Ett stärkt straffrättsligt skydd för blåljusverksamhet och myndighetsutövning

Anf. 34 Carina Ödebrink (S)

Herr talman! Ett tryggare samhälle och ett starkare Sverige ska omfatta och gälla alla överallt. Man ska känna sig trygg oavsett vilken gata man råkar gå på och vilket område man råkar bo i, oavsett var man rör sig i samhället på kvällar, helger eller annan tid. Ingen ska heller behöva utsättas för hot, hat och våld på grund av att man i sitt arbete har till uppgift att skydda andra människor eller upprätthålla trygghet och säkerhet.

Vi socialdemokrater ställer oss bakom regeringens proposition. Blåljusutredningen som presenterade sitt delbetänkande i januari 2018 konstaterade att det finns behov av ett förstärkt straffrättsligt skydd genom ytterligare kriminalisering av angrepp på polisen, räddningstjänsten och ambulanssjukvården.

Ett utökat straffrättsligt skydd för dessa verksamheter bidrar till att de kan fullgöra sitt viktiga samhällsuppdrag och leder också till att tryggheten hos och respekten för de personer som arbetar inom dessa verksamheter ökar. Vi visar tydligt att samhället står enat mot kriminaliteten och bakom dessa personer och viktiga samhällsfunktioner.

De bärande skälen för att stärka skyddet för just dessa verksamheter är att de intar en särställning där det ytterst handlar om att skydda människors liv och hälsa. Det är verksamheter som är minutoperativa och utövas mobilt.

Tillsammans med ett stärkt straffrättsligt skydd för blåljusverksamhet skärps också straffskalan för grovt våld eller hot mot tjänsteman. Förslaget grundar sig på att det finns en risk för otillbörlig påverkan på myndigheters beslutsfattande och att denna fara behöver tas på stort allvar.

Men, herr talman, utredningen konstaterade också att problematiken med angrepp på blåljusverksamhet är sådan att den inte kan lösas enbart eller ens till större delen genom straffrättsliga åtgärder. I synnerhet situationen i de utsatta områdena måste mötas med insatser från många sektorer i samhället, för att exempelvis bryta utanförskap, stärka tilltron till myndigheter och skapa reella möjligheter för att komma in på arbetsmarknaden. Den straffrättsliga lagstiftningen utgör därför enbart ett verktyg bland flera för att åstadkomma trygghet i samhället

Herr talman! Jag vill också kort beröra de reservationer vi har med anledning av tillkännagivandena från utskottet. Flera av dessa tillkännagivanden finns med sedan tidigare och är föremål för arbete inom Regeringskansliet, varför vi inte ser skäl till att göra ytterligare tillkännagivanden.

Det finns naturligtvis andra samhällsfunktioner och yrkeskategorier som också utsätts för våld, hot och trakasserier. Den nya straffbestämmelsen när det gäller angrepp på blåljusverksamhet innehåller därför ett straffansvar som omfattar våld eller hot om våld mot personer som bistår blåljusverksamheten. De samhällsfunktioner som sysslar med myndighetsutövning omfattas i stor utsträckning av det förstärkta straffrättsliga skyddet. Andra yrkesgrupper gör det emellertid inte, exempelvis personal i sjukvården som ändå självklart får anses tillhöra kretsen av viktiga samhällsfunktioner.

Det är inte alldeles enkelt att göra avgränsningar för vad och vilka samhällsfunktioner som ska omfattas av nya brottskategorier eller straffskärpningar. I den stund vi pekar ut några höjs röster för att det också borde vara fler. Det är därför angeläget att arbetet med hur vi går vidare utreds och bereds så att vi kan få lagstiftning och skydd som både klargör samhällets inställning och blir tillämpliga i praktiken.

När det gäller frågan om egen brottsbeteckning för våld mot tjänsteman bereds frågan utifrån tidigare tillkännagivanden. Med den nu föreslagna höjningen av minimistraffet för grovt våld mot tjänsteman skapas dessutom ett utrymme för en strängare straffmätning även för brott av normalgraden.

Kränkningsersättning för poliser behandlas i Blåljusutredningens slutbetänkande och är också föremål för beredning.

Personal på sjukhus, vårdcentraler och andra vårdinrättningar möter hot och våld i sin vardag. Arbetet som nu pågår med att se över behovet av ytterligare lagstiftningsåtgärder för att stärka skyddet för samhällsnyttiga funktioner, särskilt vad gäller personal inom hälso- och sjukvården, är därför angeläget. Detta är också i linje med det tillkännagivande som vi tidigare har ställt oss bakom.

