Sverige och slavhandeln över Atlanten

Motion 2001/02:U220
av Murad Artin m.fl. (v)
Motionskategori: Fristående motion Tilldelat: Utrikesutskottet

Händelser

Hänvisningsförslag: 2001-10-05 Utskottsförslag: 2001-10-05 Granskning: 2001-10-05 Inlämning: 2001-10-05 Hänvisning: 2001-10-11 Bordläggning: 2001-10-11

Avsändare (7)

Motion till riksdagen
2001/02:U220
av Murad Artin m.fl. (v)

Sverige och slavhandeln över Atlanten


1 Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den svenska regeringen bör utreda i vilken utsträckning Sverige bedrev eller deltog i slavhandeln över Atlanten.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den på grundval av resultatet av undersökningen av den svenska slavhandeln förbereder en ursäkt för de handlingar som begåtts.

2 Människor som ägodel

Slaveri – att man kan räkna människor som egendom – förekom i det antika samhället. Under feodalismen avlöstes slaveriet av livegenskap. Människor bands till ett gods, där de tvingades leva hela sitt liv. Om en ny jordägare övertog godset följde de livegna bönderna med jordegendomen. Ägandeformerna var olika men i båda fallen handlade det om exploatering av människors arbetskraft. Slaveriet – människor som egendom – återkom som en del i det moderna kapitalistiska produktionssättet.

I och med att européerna upptäckte Amerika började man använda slavar för att exploatera den nya kontinenten. De nya områdena skulle odlas upp och råvarutillgångar exploateras. Till detta krävdes arbetskraft. I början av 1500-talet började så portugiser, fransmän och engelsmän den så kallade triangelhandeln över Atlanten.

Med sig till Afrika hade man bytesvaror som gevär, brännvin, järn och textilier. Man bytte till sig slavar, guld och elfenben av afrikanska hövdingar. Därefter seglade man vidare till Amerika där slavarna såldes till slavägare, som tvingade dem att plocka bomull eller arbeta på sockerrörsplantagerna. Från Amerika seglade sedan slavskeppen vidare hem till Europa men nu lastade med bomull, elfenben, guld, socker, rom och andra konsumtionsvaror men framför allt råvaror till de spirande industrierna i Storbritannien. Antalet slavar som fördes från Afrika till Amerika mellan 1500- och 1800-talen, beräknas till 12–14 miljoner.

Trots att många slavar dog under överfarten gav varje resa en enorm för-tjänst. Snart gav sig fler och fler länder in på den lukrativa slavhandeln, där-ibland de nordiska länderna. I början av 1800-talet förbjöds slavhandeln i de flesta europeiska länder. Slavfrågan blev till ett ideologiskt slagträ i kampen mellan Nord- och Sydstaterna under amerikanska inbördeskriget 1860–1865. Huvudfrågan var dock inte slaveriet även om den kom att bli en del av den ideologiska uppgörelsen mellan Nord och Syd. Vad det däremot handlade om var att Nordstaterna ville skydda sina framväxande industrier med hjälp av skyddstullar på industriprodukter från andra länder. Sådana skyddstullar missgynnade Syds export av bomull till industrierna i Europa. Ett modernt kapitalistiskt industrisamhälle vill dessutom ha rörlig arbetskraft, inte vara ägare till de människor som är bärare av den. Hjalmar Branting förklarade att slaveriet avskaffades inte därför att det var orättfärdigt utan för att det blev otidsenligt. I och med Nordsidans seger i inbördeskriget frigavs 4,4 miljoner slavar. Den europeiska slavhandeln ledde till att 15 miljoner människor tvångsförflyttades mellan kontinenterna. Sannolikt dog lika många under överfarten till Amerika.

3 Inte bara en verksamhet för koloniala stormakter

I jakten på, och handeln med, slavar deltog de flesta stater. De som handlade mest med slavar var den tidens stora kolonialmakter England, Frankrike, Spanien och Portugal. I boken Le Livre Noir du Capitalisme skriver Philippe Paraire (Le Temps de Cerises, Pantin 19): Det har blivit vanligt att man säger att de vackraste kvarteren, de vackraste monumenten i Bordeaux, Nantes och till och med Lissabon har sin grund i repatrierat kapital från slavhandeln, men vad skall man säga om Liverpool eller Amsterdam, utan att glömma Köpenhamn och Stockholm?

Det var alltså inte bara den tidens stormakter som bedrev slavhandel. Jungfruöarna var under 1600-talet fram 1900-talets början en dansk koloni. Under denna danska period var S:t Thomas och Jungfruöarna ett centrum för slavhandeln i Karibiska havet. Under perioden 1733–1802 importerade danskarna 123 000 slavar från Afrika. Danskarna visade stor grymhet mot de förslavade människorna. År 1685 började den danske guvernören på S:t Thomas bestraffa slavar genom att föra en lång påle i slavens anus så att den olycklige spetsades på pålen. Pålen restes och slogs ned i marken. Där fick slaven hänga i solen tills döden inträdde. 1733 införde den danske guvernören en lagstiftning som i detalj reglerade bestraffning av slavar. Denna slavlag innehöll barbariska föreskrifter. Exempelvis skulle en utpekad ledare för förrymda slavar brännas tre gånger med glödande järn och därefter hängas.

