Partiledardebatt

Herr talman! Låt mig börja med att säga att jag var i Malmö i torsdags. Jag blev både berörd och upprörd. Det fanns familjer i Malmö som inte vågade lägga sina barn i deras sängar av rädsla för att de ska bli skjutna. Det finns kvinnor och män i Malmö som fruktar för sina liv när de går till jobbet eller till affären. Jag mötte lärare på Hermodsdalsskolan som berättade hur de får börja dagarna i skolan med att tala med barnen om deras upplevelser av att deras föräldrar är rädda. Jag mötte närpolisen och tullen för att höra hur deras situation ser ut och höra vad vi kan göra för att underlätta för dem att agera. Samhället måste reagera. Det är vårt ansvar som ledamöter av denna riksdag och som vår regering. Då håller det inte att skicka integrationsministern att besöka en boxningsklubb. Vad som händer i Malmö är inte en fråga om integration. Det är just därför en fråga för oss alla i riksdag och regering. Någon eller några utför vansinnesdåd i en svensk stad och hotar dess befolkning. Polis och tull måste få de verktyg som krävs. Tillgången på illegala vapen måste strypas. Vansinnesdåden måste stoppas. Malmöborna måste ha vårt stöd och vår totala uppmärksamhet. Herr talman! Sex veckor har gått sedan väljarna gick till valurnorna och sade sitt. Jag vill gratulera Moderaterna till valframgången. Vi rödgröna fick inte förtroendet att regera. Vi socialdemokrater gjorde ett historiskt dåligt val, ett uselt resultat. Vi återvann inte det förtroende som vi tappade år 2006. Tvärtom fortsatte nedgången. Bara 22 procent av dem som har ett jobb röstade på oss socialdemokrater. Ett arbetarparti vinner aldrig val utan ett brett stöd i den arbetande befolkningen. Vi kommer nu på djupet att analysera politikutvecklingen i ett längre perspektiv och med en verklig krisinsikt. Då är en verklig framtidsorientering av socialdemokratin möjlig. Det är trots allt en mycket sporrande tanke. Vi måste bygga upp en framtidsförankrad politik som är relevant för det stora flertalet svenskar med en ekonomisk politik för jobb, tillväxt och företagande där utbildning, forskning och konkurrenskraft är nycklar och inte klyftor. Det är en politik för välfärd i förändring där hög kvalitet, valfrihet och effektivitet är självklarheter och inte större ojämlikhet. Det är en politik med en samhällssyn som aldrig tappar bort individen och hennes ansvar och frihet att forma sitt eget liv där möjligheternas land är målet och jämlikhet är vägen dit. Då kan socialdemokratin återvinna sin plats i svensk politik och fortsätta vara den starka progressiva rörelse som vi vet att vi är. Herr talman! Moderaterna vann valet men förlorade riksdagsmajoriteten för den allians den leder. Regeringen är beroende av tillfälliga majoriteter och ytterst av Sverigedemokraterna. Den parlamentariska situationen är riskfylld. Att ett parti med rötter i rasismen har tagit plats i Sveriges riksdag är en förlust för demokratin och ett misslyckande för svensk politik i dag. Vi har sett i andra länder vad det kan göra med både politiken och samhällsklimatet när partier med en främlingsfientlig agenda får inflytande. Sverigedemokraternas budgetmotion visar att vi måste ta strid för en human flyktingpolitik, internationell solidaritet och ett aktivt biståndsarbete. Sverigedemokraterna är en osvensk företeelse och så bör de förbli. Vi måste ta strid för öppenhet och mångfald om vi vill att de värdena verkligen ska prägla Sverige. Det låter sig inte göras under tystnad. Jag tänker ta mitt ansvar för det, och jag vet att det finns ett brett stöd i den kampen från svenska folket och den stora majoriteten av ledamöter här i denna kammare. Aldrig ska kampen tystna för alla människors lika värde, aldrig. (Applåder) Jag vill också här tillägga att Sveriges röst för de mänskliga rättigheterna också måste ljuda högt runt om i världen. Också detta delar vi parlamentariker ansvaret för här i kammaren. I morgon har UD parlamentariker från Iran på besök. Då framför vi socialdemokrater vår skarpa kritik mot de allt fler övergrepp och avrättningar som sker i Iran och som har tilltagit efter presidentvalet. Jag förväntar mig givetvis att regeringen gör detsamma. Herr talman! Jag vill ta ansvar för Sverige. Sveriges utveckling vinner på stabila politiska lösningar. Under förra mandatperioden pekade jag ut flera områden där blocköverskridande överenskommelser vore önskvärda. Det gäller det svenska försvaret, för att det är centralt för vår nationella säkerhet. Det gäller energipolitiken, för att stora energiinvesteringar kräver beslut som står sig över lång tid. Det gäller skolan, för att det handlar om alla barns rätt till kunskap, trygghet och ordning. Då talade jag om detta som en möjlighet för Sverige, och då sade en borgerlig majoritetsregering nej. I dag har breda uppgörelser blivit en nödvändighet för att minoritetsregeringen ska kunna bedriva politik. Uppgörelsen om Afghanistan illustrerar detta tydligt. De svenska soldater som vi skickar på uppdrag utomlands måste känna att de har sitt lands stöd. Det kräver breda majoriteter. Våra trupper i Afghanistan har nu det stödet tack vare vår sexpartiöverenskommelse. Jag är mycket glad över detta och att uppgörelsen också innehåller tydliga ambitioner att övergå till civil ledning av insatserna år 2012 och en möjlighet att gå från stridande till stödjande senast under år 2014. Herr talman! Vi socialdemokrater är beredda att göra upp med regeringen när det gagnar landet. Men vi har också uppgiften att opponera. Därför kommer vi att fortsätta att bjuda starkt motstånd när vi tycker att regeringspolitiken leder fel. En sådan fråga är behovet av en anständig sjukförsäkring. Den andra frågan handlar om jobben. Dagarna före valet bedyrade statsministern att de sjuka som kastas ut ur sjukförsäkringen utan att garanteras vare sig trygghet eller försörjning skulle få en snar lösning på sin situation. De som känt sig kränkta började tro på upprättelse. Nu sex veckor efter valet frågar jag: Var är den lösning på svårt sjuka Annica Holmquists situation som Fredrik Reinfeldt utlovade till måndagen efter valet? Var är lösningen som ger den strokedrabbade överläkaren Jörg Teichert möjlighet att jobba kvar som läkare? Var är förslagen som socialminister Göran Hägglund lovade att snabbt ta fram? Herr talman! I två på varandra följande valrörelser har Moderaterna utlovat fler jobb och färre i utanförskap. Statsministern hävdade nyss i sin regeringsförklaring: "Sverige är ett land som kan sätta kraft bakom ambitionerna för full sysselsättning." Vilka ambitioner är det? Efter fyra år med borgerlig regering är Sverige fortfarande ett land i massarbetslöshet. Regeringen konstaterar nu att arbetslösheten år 2014 kommer att vara på samma nivå som den var 2006. Det är nivåer som Moderaterna då kallade just massarbetslöshet. Finanskrisen kan fungera som syndabock till mycket och som en riktig förklaring till annat, men den förbjuder aldrig regeringar att mena något när de säger "full sysselsättning". Den förbjuder inte regeringar att sätta upp mål och försöka nå dem med en aktiv politik för jobb. Svenska folket har gett regeringen en chans till på löften om jobb, och det förpliktar. Då krävs mer än en nollvision för jobben. En regering som menar allvar med jobben måste bekämpa massarbetslösheten och inte bara administrera den. Sverige kan ha både en anständig sjukförsäkring och en jobbpolitik värd namnet. Och var så säkra: På dessa områden kommer det att bli fortsatt politisk strid. (Applåder)