Herr talman! Avslutningsvis: För att skapa ökad trygghet och säkerhet i samhället, särskilt för dem vars uppgift är att rädda och skydda, krävs det inte bara en lösning utan flera. Vi behöver utöka och skärpa det straffrättsliga skyddet.

En av de viktigaste faktorerna för att minska polisers utsatthet är att se till att de blir fler. De nya poliserna ska också finnas lokalt närvarande i hela landet i människors vardag. Det handlar om poliser som finns i yttre tjänst som bygger relationer med medborgarna för att på så sätt skapa trygghet och säkerhet.

Hela samhället måste bidra i det fortsatta arbetet. Detta vittnade polisen om i det kartläggningsarbete som fanns med i Blåljusutredningen.

Sist men kanske främst och mest behöver vi öka jämlikheten och minska fattigdomen och segregationen, som skapar social oro. Det är det bästa sättet för att minska tillflödet av nya kriminella.

(Applåder)

Anf. 35 Johan Forssell (M)

Herr talman! Denna debatt har kommit till stånd på grund av att vi de senaste åren tyvärr har sett väldigt många hot mot poliser, medarbetare inom räddningstjänsten och sjukvården. Vi har också kunnat se hur detta har tagit sig nya uttryck, till exempel när det gäller gängkonflikter som utspelat sig inne på akutmottagningarna vid våra sjukhus. Kriminella personer utgör helt enkelt ett hot mot både patienter och medarbetare där. Detta är något som vi de senaste åren har fått vänja oss vid.

Denna utveckling kan vi aldrig acceptera. Det får aldrig bli ett nytt normalläge. Vi måste göra allt som står i vår makt för att bryta detta. Det handlar både om att skydda personer som har samhällsviktiga uppgifter och om att värna respekten för rättsstaten och samhällets allra mest grundläggande funktioner.

Herr talman! För många av dessa yrkesgrupper har det tyvärr blivit närmast vardag att utsättas för hot, trakasserier och våld. Varje angrepp mot blåljuspersonal samt andra anställda i rättsväsendet och andra centrala samhällsinstitutioner utgör ett angrepp mot vår rättsordning. Detta måste på ett betydligt tydligare sätt än i dag speglas i vår lagstiftning med strängare straff för hot och våld mot blåljuspersonal men även mot personer som arbetar inom sjukvården och tullen.

Detta är frågor som vi moderater har drivit under flera års tid. Det är förmodligen också det område där det under åren har kommit flest tillkännagivanden. Det fortsätter i detta betänkande.

Det är positivt att ny lagstiftning om ett förstärkt skydd för blåsljuspersonal träder i kraft vid årsskiftet. Det är viktigt, och det kommer att göra skillnad. Här finns ett par välkomna förändringar som innebär skärpta straff för grovt våld eller hot mot tjänsteman samt en ny brottsrubricering för så kallat blåljussabotage.

Samtidigt menar vi i Moderaterna att lagförslaget saknar viktiga komponenter. Bland annat förbises det faktum att tulltjänstemän och tjänstemän vid Kustbevakningen inte sällan genomför rent operativa insatser tillsammans med polisen. Det blir därför lite märkligt att polisen ges ett mer övergripande och heltäckande straffrättsligt skydd jämfört med tulltjänstemän i sådana situationer. Det finns därför anledning att det utökade straffrättsliga skydd som nu ges till blåljuspersonal även ska omfatta Tullverkets och Kustbevakningens tjänstemän i deras brottsbekämpande arbete. När Tullverkets roll som brottsbekämpande myndighet stärks är det motiverat att ge tulltjänstemän samma straffrättsliga skydd som poliser.

Vidare krävs att straffen för alla former av våldsamma angrepp mot tjänstemän skärps. Regeringen har tyvärr valt att inte ens utreda Moderaternas förslag, som en majoritet i riksdagen har ställt sig bakom, om skärpta straff för våld mot personal inom bland annat hälso- och sjukvården. Det är beklagligt att medarbetare inom räddningstjänsten samt hälso- och sjukvården i synnerhet därför kommer att få vänta ännu längre på ett starkare straffrättsligt skydd i deras viktiga yrkesutövning.

