Socialtjänst- och barnfrågor

Anf. 103 Acko Ankarberg Johansson (KD)

Fru talman! De sociala nätverken skapas av människor tillsammans. De är en naturlig och avgörande del av våra liv. Dessa sociala nätverk framstår som särskilt betydelsefulla när människor drabbas av svårigheter av olika slag.

Målet för Kristdemokraternas socialpolitik är att stödja gemenskaperna och de enskilda människorna till egen försörjning, att ge god omvårdnad och att möjliggöra aktivt deltagande i samhället. Socialtjänsten har därför en vid och fundamental uppgift inom det offentliga.

Socialtjänsten har det yttersta ansvaret för att människor i kommunerna ska ha det bra, tak över huvudet och mat på bordet. Uppdraget är dock vidare än så och handlar om att ge trygghet socialt och ekonomiskt, arbeta för goda levnadsvillkor och delaktighet i samhällslivet. Socialtjänsten har således ett brett områdesansvar som både ska ses geografiskt och innehållsmässigt. Det ställer stora krav på en kommun, och det är en av kommunens huvuduppgifter.

Fru talman! De senaste åren har socialtjänsten präglats av ett allt större uppdrag när fler människor behöver hjälp under en del av livet. Samtidigt har personalbristen blivit akut inom flera områden, och såväl kontinuitet som kvalitet påverkas. Kommunerna har ansvar för socialtjänsten. Även om de generella statsbidragen blivit större upplever de flesta kommuner ett allt större tryck genom personalbrist och ökade kostnader som inte möts av tillräckligt ökade statsbidrag. Men det krävs också reformer som påverkar förutsättningarna för verksamheten och uppdraget.

Om socialtjänsten tillåts att försämras genom brist på personal och brist på ekonomiska resurser när uppdraget ökar uppstår ett välfärdssvek. Människor har på goda grunder rätt att förvänta sig att socialtjänsten klarar sitt uppdrag som yttersta skyddsnät och att den kan ge stöd och hjälp till den som inte klarar sig själv.

Socialtjänsten och dess medarbetare utför ett viktigare och svårare arbete än vad de många gånger får ett erkännande för. Att ytterligare stärka professionens ställning, kompetens och auktoritet i det arbetet är därför en viktig politisk uppgift.

Genom stöd och handledning och möjligheter till specialist- och vidareutbildning stärks kompetensen hos personalen. En god tillgång till handläggare med rätt kompetens är viktigt för dem som behöver stöd och hjälp från socialtjänsten. För att socialtjänsten ska fungera på ett bra sätt är det avgörande att personalen kontinuerligt får del av kompetenshöjande insatser.

Likaså är det viktigt att socialtjänstens olika arbetsinsatser grundar sig i metoder som är beprövade och fungerar. Här krävs forskning om redan etablerade arbetssätt samt utveckling av nya metoder.

Jag är glad att utskottet har kunnat forma en majoritet för många tillkännagivanden inom socialpolitiken. Ett av dem handlar om att stärka kompetensen inom socialtjänsten.

Fru talman! Socialtjänsten är med självklarhet lokal. Det är i kommunen som socialtjänsten har att ta områdesansvar och bedöma insatser utifrån förutsättningarna. Samtidigt finns det i många fall behov av kunskapsinsamling och forum för spridning av densamma. Då kan ett nationellt kompetenscentrum vara ett gott stöd för socialtjänsten.

Kristdemokraterna vill att regeringen utreder hur ett kunskapscentrum ska kunna inrättas som stöd för socialtjänsten i hela landet. Kunskapsinhämtning och kunskapsspridning är viktigt, och ett nationellt kompetenscentrum kan bidra till att stödja en god utveckling.

Fru talman! Flera av de tillkännagivanden som föreslås från utskottet har fokus på barn, både i detta betänkande och i andra. Det är för att vi känner en oro kring barns uppväxt. Barns rättigheter behöver stärkas, och barns rätt behöver synliggöras i all relevant lagstiftning.

Jag är glad att vi Kristdemokrater aktivt medverkade till att barnkonventionen blev svensk lag. Men det räcker inte att vi antagit barnkonventionen. Vi måste följa upp och årligen redovisa hur barns situation ser ut innan vi fattar nya beslut av olika slag, inte bara i kommunerna eller i regionerna. Det behövs också ett uppföljningsarbete nationellt. Jag vill därför yrka bifall till reservation 66.

Fru talman! Vi har också instämt i ett yrkande som kommer från Liberalerna och som vi menar borde ha fått en majoritet. Jag beklagar att vi är för få partier som ger stöd till det. Det handlar om socialtjänstens forskningsanknytning som behöver stärkas. Verksamhetsnära forskning behöver uppmuntras, och man behöver kunna kombinera en forskarutbildning med arbete på deltid. Detta är en fråga som vi kommer att återkomma till därför att det tillhör det som behöver prioriteras i socialtjänsten.

Sammantaget, fru talman, visar motionsbetänkandet från socialutskottet ett stort och brett intresse för socialtjänstens arbete och för barnfrågor. Det finns många tillkännagivanden, och i många frågor har vi ett enigt intresse i utskottet av att åstadkomma något mer än i dag.

Socialpolitiken behöver synliggöras och få en starkare plats i debatten och i samhället. Jag hoppas att utskottet genom betänkandet bidrar till det.

Anf. 104 Mats Wiking (S)

Fru talman! Grunden i socialtjänstlagen ska vara att ge människor ekonomisk och social trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktivt deltagande i samhällslivet. Så står det i socialtjänstlagens portalparagraf.

Men tyvärr växer inte alla barn och unga upp i denna trygghet i dag. Klyftorna i ekonomin har gjort samhället mer ojämlikt. Vi ser att barn som är födda i Sverige och bor i villaområden har betydligt större möjligheter att lyckas än de barn som bor i lägenhet i ett miljonprogramsområde.

Vi ser också att fler människor lever i ett utanförskap, där just bristen på tillgång till arbete och språket gör att de hamnar vid sidan om.

Barnen i dessa bostadsområden träffar sällan barn som är från andra delar av staden eller samhället. Möjligheterna att prata svenska är begränsade, och ofta får de som bor där hålla sig inom det egna samhället på grund av att de saknar bil, körkort och helt enkelt ekonomi.

Många familjer som bor där längtar efter ett annat liv - att kunna komma in i arbete och att barnen får lära sig bra svenska, klara skolan och inte hamna i svårigheter.

Fru talman! Vi ser detta tydligt inom socialtjänsten, där gruppen som lever på försörjningsstöd ökar i tider av arbetslöshet. Men vi ser också att fler blir kvar i arbetslöshet och bidragsberoende även när konjunkturen går upp.

Därför behöver försörjningsstödet kompletteras med olika insatser som på riktigt kan ge förutsättningar till en egen försörjning och ett självständigare liv.

Att lära sig svenska är bra, men det bör kombineras med praktik, breda arbetsmarknadsinsatser och utbildning på olika nivåer.

Regeringens satsning i vårbudgeten på jobb och utbildning, där just yrkesutbildningar kombineras med sfi, är ett bra exempel på en viktig insats för dem som är långtidsarbetslösa att snabbare komma in på arbetsmarknaden.

Vi socialdemokrater är övertygade om att ingen människa frivilligt vill leva på försörjningsstöd, eftersom stödet man får gör att man lever på knappa marginaler. Familjer får kämpa varje dag för att få ekonomin att gå ihop. Och det är extra tufft för barnen som får stanna hemma från aktiviteter och får vänta med att köpa nya skor när de gamla är utslitna.

Därför är det viktigt att nivån på försörjningsstödet är skäligt och att det anpassas även till barnens behov. Barn ska inte straffas för att familjen får försörjningsstöd.

Fru talman! Vi har under corona sett en 50-procentig ökning av orosanmälningar till socialtjänsten i vissa kommuner. Det är framför allt skolan som ser att fler barn mår dåligt och far illa. Det är allt från psykisk press att klara skolan under hemstudierna till att någon förälder har blivit arbetslös eller att det pågår våld eller drickande i familjen. Här behöver samhället agera snabbt, för vi vet att när barn far illa är det viktigt med tidiga insatser. Insatserna ska bestå av beprövade metoder som vi vet ger resultat, allt för att ge fler barn och unga ett bättre liv, så att de lättare kan bli en del av samhället.

Regeringen har därför lagt stor tyngdpunkt på att kvalitetssäkra stödet till barn och unga inom barn- och ungdomsvården och inom ungdomspsykiatrin. Här följer några exempel: Utredningen om en sammanhållen god och nära vård för barn och unga trycker på att ungdomspsykiatrin måste bli mer likvärdig över hela landet och att det inom primärvården ska bli lättare att få hjälp av kuratorer och psykologer, men även på att en större samverkan ska ske mellan vården, skolan och socialtjänsten, så att olika hjälpinsatser kan samordnas på ett bättre och tydligare sätt. Vidare har Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd, MFoF, ett viktigt uppdrag att ta fram en handlingsplan för brottsförebyggande föräldraskapsstöd, där syftet är just att ta fram verkningsfulla och hållbara arbetssätt som på ett tydligt sätt kan ge ett gott stöd till föräldrarna.

