Riskskatt för kreditinstitut

Fru ålderspresident! År 2022 införs en särskild skatt på finanssektorn med 5 miljarder. Den ökas sedan med ytterligare 1 miljard 2023. Förslaget innebär att riskskatten ska betalas av svenska och utländska kreditinstitut som har skulder över 150 miljarder kronor. För svenska kreditinstitut ska samtliga skulder beaktas, även skulder hänförliga till en filial i ett annat land. För utländska kreditinstitut avgörs skattskyldigheten mot bakgrund av skulderna i den svenska verksamheten. Beskattningsunderlaget utgörs av skulderna, och skattesatsen föreslås uppgå till 0,05 procent från 2022 och 0,06 procent från 2023.

Erfarenheterna i Sverige och många andra länder har visat att kriser i det finansiella systemet ofta leder till stora direkta och indirekta kostnader för samhället. De direkta kostnaderna utgörs bland annat av statens kostnader för att säkra den finansiella stabiliteten i en kris till exempel genom att täcka förluster med skattemedel och bidra med nytt kapital i banker i syfte att minska risken för att krisen ska sprida sig i ekonomin. De indirekta kostnaderna uppstår när den ekonomiska konjunkturen viker som en följd av den finansiella krisen.

Bakåt i tiden har skattebetalarna fått gå in med stora belopp för att rädda banker. Det var problem 2008 och även som sagt under den kända krisen på 90-talet. Efterdyningarna av en finansiell kris präglas i många fall av utdragna perioder av minskad produktion och lägre sysselsättning. Tillväxten i ekonomin faller när efterfrågan på konsumtion och investeringar minskar. Samtidigt ökar arbetslösheten, de offentliga finanserna försämras och den offentliga sektorns skuldsättning ökar. Genom att införa en bankskatt är de stora bankerna med och täcker de kostnader för samhället som en finansiell kris riskerar att föra med sig. Bankerna ska självklart vara med och betala.

Fru ålderspresident! Moderaterna är som vanligt för skattesänkningar. Så var det också när Moderaterna satt i regeringsställning. De struntade i att utbilda de poliser som samhället nu skriker efter. Nu vill de lägga mer pengar på bankägarna än på rättsväsendet. Det handlar om 5 miljarder kronor. Det är inga småsummor precis. Man säger att bankskatten är en särbeskattning som det inte finns skäliga motiv att införa. Samtidigt inför man i sitt budgetförslag en så kallad funkisskatt som skapar en skatteklyfta mellan löntagare och dem som har sjuk- och aktivitetsersättning, på samma sätt som man tidigare skapade en skatteklyfta mellan löntagare och pensionärer. Det är ett svek mot personer med funktionsnedsättning, och det är verkligen en omvänd Robin Hood-politik.

Det är rimligt att storbankerna är med och betalar. De har en central roll i den svenska ekonomin, och om det stökar till sig rejält får det verkligen stora konsekvenser.

Fru ålderspresident! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet. Jag yrkar också bifall till de tre tillkännagivandena, som innebär följande:

Regeringen ska senast den 1 oktober 2022 återkomma till riksdagen med ett förslag som träder i kraft senast den 1 januari 2023 och som undantar Kommuninvest från riskskatt för kreditinstitut samt snarast återkomma med förslag på kompensation till kommun- och regionsektorn för ökade kostnader för riskskatten.

Regeringen ska utreda möjligheten att ändra lagen så att skatten inte drabbar lokalt förankrad bankverksamhet.

Regeringen ska följa utvecklingen så att konkurrensen inte snedvrids mellan svenska och utländska banker.

(Applåder)

Fru ålderspresident! Ibland avslöjar det sagda ordet den ofärdigtänkta tanken. Vi lyssnade precis på Socialdemokraterna, som här i talarstolen argumenterade för införandet av den här skatten. Det är fråga om en rätt bedrövlig och sorglig tanke.

Först konstaterade Socialdemokraterna att bankerna ska betala. Okej - det tror jag att många kan ställa upp på. De stora, rika bankerna ska betala. Men bara en minut senare i samma anförande konstaterade Socialdemokraterna att staten ska kompensera kommunerna för de ökade kostnaderna för skatten. Då börjar man ju fundera: Vem är det som betalar skatten egentligen?

Om man i första andetaget säger att det är bankerna som ska betala skatten och i nästa sekund säger att staten måste kompensera kommunerna för de ökade kostnaderna har man visat att man antingen ljuger på den första punkten, inte har fog för det man säger på den andra punkten eller över huvud taget inte har förstått sakfrågan. Det kan inte vara på något annat än ett av de tre sätten. Det här är allvarligt, för vi pratar om mycket pengar och för Sverige viktig verksamhet.

Fru ålderspresident! Häromdagen kom jag i samspråk med ett lärarpar. Vi pratade om många olika saker, framför allt skolan men också andra politiska frågor. Lärare är ju en väldigt viktig del av vårt samhälle. Det är en yrkesgrupp som utbildar sig länge, sliter hårt, tar hand om våra barn och lär våra barn och unga kunskaper som de själva behöver och som vi som samhälle behöver.

Det är alltid lätt att utnämna olika yrkesgrupper till hjältar. Sanningen är väl att alla som jobbar är hjältar på sina sätt. Det finns ju inga arbetsuppgifter som samhället direkt klarar sig utan. Ibland behöver man en läkare. Soporna behöver transporteras bort, kontoret behöver vara rent, man behöver någonting att äta till lunch och så vidare. Alla som jobbar är på sitt sätt hjältar. Men, fru ålderspresident, jag tror att vi alla kan vara överens om att lärare har en alldeles särskild och viktig roll.