Herr talman! För att fånga upp det allvar som ett våldsamt angrepp mot till exempel en polis eller en tulltjänsteman innebär vill vi moderater bryta ut bestämmelsen om våld mot tjänsteman, som i dag regleras i samma bestämmelse som hot mot tjänsteman, och göra det till ett eget brott med en straffskala som börjar på sex månaders fängelse. Det skulle i praktiken innebära att till exempel ett knytnävsslag i ansiktet på en polis eller en tulltjänsteman skulle få ett straffvärde om lägst sex månaders fängelse, att jämföra med dagens cirka en till två månaders fängelse. Det rör sig alltså om en straffskärpning som skulle leda till betydligt längre fängelsestraff för de personer som har det osedvanligt dåliga omdömet att ge sig på tjänstemän som utför sitt viktiga arbete.

Herr talman! Vi vill att kränkningsersättning ska utgå i fler fall än i dag när poliser är brottsoffer. I och med kommittédirektivet till Blåljusutredningen beslutade regeringen att utredningen skulle kartlägga olika domstolsavgöranden som gäller polismäns rätt till ersättning vid allvarlig kränkning. Men man lyckades inte presentera ett förslag.

Vi menar dock att en sådan lagändring är mycket motiverad och inte ska tillåtas dra ut på tiden. I dag ställs nämligen högre krav för skadestånd i form av kränkningsersättning när det ska utgå till exempelvis poliser som är utsatta för brott. I praktiken ställs faktiskt relativt höga krav för ersättning i de här fallen.

Vi anser därför att en ny utredning bör tillsättas med syfte att föreslå lämpliga förändringar i lagstiftningen vilka syftar till att kränkningsersättning ska kunna utgå i fler fall än i dag när poliser är brottsoffer. Att till exempel spotta en polis i ansiktet bör alltid leda till skadestånd. Detsamma ska gälla när poliser utsätts för våld som är att jämföra med misshandel av normalgraden. Samhällets reaktioner på den här typen av angrepp måste vara väldigt tydliga. Det handlar både om att skydda personer som har samhällsviktiga uppgifter och om att värna respekten för vår rättsstat. Alla ska kunna känna sig trygga på jobbet, och brott ska alltid straffa sig.

I betänkandet finns sex olika tillkännagivanden. Det säger väl också någonting om var den politiska initiativkraften finns i dessa frågor, liksom i många andra ärenden, kanske till och med de allra flesta ärenden som vi behandlar i justitieutskottet. Vi står såklart bakom alla våra reservationer, men jag väljer att yrka bifall endast till reservation nr 8.

(Applåder)

Anf. 36 Katja Nyberg (SD)

Herr talman! Det har länge funnits en politisk enighet om att öppna gränser och främjande av kulturell segregation skulle leda till harmoniska kulturutbyten och en blomstrande tillväxt. Sverigedemokraterna var länge ensamma om att inse att den politiken skulle innebära allvarliga påfrestningar för vårt samhälle och för svensk polis.

Sverigedemokraterna var först ut med att föreslå fler utbildade poliser hösten 2015. Vi har lagt fram förslag om bland annat en riktad lönesatsning och betald polisutbildning för att det ska bli möjligt att nå målet med fler poliser.

Men polisyrket lider av mycket mer än en historiskt dålig löneutveckling. Detta gäller inte minst när det kommer till polisers trygghet. Polisförbundet har nyligen gjort en undersökning som visar på att hot och våld har blivit vanligare de senaste två åren. 63 procent av poliserna upplever att hot och våld mot poliser har ökat. Våldet är mer utstuderat, och nästan var tionde polis uppger att deras yrke varit orsak till att närstående har hotats.

Bland poliser har 42 procent angett att de själva utsatts för hot, våld eller trakasserier. I ingripandeverksamheten är siffran hela 74 procent. Polisers trygghet behöver sättas minst lika högt på den politiska agendan som målet om att det ska bli fler poliser.

Gängkriminalitet utgör i dag ett stort och ökande hot mot samhället och mot dem som har till uppgift att lagföra kriminella. Då är det politikernas skyldighet att värna om dem som vi förväntar oss ska stå längst fram och göra jobbet.

Sverigedemokraterna har tidigare föreslagit en rad åtgärder för att stärka enskilda polisers säkerhet och tydligt markera att ett angrepp mot en polis även är ett angrepp på samhället. Bland förslagen finns kraftigt höjda löner, polisers rätt att bära vapen utanför tjänst, att poliser enklare ska få skyddade uppgifter, anonymitet i rapporter för poliser som arbetar mot organiserad brottslighet och stärkt rätt till kränkningsersättning.