Fru talman! Beredning pågår också inom Regeringskansliet gällande utredningen om barnets bästa, som presenterades i mars i år. Utredningen lämnade flera förslag för att komma till rätta med tryggheten och säkerheten runt placeringar av barn och unga. Bland annat ska barns bästa tas i beaktande i större utsträckning vid omprövning av vård enligt LVU. Det ska också vara ställt utom allt tvivel när vård enligt LVU ska upphöra och ett barn ska flytta hem till sina föräldrar.

Ett annat förslag som det arbetas med är att socialtjänsten ska följa upp en hemflytt från exempelvis ett familjehem under upp till sex månader, allt för att säkra att det fungerar för familjen och barnet vid hemflytten. Vidare väntar vi på den nya socialtjänstlagen; utredningen presenterades hösten 2020 och bereds nu inom regeringen. Här lägger utredaren stor tyngdpunkt på att socialtjänstens insatser behöver bli mer jämlika och att insatserna ska vara beprövade och ge resultat.

Fru talman! Socialtjänsten har i dag ett stort behov av hög kompetens och erfarenhet. Tyvärr har tendensen av genomströmning i yrket gjort att många svåra ärenden inom socialtjänsten kommit att hanteras av oerfaren personal. En utredning av en familj kan leda till en placering som påverkar hela livet för barnet och familjen. Därför behövs kunniga och erfarna utredare.

Här finns det ansvar både i riksdag och kommuner för att göra vad man kan för att höja statusen på socionomyrket. Det räcker inte att endast göra yrket legitimationsgrundande, utan det behövs bättre vidareutbildning och möjliga karriärvägar för att göra yrket attraktivt. Regeringen har under perioden 2017-2020 årligen satsat 360 miljoner på ökad bemanning och kompetenshöjning inom socialtjänsten. Stödet ska utvärderas nu under 2021, men regeringen var redan i vårens budget tydlig med att det behöver göras mer på detta område.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag lyfta fram debatten om våld i nära relationer, som genomfördes i veckan. Riksdagen har tagit steg framåt i detta viktiga arbete. Vi vet också att regeringen arbetar vidare med ytterligare lagförslag som ska minska mäns våld mot kvinnor. Det som jag ytterligare vill lyfta fram är hur vi stärker barnperspektivet för barn som bor i skyddade boenden. Här måste samhället bli bättre. Barn som följer med sin mor till ett skyddat boende måste erbjudas behandling för sina traumatiska upplevelser, kunna gå i skolan och få vara som andra barn. Här har samhället fortfarande mycket att lära.

Därför ser jag fram emot att fler insatser införs från utredningen Ett fönster av möjligheter som kom 2017. Regeringen bereder just nu flera förslag från utredningen. De berör bland annat åtgärder för hur barnet ska synliggöras och göras mer delaktigt i frågor som rör barnet under tiden i skyddat boende, men också för hur barnens rätt till skolgång, hälso- och sjukvård, tandvård, stöd och behandling säkerställs när man vistas i skyddat boende.

Fru talman! Jag ställer mig bakom samtliga av våra reservationer men yrkar bifall endast till reservation nummer 7.

Anf. 105 Acko Ankarberg Johansson (KD)

Fru talman! Jag noterade att ledamoten nämnde den kommande socialtjänstlagen. Den har utretts av Margareta Winberg. Den har också rönt ganska mycket kritik i remisserna. Samtidigt har regeringen - ganska klokt, tycker jag - bett om en äldreomsorgsutredning, vilket innebär att man ska ha en egen äldreomsorgslag. Är det ledamotens bedömning att vi kommer att gå fram med socialtjänstlagen så som det var tänkt? Är det inte läge att göra ett omtag och i stället både lyssna på kritiken och remissen och kanske tänka om utifrån att vi bryter ut äldreomsorgsdelen?

Anf. 106 Mats Wiking (S)

Fru talman! Jag tackar Acko Ankarberg Johansson för frågan. Det har efter att socialtjänstlagen presenterades blivit en diskussion om en äldreomsorgslag, som vi från regeringens sida står för att utreda. Jag har inte det senaste från departementet, men jag kan konstatera att det finns en socialtjänstlag som bereds och att man tittar på hur den ska se ut. Resultatet av beredningen är inte färdigt än, utan det får vi återkomma till. Men det är klart att man får ta ett omtag efter att det här med äldreomsorgslagen kom.

Anf. 107 Acko Ankarberg Johansson (KD)

Fru talman! Jag tackar ledamoten Mats Wiking för svaret. Jag tror att vi behöver göra ett omtag, både utifrån de nya förutsättningarna och utifrån kritiken eller remissynpunkterna - det är naturligt att man kommer med synpunkter i en remiss. Men även det som har hänt när det gäller barns rättigheter och det arbete som inte minst det här utskottet har bedrivit gör att vi nu nog skulle behöva se detta i ett nytt ljus. Vi är några som har föreslagit det, men det finns inte en majoritet för det, och ledamoten delar inte den åsikten. Det är ändå gott att höra att det inte är låst, för det här är en fråga som vi behöver ha öppen och titta och tänka på framöver.

Anf. 108 Mats Wiking (S)

Fru talman! Jag känner att de här frågorna är så pass viktiga att vi inte bara kan gå på. Vi behöver hitta breda kompromisser, som vi till exempel gjorde när vi diskuterade Sis-frågan. Att bara gå på skulle inte gagna barnen och de familjer som far illa. I de här frågorna behöver vi hitta bra vägar som är hållbara över flera mandatperioder.

Anf. 109 Camilla Waltersson Grönvall (M)

Fru talman! Vi står naturligtvis bakom samtliga av våra reservationer, men för tids vinning yrkar jag bifall endast till reservation 17.

Det finns så otroligt många viktiga frågor som det måste arbetas med, men få saker som känns så oerhört viktiga som att förbättra möjligheter och förutsättningar för våra barn. Jag kommer från ett parti som mycket tydligt arbetar för att det inte ska spela någon roll varifrån man kommer; det är vart man är på väg som ska betyda något.

Så mycket i Sverige är fantastiskt, och möjligheterna är så många - men inte för alla. För barn som växer upp i olika slags dysfunktionella familjer och placeras när hemmet inte fungerar och för barn som växer upp på platser med institutionell karaktär går det inte alltid lika bra. Vi vet till exempel att placerade barn i förfärande liten utsträckning klarar sin utbildning. Vi vet också att den absolut bästa vaccinationen mot ett framtida utanförskap är en avslutad och avklarad skolgång och utbildning. För de här barnen har vi ett ansvar. Vi har en skyldighet att se till att samhället står starkt när det behöver göra det.

Fru talman! För ett drygt år sedan började en intensiv resa för socialutskottet. Det har för oss inte bara handlat om covid-19, utan också om det som startade med det uppmärksammade fallet "Lilla hjärtat". Vi moderater föreslog ett utskottsinitiativ med tre skarpa lagförslag från en utredning som kom 2015 och som den rödgröna regeringen valt att stoppa i byrålådan. Först när vi i riksdagen började att bereda dessa lagförslag fick regeringen eld i baken.

Sex av riksdagens åtta partier, samtliga förutom de två regeringspartierna Socialdemokraterna och Miljöpartiet, ställde sig bakom det moderata förslaget. Utan att vi hade jobbat så tajt och så konstruktivt tillsammans, och utan det engagemang som ledamöterna i socialutskottet bär, hade vi inte kunnat göra det vi nu gör. Detta är verkligen ett lagarbete.

Den socialdemokratiske ledamoten Mats Wiking lyfte i sitt anförande nyss fram arbetet med lex Lilla hjärtat och den utredning som vi fick ta del av i början av mars. Jag vet att jag inte bara pratar för mig själv och mitt parti när jag säger att vi var ganska många som var förvånade. Ännu mer var vi besvikna. Regeringen visste ju att det inte fanns stöd för det förslag man gick fram med. Det som utredningen sa hade vi uttalat under lång tid. I den grupp där ledamoten Wiking sitter med var det väldigt tydligt att sex partier ville se barnets bästa som ett eget rekvisit i lagstiftningen.

Mina vänner och fru talman! Det var verkligen en besvikelse - och förvånande - att ta del av detta. Jag vet inte riktigt hur Socialdemokraterna och Miljöpartiet tror att detta förslag ska gå igenom riksdagen.

Förutom arbetet med lagstiftningen runt frågor kopplade till "Lilla hjärtat" - två av lagarna trädde för övrigt i kraft den 1 mars - har vi hanterat tillkännagivande efter tillkännagivande till regeringen. Det betänkande som vi i dag debatterar brukar vara ett sådant, men genom socialutskottets oförtrutna pådrivande mot en ointresserad och svag regering har detta betänkande växt och utvecklats. I februari blev det ett eget utbrutet betänkande om barn. På måndag kommer vi att debattera ytterligare ett utbrutet betänkande, som handlar om en bred översyn av svensk tvångsvård och som alla partier utom de två regeringspartierna står bakom.

För ett litet tag sedan, fru talman, krävde utskottet att regeringen ska återkomma till utskottet senast i augusti för att redovisa vad man konkret tänker göra för att komma till rätta med alla problem inom Sis, det vill säga Statens institutionsstyrelses, verksamhet. Trots att vi är många partier som återkommande under flera års tid kallat såväl ansvarig minister som myndigheten och dess generaldirektörer - det har varit plural genom åren - har ingen genomgripande förändring skett.

