Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Betänkande 2025/26:SoU17

1, Förslag, Genomförd
2, Beredning, Genomförd
3, Debatt, Genomförd
4, Beslut

Ärendet är klart för beslut

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.

PDF

Webbsida

Betänkande 2025/26:17 Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Utskottets förslag

Nej till motioner om prioriteringar inom hälso- och sjukvården (SoU17)

Socialutskottet föreslår att riksdagen säger nej till 172 förslag i motioner från allmänna motionstiden 2025. Förslagen handlar om prioriteringar i hälso- och sjukvården samt andra medicinsk-etiska frågor.

Utskottet anser att det är sjukvårdshuvudmännens ansvar att bedöma behovet av satsningar på enskilda sjukdomar och hur vården av patienter med dessa sjukdomar ska organiseras. Dessutom hänvisar utskottet till pågående arbeten och tidigare behandlingar.

Utskottets förslag till beslut: Avslag på samtliga motionsyrkanden.

Visa hela dokumentet

Ärendets gång

Förslag, Genomförd

Motioner: 92

Motioner från ledamöterna

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2026-03-26
Justering: 2026-03-31
Trycklov: 2026-04-01

Reservationer: 18
Betänkande 2025/26:SoU17

Alla beredningar i utskottet

2026-02-19, 2026-02-24, 2026-03-26

Nej till motioner om prioriteringar inom hälso- och sjukvården (SoU17)

Förslagspunkter

1. Vård och behandling av olika sjukdomar och patientgrupper

Utskottets förslag:

Riksdagen avslår motionerna

2025/26:539 av Ewa Pihl Krabbe (S),

2025/26:630 av Hanna Westerén (S),

2025/26:631 av Hanna Westerén (S),

2025/26:1190 av Ulrika Heindorff (M),

2025/26:1585 av Malin Danielsson (L),

2025/26:2654 av Helena Gellerman m.fl. (L),

2025/26:2777 av Nooshi Dadgostar m.fl. (V) yrkandena 27, 41, 43 och 46,

2025/26:2778 av Nadja Awad m.fl. (V) yrkande 11,

2025/26:3096 av Mikael Oscarsson (KD) yrkandena 2 och 3,

2025/26:3100 av Mikael Oscarsson (KD) yrkandena 1 och 2,

2025/26:3106 av Mikael Oscarsson (KD) yrkandena 2 och 3,

2025/26:3263 av Alexandra Anstrell m.fl. (M),

2025/26:3359 av Annika Hirvonen och Nils Seye Larsen (båda MP) yrkande 3,

2025/26:3479 av Marléne Lund Kopparklint (M),

2025/26:3494 av Helene Odenjung (L) yrkandena 1-3,

2025/26:3542 av Nils Seye Larsen m.fl. (MP) yrkandena 23, 24 och 30 samt

2025/26:3544 av Nils Seye Larsen m.fl. (MP) yrkandena 16 och 17.

Reservation 1 (S)
Reservation 2 (V)
Reservation 3 (MP)

2. Kunskapsstyrning i hälso- och sjukvården

Utskottets förslag:

Riksdagen avslår motionerna

2025/26:894 av Ewa Pihl Krabbe (S) yrkandena 1 och 2,

2025/26:1188 av Ulrika Heindorff (M) yrkandena 1 och 2,

2025/26:1206 av Caroline Högström (M) yrkandena 1 och 2,

2025/26:1686 av Margareta Cederfelt (M),

2025/26:2081 av Sten Bergheden (M) yrkandena 1-3,

2025/26:2486 av Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M),

2025/26:2521 av Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M),

2025/26:2707 av Merit Frost Lindberg m.fl. (M) yrkande 2,

2025/26:3359 av Annika Hirvonen och Nils Seye Larsen (båda MP) yrkandena 1 och 2,

2025/26:3471 av Dan Hovskär (KD) yrkandena 1 och 2,

2025/26:3542 av Nils Seye Larsen m.fl. (MP) yrkandena 21 och 31 samt

2025/26:3544 av Nils Seye Larsen m.fl. (MP) yrkande 26.

Reservation 4 (MP)

3. Nationella screeningprogram

Utskottets förslag:

Riksdagen avslår motionerna

2025/26:821 av Catarina Deremar (C) yrkandena 1 och 2,

2025/26:1819 av Peter Hultqvist (S),

2025/26:2310 av Malin Larsson m.fl. (S),

2025/26:2313 av Ann-Sofie Lifvenhage (M),

2025/26:2373 av Markus Wiechel (SD) yrkandena 1-3,

2025/26:2777 av Nooshi Dadgostar m.fl. (V) yrkandena 42, 44 och 45,

2025/26:3179 av Christofer Bergenblock m.fl. (C) yrkande 45,

2025/26:3495 av Helene Odenjung m.fl. (L),

2025/26:3542 av Nils Seye Larsen m.fl. (MP) yrkande 27,

2025/26:3591 av Ardalan Shekarabi m.fl. (S) yrkande 46 och

2025/26:3645 av Fredrik Lundh Sammeli m.fl. (S) yrkande 61.

Reservation 5 (S)
Reservation 6 (V)
Reservation 7 (C)
Reservation 8 (MP)

4. Sällsynta hälsotillstånd

Utskottets förslag:

Riksdagen avslår motionerna

2025/26:905 av Alexandra Völker (S) yrkande 1,

2025/26:1567 av Heléne Björklund (S),

2025/26:3542 av Nils Seye Larsen m.fl. (MP) yrkande 43 och

2025/26:3645 av Fredrik Lundh Sammeli m.fl. (S) yrkandena 62 och 63.

Reservation 9 (S, V, MP)

5. Strategi för hjärt- och kärlhälsa

Utskottets förslag:

Riksdagen avslår motionerna

2025/26:3179 av Christofer Bergenblock m.fl. (C) yrkande 37 och

2025/26:3542 av Nils Seye Larsen m.fl. (MP) yrkande 44.

Reservation 10 (C, MP)

6. Regionala etiska råd

Utskottets förslag:

Riksdagen avslår motion

2025/26:3542 av Nils Seye Larsen m.fl. (MP) yrkande 34.

Reservation 11 (MP)

7. Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter

Utskottets förslag:

Riksdagen avslår motionerna

2025/26:503 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP),

2025/26:1262 av Louise Thunström m.fl. (S),

2025/26:1579 av Lina Nordquist och Jakob Olofsgård (båda L),

2025/26:1916 av Mathias Tegnér (S) yrkande 3,

2025/26:3146 av Helene Odenjung (L),

2025/26:3188 av Martina Johansson m.fl. (C) yrkande 9,

2025/26:3484 av Helene Odenjung (L),

2025/26:3535 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP) yrkandena 1 och 2 samt

2025/26:3785 av Magnus Resare (M).

Reservation 12 (S)
Reservation 13 (C)
Reservation 14 (MP)

8. Könstillhörighetslagstiftningen

Utskottets förslag:

Riksdagen avslår motionerna

2025/26:206 av Josef Fransson (SD),

2025/26:269 av Josef Fransson (SD),

2025/26:580 av Erik Hellsborn (SD),

2025/26:2768 av Niels Paarup-Petersen och Helena Vilhelmsson (båda C),

2025/26:3089 av Markus Wiechel m.fl. (SD) och

2025/26:3463 av Christian Carlsson m.fl. (KD).

Reservation 15 (SD, KD)

9. Dödshjälp

Utskottets förslag:

Riksdagen avslår motionerna

2025/26:412 av Niels Paarup-Petersen (C),

2025/26:1515 av Kristina Axén Olin (M),

2025/26:1547 av Alireza Akhondi (C),

2025/26:2070 av Kerstin Lundgren (C),

2025/26:2078 av Ann-Sofie Lifvenhage (M),

2025/26:3090 av Markus Wiechel (SD),

2025/26:3096 av Mikael Oscarsson (KD) yrkande 1,

2025/26:3262 av Alexandra Anstrell (M),

2025/26:3351 av Helena Storckenfeldt (M),

2025/26:3417 av Janine Alm Ericson och Malte Tängmark Roos (båda MP) och

2025/26:3583 av Muharrem Demirok m.fl. (C) yrkande 5.

Reservation 16 (C)
Reservation 17 (MP)

10. Organdonation

Utskottets förslag:

Riksdagen avslår motionerna

2025/26:507 av Katarina Luhr m.fl. (MP) och

2025/26:1222 av Eva Lindh m.fl. (S).

Reservation 18 (S)

11. Motioner som bereds förenklat

Utskottets förslag:

Riksdagen avslår de motionsyrkanden som finns upptagna under denna punkt i utskottets förteckning över avstyrkta motionsyrkanden.

Debatt, Genomförd

Bordläggning: 2026-04-15
Debatt i kammaren: 2026-04-16

Debatt om förslag 2025/26:SoU17

Webb-tv: Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Dokument från debatten

Torsdag den 16 april 2026Kammarens föredragningslistor 2025/26:106
Protokoll 2025/26:106 Torsdagen den 16 aprilProtokoll 2025/26:106 Prioriteringar inom hälso- och sjukvården
Torsdag den 16 april 2026Talarlista 2025/26:20260416

Protokoll från debatten

Noria Manouchi (M)

Anf. 93 Noria Manouchi (M)

Herr talman! Svensk sjukvård är i grunden stark, men den har under lång tid haft allvarliga strukturella problem med tillgänglighet, kapacitet och styrning. Det märks inte minst i vårdköerna. Det är människor som väntar på operation, patienter som får sin diagnos sent och kvinnor som inte alls får den vård de har rätt till. Det är utifrån detta vi har utformat vårt reformarbete.

Låt oss vara ärliga med att problemen inte är nya. De är resultatet av ett system som under lång tid har saknat tillräcklig styrning, samordning och långsiktighet. De borde ha åtgärdats för länge sedan.

Herr talman! Regeringen driver en tydlig och omfattande reformagenda för svensk hälso- och sjukvård. Det handlar om att bygga kapacitet, stärka strukturer och få system att fungera bättre i praktiken, även långsiktigt. Det handlar om vårdköerna. Att människor får vänta på vård är inte bara ett organisatoriskt problem. Det orsakar också ett omfattande mänskligt lidande. Därför har regeringen vidtagit flera konkreta åtgärder i form av satsningar för att öka vårdens kapacitet att korta köerna. Resultatet är 28 procent kortare köer.

Man ser tydlig skillnad beroende på vem som styr i respektive region. I moderatstyrda Skåne kortas köerna mest i hela landet. I socialdemokratiskt styrda Stockholm växer i stället köerna. Jag gissar att det är Stockholm Magdalena Andersson talar om när hon pratar om vårdkrisen. I så fall är jag faktiskt villig att instämma.

Tillsättandet av en nationell samordnare för att hjälpa de 21 regionerna med deras respektive utmaningar med att korta köerna är ett effektivt sätt att komma till rätta med problematiken. Det arbetas även på en nationell vårdförmedling för att patienter ska kunna få vård där den finns i stället för att stå i långa köer i sin egen region.

Det handlar också om att skapa bättre förutsättningar för ett gemensamt system. Det är därför regeringen satsar på en nationell digital infrastruktur som ska göra det möjligt att dela information genom hela vårdkedjan. Det minskar dubbelarbetet, frigör tid för personalen och gör att patienter snabbare får rätt vård. Detta är ingen teknisk detalj, även om den i allra högsta grad är teknisk. Det är en avgörande reform för att korta köer på riktigt, minska administrationen, få bättre arbetsplatser och mer tillgänglig vård.

Herr talman! Vi måste också tala om kvinnors hälsa. Det är ett område där vården under lång tid inte har levererat tillräckligt. Detsamma gäller för politiken. Det är ett område som regeringen genomgående under mandatperioden har satsat på – alltifrån mödrahälsovård och förlossningsvård till eftervård och vård vid kvinnospecifika sjukdomar och inte minst forskning. Det handlar också om vård av kvinnor som utsätts för våld och sexuella övergrepp. Flickors och kvinnors hälsa är inte ett särintresse. Det är ett grundläggande vårdbehov som nu tas på större allvar.

Samtidigt genomför regeringen ett brett arbete för att stärka läkemedelssystemen. Prissättningen analyseras i en ny global kontext. Ett större statligt ansvar ska tas för läkemedel, och kliniska prövningar ska effektiviseras och tillgängliggöras. Innovation stärks genom vår forskningsbudget. Det kommer att vara avgörande för både patienterna och vårdens långsiktiga hållbarhet.

Herr talman! Gemensamt för de här reformerna är att de hänger ihop. De syftar inte till att vinna en enskild debatt eller en enskild väljare, utan de syftar till att få vården att fungera bättre för patienter i hela landet, också framåt.

(Applåder)

Karin Rågsjö (V)

Anf. 94 Karin Rågsjö (V)

Herr talman! Om man tar fram siffror på det sättet, Noria Manouchi, då får man en replik. Det låter ju fantastiskt med 28 procent. Det tyckte vi när vi lyssnade på det här. Det är väldigt bra att vårdköerna minskar. Men det jag vill tala om är var och hur de minskar.

Ni ska nog ligga lite lågt med att nämna siffran 28 procent, för den visar att ni har exkluderat regioner på grund av att systemen har bytts ut i Dalarna, Gävleborg, Halland, Norrbotten, Sörmland, Västerbotten, Västernorrland och Örebro. Några av de regionerna ligger bra till. Andra ligger väldigt dåligt till. Om man räknar som ni gör kommer man fram till 28 procent. Gör man på ett annat sätt och tittar på andra perioder kan man komma fram till 13 procent, som i oktober 2022 till januari 2026. Det låter bra det också. För januari 2023 till januari 2026 är siffran 8,4 procent. Men inte någonstans finns siffran 28 procent. Det var det ena jag ville ta upp.