Därför är det väldigt tråkigt att notera att Liberalerna inte deltar i debatten om den skatt man så gärna vill införa för bland annat den här akademikergruppen. Det handlar om personer som tar studielån, utbildar sig länge och sedan arbetar väldigt hårt för i sammanhanget medelmåttiga löner. Om Socialdemokraternas logik stämmer, vilket jag tror att den gör, kommer skatten att övervältras på och betalas av bankernas kunder. Ibland är det kommuner, oftast är det bolånetagare. Ett lärarpar som har lånat till sin lägenhet kommer med denna skatt att få ungefär 4 000-6 000 kronor i höjd skatt varje år.

Det hörs dock inte ett ord från Socialdemokraterna om att de ska kompenseras från staten. Nej, de får helt enkelt betala. Kommunerna ska eventuellt få kompensation, men lärarparet ska få betala 4 000-6 000 kronor per år. Som de jag pratade med konstaterade: Häromdagen skröts det med att vi fick 100 kronor i sänkt skatt varje månad. Nu får vi alltså 6 000 kronor i höjd skatt varje år på vårt bolån.

Man behöver inte vara mattelärare för att konstatera att det är fem gånger mer.

Här pratar vi alltså om en skattehöjning för alla människor som arbetar och sliter och som äger sitt boende. Det är ingen bra politik för Sverige, för att arbeta, anstränga sig, utbilda sig, äga sitt hem och ta ansvar för det är någonting positivt och någonting som borde premieras, inte beskattas och på olika sätt bestraffas.

Fru ålderspresident! Det allvarligaste med det här förslaget, även om det är allvarligt i sig självt, är inte den höjda skatten för alla bolånetagare. Vi tycker förvisso att det är helt fel inriktning på politiken att höja skatten med 4 000-6 000 kronor varje år för dem som arbetar, för de betalar redan väldigt mycket i skatt. Men det allvarligaste med det här beslutet är ju att det motverkar sitt syfte. Man har döpt skatten till många olika saker över åren. Den har hetat "bankskatt" och "kreditskatt", och nu kom man på, troligtvis i något pr-samtal i fikarummet, att man skulle vara listig och döpa om den till "riskskatt" i stället.

Problemet är att Riksbanken, Riksgälden och Finansinspektionen, samtliga remissinstanser, invänder mot eller avstyrker att skatten införs, eftersom den ökar riskerna i ekonomin. Den svenska ekonomin blir alltså mer sårbar efter att den här skatten införs.

Detta beror på många olika faktorer. Magdalena Andersson har redan vid ett tillfälle varit med och drivit ut en bank ur Sverige, Nordea som lämnade Sverige med sitt huvudkontor. Med den här typen av skatter som specifikt vänder sig mot just de svenska bankerna kan det givetvis hända att fler banker lämnar landet.

Det riktigt allvarliga och riskfyllda, fru ålderspresident, är dock att man skapar incitament till ett ekonomiskt beteende som gör det svårare för staten att hantera kriser. Om de allra flesta har sina bolån i ett antal banker och det inträffar en kris kan staten, likt 2008, gå in och stötta dessa banker och stabilisera systemet. Människors skulder förfaller inte. Det uppstår inte situationer som i USA, där människor drivs från sina hem när de inte kan betala sina räntor och skulder.

Med den här skatten skapar dock regeringen ett incitament att i stället låna pengar av många små kreditinstitut som inte träffas av skatten. Man skapar också ett incitament att låna utomlands. Detta innebär att hushållen tar på sig en valutarisk, vilket är dåligt. Om det uppstår en kris och människors bolån är utspridda på hundratals eller tusentals små institut är statens möjlighet att stabilisera ekonomin mycket mindre än om man har ett mindre, begränsat antal banker som fungerar på liknande sätt.

Trots att man har döpt det här till "riskskatt" är det alltså precis tvärtom så att denna skatt försvårar möjligheten att hantera en ekonomisk kris. I stället ökar incitamenten att skapa instabilitet och ojämlikheter i ekonomin. Därför instämmer vi självklart i Riksbankens, Riksgäldens och Finansinspektionens kritik mot den här skatten.

Fru ålderspresident! Man måste också säga någonting om hur skatten har införts och nu kommit till riksdagens bord. Magdalena Andersson har som enda finansminister gjort sig känd för att ha fått kritik av Finanspolitiska rådet för att bryta mot det finanspolitiska ramverket. Ett av Magdalena Anderssons första beslut som finansminister var att börja trixa med skatteredovisningen. Man slutade att redovisa sysselsättningseffekter och bedömningar av enskilda skatter. Det ska höljas i dunkel och vara ogenomskådligt för allmänheten, precis så som Socialdemokraterna vill ha skattesystemet.

I det här fallet har man dock slagit någon form av rekord. Det går inte att förstå eller följa när man beslutade om den här skatten, dess storlek eller namn. Det är helt enkelt obegripligt, därför att man har gjort våld på det finanspolitiska ramverket och på de budgeteringsprinciper som finns.

Kring detta har regeringen fått allvarlig kritik från många olika håll, och den är minst sagt välförtjänt. Beslutsfattandet i Sveriges riksdag ska präglas av transparens, öppenhet och spårbarhet för enskilda, för journalister och för oppositionen. Så är inte fallet den här gången.

Skatten lämnades också på riksdagens bord utan att det var godkänt av EU-kommissionen. Det är i sig lite lustigt när man tänker på att vi har ett konkurrensregelverk i EU för att länder inte ska gynna sin egen nations företag. Här var man snarare tvungen att utreda om Sverige missgynnade sina egna företag så mycket att det inte var rimligt att genomföra den. Det säger kanske något om regeringen i många sammanhang.