Trots att jag vid flera tillfällen i tidigare debatter ställt ett antal frågor till den socialdemokratiske regeringsföreträdaren här i dag har jag inte fått något svar. I dag hoppas jag att man är beredd att ta en debatt om varför man reserverar sig mot oss övriga sex partier och varför det inte har hänt mer under sju års tid när man dessutom haft så många viktiga utredningar att hämta viktiga förslag från och har ett regeringskansli med stora muskler att hämta propositioner från. Covid-19 dök som bekant upp i början av 2020, men jag tror inte att alla regeringstjänstemän arbetar med just den frågan på Socialdepartementet.

Jag hoppas - hoppet är ju det sista som överger människan - att S-representanten i dagens debatt är med här inte bara för att läsa upp ett färdigskrivet tal utan också för att debattera varför ingenting hände förrän vi moderater lade fram ett utskottsinitiativ i socialutskottet den 12 mars 2020.

Fru talman! I dag är jag stolt över att betänkandet innehåller 13 tillkännagivanden.

Jag får ibland höra att det inte spelar någon roll hur mycket vi skärper lagstiftningen om vi inte samtidigt ger socialtjänsten rätt utbildning, kompetens och förutsättningar. Jag kunde inte hålla med mer.

Vi har, bland annat, en alldeles för stor omsättning på socialsekreterare i våra verksamheter. Det borgar inte för trygghet för de familjer och de barn som är i allra störst behov av trygghet. De barn som tvångsvårdas, och inte minst de barn som återfinns på Sis, ska inte behöva ha så många olika socialsekreterare som i de skräckhistorier som många av oss tagit del av.

Inte sällan, fru talman, är det de nyutexaminerade som får hantera de mest komplexa och tunga familjeutredningarna - alldeles för ofta utan adekvat handledning, mentorskap och erfarenhet. Detta borgar varken för kvalitativa utredningar eller en bra arbetsmiljö som gör att man vill stanna. Troligen spelar detta stor roll för den stora personalomsättningen.

Vi måste värdera upp detta viktiga arbete. Det gör vi genom att ge rätt resurser till arbetet, bland annat genom att säkerställa metodiskt handledarstöd och strukturerade introduktionsutbildningar, ha högre kompetenskrav på socialtjänstens personal och säkerställa fortbildning och möjlighet till forskning i arbetet.

Socialtjänstens forskningsanknytning måste stärkas. Jag delar min kollega Acko Ankarbergs besvikelse över att det bara är liberaler, kristdemokrater och moderater som står bakom Liberalernas viktiga yrkande. Det borde vara en självklarhet att alla partier är överens också om detta.

Det behöver säkerställas att det är evidensbaserade metoder som används i svensk socialtjänst. Det behövs ett ökat nationellt ansvarstagande genom ett mer systematiskt arbete med nationella riktlinjer, uppföljning och återkoppling. Först då ser vi att vi stadigt arbetar åt rätt håll.

Fru talman! I övrigt är behovet av att stödja anhöriga väldigt stort. Vi föreslår i dag ett fokus på anhörigstödet och att detta ses över. Vi behöver bland annat få en bild av hur anhörigstödet och anhörigstödjare i kommunerna fungerar i dag samt hur detta kan stärkas och utvecklas i framtiden.

Vi lyfter också fram en samverkansmodell som genomförts med stor framgång i Västra Götalandsregionen och som har tagit inspiration från det så kallade Islandsprojektet. Det handlar om samarbete vid våldshändelser i familjer med barn.

Slutligen, fru talman, är det min förhoppning att det finns partier i denna kammare som kommer att ta sitt förnuft till fånga när vi väl röstar om den här frågan nästa vecka och se till att tillkännagivandet om en ny socialtjänstlag blir verklighet och inte bara ett så kallat falskt tillkännagivande.

Vi lappar och lagar i befintlig lagstiftning så gott vi kan och med de förutsättningar vi har. Men i grunden har vi en socialtjänstlag som skapades i en annan tid och som inte utgår från barnen på det sätt som är viktigt, riktigt och rimligt.

Fru talman! Mina slutord blir att jag är glad över att vi har ytterligare ett betänkande där vi kan stärka barnperspektivet. Jag är övertygad om att detta fortsättningsvis kommer att vara vårt samlade fokus i socialutskottet. Det är vår skyldighet att se till att de barn som bäst behöver stöd också får detta.

Anf. 110 Mats Wiking (S)

Fru talman! Det är trevligt att vara uppe här och prata med ledamoten Camilla Waltersson Grönvall. Jag känner ett stort engagemang från ledamoten i de här frågorna. Vi har haft dessa diskussioner förut; förra gången hade vi dock inte något replikskifte.

Många av dessa frågor och tillkännagivanden är ju viktiga. Jag tycker att alla partier har stor heder av att de tar allvarligt på de här frågorna.

Min och regeringens uppfattning är att många av dessa frågor bereds i Regeringskansliet. Sedan kan jag hålla med om att det ibland går för långsamt och att frågor ibland läggs åt sidan.

Vi vet ju att vi inte kommer att få majoritet för det här med utredningen kring "Lilla hjärtat" och så. Vi kan också räkna, så vi förstår det. Men utredningen är ute på remiss, så vi får höra vad remissvaren säger när de kommer in. Som jag sa till ledamoten Acko Ankarberg vill vi givetvis få fram lagförslag som är hållbara över tid, och det är klart att då behöver vi en bred majoritet för förslagen - absolut. Det är jätteviktigt.

Ledamoten Waltersson Grönvall vet att jag har ett förflutet inom socialtjänsten och har jobbat väldigt länge med de här frågorna. Det finns inga enkla lösningar, utan det är komplicerat. Målgruppen är väldigt bred, så det behövs väldigt många olika insatser för att man ska reda ut problemen.

Vi är givetvis beredda att diskutera bra lösningar, men det är inte självklart att alla tillkännagivanden går igenom. Vi har kanske en annan uppfattning. Vi håller också på med vissa saker som ska givetvis blir färdiga.

Anf. 111 Camilla Waltersson Grönvall (M)

Fru talman! Just det som ledamoten Wiking avslutar med är någonting som vi i socialutskottet har ägnat oss åt väldigt mycket: Vi har väntat. Vi har väntat och väntat, och jag konstaterar att det var först efter att ett utskottsinitiativ lades i mars förra året som det faktiskt började hända saker. Och jag är glad för det, för jag hör också till dem som tror att vi behöver hitta långsiktiga, blocköverskridande lösningar i så här viktiga frågor.

Det var kanske därför min besvikelse var så stor. Jag hade hoppats att en socialdemokratisk regerings utredare skulle återkomma med någonting som vi kunde hitta ett brett stöd för i hela riksdagen. Min målsättning när vi jobbar med de här frågorna är att alla partier som sitter i den här kammaren ska kunna ställa sig bakom det. Först då tror jag att barn och familjer som behöver samhällets stöd kan känna sig riktigt trygga i att man vet att tryggheten inte rivs upp vid nästa val utan ska finnas kvar och utvecklas.

Det är också viktigt för alla de människor som jobbar med detta. Jag har varit ute under det senaste året, det man har kunnat, och gjort studiebesök hos våra socialtjänster. Jag möts av samma bild där: Man vill ha andra verktyg. Det finns mycket som inte fungerar, och man är orolig över den stora personalomsättningen. Därför är jag väldigt glad över att vi i dag har ett antal viktiga tillkännagivanden.

Frågorna är de som jag ständigt återkommer till: Varför hände det ingenting före mars 2020? Vad gjorde regeringen? Vad väntade man på? Man hade ju så många utredningar med färdiga lagförslag att utgå ifrån.

Anf. 112 Mats Wiking (S)

Fru talman! Varför hände det inte någonting? Den debatten har vi haft förut. Jag tänker att vi får se framåt vad vi kan åstadkomma med de utredningar som ligger nu, och jag kommer att pressa på för att de ska bli färdiga inom en snar framtid.

När det gäller "Lilla hjärtat" vet vi lite grann vad oppositionen tycker, och det är klart att då måste vi hitta andra lösningar. Vi får se vad remissvaren säger. Prövningen, som i grunden handlar om "Lilla hjärtat", och ert utskottsinitiativ i mars 2020 är absolut viktiga frågor. Och det gäller att hitta rätt i de frågorna så att det blir en bra socialtjänstlag framåt, över tid.

Vi vet också att Norrköpings kommun, som hade det ärendet, inte heller följde regelverket till hundra procent. Den befintliga socialtjänstlagen skulle alltså ha kunnat fungera om man hade följt den ordentligt. Vi måste hitta lösningar som gör att socialtjänsten i alla kommuner följer regelverket och lätt kan göra det.

Fru talman! Jag kan bara konstatera att vi är överens om mycket. Vi har sett bristerna som rör Sis, och det är väldigt viktigt att vi har en bred majoritet kring detta. Vi pratar väldigt mycket om både kompetens och evidens, något som ledamoten också pratar om.