Utöver alla dessa förslag, som vi lyft fram i vårt polisprogram, hanterar vi nu i riksdagen frågan om ett stärkt straffrättsligt skydd för blåljuspersonal, som vi förespråkat sedan 2016. Förslaget innebär ett straffansvar för den som angriper eller på annat sätt stör polis, räddningstjänst eller ambulanssjukvård, om gärningen är ägnad att allvarligt försvåra eller hindra utryckningsverksamhet eller brottsbekämpande verksamhet.

Det är mycket välkommet att detta nu behandlas i riksdagen, men det finns grupper som utför sådana jobb som enligt regeringens förslag inte kommer att åtnjuta samma skydd. Det gäller bland annat personal inom Tullverket och Kustbevakningen men även ordningsvakter och väktare.

Den ökade organiserade brottsligheten, den utbredda kriminaliteten och otryggheten, som polisen inte har resurser nog att hantera, tvingar i praktiken aktörer att köpa säkerhetstjänster av privata bolag. Detta medför att även de personer som träder in och stärker samhället och rättsväsendet har befogade anspråk på mer skydd.

I februari attackerades och rånades en väktare i Sigtuna. I april skedde det i Härnösand, i juli i Eskilstuna och i oktober i Rinkeby. Listan går att göra bra mycket längre. Väktare och annan personal som bidrar till ordning och trygghet utsätts för hot och våld regelbundet och i katastrofal omfattning. Tyvärr slår regeringen dövörat till. Regeringen brister i handlingskraft när det gäller att bekämpa kriminalitet och otrygghet.

I och med den samhällsinsats och det arbete som ordningsvakter och andra utför är det mycket anmärkningsvärt att regeringen inte har för avsikt att inkludera dessa yrkeskårer i det förstärkta blåljusskyddet. Vi ser att ordningsvakter och andra som träder in och tar ansvar för trygghet i områden som polisen inte hinner med blir drabbade av våldet som den ordinarie ordningsmakten inte lyckas bekämpa.

Den polisbrist som nu finns leder till att det är andra som täcker upp den bristen när så behövs. Detta görs just av ordningsvakter och väktare. Det är ordningsvakter och väktare som till stor del får ta de trygghetsskapande uppgifter som traditionellt åligger polisen.

Alla våra hjältar som rör sig där ute och har som uppdrag att skydda vanligt hederligt folk ska känna att de har vårt fulla stöd. Deras familjer ska veta att det finns en trygghetssköld och att vi som politiker vidtagit alla åtgärder vi kan för att se till att de kan utföra sina arbetsuppgifter på säkraste möjliga sätt.

Ordningsvakter är en förlängning av polisen, och de arbetar många gånger ensamma i utsatta situationer. Intentionen är inte att ordningsvakter ska ersätta poliser. I en ideal värld borde de fungera som ett komplement. Men det är inte så det fungerar i dagsläget, och då måste de få det skydd de behöver och förtjänar. Vi har ett direkt moraliskt ansvar att stå upp för våra trygghetsbärare, oavsett vilken färg de har på uniformen, vilken grad eller titel de har och vilket område eller sammanhang de rör sig i.

Sverigedemokraterna har tidigare lyft fram denna problematik: att yrkesgrupper med ordning och trygghet som fokus inte omfattas av det förstärkta skyddet. Nu gör andra partier oss sällskap och ämnar ge andra yrkesgrupper ett fullvärdigt skydd. Det är välkommet att en majoritet i justitieutskottet nu återigen trycker regeringen framför sig inom kriminalpolitiken.

Sverigedemokraterna har varit med och tagit fram sex tillkännagivanden. De gäller till exempel ett utvidgat straffrättsligt skydd för samhällsviktiga yrkesfunktioner och en utvidgad rätt till kränkningsersättning för poliser.

Även gällande det föreslagna straffet finns anledning att ifrågasätta hur regeringen resonerat. Regeringen föreslår två veckors fängelse som lägsta straff för brott av normalgraden. Men en markering om rättsväsendets och ordningsmaktens okränkbarhet måste vara tydlig och innebära en reell konsekvens för den som gör sig skyldig till ett brott som riktas mot våra poliser och annan personal som arbetar med brottsbekämpande verksamhet. Sverigedemokraterna föreslår därför ett minimistraff om ett års fängelse och fängelsestraff upp till fyra år för brott av normalgraden samt minst fyra år och upp till livstid för grovt brott.

Med detta yrkar jag bifall till reservation 2.

