna, i alla fall om man med själ och hjärta ska kunna stå upp för förväntansdokumentet. Som ledamoten Grubb beskriver det ska man jobba med det i början av terminen. Men i betänkandet står det också att man upprepade gånger och regelbundet ska prata och informera om förväntansdokumentet. Det kommer också att behöva genomföras revideringar av dokumentet – man kommer på saker under tidens gång, det behöver uppdateras varje gång skolreglerna uppdateras och så vidare. Att då säga att det inte kommer att bli så betungande håller inte riktigt.

Vad är värdet av det förväntansdokument som ledamoten Grubb pratar om? Det skiljer sig inte så mycket från skolreglerna, som även vi ställer upp på – det finns ingen reservation om skolregler från oss socialdemokrater i det här betänkandet. Behöver vi verkligen två olika dokument som är snarlika varandra i regleringen av svensk skola?

Det ska vara tydligt vilka ramar och regler som gäller. Man ska tillgodose elevernas behov. Det ska finnas tydliga förväntningar och krav på både elever och vårdnadshavare, men också tydliga politiska krav på vad skolan ska innefatta. Då är det fråga om skattebetalarnas, elevernas och föräldrarnas krav på vad skolan ska innehålla.

Vi socialdemokrater ser inte nyttan med ett förväntansdokument som ligger så nära skolreglerna. Det står faktiskt i betänkandet att huvuddelen av förväntansdokumentet ska utgöras av skolreglerna, som också beslutas av rektorn. Behövs det i denna tid två separata men snarlika dokument för regleringen av skolan?

(Applåder)

Jörgen Grubb (SD)

Anf. 118 Jörgen Grubb (SD)

Fru talman! Ledamoten Niklas gör en stor apparat av att det skulle ta väldigt lång tid att skriva ett förväntansdokument och att en otrolig massa tid skulle behöva läggas på att kontakta föräldrarna. Jag vet inte om han ser framför sig att man ska kontakta föräldrarna varje vecka eller varje månad och gå igenom alla detaljer. Jag tror inte att det blir så, och det är definitivt inte så det är tänkt i detta betänkande.

I förväntansdokumentet ska framför allt skolreglerna finnas med. Det är inte bara så att eleven ska gå till skolan och veta sina skolregler. Det här är ett sätt att förankra dem i hemmet.

Till de stora problem vi har i vår skola hör att man har väldigt skilda uppfattningar om hur barn ska fostras.

Jag nämnde lite kryptiskt kulturer. För tio tolv år sedan träffade jag en dam i Malmö som sa: ”Jag har det jättesvårt med mina väninnor i mitt område – jag får berätta för dem att barnen inte får stryk i svensk skola när de gör något dumt och att det är förbjudet att slå barn i Sverige.” Jag ska säga att jag blev halvt chockad. Jag frågade om det verkligen är så, och hon sa: ”Absolut – så är det!” Det har jag tagit med mig, och jag har hört det även senare. Tyvärr är det så att vissa har den uppfattningen.

Att det är så här i vår skola är en liten pusselbit som vi ska få in. Föräldrar behöver få veta detta, för de vet inte om det. Detta är kunskap som gör det bättre för deras egna barn, för andra elever och för skolans personal. Och när man ändå träffar föräldrar och pratar med dem har man det här förväntansdokumentet som ett litet underlag. Ibland behöver man inte ens prata om det, eftersom allting funkar.

Jag tror inte att vi ska göra det så svårt. Vi ska bara konstatera att det nu finns ett dokument som vi vill säkerställa att föräldrarna även ser.

(Applåder)

Anf. 119 Isabell Mixter (V)

Fru talman! Alla elever i Sverige förtjänar en trygg skolmiljö med god studiero. Ingen elev ska behöva ha en klump i magen av att gå till skolan, och ingen elev ska behöva komma hem med huvudvärk efter en dag i skolan. Lärarna ska kunna komma hem från jobbet och fortfarande ha energi kvar till att göra annat på sin fritid.

Så ser det tyvärr inte ut i dag. Alltför många elever vittnar om en stökig skolmiljö där man inte kan fokusera på skolarbetet, och lärarna vittnar om en skolmiljö som är utmattande.

I dag debatterar vi betänkandet Bättre förutsättningar för trygghet och studiero i skolan. Regeringen missar här den viktigaste faktorn för att öka tryggheten och studieron i skolan, det vill säga ökade resurser till skolan. Alltför många elever i dag får inte det stöd de behöver, rektorerna pressas av snäva budgetramar och klasstorlekarna har ökat i svensk skola – både på grund av att vi har ett skolsystem som premierar stora klasser och till följd av nedskärningar i välfärden.

Att öka antalet lärare, speciallärare med flera i skolan och minska klasstorlekarna vore den viktigaste åtgärden för att öka tryggheten och studieron i skolan, men det kostar såklart. Vi har sett regeringen göra massiva nedskärningar i skolan under den här mandatperioden; Sveriges lärare har larmat om de värsta nedskärningarna i skolan på 30 år.

År 2024 skar Karlstad ned med 120 lärartjänster. Lärare där säger att det känns som att man försöker pressa in mer i schemat och att stödet runt om har försvunnit. Det läggs mer jobb på lärarna, och man maxar scheman och gör helklasser. Lärare i estetiska ämnen har fått gå från att undervisa 15 elever till att undervisa 30.

På Gotland ersätts inte lärare som försvinner genom pensionsavgångar, och tillgången till specialpedagoger och speciallärare minskar. Konsekvensen blir att arbetsbelastningen ökar för den personal som är kvar och att det blir mindre stöd till eleverna.

I Eskilstuna har 72 lärare i grundskolan varslats, och i Skellefteå har 100 tjänster försvunnit. Listan över hur det ser ut i kommunerna kan göras mycket längre.

Även om svenska kommuner har återhämtat sig något efter den värsta ekonomiska krisen är det inte så att personalstyrkan är tillbaka på samma nivå som innan. Regeringen försöker hävda att kommunerna nu går med plus och därmed kan lösa detta. Problemet är bara att man har svultit ut kommunerna under den här mandatperioden. Man har aktivt valt att lägga pengar som borde ha gått till barns utbildning på att sänka skatterna för de allra rikaste. Sedan försöker man dribbla bort korten genom att säga att kommunernas ekonomi nu är bättre.

Den allra viktigaste åtgärden vore alltså att se till att skolorna kan anställa fler lärare och att klasstorlekarna minskar.

Flera av de regeringsförslag som vi diskuterar här i dag riskerar att slå hårt mot elever med NPF. Alla elever har inte samma förmåga att sitta still och vara tysta i ett klassrum. På samma sätt som en blind inte kan börja se bara för att du säger till den att titta har inte alla elever förmågan att sitta still på stolen, oavsett hur många tillsägelser de får.

Det ska med regeringens förslag bli enklare att visa ut en elev som stör ur klassrummet. Jag håller med om att det i vissa fall kan vara en motiverad åtgärd, men regeringen vill också ta bort dokumentationskravet för detta. Från Vänsterpartiet menar vi att detta är helt fel och att dokumentationskravet bör finnas kvar. Att ta bort dokumentationskravet riskerar att leda till att man inte fångar upp problem och behov som finns kring enskilda elever, och skolan behöver ta ansvar för att sätta in stöd till de elever som behöver det.