Skatten lades alltså på riksdagens bord utan att vi visste om den var godkänd av EU-kommissionen eller inte. Inte nog med det: Regeringen har, från det att man aviserade att skatten skulle införas, haft två år på sig att lägga den på riksdagens bord. Men man hann ändå inte få med den i budgetpropositionen. Det här är ett fifflande och ett trixande med budgetprocessen och det finanspolitiska ramverket som helt enkelt inte hör hemma i Sverige.

Fru ålderspresident! Moderaterna kommer inte att delta i beslutet om propositionen, och vi kommer inte heller att delta i beslutet om de här tillkännagivandena. Den sista punkten som behöver noteras är nämligen att Finansdepartementet, dess tjänstemän och socialdemokratiska statssekreterare, har informerat riksdagen om att dessa tillkännagivanden är omöjliga att uppfylla.

Det går alltså inte att uppfylla dessa tillkännagivanden, vilket utskottets ledamöter är fullt informerade om. Det går inte att inom befintligt regelverk undanta Kommuninvest, för det skulle bryta mot de regler som finns. Det går helt enkelt inte. Det är omöjligt.

För att sy ihop en majoritet som egentligen inte finns och trixa igenom förslaget i riksdagen har man ändå valt att lägga ett sådant tillkännagivande, trots att regeringen alltså redan har meddelat att det strider mot de lagar och regler som gäller. Det går inte. Ändå väljer man att lägga fram ett beslut på riksdagens bord som man på förhand vet inte går att genomföra. Regeringen kan givetvis bara svara på detta tillkännagivande med att det bryter mot regelverket och därför inte kan genomföras, precis som man redan har sagt till riksdagen.

Vad har vi då fattat för beslut här? Vi har alltså fattat ett beslut som vi på förhand vet inte går att genomföra.

Fru ålderspresident! Är det så svensk demokrati ska fungera?

Fru ålderspresident! I tidningarna har man kunnat läsa att Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och inledningsvis också Liberalerna satt i ett halvår och diskuterade och förhandlade om att få fram ett budgetalternativ som skulle tas den här hösten. Vad man kan konstatera är att man lyckades få ihop 20 miljarder av över 1 000 miljarder, alltså ungefär 0,2 procent av den totala budgeten.

Det är som vanligt, likt tidigare, en servettskiss där man inte har tagit bort inkomsten från beskattning av storbankerna. Glömde man bara det helt plötsligt, eller vad var det som hände, om nu den här skatten är så fruktansvärt förhatlig?

Jag tycker att det är ganska rimligt och bra att utskottet har tagit initiativet att man ska kompensera kommunerna om det blir ökade kostnader beroende på Kommuninvest. Men det är ju inte samma sak som att man kan skippa hela förslaget om att storbankerna faktiskt ska vara med och betala sin andel. De har fått stora skattesänkningar i och med bolagsskattesänkningen. Om det nu var så att man per definition måste övervältra allt på kunderna, för det förutsätter ju Niklas Wykman, undrar jag: Varför sänkte man då inte kostnaderna för bolånekunderna när man fick så stora skattesänkningar?

Min fråga till Niklas Wykman är: Varför är särbeskattning farlig när det gäller storbankerna men inte när man inför en funkisskatt, där funktionshindrade helt plötsligt ska betala mer i skatt än vad löntagarna gör?

Fru ålderspresident! Det var nog många som slog på tv:n tidigt i morse och tittade på luciatågen. En del har säkert tv:n på fortfarande och sitter nu hemma lite förundrade över vad det är Marie Granlund undrar över. Men eftersom Marie Granlund har en replik kvar har hon möjlighet att reda ut detta för svenska folket.

Marie Granlund säger att kommunerna ska kompenseras men att storbankerna ska betala skatten. Kan Marie Granlund reda ut vem det är som betalar skatten? Om det är storbankerna som betalar skatten - varför ska då kommunerna kompenseras? Och vidare: Om kommunerna ska kompenseras - vad händer då med dem som är de stora kunderna i banken, det vill säga alla svenskar som är bolånetagare?

Den svenska bolånestocken uppgår till under 4 biljoner kronor - 3,5-3,8 biljoner kronor ungefär. Det ska täcka en skatteintäkt på 5 miljarder, och det ger en räntehöjning med ungefär 0,0014 procent. Det blir utslaget på en vanlig Stockholmsfamilj 6 000 kronor i månaden. För lärarfamiljen, som vi pratade om, blir det ungefär 4 000 kronor i månaden.

Om ingen övervältring sker kommer de här personerna såklart inte att behöva betala skatten. Men Socialdemokraterna säger ju själva att det kommer att ske en övervältring eftersom man ska kompensera Kommuninvest, där landets kommuner också ska betala skatten.

Det här undrar nog de som tittar på detta lite över. Vad gör Marie Granlund och Socialdemokraterna för bedömning? Är det full övervältring, eller är det till hälften? Om vi reder ut det kommer vi säkert vidare i debatten.

Fru ålderspresident! Vi kan konstatera att det inte blir något svar på varför man inte tog bort bolagsskatten från rambeslutet. Och varför hanterade man det totalt olika i utskottet? Moderaterna hanterade det på ett sätt, Kristdemokraterna på ett annat sätt och Sverigedemokraterna på ett tredje. Det känns inte speciellt trovärdigt inför framtiden. När ni hade ett halvår på er att sätta er ned och komma fram till ett budgetalternativ blev det 20 miljarder av över 1 000 miljarder, 0,02 procent.

Jag tycker att Niklas Wykman borde läsa vad remissinstanserna skriver, och då menar jag alla remissinstanser. Konkurrensverket till exempel, som har att bevaka konkurrensen på bland annat banksidan, säger i sitt svar att det här kan leda till ökad konkurrens inom banksektorn. Och det är ju något av det absolut viktigaste för bolånekunderna.

