Riksrevisionens rapport om Polisreformen 2015

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Riksrevisionens rapport om polisreformen 2015 innehåller en hel del iakttagelser och kritik som det är lätt att hålla med om.

För det första har den lokala nivån inte stärkts på det sätt som var tänkt. För det andra har resultaten i stort inte förbättrats, trots markant ökade resurser. För det tredje har den interna styrningen varit otydlig och dåligt förankrad och saknat helhetsperspektiv.

De två första punkterna är lätta också för en utomstående betraktare att se. Polisen är mer eller mindre osynlig på många ställen, och offentligt redovisade resultat har inte förbättrats.

Men för den tredje punkten får vi gå till rapporten för att få en förklaring. Där pekar man bland annat på att viljan att vara reformen trogen ledde till att hierarkiska och geografiska gränser blev viktiga. Styrmodellen skapade stuprör med styrning ovanifrån som inte var koordinerad och i vissa fall till och med motstridig.

Herr talman! Polisreformen 2015, då 21 länspolismyndigheter, Statens kriminaltekniska laboratorium och Rikspolisstyrelsen slogs samman till en myndighet, är den andra stora reform av polisen som jag haft det tveksamma nöjet att genomlida. Den första var den så kallade närpolisreformen, som genomfördes i mitten av 1990-talet.

Lidandet framkallades inte av reformerna i sig utan av det reklamliknande informationsflöde, närmast propaganda, som föregick reformerna, speciellt närpolisreformen, och som riktade sig till en personal som i många fall var tveksamma och i andra fall rejält kritiska.

Att tveksamma och kritiska medarbetare upplevde att de inte blev lyssnade på har säkert varit en bidragande orsak till att genomförandet inte gått så friktionsfritt som man skulle kunna önska.

Hade Riksrevisionen skrivit en rapport om närpolisreformen efter tio år skulle den rapporten antagligen ha innehållit liknande kritik som den vi kan se nu, för inte heller i det fallet blev det som man hade tänkt.

Herr talman! Varför blev det inte som man tänkte? Att två reformer som hade planerats och förberetts i många år innan de sjösattes ändå inte har gått i mål med sina föresatser ger anledning till viss eftertanke. Det föreligger ett fel här någonstans. Men vad är det som är fel, och varför uppstod det?

I fallet med närpolisreformen prioriterades den händelsestyrda verksamheten ned till förmån för närpolisverksamheten, som skulle jobba problemorienterat. Detta skapade resursbrist i den händelsestyrda verksamheten. Resurser fick tas från närpolisverksamheten, som därför inte kunde fullgöra det uppdrag som var reformens bärande idé. Det låter som en organisatorisk variant av Ebberöds bank.

I fallet med polisreformen 2015 har de ökade polisresurserna gått inåt och uppåt i organisationen i stället för att, som det var tänkt, stärka den lokala nivån. Det här har orsakat resursbrist på det lokala planet, och den har inte kunnat ersättas.

Båda de här reformerna planerades i flera år innan de kunde genomföras. Själva genomförandet har sedan tagit ett antal år, och det är ett av felen. Världen förändras, och när reformen är genomförd visar det sig att det inte blev som man tänkt i alla delar. Det är för att det helt enkelt inte är möjligt att helt och hållet förutse hur saker och ting kommer att förändras, inte ens i en ganska nära framtid. Men det ligger i sakens natur att vara ovillig att tidigt ändra sina planer. Och som Riksrevisionen påpekar ville man också vara reformen trogen inom myndigheten.

Ett annat fel är att man inte verkar ha tagit höjd för personalbehovet. Kanske insåg man inte hur det skulle se ut. Kanske var det inte möjligt att förutse. Kanske hoppades man att vi här inne skulle besluta om resurser så att reformens intentioner skulle kunna infrias.

Jag vill påstå att vi har gjort väldigt mycket i den riktningen. Men det återstår för Polismyndigheten att fortsätta framåt, flexibelt styra verksamheten och fördela resurser så att man kan infria allmänhetens förväntningar om hög lokal närvaro och synlighet.

Herr talman! Man kan givetvis vara kritisk till reformen 2015. Det vet jag många som är, och den har givetvis sina brister. En del av dem får sin genomlysning i Riksrevisionens rapport. Men jag är övertygad om att utan polisreformen 2015 skulle vi inte ha den framgång mot den organiserade brottsligheten som vi har i dag.

(Applåder)

Herr talman! Tack till Mats för hans sakliga inlägg! Det är underbart att höra en sverigedemokrat som inte pratar om massinvandring.

Inledningsvis vill jag yrka bifall till reservation 1 från Socialdemokraterna.