Jag hoppas ändå att ledamoten Waltersson Grönvall ser den satsning på 360 miljoner som regeringen har gjort. Det kunde givetvis ha varit mer under de här åren, det vi satsade på ökad kompetens och bemanning inom socialtjänsten. Förmodligen kommer ledamoten att säga att det är för lite, men det är ändå en satsning som vi har gjort och som vi kommer att utvärdera under 2021.

Vi säger också i vårpropositionen att vi är beredda att göra mer på det området. Det kanske inte är tillräckligt utifrån ledamotens syn, men vi är absolut beredda att göra mer.

Anf. 113 Camilla Waltersson Grönvall (M)

Fru talman! Det är lovvärt att ledamoten Wiking tillstår att det förmodligen finns väldigt mycket mer som regeringen kan och bör göra.

Jag sitter ju i Sis insynsråd, och jag konstaterar att man från ledningens sida drar och stretar i de resurser man har för att kunna bygga om de här platserna enligt år 2021 och inte efter den tid då man byggde upp dessa, ofta på 50-talet. Vi som har varit ute på en hel del studiebesök på Sis-platser konstaterar att man nästan blir chockad över vilka förutsättningar verksamheten lever under. Det har också varit en hel del bekymmer runt fritagningar och annat, vilket gör att man behöver säkerhetsklassa dessa anläggningar på ett helt annat sätt.

Jag noterar att de tilldelade resurserna inte räcker till alla dessa strävanden. Det behöver göras mer, precis som ledamoten misstänkte att jag skulle säga. Det här är extremt viktiga frågor.

Fru talman! Jag vill i övrigt konstatera att när det gäller strävan att få till en lagstiftning som skiftar fokus från biologiska föräldrars rätt till sina barn till barnets bästa i fokus har vi ingen annan avsikt än att det ska vara en rättssäker lag. Därför tillsätter vi också en kvalificerad utredare för att kunna hantera det här så att vi får ett förslag på bordet, något som regeringen inte har lyckats med.

Jag kan bara hoppas att det den dag förslaget ligger på riksdagens bord inte ska finnas någon prestige som gör att vi inte kan bli överens utan att vi kan hitta en samsyn som gör att de här barnen kan känna sig trygga för en lång tid. Framför allt ska vi få till det här viktiga perspektivskiftet som regeringens utredning tyvärr inte ger.

Anf. 114 Linda Lindberg (SD)

Fru talman! Jag vill börja med att tacka föregående talare för en god introduktion och förtydliganden kring vad utskottet har pysslat med den senaste tiden. Det var bra att det framgick.

Jag skulle vilja påstå att socialtjänsten faktiskt har det mest komplexa och viktigaste uppdraget i kommunen, fru talman. Få uppdrag har en så stor påverkan på individen som de som sitter i landets kommunala socialnämnder har. De har mandatet att ta barn ifrån deras familjer när skäl för sådana beslut finns. Givetvis grundar detta sig på ett gediget underlag från socialsekreteraren, och att dessa är av bästa kvalitet är grundläggande för korrekta beslut. Därför är det för mig oerhört viktigt att vi säkerställer att personal får utrymmet och förutsättningarna att göra goda avvägningar.

I dagens debatt som rör socialtjänst- och barnfrågor är utskottet överens om att skicka 13 tillkännagivanden till regeringen. Vi har hanterat runt 460 motionsyrkanden, och engagemanget i utskottet är stort. Vi är således överens om att mycket behöver göras på området och att regeringen helt enkelt är senfärdiga i många viktiga frågor som i synnerhet rör barn.

Jag kan inte här beröra allt som jag skulle vilja ta upp utan väljer att stanna vid ett par områden som jag tycker är viktiga i det stora sammanhanget. Jag tänker först uppehålla mig kring vår personal inom socialtjänsten.

Socialsekreterarens roll är oerhört betydelsefull. Vi brukar kortfattat utrycka det som "den viktiga socialsekreteraren". Det är nämligen ett stort ansvar som vilar på socialsekreterarnas axlar, och det är därför av vikt att de har tillräckligt stöd och kompetens men också rätt verktyg och rätt förutsättningar för att kunna utföra sitt arbete på allra bästa sätt, inte minst i en sund arbetsmiljö.

Det kan få enorma konsekvenser för den enskilde om besluten inte landar rätt. Felaktiga omhändertaganden eller inga omhändertaganden alls drabbar barn och familjer. Vi pratar om människor som fattar beslut som påverkar många, och det är vår skyldighet här i kammaren att se till att de får rätt förutsättningar att utföra de arbeten som vi genom lagen ålägger dem.

I dag är, tyvärr, personalomsättningen fortfarande hög, och enligt ny statistik framkommer att andelen handläggare med socionomutbildning med minst fem års erfarenhet av barnutredningar på landets förvaltningar landar på cirka 38 procent över riket. Det är oroande statistik, fru talman. Tilläggas kan att statistiken blir något bättre om man i stället tittar på andelen med tre års erfarenhet av barnutredningar. Då landar vi på 64 procent. Det är lite mer än hälften - lite bättre.

I handläggarnas arbetsuppgifter ingår att fatta svåra beslut som kan vara livsavgörande för barnet. Erfarenhet, kontinuitet och förtroende är därför viktiga förutsättningar för deras arbete och även för de placerade barnen. Det är därför angeläget att socialsekreterarnas möjligheter till utbildning, kompetensutveckling och förutsättningar att utvecklas ses över. I takt med att vi ger socialtjänsten fler uppdrag är det också särskilt viktigt att de får såväl kompetens som resurser för att kunna axla det arbetet. Att barnutredningar blir korrekta och att goda placeringar görs är A och O för individen - och även för mig.

Ett av de tillkännagivanden vi nu ska göra till regeringen handlar om vårt krav på kompetens för socialtjänstens personal. Jag är såklart glad att detta framförs till regeringen. Vidare anser vi att legitimationskrav och specialistutbildningar för myndighetsutövande medarbetare i socialt arbete ska utredas.

År 2009 föreslog Barnskyddsutredningen en specialistutbildning på avancerad nivå för socialsekreterare inom den sociala barn- och ungdomsvården. De flesta remissinstanser såg positivt på förslaget, men det förverkligades aldrig. Genom att införa specialistsocionomer med barn och unga som inriktning skulle kompetensen ökas hos socialsekreterarna, och det skulle ge redan erfarna socialsekreterare en karriärväg.

Vi menar därför att det bör tas fram en nationell specialistutbildning på avancerad nivå för socialsekreterare inom den sociala barn- och ungdomsvården. Ett legitimationskrav för socialsekreterare skulle öka status och kompetenskrav samt innebära en lämplighetsgranskning. Med detta vill jag yrka bifall till reservation 9 under punkt 7 om specialistutbildning.

Ett annat förslag vi lyfter fram, och som också är viktigt att nämna, är hur placerade barn mår, i synnerhet efter avslutad placering när insatsen avslutas.

Enligt SBU:s undersökning från 2018 uppgav färre än hälften av de tillfrågade kommunerna att de hade rutiner för att följa upp hälsa och tandhälsa hos de placerade barnen. En rad studier har visat att placerade barn i jämförelse med jämnåriga har en högre risk att få allvarliga problem i vuxen ålder. Många gånger har de en skolgång kantad med luckor och ryckighet, och den psykiska ohälsan är betydligt större för den gruppen. Senaste Öppna jämförelser visar att 39 procent av kvinnorna och 32 procent av männen som varit placerade under årskurs 9 har avslutat treårigt gymnasium vid 20 års ålder. Detta kan jämföras med jämnåriga som inte har varit placerade, där andelen är 81 respektive 70.

När det kommer till nyttjande av psykofarmaka konstateras det att 11 procent av flickorna och 6 procent av pojkarna i åldern 15-16 som var placerade under årskurs 9 fick en långvarig läkemedelsförskrivning av två eller fler olika psykofarmaka under 2019. Detta kan jämföras med jämnåriga som inte var placerade där andelen var 2 respektive 1 procent.

Det krävs helt enkelt riktade insatser för att möta ohälsan för många av de barn och unga som är, och även för dem som varit, placerade i kommunens och statens vård. Uppföljning, stöd och hjälp måste finnas för dem som har varit placerade. Behovet av eftervård är stort och bör erbjudas i betydligt högre grad än i dag. Detta är reglerat i socialtjänstlagen, som säger att socialnämnden ska verka för att placerade barn får den hälso- och sjukvård de behöver, men vi menar att den frågan måste ses över och förtydligas.

Anf. 115 Sofia Nilsson (C)

Fru talman! Socialtjänst- och barnfrågor står på agendan för dagens debatt. Frågorna väcker ett enormt stort engagemang, och vi kan glädjande nog se att det råder stor samsyn i många av frågorna. Det viktiga för helheten är de frågor som täcker ett så enormt stort område, från biståndsbedömning till barnrättsfrågor.

I andra utskott pågår parallella processer, bland annat i civilutskottet. Många delar är på gång i frågorna. Därför är det viktigt att få helhetssynen för att lägga grunden för en sammanhållen socialtjänst. Inte minst finns det ett stort engagemang vad gäller antalet tillkännagivanden i betänkandet.