Otaliga utvisningar ur klassrummet utan att skolan lägger upp en plan för hur detta ska undvikas framåt riskerar att få negativa konsekvenser för elevernas rättssäkerhet och möjlighet att få stöd. Det är rektorns ansvar att lägga upp en plan för hur en elev ska få rätt stöd, och att ta bort dokumentationskravet när klassrumsmiljön inte fungerar för en elev riskerar att göra det svårare för en rektor att ta det ansvaret.

Vi i Vänsterpartiet är också tveksamma till hur den här åtgärden, det vill säga ökade möjligheter till utvisning ur klassrummet, kommer att falla ut i praktiken. Elever ska alltså kunna utvisas ur klassrummet – men till vad?

På de flesta skolor som jag har besökt framkommer ett tydligt mönster: Kringpersonal i skolan finns inte på samma sätt som tidigare. Elevhälsan finns på plats när månen är hel, och vaktmästaren ska beställas dit genom beställningsformulär som nås via ett beställningssystem som kraschar. Elevassistenter har sagts upp när kommunen har tvingats spara, och speciallärare är en bristvara.

Vem finns i korridoren och fångar upp de elever som utvisas ur klassrummet? Hur ska det säkerställas att detta inte leder till att det blir stök i korridorerna i stället för stök i klassrummet? Det var för övrigt en vanlig syn när jag själv gick i högstadiet. Jag minns Emil på min högstadieskola. Han fick vandra runt i korridorerna lite vind för våg då han blev utslängd från lektion efter lektion. I dag hade han troligtvis haft en adhd-diagnos.

Regeringen saknar svar på vad som ska hända med eleven vid utvisning ur klassrummet, och vi är kritiska till att regeringen inte redogör i propositionen för hur det ska gå till i praktiken samt vad det kommer att kosta. Därför vill vi att regeringen utreder vad som krävs för att se till att elever som visas ut ur klassrummet tas emot på ett rimligt sätt samt säkerställer att skolorna har de resurser som krävs för att stödja och ta hand om de elever som visas ut ur klassrummet.

Elever ska nu inte inkluderas i framtagandet av skolregler utan bara informeras när de redan är klara. Samtidigt vill man att konsekvenserna av att bryta mot reglerna ska bli tydligare. Jag menar att man ökar möjligheten att uppnå tydlig efterlevnad av reglerna, liksom legitimitet i och upprätthållande av dem, genom att eleverna får vara med och ta fram dem.

Det här är inte det enda område där regeringen försvagar elevernas rätt till inflytande. Samtidigt finns det ett starkt stöd i forskningen för att elevinflytande är en framgångsfaktor i svensk skola. Det är något som regeringen helt verkar vilja slopa. Vi instämmer med flera av remissinstanserna, som menar att eleverna behöver vara delaktiga i framtagandet av skolregler.

Jag är också frågande till varför det är så viktigt för Tidöpartierna att skrota elevinflytandet trots att det har starkt forskningsstöd. Är det för att det, som Malmqvist sagt i en podd, krävs ett slopande av elevinflytandet om man ska kunna införa no excuses-skolor i Sverige?

Fru talman! Tidöpartierna säger sig vilja minska administrationen, men med andra handen ökar de densamma. Det ska införas förväntansdokument i skolorna, vilket riskerar att leda till ökad administration och bli ett slag i luften i stället för att ge skolorna rätt resurser för att stödja de elever som behöver stöd.

I propositionen står att förväntansdokumentet ska innehålla en påminnelse om vårdnadshavares ansvar. Även här riskerar NPF-elever och deras vårdnadshavare att hamna i kläm. Det är inte brist på uppfostran som gör att vissa elever inte beter sig, för att använda ett mohamssonskt uttryck. Inga förväntansdokument kan heller kompensera för skillnaden i levnadsvillkor mellan den som bor i Danderyd och den som bor i Njurunda utanför Sundsvall.

Fru talman! Vi vet att det finns tillfällen då elever utgör en risk eller fara för andra elever, och en tillfällig omplacering av en elev kan då vara befogad. Att regeringen nu satsar hårt på akutskolor samtidigt som den vanliga skolan drabbas av nedskärningar känns dock inte helt proportionerligt. Behoven verkar inte heller vara så stora som regeringen vill ge sken av, då en stor del av statsbidragen för akutskolor inte används.

Att regeringen nu öppnar för att akutskolor ska kunna drivas på entreprenad flyttar ansvaret för eleverna längre bort från den ordinarie skolan och öppnar ännu mer för att aktiebolagsskolorna ska ta emot dessa elever. Att ta hand om elever som verkligen har hamnat på glid är en ny kassako att sko sig på. Det som ska vara en tillfällig lösning för elever som under en kortare period inte bedöms kunna gå till sin vanliga skola eftersom de utgör en risk för andra riskerar att leda till ökade vinster för aktiebolagen.

Den viktigaste åtgärd vi kan vidta för att elever inte ska riskera att hamna så fel att akutskola behövs är att satsa ordentligt på den ordinarie skolan. Vi behöver en utbyggd elevhälsa, samverkan mellan socialtjänst och skola och stöd till elever som är i behov av det. Akutskolor kan aldrig få bli något som vi ska vänja oss vid.

Avslutningsvis, fru talman, vill jag återkomma till att det som verkligen behövs för att öka tryggheten och studieron i svensk skola är en satsning på mindre klasser och mer personal.

Jag yrkar bifall till reservation 1.

I detta anförande instämde Camilla Hansén (MP).

Anf. 120 Josefin Malmqvist (M)

Fru talman! Nära hälften av eleverna i årskurs 9 uppger, apropå en fråga från Brottsförebyggande rådet, att de utsatts för brott under det senaste året. Det handlar om misshandel, stöld, hot, rån och sexualbrott.

Bland eleverna är det vanligt att oron för att utsättas för brott även påverkar livet i övrigt. Den kan påverka vilken färdväg man väljer, om man vågar gå ut på kvällen – kanske i sitt eget bostadsområde – och vilka personer man väljer att träffa. Den kan till och med göra att man håller sig borta från skolan en hel dag på grund av att man är orolig för att utsättas för brott. Fler än sex av tio tjejer har förändrat sitt beteende på grund av att de varit oroliga för att utsättas för brott.

Det här gäller även lärarna. Nära hälften av lärarna uppger för Skolinspektionen att en stor andel av lektionstiden går åt till att upprätthålla ordningen i klassrummet. Hälften av eleverna säger att de inte i tillräcklig utsträckning kan koncentrera sig på lektionerna. Enligt en enkät från Sveriges Lärare har var tredje lärare blivit utsatt för hot och våld.

Bakom varje siffra finns barn, föräldrar och lärare som lever med oro och en klump i magen på grund av den otrygghet och det stök som vi ser i delar av den svenska skolan. Lärare behöver fundera på om de vågar ingripa mot en våldsam elev; de är oroliga för att bli anmälda. De får ägna tid åt konflikthantering och dokumentation i stället för att ha möjlighet att planera sin undervisning.

Sverige sticker ut internationellt, och inte heller här är det i något smickrande avseende. Enligt OECD har Sverige sämst klassrumsdisciplin i hela Europa.