Sedan talas det hela tiden om regionerna. Stockholm är jättedåligt. Det blir retoriskt ganska speciellt, tycker jag, när man hela tiden far med väldigt märkliga siffror. Jag säger något helt annat. Genomsnittlig väntetid till operation i specialistvården var under 2025 80 dagar i Stockholm och 148 dagar i Skåne. En ögonblicksbild från januari 2026 av en vårdkö, justerad för folkmängd, visar att 6,24 patienter per tusen invånare stod i kö i Stockholm. I Skåne var det 16,41 patienter. Jag skulle önska att vi, när vi pratar om regionerna och kommer ned på den här nivån, åtminstone försöker hitta siffror som är okej. Skåne har extrema problem inom vården. Där styr M, KD och L tillsammans med SD. Jag vill bara säga det.

Noria Manouchi (M)

Anf. 95 Noria Manouchi (M)

Herr talman! Det vore kanske lite märkligt om vi hade räknat in de regioner som inte riktigt kan redogöra för hur läget är i respektive region. När de byter digitala system och vi vet att flera av dem har omfattande problem tror jag faktiskt att det skulle skapa fler frågor än svar. Det är heller inte så att Moderaterna eller regeringen hittar på de här siffrorna. De finns. De är offentliga handlingar. Det är bara att söka på dem. SKR är exempelvis en källa som man kan använda sig av.

Herr talman! Det är inget nytt att Vänsterpartiet ifrågasätter data för att få dem att passa sin retorik och sina argument. Det har vi sett förut. Det kommer vi att få se framöver.

Min fråga till ledamoten är om det verkligen är positivt för svensk sjukvård att vänsterpartierna fortsätter hävda att sjukvården befinner sig i en vårdkris, att det går fruktansvärt dåligt för svensk sjukvård, att ingen får vård i tid och att allting håller på att förfalla.

Tror vänsterpartierna verkligen att detta har en god effekt för svensk sjukvård? Skulle det göra att fler vill arbeta där och att förtroendet för svensk sjukvård höjs? Det tror inte jag. Jag tror tvärtom att svensk sjukvård är någonting att skryta om. Det borde vi göra oftare.

Man har förlossningskris, ambulanskris och personalkris, och man lägger ned fungerande sjukvård. Patienter från Stockholm – unga flickor – söker sig, hör och häpna, till ledamöter från Skåne för att vädja om hjälp för att stoppa Socialdemokraternas och Vänsterns framfart i Stockholms region. Att hävda något annat än att deras livsöden bör tas på allvar kommer jag inte att göra. Men vill Vänsterpartiet göra det får det stå för dem.

(Applåder)

Karin Rågsjö (V)

Anf. 96 Karin Rågsjö (V)

Herr talman! Det här var ord och inga visor.

Det papper med siffror som jag håller i min hand kommer också från SKR, som har gjort en djupdykning i detta. Vi har kanske olika källor hos SKR, what do I know?

Sedan talades det om Stockholm, och så har vi Skåne. Skånes vård, om jag får uttrycka mig på ett stockholmskt sätt, är ju vård på dekis. När det gällde Stockholm pratade du om den där anorexikliniken som fick lägga ned. Ja, det fick den göra för att de inte hade skött sin ekonomi. De förhöll sig också till sina patienter på ett sätt som det inte fanns evidens för.

Som skattebetalare och som ansvariga i regioner kan vi inte ha en verksamhet som inte följer riktlinjer från Socialstyrelsen, utan man gör något helt annat. Dessa flickor har dessutom fått annan vård i Stockholmsregionen. Men jag jobbar inte med Stockholmspolitik, utan med riksplanet.

När det gäller riksplanet har vi i Sverige en fantastisk vård, särskilt om man blir sjuk, om man får cancer, stroke, hjärtinfarkt och så vidare. Då får man väldigt bra hjälp.

Där man inte får bra hjälp är exempelvis inom psykiatrin. Jag blir varje vecka nedringd av människor som har kontakt med psykiatrin lite varstans i Sverige. De säger att psykiatrin i Sverige inte är funktionell längre för dessa patienter men inte heller för den personal som jobbar där. Det är någonting som vi äger tillsammans, och vi skulle behöva göra någonting åt hela psykiatrin.

Jag tror ärligt talat att regionerna har haft en väldig kris. Det försvann extremt stora medel för dem under den stora ekonomiska krisen, då man till och med sa upp folk. Det märktes på personalen, och det märks i den analys som man har gjort av hur personalen har det på jobbet. Det är verkligen uruselt. Det säger exempelvis Arbetsmiljöverket. Det borde ni titta på.

Noria Manouchi (M)

Anf. 97 Noria Manouchi (M)

Herr talman! Jag förstår att det måste vara fruktansvärt jobbigt för en stockholmare att få höra hur illa det faktiskt kan gå i Stockholm. Ni är vana vid att vara bäst i klassen, att stå i centrum för svensk politik och att vara i hela landets fokus när vi diskuterar det här, oavsett vilken fråga och vilka satsningar det gäller.

Som skåning är man väl medveten om exakt den här situationen och hur ni ser på övriga delar av landet. Detta är inget nytt för oss. Jag förstår att det här är svårt och att ledamoten har ett enormt behov av att försvara Stockholms styre, trots den fruktansvärt allvarliga situation som Stockholm befinner sig i.

Det är inte så som ledamoten säger att dessa flickor har fått annan vård, i varje fall inte om man ska lita på dem som i sin desperation hör av sig till riksdagsledamöter från landets alla hörn. De står nu tvärtom helt utan vård och får klara sig själva med mycket svåra diagnoser.

Detta tycker jag att ledamoten borde ta på större allvar och kanske sända en tydligare signal hemåt till Stockholm om att vi inte kan jobba så här i Sverige. Det är inte värdigt.

Ledamoten nämner psykiatrin, ett oerhört viktigt område som blivit eftersatt i tid och otid. Det är därför den här regeringen har genomfört de största satsningarna någonsin på psykiatrin. Vi gör det genom hela kedjan, från barn- och ungdomspsykiatrin till vuxenpsykiatrin. Vi reformerar till och med elevhälsan så att ett större fokus ska ligga på barns psykiska mående. Detta kan inte ha gått ledamoten förbi. Det har stått i alla tidningar, även dem som stockholmarna läser.

(Applåder)

Christian Carlsson (KD)

Anf. 98 Christian Carlsson (KD)

Herr talman! Vill man rösta på ett parti som prioriterar vården ska man rösta på Kristdemokraterna. Vi är ett sjukvårdsparti. Vi prioriterar sjukvården i budgetförhandlingar och i vårt reformarbete. När det gäller våra prioriteringar inom hälso- och sjukvården vill jag särskilt lyfta fram tre områden.

För det första vill vi avskaffa regionerna och låta staten ta över ansvaret för svensk sjukvård så att vi kan säkerställa att människor i hela landet har tillgång till den bästa vården. Vi ska kunna säkerställa att vi har en jämlik och rättvis sjukvård. Vi vet att vi har Sveriges läkare på vår sida i den frågan. Vi vet också att vi har svenska folket på vår sida.

Vårdpersonalen gör fantastiska insatser, men dagens sjukvårdsmodell med 21 självstyrande regioner är inte ekonomiskt hållbar. Dagens sjukvårdsorganisation är byråkratisk och ineffektiv, och den innebär ett slöseri med skattebetalarnas pengar. Trots att man är självstyrande och har full beskattningsrätt för att klara sin uppgift att erbjuda människor vård klarar man inte i tillräcklig utsträckning av att erbjuda människor vård i tid. Människor möts i dag inte av en jämlik och rättvis vård.

Väntetiderna mellan diagnos och behandling för svår cancersjukdom varierar alldeles för mycket. Det skiljer sig mycket åt vilka behandlingsmetoder och vilka läkemedel man kan komma i fråga för.

Svensk sjukvård skulle kunna fungera på ett mycket bättre sätt. Det var mot den bakgrunden vi kristdemokrater såg till att tillsätta den parlamentariska Vårdansvarskommittén, vars slutsats är att staten bör ta ett utökat ansvar och därmed också stärka sin styrning när det gäller kompetensförsörjning, läkemedel, vaccinationer, screening och en rad andra områden.

Att göra verklighet av detta – att låta staten utöka sitt ansvar på de områden som Vårdansvarskommittén har pekat ut – är en av Kristdemokraternas prioriteringar framgent. Det är ett första steg för oss mot vårt slutmål om att avskaffa regionerna och låta staten ta över ansvaret för sjukvården.

För det andra prioriterar vi att pressa tillbaka de rekordlånga vårdköer som byggdes upp under Socialdemokraternas åtta år vid makten. Vi har satsat mer än 25 miljarder på fler vårdplatser och kortare vårdköer. Vi har påbörjat inrättandet av en nationell vårdförmedling så att den som är sjuk och fastnar i regionens vårdkö kan vända sig till en annan region eller en privat vårdgivare för att få den vård som man enligt vårdgarantin har rätt till.

Vårt fokus på ökad tillgänglighet har effekt. Den negativa trend som vi har sett under tidigare mandatperioder är nu bruten. Vi ser att vårdköerna minskar. Vårdköerna har hittills minskat med 28 procent. Att utvecklingen nu går i rätt riktning är också en bild som bekräftas av expertmyndigheter som Socialstyrelsen och av SKR.

Att fortsätta sätta fokus på tillgängligheten och kortare vårdköer är en prioritering för Kristdemokraterna. Vi vill göra det genom en skarpare vårdgaranti, flera riktade satsningar för att korta vårdköerna och en fullt utbyggd nationell vårdförmedling så att fler människor får vård i tid.

För det tredje har Kristdemokraterna en prioritering om en betydligt starkare primärvård och fast läkare för alla, herr talman. Det behövs mer resurser till primärvården och specifikt till vårdcentralerna. Vi behöver satsningar på kompetensförsörjning så att fler utbildas till allmänspecialister. Primärvården behöver tilldelas en större andel av hälso- och sjukvårdens budget.

Det ska finnas en fast vårdkontakt med namngiven läkare samt tak för antalet patienter på en enskild vårdcentral, liksom för den enskilda distriktsläkaren. Det skulle ge en betydligt bättre arbetsmiljö men framför allt skapa den kontinuitet och kännedom om patienten som ger ett tryggt bemötande och också leder till en vård av högsta kvalitet.

En starkare primärvård med starkare vårdcentraler och fast läkare för alla är alltså vår tredje huvudprioritering framåt.

Herr talman! Kristdemokraterna står bakom det mesta i utskottets förslag i dagens betänkande. Men vi vill därutöver yrka bifall till vår och Sverigedemokraternas reservation 15, som berör frågan om att riva upp den nya könstillhörighetslagen.

Den 1 juli 2025 infördes den nya lag som gör det betydligt enklare att byta kön. Det blev fritt fram att byta juridiskt kön även om man inte har könsdysfori. I och med Socialstyrelsens vägledning, som kom i maj förra året, skulle det dessutom räcka med ett enda videosamtal för att byta kön.

Många människor i Sverige har ställt sig frågande till den här nya lagen. Det var våren 2024 som riksdagen, på Moderaternas och Liberalernas initiativ, i brett samförstånd tillsammans med samtliga rödgröna partier beslutade om den nya lagen som gör det betydligt enklare att byta juridiskt kön. Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna var de enda partier som reserverade sig då, och vi bedömer fortfarande att den nya lagen riskerar att få allvarliga konsekvenser.

Det var fel att sänka åldersgränsen för juridiskt könsbyte till 16 år så att den möjligheten nu omfattar barn. Jag är väl medveten om att det finns rödgröna partier som skulle vilja gå ännu längre. Att sänka åldersgränsen till 12 år är ju något som Miljöpartiet driver – det har språkröret Daniel Helldén varit tydlig med. Vi får alltså se hur denna lagstiftning kan komma att förändras med ett rödgrönt styre efter valet.

Problemet med detta är att professorer och specialistläkare inom psykiatrin varnar för att möjligheten att byta juridiskt kön i unga åldrar kan leda till att den här självuppfattningen förstärks och bli första steget mot hormonbehandlingar och, ytterst, oåterkalleliga fysiska ingrepp som annars kanske inte hade behövts och som man kan komma att ångra i vuxen ålder. Det har nämligen visat sig att könsdysfori kan avta eller helt försvinna efter puberteten. Det är också därför det var fel att sänka åldersgränsen.

Vi motsätter oss för det andra den förenklade prövningen av könsidentiteten i den nya könstillhörighetslagen. När möjligheten att ställa krav på diagnosen könsdysfori inför ett juridiskt könsbyte nu försvinner och läkarna inte heller får fästa någon vikt vid hur länge man har känt sig som att man tillhör det andra könet är risken att andra förklaringar till hur en patient mår och upplever sig själv missas. Risken är stor att de här barnen då inte får det stöd som de behöver.

Vi vet att psykisk ohälsa, exempelvis ångest och autism, är vanligt bland personer som lider av könsdysfori. Det är vanligt att de, särskilt i tonåren, inte fullt ut kan relatera till sin kropp. Därför är det inte ansvarsfullt att bekräfta barn och ungdomar i deras upplevda könsidentitet genom ett könsbyte utan att man först har gjort en ordentlig utredning.

För det tredje anser Kristdemokraterna inte heller att juridiskt kön är något som alla fritt ska kunna välja även om det inte finns någon diagnos om könsdysfori. Om man är man eller kvinna är inte något godtyckligt. Vår utgångspunkt är att det juridiska könet ska stämma överens med det biologiska könet. Om man ska byta juridiskt kön tycker vi att det ska krävas medicinsk utredning, en diagnos om könsdysfori och ett godkännande från Socialstyrelsen – precis som det har funkat fram till förra sommaren. I annat fall öppnas det för missbruk, särskilt eftersom man tilldelas ett nytt personnummer varenda gång man ber om att få byta juridiskt kön.

Sedan den nya lagen trädde i kraft finns färska exempel på mördare, bland annat en dubbelmördare i Södertälje, som dömts till fängelse och i fängelset byter juridiskt kön för att därefter flyttas till kvinnoanstalt för att avtjäna straffet bland kvinnor. Detta upplever väldigt många som stötande. Mot bakgrund av den nya könstillhörighetslagen och hur lätt det har blivit att byta juridiskt kön behövs en bestämmelse i fängelselagen om att placering i häkte och fängelse som utgångspunkt ska baseras på den intagnas biologiska kön.