Socialtjänsten är verkligen en av hörnstenarna i verksamheterna ute i våra kommuner. Socialtjänsten ska vara det finmaskiga nätet som ska vara nära, tillgängligt och fånga upp dig när du behöver den som allra mest. Det är politikens uppgift och ansvar att lägga grunden för en välfungerande socialtjänst. Varje rapport om missförhållanden eller om barn och äldre som far illa är ett fall för mycket.

Fru talman! När vi är ute och besöker våra kommuner möts vi många gånger av en oroande bild av socialtjänsterna. Brist på kompetens, för lite personal, för lite resurser och för lite tid. Ofta leder detta till att viktiga delar, till exempel de förebyggande och preventiva åtgärderna eller anhörigstödet, måste prioriteras bort. Fältassistenter och delar av socialtjänsten som inte är lagstadgade får helt enkelt stryka på foten.

Men jag tror, fru talman, att vi biter oss själva i svansen om vi fortsätter att inte prioritera socialtjänstens verksamheter mer. Jag minns speciellt en föredragning under min tid som kommunalråd om hur mycket det faktiskt kostar om vi låter ett barn halka efter, glida ifrån, inte klara skolan, inte gå vidare till ett arbete, hamna i utanförskap, kriminalitet eller beroendesjukdom. Det är enorma summor. Sätter vi den summan i relation till hur mycket en förebyggande insats faktiskt kostar är ekvationen solklar, och valet av vad man satsar på borde vara enkelt.

Varför görs inte mer? Varför ser vi inte till att stärka det förebyggande och preventiva arbetet? Om vi lyckas med vårt förebyggande, preventiva, stödjande och ibland omhändertagande arbete har vi stora vinster att göra för både individen och samhället i stort.

En nyckel för att vi ska lyckas i socialtjänsten oavsett om det gäller vuxna, äldre eller barn är att vi politiker skapar förutsättningar för samarbete och samverkan mellan olika verksamheter och myndigheter. Glädjande nog handlar ett av tillkännagivandena i dag om just att stärka samarbetet mellan elevhälsa, vård och socialtjänst.

Fru talman! Centerpartiet har lagt fram en rad förslag, och jag kan konstatera att många av dem har helt eller delvis blivit tillstyrkta av utskottet. Det första tillkännagivandet som jag vill lyfta upp gäller att regeringen ska tillsätta en utredning för att se över frågan om evidensbaserade metoder för socialtjänstens barnutredningar.

Socialtjänsten hanterar som sagt en mängd viktiga utredningar, som ofta har avgörande påverkan på barns liv. Det kan handla om allt från vårdnadsfrågor till omhändertagandemål. Att utredningen är saklig och välgjord är därför av största vikt, och för att utredningen ska vara saklig, rättssäker och välgjord måste den som utreder ha den kompetens som krävs för att kunna göra en rättvis bedömning utifrån barnets situation.

En utredare som genomför ett barnsamtal i ett brottmål har vanligen särskild kompetens för det. Ett liknande krav på särskild kompetens borde gälla även för den som utreder och genomför barnsamtal exempelvis i ett vårdnadsmål eller i ett ärende enligt socialtjänstlagen.

Det här är frågor som vi i Centerpartiet har lyft fram och drivit under lång tid. Jag kan glatt konstatera att vi i dag har fått bifall till dem.

En annan viktig fråga som vi också har ett tillkännagivande om handlar om att vi vill att orosanmälningar ska bli sökbara.

Man kan kanske fundera lite över varför det skulle vara så viktigt. Det handlar om att om en orosanmälan görs men inte blir utredd är den heller inte sökbar efter ett tag. Vi vill att en orosanmälan, oavsett om den leder till utredning eller inte, ska vara sökbar även i framtiden för att man ska kunna få en helhetsbild av vad barnet faktiskt har upplevt. Därför är den delen väldigt viktig.

Ett tredje tillkännagivande som jag vill lyfta fram handlar om samarbetet mellan vården, elevhälsan och socialtjänsten. Som jag inledde med att säga är det samarbetet väldigt viktigt för att vi ska kunna ha en sammanhållen kedja för framför allt barn. Det kan inte nog betonas. Hinder som i dag försvårar sådana samarbeten och informationsutbyten måste ses över till förmån för lagstiftning och riktlinjer som främjar samverkan för barnets bästa.

Avslutningsvis, fru talman, vill jag lyfta fram ett fjärde tillkännagivande, som handlar om översyn av anhörigstöd.

Vi har många anhörigstödjare i Sverige som drar ett enormt tungt lass genom att varje dag vårda och stötta sina anhöriga. Vi kan konstatera att det finns ett tillkännagivande på detta område, vilket är glädjande. Men vi i Centerpartiet skulle vilja ta ytterligare ett steg och ge våra socialtjänster och myndigheter, bland annat Försäkringskassan, fler verktyg för att säkerställa ett jämlikt anhörigstöd i hela landet. Därför yrkar jag bifall till reservation 22.

Anf. 116 Mats Wiking (S)

Fru talman! Ledamoten Sofia Nilsson höll ett spännande anförande.

Jag vill bara göra ett påpekande om det här med sökbara orosanmälningar. Jag hoppas att ledamoten Nilsson känner till att det pågår en utredning om det som alldeles snart är färdig, ska ut på remiss och kommer att presenteras i en snar framtid. Det är ett exempel.

Jag tänker också på tillkännagivandet om evidensbaserade metoder. Just det har regeringen avsatt medel till under tre fyra år - evidensbaserade behandlingsmetoder och evidensbaserade utredningsmetoder. Det är alltså något som vi redan är igång med och jobbar med ganska hårt, plus att vi presenterar utredningen om orosanmälningar i en nära framtid.

Jag hoppas att ledamoten Nilsson känner till det.

Anf. 117 Sofia Nilsson (C)

Fru talman! Jag tackar ledamoten Wiking för att han upplyser om detta, men det är absolut något som jag har stor kännedom om.

Anledningen till att vi lägger fram detta nu är att vi får signaler från våra socialtjänster att det som vi har gjort hittills inte har räckt. Nu vill vi peka på att det här är så pass viktiga frågor att vi vill pusha på ännu lite till.

Att göra orosanmälningar som inte har blivit utredda sökbara kan faktiskt förstärka bilden när ett barn väl kommer till utredning, till exempel i ett brottmål. Då behöver man kunna stärka bilden av att det här är något som har pågått under längre tid så att vi står på barnets sida och ser till att det är barnets rätt som är i fokus och att barnet kan få den upprättelse som så väl behövs.

I just den delen är det här alltså en extra knuff i rätt riktning för att ytterligare stärka barnperspektivet i socialtjänsten.

Anf. 118 Mats Wiking (S)

Fru talman! Jag tar upp frågan också för att poängtera för dem som eventuellt tittar på debatten att det faktiskt görs saker från regeringens sida. Vi springer ganska ofta på samma boll. Men det är givetvis intressant med ett tillkännagivande, och det är en intressant fråga hur vi ska hantera det utifrån att det inom en snar framtid kommer ett förslag om sökbara orosanmälningar.

Jag håller med ledamoten om att det här är oerhört viktigt. Om socialtjänsten får tre fyra anmälningar om ett barn eller en familj är det jätteviktigt att man inte bara tittar på den senaste anmälan, som man har gjort förut. Man har satt in den i slaskpärmen, som man säger på socialtjänsten.

Det är en jätteviktig fråga som ledamoten Nilsson lyfter fram. Men kan ledamoten Nilsson också se att man faktiskt har jobbat ganska länge med den här frågan i regeringen?

Anf. 119 Sofia Nilsson (C)

Fru talman! Om regeringen har jobbat med detta väldigt länge kommer vi återigen till frågan som ledamoten Waltersson Grönvall ställde: Varför har man inte kommit till skott och infört detta redan nu?

Det är den signalen vi vill skicka, för det är precis den signalen som vi i vår tur får från socialtjänsten - att det här behöver genomföras så fort det bara går. Att sitta och utreda och vänta på saker duger inte, utan nu behöver vi se till att få handling i detta.

Det är samma sak när det gäller metodstödet. Där spretar det alldeles för mycket ute i socialtjänsterna i dag. Ett metodstöd är efterlängtat. Det är det som gör att vi kan både höja attraktiviteten för yrket och stärka rättssäkerheten - och, återigen, stå på barnets sida och se till att barnets bästa kommer i fokus.

Det här handlar ju om utredningar som många gånger är livsavgörande. Det är därför det är så extremt viktigt att vi faktiskt har ett utarbetat metodstöd som är likvärdigt över landet och som utredarna kan känna trygghet i att använda så att det blir klarhet i de framtida åtgärder som ska vidtas.

Det här är alltså frågor som är otroligt viktiga. Vi vill verkligen betona att vi måste få de här delarna på plats tillsammans med en rad andra delar, till exempel barnets bästa som ett eget rekvisit.

Anf. 120 Maj Karlsson (V)

Fru talman! Att leva i ekonomisk utsatthet är att leva under konstant stress. Allt i livet handlar om att förhålla sig till avsaknaden av tillräckligt med resurser, att alltid hantera att pengarna inte räcker till.

De som sett det här på nära håll vet att det är en sällan skådad kamp och att de som tvingas leva under dessa förhållanden i sanning är riktiga krigare.