När polisreformen genomfördes 2015 var ambitionen otroligt tydlig. Det var en tydligt pekande hand från politiken. Vi skulle få en samlad, effektiv och närvarande polis. De gamla länspolismyndigheterna skulle slås ihop till en nationell myndighet på samma sätt som Kriminalvården. Man skulle hålla ihop styrningen och stärka förmågan och samtidigt komma närmare medborgarna.

Ambitionerna var således höga, inte minst när det gällde den lokala närvaron. Det var väldigt tydligt att det var ett löfte från politiken. Polisen skulle komma närmare människor och känna sina områden. Polisen skulle arbeta mer brottsförebyggande och möta vardagsbrottslighet på ett mer effektivt och vardagsnära sätt med ökad lokal kunskap.

Nu har Riksrevisionen granskat det här. Hur har det slagit ut? Man har dessvärre kunnat påvisa att intentionerna i de här avseendena inte har uppnåtts. Det är hård läsning för myndigheterna men också för politiken.

För övrigt kan jag bara säga: Älskar vi inte Riksrevisionen, vi som sitter här inne? Älskar vi inte även Statskontoret? Älskar vi inte Brottsförebyggande rådet? Tillsammans med akademi och medier granskar de ända in i märgen de beslut som vi fattar här inne. Svensk revision och svensk granskning av myndigheter är på många sätt i världsklass. Jag tycker att vi ibland behöver säga det till varandra.

Riksrevisionen konstaterar att Polismyndigheten har fått stora anslagstillskjutningar efter och under reformen. Anslagen har ökat mer än någon annan gång i historisk tid. Ökningen med 10 000 nya polisanställda och en fortsatt expansion, som vi befinner oss mitt inne i, har inneburit att polisens operativa förmåga har fått en betydligt större kostym.

Men resultaten har inte riktigt följt med. Riksrevisionen pekar bland annat på att färre brott klaras upp inom många brottskategorier och att personuppklaringen har minskat i många delar sedan reformen. Det är inte acceptabelt. Det borde bekymra oss alla.

För medborgarna är inte polisreformen en organisationskarta. De bryr sig i grund och botten inte om det är en eller många myndigheter som ska reda upp de problem som de står inför. För dem handlar det om något mycket enklare: Kommer polisen när man behöver hjälp? Kan man lita på det? Finns det någon att tala med i ens område som man känner till namnet på? Finns det lokal närvaro innan brotten sker, eller kommer polisen bara med blåljusen på? Det är mot de förväntningarna som reformens löfte måste prövas.

Vi socialdemokrater delar i mångt och mycket Riksrevisionens kritik. Vi tycker absolut inte att allt har blivit sämre. Många polisanställda gör ett fantastiskt arbete varje dag, och vi följer det och ser hur de kämpar. Men vi måste våga tala klarspråk om styrningen och organisationen.

Vi har till exempel kunnat se att resurserna har gått inåt och uppåt. Enligt Riksrevisionen har 3 700 anställda – en anmärkningsvärd siffra – flyttats inåt och uppåt mellan 2017 och 2024, vilket har lett till att lokalpolisområdena i mångt och mycket har tömts på kunnig personal. Det är tvärtemot de intentioner vi hade med den här reformen från början, så 3 700 är en avgörande siffra.

Nu ska det också sägas att herr Strömmer, justitieministern, har tagit till sig det här och jobbar med det väldigt tydligt. Vår rikspolischef och biträdande rikspolischef har haft starkt fokus på att få betydligt bättre närvaro i lokalpolisområdena. Och de gör det bra. Både Strömmer och rikspolischefen, kan jag som oppositionspolitiker ändå säga, har skiftat fokus och gör det bra i den del som kritiken gäller.

Vi måste komma ihåg att en polisbil inte är samma sak som en polis som känner området. En tillfällig förstärkning är inte samma sak som lokal närvaro. En helikopteröverflygning kan inte ersätta en erfaren områdespolis. En digital kontaktväg är inte samma sak som en lokal polisstation.

Vi socialdemokrater har två konkreta förslag i den här delen.

För det första måste resurserna styras mot den lokala nivån. Vi behöver betydligt fler närvarande och lokalt förankrade poliser som känner både medborgarna och området. Det handlar inte enbart om nostalgi – men lite, kanske – utan det handlar om att staten måste kunna garantera verklig polisiär närvaro. Det gäller naturligtvis även utanför storstäderna.

Jag vill också lyfta fram att Stockholm har haft otroligt stora problem med att bemanna sina lokalpolisområden. Detta kanske också avspeglar sig i de problem man har haft i de utsatta områdena i vår huvudstad.