Men det räcker inte, för det var fel att sänka åldersgränsen. Det var fel att göra kön till en fråga som bara handlar om självidentitet, det vill säga att juridiskt könsbyte inte kräver vare sig någon könsdysfori eller att man under en längre tid upplevt sig tillhöra motsatt kön. Det är fel att man tilldelas ett nytt personnummer varenda gång man ber om att få byta juridiskt kön.

Riksdagen behöver göra om, göra rätt och riva upp den nya könstillhörighetslagen. Jag yrkar därför bifall till reservation 15.

(Applåder)

Karin Sundin (S)

Anf. 99 Karin Sundin (S)

Herr talman! Jag tvekade om jag skulle begära replik och ge mer syre till debatten om könstillhörighetslagen, där Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna vill veva om en fråga som avgjordes i riksdagen för två år sedan. Men jag har haft ett litet barn i min närhet som föddes som en Johanna. Redan i förskolan konstaterade Johanna själv: Ni säger att jag är en flicka, men ni har fel – jag är en pojke. Och Johanna blev Johan. Så jag begär replik för Johans skull.

Jag vet, och undersökningar visar tydligt, att könsdysfori är en svår diagnos att leva med. Det är en lång process att byta kön, särskilt för en ung människa. Transpersoner som grupp löper större risk att utsättas för våld, diskriminering och trakasserier än befolkningen i stort.

Att riva upp könstillhörighetslagen är en byråkratisk fråga som handlar om att stoppa möjligheten för Johanna att bli Johan i byråkratin, folkbokföringen och passet – inte om någonting annat. Könstillhörighetslagen ändrar ingenting i den medicinska processen mot ett könsbyte. Men den ger individen rätt att identifiera sig som det som hen upplever sig vara innan det medicinska könsbytet är fullt ut genomfört. Det underlättar i kontakterna med myndigheter när Johan inte måste börja varje samtal med att berätta varför han ser ut som en man men heter Johanna i folkbokföringen.

Det här handlar inte om många individer, men för de individer det handlar om är rätten, friheten och tryggheten att få vara sig själva lika viktig som för alla oss andra.

Christian Carlsson (KD)

Anf. 100 Christian Carlsson (KD)

Herr talman! Tack, Karin Sundin, för repliken och för att du väljer att berätta om det här fallet.

Jag känner väldigt stor respekt för den svåra situation som många transpersoner upplever, och det är väldigt viktigt att samhället visar stöd för den utsatta gruppen. Men jag har själv också lyssnat till transsexuella personer. Jag har pratat med föräldrar till barn som har genomfört könsbyten som har varit lyckade – det är personer i min närhet. De tycker fortfarande att det är fullt rimligt att man är 18 år när man fattar ett så långtgående beslut som beslutet att ändra juridiskt kön. De ger uttryck för att detta inte är några enkla frågor. Därför förtjänar denna fråga att tas på stort allvar och behandlas med full respekt oavsett vilken ståndpunkt man kommer fram till.

Ledamoten beskriver det som att det bara skulle vara en byråkratisk fråga. Så enkelt är det ju inte. De här professorerna och läkarna varnar för att den bekräftelse av könsidentiteten som ett juridiskt könsbyte innebär kan förstärka och förvärra könsdysforin. Därmed ökar risken att man påbörjar hormonbehandlingarna – just därför att könsdysforin har blivit förvärrad på ett sätt som den inte hade behövt bli med en annan typ av stöd.

Det är därför det är problematiskt att man sätter in det här i för tidig ålder. Det är också därför vi fortsätter att driva frågan. Det är inte så att den är avdukad bara för att vi har haft en omröstning en gång i riksdagen, utan vi tar oss friheten att driva den. Det gör vi för de här barnens skull.

(Applåder)

Karin Sundin (S)

Anf. 101 Karin Sundin (S)

Herr talman! Nej, det här är ingen enkel fråga. Men jag vill vara tydlig med att alla transpersoner som jag känner välkomnar den förändring som gjordes i lagstiftningen om juridiskt kön. Jag vill att Sverige ska vara ett samhälle där vi är rädda om varandra – oavsett varifrån vi kommer, vilken religion vi tillhör, vilket biologiskt kön vi har och vilket juridiskt kön vi har. Jag vill att vi ska ha en lagstiftning som betraktar varje människa som unik och värdefull och inte behandlar människor enkom utifrån kön.

Jag är glad att vi lever i en tid då ett flickebarn som föds i fel kropp och döps till Johanna har rätten och möjligheten att byta kön och bli Johan. Vi får inte relativisera eller stigmatisera människor utifrån de här snäva biologiska måttstockarna, som genom historien har drivit människor ut ur samhällsgemenskapen och faktiskt ibland till och med in i döden.

Jag vill inte att Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna ska vrida klockan tillbaka i frågan om transpersoners rätt att få leva livet fullt ut. Det handlar om att få byta juridiskt kön. Det ändrar ingenting i den biologiska process som ledamoten lyfter fram. Det handlar om att så långt det är möjligt få leva i den identitet man uppfattar att man har. Jag vill att Johan ska ha rätten att få vara Johan i juridisk bemärkelse. Johan och de andra – de här individerna är inte många, men deras rättigheter förtjänar att tas på största allvar.

Därför beklagar jag att vi står och vevar den här frågan en gång till. Men jag tycker inte att detta får stå oemotsagt. Sverige förtjänar bättre än så här.

Christian Carlsson (KD)

Anf. 102 Christian Carlsson (KD)

Herr talman! Ja, vi ska vara rädda om varandra. Vi ska värna ett samhälle där varje människa behandlas med värdighet och respekt. Vi framhåller alla människors lika värde oavsett sexuell läggning, könsidentitet eller vad vi nu pratar om. Vi ska värna allt detta.

Det är för att vi värnar om sådana som Johan och andra barn som vi ska vara försiktiga med vilken lagstiftning vi beslutar om här i kammaren. Det är därför vi ska lyssna på experterna som säger att det är problematiskt att låta barn byta juridiskt kön eftersom könsdysforin kan förvärras, vilket kan leda till konsekvenser som de inte hade behövt vara med om annars. Det är därför vi ska behandla frågan med försiktighet.

Det hjälper inte de här barnen att man inte gör en medicinsk utredning. Det hjälper inte de här barnen att den som inte har könsdysfori kan byta juridiskt kön fritt för att man bara säger det. Det hjälper inte de här barnen att man varje gång man byter juridiskt kön får ett helt nytt personnummer, oavsett hur många gånger man byter.

Det var en ogenomtänkt lagstiftning. Vi har chansen att göra om och göra rätt. Därför ligger vårt förslag på bordet om att riva upp den nya könstillhörighetslagen.

Christofer Bergenblock (C)

Anf. 103 Christofer Bergenblock (C)

Herr talman! Jag tackar ledamoten Christian Carlsson för anförandet. Låt oss börja med sjukvården och sedan gå över till könstillhörighetslagen.

Ledamoten lyfter Kristdemokraternas tre viktigaste frågor inom sjukvården: att öka det nationella ansvaret, ta bort de olagliga vårdköerna och stärka primärvården. Det var ju det här som var Kristdemokraternas ingång i valrörelsen 2022 också, inte minst att stärka det nationella ansvaret och få bort de olagliga vårdköerna.

Nu har det gått en hel mandatperiod med Kristdemokraterna vid rodret för den svenska hälso- och sjukvården, men inget av de viktiga områden som behövde ett stärkt nationellt ansvar har fått det. Vi behöver ett stärkt nationellt ansvar för läkemedel, vaccination och screening. Man har tillsatt en utredning våren 2026 men inte påbörjat något arbete. Vi behöver ett stärkt nationellt ansvar för rättspsykiatrin, men man har inte ens tillsatt en utredning. Vi behöver ett stärkt nationellt ansvar för den luftburna ambulanssjukvården. Inte heller där har någon utredning tillsatts. Vi behöver ett stärkt nationellt ansvar för kompetensförsörjningen. Där finns en strategi, men man tar fortfarande inte ett helhetsgrepp kring de frågorna. Man har inte gjort något av detta på fyra års tid.

I valrörelsen pratades det om de olagligt långa vårdköerna, som skulle tas bort. I februari var det 49 917 personer som stod i olagligt långa vårdköer i Sverige. Visst har siffran minskat sedan valet, men nästan 50 000 människor i olagligt långa vårdköer kan ju inte vara annat än ett misslyckande. När det gäller att stärka primärvården och öka möjligheten till fast läkarkontakt fick vi häromdagen en rapport från Vård- och omsorgsanalys som visar att det nu är 31 procent som har fast läkarkontakt. Det är precis lika dåligt som när Kristdemokraterna tog över ansvaret. Hur kan det vara så här?

Christian Carlsson (KD)

Anf. 104 Christian Carlsson (KD)

Herr talman! Vi har påbörjat ett arbete som för svensk sjukvård i rätt riktning. Att vi har tillsatt Vårdansvarskommittén och nu fått med oss alla partier på sex områden där staten ska kliva fram och ta ett större ansvar är ett led i vårt arbete för ökad statlig styrning. Vi har fått med oss Sverigedemokraterna på Kristdemokraternas linje om att avskaffa dagens 21 regioner och låta staten ta över ansvaret. Vi har på område efter område tagit flera steg under den här mandatperioden. När vi tillträdde fanns till exempel ingen nationell plan för kompetensförsörjning. Vi hade heller ingen nationell vårdförmedling. Arbetet pågår för att öka statens styrning och ansvar, så att vi kan säkerställa att människor får vård i tid.

Vårdköerna halverades när Alliansen styrde. Sedan mer än fördubblades de när Socialdemokraterna styrde. Nu har de minskat med 28 procent, om man rensar för säsongsvariationer. Det är ett stort steg i rätt riktning. Det beror på den politik som vi för, med mer resurser. Det blir fler operationer, kortare köer och fler vårdplatser, och vi satsar på den nationella vårdförmedlingen. Vi kommer att fortsätta det arbetet med en skärpt vårdgaranti och fortsatta satsningar. Vi har nu lyckats med någonting som de rödgröna partierna aldrig lyckades med när de styrde.

Varför har vi inte fått en starkare primärvård? Det beror ju på det dysfunktionella systemet med 21 självstyrande regioner. Vi har satsat mer än 35 miljarder på att stärka vårdcentralerna och primärvården. Men det märks inte i hur regionerna budgeterar, för vi kan inte lita på överenskommelserna med SKR. Därför behöver vi en starkare statlig styrning, så att pengarna når fram till vårdcentralerna och patienterna kan få den vård de behöver.

(Applåder)

Christofer Bergenblock (C)

Anf. 105 Christofer Bergenblock (C)

Herr talman! Vi behöver en bättre resursfördelning i det här landet. Det har inte att göra med om sjukvården styrs av en generaldirektör i Stockholm eller inte, utan det har att göra med hur staten fördelar sina pengar. Kan vi komma överens om att fördela dem på ett annat sätt, så att regionerna i norra Sverige och våra inlandslän får en bättre ekonomi för att bedriva vården, är det alldeles utmärkt. Det är ju faktiskt på våra landsbygder och glesbygder som den stora glesheten finns mellan vårdcentralerna, inte här i Stockholm, där det är väldigt nära och tätt mellan vårdcentralerna. Det löses inte genom att det sitter en person i Stockholm och bestämmer över svensk vård. Det ska ingen inbilla mig, för det tror jag inte en sekund på.

Det jag kan konstatera är att det under de här åren har skett marginella förändringar och förbättringar men att vi fortfarande har väldigt många människor i olagligt långa vårdköer. Vi har fortfarande inte fått till det nationella ansvaret på något av de här områdena, eftersom Kristdemokraterna lade all sin tid och kraft på att utreda ett förstatligande av vården när vi egentligen direkt hade kunnat utreda förslag om författningsändringar. Men några sådana förslag fick Vårdansvarskommittén inte ens lägga fram. Vi hade kunnat få en bättre tillgänglighet inom primärvården.

Nu hann jag inte riktigt, herr talman, gå in på det här med juridiskt kön. Men jag kan bara konstatera att det är oerhört viktigt att vi behåller den lagstiftning vi har. Den har betytt väldigt mycket för de människor som nu har fått en möjlighet att göra en ansökan om byte av juridiskt kön. Socialstyrelsen kom med en rapport härommånaden som visade att de inte kunde hitta några exempel alls på ansökningar som inte var allvarligt menade.

Christian Carlsson (KD)

Anf. 106 Christian Carlsson (KD)

Herr talman! Det är lustigt att lyssna på vissa av landets regioner – och också på Centerpartiet. De säger nämligen: Vi klarar inte vår uppgift. Regionerna klarar inte uppgiften. Vi måste ha mer pengar av staten. Vi måste hela tiden ha mer pengar för att lösa vår uppgift.

Man ska bestämma allting, och när vi skjuter till medel ska inte staten ha möjlighet att styra vart de pengarna går. Man ska liksom ha fri dragningsrätt när det gäller de statliga pengarna.

Det funkar inte. Vi kan inte fortsätta på det sättet. Det blir nämligen otydligt när det gäller ansvarsutkrävande när det är regionerna som ska bestämma hur alla pengar ska användas och när det bygger på att staten hela tiden ska skjuta till pengarna.

Vi behöver göra om. Staten behöver få ansvar för att styra svensk sjukvård. Det betyder inte att alla beslut behöver fattas i Stockholm. Men det betyder att staten måste kunna ha det fulla ansvaret för finansieringen och det fulla mandatet att gå in och säkerställa att vi har en god beredskap inom sjukvården och att vi har en jämlik och rättvis vård i landet.

Jag tycker att Sollefteå sjukhus är ett klockrent exempel på hur dysfunktionell styrningen av svensk sjukvård är i dag. Det är det värsta säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget. Vi kraftsamlar när det gäller militär upprustning i en stad som Sollefteå. Men vi har regionpolitiker som sitter och drar ned på antalet vårdplatser och försvagar sjukvårdens beredskap. Och staten kan inte påverka det. Vi får hoppas att man vill ha ett sjukhus i Sollefteå.

Det duger inte. Det är dags att inse vilka utmaningar Sveriges står inför. Det är dags att ge staten det fulla ansvaret, så att vi kan ta ansvar för Sveriges beredskap.