Varje dag startas och avslutas med att finna vägar för att få livet att gå ihop. Det är inte det omtalade livspusslet med hämtning och lämning och hur städningen ska bli av mellan jobb och fritid. Nej, här handlar det om att få mat på bordet, vilken räkning som möjligtvis skulle gå att välja bort och vilket inkassobolag det är lättast att vädja till. Här handlar det om kampen med att barnen eftersom de inte slutar växa och årstiderna växlar alltid är i behov av nya kläder.

Ofta är krigaren en ensam mamma. Ofta är munnarna att mätta fler än en.

För den som är barn handlar fattigdomen om att hantera att den man älskar mest, ens förälder, får kämpa för att ge en det man behöver. Barn ser allt. De ser föräldern kämpa för att få ihop pengar till hyran. De ser förälderns aldrig sinande fantasi för att göra den enkla middagen så mycket roligare än den egentligen är.

Barn som lever i ekonomisk utsatthet lär sig att hantera att det inte alltid finns mat, att de inte kan följa med kompisar på bio, att en inbjudan till en kompis kalas är förenad med skuld för att de vet vad det innebär för föräldern.

Att leva i ekonomisk utsatthet innebär att du som barn hittar strategier för att bemöta skolans personals ifrågasättande av att du har fel kläder för det givna tillfället. Du gillar helt enkelt inte att gå i gummistövlar. Du blir så himla lätt varm att det passar dig bättre med höstjacka på vintern. Du glömde matsäcken hemma, och nu har du ingen nyckel för att komma in och hämta den.

Som barn lär du dig att måla upp en fantastisk historia om utflykten till sjön när de andra berättar om resan till Spanien efter sommarlovet. Eller så säger du helt enkelt ingenting alls. För som barn i en ekonomiskt utsatt familj gör du allt du kan för att inte visa dina egna behov. Du gör allt i din makt för att ge din familj den kärlek och den lojalitet du vet att de förtjänar.

Fattigdom eller ekonomisk utsatthet är inte ett val. Det är en exkludering från majoritetssamhället. Det är ett politiskt ställningstagande om att vissa människor ska få åtnjuta samhällets resurser medan andra inte ska det. Det är exkludering från utbildning, från arbetsmarknaden, från våra sociala skyddsnät. Det är ett fråntagande av rätten att vara sjuk eller hamna i en livskris. Det är inget val. Det är en riktigt orättvis fördelning - en orättvisa som slår extremt hårt mot över 186 000 barn i Sverige.

Herr talman! Jag måste säga att vi i socialutskottet är ganska bra på att samarbeta. Vi har tillsammans gjort stora framsteg under den här mandatperioden. Vi har fått igenom en statlig assistans. Vi arbetar för att LVU ska blir en rättighetslagstiftning, och ett helt enat utskott har bestämt sig för att Statens institutionsstyrelse ska ge rätt hjälp. Och vi arbetar på allvar med frågan om mäns våld mot kvinnor. Jag tycker att detta är fantastiskt.

Men det finns ett område där vi ligger kraftigt efter, och det är barn som lever i fattigdom. Troligtvis, herr talman, beror det på att det handlar om klass.

Att barn är ekonomiskt utsatta beror på att deras föräldrar är det. Därför behövs det en politik som gör upp med ojämlikheten i samhället och skapar en ekonomi som funkar för alla, inte bara för de rikaste. Det krävs satsningar på bland annat fler jobb, rätt till arbete på heltid och en fungerande sjukförsäkring och bättre arbetslöshetsförsäkring.

Men det krävs även riktade politiska satsningar som sätter barnets bästa i centrum. Vi i Vänsterpartiet menar att arbetet mot barns ekonomiska utsatthet måste få ordentlig fart, och därför vill vi att regeringen ska tillsätta en nationell handlingsplan för hur barns ekonomiska utsatthet ska motarbetas.

Herr talman! De senaste veckorna har mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer varit en mycket het fråga. Även om vi vet att mäns våld mot kvinnor förekommer i alla samhällsklasser drabbar det olika beroende på vår ekonomiska eller sociala situation. Den som är ekonomiskt utsatt drabbas hårdare av livets nycker än den som är ekonomiskt tät.

Jag har vid ett tidigare tillfälle lyft att barn som lever i en familj med ekonomiskt bistånd inte har någon självständig rätt till försörjning. Det finns ingen garanti för att barnet får pengar till mat eller tak över huvudet. Om barnets förälder av någon anledning förlorar sitt försörjningsstöd är risken stor att barnet också står tomhänt.

Detsamma gäller om du är en våldsutsatt kvinna. Försörjningsplikten medför nämligen att om en person är gift eller sambo med någon som har en inkomst anses det att personen kan få sina behov tillgodosedda genom denna. Detta kan leda till att den ekonomiskt utsatta hamnar i en beroendeställning som förhindrar möjligheten till ett självständigt liv. En kvinna som exempelvis flyr från en våldsam relation har inte möjlighet att få ekonomiskt bistånd så länge hon fortfarande är gift eller anses vara sambo med mannen som har utsatt henne för våld.

Konsekvenserna av detta är mycket enkla att räkna ut. Det här är ett ypperligt tillfälle för mannen att utöva ekonomiskt våld, och det är våra lagar som bäddar för den risken. Det finns dock en möjlighet att få rätt till ekonomiskt bistånd om den utsatta berättar att den är utsatt för våld. Men vi vet alla att detta inte är ett litet krav. Det här är i själva verket orimligt.

Bedömningarna av ekonomiskt bistånd måste utgå fån varje människas egna och individuella behov. Därför vill vi i Vänsterpartiet att riktlinjerna för ekonomiskt bistånd, inklusive försörjningsplikten, ses över i syfte att säkerställa att det alltid görs individuella bedömningar. När vi nu för en gångs skull har fått upp frågan om mäns våld mot kvinnor på den politiska dagordningen måste vi se till att vi inte låter någon grupp bli osynlig. Vi måste se till att den lagstiftning vi har inte förstärker risken för att det utövas våld.

Vi står givetvis bakom alla våra reservationer, men vi väljer i dag att yrka bifall till reservation 35.

Anf. 121 Juno Blom (L)

Herr talman! Sverige ska vara möjligheternas land för alla, inte bara för alla barn som redan nu växer upp under goda förhållanden. Väldigt många av de allra mest sköra och utsatta barnen far extremt illa, trots att det är dessa barn staten måste skydda.

Larmrapport efter larmrapport kommer. Det gör mig riktigt förbannad och ökar min drivkraft. Varför kommer alla dessa larmrapporter från medierna och inte från de myndigheter som har ansvaret? Jag uppskattar att våra fria medier gör denna viktiga bevakning, men jag skulle uppskatta om staten var lika pådrivande för att upptäcka missförhållanden och om regeringen tog detta på betydligt större allvar.

I höstas rapporterade SVT om hur det såg ut för många utsatta barn som placerats enligt LVU på olika hem för vård och boende runt omkring i landet. SVT:s rapportering visade att barn som socialtjänsten av olika skäl placerat led fruktansvärt och utsattes för allvarliga missförhållanden. Detta var barn som placerats för att de utsatts av vårdnadshavare i hemmet eller som led av psykisk ohälsa, men det handlade även om barn som hamnat i missbruk eller begynnande kriminalitet. Det var barn som var i stort behov av att komma till en plats där de kunde få skydd, stöd, vård och möjligheter till nya livschanser men som i stället utsattes för fruktansvärda övergrepp.

Herr talman! I veckan rapporterade SVT återigen att utsatta barn och unga mötts av personal på HVB som exempelvis varit drogpåverkade eller hårdhänta eller som trakasserat barnen sexuellt eller använt sig av otillåtna tvångsåtgärder. Det rörde sig om 50 HVB-hem med dokumenterade missförhållanden som av kommuner i landet fått fortsatt förtroende och ansvar för utsatta barn och unga och dit 200 miljoner av skattebetalarnas pengar betalats ut under året.

I rapporteringen kan vi höra om barn som berättar hur de kom därifrån trasigare än när de kom dit. De berättar om hur personal tvingar pojkar att ta på sig utrustning och slåss, hur de stoppas från att gå i skolan som bestraffning och hur de skälls ut för att de berättat om missförhållanden. Små barn i åtta till tolv års ålder tvingas ned på marken och blir fasthållna med ett knä i ryggen. Bakom denna rapportering finns så många utsatta och svikna barn.

Herr talman! SVT rapporterade under våren även om förhållanden på statens låsta institutionsboenden. Även här kunde vi konstatera att när svenska staten tar över ansvaret för redan utsatta flickor, i många fall de yngsta med ett autismspektrumtillstånd, drabbas de av hot, misshandel och sexuella övergrepp. Detta är ett fullkomligt misslyckande och helt ovärdigt Sverige.

Att kommunerna, SKR och Inspektionen för vård och omsorg hänvisar till varandra och till att man vill ge boendena nya chanser duger inte. Ansvarsfrågan måste redas ut. Missförhållanden måste omedelbart åtgärdas. Annars måste det få tydliga konsekvenser. Jag kommer inte att ge mig förrän barn som lever i denna utsatthet får det stöd de har rätt till.