Nu gör vi dock något åt det här. För nästan på dagen fyra år sedan stod jag i den här talarstolen och debatterade den tidigare vänsterregeringens bristfälliga åtgärder för ökad trygghet och studiero i den svenska skolan. Jag konstaterade då att tiden för avstängning och omplacering var för kort, att vi behövde skapa fler möjligheter för akutskolor och, inte minst, att rektorns ansvar för arbetet med trygghet och studiero behövde förtydligas. Allt detta genomför vi nu. Det spelar roll vem som styr.

Rektorn får nu ett uttryckligt ansvar för att aktivt arbeta med trygghet och studiero. Vi ser till att alla skolor blir mobilfria under hela skoldagen. Även om många skolor redan i dag är mobilfria, vilket har konstaterats i denna debatt, och har olika typer av mobilförbud, som upprätthålls i varierande utsträckning, uppger nära 30 procent av eleverna för OECD att de blir distraherade av andra elever som använder digitala verktyg, till exempel mobiltelefoner, på de flesta lektioner eller varje lektion. Detta pågår i dag, och det är ett reellt problem som vi nu gör upp med.

Den proposition vi debatterar i dag handlar också om att vi tydliggör vad skolan kan förvänta sig av eleverna, av vårdnadshavarna och av föräldrarna där hemma. Vi vill stärka föräldraansvaret. Vi vill också förtydliga vad som händer om man bryter mot skolans regler. Regler måste hänga ihop med konsekvenser.

Vi ser till att stökiga elever enklare kan utvisas ur klassrummet och att de kan omplaceras under en längre tidsperiod. Det handlar i grunden om att ett fåtal stökiga elever inte ska kunna hålla resten av klassen som gisslan. Det handlar om rättvisa för alla elever som sköter sig i skolan. Deras rätt till en god utbildning och undervisning ska inte få tas ifrån dem av ett fåtal elever som stör undervisningen. Det rättvisa är att de som sköter sig har rätt till studiero. De stökiga eleverna måste få flyttas ut ur klassrummet. Detta borde vara självklart, men så är det inte i dag.

Det är inte rimligt att mördare och våldtäktsmän kan gå i skolan i väntan på att avtjäna sitt straff, vilket faktiskt har förekommit. Därför säkerställer vi nu att dessa elever kan nekas tillträde till skolan. Den ordning som har gällt hittills, med en skolplikt som väger mycket tungt, har inneburit att rektorer inte har haft möjlighet att avvisa elever från skolan trots andra elevers vetskap om att de ingår i gäng och utför de mest bestialiska brott på sin fritid.

Detta förändrar vi nu genom att införa en sådan möjlighet i lagstiftningen. Självklart ska även de fortfarande få sin skolgång; vi vet att avklarad skolgång är en viktig skyddsfaktor mot framtida kriminalitet. Övriga elever och personalen i skolan måste dock kunna känna sig trygga. De ska inte behöva vara rädda för att det sitter en mördare i bänken bredvid. Det är av omtanke om alla övriga elever vi nu möjliggör detta.

Oavsett var i landet du bor har du rätt till trygghet och studiero. Det är därför vi nu gör det möjligt för mindre kommuner att samarbeta och starta gemensamma akutskolor. Vänsterpartiet och Socialdemokraterna motsätter sig dock detta. De vill tydligen att trygghet och studiero bara ska finnas i storstäderna – inte i mindre kommuner. Detta utgör en tydlig skillnad mellan partierna.

Alla de åtgärder vi nu genomför skickar en tydlig signal till alla Sveriges hårt arbetande elever och lärare: Vi står på er sida. Er utbildning ska inte få förstöras av ett fåtal stökiga elever. Ni ska inte längre tvingas vara kuddflickor i ett stökigt klassrum åt dem som missköter sig. Ni lärare ska inte längre dra er för att anmäla eller ingripa när ni utsätts för hot och våld i skolan.

Vi gör nu upp med detta, och med dagens proposition inför vi flera efterlängtade reformer och verktyg. De kommer nu att stå till buds för lärare och rektorer så att ni ska kunna göra ert viktiga arbete för att upprätthålla trygghet och studiero i svenska klassrum.

Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Anf. 121 Niels Paarup-Petersen (C)

Fru talman! Jag tackar ledamoten Malmqvist för ett i mångt och mycket bra anförande.

Jag uppskattar detta med att det ska vara likadant i hela landet. Det är något Centerpartiet verkligen står upp för, och en av de saker vi har lyft upp flera gånger men som regeringen har sagt nej till är just att det ska vara likadant i hela landet när det gäller att kunna flytta elever från en enskild skola i en liten kommun. I dag får man inte flytta elever utanför sin egen enhet till en annan huvudman, så vad ska en liten kommun som kanske bara har en enda högstadieskola göra? Den kan ju inte flytta på elever.

Vi har påpekat detta tidigare och inför denna proposition, men det är fortfarande så här. Alltså är det skillnad mellan större och mindre kommuner och huvudmän. Varför blev det så här?

Anf. 122 Josefin Malmqvist (M)

Fru talman! Jag tackar ledamoten Paarup-Petersen för frågan.

Trygghetsarbetet i skolan måste göras gemensamt, långsiktigt och träget. Som jag nämnde efterfrågade jag i denna kammare för exakt fyra år sedan många av de reformer som vi nu äntligen får på plats.

En del av detta handlar om att skapa förutsättningar och verktyg för alla elever, skolor och kommuner att kunna agera, precis som Paarup-Petersen påpekade. Det är också bakgrunden till att vi möjliggör för rektorer att fatta både nya och upprepade beslut om längre avstängning till akutskola. Det handlar också om att man som enskild huvudman inte måste driva detta i egen regi. I storstadsområden men i synnerhet på landsbygden behöver man kunna samarbeta om man har en eller två våldsamma och stökiga elever som inte fungerar i ett vanligt klassrum så att man kan flytta dem till en annan skolmiljö där de kan få stöd och sedan förhoppningsvis kunna återgå i ordinarie undervisning.

Detta möjliggör vi nu med denna proposition.

Anf. 123 Niels Paarup-Petersen (C)

Fru talman! Jag tackar för ett utmärkt svar på en annan fråga.

Jag frågade om möjligheten att omplacera elever till en annan skola. Jag vet att akutskolor har införts och att man kan ha det på entreprenad, vilket vi också stöder. Men akutskolor är bara en typ av lösning. Omplacering är en annan, och än så länge är det inte möjligt för en huvudman att flytta en elev till en skola som drivs av en annan huvudman.

En liten kommun med bara en enda högstadieskola, och sådana finns det många av, kan inte flytta en elev till en annan skola. En enskild huvudman som bara har en enda skola kan inte heller göra det. Detta har vi som sagt påpekat tidigare och även i samband med denna proposition. Men ändå är det inte med.

Ledamoten Malmqvist var tydlig med att det skulle vara lika villkor och samma möjligheter att hantera elever i stad och på landsbygd. Men nu blir det inte det. Därför ställer jag åter frågan och hoppas få svar: Varför är det inte med? Skulle Moderaterna framgent vara öppna för att göra även detta så att huvudmän och elever på landsbygden kan få samma trygghet som dem i städerna?