4 Sveriges strävan efter kolonier, slavar och vinster

Det fanns även svenska slavhandlare vid den svenska kolonin S:t Barthelemy – en ö som inte ligger så långt från S:t Thomas. Här gick Kung Gustav III i slutet av 1700-talet in med stor brinnande lust för att organisera svensk slav-handel i Västindien. Han hade länge drömt om ett svenskt kolonialvälde. Han avundades grannlandet Danmark som kunnat inkassera stora vinster på sin slavhandel på sina öar i Västindien. Den svenska kungen byggde i samarbete med en grupp affärsmän och statliga byråkrater upp ett aktiebolag för slavhandel i Karibiska havet. Han instiftade en särskild tull på negerslavar. Han organiserade slavexpeditioner till Afrika och införde en svensk slavlagstifning. Gustav III:s politik mötte inte sällan kritik från olika samhällsskikt. Folket knorrade och adeln konspirerade mot hans maktställning. Han visste att för att avvärja detta hot måste han åstadkomma något spektakulärt, han måste företa sig något som både kunde ge ära, prestige och pengar.

Han inledde förhandlingar med den franske kungen om en ö i Västindien. Han ville att den franske kungen skulle skänka honom Tobago, Guadeloupe eller S:t Martin. Men Gustav III fick nej. Kungens förhandlare antydde att den svenske kungen i så fall kunde övergå till att stödja England, som vid den tiden var Frankrikes fiende. Den franske kungen bestämde sig då för att ge den mest obetydliga ön S:t Barthelemy, i det franska Västindien, till den svenske kungen. Den 1 juli 1784 undertecknade man en konvention som slog fast att den franske kungen avstod ön S:t Barthelemy till Sverige. Saint Barthelemy var en fattig ö, något större än Visingsö i Vättern. Vid tiden för det svenska övertagandet bodde där 739 personer, varav 458 av europeiskt ursprung. 281 av dessa var slavar. Ön hade en fin naturlig hamn, och tanken var att Saint Barthelemy skulle förvandlas till en frihamn och man skulle härigenom göra grova pengar på slavtrafiken och slavhandeln. Det svenska Västindiska kompaniet fick nämligen rättighet av den svenske kungen att bedriva slavhandel mellan Västafrika och Västindien. Hur mycket av Gustav III:s planer som förverkligades är dock osäkert och outforskat. Kvar finns bara vissa obestridliga fakta:

1. att den svenske kungen gav Västindiska kompaniet rättighet att köpa upp slavar i Västafrika och använda Saint Barthelemy som tullfri hamn för vidare export,

2. att svenska slavskepp hade rätt att föra svensk örlogsflagg då man seglade med människolast,

3. att tusentals slavar i väntan på export till Havanna periodvis förvarades på de mest omänskliga vis i särskilda slavbodar i Saint Barthelemy,

4. att flera pampar inom Västindiska kompaniet ägnade sig åt privat slavhandel så sent som i slutet av 1790-talet, då en alltmer häftig europeisk opinion kraftigt fördömde denna handel med människor,

5. att Sverige först år 1813 förbjöd slavhandel på sin koloni i Västindien och att man inte avskaffade själva slaveriet i väntan på export till Havanna förrän år 1847. Då hade USA:s nordstater för länge sedan förbjudit slaveriet, och England hade följt efter hela fjorton år tidigare än Sverige.

I Le Livre du Capitalisme skriver Philippe Paraire: Om det är sant att England ensamt transporterade hälften av de deporterade (man upphörde med slavhandeln 1812 och portugiserna transporterade en fjärdedel så beror det ekonomiska lyftet för små länder på den svarta mannen. Per capita-vinsten av slavhandeln var tio gånger högre i de nordiska länderna än i exempelvis Frankrike). Holländarna gjorde en lönsam specialitet av fångtransporterna liksom danskarna och svenskarna. Anpassningen av ventilationen ... , det systematiska duschandet av fångarna liksom bättre livsmedelsransoner och snabbare fartyg gjorde att dödligheten för fångarna sänktes till lägre än 10%, medan samtidigt i de franska, portugisiska och engelska äventyrarnas eländiga fartyg kunde den uppgå till 50 %.

5 FN-konferensen i Durban

Vid FN-konferensen i Durban i september 2001 diskuterades frågan om slavhandeln. Afrikanska länder krävde kompensation för den åderlåtning de utsattes för av kolonialmakterna. Vid konferensen diskuterades också om de stater som bedrivit slavhandel kollektivt skulle be de stater som plundrats på människor om ursäkt. Men inte ens om detta kunde man enas. USA och Israel lämnade på ett tidigt stadium konferensen. I stället blev det så att varje stat själv fick bestämma om man ville be om ursäkt eller inte.

Vi anser det vara självklart att den svenska regeringen noga bör utreda i vilken utsträckning Sverige bedrev eller deltog i slavhandeln över Atlanten och att man på grundval av resultatet av en sådan undersökning förbereder en ursäkt för de handlingar som begåtts.

Detta vill vi att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna.

Stockholm den 24 september 2001

Murad Artin (v)

Berit Jóhannesson (v)

Maggi Mikaelsson (v)

Lars Ohly (v)

Willy Söderdahl (v)

Eva Zetterberg (v)

Yrkanden (2)