Herr talman! Därför kräver Liberalerna en fullständig kraftsamling. Vi har sett till att regeringen nu tar fram en strategi för att bekämpa våld mot barn. Det är en bra början. Men jag vill lyfta fram tre reformer som måste börja genomföras här och nu.

För det första: Inrätta en haverikommission för omhändertagna barn. Liberalerna har tidigare krävt att en haverikommission omedelbart ska tillsättas. Vi har inte fått stöd för detta - ännu. Dock har vi tillsammans i utskottet krävt att regeringen ska återkomma med en plan för hur man ska hantera dessa missförhållanden.

Jag uppskattar verkligen vårt gemensamma arbete i utskottet, som är konstruktivt på så många punkter. Men jag och Liberalerna står fast vid vårt krav. Det krävs kraftfullare åtgärder. En haverikommission måste till. Vi vill veta. Varenda sten ska vändas på. Vartenda utsatt barn ska veta att de har vårt fulla stöd. Det är först när vi lägger alla kort på bordet som bilden kommer att träda fram av hur allvarlig situationen är.

Det krävs en vilja att se sanningen i vitögat för att kunna vidta de åtgärder som krävs. Jag vill att alla barn och unga ska veta att Sveriges folkvalda riksdag står på er sida och att en haverikommission om situationen på Sis- och HVB-hem kommer att tillsättas.

För det andra: HVB-hem med kraftiga missförhållanden ska stängas.

Liberalerna vill se tydligare krav på mål och uppföljning när det gäller vilken vård som ska ges tvångsomhändertagna barn och att missförhållandena vid boendena ska leda till skarpare konsekvenser. Parallellt med att vi kräver statlig finansiering av tvångsomhändertaganden bör även kraven på HVB-boenden öka. Boenden med kraftiga missförhållanden ska stängas permanent, och boenden som uppvisar missförhållanden ska förlora sitt tillstånd. Alla boendeformer vid ett omhändertagande ska ha hög kvalitet. Uppföljningen vid placeringar måste bli bättre. Inget barn ska bli utsatt i kommunens eller statens vård. Uppföljning av samhällsvård ska ske kontinuerligt, och samverkan med hälso- och sjukvården måste stärkas.

För det tredje: Bristerna i förslaget till ny socialtjänstlag måste åtgärdas. Den nya socialtjänstlagen måste bli mycket bättre och på riktigt ta utgångspunkt i vad som är det bästa för barnet.

LVU måste reformeras och ha tydliga mål och riktlinjer. Socialtjänsten måste få möjlighet till längre uppföljning i barnärenden efter avslutad placering, och socialsekreterarens viktiga arbete måste ges betydligt bättre förutsättningar.

Lagen måste innehålla en tydlig förväntan på att socialtjänsten ska stötta barnens skolgång. Placerade barn ska lyckas i skolan. Det kommer på riktigt att ge livschanser. Barn i behov av LSS ska få tillgång till en livsavgörande rättighetslagstiftning och inte, som i dag, låsas in på institutioner, vilket sker i alldeles för många fall.

Herr talman! Barn är ingens ägodel, men de är allas ansvar, inte minst vårt ansvar här i kammaren.

Jag kommer aldrig att ge mig förrän Sverige blir möjligheternas land för alla barn. Ledamoten Wiking sa tidigare i ett replikskifte med ledamoten Camilla Waltersson Grönvall att det är komplext att utreda de här fallen. Och det är komplext att utreda de här fallen, men det absolut mest komplexa är ju för barn att växa upp i miljöer där det finns en rädsla från ansvariga politiker att fullt ut ställa sig på barnens sida.

I de förslag som nu kommer från den utredning som lämnats av regeringen när det gäller att stärka barnrättsperspektivet har man inte vågat göra dessa ställningstaganden. Vad gäller när tvångsvården ska upphöra anger man som skäl att det skulle vara rättsosäkert utifrån vårdnadshavarnas perspektiv. Men den lagstiftning som finns i dag är ju totalt rättsosäker utifrån de utsatta barnens perspektiv. Att använda sig av flyttförbud som en åtgärd är en kortsiktig och allt annat än stabil lösning från vår sida.

Så länge vi känner och tycker att det är mer komplext för oss som står här eller för dem som jobbar med de här frågorna än vad det är för alla de barn som jag har mött som lider så fruktansvärt mycket, då blir det inte bättre än så här.

Det viktigaste är att vi har modet att ifrågasätta föräldrarätten och stå på barnens sida.

Anf. 122 Nicklas Attefjord (MP)

Herr talman! Om barn kunde välja sina föräldrar skulle de kanske inte välja föräldrar med missbruks- och beroendeproblem eller en pappa som slår, eller varför välja en ensamstående mamma som aldrig är hemma därför att hon har två jobb men dessa tillsammans inte täcker utgifterna? Om vi tänker efter har vi ju byggt ett samhälle som i allt högre grad utgår från att barn faktiskt borde få välja sina föräldrar.

En ny studie från Handelshögskolan i Göteborg visar att ojämlikhet förs över mellan generationer i större utsträckning än vad man tidigare trott. En av slutsatserna är att ojämlikheten och lite förenklat livschanserna till alltför stor del avgörs av vilken familj du föds in i i stället för av individens egna ansträngningar.

Herr talman! Vi kan ta kardinalfelet som många barn gör i den här staden, Stockholm, att inte välja föräldrar som ställer dem i kö till rätt friskola redan vid födseln - bara en sådan sak.

Socialtjänstlagen är tänkt att ge människor ekonomisk och social trygghet, jämlika levnadsvillkor och aktivt deltagande i samhällslivet. Det är klart att socialtjänstlagen inte ensam kan kompensera för ett samhälle som skapar ökade klyftor eller en ökad ojämlikhet, eller för den delen för ett samhälle där barn inte kan välja sina föräldrar. Men önskvärt vore ju att socialtjänstlagen, eller snarare tillämpningen av den, på ett tydligare sätt kunde bidra till att fattigdom och bidragsberoende inte gick i arv.

De breda systemen vid sjukdom och arbetslöshet måste omfatta fler så att färre hamnar utanför och till sist tvingas bli beroende av försörjningsstöd. Detta och en skola som klarar sitt kompensatoriska uppdrag behövs för att vända den här utvecklingen. Men när väl socialtjänsten träder in måste den göra allt för att stärka barns möjligheter att bli vuxna med egen försörjning, bli självständiga och fritt kunna välja den framtid som de själva vill ha. Det är ingen naturlag att ojämlikhet ska gå i arv. Barn ska inte straffas för att de inte kan välja sina föräldrar.

Herr talman! För lite mer än ett och ett halvt år sedan påträffades Esmeralda, också känd som Lilla hjärtat, vanvårdad till döds av sina föräldrar. Det var ett otroligt tragiskt fall som fick mig och många med mig att ställa oss frågor kring barns rättigheter i Sverige, inte minst hur det som skedde kunde ske trots att vi i Sverige värderar barns rättigheter så högt.

Regeringen agerade och tillsatte en utredare som redan har presenterat en här i dag debatterad utredning. Utredningen är i denna stund ute på remiss och presenterar en rad förslag för att stärka principen om barnets bästa. Bland det som föreslås är att barnets bästa ska beaktas i större utsträckning vid en omprövning av LVU och att socialnämnderna blir skyldiga att följa upp barns situation när tvångsvården har upphört - viktiga förslag.

Utredaren föreslår dock inte att barnets bästa förs in som ett eget rekvisit i lagstiftningen. Detta är något som många barnrättsorganisationer har föreslagit, och det är även något som vi i Miljöpartiet är öppna för, inte minst utifrån att Sverige har ratificerat och gjort barnkonventionen till lag. Därför kommer jag, herr talman, att med stort intresse ta del av remissvaren som ska vara inne senast den 11 juni, det vill säga i morgon. När jag har fått möjlighet att ta del av dessa svar är jag i alla fall öppen för att värdera frågan om hur vi ska agera framgent.

Herr talman! Jag vill också passa på att nämna några andra saker.

Coronapandemin har ju på ett sätt fått oss alla människor i det här landet, i Europa och runt om i världen att känna på hur det är när våra mänskliga fri- och rättigheter begränsas. Nu har väl kanske inte Sverige infört de mest drakoniska restriktionerna kopplade till corona, men runt om i Europa har människor mer eller mindre suttit i husarrest.

När staten tar på sig ett ansvar för att begränsa och i vissa fall inskränka våra mänskliga rättigheter tar man på sig ett stort ansvar. Många av de frågor som är uppe för debatt i dag handlar ju om när vi som lagstiftare begränsar inte minst barns rättigheter, till exempel deras fria rörlighet. Därför ligger det ett stort ansvar på oss, när vi fråntar barn rättigheten att röra sig fritt, att se till att det görs med största aktsamhet så att vi aldrig kränker deras rättigheter när de är under vårt beskydd.

Jag är mycket stolt över att det finns en enighet om detta i utskottet och att vi har kunnat enas om att utveckla och förbättra dessa delar.

Jag står bakom våra reservationer men yrkar för tids vinning bifall endast till reservation 7.