Anf. 124 Josefin Malmqvist (M)

Fru talman! Vi har stora problem med trygghet och studiero i den svenska skolan. Det är tyvärr inget nytt problem; vi har sett detta i åratal. Jag är glad över att regeringen nu tar tag i många av de problem som vi har sett under alltför lång tid i den svenska skolan. Detta var en av anledningarna till att regeringen tillsatte en utredning med den mycket erfarna skolledaren Happy Hilmarsdottir Arenwall. Hon fick ett brett uppdrag av regeringen att se på alla trygghetsproblem – många av dem har vi diskuterat här i dag – och kom med en diger lista på förslag. Det är också hennes förslag som ligger till grund för de flesta reformer riksdagen nu ska besluta om.

Jag är glad över att vi har samlat en majoritet i kammaren för att kunna genomföra dessa förändringar – förändringar som Moderaterna efterfrågade redan förra mandatperioden och tjatade på den vänsterledda regeringen att genomföra. Men den dåvarande regeringen brast här i sitt ledarskap.

Reformarbetet stannar inte här, för den svenska skolan har fortsatta problem. Nu tar vi många viktiga steg i rätt riktning, men Moderaterna har ytterligare förslag som vi söker väljarnas mandat att få genomföra kommande mandatperiod.

Mitt svar till ledamoten Paarup-Petersen är tydligt: Mitt bästa tips är att rösta på Moderaterna i valet i september eftersom vi uppenbarligen levererar reformer på område efter område när det gäller den svenska skolan, så också när det gäller arbetet för ökad trygghet och studiero. Vi kommer inte att nöja oss förrän Sveriges lärare och rektorer har tillräckliga verktyg för att kunna utföra sitt viktiga arbete i svenska skolor och klassrum.

(Applåder)

Anf. 125 Niels Paarup-Petersen (C)

Fru talman! Trygghet och studiero är en förutsättning för elevers lärande, och det har flera talare uttryckt på många bra sätt. Utan trygghet i klassrummet kan elever inte uppnå sin fulla potential. Man måste känna sig trygg i det klassrum man faktiskt enligt svensk lag är tvingad att vara i. Utan trygghet kan lärarna inte heller göra sitt jobb, men den grunden sviktar fortfarande i många svenska skolor. Det förekommer fortfarande hot, stök och våld, och det måste vi ta på största allvar. Därför är regeringens förslag i grunden bra.

Men för att detta ska bli riktigt träffsäkert och fungera i hela landet, från landsbygd till storstad, behöver vissa saker kompletteras och bli lite vassare. Jag ska lyfta upp tre konkreta saker och sedan komma till det nog absolut viktigaste.

För det första är vi helt överens om att skolan ska vara mobilfri, men vi tycker att avgörandet ska ligga hos rektorerna. Kan man som rektor inte få igenom en mobilfri skola ska man kanske inte vara rektor. Makten bör alltså kunna läggas längre ned, inte minst när det gäller hur detta ska genomföras. Vi i Centerpartiet litar nog mer på rektorerna och lärarna än vad regeringen gör.

För det andra konstaterar vi att propositionen missar målet när det gäller omplacering av stökiga och våldsamma elever. Delar av propositionen är bra. Men det är fortfarande så att för en liten kommun på landsbygden med bara en enda högstadieskola är dagens regler och även regeringens förslag helt verkningslösa, för där har man fortfarande ingen möjlighet att omplacera en elev. Det finns bara på papperet, i lagstiftningen, men det finns ingen reell möjlighet eftersom man inte får omplacera en elev till en skola med en annan huvudman.

Vi har gång på gång påpekat att det finns huvudmän som dessa förslag inte kommer att hjälpa. Varför är det så att regeringens lagstiftning gång på gång gynnar städerna men inte tar hänsyn till landsbygden? Detta skapar en ojämlikhet i Skolsverige som vi inte kan acceptera. Elevers och lärares trygghet ska inte vara beroende av kommunens storlek eller om skolan är fristående eller kommunal.

En enkel och för oss självklar lösning är att göra det möjligt att omplacera elever även till en skola med en annan huvudman i till exempel en grannkommun eller från en kommunal till en fristående skola eller omvänt. Allt annat är att lämna elever och lärare på landsbygden i sticket.

För det tredje har vi dokumentationen. Regeringen vill slopa kraven på att dokumentera när en elev visas ut ur klassrummet. Man säger att det minskar lärarnas administration. Det är i grunden bra, men viss dokumentation är viktig att ha. Om man inte dokumenterar just den typen av ingripanden mot eleverna kanske man missar den stora delen: när det har skett många gånger. Där tycker vi att det är rimligt att man kan se mönstren.

När vi pratar om kriminalitet, våld och otrygghet säger vi gång på gång att mönstren är viktiga, men just på det här området ser regeringen inte att det är viktigt att ha koll på mönstren, inte minst för elever med NPF, som är överrepresenterade i statistiken. Vi måste kunna gripa in med effektiva metoder i tid. Detta kanske vi missar om vi inte har koll på helheten.

Det är därför Skolverket, Skolinspektionen, Funktionsrätt Sverige och många andra varnar för precis det här. De är inga lätta remissinstanser, utan de är ganska tunga. Skolverket och Skolinspektionen är ändå grundmyndigheterna på det här området, och de säger att det här är ett problem. Här borde regeringen ha lyssnat, inte bara på Centerpartiet utan på dessa tunga remissinstanser.

Men låt mig komma till det som kanske är det viktigaste. I grunden handlar det ju om eleverna och lärarna om man vill att skolan ska vara trygg. Men den här regeringen tar bort elevinflytandet, trots att det gång på gång har kommit forskning som visar att det är viktigt för en välfungerande skola och för att få den koppling mellan elever och lärare som gör undervisningen och resultaten bättre och tryggheten och lugnet i klassen större. Jag tycker att det är synd att man gång på gång ger sig på elevinflytandet, helt utan anledning.

Tidigare nämnde Moderaternas ledamot Happy, som har gjort en fin utredning. Vad står det om elevinflytande? Vad säger Happy om det? Jo, hon säger att det måste finnas kvar, men just det väljer regeringen att inte lyssna på. Det tycker jag är sorgligt, för i slutändan är det eleverna som är målet med skolan. Att regeringen inte lyssnar på de människor som berörs av regeringens beslut ser vi inte bara här, utan vi ser det gång på gång. Den lyssnar inte på dem som berörs. Det är synd.

Sedan har vi lärarna, herr talman. I slutändan är det sidoprodukter vi pratar om här, men vardagen i klassrummet är det lärarna som skapar. Det regeringen gör är att se till att det blir färre behöriga lärare i svensk skola och mindre pengar till att betala lärarna i svensk skola.

Man kan ha ett förväntansdokument, en bit papper som man skickar runt till alla elever och som de kan ta med hem till sina föräldrar, men om man inte har lärare med utbildning inne i klassrummen ökar stöket. Alla undersökningar visar att behöriga lärare har mindre stök i klassrummet än obehöriga, men vi kommer att få fler obehöriga lärare med regeringens politik.

Man utbildar färre behöriga lärare. Man är inte villig att satsa på dem, så som Centerpartiet gör, för att de ska komma ut där de verkligen saknas. Då får man heller inte de effekter som vi är överens om borde uppnås. Jag tycker verkligen att vi är överens. Jag kan hålla med om att det har varit lite för lite fokus på studiero tidigare, men jag tycker ändå att vi är överens om att det är helt avgörande. Det är min uppfattning. Alla partier inser det i dag. Det är lärarna som är grunden, men där satsar inte regeringen.