Anf. 37 Linda Westerlund Snecker (V)

Herr talman! Blåljuspersonalen rycker ut när vi behöver den som allra mest. Det är en del av välfärdens hjältar som ägnar sin vardag åt situationer som består av kris, panik och hjälplöshet. Det är, precis som på alla andra arbeten, en fråga om att ha en bra arbetsmiljö. Det handlar om att i sitt arbete inte bli utsatt för brott eller hamna i situationer som försvårar ens arbete.

Men blåljuspersonalen har varit utsatt. Det har gällt allt från stenkastning till angrepp. Det är såklart helt oacceptabelt. Det är därför arbetsmiljöarbete är så viktigt på alla arbetsplatser. I den här frågan handlar det också om en nykriminalisering och införandet av ett nytt brott. Sabotage mot blåljuspersonal kommer nu att stå i brottsbalken, och det är bra. Det kommer bli förbjudet att angripa eller på annat sätt hindra polis, räddningstjänst och ambulanssjukvårdare.

Angrepp mot blåljuspersonal kan leda till ett slags diskriminering på så sätt att boende i utsatta områden får sämre tillgång till samhällets funktioner för skydd, räddning och vård än boende i andra områden.

Vänsterpartiet stöder regeringens förslag. Förvisso är många av de handlingar som omfattas av det nya brottet redan kriminaliserade. Men regeringen har en förkärlek för att kriminalisera sådant som redan är förbjudet, så den får fortsätta med det. Den nya brottsrubriceringen är viktig för att visa allvaret i brottet, men däremot tror vi inte att den kommer ha en särskild förebyggande effekt. Samhällsproblem löses inte genom nya brottsrubriceringar.

Konflikter med blåljuspersonal, främst polisen, grundar sig i helt andra fenomen. Det finns fem riskfaktorer som är centrala i sådana former av konflikter. Det handlar om levnadsvillkor, social och territoriell stigmatisering, befolkningssammansättning, alienation i förhållande till samhället och olika former av våld. Det här handlar inte om ett litet antal personer som kastar sten och beter sig illa. Det är ett symtom på ett samhälle som dras isär ekonomiskt och socialt, eliten ställs mot arbetarklassen. Vi måste ha ett Sverige för alla, inte bara för de rika.

Jag vill också passa på att lyfta fram fackförbundet Kommunals viktiga remissvar där det lyfter fram den grundläggande problematiken med att det i dag är färre personal som deltar i uttryckningar än tidigare. Det är en fråga om resurser i välfärden och att långsiktigt stärka tryggheten med bättre bemanning och ökade resurser i stället för skattesänkningar för de rika.

Den största kritiken Vänsterpartiet har angående förslaget är utformningen av straffet, att grovt brott ska leda till livstids fängelse. Vänsterpartiet vill avskaffa livstidsstraffet. Det är en känd åsikt som jag bland annat debatterade i förra veckans debatt om livstidsstraffet för mord. Jag tänker inte upprepa mig och förlänga debatten, herr talman, utan nöjer mig med att yrka bifall till reservation 1.

Anf. 38 Ingemar Kihlström (KD)

Herr talman! I dag ska vi debattera regeringens förslag till lagändringar för att stärka det straffrättsliga skyddet för de centrala blåljusverksamheterna och för myndighetsutövning.

Under mer än ett decennium har en ny typ av brottslighet etablerat sig i Sverige. Det är brott mot utryckningsfordon som brandkår, polis och ambulanser. Det är attacker mot kollektivtrafiken, och det är attacker mot socialtjänst och sjukhus. Polisen skriver i sin rapport Utsatta områden - Social ordning, kriminell struktur och utmaningar för polisen att exempelvis hemtjänstpersonal och socialtjänst utsätts för trakasserier. Det gäller både hot mot enskilda handläggare och skadegörelse på byggnader. Exempel finns från hela vårt land, till exempel från Mönsterås, Salem och Örnsköldsvik.

Enligt en rapport från Polisförbundet upplever sju av tio poliser att utsattheten för hot och våld ökat de senaste två åren. Kriminella som grips hotar polisen genom att tala om att de vet var de bor och känner deras familjemedlemmar. Detta måste samhället reagera skarpt på. När en polis hotas, hotas rättsstaten. Polisen måste fredas. Angreppen på de vitala samhällsfunktionerna stannar dock inte vid vare sig socialtjänst eller polis. Hot mot vårdpersonal ökar på sjukhus i flera större städer runt om i Sverige.