Vi följer utvecklingen och ser hur det blir, och Niklas Wykman är väldigt välkommen att i vårpropositionen stödja förslag om mer pengar till kommunerna. Ni är själva med och inför en bankskatt; ni har ju inte tagit bort den.

Jag har fortfarande inte fått svar på frågan om varför det är funktionshindrade som ska betala högre skatt än en löntagare gör. Det är precis på samma sätt som det var tidigare - att en löntagare betalade mindre skatt än en pensionär. Det tar väldigt lång tid att rätta till alla sådana här konstigheter, men Niklas Wykman kanske i alla fall kan svara på hur det är tänkt.

Fru ålderspresident! Socialdemokraterna och Marie Granlund är desperata. De vet att de gör något som är dåligt för Sverige.

Marie Granlund är så desperat, fru ålderspresident, att hon vill prata om någonting helt annat. Hon vill prata om inkomstbeskattningen för privatpersoner. Där kan Marie Granlund få ett mycket tydligt besked: Moderaterna tycker att det ska löna sig att arbeta. Vi skäms inte en sekund för det. Vi tycker att det är bra att människor arbetar.

Med vår budget, som ju faktiskt har vunnit, får den grupp Marie Granlund pratar om 850 kronor i sänkt skatt varje månad. Det är den största skattelättnaden den gruppen någonsin har fått: 850 kronor mer!

Men Marie Granlund vill inte prata om den skatt hon står här för att införa - den som den hårt arbetande medelklassen ska betala, enligt Marie Granlunds egen bedömning, med 4 000-6 000 kronor varje månad i skattehöjning. Det är bortdribblat och dolt genom olika namn och trixande med det finanspolitiska ramverket.

Marie Granlund är mycket väl medveten om precis det problem jag har påtalat: Det är svårt att ta bort en skatt som inte införs. Det är hela vår kritik. Den här skatten införs inte i den här budgeten. Det finns ingen beslutspunkt i budgeten och i finansplanen om att införa denna skatt. Marie Granlund och Socialdemokraterna menar att det gjordes för två år sedan - okej, fast under ett annat namn, med en annan intäktsprognos och med en annan syftesbeskrivning. Det är därför vi menar att man med det här begår våld på det finanspolitiska ramverket.

Marie Granlund är medveten om detta, och det är därför hon ställer frågan. Hon vet om att det har fuskats, trixats och manipulerats med det här, och sedan försöker hon göra en retorisk fälla av det. Men, fru ålderspresident, är det så demokratin i Sverige ska fungera? Man säger bara att det här kan vi inte göra någonting åt, för det beslutade vi om för två år sedan med ett annat syfte och ett annat namn.

Marie Granlund är svaret skyldig till lärare och alla andra yrkesgrupper när hon nu höjer skatten med 4 000-6 000 kronor varje år, enligt sin egen argumentation.

Fru ålderspresident! När skatt för banker och kreditinstitut höjs eller införs går den inte obemärkt förbi. Det blir i slutänden kunderna som får betala.

En av stridsfrågorna i ärendet har varit Kommuninvest, som är ett kreditinstitut som skiljer sig från andra genom att det ägs och garanteras av över 290 kommuner och regioner. Det drivs utan vinstsyfte, det har ett samhällsnyttigt uppdrag och det säkrar stabila och billiga lån till den svenska välfärden.

Förslaget innebär att Kommuninvest kommer att bli föremål för den nya riskskatten. Om Kommuninvest inte undantas från förslaget riskerar detta att drabba landsbygden, och det blir i praktiken till en landsbygdsskatt. Det är de små och medelstora kommunerna på landsbygden som inte har samma möjligheter att utöva en kostnadseffektiv upplåning utan kommunal samverkan, och därmed är det just de som drabbas.

Om den kommunala samverkan på finansieringsområdet missgynnas av skatten kommer kommuner i högre grad att etablera nya egna upplåningsprogram eller öka upplåningen i redan etablerade program, vilket skulle ge upphov till ökade refinansieringsrisker i kommunsektorn. Detta skulle kunna få en direkt motsatt effekt mot vad regeringen eftersträvar, eftersom skatten då i stället kan komma att höja den finansiella risken i kommunsektorn vid en finanskris.

Regeringens syfte med införande av riskskatten var inte att det skulle bli till en landsbygdsskatt. Man ville i stället, som man beskriver det i propositionen, komma åt kreditinstitut som vid en finansiell kris riskerar att orsaka väsentliga indirekta kostnader för samhället. Att påföra Kommuninvest denna skatt skulle innebära att skatten enbart slår direkt mot kommunernas och regionernas räntekostnader eftersom Kommuninvest själv inte tar del av någon vinst. Således medför denna bankskatt, eller landsbygdsskatt, bara en högre kostnad för investeringar i välfärden.

I dagsläget har Kommuninvest driftskostnader på 260 miljoner kronor för att kunna utföra arbetet runt om i landet. Med det här förslaget beräknas skatten uppgå 280 miljoner kronor för 2022 och därefter öka till 330 miljoner kronor. Vi menar att det inte är rimligt att lägga över dessa kostnader på kommunerna, där de mindre landsbygdskommunerna förmodligen kommer att drabbas värst.