För den andra delen, som vi socialdemokrater brukar säga, vill vi också ha ett akutstopp för nedläggningar av polisstationer – ett moratorium, för att använda ett mer komplicerat ord. Vi har under en längre tid kunnat se att man har stängt polisstationer över hela landet. Man kanske byter namn på dem, och framför allt förändrar och försämrar man tillgängligheten för medborgarna. Vi tycker att detta måste stoppas till varje pris.

Vi satte ned foten redan i somras och har varit tydliga i detta: Stäng inte fler polisstationer i vårt land! Vi har i insynsrådet fått rapporter om att polisledningen har lyssnat i den delen, och det är positivt.

Den andra delen i vår reservation handlar om att vi vill se över möjligheten till reglerad inställelsestid för polisen. I dag finns ett sådant system inom räddningstjänsten, och vi behöver egentligen ha en helt ny ordning som inte bara garanterar en diffus förhoppning utan också att polisen ska komma i tid. Det är ett ska-krav, och det är ett av våra förslag i reservationen.

Polisen är en del av vårt vackra samhällskontrakt. När människor betalar skatt, följer lagen och gör rätt för sig måste de också kunna lita på att samhället finns där när det är som trasigast och när det händer någonting jobbigt. Det gäller storstädernas utsatta områden, det gäller mindre kommuner och glesbygd och det gäller företagare, äldre, unga och brottsoffer.

En närvarande polis handlar inte bara om ordning och reda, utan det är en fråga om tillit till samhällskontraktet. Därför behöver principerna i 2015 års polisreform tas på största allvar, och precis som Riksrevisionen på ett utmärkt sätt har gjort får vi fortsätta att följa utvecklingen framöver.

(Applåder)

(forts. § 12)

Herr talman! I dag debatterar vi regeringens bedömning av Riksrevisionens rapport Polisreformen 2015 – intentionerna ännu inte nådda. Rubriken utgör i sig en pregnant sammanfattning.

Låt mig först säga att det av flera skäl är en mycket viktig granskning som Riksrevisionen har gjort. Polismyndigheten är en av våra största myndigheter. Skattebetalarna tillskjuter mycket stora resurser och har anledning att förvänta sig att de används på ett bra sätt vad gäller både myndighetens organisation och dess resultat. Det är självklart att en så genomgripande reform av såväl organisation som verksamhetsformer som den som ägde rum för drygt tio år sedan behöver skärskådas ordentligt. Riksrevisionens övergripande slutsats är att Polismyndigheten inte har arbetat tillräckligt effektivt för att nå intentionerna med reformen och att man ännu inte lyckats med detta.

Låt mig påminna om att omgörningen av polisväsendet för drygt tio år sedan innebar att de 21 länspolismyndigheterna, Statens kriminaltekniska laboratorium och Rikspolisstyrelsen slogs ihop till en myndighet. Ännu längre tillbaka var polisväsendet än mer splittrat och organiserades och utrustades på kommunal nivå, naturligtvis med stora olikheter som följd. Tanken med att verka som en myndighet var bland annat att få ökad flexibilitet och förbättrade resultat. Eftersom regeringen givetvis påverkar myndighetens arbete har Riksrevisionen också granskat regeringens proposition.

Utskottet ser positivt på att regeringens styrning av Polismyndigheten har fokus på effekter. Det är förstås naturligt. En välskött polis som har goda resultat och hög brottsuppklaring och som ger oss alla ökad trygghet står förstås mycket högt på regeringens dagordning. Det är uppenbart att reformen inte ledde till några snabba resultat i den riktningen. Därför är det naturligt att regeringen delar Riksrevisionens bedömning att polisreformens intentioner inte fullt ut har uppnåtts, att verksamhetsresultaten fortfarande behöver förbättras och att den interna styrningen och uppföljningen inom Polismyndigheten har haft brister.

Varken regeringen eller utskottsmajoriteten vill dock se den politiska styrning av polisens verksamhet som motionerna i ärendet ger uttryck för. I dessa motioner framhålls bland annat att man vill ha ett tillkännagivande om ett stopp för ytterligare nedläggning av polisstationer.

Det finns i sammanhanget anledning att påminna om att polisfrågor debatterades i denna kammare för cirka två veckor sedan. Min utskottskollega Charlotte Nordström underströk då att Polismyndigheten nu behöver arbetsro efter flera år av reformer. Hon betonade att fokus för verksamheten ska ligga på genomförande, uthållighet och resultat snarare än nya politiska omtag. Vad det handlar om, sa hon, är att bekämpa den grova och organiserade brottsligheten. Fler behöver lagföras. Uppklaringen, som förvisso ökat kraftigt för de grova brotten, behöver höjas vad gäller mängdbrotten.