En undersökning visar att det inte bara är i de tre storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö som de hotfulla situationerna ökar. Även på sjukhus i Norrköping, Borås, Västerås och Uppsala ökar problemen. Hot och våld inom vård och omsorg leder till psykiska, fysiska och ekonomiska konsekvenser för den drabbade, arbetsplatsen och samhället. Både vårdtagare och anställda kan uppleva oro för att utsättas för våld i vården.

Det som sker i Sverige i dag är tyvärr en fortsättning på vad som pågått länge. Det har börjat med vandalisering, sedan fortsatt med stenkastning mot kollektivtrafik och polis och sedan fortsatt med attacker mot brandkår och sjukvårdspersonal. Den våldsspiralen har nu också tagit sig in på sjukhuset.

Herr talman! Sammantaget bidrar allt detta till ett samlat angrepp mot vitala samhällsfunktioner som allvarligt bryter ned grundläggande normer i samhället. Kan inte ett socialtjänstkontor eller sjukhus vara fredat från angrepp finns det snart inga platser i samhället som är det. Det är extra allvarligt att angrepp drabbar dem som försöker rädda liv, det som är en grundläggande uppgift för staten. När det gäller angrepp mot personer som är anställda inom vitala funktioner bör straffen skärpas, speciellt om angreppen är organiserade. Brott mot vitala samhällsfunktioner bör vara en särskild straffskärpningsgrund.

Det krävs kraftiga åtgärder för att komma till rätta med problemen. Sjukvårdspersonal har naturligtvis erfarenhet av att hantera komplicerade patienter. Men det är en sak att ha en besvärlig patient och en helt annan att hantera stora grupper med människor som vill skada antingen patient eller personal. Därför behövs fler åtgärder som stärker tryggheten för patienter och personal samt att polisen har förutsättningar för att förhindra ordningsstörningar. Obehöriga som tar sig in på sjukhus och som stör ordningen, hotar personal och försvårar vård måste lättare kunna avvisas från platsen.

Herr talman! Regeringen har i sin proposition valt att bortse från riksdagens tydliga vilja att inte bara skärpa straffen för attacker på blåljuspersonal utan också skärpa straffen för attacker på vitala samhällsfunktioner och att skärpa säkerheten på sjukhusen. Detta har tillkännagetts i flera betänkanden. Men regeringen har valt att inte agera efter riksdagens beslut. Det är inte minst allvarligt med tanke på den situation som uppkommit i Sverige de senaste åren.

Herr talman! Kristdemokraterna stöder förslaget till lagändringar som stärker skyddet för de viktiga funktionerna polis, brandkår och ambulans. Men då lagförslaget enligt vår mening saknar vitala delar är det positivt att en majoritet av utskottet likt tidigare år gör ett tillkännagivande till regeringen att agera. Det handlar om att sätta fokus på nödvändiga förändringar gällande straffrättsligt skydd för fler områden än vad denna proposition anger.

Det är sex tillkännagivanden. Det gäller bland annat att personal hos Tullverket och Kustbevakningen ska ha samma straffrättsliga skydd som poliser har, att straffet för brott som rör angrepp mot viktiga samhällsfunktioner skärps, att det ska finnas en utvidgad rätt för poliser att få kränkningsersättning och att det görs en översyn av vilka ytterligare åtgärder som kan vidtas för att öka säkerheten på sjukhusen.

Vi kristdemokrater yrkar bifall till lagförslaget och till de tillkännagivanden som finns från utskottet.

Anf. 39 Johan Hedin (C)

Herr talman! I den bästa av världar vore detta betänkande helt onödigt. I den allra bästa av världar skulle våld och hot inte finnas, vare sig mot alarmeringspersonal eller mot någon annan. I den näst bästa av världar skulle nya lagar inte behövas eftersom våld och hot redan är reglerat i lag och belagt med straffrättsligt ansvar.

Den som hotar, saboterar och hindrar dessa samhällets hjältar som försöker rädda liv begår redan med gällande rätt brottsliga handlingar. Men tyvärr har vi sett alltför många exempel på hur lagen inte klarar av att stävja en oroande utveckling på den här punkten.

Vi behöver nya lagar som tydliggör det allvar med vilket samhället ser på denna typ av brottslighet. Om detta finns det nu en bred enighet här i riksdagen - väl så.