När en tredjedel av lärarna har en hotbild mot sig är det klart att det är lärarna vi måste satsa på så att de kan vara kvar. Vi måste ge dem trygghet men också kollegor. Återigen: Behöriga lärare ger mer trygghet och studiero än obehöriga – det visar undersökningarna. Varför då inte satsa på lärarna? Det förstår jag inte. Där hjälper inte ett dokument; det måste vi ändå vara tydliga med.

I detta ärende yrkar jag bifall till reservation 9 under punkt 7.

När vi nu får igenom de här bitarna, som i grunden är utmärkta även om de lite grann saknar fokus på hela landet, hoppas jag att vi kan ta krafttag för att säkra att det finns lärare i alla klassrum. I slutändan är det det som ska till om vi vill ha en trygg och lugn skola.

Anf. 126 Josefin Malmqvist (M)

Herr talman! Tack, Niels Paarup-Petersen, för inlägget!

Det gläder mig att vi nu har en samsyn i denna kammare kring arbetet för ökad trygghet och studiero i svenska klassrum. Men tillåt mig att kanske inte hålla andan riktigt än, för det blir lite upp till bevis att se vad som levereras i praktiken.

Det som regeringen lovade inför valet levererar vi under denna mandatperiod efter valet, och vi söker nu väljarnas förtroende att få göra detsamma efter valet i september.

Jag har en fråga till ledamoten Paarup-Petersen. En majoritet av Sveriges rektorer efterfrågar ett nationellt mobilförbud, för de ser att mobiltelefoner distraherar på lektionerna, stör elevernas koncentrationsförmåga och skapar utmaningar då olika skolor har olika regler om det, inte minst när eleverna går mellan olika stadier eller byter skola.

Jag reagerade därför lite grann på Niels Paarup-Petersens inlägg i talarstolen. Ledamoten konstaterade att en rektor som inte själv kan driva igenom och upprätthålla ett mobilförbud inte borde vara rektor längre. Samtidigt efterfrågar en majoritet av Sveriges rektorer stöd i form av ett nationellt mobilförbud. Innebär det att Centerpartiet tycker att en majoritet av Sveriges rektorer borde lämna sitt jobb?

Anf. 127 Niels Paarup-Petersen (C)

Herr talman! Nej, tvärtom, vi vill gärna ha fler rektorer. Men jag står absolut bakom att den som är rektor måste ha förmåga att driva igenom beslut i sin egen skola. Det gäller till exempel enklare ordningsregler som mobilförbud. Att man till exempel vill ha ett nationellt förbud är dock inte samma sak som att man inte har förmåga att driva igenom något annat. Detta måste vi ändå rent logiskt vara överens om. Det är två väldigt olika saker.

Jag kan förstå att det är skönt med ett nationellt förbud som gör det enkelt. Så är det med många saker. Vi är inte kraftigt emot det här, vilket man kanske har noterat. Vi tycker bara att skolor i grunden är olika. Därför – eftersom skillnaderna är så stora – tror vi generellt, precis som Moderaterna, att de ska vara kommunala. Vi vill att det ska vara olika aktörer i skolan, för det ser olika ut och är olika förutsättningar i olika delar av Sverige. Därför vill vi ge den typen av makt till rektorerna, i grunden.

Men ja, det är klart att det inte ska vara mobiler i klassrummen. När det gäller avvägningen precis hur det hela ska göras utifrån de egna förutsättningarna tror vi lite mer på rektorns förmåga än vad regeringen gör. Det är korrekt.

Anf. 128 Josefin Malmqvist (M)

Herr talman! Det är tydligt att vi kanske tycker lite olika om detta. Propositionen handlar om att stärka lärares och rektorers befogenheter. Den handlar inte, som vi har hört tidigare i debatten, om att lärare och rektorer måste agera på ett visst sätt, utan man får verktyg för att kunna agera.

Niels Paarup-Petersen raljerade lite över att man gör det lite enkelt för sig, men jag menar att det är just det som är vårt uppdrag. Vi ska underlätta för skolledare. Vi ska underlätta för lärare att upprätthålla ordningen i klassrummen i skolan för att de ska kunna fokusera på sitt viktiga uppdrag, nämligen att bedriva undervisning. Om det här är något som Niels Paarup-Petersen ser ned på kan jag återigen konstatera att vi ser lite olika på denna fråga.

Jag vill också ta tillfället i akt att svara på det felaktiga påståendet om elevinflytande. Det stämmer att vi tar bort det som i dag på många håll har uppfattats som ett veto i skollagen, nämligen att eleverna har haft ett slutligt bestämmande över ordningsreglerna. Det tycker inte vi är rimligt. Vi tycker att det är vuxna som ska bestämma i den svenska skolan. Och vi tycker att det är rimligt att vi i den lagstiftning som vi beslutar om i denna kammare också tydliggör att det är vuxna som bestämmer i den svenska skolan.

Sedan betyder inte det att det finns ett förbud mot att prata med eleverna. Tvärtom ser vi att skickliga ledare givetvis pratar med sina lärarkollegor och med sina elever när förändringar genomförs i skolans verksamhet. Det är också så man oftast får bäst utfall.

Det vi beslutar om är vilken bindande lagstiftning som måste gälla för alla. Jag är helt övertygad om att de skickliga skolledare som vi har runt om i Sverige även fortsättningsvis kommer att vilja samtala med sina elever, på samma sätt som de även fortsättningsvis kommer att ha ett stöd i hur man genomför ett mobilförbud och upprätthåller det i vardagen.

Anf. 129 Niels Paarup-Petersen (C)

Herr talman! Jag sa inte att man skulle göra det enkelt för sig; jag sa att man säkert kan tycka att det är enklare – jag hoppas och uppfattade i alla fall att det var vad jag sa.

På ett sätt blir det ju enklare. Men den filosofiska, politiska och ideologiska kärnan i det här är: Tror jag att det med säkerhet blir enklare för den enskilda rektorn att det från ett kontor i Stockholm definieras precis hur man ska lösa ett problem? Svar nej! Jag tror inte tvunget att det blir så.

Därför är vi, ibland som det enda partiet i denna kammare, decentralister. Vi tror att människor där ute har bättre koll på hur de ska lösa sina problem. Jag fattar att det för många är en skön grej att någon kommer och säger: ”Nu ska du göra så här.” Det kan jag också tycka ibland, även när frun säger det och ibland när partiet säger det. Det är lite olika. Men ibland blir det helt fel. Ibland fungerar det bara inte, eftersom de inte vet precis hur situationen är just där och då och som man måste förhålla sig till. Nu kan en rektor säga: ”Då gör vi så här.” Men det kan man inte om det måste passa in i en sådan fyrkant.

Jag tror att det i grunden måste bygga på vår grundläggande syn på människans förmåga och vår tro på hur makt ska fördelas. Ska den vara nära människor eller långt ifrån dem? Det här är ett exempel på att man tror att makten ska vara långt ifrån dem i stället för nära dem. Det är det som är grejen.

Vi är överens om att mobiltelefoner inte ska vara i klassrummet. Men här säger man att det ska finnas mobilskåp. Varför ska det lagstiftas om mobilskåp? Jag undrar om det är den nivån det ska ligga på. Frågan är hur mycket vi ska detaljstyra svensk skola, även om vi är överens om målen.