(Applåder)

Lina Nordquist (L)

Anf. 107 Lina Nordquist (L)

Herr talman! Den här debatten rör sjukvårdens prioriteringar. Det är naturligtvis till stor del en etisk fråga, som sedan blir politisk.

Herr talman! Liberalerna vill ta ett nationellt ansvar för alla sjukdomar och för att alla patienter ska få ett gott omhändertagande oavsett postnummer, oavsett ålder och oavsett bakgrund. Det gäller oavsett vilken sjukdom det är, om den är vanlig eller ovanlig, om den är kroppslig eller själslig eller vilket organ den råkar sitta i.

Sjukvården ska helt enkelt ge vård efter behov.

De prioriteringar som Sveriges riksdag har fattat beslut om är mycket bra, men de skulle behöva förtydligas. Människovärdet ska, precis som nu, vara det allra viktigaste. Vi ska inte få vård utifrån position, ålder eller lön. Människors behov ska sättas framför kostnadseffektiviteten. Vi ska naturligtvis inte bota billiga sjukdomar först.

Allt detta är helt rätt. Men sjukvårdens prioriteringar, på den grund vi redan står på, behöver fördjupas och konkretiseras. Vad är egentligen förebyggande vård? Får den verkligen den prioritering som den bör få enligt nuvarande prioriteringsplattform?

Vad har ren nätvård för roll i svensk sjukvård? Liberalerna vill integrera den digitala vården med all övrig vård. Utomlänsersättningen ska bort. Hög ersättning är till för människor som faktiskt fysiskt får sin vård någon annanstans, inte en person som sitter i soffan med den digitala vården i fickan. Då är man inte utomläns. Digital vård är per definition nära.

Herr talman! Vi tycker också, prioriteringsmässigt, att detta med att få vård och detta med vem som ska betala för vården kan vara helt olika saker. Självklart ska varje människa få vård utifrån vad han eller hon behöver. Men skattepengarna ska i första hand gå till vanlig vård, så att säga. Den som drabbas efter skönhetsingrepp ska få den vård som den behöver, men de pengarna behöver komma från den klinik som faktiskt har orsakat lidandet. Där behöver vi sätta mycket större press på skönhetsbranschen, att den behöver vara försäkrad för kostnader som uppkommer. Det är inte skattebetalarnas ansvar.

En ytterligare prioritering för Liberalernas del är att staten måste ta större ansvar för att den bästa vården faktiskt ges över hela landet – utifrån bästa möjliga kunskap. Nationella riktlinjer behöver bli styrande. De kan inte vara fritt valt arbete. Nationellt behöver vi ta mycket större ansvar för screening och för att screeningen når människor i hela landet. Vi behöver följa kunskap och säkra kunskapstillväxt, så att vi kan ändra screeningrekommendationerna när mer kunskap finns eller, för all del, när den behövs men inte finns.

Herr talman! Sällsynta sjukdomar behöver särskilt prioriteras. När det gäller dem finns det ofta mycket, mycket mindre kunskap. Därigenom får man sämre vård. Kunskapen är för liten. Den sprids för dåligt. Och patienterna drabbas allra hårdast. Den här regeringen har satt igång arbetet på riktigt när det gäller sällsynta sjukdomar. Det gäller både strategi och steg mot finansiering. Mer behövs. Staten och även EU-samarbetet behöver växla upp när det gäller sällsynta sjukdomar och de patienter som drabbas av dem.

Sedan vill vi liberaler prioritera självbestämmande för patienter. Man ska inte bli ofri för att man blivit sjuk. Man ska kunna välja en personlig läkare. Den läkaren ska känna en och följa en över tid. Vi vill få bort stordriftsfixeringen. Mer småskalig vård ska in. Den ska som sagt vara digifysisk. Man ska kunna träffas på en mottagning, via ett mobilt team där någon kommer hem till en eller via digital vård, beroende på vad som passar en som patient i vårdmötet. Människan måste gå före systemet.

Som vi ser det är det också självbestämmande att en kvinna ska kunna välja att genomgå sin abort hemma om det är det hon vill och känner sig mest trygg med. Det kommer lagen snart att tillåta, och det är hög tid för detta. Det är också hög tid för det arbete som pågår med att befästa kvinnans rätt att själv bestämma över sin kropp och sin framtid i grundlagen. Rätten till abort ska inte gå att rycka bort med en knapptryckning i Sveriges riksdag.

Det är också självbestämmande – för att fortsätta listan – att slippa utsättas för oskuldskontroller eller helt omotiverade ingrepp grundade på fördomar. Detta sätter svensk lag nu stopp för. Även detta är det hög tid för.

Det är självbestämmande att få större chanser att försöka bli förälder om det är det man vill. Nu stärker vi möjligheten till fler IVF-försök.

Vi liberaler prioriterar också kunskap. Det har med den här regeringen blivit lättare att få fram mer kunskap och lättare att sprida den kunskapen. Vi tar steg för rätt till fortbildning för de anställda i sjukvården. Under nästa mandatperiod vill vi liberaler lagfästa att regionerna aktivt ska bidra till forskning.

Slutligen vill vi prioritera transparens, herr talman. SKR är en viktig arbetsgivarorganisation. Men för patienter och skattebetalare kan den tidvis bli otymplig, obegriplig och otransparent. Inflytandet över välfärdens styrning ska vara öppet, begripligt och fullt ut demokratiskt ansvarstagande. SKR behöver reformeras.

Det här gäller också Rättsliga rådet, som behandlar ansökningar om till exempel de sena aborterna. Rådet är svårt att följa i dag. Patienter som med hjälp av sin sjukvårdspersonal ansöker om sena aborter får inga motiveringar av rådet till besluten som fattas. De kan inte säkert förstå rådets beslut. Det kan inte heller sjukvården som hjälper dem. Därför kan sjukvården inte lära sig till nästa gång en patient behöver dess hjälp.

Det sker inte ens en strukturerad uppföljning som gör att rådets egna ledamöter har en möjlighet att förstå att besluten fattas stringent över tid.

Det här måste förändras. Transparens är helt avgörande.

Sammanfattningsvis: Liberalernas prioriteringar när det gäller svensk sjukvård är att den ska vara trygg för varje patient, att vi själva ska kunna styra våra liv även när vi blir sjuka och att kunskapen ska finnas, nå ut till hela sjukvården och ständigt växa. Och sjukvården ska alltid vara bättre i morgon än vad den var i går.

Karin Sundin (S)

Anf. 108 Karin Sundin (S)

Herr talman! Den här debatten är tänkt att sammanfatta riksdagens arbete om hälso- och sjukvårdens prioriteringar efter den allmänna motionstiden i höstas. Det finns med 172 motioner i betänkandet.

Det är bara en av flera debatter vi har om sjukvården utifrån höstens motioner. Tidigare i dag hölls en debatt här i kammaren om hälso- och sjukvårdens organisation. Ärligt talat är det ibland svårt att skilja det ena från det andra.

Betänkandet handlar om vård och behandling av olika sjukdomar och patientgrupper, om kunskapsstyrning, screening, och svåra etiska avvägningar i vården.

Också den här debatten förtjänar att man påminner om det uppenbara: De prioriteringar som regering och riksdag gör på hälso- och sjukvårdsområdet påverkas i stor utsträckning av hur hälso- och sjukvården är organiserad och finansierad. Det är precis på samma sätt som att de prioriteringar som varje enskild region eller kommun gör i hög grad påverkas av hur vården är organiserad och finansierad.

Det går inte att debattera sjukvårdens prioriteringar utan att påtala att den svenska sjukvården i dag är gravt underfinansierad. Det är tufft i kommuner och regioner att få ekonomin att gå ihop efter år av kostnadskris och kostnadshöjningar.

Dessutom är sjukvården satt på svältkur av Tidöregeringen. Att regeringen väljer att sänka skatterna med miljarder samtidigt som man inte höjer statsbidragen till kommuner och regioner i takt med inflationen och sjukvårdens kostnadsökningar är en Tidöregeringsprioritering.

I det här betänkandet finns bland annat kvinnosjukvård och sexuell och reproduktiv hälsa med. Att regeringen inför 2026 valde att skära ned på statsbidraget till kvinnors hälsa och förlossningsvård med 600 miljoner kronor är en Tidöregeringsprioritering.

Vi har i dagarna kunnat följa Ekots avslöjande om hur nätläkarföretagen jobbar för att maximera antalet patienter och minimera antalet minuter per patient. Man prioriterar därför patienter som egentligen inte behöver läkarvård utan kanske en Alvedon, och man tar betalt för läkarbesök som inte ens har ägt rum.

Vi har de senaste dagarna hört företrädare för regeringspartierna i radion och här i kammaren ta avstånd från detta och säga: Det här är förskräckligt. Men det är inga nyheter. Att regeringen stillatigande, år efter år, har sett på när skattepengar har flödat ut ur sjukvården i form av snabba cash till privata vårdbolag är en Tidöregeringsprioritering.

Herr talman! Vi socialdemokrater hade velat prioritera annorlunda. Med vår budget hade regioner och kommuner fått 13 miljarder mer till välfärden än vad de fick med regeringens budget, och det hade varit 600 miljoner mer till förlossnings- och kvinnosjukvård.

Vi är tydliga med att vi vill återta den demokratiska kontrollen över sjukvården. Vi vill att det görs en ordentlig genomlysning av hur marknaden har påverkat välfärden och sjukvården. Vi vill att sjuka människor ska ses som patienter och inte som handelsvaror som säljs till styckepris på en vårdmarknad till nätläkarföretagen.

Vi vill ändra lagen om fri etableringsrätt. Nya vårdcentraler ska starta där det finns behov, inte där riskkapitalister ser störst möjlighet att göra vinst på dem som är sjuka, eller kanske på dem som är minst sjuka.

Vi bygga ut 1177 med en nationell nätläkartjänst, utan vinstjakt och utan vilseledande reklam. Vi vill att sjukvården ska finnas där när du behöver den. Vi vill att den patient som har störst behov ska gå först, inte den patient som råkar bo där det finns flest vårdcentraler, inte den som har råd att betala för sig och inte den som är mest högljudd. Det är därför som vi väljer att prioritera åtgärder och förslag som leder i den riktningen och ingen annanstans.

Herr talman! Bland de åtgärder och förslag som vi lyfter fram i det här betänkandet om hälso- och sjukvårdens prioriteringar finns bland annat förslag om kvinnors hälsa.

Kvinnor i min ålder hör alldeles för många berättelser om hur kvinnor som söker vård för klimakteriebesvär möts av både ointresse och okunskap i sjukvården.

Det har skett en hel del positivt på det här området de senaste åren. När Lena Hallengren fortfarande var socialminister gav hon i uppdrag till Socialstyrelsen att kartlägga insatserna vid klimakteriebesvär i vården och att bedöma hur man kan förbättra råd, stöd och behandling.

Den kartläggningen blev en viktig grund för det arbete som har lett fram till att det i dag finns nationella riktlinjer för vård vid klimakteriebesvär. Det är på tiden, och det är verkligen välkommet. Men för att de nationella riktlinjerna ska få verklig effekt, så att kvinnor i klimakteriet verkligen får hjälp när de söker vård, kommer det att krävas mer vårdpersonal och satsningar på kompetensutveckling.

Det finns andra områden inom kvinnors hälsa där det går trögt. Det finns sedan 2018 nationella riktlinjer för endometrios. Det är väldigt bra, eftersom endometrios drabbar ungefär en tiondel av alla kvinnor, varav hälften får stora besvär. För den som lyssnar som eventuellt inte känner igen vad jag pratar om ska jag berätta att det ofta viftas bort som mensvärk, men att det är när livmoderslemhinnan växer utanför livmodern. Det är precis så smärtsamt som det låter.

De nationella riktlinjerna var välkomna, men de har tyvärr inte inneburit någon revolution i vården av de kvinnor, ofta tonåringar, som söker hjälp för svår mensvärk. Vi socialdemokrater menar att det är hög tid att följa upp riktlinjerna.

Klimakteriet och endometrios är två viktiga områden som skulle behöva mer fokus, mer av prioriteringar och mer resurser. Det är två områden som i sig är argument nog för att inte spara 600 miljoner på kvinnors hälsa på det sätt som Tidöregeringen gör.

Herr talman! Ett annat område jag särskilt vill lyfta fram är de många sällsynta sjukdomarna. De blir fler. Eller rättare sagt: Vi har en utveckling där allt fler sällsynta hälsotillstånd kan identifieras och behandlas. Socialstyrelsen har en kunskapsdatabas innehåller ungefär 300 beskrivningar av sällsynta hälsotillstånd, men vi vet att det finns tusentals.

Utvecklingen går fort. Det innebär att sjukvården står inför en stor utmaning. Sällsyntheten för sjukdomarna i sig innebär att det handlar om få patienter, och de är spridda över landet. Dels är det svårt att ha kompetens i takt med utvecklingen som pågår och kunskaperna som ökar, dels är det svårt att organisera vård och behandling utan att det blir oerhört kostsamt.

Vi socialdemokrater välkomnar att regeringen har gett i uppdrag att ta fram en nationell strategi på området, men vi vet ju redan i dag att det inte kommer inte att räcka. Sverige behöver mobilisera för att möta utvecklingen. I ett första steg skulle det behövas en nationell samordningsfunktion för att samordna och stimulera uppbyggnaden av centrum för sällsynta diagnoser vid landets universitetssjukhus.

Dessutom behövs det ett annat system för prissättning och förhandling om läkemedel, men det är föremål för en av de andra debatterna som handlar om hälso- och sjukvård.

Sammanfattningsvis, herr talman: Prioriteringar inom hälso- och sjukvård är svårt. Det är mycket som skulle behöva prioriteras, och jag står förstås bakom alla Socialdemokraternas yrkanden. Men jag yrkar bifall till reservation 9.

Lina Nordquist (L)

Anf. 109 Lina Nordquist (L)

Herr talman! Tack, ledamoten, för anförandet!