Mycket går rätt väg nu. Något som ger resultat är inte minst att regeringen och riksdagen har gett polisen en rad nya verktyg. Dessa nya verktyg och andra omständigheter leder till att polisens sätt att arbeta förändras. Vilka uttryck det ska ta sig avgörs bäst av Polismyndigheten själv, inte av politiker. Detta har även delar av oppositionen varit på det klara med tidigare.

Riksdagens utredningstjänst, RUT, konstaterade i en rapport år 2005 att 106 polisstationer hade lagts ned i Sverige sedan 1994. 78 av de 106 hade stängts efter år 2000, alltså bara inom loppet av fem år. Ställd inför detta säger dåvarande justitieminister Thomas Bodström till Dagens Nyheter att nedläggningarna är en effekt av polisens ändrade arbetssätt och att han har förståelse för att små stationer som sällan är öppna slås ihop med större. Så är det också fortsatt. Regeringen ska inte styra eller sätta mål för hur många polisstationer som ska finnas i landet. Det är ett operativt ansvar för Polismyndigheten.

Trygghet och effektiv brottsbekämpning hänger inte nödvändigtvis ihop med fysiska byggnader. Däremot är förstås lokal polisnärvaro mycket viktig. Det kan uppnås på olika sätt, till exempel genom områdespoliser, mobila poliskontor, kontaktpolisverksamhet eller samlokalisering med andra myndigheter. Vi har inte minst genom förändrade sekretessregler nu gjort det möjligt för socialtjänst och polis att arbeta ihop på ett effektivt sätt.

Det är Polismyndigheten som bäst avgör var stationer eller andra typer av arbetsplatser ska finnas. Den gör det utifrån den lokala brottbilden, de egna resurserna och verksamhetsbehoven.

Som alla kan konstatera har anslaget till polisen ökat kraftigt under senare år, och satsningen fortsätter. När vi närmar oss det antal poliser i förhållande till vår folkmängd som vi sammantaget kan se i vår europeiska omgivning kan vi få både en väl fungerande polisverksamhet och en mer synlig polis.

Det är, som jag sa inledningsvis, viktigt att polisen granskas. Det finns förvisso saker att säga om polisreformen 2015. Det gäller främst genomförandet och styrningen och inte själva grundidén bakom reformen.

Reformen behöver inte omprövas eller göras om. Pågående satsningar, redan beslutade styrsignaler och de ökade resurserna till polisen gör att de brister som RR pekar på kan åtgärdas.

Herr talman! Utskottet anser i likhet med regeringen att det inte finns skäl för några ytterligare åtgärder med anledning av Riksrevisionens rapport. Det pågår arbete från såväl regeringen som polisen som syftar till att nå intentionerna med reformen.

Jag yrkar på att riksdagen lägger regeringens skrivelse till handlingarna och att riksdagen avslår motionsyrkandena.

Herr talman! Vi har samlats här för att debattera Riksrevisionens granskning av Polismyndighetens arbete för att nå intentionerna med polisreformen 2015. Den övergripande slutsatsen från Riksrevisionen är att Polismyndigheten inte har arbetat tillräckligt effektivt för att nå intentionerna och att myndigheten inte heller har nått intentionerna med reformen.

Reformen syftade till att ge ökad flexibilitet, förbättrade resultat, högre kvalitet och en ökad kostnadseffektivitet inom polisen. Sedan dess har brottsligheten förvisso delvis förändrats, men det gör det inte mindre angeläget att Polismyndigheten når intentionerna.

Regeringen och polisen säger att man arbetar aktivt och på bred front. Vi kunde väl inte förvänta oss något annat. Men vi kan konstatera att det inte är tillräckligt.

Sverige förtjänar en effektiv och välfungerande polismyndighet som både löser och förhindrar brott. För att alla ska kunna känna trygghet och tillit, oavsett om de bor i någon av våra större städer eller på landsbygden, behöver antalet poliser utökas och arbetet förbättras.

Den polisreform som genomfördes för över tio år sedan var en viktig del i detta. Det handlar om att på bästa sätt samordna resurser och att gemensamt förhindra och lösa fler brott.

De senaste decennierna har dock allt fler polisstationer lagts ned, och polisen har blivit ett allt ovanligare inslag i stora delar av landet. Runt hälften av alla polisstationer har stängts sedan 90-talet. Det vilar ett stort ansvar på många regeringar tillbaka i tiden. Det har bidragit till en känsla av att samhället lämnar och sviker i de mindre tätbefolkade delarna av landet.