Centerpartiet är kanske det parti som i störst omfattning tror att rektorerna är människor med stora förmågor och stor kapacitet att bestämma över sin vardag och att förstå sin egen skola.

Mathias Bengtsson (KD)

Anf. 130 Mathias Bengtsson (KD)

Herr talman! Vi har en värderingskris i den svenska skolan. De vuxnas auktoritet har urholkats, gränser har suddats ut och elever respekterar varandra i för liten utsträckning.

För varje elev som stör finns det en annan som inte får arbetsro. För varje kränkning från en elev finns det en annan elev som får allt svårare att gå till skolan nästa dag. Och för varje regelbrott som inte följs upp byggs det på en känsla av hopplöshet hos både elever och personal. De elever som vill lära och som försöker göra rätt för sig blir i det läget också tysta förlorare.

Vi får aldrig acceptera att det finns en enda skola i Sverige där barn hålls tillbaka eftersom vuxna inte har verktygen, tiden eller modet att agera.

För att skolan ska kunna fullgöra sitt uppdrag, att bilda och fostra, krävs det struktur, tydlighet och gemensamma normer. Vi måste därför skapa en skola där kunskap återigen får stå i centrum och där varje barn behandlas med respekt. Det är i det ljuset regeringens förslag ska förstås. Det handlar ytterst om att ge skolan bättre verktyg för att skapa den miljö som alla elever har rätt till.

Ett viktigt steg är att stärka just de disciplinära verktygen. Det handlar ytterst om att skydda elevers rätt till undervisning och trygghet. När en elev allvarligt stör undervisningen eller hotar eller kränker andra måste personalen kunna agera snabbt och tydligt. Möjligheten att i vissa situationer visa ut en elev utan föregående tillsägelse eller att tillfälligt omplacera en elev under längre tid ger skolan tid att hantera situationen och hitta rätt stöd. I praktiken kan det vara helt avgörande för att en hel klass ska få arbetsro.

Samtidigt vill jag betona att dessa åtgärder aldrig får vara en ersättning för annat stöd. En elev som hamnar i konflikt eller upprepade gånger bryter mot regler behöver både hjälp och konsekvenser. Men utan tydliga verktyg riskerar skolan att stå handfallen och kan ge vare sig hjälp eller konsekvenser. Då drabbas både den eleven och alla andra elever.

Herr talman! Förslaget om mobilfria skolor behöver förstås i ett större perspektiv. Barn som växer upp i dag blir bestulna på sin barndom. Techjättarna har alldeles för länge tillåtits härja fritt med barnens uppmärksamhet, tid och liv. Effekterna ser vi i ökat stillasittande, försämrad sömn, sämre koncentration, mer ensamhet och ökande psykisk ohälsa. Därför är det viktigt att skolan blir en motvikt mot just detta. I skolan ska det vara lärare, inte skärmar, som fångar elevernas uppmärksamhet.

Trygghet i skolan byggs tillsammans med hemmet och föräldrarna. Skolan kan inte ensam bära ansvaret för barnets utveckling. Det behövs en gemensam riktning från skola och föräldrar. Det är bakgrunden till förslaget om förväntansdokument – ett slags kontrakt mellan elev, förälder och skola – där det tydligt framgår vad som förväntas i fråga om uppförande, respekt och studiero men också vad föräldrarna förväntas bidra med. Föräldrarna måste veta och skriva under på att deras roll inte slutar vid skolporten. Skolgången är ett samarbete mellan skolan och föräldrarna.

Herr talman! Vi måste också vara tydliga med att skolan ska ha nolltolerans mot mobbning och kränkningar. Varje fall måste tas på allvar, så att varje barn ska känna att vuxenvärlden står på deras sida. Bakom varje siffra i statistiken finns det nämligen ett barn. Bakom varje siffra i Friends statistik om mobbning, som tyvärr ökar, finns det någon som inte får chansen. Där finns en pojke eller en flicka med ryggsäck, gympapåse och drömmar. Kanske handlar drömmarna om att bli veterinär, fotbollsproffs eller historielärare.

Vår skyldighet som vuxenvärld är att aldrig vända bort blicken, utan att se eleverna och rusta dem för livet.

Skolans värdegrund vilar på en djup etisk tradition med rötter i den judisk-kristna etiken och den västerländska humanismen. Den lyfter fram alla människors lika värde, omtanke om den svage och ansvar för det gemensamma. De etiska principerna måste omsättas i praktisk handling, varje dag och i alla klassrum. Och det behöver leda till större konsekvenser när skolans värdegrund inte respekteras och elever i stället väljer att behandla andra illa eller bryter mot skolans ordningsregler.

Utan ordning, regelefterlevnad och respekt för andra skapas snabbt en situation där gränser suddas ut och där ansvarskänslan och skolgemenskapen försvagas. I det läget är det de mest utsatta barnen som hamnar i kläm.

Det är i stället i en skola med fasta och tydliga ramar som värme, omtanke och lärande får ta plats. Vi behöver därför göra mer för att skapa ordning och trygghet i skolan, så att fler barn får chansen att lyckas i skolan, får makt över sina liv och kan förverkliga drömmar. I den här propositionen föreslås viktiga steg i den utvecklingen.

Med det yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)

Anf. 131 Isabell Mixter (V)

Herr talman! Jag och ledamoten Bengtsson verkar dela en hel del åsikter när det gäller att skolan ska vara en trygg miljö där alla elever har det bra.

Jag tänker dock på elever som inte alltid har förmågan att sitta still och på den elev som kanske stökar till det och skapar problem i klassrummet. Den eleven förtjänar också att bemötas med respekt. Den eleven kanske upplever våld i hemmet. Den eleven har kanske outredd adhd, som stökar till det. Den eleven kanske är mobbad och blir därför utåtagerande mot andra elever.

Det är såklart inte ursäkter för att man inte beter sig bra i klassrummet. Och det kan absolut vara befogat att man blir utvisad från klassrummet. Men jag ställer mig frågande till att försvaga den elevens rätt att få en bra värdering av om det var rätt åtgärd eller inte genom att ta bort det dokumentationskrav som finns i dag. Jag vill gärna fråga ledamoten Bengtsson om det. Varför ska man inte dokumentera utvisning ur klassrummet?

Mathias Bengtsson (KD)

Anf. 132 Mathias Bengtsson (KD)

Herr talman! Tack, ledamoten Isabell Mixter, för frågan! Jag tror att vi delar grundintentionen och engagemanget för elever som riskerar att hamna efter på ett eller annat sätt.

Jag tror också att den elevgrupp som ledamoten beskriver blir hjälpt av tidiga insatser och kunskapsscreeningar. De blir hjälpta av mindre undervisningsgrupper och fler speciallärare. Mycket av den politik som Kristdemokraterna, regeringen och jag vill se hjälper också den elevgruppen. Jag menar också att även en elev som visas ut ur klassrummet behöver fångas upp, få chansen att ändra sitt beteende och få hjälp och stöd där eleven är kunskapsmässigt.

Varför ska det inte vara dokumentationskrav gällande det? Helt enkelt för att minska administrationen för lärare. Som alltid i de här frågorna är det en målkonflikt mellan ökad administration och byråkrati för lärarna och vad som möjligen skulle vara bra för eleven. Nyttan med dokumentationskravet väger helt enkelt inte lika tungt som nyttan med att plocka bort kravet. Jag medger att det är en målkonflikt, men jag tycker att regeringen har landat klokt.