Det är verkligen en lättnad, och jag blev glad när jag hör att ledamoten upprörs över det som i dag händer med nätläkeriet. Digital vård är otroligt bra och en väldigt viktig del av sjukvården när den används på ett klokt sätt och integreras i sjukvården. Den ger människor en möjlighet att få vård på ett enklare sätt samtidigt som man behåller kontinuiteten.

Som ledamoten säger finns det ett växande och långdraget bekymmer med att den digitala vården i dag i stället till viss del används till att avlöva regioner på pengar de behöver. Man får snabba och korta besök som i praktiken inte hjälper människor att bli särskilt mycket friskare. Den digitala vården har stora fördelar men också väldigt stora nackdelar.

Jag har fyra frågor till ledamoten. De är ganska korta allihop, så de är nog lätta att komma ihåg.

Min första fråga är: Är Anders Henriksson socialdemokrat?

Min andra fråga är: Är Anders Henriksson den som är ordförande för Sveriges Kommuner och Regioner, SKR?

Min tredje fråga är: Är Anna-Lena Hogerud socialdemokrat?

Min fjärde och sista fråga är: Är det hon som är ordförande i SKR:s, Sveriges Kommuner och Regioners, sjukvårdsdelegation?

Karin Sundin (S)

Anf. 110 Karin Sundin (S)

Herr talman! Det där var väl en vacker uppvisning i avdelningen retoriska frågor! Ja, så är det ju; de som ledamoten nämner finns i ledningen för hälso- och sjukvården i Sveriges Kommuner och Regioner.

När det kommer till hur nätläkarföretagen har organiserat sig i hälso- och sjukvården kan man konstatera att det är ett område där regionerna hade haft stor nytta av stöd i form av lagstiftning och riktlinjer från en regering som bryr sig.

I stället har regionerna nu under många år försökt att arbeta och vara i takt med den utveckling som har skett med olika nätläkarföretag som har etablerat sig i olika regioner. Vi har ett system som inte fullt ut förmår möta det här … ja, jag vet inte vad man ska man kalla det – fullständigt oanständiga utnyttjandet av vårt offentligt finansierade sjukvårdssystem.

Det hade behövts en regering som på ett tydligare sätt hade sagt att detta inte är okej. Det är inte okej att vi har företag som på det här sättet kan fakturera för vård som inte genomförs. Det hade inte minst behövts mer resurser till Ivo, som ärligt talat tydligt har formulerat att de inte klarar sitt uppdrag på alla områden, så att myndigheten hade haft bättre förutsättningar att följa upp att lagen efterlevs på det sätt som den borde efterlevas.

Lina Nordquist (L)

Anf. 111 Lina Nordquist (L)

Fru talman! Jag står här och vet inte riktigt vad jag ska säga, men tack, ledamoten, för snubbelpuddingen!

Jag kan inte få ihop detta. Hur kan en socialdemokratisk riksdagsledamot stå och skrika på regeringen och på borgerliga ledamöter i Sveriges riksdag om detta regelverk? Jag läser ju samtidigt innantill att det är de två socialdemokratiska ledamöterna i SKR:s sjukvårdsdelegation och ytterst SKR:s styrelse som fattar besluten om ersättningarna för digital utomlänsvård.

Allt det som nu händer och som vi hör om på Sveriges Radios Ekot och ser på nyheterna om hur incitamenten ekonomiskt nu styr vården fel är ju ett socialdemokratiskt ansvar. Eller hur?

Karin Sundin (S)

Anf. 112 Karin Sundin (S)

Fru talman! Jag kan konstatera att vi nu ser ett utmärkt exempel på en regering som inte vill ta ansvar för ett sjukvårdssystem som ger privata företag fri dragningsrätt på skattepengar utan i stället skyller det på kommuner och regioner.

Vi har en lagstiftning som styr hälso- och sjukvården. Vi behöver ha en ordentlig genomlysning av vad de privata företagen har inneburit inom välfärdens olika sektorer, inte minst på hälso- och sjukvårdsområdet, där vi de senaste dagarna har sett alldeles tydliga exempel på att man kan utnyttja lagstiftningen. Man fakturerar för vård som inte ens bedrivs och ser till att maximera det antal patienter som en läkare hinner med under en dag.

Jag tänker att en ansvarsfull regering ser till att ha en ordentlig tillsyn och göra en ordentlig genomlysning och ser till så att skattebetalarnas pengar används på rätt sätt, det vill säga att de går till hälso- och sjukvården utifrån hälso- och sjukvårdslagstiftningens portalparagraf om att den som behöver vård ska få vård och att den som behöver vården mest ska ha företräde. Den lagstiftningen efterlevs inte i dag, och det är faktiskt en uppgift för regeringen och riksdagen att se till att ändra på.

Leonid Yurkovskiy (SD)

Anf. 113 Leonid Yurkovskiy (SD)

Fru talman! Jag yrkar bifall till Sverigedemokraternas och Kristdemokraternas reservation 15 under punkt 8. Den handlar om den nya könstillhörighetslagen.

Jag börjar där, fru talman. Sverige har fört en extrem transvårdspolitik. Den senaste revideringen av könstillhörighetslagen var helt tydligt ett steg i fel riktning. Man gjorde det lättare att få tillgång till irreversibla kirurgiska ingrepp på frisk vävnad. Det handlar alltså inte bara om juridik här.

Man valde att förstärka ett system som bekräftar och släpper taget om personer som annars skulle behöva diagnos och vård. Man valde att göra lagen lättare att missbruka för personer som faktiskt inte har en autentisk transidentitet.

Det är också många som får den här experimentella vården på felaktiga grunder och sedan ångrar sig. Det hade kunnat bli ännu värre med de rödgröna, så låt mig påminna om hur lagrådsremissen såg ut före regeringsskiftet. Då skulle den som har fyllt 12 år få byta juridiskt kön utan prövning. Det skulle inte heller krävas något tillstånd från Socialstyrelsen för att genomgå kirurgi. Och det kanske mest hänsynslösa: Barn som har fyllt 15 år skulle få genomgå kirurgi i könsorganen.

Så hade det kunnat se ut. Nu blev det inte fullt så illa, tack och lov. Men vi har ändå nått Sveriges mest progressiva könstillhörighetslag, och den har redan gett effekt: En man som mördade sina två barn fick byta namn och juridiskt kön för att därefter bli flyttad till ett kvinnofängelse. Kriminalvården sa att hon ska placeras i en lämplig anstalt för att hon ska ges möjlighet att återgå i gemensamhet.

Sverigedemokraterna var kritiska till lagen från början. Det enda som kanske var lite positivt var just att Kriminalvården skulle få utgå från biologiskt kön vid placering. Nu står det i alla fall helt klart att det är det juridiska könet som är helt dominerande och helt vägledande.

Vi sverigedemokrater anser å vår sida att det ska vara biologiskt kön och biologisk och medicinsk utgångspunkt som också avgör det juridiska könet, och inte subjektiva upplevelser. För oss är vägen framåt väldigt klar: Vi ska riva upp den nya könstillhörighetslagen.

Jag hörde i ett tidigare replikskifte att man på den rödgröna sidan menade att vi i så fall skulle vrida tillbaka klockan och gå tillbaka i tiden – till 2025. Det är inte så farligt långt tillbaka. Dessutom menar inte jag att det här är att gå tillbaka i tiden, utan snarare tvärtom. Vi går framåt. Vi lämnar en misslyckad ideologi bakom oss med vård som inte grundar sig på evidens, som är experimentell och som faktiskt riskerar framtiden för väldigt många unga.

Vi sverigedemokrater tar det här på väldigt stort allvar, och vi gör det med den absolut största empati för dem som lider av könsdysfori. Slutsatsen blir att de här människorna ska få en noggrann utredning och all den vård de behöver i stället för att slussas igenom systemet så snabbt som möjligt.

Fru talman! Det här ska inte bli en upprepning av budgetdebatten eller ens debatten som fördes här tidigare. Det är som föregående talare sa: Vi har väldigt breda betänkanden här. Jag kan ändå inte undgå att nämna den kanske viktigaste prioriteringen, nämligen det statliga huvudmannaskapet, som Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna vill gå emot.

I samband med att jag nämner det måste jag också nämna den andra sidan: regionerna och regionernas prioriteringar. Vårdens kvalitet varierar mycket från region till region. Jag kan inte slänga alla under en buss här, men det är också lite grann det som är problemet. Det ska inte variera, utan man ska få bra vård oavsett var man bor.

Låt mig ta Region Stockholm, min hemregion, som exempel. Jag har nämnt detta tidigare, fru talman, men jag upprepar det.

Bara här i Region Stockholm uppgår språktolkskostnaderna till cirka 160 miljoner kronor. Sedan har vi det som kallas care need index, som för några år sedan kostade Region Stockholm ungefär 1 miljard kronor. Av den summan betalades ungefär 400 miljoner kronor ut endast baserat på variabeln utlandsfödd. Man skulle ju inte kunna spara in alla pengar där, men det är helt klart vad man lägger pengar på. Det går att kalla det en prioritering.

Kostnaden för vård av illegala, alltså människor som inte ens ska vistas här i landet, uppgår till mångmiljonbelopp årligen – ungefär 233 miljoner kronor bara i Region Stockholm. Förhudsritualer på barn, alltså icke-medicinsk omskärelse av små pojkar, är också en mångmiljonkostnad – tro det eller ej.

Vidare har vi islamistiska studieförbund och menskonst i tunnelbanan; det har varit aktuellt. Jag kan nämna Norrlandsoperan och Konserthuset. Min kollega Jessica Stegrud nämnde detta tidigare, men jag kan lika gärna fortsätta här. Det handlar om ungefär 25 miljoner kronor respektive 160 miljoner kronor. Detta kan ställas i kontrast till Sollefteå sjukhus, som man kanske skulle ha prioriterat i stället, apropå regionernas prioriteringar.

Vindkraftverk köps och säljs med mångmiljonförlust – cirka 60 miljoner kronor för Gävleborg i det här fallet.

Deltagande i Almedalsveckan har kostat hundratusentals kronor. Hbtqi-diplom är inte gratis, kan jag informera om. Jämställdhetsintegrering sysslar man också med.

Varför inte avsluta med det bästa exemplet? Jag tänker på en klonad gran för 8 miljoner kronor.

Med detta vill jag säga två saker. För det första: Mer pengar i ett system som funkar dåligt resulterar inte nödvändigtvis i bättre kvalitet. För det andra: De statliga bidragen måste även fortsatt vara villkorade för att de ska ge effekt och för att vi medborgare ska få bättre vård för pengarna.

Fru talman! I övrigt står jag bakom utskottets svar i betänkandet. Jag vill dock slutligen nämna den nationella strategin för hjärt-kärlhälsa. Sverigedemokraterna var tidigare ganska ensamma om att efterfråga en nationell strategi för detta. Vi välkomnar att fler partier tar upp det i betänkandet. Framför allt välkomnar vi att regeringen har plockat upp förslaget och nu har gett Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram en nationell handlingsplan. Det är vi jätteglada för. Vi är också stolta över att vi i vår budget för 2026 har en fortsatt satsning om ytterligare 500 miljoner kronor på cancerområdet. Det innebär totalt 1,5 miljarder kronor under 2026.

Jag är inte först på talarlistan, fru talman. Jag hänvisar i övrigt till mina Tidökollegor, som har redogjort för betänkandet på ett föredömligt sätt.

(Applåder)

Karin Rågsjö (V)

Anf. 114 Karin Rågsjö (V)

Fru talman! Den här debatten handlar om allt möjligt; det känns som att vi tar om den förra debatten.

Jag kan inleda med att säga att Stockholmsregionen gick ungefär 5 miljarder plus 2025, så att ni vet det. Det tickade in väldigt bra.

Jag ska snabbt säga vad Vänsterpartiet vill göra i vården. Det gjorde vi i och för sig även förra gången.

Vården lider sedan decennier av kronisk underfinansiering, och nuvarande regering har inte lagt två strån i kors för att lindra den ekonomiska krisen i regionerna. Vänsterpartiet kommer att driva att staten måste ta ett större ansvar för finansieringen av sjukvården och skjuta till mer resurser till regionerna, specifikt till primärvården.

Statsbidragen måste indexeras, och de måste vara långsiktiga. Vi måste ha en långsiktig politik – vi kan inte hålla på med duttande hit och dit.

En ny rapport från Vård- och omsorgsanalys visar att en tredjedel nu har en fast läkarkontakt. Det är en otroligt dålig siffra. Vi vill fördubbla antalet läkare på vårdcentralerna. Vi vill se att alla får en fast läkare. Det är en nyckel för en kraftigt utökad utbildning, och då måste man också utbilda fler.

Nog om det – jag går tillbaka till våra prioriteringar på ett annat sätt. Jag kommer att ta upp lite om barn och unga.

Enligt Folkhälsomyndigheten känner sig en fjärdedel av landets barn och unga spända eller nervösa. Varningsklockorna ringer. Den växande psykiska ohälsan har flera orsaker som samverkar med varandra.

Skolan är den enskilt viktigaste delen i det här. Där ska man kunna se sin framtid och få bildning och kunskap, men så är det inte i dag. Den skola vi har i dag är djupt segregerad och spär på den psykiska ohälsan. Framtiden är osäker i och med världsläget. Om du kommer från en invandrad familj lever du med en speciell oro: Kommer vi att få stanna, och varför vill politiker inte ha oss här? Varför pekas vi ut som ett problem?

Sverige har 700 000 fattiga, och det är klart att det påverkar. Tidiga insatser gör skillnad. Att klara av skolan är en nyckelfaktor för ett fungerande vuxenliv. Skolan måste prioriteras på ett helt annat sätt.

Alltför många barn och unga får inte rätt hjälp i tid. Köerna är enorma på olika ställen. Elevhälsan måste förstärkas, och det har vi gjort i vår budget. Att det finns en fungerande elevhälsa – att det finns läkare, psykologer och sjuksköterskor på plats – är A och O. I dag är elevhälsan organiserad på helt olika sätt. En del skolor ringer in personal på konsultbasis. Det är vansinnigt.