Centerpartiet har drivit på för att vi tydligare ska se brotten på landsbygden och för en ökad polistäthet. Men det behövs ytterligare åtgärder för att säkra en trygg tillvaro i hela landet.

Även fast folktätheten är mindre och gängkriminaliteten inte är lika intensiv har vi våldet mot barn och kvinnor, och vi har mängdbrotten som drabbar enskilda, besöksnäring, handel och entreprenörsföretag.

När det gäller mängdbrotten vet vi att det finns en stark koppling till den organiserade brottsligheten. Det är helt avgörande att polisen återupprättar närvaron och tillgängligheten på ett verkningsfullt sätt i hela landet.

Herr talman! Vi i Centerpartiet har stått bakom de historiskt stora och välbehövliga ökade resurserna till svensk polis som nu förverkligas. I vår vårbudget som vi kom med nyligen har vi med en omfördelning till en polisgaranti med närvaro i landets alla 290 kommuner.

Vi instämmer i det som föregående talare har sagt. Precis som landets kommuner ser mycket olika ut, kommer även den polisiära närvaron att behöva se olika ut. Men känslan att polisen finns där när man behöver den, den känslan behöver vara lika i hela landet.

Jag blir ibland förvånad när företrädare för regeringspartierna likställer att en minister ska kunna styra sina myndigheter med ministerstyre. Det är inte ministerstyre att ge uppdrag till i det här fallet en polismyndighet att öka och säkerställa en polisiär närvaro i hela landet för att vi ska kunna skapa trygghet överallt. Vi från Centerpartiet anser att det är myndighetsstyrning och inte ministerstyre.

Men i Tidöregeringens Sverige stänger polisen på landsbygden. Trots de historiskt stora satsningarna på polisen stängs polisreceptioner på landsbygden. Befolkningen i mitt hemlän Dalarna men även i Blekinge och på andra ställen har under denna mandatperiod sett hur polisen tagit ned skylten och sett att deras möjlighet att fysiskt besöka polisen med fasta öppettider har försvunnit.

Det är bra med satsningar på en förbättrad service per telefon eller digitalt. Men när det gäller samhällsservice som pass och hittegods eller anmälningar av många brott eller iakttagelser som gör att vi kan öka uppklarningen och lagföringen är det många gånger helt avgörande med en lokal fysisk närvaro i någon form.

Att hänvisas till en polisreception eller liknande många mil och många timmar bort på landet drabbar dessutom de resurssvagaste hårdast. Jag har sagt det tidigare, och jag säger det igen. Personer med funktionshinder, de som är hänvisade till allmänna kommunikationer, de som inte är digitala eller de som har andra utmaningar är alltid de som drabbas hårdast av neddragningarna.

En tillgänglig och närvarande polis som bygger förtroende är avgörande för att förebygga och utreda brott. En tillgänglig närvarande polis är avgörande för att vi ska återskapa tryggheten och tilliten i samhället.

Det är inte så att jag inte uppskattar det som regering och polis skriver i betänkandet. Men det krävs en polismyndighet som ökar takten i sitt förbättringsarbete och en regering som förmår att styra och leda Polismyndigheten i detta arbete, allt för ett tryggare Sverige.

Jag yrkar bifall till reservation nummer 2.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag till beslut.

Polismyndigheten är en extremt viktig myndighet och verksamhet i vårt land. Uppgiften är förstås att både förebygga, förhindra, upptäcka och klara ut brottsliga verksamheter och andra störningar av den allmänna ordningen och säkerheten.

Riksrevisionens granskning mynnar ut i en rekommendation till regeringen, där Riksrevisionen menar att regeringen måste vara mer fokuserad på effekterna av hur polisen omsätter regeringens prioriteringar och styrning. I denna styrning bör regeringen undvika ett alltför stort antal mål och i stället fokusera på effekterna.

Jag tror att detta är en nyckel till varför det tidigare har varit svårt att utvärdera polisverksamhet på ett rimligt sätt. Det har ofta handlat om pinnjakt och att jämföra äpplen och päron, många uppklarade små mål och några stora case. Här måste man se på effekterna på ett annat sätt. Det tycker jag egentligen är huvudbudskapet, både när det gäller hur man planerar verksamheten hos polisen och hur den utvärderas.

Det finns förstås också tidigare rapporter och annat som man kan lägga till i detta. Det uppenbara med reformen – som många har pekat på både tidigare och nu – var att man tappade en del av den lokala kompetensen hos polisen. Man tappade till exempel kontakterna med ungdomsbrottsligheten, vilket gjorde att man inte kunde utreda och stävja den på samma sätt som tidigare. Samma sak gäller våld i nära relationer, det vi numera kallar mäns våld mot kvinnor. Detta flyttades upp centralt, och man tappade alltså ibland kompetenser på vägen.