Anf. 133 Isabell Mixter (V)

Herr talman! Det låter bra att man tänker att det ska vara fler speciallärare, mindre undervisningsgrupper och så vidare. Men det håller inte riktigt om man samtidigt genomför massiva nedskärningar i välfärden. Resultatet ute på landets skolor är ju det motsatta, det vill säga lärare sägs upp, speciallärare och elevassistenter försvinner och gruppstorlekarna i skolorna ökar. Det om något ökar ju den administrativa bördan för den enskilda läraren.

Det jag ser är därför att regeringen ökar bördan för varje enskild lärare i Sverige på grund av de nedskärningar och val som regeringen gör, det vill säga man sänker skatten för de allra rikaste och låter skoleleverna betala priset.

Jag vill också ställa en annan fråga till ledamoten Bengtsson som handlar om det han talade om, det vill säga den etiska värdegrunden och att alla elever är lika mycket värda.

Vi har ju inte bara utvisning ur klassrummet i kortare tidsperioder, utan vi har faktiskt elever som utvisas permanent från klassrummet och Sverige. Det har inte er regering löst än, trots att ni har lovat dessa elever och deras klasskamrater att det ska lösas. Är alla elever lika mycket värda i Bengtssons ögon? Det skulle jag gärna vilja ha svar på.

Mathias Bengtsson (KD)

Anf. 134 Mathias Bengtsson (KD)

Herr talman! Svaret på ledamotens sista fråga är ja. Att ens insinuera någonting annat från riksdagens talarstol tycker jag är lite oförskämt.

När det kommer till just den frågan och migrationslagstiftningen är min inställning att Sverige behöver ha en ordnad, reglerad migrationspolitik och att de förändringar som regeringen har gjort när det kommer till migrationslagstiftningen och också de utvisningar som följer på det har varit nödvändiga. Sedan behöver man hitta lösningar för de enskilda fall som har hamnat i kläm, men på det stora hela menar jag att det har varit nödvändiga och bra grejer för Sverige som land.

Regeringen har tillfört stora resurser till skolan den här mandatperioden, och vi vill att de ska användas till mindre undervisningsgrupper och fler speciallärare. Sedan är det ytterst sett skolhuvudmännen och kommunerna som bestämmer hur stora tillskott eller nedskärningar de vill göra. Men regeringens satsningar har gått till skolan.

När tryggheten och studieron ökar och klassrum och korridorer blir tryggare kommer lärarna, som är utbildade för att just undervisa, att få mer tid till att undervisa och se varje elev. När man får ägna mindre tid åt att lösa bråk och konflikter och upprätthålla ordning och i stället ha tryggare klassrum kommer alla elever att bli hjälpta av det, och också de elever som behöver extra stöd kommer att få det när det blir mer trygghet och studiero.

(Applåder)

Anf. 135 Camilla Hansén (MP)

Herr talman! Svensk skola är till för alla barn. Det innebär att barns och elevers rätt till utbildning kommer i första hand, och de ska kunna känna sig trygga i skolan. För att möjliggöra en trygg arbetsmiljö för både lärare och elever behövs åtgärder som underlättar för skolans personal. Det är välkommet.

Efter den här debatten verkar det som att vi är överens om att trygghet och studiero är en förutsättning för en bra skola. Vi är däremot inte ense om hur, det vill säga om det är ett uppkopierat papper som delas ut på första mötet när skolan börjar är vad som sätter en kultur präglad av trygghet och studiero, eller om det som gör skillnad är personal som arbetar med trygghet och studiero, har tid för eleverna och lyssnar på dem.

Tyvärr är några av de förslag som regeringen presenterar bristfälliga och riskerar att försämra elevernas rättssäkerhet och i vissa fall undergräva rätten till stöd. Regeringen verkar tro att en detaljerad politisk styrning från riksdag och regering och minskat elevinflytande är det som bygger en trygg kultur för lärande och studiero på varje skola. Det är synd att regeringen inte vill bygga sin politik på kunskap.

Lugn och ro för lärande är såklart en grund. Skolans arbetsmiljö ligger till grund för både medarbetares och elevers hälsa och möjlighet att utföra sitt arbete och tillägna sig de kunskaper man förväntas tillägna sig. Att lärare ska kunna hantera allvarliga ordningsstörningar är såklart befogat, och i vissa situationer kan beslut om utvisning ur klassrummet eller kvarsittning vara en åtgärd.

Miljöpartiet instämmer dock i kritiken från flera av remissinstanserna som ifrågasätter förslaget om att dokumentationskravet ska tas bort. Bland annat Sveriges Elevkårer skriver att ett beslut om att bli utvisad från klassrummet och fråntagen sin rätt till utbildning eller att få kvarsittning och tvingas stanna kvar i skolan efter skoltid är relativt stora ingrepp som bör dokumenteras. Skolverket framhåller också att ett beslut som utgör en disciplinär åtgärd innebär myndighetsutövning mot enskild.

Detta talar för att sådana beslut behöver dokumenteras. Dokumentationen ger en helhetsbild av elevens behov och bidrar till att skolan kan koordinera insatser. Det är också viktigt ur ett rättssäkerhetsperspektiv för elevens skull och för att kunna klargöra lärarens och skolans argumentation för åtgärden.

Institutet för mänskliga rättigheter avstyrker förslagen i den delen och menar att utredningen som ligger till grund för förslagen är bristfällig ur de här aspekterna. Jag vill bygga svensk skola på kunskap, inte på svaga utredningar.

Vad är då det här med förväntansdokumenten? Regeringen verkar tro att ett papper med regler är vad som saknas för lugn och ro i svensk skola. Det tror inte jag. Jag är mycket tveksam till att regeringens förslag om skolans förväntningar på elever och vårdnadshavare tydliggörs genom ett förväntansdokument. Det är inte på uppkopierade papper man bygger en skolkultur; det handlar om att bygga relationer mellan människor. Det gäller när man bygger relationer med familjer, mellan elever och lärare och skolledning och för all del med elever.

Syftet med dokumentet är eftersträvansvärt: att tydliggöra skolans och vårdnadshavarnas ansvar. Det är såklart någonting som man pratar om i skolan, men det här riskerar att bli en pappersprodukt som inte leder till något mer än extra administrativt arbete.

Vi delar invändningarna från universiteten i Uppsala och Linköping, som lyfter fram att det här kan uppfattas mer som symbolpolitik än som ett riktigt stöd. De vårdnadshavare som brister i fostransansvar och därför berörs brister inte för att de inte har fått ett papper från skolan utan för att de lever under förutsättningar och i livssituationer som gör det svårt för dem att upprätthålla sitt föräldraskap. Föräldrar i den situationen behöver stöd i sitt föräldraskap, inte ett papper i handen.

Vi har också berört mobiltelefonerna. Jag vill bara klargöra att Miljöpartiet inte tycker att man ska ha privata mobiltelefoner i skolan. Man ska ägna sig åt skolarbete. Det är inga konstigheter.

Däremot är det konstigt att regeringen kommer med väldigt detaljerad lagstiftning kring vad som ska funka och inte i svenska skolor. Vi vet att de flesta skolor har mobiltelefonförbud på dagarna. Det klarar man av. Vi vet också, som jag nämnde i tidigare replikskifte, att ännu viktigare än ett förbud är att man har en verksamhet på skolan som stimulerar till rörelse och samvaro på rasterna, till exempel.