Trots att detta betänkande nu innehåller ett utskottsinitiativ med ett tillkännagivande om att regeringen ska återkomma med förslag om att Kommuninvest ska undantas från skatten - vilket också innebär ett bifall till punkt 1 i vår följdmotion, något som i och för sig är glädjande - pekar mycket ändå på att detta kommer att bli omöjligt att genomföra i praktiken eftersom EU-kommissionen slagit fast att det skulle utgöra statsstöd och därmed strida mot fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

Dessutom, fru ålderspresident, kan regeringens förslag i praktiken innebära att utländska banker som bedriver verksamhet i Sverige genom en låneförmedlare via filial eller dotterbolag kan kringgå riskskatten. Förslagets utformning innebär då att kreditinstitut som kan bedriva låneförmedling via detta upplägg snedvrider konkurrensen gentemot de svenska kreditinstitut som omfattas av riskskatten. Det riskerar också att öka incitamenten för de svenska kreditinstitut som omfattas att se över sina lånestrukturer och i större omfattning flytta verksamhet utomlands och bedriva sin låneförmedling i Sverige via filial eller dotterbolag.

Av den anledningen anser vi att propositionen borde ha omformulerats så att även utländska banker som bedriver verksamhet i Sverige genom en låneförmedlare via filial eller dotterbolag omfattas av riskskatten. Om detta inte sker borde regeringen efter lagens införande utreda i vilken utsträckning utländska banker som bedriver verksamhet i Sverige på detta sätt kringgår riskskatten och då snedvrider konkurrensen på den svenska kreditmarknaden.

Vad gäller hanteringen av ärendet, som har nämnts även av tidigare talare, aviserade regeringen i budgetpropositionen från 2020 att en skatt på finanssektorn skulle införas med hänsyn till de samhällskostnader som kan uppkomma i händelse av en finansiell kris. År 2021 valde man att kalla den nya skatten för bankskatt i stället - en skatt som dessutom skulle höjas från 2023. Syftet var att man skulle delfinansiera tillskottet till försvaret. I årets budgetproposition för 2022 nämns inte skatten alls, men de beräknade skatteintäkterna finns väl dolda i tabellerna, återigen under benämningen skatt på finanssektorn.

Detta sammantaget har gjort det svårt för oppositionen och naturligtvis även för allmänheten att följa med i vad budgetpropositionen faktiskt innehåller, vilket avviker från den praxis som vanligtvis tillämpas. Man kan därför ifrågasätta om det finanspolitiska regelverket har efterlevts i detta fall.

Sverigedemokraterna har med anledning av allt detta valt att inte delta i beslutet om förslagets punkt 1, som gäller införandet av den nya riskskatten.

Fru ålderspresident! Låt mig börja med att konstatera att ökat skatteuttag från den finansiella sektorn är en del av finansieringen av den försvarsuppgörelse som slöts under 2019. Vi hedrar den överenskommelsen och släpper därför igenom förslaget.

Men, fru ålderspresident, det finns ett stort men när det gäller hur regeringen valt att konstruera det förslag som ligger på bordet i dag. Förslaget är undermåligt utformat, och själva processen för framtagandet av förslaget är också undermålig.

Fru ålderspresident! Processen är nu överspelad, men jag anser ändå att den bör nämnas i sammanhanget. Det är inte allmänt känt, men i propositionen står: "förslaget [har] anmälts till kommissionen för rättslig säkerhet om att förslaget inte utgör statligt stöd. Denna bedömning bör bekräftas av kommissionen innan förslaget genomförs." Regeringen har alltså lagt en proposition på riksdagens bord utan att över huvud taget veta om den vilar på laglig grund. Detta är mer än flagrant.

Fru ålderspresident! Centerpartiet har lämnat ett särskilt yttrande där vi utförligt beskriver våra synpunkter på förslaget, och jag kommer att redogöra för vår huvudsakliga kritik.

Jag vill börja med det mest centrala. Centerpartiet vill att regeringen senast i samband med vårpropositionen kommer med förslag till ny utformning av skatten. Både direkta och indirekta effekter som inte kan ha varit avsedda måste åtgärdas snarast. Jag vill i korthet beskriva varför vi tycker att det är viktigt med en så skyndsam hantering. Vår kritik kan sammanfattas i fem punkter.

Den kritik mot förslaget som framförts av regeringens egna expertmyndigheter är särskilt allvarlig, och vi delar deras bedömning. Vi har våra expertmyndigheter för att kunna säkerställa oberoende expertis. Såväl Finansinspektionen som Riksgälden och Riksbanken är tydliga i sin kritik. Riksbanken går så långt som till att vilja avstyra förslaget.

Bland den kritik som expertmyndigheterna lyfter finns exempelvis risken att skatten kan medföra att banker flyttar verksamhet från den svenska delen eller att den redovisas på ett mindre rättvisande sätt, till nackdel för finansiell stabilitet och tillsyn. Risken för negativa effekter ur ett samhällsperspektiv är återkommande i kritiken från flera remissinstanser. Flera lyfter att förslaget inte är tillräckligt starkt kopplat till kreditinstitutens risktagande.

Fru ålderspresident! Utformningen av skatten skapar en snedvriden konkurrenssituation på den finansiella marknaden. Den valda utformningen kommer nämligen att gynna utländska banker som på olika sätt kan undgå skatten, bland annat genom så kallad låneförmedling. Detta skulle ge utländska banker en konkurrensfördel i förhållande till svenska banker. Det kan inte ligga i Sveriges intresse att missgynna svenskt näringsliv och i stället uttryckligen gynna andra länders. Därtill minskar även Sveriges möjligheter att upprätthålla den rådande mycket höga finansiella stabiliteten när kreditgivningen flyttar från Sverige till annat land.

Fru ålderspresident! Gränsvärdet medför att kundägda banker i Sverige, till exempel Sparbankerna, i stor utsträckning inte träffas direkt av skatten. Detta är viktigt eftersom de kundägda bankerna har oerhört stor betydelse för både enskilda låntagare, företag och i förlängningen möjligheten att finnas och verka i den svenska landsorten.