Den interna resursfördelningen påverkar naturligtvis ytterligare. Det får konsekvenser, inte minst när det handlar om hanteringen av mängdbrott. Den är, vilket är väl känt sedan tidigare, inte särskilt effektiv och väldigt svår. Jag tror att det finns anledning att flika in att polisen inte kan arbeta ensam för att stävja sådana här uppgifter, utan det måste också ske i samspel med det övriga samhället.

Detta gäller inte minst när det kommer till det brottsförebyggande arbetet. Man har gjort fel, skulle jag vilja påstå, när man har använt lokalpoliser som ett slags resurspool för att fylla upp på andra orter och när det handlar om allvarligare brottslighet. Detta har man börjat få bukt med, och jag skulle vilja påstå att det också pågår många andra viktiga saker inom Polismyndigheten.

Det är påtagligt att polisen möter väldigt många nya utmaningar. Det handlar inte minst om hur man ska tackla digitaliseringen. Där måste polisen kunna ha både kapacitet och kompetens så att man kan matcha det som pågår ute i samhället. Detta är i fokus som ett nytt område för det brottsförebyggande arbetet men också när det handlar om utredningsverksamheterna.

Även här markeras det i Riksrevisionens rapport att man behöver både metodutveckling och utbildning. Sådana här satsningar kräver också resurser – inte enbart ett antal nya poliser utan ytterligare resurser.

Här ska vi också se till det delade ansvaret och vad vi ställer till med genom andra politiska beslut i samhället. Det handlar om att vi genom privatiseringar inom skola, vård och omsorg har öppnat för möjligheter till nya former av brott och infiltreringar av kriminella aktiviteter som har kopplingar till Schengen.

Det är allvarligt i sig, men privatiseringen gör också att vi dräneras på ytterligare skattepengar eftersom vi behöver administration för att kontrollera de här verksamheterna. Det blir lite dramatiskt och fel, för det här kan inte enbart läggas på polisen.

Många, inklusive jag själv, menar att det är för lätt att starta aktiebolag, som sedan kan göra planerade konkurser och ta ut riskkapitalvinster. Ekobrottsmyndigheten är en jätteviktig del för att hantera den typen av brottslighet.

Jag skulle också vilja nämna bedrägerierna. Där är det intressant – vilket jag också har fått inblick i via insynsråden hos polisen – att det inte alltid är så lätt att samverka med bankerna som vi kanske skulle önska. Det är inte alla banker som ens går att nå efter klockan fyra på dagen för att till exempel bromsa en misstänkt eller till och med uppenbart illegal transaktion.

Vi kan också se att det från andra håll har gjorts påstötningar på bankerna om att de skulle kunna offentliggöra vilka bedrägerier de eller deras kunder har varit utsatta för. Vi kan fundera på om vi inte skulle kunna ha ett trygghetsindex, där de banker som har hanterat de här frågorna bäst får ett plus och en konkurrensfördel. Det kanske vore väl så viktigt som att enbart jämföra räntesatser, som i dag. Det finns alltså andra spår som skulle kunna underlätta för polisen i deras arbete.

Ett annat viktigt område är förstås rekryteringen av de unga in till kriminella nätverk. Där kommer vi återigen in på att man ibland konkurrerar om resurser för den grova organiserade brottsligheten och det vanliga våldet, som är mäns våld mot kvinnor och barn. Men de här hänger ihop, både direkt och indirekt. Det borde inte vara någon konkurrens, utan man borde se detta som ett starkt samband.

Det gäller inte minst när det handlar om barnen och rekryteringen av barn och unga till kriminalitet. Nästan alla, både de som är aktiva inom polisen och de som är aktiva inom barnrättsorganisationerna, säger att samtliga de här unga utsatta har upplevt våld i hemmet. Utan sårbara barn skulle vi inte ha någon rekrytering. Hjälparbetare börjar med jämna mellanrum gråta när de hör barnens berättelser.

Här har vi också en allvarlig signal. Vi måste agera tidigt för barn som har upplevt våld. Det ska också sägas att barnen, särskilt pojkarna, lär sig ett aggressivt beteende som skapar makt via pappan som slår mamman. Det här är belagt både i forskning och i evidens, som jag kan hänvisa till. Pojkarna lär sig alltså att använda våld som maktmedel.