Anf. 123 Camilla Waltersson Grönvall (M)

Herr talman! Det var länge sedan jag blev så glad som när jag nu hör att det finns en öppning hos ett av de två regeringspartierna för att på riktigt börja närma sig barnets bästa som eget rekvisit. Jag tyckte mig märka att det fanns en öppning även i diskussionerna i den så kallade Lilla hjärtat-gruppen, och därför blev jag lite besviken när vi väl hamnade i utskottet och jag konstaterade att Miljöpartiet reserverade sig mot att gå vidare med en kvalificerad utredare för att vi ska kunna få fram ett lagförslag med barnets bästa som eget rekvisit.

Herr talman! Jag måste be ledamoten Attefjord att utveckla. Ser vi faktiskt en vändning här? Om vi får ett förslag i socialutskottets regi och om barnrättsorganisationerna anser att regeringens förslag inte är tillräckligt, kommer Miljöpartiet då att ställa sig bakom oss övriga sex partier? Det vore i så fall en mycket välkommen vändning.

Anf. 124 Nicklas Attefjord (MP)

Herr talman! Jag tackar ledamoten Waltersson Grönvall för frågan.

Hur Miljöpartiet står i denna fråga har nog länge varit tydligt.

I politiken brukar vi säga att man ska skilja på sak och person. När det gäller reservationen i utskottet är frågan om barnets rätt som eget rekvisit en sak. En annan är hur majoriteten i utskottet har valt att föra frågan framåt. Såvitt jag vet har riksdagen aldrig tidigare utrett lagar, utan utredningsmakten ligger enligt konstitutionen hos regeringen. Det är anledningen till att jag agerade som jag gjorde i utskottet. Det är inte sakfrågan utan processfrågan som väcker frågor.

Riksdagen ska uppdra åt regeringen att tillsätta utredare, och det ska resurssättas på ett adekvat sätt.

Anf. 125 Camilla Waltersson Grönvall (M)

Herr talman! Nu blev det ännu mer intressant. Ledamoten Attefjord är säkert väl medveten om att vi i socialutskottet inväntade regeringens utredning innan vi gick vidare med en egen utredare eftersom vi ansåg oss tvungna till det. Det blir lite förvirrande om man som parti tycker att det är rimligt att utreda barnets bästa som eget rekvisit men sitter i en regering som inte gör det trots att samma regering vet att sex, och nu kanske sju, partier står bakom detta.

Kan ledamoten Attefjord beskriva hur det hade varit rimligt för en majoritet av minst sex partier i Sveriges riksdag att agera när vi har en regering som inte lyssnar och som under sex år inte har tyckt att frågan är viktig? Jag anser att vi har sex förlorade år för utsatta barn på grund av de ministrar som varit ansvariga för frågan.

Nu har vi en kraftfull majoritet i utskottet - som ändå har tyckt att det är orimligt att börja utreda innan vi vet vad regeringens utredare säger. Men när förslaget väl kom och barnets bästa som eget rekvisit saknades måste väl ledamoten Attefjord också blivit förvånad och besviken.

Hur ska vi göra? Ska vi vänta i tre eller sex år till? Vad tycker ledamoten Attefjord att det är rimligt att göra? Ska man låta barnen vänta ytterligare ett antal år?

Anf. 126 Nicklas Attefjord (MP)

Herr talman! Låt mig vara tydlig. Vi har hela tiden sagt att vi vill invänta remissvaren. Om de säger att regeringen bör gå fram med en lagstiftning med barnets bästa som eget rekvisit bör regeringen göra det.

Vad som har gjorts tidigare är jag nog inte rätt person att svara på eftersom jag är ganska ny här. Det är säkert bättre att ställa en interpellation eller en skriftlig fråga till ministern om det.

En utredning som har fått direktiv av regeringen är på plats. Utredningsförslaget är skickat på remiss i vanlig ordning, och i morgon kan vi ta del av vad remissinstanserna har för synpunkter och invändningar. Om alla remissinstanser tycker att utredningsförslaget är tillräckligt och att barnets bästa uppnås är vi färdiga. Men om de inte tycker det får vi gå vidare. Det är min syn på det.

Anf. 127 Juno Blom (L)

Herr talman! Jag tackar ledamoten Attefjord för anförandet.

Jag förstår dig och delar din bild av att det finns en särskild ordning för hur lagstiftning tas fram.

Men det är viktigt med rätt information. Jag tog såklart kontakt med statsrådet om denna utredning innan Lilla hjärtat blev mördad. Eftersom Liberalerna är ett samarbetsparti försökte jag på alla tänkbara sätt säga att man borde vidta de viktigaste åtgärderna inom ramen för denna utredning. Svaret jag fick var att LVU redan fanns, men det visste jag ju redan eftersom jag har jobbat med det under hela min yrkesverksamma tid.

När Lilla hjärtat sedan dog så tragiskt - jag är själv från Norrköping - tog jag åter kontakt med ansvarigt statsråd. Jag försökte igen på alla tänkbara sätt och bad till och med om att få träffa juristerna, som menade att detta var omöjligt.

Jag vet att det finns ett utrett förslag som inte har fått någon större kritik, och det finns olika remissinstanser. Men låt oss komma ihåg att jurister sällan är policy makers, utan de berättar hur man har gjort tidigare.

En oro handlar om Europakonventionen och rätten till familjeliv, men LVU inskränker ju rätten till familjeliv. Vi har också infört ett barnäktenskapsbrott, vilket i vissa delar balanserar på kanten men där vi anser att vi ska vara en progressiv röst.

Mot bakgrund av detta är det viktigt att riksdagen tar steget, för remissinstanserna har kanske inte alltid full koll. Hur tänker ledamoten Attefjord kring det?

Anf. 128 Nicklas Attefjord (MP)

Herr talman! Det är väldigt kompetenta organisationer som står med på remisslistan. Det finns ett antal kommuner, det finns ett antal regioner och SKR är väl också med, även om det kanske inte den mest progressiva rörelse vi har.

Jag är i alla fall trygg med att de barnrättsorganisationer som finns på remisslistan inte kommer att ducka för att skriva det som de anser vara vägen till att stärka barns rättigheter i lagstiftningen eller i processerna. Det är några av de röster som jag tycker är viktigast att lyssna på. Jag vet inte vad man kan säga mer, utan jag litar på att de gör sitt jobb som remissinstans.

Anf. 129 Juno Blom (L)

Herr talman! Jag satt själv med i en utredning redan 2012 där Nyamko Sabuni hade föreslagit att man skulle införa ett barnäktenskapsbrott. Det föreslogs också i det utredningsbetänkande som vi lade fram, men då tyckte varken denna kammare eller remissinstanserna att det var förenligt. Man ansåg att det var ett för stort steg att ta, och man hade olika invändningar. Tidigare var det möjligt att ansöka om tillåtelse att gifta sig. Det fanns ett förbud mot att gifta sig som barn, men det gick att söka dispens. Man kände då att det var ett stort steg att gå från det till att det skulle bli kriminaliserat.

Nu, några år senare, har vi ett barnäktenskapsbrott på plats. Man insåg att många barn var berörda av den lagstiftning som togs fram, äktenskapstvång. Man förstod barns utsatta belägenhet och hur svårt det är att göra ett tydligt avståndstagande som barn, vilket krävs för att kunna bevisa tvångsfaktorn.

Vis av erfarenhet i andra frågor som handlar om att utmana menar jag att även om vi inte är nöjda är Sverige en progressiv röst. Det ska vi vara. Vi ska vara stolta. Andra länder ska titta på Sverige och tänka att det är ett föregångsland. Men det krävs modiga vuxna för att utmana föräldrarätten.

Vi har gjort barnkonventionen till lag och höjer den till skyarna, men man måste komma ihåg att svensk lagstiftning har kommit mycket längre än barnkonventionen, som är en kompromiss mellan världens länder. Men på en punkt är barnkonventionen faktiskt starkare än svensk lagstiftning, och det gäller barns rätt att komma till tals.

Oavsett vad man tycker nu när beslutet har fattats rimmar det ganska illa att barn inte skulle få komma till tals i en så viktig och avgörande fråga som att en vuxen person har utsatt en och skapat tillit. Barnens liv har ju inte satts på paus, utan de har skapat ett liv under tiden.

Anf. 130 Nicklas Attefjord (MP)

Herr talman! Som sagt jag håller med om mycket av det ledamoten säger.

Vi kan backa till jämförelsen med barnäktenskap, som såklart är en viktig fråga. Jag tycker att det är jättebra att den nya lagstiftningen är på plats. Där valde riksdagen dock att gå den vanliga vägen. Det gick lite långsammare än vad man hade kunnat önska, men det utreddes inte separat i riksdagen. Nu uppfattar jag att ledamoten menar att det gjorde det - okej.

Den bild jag fått är i alla fall att det inte är den vanliga gången utan att regeringen får ett uppdrag att utreda. Om man inte är nöjd med förslagen får man skicka tillbaka dem för ny beredning - det är så gången behöver vara.

Både denna och tidigare svenska regeringar har fått ett antal reprimander eller vad man kallar det för att juridiken inte har beretts på ett tillräckligt bra sätt. Det här är inte bra, utan det behöver beredas ordentligt. Jag håller med om att det finns en problematik i att juridiken är lite mer konservativ än politiken, men likväl behöver man få med juridiken på tåget.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 15 juni.)