Herr talman! Vi har här en debatt om en viktig grund för kvaliteten i svensk skola. Men det viktigaste för trygghet och studiero är ju att lärare och alla andra vuxna i skolan har möjlighet att göra sitt jobb.

Senast i eftermiddags fick jag höra om en lärare som beskrev försämringen av sin arbetssituation och studieron för eleverna i klassrummet under det här året. De har nämligen tidigare varit ett lärarlag på fyra lärare till tre klasser. De har haft gott om tid att förbereda och efterarbeta sina lektioner. Det har varit lugn och ro på lektionerna och bra kvalitet på undervisningen. Men besparingar gjorde att man var tvungen att ta bort en person. Läraren beskriver hur tiden för förberedelse och efterarbete under det här året nästan har försvunnit därför att det går åt så mycket tid till att göra annat.

Det här var en anekdotisk berättelse, men den visar hur viktigt det är att man har tillräcklig bemanning i praktiken. Det som ger trygghet och studiero är skickliga lärare som har tid med sina elever. Det är inte uppkopierade papper och bestraffningar. Det är inte att skära ned på elevernas inflytande över sin utbildning. Vi vet att elevinflytande stärker skolkulturen. Det är helt obegripligt att en ansvarstagande regering väljer att ta bort elevinflytande när det gäller ordningsregler.

Herr talman! Jag vill se en skola med riktigt bra förutsättningar för elever och lärare. I den skolan har skickliga lärare tid för sina elever och eleverna inflytande över sin utbildning. Då får eleverna det stöd de behöver i tid. Man bygger en bra skola på kunskap, inte på pekpinnar. Det är därför Miljöpartiet har satsat mer pengar på skolan varje år hela den här mandatperioden. Med det yrkar jag bifall till reservation 2, som handlar om rättssäkerhet för elever vid utvisning och kvarsittning.

(Applåder)

Anf. 136 Josefin Malmqvist (M)

Herr talman! Det var mycket i ledamoten Hanséns inlägg som jag kan konstatera att vi inte tycker lika om. Camilla Hansén konstaterar att det inte går att bygga reformer på ”svaga” utredningar och att papper med regler inte skulle underlätta trygghetsarbetet i den svenska skolan, trots att vi vet att det vi föreslår fungerar i Sverige och på andra håll i världen.

Miljöpartiet ursäktar föräldrar som lever under förutsättningar som gör det svårt för dem att upprätthålla sitt föräldraansvar och konstaterar att vi inte kan förvänta oss att de ska vara delaktiga i sina barns undervisning och framgång i skolan.

Ledamoten konstaterar också, apropå mobilförbud och mobiltelefoner, att man klarar av det redan i dag och att det därför inte finns något behov av en sådan reform.

På område efter område kan jag konstatera att vi står väldigt långt ifrån varandra. Ledamoten Hansén står också långt ifrån det som Sveriges skolledare och lärare efterfrågar.

Med den här propositionen ger vi fler verktyg till Sveriges lärare och skolledare. Vi ger dem utökade mandat och befogenheter att stänga av och tillfälligt omplacera elever – också under längre tidsperioder och utanför den egna skolenheten. Vi genomför det som en majoritet av Sveriges skolledare efterfrågar, nämligen en nationell reglering kring mobilfri skola så att samma regler ska gälla på alla skolor i Sverige.

Min fråga till ledamoten Hansén är varför Miljöpartiet motsätter sig detta när en majoritet av Sveriges skolledare och lärare efterfrågar den här typen av verktyg i sitt arbete.

(Applåder)

Anf. 137 Camilla Hansén (MP)

Herr talman! Tack, Josefin Malmqvist, för frågan! Jag förstår om ledamoten kanske inte hinner läsa alla motioner och betänkanden som kommer nu. Vi motsätter oss inte majoriteten av de åtgärder som föreslås. Däremot har vi synpunkter på genomförandet och motsätter oss vissa saker som det inte finns särskilt gott stöd för. Dem borde Moderaterna också ha motsatt sig och inte lagt på riksdagens bord.

Jag känner mig ganska nöjd med att vi står en bit ifrån varandra i en del av de här frågorna. Vi tillhör olika partier, och vi har olika syn på hur man bygger en skolpolitik baserad på kunskap. Jag tror inte att skolkultur bygger på ett papper som beskriver för oss hur ordningsreglerna ska hanteras.

Jag tror att skolkultur kring regler och hur man ska vara mot varandra bygger på samtal med elever, lärare och skolledning. Den bygger på respekt för varandra, inte på att en starkare part hutar åt en svagare part och talar om att den ska sätta sig ned. Den bygger på relationer. Det är också det som Andreas Schleicher lyfter fram som en styrka i svensk skola, nämligen ett relationellt perspektiv.

Jag tycker att ledamotens syn på föräldrar vars omständigheter gör att de inte kan utföra sitt föräldraskap är oanständig och förnedrande. Jag tycker att det är pinsamt att ledamoten försöker få det att låta som om jag inte vill ge de här föräldrarna förutsättningar. Jag vill ge dem förutsättningar. Jag vill att de ska ha en trygg inkomst, ett tryggt boende och stöd i sitt föräldraskap. De är inte hjälpta av en lapp från skolan. De är hjälpta av ett samhälle som ger dem stöd i föräldraskapet.

Anf. 138 Josefin Malmqvist (M)

Herr talman! Ledamoten och jag har fundamentalt olika syn på föräldrars roll. Vi moderater vill stärka föräldrars ansvar för att upprätthålla och bidra till sina egna barns utbildning. Vi har högt ställda förväntningar på alla elever.

Vi vill att alla elever i den svenska skolan ska ha möjlighet att lyckas. Det är därför vi tycker att det är otroligt viktigt att också inkludera föräldrarna, vårdnadshavarna, i barnens skolgång. Det raljerar ledamoten Hansén kring och säger att ett papper inte kan bygga en skolkultur. Givetvis inte! Det är ingen som har påstått det.

Vi genomför nu en hel palett av åtgärder som har tagits fram av en mycket erfaren skolledare. Happy Hilmarsdottir Arenvall har erfarenhet, som rektor, skolledare och skolhuvudman i såväl Stockholm som Järfälla, av att just vända utvecklingen i stökiga skolor och se hur viktig relationen med föräldrar är. Därför föreslår hennes utredning ett förväntansdokument, som stärker skolans arbete i relationen med vårdnadshavarna.

Det är alltså erfarna skolledare som har tagit fram förslagen som vi nu lägger på bordet och som Miljöpartiet motsätter sig. Att få det att låta som om vi själva har hittat på förslagen är minst sagt ganska fräckt. Men den fundamentala skillnaden mellan våra partier kunde inte bli tydligare än i den här debatten.

Moderaterna ser att vi behöver ge nationella verktyg och redskap till lärare och rektorer, som bedriver ett viktigt trygghetsskapande arbete ute i skolorna. Vi ger dem nu de verktyg de själva har efterfrågat.

Jag kan bara beklaga att det utifrån den här debatten fortfarande verkar finnas stora skillnader mellan våra partier när det gäller ambitionen att skapa trygghet och studiero i den svenska skolan.

(Applåder)