Barnombudsmannen har i samband med rapporten Det har alltid funnits våld, alltså när det har funnits problem genomfört djupintervjuer och gjort en enkätundersökning med frihetsberövade barn och unga. Man har sett att förekomsten av neuropsykiatriska diagnoser bland barn och unga som är frihetsberövade är mycket hög.

Hade man haft ett bättre förebyggande arbete hade man fångat upp de här barnen och ungdomarna. Då hade man kunnat göra någonting med dem på ett mycket tidigare stadium i stället för att, som nu, sätta barn i fängelse när de är 13 år. Samtliga remissinstanser, däribland Lagrådet, är emot detta. Vi tycker att det är en väldigt dålig idé. Här behöver man förebygga.

En sak som oroar oss är den extrema medicineringen av barn när det gäller ångest och så vidare. Den har gått upp extremt mycket. Jag förstår inte att fler partier inte hänger på. Vi har bland annat väckt motioner. Här måste någonting göras. Någonting är fel.

Även antalet diagnoser ökar astronomiskt. På något sätt hänger dessa saker ihop. Skolan säger att man måste ha en diagnos för att få hjälp. På det sättet tror jag att det kan spåra ur. Knappt hälften av de barn som har problem som kan tyda på adhd eller autism får insatser i skolan. Då är det klart att föräldrarna försöker få hjälp på olika sätt.

Vi måste se till att barn och unga får stöd och hjälp tidigt. Vi måste ha ett manifest för barn som far så illa som många barn gör.

Jag går över till ett helt annat ämne. Cancer är en fråga som vi blir berörda av lite till mans på ett eller annat sätt. Överlevnaden i cancer har ökat i samtliga socioekonomiska grupper de senaste 20 åren. Glappet mellan grupperna kvarstår dock, och det har inte påverkats. Om överlevnaden hade varit lika hög för alla som i grupperna med flest överlevande hade ungefär 3 000 liv kunnat räddas per år. Högutbildade får tillgång till behandlingar, hjälp och samtal i större utsträckning än personer med lägre utbildningsnivå. Det här är en klassfråga.

Vi vill att regeringen ger lämplig myndighet i uppdrag att i samverkan med de sex regionala cancercentrumen ta fram förslag på insatser för ökad jämlikhet inom cancervården – det behövs.

Varje år insjuknar 3 000 kvinnor i gynekologisk cancer. Vi måste bli betydligt bättre på screening och få igång det på ett annat sätt över hela landet.

Även de kliniska prövningarna, eller de kliniska studierna, måste öka för att kvinnor med gynekologisk cancer ska få bättre hjälp. 80 procent av alla som får en bröstcancerdiagnos är över 50 år. Samtidigt som bröstcancer blir vanligare ökar chansen att överleva sjukdomen. Chansen att botas ökar, helt enkelt. Det handlar förstås om förbättrad behandling och mammografi. Ungefär hälften av alla fall av bröstcancer upptäcks just vid screening med mammografi. Tre fjärdedelar av tumörerna upptäcks hos kvinnor som är över 55 år. Två av tre fall i ålderskategorin 40–74 år upptäcks tack vare screening.

Vi införde tillsammans med den tidigare regeringen avgiftsfri mammografi; det tyckte vi var bra. Åldersgränsen är baserad på Socialstyrelsens rekommendation om åldersgränser. Man har motiverat detta med att det inte går att bevisa att bröstcancerscreening för kvinnor över 74 år minskar dödligheten hos äldre. Problemet är att det knappt finns några studier om bröstcancerscreening för denna grupp. Då har man inte tagit ställning till andra data eller efterlyst nya data eller pilotprojekt. Detta beklagar Vänsterpartiet. Men nu har Socialstyrelsen fått i uppdrag av regeringen att titta på detta, vilket vi tycker är bra. Mot bakgrund av att medellivslängden har ökat i denna åldersgrupp är det oerhört viktigt att man kan fånga in dessa kvinnor. Vi kan ju inte ha åldersdiskriminering inom cancervården.

Prostatacancer är Sveriges vanligaste cancersjukdom. Ökad screening är därför oerhört viktigt.

Ett helt annat område som också måste lyftas upp är sepsis, som förr kallades blodförgiftning. Sjukdomen har ett snabbt och allvarligt förlopp. Enligt Socialstyrelsens dödsorsaksregister dog ungefär 860 svenskar till följd av sepsis 2021. Men en studie av Karolinska institutet visar något helt annat: att 8 500 svenskar avlider av sepsis varje år. Kunskap om denna vanliga sjukdom, som man måste få vård för direkt, måste spridas till hela hälso- och sjukvården.

Jag yrkar bifall till reservation 2.

Christofer Bergenblock (C)

Anf. 115 Christofer Bergenblock (C)

Fru talman! Först vill jag yrka bifall till Centerpartiet reservation 16 under punkt 9 om dödshjälp.

Nu debatterar vi socialutskottets motionsbetänkande om prioriteringar inom hälso- och sjukvården. Det är ett rätt spretigt område, och jag tänker kommentera några olika delar inom det.

Låt mig börja med området screening. Det är ett av de områden där Vårdansvarskommittén föreslog att det behövs ett nationellt ansvar för att öka jämlikheten över landet, och den slutsatsen delar vi i Centerpartiet fullt ut. Det är inte rimligt att tillgången till screening för olika sjukdomar skiljer sig beroende på var i landet man befinner sig eller på vem man är.

I den mån vi har åldersgränser i screeningen måste de vara underbyggda av fakta, inte av brist på fakta. Men så är det i dag inom screeningen för bröstcancer. Centerpartiet är oerhört kritiskt till dagens övre åldersgräns, som inte bygger på vetenskapliga rön utan på brist på vetenskapliga rön. Det är inte rimligt att man stoppar screeningen för bröstcancer efter 74 års ålder på grund av att det saknas populationsstudier som kan visa hur effektivt detta är. Vi vet att kvinnor över 74 också drabbas av bröstcancer och att de riskfaktorer man har haft med sig genom livet finns kvar även på äldre dagar.

Bröstcancerscreeningen behöver också övergå till att bli mer individ- och riskbaserad så att den som är i riskzonen kallas med tätare intervaller än den som inte har samma höga risk. Det är en betydligt bättre utgångspunkt än strikta åldersgränser.

Fru talman! Vad som är ännu mer anmärkningsvärt inom screeningen för bröstcancer är den uppenbara diskriminering som sker av kvinnor med funktionsnedsättningar. Det har visat sig att kvinnor med intellektuella funktionsnedsättningar eller autism genomför färre screeningar och att tumörer därmed upptäcks senare och att fler då avlider i cancer. Anledningen till detta är ofta att kallelserna inte uppmärksammas. Ibland hamnar de på ett LSS-boende utan att bli öppnade, och bland gode män uppger 45 procent att de inte anser att det är deras ansvar att bevaka. Socialstyrelsen har i en rapport visat att risken att dö i bröstcancer är sex gånger större för en kvinna med intellektuell funktionsnedsättning än för övriga kvinnor. Detta är helt otillständigt.

Så här kan det naturligtvis inte få vara, och därför är det bra att regeringen nu äntligen, ett år efter Vårdansvarskommitténs slutbetänkande, har tillsatt en utredning om screeningverksamheten. Men det borde ha skett för länge sedan.

Fru talman! Ett annat viktigt område som behandlas i betänkandet handlar om sexuell och reproduktiv hälsa. För många par är drömmen om ett barn något av det viktigaste de har i ett förhållande, men för många av paren är den drömmen väldigt svår att nå. Av olika skäl kan det vara svårt att få ett eget barn, och därför har möjligheten till IVF blivit allt viktigare. Regionernas generella erbjudande är tre gratis försök, och sedan hänvisas man till privata kliniker där man får betala med egna pengar. I höstas såg vi i Kalla faktas granskande reportage Barnmakarna exempel på hur människors desperation hänsynslöst utnyttjas.

Centerpartiet har länge krävt att antalet fria försök måste öka och att även den som redan har ett barn ska få möjlighet till IVF för att kunna skaffa ett syskon. Nu har regeringen, sent omsider, landat i att man vill öka antalet IVF-försök. Det är givetvis en bra start, men det räcker inte. Det bör även bli möjligt att få IVF för den som redan har ett barn.

År 2025 föddes bara 97 500 barn i Sverige, vilket är den lägsta siffran på 23 år. Det är naturligtvis oroande, och det minsta vi kan göra för att förbättra den siffran är att så mycket som möjligt hjälpa dem som faktiskt vill skaffa barn.

Ett område som på många sätt är svårt att debattera, är komplicerat och berör oss på djupet är frågan om dödshjälp.

Centerpartiets ingång i den frågan är att alla människor har rätt att bestämma över sitt eget liv, få bästa möjliga vård och få dö under värdiga former. Vid smärtsam och obotlig sjukdom som orsakar ett bestående och outhärdligt lidande bör den som vill under ordnade former kunna bestämma över sin död. I sådana situationer bör det finnas en rätt till aktiv dödshjälp.

Regeringen bör därför tillsätta en utredning med uppdrag att analysera hur aktiv dödshjälp kan införas i Sverige på ett sätt som innebär att det ställs upp tydliga gränser för när sådan dödshjälp ska kunna ges.

Fru talman! Allra sist vill jag å det kraftigaste yrka avslag på Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas reservation om att riva upp den svenska könstillhörighetslagen. I februari kom en rapport från Socialstyrelsen som visade att det hittills har kommit in 1 500 ärenden sedan lagen tillkom och att det inte finns några tecken på att lagen missbrukas. Däremot har den betytt oerhört mycket för många människor som tack vare den nya lagen äntligen kunnat få en trygghet i sin identitet. De är också oerhört tacksamma mot de sex partier som argumenterade för och voterade för lagen här i Sveriges riksdag.

Nils Seye Larsen (MP)

Anf. 116 Nils Seye Larsen (MP)

Fru talman! Jag börjar med kvinnosjukvården. Trots att jämställd vård är ett nationellt mål finns det fortfarande stora skillnader i hur kvinnors sjukdomar upptäcks, utreds och behandlas. Många kvinnor får vänta länge på diagnos och behandling. Många beskriver också att deras besvär inte tas på tillräckligt stort allvar.

Ett tydligt exempel är endometrios. Sjukdomen drabbar många, men det tar fortfarande i genomsnitt sju till åtta år att få rätt diagnos. Det visar att kunskapen behöver stärkas och att vården behöver bli mer systematisk. Därför vill vi att ett nationellt kvalitetsregister för endometrios inrättas. Vi vill också se ett kvalitetsregister för abortvård och förstärkt forskning om kvinnosjukdomar, bland annat om endometrios, PMS och klimakteriebesvär.

Förlossningsvården är också ett område där det krävs tydliga förbättringar. Det behövs bättre kontinuitet i vården före, under och efter förlossningen. Den födande ska ha inflytande över sin vård och över vem som ska närvara under förlossningen. Vi vill se fler utbildningsplatser på barnmorskeprogrammet, bättre villkor för barnmorskeforskning och större möjligheter till hemvård och hembesök när det är medicinskt säkert. Kunskapen om förlossningsskador behöver också stärkas.

Mot den bakgrunden är vi kritiska till att regeringen har minskat satsningarna på kvinnosjukvården och förlossningsvården med nästan en tredjedel i budgeten. Det visar tyvärr att regeringen inte valt att prioritera kvinnosjukvården och förlossningsvården i sin budget.

Fru talman! Antalet cancerpatienter väntas öka under de kommande decennierna. Det ställer krav på hela vårdkedjan, från tidig upptäckt till behandling, rehabilitering och palliativ vård. För att förbättra möjligheterna till tidig upptäckt behöver screeningprogrammen utvecklas. Fler måste nås av screening, och deltagandet behöver öka. Det behövs också bättre förutsättningar i primärvården att upptäcka cancer tidigt, för många gånger är det där cancer identifieras.

Vi anser också att cancervården behöver en tydligare nivåstrukturering. Avancerade ingrepp ska utföras där kompetensen och erfarenheten är som störst. Nationella kvalitetsregister bör användas mer systematiskt för att följa resultat och bidra till bättre beslut om hur vården organiseras. När cancervården blir mer specialiserad ökar också behovet av samordning kring patienten. Därför är kontaktsjuksköterskor en viktig funktion som behöver byggas ut. Vi vill också se fler kliniska studier i Sverige och ökade statliga anslag för att möta de växande kostnaderna i cancervården.

De regionala cancercentrumen och de standardiserade vårdförloppen har förbättrat cancervården. Det visar att nationell samordning och tydliga arbetssätt kan ge resultat. Den erfarenheten bör tas till vara också på andra områden.

Fru talman! En avgörande framgång när det gäller den svenska cancervården har varit den nationella cancerstrategin. Det strategiska sätt att arbeta med cancer som vi tillämpat sedan 2009 har varit en inspiration för det europeiska arbetet med deras strategi – EU-kommissionens beating cancer plan.

Nu vill vi i Miljöpartiet, precis som man gjort i Europa, gå vidare och på samma samlande strategiska sätt arbeta med att ta fram en nationell hjärt-kärlstrategi.

I Sverige lever 2,2 miljoner invånare med hjärt-kärlsjukdomar. Det är den vanligaste dödsorsaken i landet och orsakar nära en tredjedel av alla dödsfall. Här behövs ett samlat strategiskt arbete som innefattar det förebyggande arbetet för att minska risken för hjärt-kärlsjukdom, primärvårdens arbete för tidig upptäckt och behandling, den specialiserade vården inom hjärt-kärlsjukdomar såväl som forskning inom området. Vi yrkar därför på att regeringen ges i uppdrag att ta fram en nationell strategi för hjärt-kärlsjukdomar. Jag yrkar därför bifall till reservation 10.

Fru talman! För personer med sällsynta diagnoser är vården ofta ojämn och splittrad. Kompetensen är sårbar, och tillgången till rätt vård skiljer sig mellan olika delar av landet. Därför måste vi komma vidare med en nationell strategi för sällsynta diagnoser och sjukdomar.