Utformningen av skatten innebär dock att hela sparbanksrörelsen träffas ändå. Mindre kreditinstitut som Sparbankerna är vanligtvis beroende av omfattande samarbete med större kreditinstitut som har verksamhet med skuldsättning överstigande gränsvärdet och därför träffas av skattskyldigheten. Detta riskerar med stor sannolikhet att leda till att mindre kreditinstitut får kostnadsökningar till följd av att de samarbetar med leverantörer som drabbas av skatten. Denna indirekta effekt har inte varit syftet med skatten och riskerar att slå hårt mot den finansiella infrastrukturen utanför städerna.

Fru ålderspresident! Alla kundägda banker ligger inte under gränsvärdet, något som i realiteten beror på den valda associationsformen. Koncerner som snarare är att betrakta som en samling mindre regionala företag träffas av riskskatten. Detta är väldigt olyckligt och kan inte heller ha varit syftet med skatten. Jag tänker här i första hand på Länsförsäkringar Bank.

Fru ålderspresident! Ett grundläggande problem är att skatten riskerar att försämra kommunernas möjligheter att finansiera samarbetet inom ramen för Kommuninvest. Detta har även noterats av andra talare härifrån talarstolen. Kostnaderna kommer att öka. Framför allt små och medelstora kommuner kommer att drabbas oproportionerligt hårt eftersom de helt enkelt har svårare att finansiera investeringar på kapitalmarknaden.

Mer än två tredjedelar av Sveriges kommuner har i princip all sin upplåning via Kommuninvest. Det är finansiering som tas in för att bygga och rusta upp skolor, äldreboenden, sjukhus och hyresbostäder. Riskskatten kommer därmed att innebära en betydande kostnadsökning för viktiga välfärdsprojekt. En naturlig följd blir då att färre sådana projekt kan genomföras. Den typen av utlåning till kommunalt finansierad välfärd måste anses falla långt utanför skattens motiv.

Avslutningsvis, fru ålderspresident, ska skatteuttaget från den finansiella sektorn öka som en del av försvarsuppgörelsen. Men när effekter uppstår som aldrig kan ha varit regeringens syfte och när remissinstansernas kritik är omfattande, i många stycken likartad och i centrala delar inte bemöts måste regeringen agera och det skyndsamt. En väl fungerande finansiell infrastruktur i hela landet, finansiell stabilitet och likvärdiga konkurrensvillkor kan inte negligeras.

Jag vill här från talarstolen backa upp det särskilda yttrande som Centerpartiet har lagt fram.

Fru ålderspresident! Detta blev en väldigt spridd debatt till en början. Om Moderaterna bryr sig så mycket om bostadspolitiken kanske de ska fundera på varför de vill slopa investeringsstödet. Och om Sverigedemokraterna hade brytt sig om landsbygden hade de väl sett till att kapitalet inte koncentreras till storstäderna och så vidare. Men detta handlar om bankskatten, eller en ny riskskatt, som ska införas för kreditinstitut.

Fru ålderspresident! I dag domineras finanssektorn av ett fåtal affärsbanker. Sveriges banksystem är koncentrerat kring ett fåtal tätt sammanlänkade stora banker. I händelse av en finansiell kris riskerar därför problem hos en av dessa banker att snabbt sprida sig över hela banksystemet, vilket kan innebära ett hot mot stabiliteten. Det är just för att väga upp riskerna och de kostnader som kan drabba samhället till följd av en eventuell finanskris som en riskskatt införs för denna sektor.

Det är ju så, fru ålderspresident, att vi gång på gång har bevittnat hur framför allt storbanker inte bär sina egna kostnader vid kriser utan förväntar sig att vinsterna privatiseras och förlusterna socialiseras. Varför ska vanliga arbetare betala bankernas risker och förluster?

Det är inga vanliga företag vi debatterar i dag, utan bankerna är starkt uppbackade av staten och får därigenom garantier. Det är helt enkelt så att bankerna riskerar att orsaka stora kostnader för samhället vid en finanskris. Det kan inte vara sjuksköterskans, busschaufförens eller industriarbetarens roll att bära dessa kostnader. Och i ärlighetens namn, fru ålderspresident, har de fyra storbankerna delat ut över 300 miljarder de senaste fem åren. De har råd med denna skatt.

Vi har kommit överens om att föreslå en rad tillkännagivanden, som har tagits upp i tidigare anföranden. Först och främst ställer vi i Vänsterpartiet oss bakom förslaget om en riskskatt.

Det första av de tillkännagivanden som vi är överens om och som har kommit upp i debatten handlar om att det offentliga kreditinstitutet Kommuninvest ska undantas från lagen. Institutet kan drabbas trots att det inte orsakar den risk för samhället som lagen syftar till att motverka. Det är därför vi har kommit överens om att regeringen nästa år ska återkomma med ett förslag för att undanta Kommuninvest och snarast komma med ett förslag om att kompensera kommun- och regionsektorn.

Det andra tillkännagivandet handlar om att vi anser att lokala banker inte ska drabbas. En riskskatt kan leda till ökade lånekostnader för en kundkrets som uteslutande består av hushåll och de allra minsta företagen, och vi vill absolut inte att skatten ska slå mot dem. Därför vill vi att regeringen ska utreda möjligheten att ändra lagen så att riskskatten inte drabbar dem.

Det tredje tillkännagivandet, fru ålderspresident, handlar om den snedvridna konkurrensen. Här bör regeringen säkerställa att utländska banker inte gynnas av lagen på bekostnad av svensk bankverksamhet.