Numera kan vi också tydligt se att det inte enbart handlar om pojkarna, utan även flickor kan attraheras av de här machobeteendena och själva börja utöva dem. Barn är alltså ofta extra utsatta både som offer och som förövare, och på lite olika sätt. Flickorna är lite värre utsatta på grund av att de ofta kan vara utsatta också för sexualiserat våld.

Här har vi möjligheter att agera starkare och samverka med skolan. Vi markerar vikten av orosanmälningar så att andra samhällsinstanser kommer in och uppmärksammar barnfridsbrottet tillsammans med att man kan fylla på med sociala insatser.

Det är uppenbart att vi har nya utmaningar via gejmingvärlden. Här borde polisen kunna vara aktiv både i olika klubbar, som aktivklubbarna, och på nätet för att fånga upp risker och börja agera mot att man rekryterar den vägen. Här är det framför allt högerextremismen som har gjort sig känd och som på de här vägarna sprider sina ideologier och rekryterar på ett väldigt dramatiskt och otäckt sätt.

Jag kan inte heller låta bli att nämna vikten av att uppmärksamma de kriminella gängens relation till prostitution, människohandel och våldspornografi. Detta är stora inkomstkällor för dem, och här har vi alldeles för låg bevakning, i stort sett över hela landet, även om det finns några orter som har fokus på denna typ av aktiviteter.

Avslutningsvis är det viktigt, vilket också Riksrevisionens rapport markerar, att ha både spets och bredd när det handlar om kompetens. Det måste finnas de som är väldigt duktiga men också en bred kompetens ute i verksamheterna så att man verkligen blir en lärande organisation. Vi behöver lyfta upp de kvantitativa målen för kompetens och metodutveckling och markera hur viktiga de är.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Syftet med Riksrevisionens granskning var att undersöka om intentionerna om ökad flexibilitet, förbättrade resultat, högre kvalitet och ökad kostnadseffektivitet har uppnåtts efter omorganisationen 2015. Riksrevisionens samlade bedömning, kan vi krasst konstatera, är att de målsättningarna inte har uppnåtts. Även om vissa delar har förbättrats anför Riksrevisionen att brister kvarstår på flera områden. I rapporten konstateras bland annat att den lokala nivån inte har stärkts i den omfattning som var avsedd, trots att antalet polisanställda har ökat.

Herr talman! Drygt elva år har nu gått sedan den största organisationsförändringen inom svensk polis sedan förstatligandet 1965. Redan i samband med förstatligandet framfördes vissa farhågor om centralisering och bristande polisiär närvaro på lokal nivå. Vi kan nu konstatera att farhågorna i det avseendet till viss del har besannats.

Polisens förstatligande var nödvändigt. Utvecklingen har dock gått mot en alltmer ökad centralisering. När jag en gång i tiden började inom polisen hade vi 118 polisdistrikt, som 1999 blev 21 länspolismyndigheter. Nu har vi en enda stor nationell polismyndighet som är uppdelad i sju stora regioner och ett antal nationella avdelningar.

Förändringen har skett till priset av stängda polisstationer, regionalisering av sambands- och ledningscentraler, färre arrestenheter med längre transporter som följd, en centraliserad anmälningsupptagning i form av polisens kontaktcenter och stora förändringar av de forna kriminalavdelningarna. Resultatet är att polisen distanserat sig från medborgarna, som förr många gånger kände sin polis, något som också föregående talare nämnde.

Riksrevisionen noterar att de nationella stödavdelningarna har haft den största procentuella tillväxten, alltså HR-avdelningar och ekonomiavdelningar. Givetvis har också Noa, den nationella operativa avdelningen, växt. Dock har tillförda medel främst varit avsedda för att stärka lokalpolisområdena.

Granskningen visar att lokalpolisområdena inte har fått den förstärkning som reformen syftade till. Till en del förklaras detta av hög intern rörlighet – många medarbetare försvinner från lokalpolisområdena till andra organisatoriska nivåer lite högre upp – samt av svårigheter att rekrytera poliser i vissa polisregioner. Ytterligare bidragande faktorer kan vara bristande incitament för att stanna kvar i yttre tjänst under längre tid.

Herr talman! Allt detta stämmer i och för sig, men jag tror att man måste ha lite djupare förståelse av och insikt i verksamhetens förutsättningar för att förstå orsakssambanden, varför det ser ut som det gör.

Man ska komma ihåg att polisverksamheten till stor del är händelsestyrd, och det finns ett antal funktioner och krav inom polisen som aldrig kan åsidosättas. Primärt handlar det om vad vi kan kalla själva kärnverksamheten, som något förenklat utgörs av utrednings- och ingripandeverksamheten. För den sistnämnda krävs att det inom varje polisområde alltid finns ett visst antal patruller i tjänst, vilket är personalkrävande.