Socialstyrelsen har överlämnat ett förslag till strategi till regeringen. Mycket av innehållet är bra, men arbetet behöver tas vidare då det står och stampar lite. Det behövs mer konkreta åtgärder gällande att säkerställa tillgång till vård, stöd och behandling hela vägen. För att kunna förverkliga den nationella strategin för sällsynta diagnoser behöver vi tillsätta en nationell samordnare för sällsynta hälsotillstånd.

Vi måste också se till att tillgången till särläkemedel förbättras. Det arbetet har gått på tok för långsamt, vilket får förödande konsekvenser för människor med sällsynta diagnoser, som i värsta fall tvingas resa utomlands för att få tillgång till livsavgörande läkemedelsbehandling.

Fru talman! Den medicintekniska utvecklingen går snabbt. Nya behandlingar och läkemedel ger nya möjligheter men leder också till svåra beslut om införande, resursfördelning, patientgrupper och så vidare. Sådana beslut måste fattas på ett transparent och professionellt sätt och med tydlig förankring i vårdens etiska principer.

Därför tror vi att regionala etiska råd kan vara ett viktigt stöd i vården. De bör bestå av vårdens professioner och kompletteras med kompetens inom etik, juridik och patientperspektiv. De bör också ha en tydlig koppling till Smer, Statens medicinsk-etiska råd, för att skapa en mer enhetlig tillämpning i hela landet.

Fru talman! Vi lyfter också upp flera frågor inom området sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Det gäller bland annat behovet av internationella begränsningar för hur många barn en donator får ge upphov till, en översyn av reglerna för när den som tillkommit genom donation kan få information om donatorns identitet och en modernisering av abortlagen så att den omfattar alla som kan bli gravida.

Avslutningsvis vill jag lyfta upp något som vi i Miljöpartiet, i likhet med Centern, har drivit, nämligen att frågan om aktiv dödshjälp bör utredas ordentligt. Det är en svår fråga med stora etiska och rättsliga konsekvenser. Just därför behöver den hanteras genom en seriös och bred utredning där alla olika aspekter vägs mot varandra och där individens rätt till egna val ska vara stark.

Fru talman! Miljöpartiets förslag i betänkandet syftar till att göra vården mer jämlik, mer kunskapsbaserad och bättre samordnad. Vi vill stärka kvinnosjukvården och förlossningsvården, utveckla cancervården, ta fram en nationell hjärt-kärlstrategi och förbättra vården för personer med sällsynta diagnoser. Det är konkreta förslag för en vård som svarar bättre mot patienternas behov.

Patrik Björck (S)

Anf. 117 Patrik Björck (S)

Fru talman! Det som den tidigare talaren från Miljöpartiet sa här i talarstolen blir en bra ingång till det jag tänker prata om. Det är en ledamot som vill göra två olika saker samtidigt och gå både framåt och bakåt.

Å ena sidan vill man stärka kvinnosjukvården, men å andra sidan vill man plocka bort ordet kvinna från sjukvården. Någonstans måste man veta vad som är upp och vad som är ned; det tycker jag att man kan kräva av en riksdagsledamot. Men jag kommer till det i mitt anförande.

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservation 15. Jag är väldigt glad över att vi kan debattera den reservationen i dag. Jag tror att den här frågan har debatterats alldeles för lite och att det har informerats alldeles för lite.

De ledamöter som känner sig trygga med var de står i den här frågan och som vill att reservation 15 ska avslås borde väl ändå kunna känna sig trygga med att diskutera, debattera och informera om det här. Min uppfattning är att den tryggheten inte alltid är så stark bland dem som står för den nya lagstiftningen. Reservationen syftar till att upphäva riksdagsbeslutet från april 2024 om den nya könstillhörighetslagen. Det är den reservationen jag yrkar bifall till.

Det tas många beslut i denna kammare, fru talman. Det tas en del kloka beslut, och det tas en del mindre kloka beslut. Beslutet om könstillhörighetslagen är ett av de minst kloka beslut som tagits i denna kammare under de snart 20 år som jag har tjänstgjort här.

Många, kanske de flesta, beslut som klubbas här handlar om ideologiska uppfattningar och bedömningar. Då är det naturligtvis det parti och den ideologi man företräder som avgör om man anser att ett beslut är bra eller dåligt.

Och ja, det finns absolut ideologiska argument för att könstillhörighetslagen är dålig. Jag ska återkomma till det, fru talman. Men först och främst är det en lag som strider mot sunt förnuft – eller mot vetenskap och beprövad erfarenhet om man så vill. Den bygger på idén att kön är något man kan välja. Även om de som stöder den här lagen inte brukar vilja uttrycka det så är det precis det som står i lagen.

Man ska alltså kunna välja. I morgon kan jag välja att vara kvinna, och när jag har tröttnat på att vara kvinna kan jag välja att bli man. Om man skulle fråga folk utanför det här huset om det är en rimlig uppfattning skulle de flesta skaka på huvudet.

Fru talman! Man får naturligtvis tro på vad man vill. Jag har inga som helst problem med det. Men faktum är att det finns två kön. Faktum är också att det kön som man föds till är det kön som man dör som. Det kan man inte göra någonting åt. Och tron att man kan byta kön är en vanföreställning.

Då kan man undra: Varför är det här ett problem? Vi lider väl av vanföreställningar lite till mans, och det är väl ens rätt att tro vad man vill? Det är, som jag var inne på, självklart ens rätt att tro på vad som helst. Och vanföreställningar är för de flesta av oss inget stort problem utan något som vi kan leva med i vardagen. För vissa individer blir dock vanföreställningar ett stort problem, och det kan till och med omöjliggöra ett bra liv. För dessa individer ska vården självklart finnas till hands och hjälpa till att skapa så god livskvalitet som möjligt. Om det innebär att man ska bekräfta vanföreställningen måste behandlande vårdpersonal bedöma. Men om vi låter vanföreställningar om verkligheten styra lagstiftning och myndighetsutövning blir det samhällsfarligt. Detta gäller naturligtvis alla vanföreställningar, inte bara den att man kan välja sitt kön.

Jag tror att de flesta av oss inser att om så kallade antivaxxare hade styrt Folkhälsomyndigheten under pandemin skulle det ha drabbat samhället svårt. Men, och det är viktigt, fru talman, det är självklart så att antivaxxarna har rätt till sin uppfattning. Jag kommer dock alltid att argumentera emot.

Man kan inte välja sitt kön. Man kan inte välja sin ålder. Man kan inte välja sina föräldrar eller en massa andra saker. Man föds med sitt genetiska arv och sitt kön. Man föds vid den tidpunkt man föds. Sedan kan man självklart ta makten över sitt liv och påverka och förändra världen och sig själv efter bästa förmåga – absolut.

Olika människor är också mer eller mindre nöjda med sitt kön, sina föräldrar eller tidpunkten för sin födelse. Men det är en del av livet att vara mer eller mindre nöjd med sin lott. Ibland kan man behöva hjälp med det. Ofta klarar man av att hantera det på egen hand, mer eller mindre.

När vi hanterar våra mellanmänskliga relationer är det vissa saker som vi behöver vara överens om. Ålder och kön är två exempel på det. Det är grundläggande för ett fungerande samhälle, såväl i det lilla livet som i lagstiftningen. Det är så grundläggande att det är märkligt att man ska behöva säga det här i Sveriges riksdag.

Då blir funderingen: Hur kunde vi hamna så här galet i en fråga som, när man förklarar den för folk, de allra flesta tycker är fel?

Svaret på hur vi kunde hamna här innehåller naturligtvis många komponenter, för det är en komplicerad fråga; det ska erkännas. Men kort kan man beskriva det med några punkter.

Först och främst är det en samhällsförändring som har gått under radarn. De flesta har inte sett det hända, och har någon sett det har man tänkt: Det spelar ingen roll, för det rör ju inte mig. Låt gå! Det har tyvärr varit en undangömd fråga i den allmänna debatten. Det är därför jag är så glad, fru talman, att jag får lyfta fram den igen här. Förhoppningsvis kan det innebära någon form av förändring.

De som har drivit på den här förändringen med den nya lagen som antogs för två år sedan har haft en medveten strategi att prata så lite som möjligt om själva könsbytet. De har försökt koppla det till hbt-personers rättigheter. Och eftersom vi, tack och lov, lever i ett land och en tid där de flesta tycker att det är viktigt med hbt-personers rättigheter har man svalt det här utan att förstå vad det innebär.

När det till slut har blivit en debatt, om än alldeles för lite debatt, har nästa led i anhängarnas strategi kommit. Då handlar det om hot och hat och skambeläggande. Man börjar ifrågasättas, och man blir kallad homofob och transfob och andra invektiv.

Det finns säkert homofober och transfober bland dem som argumenterar emot att kön är valbart. Men i den svenska debatten skulle jag ändå vilja hävda, fru talman, att det inte är där motståndarna mot könstillhörighetslagen kan hittas. Det är först och främst den svenska kvinnorörelsen som har stått för motståndet mot könstillhörighetslagen, och där är det svårt att hitta homofobi och transfobi.

Detta att blanda ihop idén att kön är något valbart med den självklara rätten att få älska vem man vill – eller klä sig som man vill eller sminka sig som man vill – har varit en ful men framgångsrik strategi. Och det verkligt sorgliga är att anhängarna har tagit hela hbt-kollektivet som gisslan i en fråga som inte handlar om hbt-personers rättigheter. Det är ännu sorgligare att de använder strategier som hot och hat och skambeläggande mot dem som de ser som sina motståndare. Det är strategier som faktiskt har använts under lång tid mot just dem som har arbetat för hbt-personers rättigheter.

Att hbt-personer tagits som gisslan drabbar nu tyvärr hbt-personer, inte bara på individnivå utan också på samhällsnivå, då de som faktiskt inte vill att hbt-personer ska ha sina självklara rättigheter använder kritiken mot kön som valbart för att trycka tillbaka hbt-personers rättigheter. Den backlash som drabbar hela kollektivet ansvarar naturligtvis i första hand de reaktionära krafter för som aldrig har velat acceptera att man får älska vem man vill. Men de som blandade ihop frågorna från början bär också ett tungt ansvar för den utvecklingen.

Detta alltså kort om könstillhörighetslagen, hur den bygger på vanföreställningar, hur det varit möjligt att den kunnat gå igenom Sveriges riksdag och dessutom hur de idéer den bygger på har fått genomslag i svensk myndighetsutövning inom i princip alla samhällsområden.

Fru talman! Att vi har en lagstiftning som grundar sig på tro och inte på vetande, som grundar sig på vanföreställning och inte på vetenskap, är naturligtvis skäl nog att upphäva den. Men det finns andra tunga argument mot den lag som vi antog här för två år sedan och som nu gäller.

Det finns nämligen en orsak till att den samlade svenska kvinnorörelsen kämpade emot och fortfarande kämpar emot denna lagstiftning och en massa orimliga företeelser i samhället som visserligen inte ingår i lagstiftningen men som grundar sig på samma vanföreställningar och som drivs av samma grupper och personer.

Jag snubblade själv på den här frågan för ett antal år sedan, när jag i sociala medier noterade en märklig debatt. Den handlade om att man i vården – och nu kan Miljöpartiets ledamot lyssna noga – skulle undvika ordet kvinna. Det var en partikamrat till mig som röt ifrån och påpekade det orimliga i att sluta kalla kvinnor för kvinnor. Den här partikamraten drabbades då av just hot och hat på sociala medier.

Det som kvinnorörelsen såg var naturligtvis att om begreppet kvinna gröps ur, då försvåras jämställdhetsarbetet. Utan kvinnor ingen kvinnorörelse. Det är också därför som det företrädesvis är kvinnor som kämpar emot. Det är jämställdheten på alla plan i samhället som hotas. Ekonomiskt, politiskt och idrottsligt inflytande i alla former för kvinnor hotas.

För kvinnorörelsen är en samhällsanalys baserad på förståelsen av könsmaktsordningen helt central. Det är inte konstigare än att det för arbetarrörelsen är helt centralt att ha en klassanalys för att förstå hur samhället fungerar eller för den delen vara väldigt noga med arbetstagarbegreppet. Det är helt centrala begrepp för arbetarrörelsen på samma sätt som kön är ett centralt begrepp för kvinnorörelsen.

Männen kan skratta hela vägen till banken, styrelserummet eller prispallen. Det är inte manliga boxare som protesterar hos IOK när de upptäcker att de lottats mot fyra kvinnor på vägen till guldmedaljen. Det är kvinnor som upplever obehag när deras utrymmen, som till exempel omklädningsrum, inte upplevs som säkra. Det är kvinnor som känner sig hotade om de tvingas duscha med män. Det är också bara kvinnor som har hamnat i rättstvister när de ifrågasatt att detta förekommer.

Att könsmaktsordningen är biologisk är inget man kan komma runt genom att låta människor välja något som inte går att välja. Det är som sagt så självklart att det är märkligt att behöva säga det.

Den utveckling som ledde fram till det olyckliga beslut som vi fattade för två år sedan hotar både flickor och kvinnor, och det är viktigt att notera att det hotar flickor och kvinnor oberoende av deras sexuella läggning, fru talman. Alla flickor och kvinnor hotas av denna utveckling, och för att tillfredsställa i huvudsak en liten grupp män slänger man halva mänskligheten under bussen.

Det är naturligtvis också en risk att det blir mycket lättare att hävda att sexuell läggning är något man kan välja om det går att hävda att kön är någonting man kan välja. Om man kan välja kommer det alltid att finnas någon som tycker att man har gjort fel val, så för att tillfredsställa i huvudsak en liten grupp män slänger man som jag tidigare konstaterat hela hbt-kollektivet under bussen. Jag skulle säga att det är en stor risk man tar i hbt-rörelsen.

Det finns ytterligare argument för varför denna utveckling är farlig. Enligt mitt sätt att se det är det en utveckling som undergräver demokratin.

Jag hör till dem som anser att folkrörelserna är en viktig del av den svenska demokratin, men om man med små välorganiserade grupper kan ta över gamla organisationer med gott renommé och rykte och använda dem för nya syften riskerar vi tilliten till Folkrörelsesverige. Det kan gälla organisationer som RFSU, RFSL och Amnesty International, och det finns fler exempel.