Kanske är det ett tecken på bristande tillit i samhället att även den som rycker ut för att rädda en människas liv av vissa anses representera en centralmakt som de inte litar på. Kanske är det ett brutalt exempel på hur illa det kan bli när vi inte låter människor använda sin fulla potential att delta i samhällslivet. Kanske vissa kan känna att de har så lite att förlora att även det som vi andra anser vara det mest grundläggande saknar värde för dem. Kanske vissa inte förstår allvaret. Kanske andra drivs av en lust att förstöra och skapa kaos.

Herr talman! Det får egentligen vara hur det vill med den saken. Nu sätter vi ned foten för denna typ av tilltag. Den som gör sig skyldig till den typ av brott som vi här adresserar får räkna med att ägna en lång tid bakom lås och bom. Så för allas bästa: Låt bli!

En fråga som jag och Centerpartiet har arbetat med länge är att även poliser ska vara fredade från allvarliga kränkningar när de utför sitt viktiga jobb. Vi är flera partier som har uppmärksammat och arbetat med detta.

I en uppmärksammad dom som kom för ett par år sedan fastställdes att en polis ska tåla ett knytnävslag i ansiktet. Nej, herr talman, ingen ska behöva tåla ett knytnävslag i ansiktet eller på andra ställen i sin yrkesutövning! Visst, poliser är den spets som möter faran när vi andra vill dra åt andra hållet. Men de skyddas precis som alla andra av lagen och ska också ha rätt till ersättning, precis som alla andra, när de utsätts för en oacceptabel kränkning.

Detta är något som vi har ett tillkännagivande om sedan tidigare, men det finns all anledning att understryka det i detta betänkande. Ingen ska tro att vi har ändrat uppfattning.

Herr talman! Det är inte bara polis och räddningstjänstpersonal som drabbas, och det straffrättsliga skydd som vi nu fastställer för dem måste även omfatta andra samhällsviktiga funktioner. Tullverkets personal är en av de grupper som adresseras i ett tillkännagivande. Jag vill särskilt nämna dem eftersom de har en oerhört viktig roll att spela i vår strävan mot ökad trygghet i hela landet. Deras roll ska stärkas, deras befogenheter ska ök, och de resurser som de har att arbeta med ska bli större.

Flödet av vapen och illegala droger in till Sverige skapar en enorm otrygghet genom skjutvapenvåld och organiserad brottslighet. Kringresande stöldligor som härjar främst på orter där det är långt till närmaste polis försöker föra ut stöldgodset ur landet. Tullen spelar en viktig roll i att bekämpa båda dessa flöden och måste, liksom fler samhällsviktiga funktioner, rimligen också omfattas av ett ökat straffrättsligt skydd.

Vi tillkännager också i dag att brottsrubriceringen våld mot tjänsteman bör införas. I beredningen av detta bör utredaren också titta på vilka yrkeskategorier som ska omfattas av tjänstemannaskyddet. Det finns skäl att titta på om till exempel brandmännen ska ha detta skydd.

Jag vill avslutningsvis rikta ett stort tack till alla som har bidragit med värdefulla inspel från sin yrkesvardag i mitt arbete med betänkandet. Jag vet att några brandmän från Farsta brandstation sitter och lyssnar på debatten just nu - om de inte har ryckt ut på något larm, förstås. Stort tack både för arbetet med detta och för det bokstavligt talat livsviktiga arbete ni gör varje dag!

(Applåder)

Anf. 40 Johan Pehrson (L)

Herr talman! Det är två debatter i dag som hänger ihop lite grann. Vi talade nyss om vikten av att ha relevanta straffnivåer för människor som ger sig på förtroendevalda, och vi har beställt nya förslag från regeringen som också ska inkludera journalister.

Nu är det de människor som tillämpar lagarna som vi ska skydda. Det är alltså människor som ägnar sig åt att i fronten upprätthålla lag och ordning. Man kan någonstans förstå att det ibland uppkommer konflikter och att grova kriminella gäng inte alltid tycker som polisen. De tycker att de borde få fortsätta sin kriminella verksamhet och att polisen kan dra någon annanstans.

Men, herr talman, det är ju ännu mer bisarrt att folk ger sig på, kastar sten och på andra sätt attackerar brandkår eller ambulans. Det är helt obegripligt för varje normalt funtad människa.

För Liberalerna är det lätt att ställa sig bakom betänkandet. Vi välkomnar detta, vi har pratat om det länge och begärt det. Det har funnits tidigare tillkännagivanden till regeringen, men vi vill lyfta fram att vi gärna ser att man också tar skyddet vidare. Tullverk och kustbevakning nämndes. Jag delar den synen, och vi tycker att andra samhällsviktiga funktioner bör få det förstärkta skydd som anges i sex olika tillkännagivanden till regeringen som den måste jobba vidare med.