Avslutningsvis, fru ålderspresident, vill jag rikta ett tack till Socialdemokraterna, Kristdemokraterna, Miljöpartiet och sist men inte minst - eller de är ju faktiskt minst - Liberalerna för ett gott samarbete och för att våra partier föreslår tillkännagivanden som gör förslaget mer träffsäkert och följer syftet. Jag vill också tacka utskottskansliet, som har fått hantera ärendet genom alla turer. Glad lucia på er!

(Applåder)

Fru ålderspresident! Jag brukar inte begära replik på Tony Haddou, för det brukar resultera i en utläggning om Marx, världskapitalismens förgänglighet och andra saker, men jag tänkte ändå försöka bena ut något. Eftersom Socialdemokraterna och Marie Granlund inte ville förklara kanske Tony Haddou, som står bakom tillkännagivandena, kan förklara.

Socialdemokraterna med samarbetspartier underkänner sin finansminister, sin statssekreterare och sitt finansdepartement. Finansdepartementet och statssekreteraren har nämligen varit mycket tydliga med att tillkännagivandet inte går att genomföra. Finansdepartementet och den socialdemokratiska statssekreteraren har upprepade gånger meddelat utskottets ledamöter att det inte går att undanta Kommuninvest från regelverket.

Utskottets ledamöter har vid inte bara ett tillfälle och inte bara två tillfällen utan vid flera tillfällen informerats av den socialdemokratiska regeringen om att detta är ogenomförbart. Ändå står Socialdemokraterna tillsammans med Vänsterpartiet och andra partier här i dag och vill genomföra just en sådan regel, exakt den regel som den egna regeringen säger inte går att genomföra.

Finansdepartementet har noggrant redogjort för hur de vid upprepade kontakter med EU-kommissionen har försökt förklara att man vill undanta Kommuninvest och fått förklarat för sig att det är omöjligt. Därför har man heller inte föreslagit detta för riksdagen. Sedan kommer samma socialdemokratiska parti tillbaka till regeringen och säger att det ska man visst göra och att det nu fattas ett riksdagsbeslut om det. Och om en vecka kan regeringen givetvis svara: "Precis som vi sa tidigare går det inte."

Kan du, Tony Haddou, reda ut detta lite för oss?

Fru ålderspresident! Det är därför vi föreslår ett tillkännagivande. Vi ska se till att regeringen återkommer med utredningen. Vi är beredda på att en sådan utredning kan ta ett halvår, möjligtvis, fram till vårpropositionen.

Vi är absolut beredda på att fortsätta att se över detta med regeringen. Det kallar jag att ta ansvar. Jag tror att Niklas Wykman bara är djupt besviken över att det kommer en bankskatt. Han kallar den bedrövlig och sorglig, men nu införs den vid årsskiftet. Jag tror att det är där skon klämmer för Niklas Wykman - man har inte kunnat stoppa den.

Det som chockar mig mest är att det kommer sådana här repliker när M-KD-SD inte kunde hantera bankskatten när de skulle samarbeta. Är det inte bättre att du pratar med KD och Sverigedemokraterna om varför ni inte kunde komma överens i denna fråga i stället för att gå på Vänsterpartiet och Socialdemokraterna?

(TJÄNSTGÖRANDE ÅLDERSPRESIDENTEN: Jag vill be ledamoten att tala via talmannen, eller via ålderspresidenten i det här fallet.)

När Niklas Wykman ändå står här och vill reda ut saker tycker jag att han ska förklara, vilket han inte gjorde i replikskiftet tidigare, varför funktionshindrade ska betala mer i skatt än löntagare. Det kan du väl reda ut först?

(TJÄNSTGÖRANDE ÅLDERSPRESIDENTEN: Debatten går som sagt via ålderspresidenten eller talmannen.)

Fru ålderspresident! Samma sak gäller för Tony Haddou som för Marie Granlund: Byter man samtalsämne har man kanske visat på en svaghet eller blottat en osäkerhet i fråga om det som man egentligen är här för att tala om.

Men låt oss tala lite om dem som Haddou benämner som de funktionsnedsatta. Jag vill först och främst understryka att väldigt många människor med olika funktionsnedsättningar eller funktionsvariationer arbetar. Jag tycker att det är osmakligt att säga som Tony Haddou gör. Det är väldigt många människor med olika typer av utmaningar som varje dag sliter, försörjer sig själva och betalar skatt.

Vad gäller personer som lever på sjuk- och aktivitetsersättning sänker vi skatten för dem med 850 kronor. De har aldrig fått en så stark inkomstförbättring som med den budget som regeringen har beslutat om och som Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna har lagt till riksdagen. Det går helt enkelt inte riktigt ihop.

När det gäller sakfrågan är Kristdemokraterna, Moderaterna, Sverigedemokraterna och många fler partier mycket överens. Det framgår tydligt i de diskussioner som är. Det som har gjort detta väldigt svårt, när man resonerar med skickliga kollegor som Hampus Hagman och andra kristdemokrater, är att regeringen menar att detta beslut fattades 2019. Det är väldigt svårt att sätta sig i en tidskapsel och åka tillbaka till 2019 och göra någonting åt det. Vår invändning är, så att säga, att detta inte har redovisats och tydliggjorts på ett transparent sätt. Det går helt enkelt inte att hantera frågan på ett bra sätt, givet regeringens agerande.

Men det som återstår, Tony Haddou, är frågan: Menar du alltså att statssekreteraren, finansministern och Finansdepartementet har fel i sin bedömning? De menar ju att det förslag som ni har inte går att genomföra. Har regeringen fel i sin bedömning?