Vi tittar på organisationen Amnesty International. Alla vet väl att den är på den goda sidan. Organisationen bildades för att stödja politiska fångar och arbeta för att man inte skulle fängslas för sina åsikter, men nu arbetar den för att skapa politiska fångar och fängsla dem för deras åsikter – och det är ju precis det som händer i dag med kvinnor som slåss för sina rättigheter.

Erfarenheten från vår omvärld pekar också på att den ideologi som denna olyckliga lagstiftning är ett resultat av har flera mål som man vill gå vidare med. Det handlar inte bara om att fritt välja kön, utan samma grupper har anammat den tokliberala valfrihetsideologin. De vill bland annat legalisera prostitution och surrogatmoderskap. Man ska ju veta lite vart man är på väg.

Det finns som sagt många och tunga argument mot denna olyckliga lagstiftning, både rent förnuftsmässigt och av ideologisk karaktär, och det finns mycket få och svaga argument för. Ett av de få svaga argumenten för det här olyckliga beslutet var att man skulle förbättra situationen för barn och unga med psykiska problem.

Mycket talar för att det är tvärtom. Det finns i dag inga vetenskapliga belägg för att unga med identitetsproblem och psykiska diagnoser skulle må bättre av att man bekräftar deras vanföreställningar; det finns mycket som pekar på att det är tvärtom. Det är också viktigt att komma ihåg att den vårdskandal om behandlingen av barn och unga faktiskt inträffade under den gamla lagstiftningen. Det var dock ett resultat av samma vridna verklighetsuppfattning som ledde fram till den lagstiftning som nu borde ändras.

För tydlighetens skull vill jag ändå påpeka att jag tycker att den gamla lagstiftningen, som gjorde det möjligt för vuxna att byta juridiskt kön efter noggrann utredning och ett myndighetsbeslut, var bra. Den hade en rimlig balans mellan samhällets behov av ordning och reda och en liten grupp individers speciella behov. Det här kan dock aldrig vara en valfrihetsfråga, för då går vi helt vilse, och det är det vi har gjort nu.

Att alla ska bli behandlade med respekt är viktigt, och att man ska få älska vem man vill är en självklarhet. Att man har rätt att tro att man lider av elallergi eller är född i fel kropp är en sak, men att samhället ska underordna sig den tron är en annan. När Strålsäkerhetsmyndigheten eller Socialstyrelsen inte hittar några vetenskapliga belägg för elallergi betyder det inte att man saknar respekt för de människor som anser sig lida av det. Det betyder att man tar sitt samhällsansvar.

Fru talman! Jag ska ta upp två exempel på hur galet det har blivit med den utveckling vi har haft på området självvalt kön. I samband med ett mycket uppmärksammat mord i vintras – ett fruktansvärt brott i kategorin mäns våld mot kvinnor – uppstod en märklig diskussion om huruvida mördaren var en man eller kvinna.

Expressen ansåg sig tvungna att skriva en artikel om varför man kallade den manlige mördaren för man. Artikeln finns naturligtvis på nätet, för den som vill läsa hela, men Expressens reporter beskriver i en kort sammanfattning situationen så här:

En tidigare chef till den misstänkte mördaren säger att den misstänkte mördaren identifierade sig som kvinna. Under häktningsförhandlingen sa åklagaren ”hon” om den misstänkte, och det gjorde även domaren i rättssalen. Den misstänktes egen försvarare sa återkommande ”han” om den misstänkte gärningsmannen. Medierna var kluvna: Dagens ETC skriver på nyhetsplats ”hon” men har debattinlägg om mäns våld mot kvinnor. Dagens Nyheter undviker att nämna kön. Det gör Aftonbladet också ett tag, men sedan övergår man till ”man”. Svenska Dagbladet och Sveriges Television skriver ”man”, och i Ekot rättar nyhetsuppläsaren sig när hon råkat säga ”man” och ändrar till ”person”.

Expressen konstaterar att det är uppenbart att det inte finns något gemensamt språk för den här händelsen – och förstår man inte att det är ett samhällsproblem vet jag inte riktigt hur tydligt det kan uttryckas.

En profilerad debattör i dessa frågor, som debatterar för att man ska kunna välja sitt kön, är en person som heter Lukas Romson. När man läser Lukas Romsons inställning blir det lite oklart, måste jag säga. Först konstaterar Lukas att det självklara pronomenet för den här gärningsmannen, eller misstänkta gärningsmannen, är ”hon” – och det har man ju rätt att tro eller tycka. Sedan fortsätter dock Lukas så här: Ja, jag tycker nog att man kan tala om mäns våld mot kvinnor även här. Den som till rätt nyligen levt och uppfattats som man kan inte så snabbt friskriva sig från privilegier eller för den delen programmera om över 20 år av social fostran.

Det innebär i så fall att Lukas menar att män som själva identifierar sig som kvinnor behöver ett antal år innan de av det omgivande samhället kan betraktas som kvinnor och till exempel få tillgång till kvinnliga rum. Det är alltså en ”hon” som ska betraktas som en ”han”. Det är lite förvirrat, minst sagt, och det här är då från en förespråkare som tror på denna dåliga lagstiftning.

Det andra exemplet är taget från riksdagsprotokollet från den 12 mars i år – jag kunde naturligtvis ha tagit många, men jag har redan överskridit min talartid, fru talman, så jag håller mig till ett exempel. Det är statsministerns frågestund, och statsministern får med anledning av uppmärksammade fall av övergrepp inom äldrevården frågan om äldre ska ha rätt att välja kön på personal.

Statsministern svarar: Herr talman! Jag är lite förvånad av den debatt som har uppstått med anledning av förslaget att man som äldre ska kunna välja biologiskt kön på den person som utför mycket intima sysslor. Allt detta är allvarligt på riktigt, och därför har vi föreslagit en ändring som gör att man som äldre ska kunna välja vilket biologiskt kön den person ska ha som ska göra det allra mest privata åt en i ens hem. Herr talman! Jag har mycket svårt att se att detta har något att göra med frågan om att kunna anmäla ändring av juridiskt kön efter utlåtande och att det har blivit lite lättare.

Det här är ju ett uttalande av statsministern som är väldigt förvånande och som väcker många frågor. Vi har i dag en ordning där kön helt och hållet är en fråga om självidentifikation. Hur ska arbetsgivaren hantera detta, och hur ska den äldre navigera i den här situationen? Det svarar ju inte statsministern på.

Statministern verkar dessutom inte ha förstått att lagen har ändrats, och det kan statsministern möjligen ursäktas såtillvida att lagstiftningen inte kom till som en regeringsproposition utan tyvärr efter ett så kallat utskottsinitiativ. Statsministern har nu haft möjlighet att rätta till riksdagens misstag, men han har suttit på händerna i denna fråga, för statsministern tror att det bara har blivit lite lättare. Statsministern har inte förstått vad det är för lagstiftning som riksdagen har antagit. Det kan som sagt möjligen ursäktas med att han inte var inblandad.

Det var ett olyckligt beslut när könstillhörighetslagen antogs. Jag är övertygad, fru talman, om att den kommer att upphävas. Om det inte blir denna mandatperiod så blir det så småningom. Det är just det här med att verkligheten är väldigt svår att hålla sig ifrån i längden.

Jag tror att förnuftet kommer att segra.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 22 april.)

Beslut

Beslut: 2026-04-22

Förslagspunkter: 11

Riksdagsskrivelser

Inga riksdagsskrivelser har ännu utfärdats för det här ärendet. För vissa ärenden utfärdas inga riksdagsskrivelser.

Förslagspunkter och beslut i kammaren

Vård och behandling av olika sjukdomar och patientgrupper
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna

2025/26:539 av Ewa Pihl Krabbe (S),

2025/26:630 av Hanna Westerén (S),

2025/26:631 av Hanna Westerén (S),

2025/26:1190 av Ulrika Heindorff (M),

2025/26:1585 av Malin Danielsson (L),

2025/26:2654 av Helena Gellerman m.fl. (L),

2025/26:2777 av Nooshi Dadgostar m.fl. (V) yrkandena 27, 41, 43 och 46,

2025/26:2778 av Nadja Awad m.fl. (V) yrkande 11,

2025/26:3096 av Mikael Oscarsson (KD) yrkandena 2 och 3,

2025/26:3100 av Mikael Oscarsson (KD) yrkandena 1 och 2,

2025/26:3106 av Mikael Oscarsson (KD) yrkandena 2 och 3,

2025/26:3263 av Alexandra Anstrell m.fl. (M),

2025/26:3359 av Annika Hirvonen och Nils Seye Larsen (båda MP) yrkande 3,

2025/26:3479 av Marléne Lund Kopparklint (M),

2025/26:3494 av Helene Odenjung (L) yrkandena 1-3,

2025/26:3542 av Nils Seye Larsen m.fl. (MP) yrkandena 23, 24 och 30 samt

2025/26:3544 av Nils Seye Larsen m.fl. (MP) yrkandena 16 och 17.
Reservation 1 (S)
Reservation 2 (V)
Reservation 3 (MP)
Kunskapsstyrning i hälso- och sjukvården
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna

2025/26:894 av Ewa Pihl Krabbe (S) yrkandena 1 och 2,

2025/26:1188 av Ulrika Heindorff (M) yrkandena 1 och 2,

2025/26:1206 av Caroline Högström (M) yrkandena 1 och 2,

2025/26:1686 av Margareta Cederfelt (M),

2025/26:2081 av Sten Bergheden (M) yrkandena 1-3,

2025/26:2486 av Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M),

2025/26:2521 av Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M),

2025/26:2707 av Merit Frost Lindberg m.fl. (M) yrkande 2,

2025/26:3359 av Annika Hirvonen och Nils Seye Larsen (båda MP) yrkandena 1 och 2,

2025/26:3471 av Dan Hovskär (KD) yrkandena 1 och 2,

2025/26:3542 av Nils Seye Larsen m.fl. (MP) yrkandena 21 och 31 samt

2025/26:3544 av Nils Seye Larsen m.fl. (MP) yrkande 26.
Reservation 4 (MP)
Nationella screeningprogram
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna

2025/26:821 av Catarina Deremar (C) yrkandena 1 och 2,

2025/26:1819 av Peter Hultqvist (S),

2025/26:2310 av Malin Larsson m.fl. (S),

2025/26:2313 av Ann-Sofie Lifvenhage (M),

2025/26:2373 av Markus Wiechel (SD) yrkandena 1-3,

2025/26:2777 av Nooshi Dadgostar m.fl. (V) yrkandena 42, 44 och 45,

2025/26:3179 av Christofer Bergenblock m.fl. (C) yrkande 45,

2025/26:3495 av Helene Odenjung m.fl. (L),

2025/26:3542 av Nils Seye Larsen m.fl. (MP) yrkande 27,

2025/26:3591 av Ardalan Shekarabi m.fl. (S) yrkande 46 och

2025/26:3645 av Fredrik Lundh Sammeli m.fl. (S) yrkande 61.
Reservation 5 (S)
Reservation 6 (V)
Reservation 7 (C)
Reservation 8 (MP)
Sällsynta hälsotillstånd
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna

2025/26:905 av Alexandra Völker (S) yrkande 1,

2025/26:1567 av Heléne Björklund (S),

2025/26:3542 av Nils Seye Larsen m.fl. (MP) yrkande 43 och

2025/26:3645 av Fredrik Lundh Sammeli m.fl. (S) yrkandena 62 och 63.
Reservation 9 (S, V, MP)
Strategi för hjärt- och kärlhälsa
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna

2025/26:3179 av Christofer Bergenblock m.fl. (C) yrkande 37 och

2025/26:3542 av Nils Seye Larsen m.fl. (MP) yrkande 44.
Reservation 10 (C, MP)
Regionala etiska råd
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion

2025/26:3542 av Nils Seye Larsen m.fl. (MP) yrkande 34.
Reservation 11 (MP)
Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna

2025/26:503 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP),

2025/26:1262 av Louise Thunström m.fl. (S),

2025/26:1579 av Lina Nordquist och Jakob Olofsgård (båda L),

2025/26:1916 av Mathias Tegnér (S) yrkande 3,

2025/26:3146 av Helene Odenjung (L),

2025/26:3188 av Martina Johansson m.fl. (C) yrkande 9,

2025/26:3484 av Helene Odenjung (L),

2025/26:3535 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP) yrkandena 1 och 2 samt

2025/26:3785 av Magnus Resare (M).
Reservation 12 (S)
Reservation 13 (C)
Reservation 14 (MP)
Könstillhörighetslagstiftningen
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna

2025/26:206 av Josef Fransson (SD),

2025/26:269 av Josef Fransson (SD),

2025/26:580 av Erik Hellsborn (SD),

2025/26:2768 av Niels Paarup-Petersen och Helena Vilhelmsson (båda C),

2025/26:3089 av Markus Wiechel m.fl. (SD) och

2025/26:3463 av Christian Carlsson m.fl. (KD).
Reservation 15 (SD, KD)
Dödshjälp
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna

2025/26:412 av Niels Paarup-Petersen (C),

2025/26:1515 av Kristina Axén Olin (M),

2025/26:1547 av Alireza Akhondi (C),

2025/26:2070 av Kerstin Lundgren (C),

2025/26:2078 av Ann-Sofie Lifvenhage (M),

2025/26:3090 av Markus Wiechel (SD),

2025/26:3096 av Mikael Oscarsson (KD) yrkande 1,

2025/26:3262 av Alexandra Anstrell (M),

2025/26:3351 av Helena Storckenfeldt (M),

2025/26:3417 av Janine Alm Ericson och Malte Tängmark Roos (båda MP) och

2025/26:3583 av Muharrem Demirok m.fl. (C) yrkande 5.
Reservation 16 (C)
Reservation 17 (MP)
Organdonation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna

2025/26:507 av Katarina Luhr m.fl. (MP) och

2025/26:1222 av Eva Lindh m.fl. (S).
Reservation 18 (S)
Motioner som bereds förenklat
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår de motionsyrkanden som finns upptagna under denna punkt i utskottets förteckning över avstyrkta motionsyrkanden.

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.