Jag vet inte om alla har räknat på detta, men ska man bemanna en polisbil med två poliser 24:7, 365 dagar om året, går det åt 18 poliser. Det är också en funktion som man inte kan dra ned på. Man måste alltid ha en viss säkerhetsnivå, ett visst antal polisbilar som är i tjänst dygnets alla timmar, för att kunna göra de ingripanden som krävs. Den säkerhetsnivån får inte underskridas, och detta måste man hela tiden ha i åtanke.

Det är likadant med kriminalpolisverksamheten. Också den kräver en minimibemanning för att hantera grova brott, tidsfrister för frihetsberövade, skyndsamhetskrav i fråga om unga lagöverträdare och andra högprioriterade brott. Det måste även finnas en jourverksamhet 24:7.

Ovanpå detta tillkommer andra händelser som man inte riktigt styr över, herr talman. Det kan vara oförutsedda händelser i form av sprängningar, demonstrationer, högriskmatcher i fotboll och annat som drar stora resurser.

Även andra saker kan givetvis påverka närvaron. Sjukfrånvaro, ledigheter, utbildning med mera skapar luckor och personalbrist i den ordinarie bemanningen, men kraven kvarstår fortfarande. Man måste ha en viss bemanning. Särskilt tufft kan det vara under sommarmånaderna, då bemanningen är som lägst och trycket ofta som högst. Detta är en utmaning och ett pussel för planeringen inom polisen. Det ska man ha klart för sig, herr talman.

Vad är det då som får stryka på foten i sådana lägen? Jo, det blir poliserna i lokalpolisområdena som får rycka in. Lite krasst uttryckt får lokal närvaro och brottsförebyggande verksamhet stå tillbaka för att man ska klara av ingripande- och utredningsverksamheten och alla andra tvingande krav.

Det är och har under många år varit en utmaning för polisen att hantera den lokala närvaron med nuvarande organisation. Det är även en utmaning på det personliga planet för den enskilde polisen med ständiga förflyttningar och byte av arbetsuppgifter. Det har inte heller blivit lättare med centraliseringen. Man förflyttas över större avstånd och får vara hemifrån under ganska långa tider.

Det räcker inte med polisnärvaro någon timme i veckan. Ett gott brottsförebyggande arbete bygger på kontinuitet, god person- och lokalkännedom samt ett nära samarbete med kommun, näringsliv, föreningar och boende. För detta krävs en öronmärkt och säkrad resurs för kommunalt polisarbete som inte kan ianspråktas för andra förstärkningsrörelser. Man måste ha en viss resurs på plats hela tiden.

Herr talman! Kommunerna har numera ett lagstadgat brottsförebyggande ansvar. Frågan är om vi bör ha en polis med starkare koppling till kommunerna. I många andra länder har man löst detta med en kommunal polis. I Sverige har vi försökt lösa bristen med ordningsvakter, väktare och trygghetsvärdar, eller vad vi nu väljer att sätta för etikett på dem.

Jag har all respekt för de nämnda yrkeskårerna, men det är en lösning med stora brister. Jag anser att frågan om, och efterfrågan på, en närvarande polis i kommuner är av den arten att den bör bli föremål för en särskild utredning.

Riksrevisionen verkar vara inne på liknande tankegångar eftersom den nuvarande styrningen riskerar att minska effektiviteten och begränsa den lokala flexibiliteten. Riksrevisionen bedömer vidare myndighetens förmåga att säkerställa ett långsiktigt och systematiskt lokalt arbete som otillräcklig.

Riksrevisionen kritiserar även polisens möjligheter att klara upp de så kallade mängdbrotten. De utgör faktiskt 80 procent av de anmälda brotten. Det är vardagsnära brottslighet som kommer nära inpå livet, personligen och i våra bostadsområden, som får en stor påverkan på vår känsla av trygghet.

En förklaring till att få mängdbrott klaras upp är att resurserna i dagsläget till stor del äts upp av den grova våldsbrottsligheten och den organiserade brottsligheten som vi har att bekämpa. Vi har även fått en digitalisering av brottsligheten, som är utmanande för polisen. Även den har en stark koppling till mängdbrotten med tydliga band till gängkriminalitet och organiserad brottslighet. Det gäller inte minst vid bedrägeribrott och narkotikabrott.

För att bekämpa den grova brottsligheten måste vi därför även utreda mängdbrotten när prognosen för lagföring är god och se till att gärningspersonerna lagförs. Inte minst handlar det om att fånga upp unga som är på väg in i kriminalitet. Det är med andra ord mycket angeläget att utreda och lagföra även de fallen.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 6 maj.)