Fru ålderspresident! Jag måste ändå säga att Niklas Wykman faktiskt har fel när han säger att M, KD och SD är överens. Det är bara att titta på hur vi har gått igenom hela processen kring detta förslag. KD är för, och M är emot - och de ska samarbeta. Det är det som gör det så förskräckligt. Ni står och säger: Vi är emot detta. Det går så dåligt och så vidare. Men ni har ett samarbete och har justerat statsbudgeten, och där är ni inte överens om detta. Det är det som är skiljelinjen här.

Niklas Wykman säger att vi är osäkra. Nej, vi är inte osäkra kring bankskatten. Vi är väldigt säkra kring bankskatten. Jag nämnde tidigare i mitt anförande att storbankerna har delat ut 300 miljarder de senaste fem åren. Då anser jag att det är väldigt rimligt att de kan stå upp när det sker en finansiell kris.

Om Niklas Wykman bryr sig så mycket om arbetare undrar jag: Varför ska arbetare, vanliga löntagare, bära dessa kostnader, bära bankernas risker? Vi vill inte tillbaka till de kriser vi hade tidigare där vanliga arbetare liksom ska "baila" ut bankerna. Det är uppenbarligen det Moderaterna vill. Det har ni inget emot.

Det är inte mycket att säga kring detta. Jag får nog återgå till det jag nämnde för Niklas Wykman i det första replikskiftet. Jag tror att det handlar väldigt mycket om att detta är en stor förlust för Moderaterna. Det kommer att införas en bankskatt, helt enkelt. Det är mellan 5 och 6 miljarder. Det är välbehövliga pengar, skulle jag säga, till välfärden, för att göra det bättre runt om i kommunerna. Vad Kommuninvest, som kommer att kompenseras, kommer att betala är inte i närheten av detta. Det är summor som inte är i närheten av vad bankskatten genom åren kommer att dra in. Detta ser vi som ett väldigt rimligt förslag.

Fru ålderspresident! Det förslag som vi debatterar i dag innebär att stora banker ska betala en särskild skatt till staten om summan av bankens skulder överstiger 150 miljarder kronor. Skatten ska kommande år uppgå till 0,05 procent av skulden.

Vi kristdemokrater har sedan flera år varit positiva till att storbankerna betalar mer i skatt, exempelvis kopplat till deras egna skulder eller deras eget risktagande.

Ett skäl till att det är rimligt att beskattningen av systemviktiga banker ökar är att dessa vid en finansiell kris inte bara riskerar att orsaka direkta kostnader för samhället utan också indirekta kostnader i form av lägre tillväxt eller högre arbetslöshet. Ett annat skäl är att den finansiella sektorn är befriad från moms. Och ett tredje skäl är att ränteavdragen åtminstone indirekt fungerar som ett slags skattelättnad för bankerna.

Men, fru ålderspresident, även om det i grunden är positivt att en bankskatt som är kopplad till bankens skulder nu införs är den utformning som regeringen tagit fram riktigt dålig. Regeringen har nämligen utformat skatten så att den inte bara träffar ett antal storbanker utan också det offentliga kreditinstitutet Kommuninvest.

Kommuninvest är en samverkan mellan de flesta av Sveriges kommuner och regioner, och det är en mycket viktig organisation. Det är hit man vänder sig för att låna pengar när man till exempel ska bygga äldreboenden eller sjukhus eller rusta upp en skola. Över 200 av Sveriges kommuner låter nästan all upplåning ske via Kommuninvest. Och många av dem, särskilt de små, har inte möjlighet att få tillgång till lån av detta slag på egen hand.

Att regeringen utformat skatten på ett sätt som gör att Kommuninvest träffas innebär alltså att byggen eller renoveringar av skolor och äldreboenden fördyras. Det var knappast syftet med skatten.

Fru ålderspresident! Att Kommuninvest drabbas av skatten får fler negativa effekter. En av de mest negativa är att detta kommer att fungera som en särskild skatt på mindre kommuner. Detta beror på att stora och små kommuner har olika möjligheter att gå direkt till marknaden för finansiering. Kommuninvest är mycket viktigare för små kommuner, som inte alls har samma möjligheter att hitta alternativ finansiering.

Regeringen har alltså utformat skatten som en skatt som slår mot investeringar i välfärden och då särskilt mot välfärd i mindre kommuner. Detta är under all kritik.

Jag är därför glad, fru ålderspresident, för det mycket skarpa tillkännagivande som skatteutskottet föreslår. Kommuninvest ska undantas från lagen om riskskatt, och regeringen får nu tio månader på sig att utforma detta undantag, och det ska börja gälla senast den 1 januari 2023.

Det har förekommit flera olika förslag för hur Kommuninvest kan undantas från skatten utan att detta står i konflikt med statsstödsreglerna. Men om det ändå inte går att göra ett undantag för Kommuninvest inom ramen för nuvarande konstruktion behöver regeringen ta fram ny lagstiftning med en ny utformning av skatten. Detta innebär att den nuvarande, dåliga, utformningen av skatten blir tillfällig.

Regeringen ska också snarast återkomma med ett förslag om att kompensera kommun- och regionsektorn för de ökade kostnader som de får under det kommande året. Detta tillkännagivande innebär att riksdagen bifaller den motion som vi kristdemokrater lämnade in i ärendet.

Fru ålderspresident! Förutom tillkännagivandet om Kommuninvest vill skatteutskottet rikta ytterligare två tillkännagivanden till regeringen. Det handlar dels om att utreda möjligheterna att ändra lagen så att lokalt förankrad bankverksamhet inte träffas, dels om att regeringen ska följa frågan om konkurrenssituationen för svenska och utländska banker. Vi förväntar oss givetvis att regeringen tillsätter en sådan utredning skyndsamt och att regeringen agerar mycket snabbt om konkurrensen snedvrids.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 14 december.)