Det gäller inte minst det faktum att det kan finnas ordningsvakter och andra som skyddar människor som kommer svårt skottskadade från gatan in till akuten. Då står personal där som ska upprätthålla och rädda liv på dessa människor, och så blir de attackerade för detta.

Herr talman! Detta föranleder mig att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och till de tillkännagivanden som finns där. Det är Liberalerna mycket tydliga med.

Men vi måste också gå vidare med detta och fråga oss: Hur kan det bli så här? Det är två stora tendenser som måste angripas samtidigt. Dels måste vi göra enorma insatser som handlar mycket om att förebygga. Det handlar om extremt trasiga miljöer med svårt förvirrade, i bästa fall, ungdomar. De ungdomar som befinner sig i våra mest utsatta områden och ägnar sig åt att attackera polisen, brandkåren eller ambulansen vet förhoppningsvis inte sitt eget bästa. De kan vara styrda, och de kan vara drogpåverkade. Vi ska se till att de får något annat att göra så att de inte kommer på tanken att ägna sig åt det här. Det förebyggande är alltså viktigt här.

De personer som däremot ägnar sig åt att attackera och hota polis eller andra myndigheter av helt andra skäl, det vill säga grov organiserad brottslighet, måste mötas med något annat. Om den tidigare gruppen, de unga, ska mötas med en fast lovikkavante i nackskinnet ska de andra mötas med en stålhandske där det bara är inkapacitering och lång rehabilitering som räknas. Det är en reflektion på detta.

Jag tycker att vi kan stifta dessa lagar nu. Vi kommer att trycka på knapparna nu i eftermiddag, och då gäller det här från årsskiftet. Men vi behöver också göra annat, för det här är bara symtom på den ganska allvarliga utveckling vi kan se i landet och som vi liberaler varnar för.

Vi har haft en så kallad stämma eller riksmöte - ett landsmöte som det heter i Liberalerna - i helgen där vi pratade mycket om vikten av att lyfta våra mest utsatta förorter. Då handlar det inte bara om polisiära insatser och ordningsvakter, utan det är mycket fokus på allt från boendemiljö till att göra insatser av social karaktär för de unga människor som gör så här. Man lever ju i en mental istid om man kastar sten på brandkåren. Något är helt enkelt allvarligt fel.

Jag ska göra en reflektion efter mycket bra inlägg från utskottets ledamöter. Man tänker på att vi hela tiden måste göra sådana här detaljerade förändringar. Men det borde vara givet, herr talman, att man inte kastar sten på någon människa. Man kastar faktiskt inte sten på någon annan levande varelse.

Men den rättstradition som vi har i det här landet - vi vilar på den kontinentaleuropeiska och nordiska rätten där legalitetsprincipen kräver att vi ska visa exakt varje rekvisit i skärpande riktning - gör att vi måste göra den lagstiftningsprodukt som vi jobbar med nu. Det är alltså detta betänkande och det vi talade om tidigare i dag. Men i grunden borde vi fundera på att ha en form där det blir helt självklart att en domstol kan se detta. Det är ändå en svaghet i vårt rättssystem, vill jag säga, att det är mycket allvarligare varför saker görs - vad bakgrunden är, vad syftet är med att begå ett brott. Då skulle detta lösa sig självt. Nu kommer vi tillbaka till att det är grova brott, det är synnerligen grova brott, det är ringa brott, det är mittemellanbrott, och så är det olika straffskalor, allt för att vi hela tiden vill skärpa detta. Man blir ju - jag höll på att säga galen, herr talman, men det är ett dåligt ord - upprörd när man tar del av hur sakta det går att nå framåt.

Nu har vi dock den rättstradition vi har och får gilla läget. Men vi behöver ha en bred debatt om hur den framtida svenska straffrätten ska se ut, inte minst i en kontext där vi alltmer integreras dels i Norden, dels i hela Europa. Där kommer vår rättstradition att vara under ständig förändring. Det har den varit i 2 000 år, och det kommer den att vara i några tusen år till. Då kommer detta att lösas på andra sätt, det är jag fullständigt övertygad om.

Med den lilla filosofiska utläggningen om den kontinentaleuropeiska rätten, herr talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag, inte minst vad gäller tillkännagivandena.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 16.)