Herr talman! Först tack till Mona Sahlin för riktiga beskrivningar av situationen i Malmö. Jag tycker att det är viktigt att många, om det sedan är Mona Sahlin eller Erik Ullenhag, är på plats och följer det som händer i Malmö. Jag tror att många kan känna igen sig i den beskrivning av oro som Mona Sahlin har gett. Än viktigare i det här läget tycker jag är att rättssamhällets resurser är på plats för att svara på den fråga som vi trots allt inte har ett svar på: Vem eller vilka? Det är först när vi vet svaret på vem eller vilka som samhällets debatt och åtgärder kan fortsätta. Jag är övertygad om att Mona Sahlin tänker vara engagerad, och också jag, i det på olika sätt. Jag ska återkomma till blocköverskridande överenskommelser i mitt huvudanförande. Det fanns i Mona Sahlins inledning en signal om omprövning inom socialdemokratin. Jag har egentligen bara en fråga i den delen. Thomas Östros framställde under presentationen av det rödgröna budgetalternativet en idé om möjligheten att ompröva en del av skattepolitiken. Han nämnde en förändrad syn på RUT, att det kanske är att acceptera att förmögenhetsskatten är borta och att det inte ska ställas krav på reformering av fastighetsskatten i framtiden. Jag kan säga att det kan tyckas vara välkomna besked, men jag måste ändå resa en fråga. Jag tror att det är andra skatter som har väckt mer frågor. Varför var det till exempel inte viktigt att peka ut det faktum att det var stora skattehöjningar för vanligt folk som jobbar, kilometerskatt och bensinskatt, som var det som skulle bli föremål för omprövning? Delar Mona Sahlin Thomas Östros bedömning, eller är det för tidigt att säga i vilken riktning detta ska utvecklas?

Herr talman! Till att börja med vill jag kommentera lite mer situationen i Malmö. Min poäng med att nämna integrationsministerns besök på en boxningsklubb i Rosengård var att det därmed blev en diskussion om en på något vis misslyckad integrationspolitik skulle ha något som helst att göra med att någon eller några utför dessa dåd i Malmö som sätter skräck i en så stor del av Malmös befolkning. Det är en fråga om rättssamhället, en fråga om polisens resurser och det är också en fråga om, vilket vi socialdemokrater förde fram tillsammans med våra vänner i Malmö, hur man kan komma åt förekomsten av de många och allt fler illegala vapen som finns, inte bara i Malmö men också där. Därför reste vi ett antal frågor om hur polisen skulle kunna få ytterligare möjligheter att bekämpa och beslagta de illegala vapnen. Inte minst skulle tullen kunna få som en övergripande uppgift att söka efter illegala vapen, vilket de inte har i dag. Det vore intressant om statsministern kunde reagera på det och åka ned till Malmö, för det gav en viktig och värdefull bild. När det gäller skattepolitiken och de allmänna politiska åtagandena delar jag självfallet Thomas Östros syn. Det gör jag i alla frågor, för vi delar samma partis värderingar. Men när det gäller skattepolitiken vill jag påminna om att statsministern representerar i dag en minoritetsregering. När vi hade valdebatten fick vi, när du och jag var på Svenskt Näringslivs årsmöte, en fråga om det fanns behov av att titta på skattepolitiken brett. Då svarade du kaxigt och starkt: Nej. Nu står du här som ledare för en minoritetsregering och frågar efter synen på skatterna. Jag tror att vi måste få ett tydligare besked från statsministern hur strategin ser ut för den minoritetsregering som du leder. Den kan inte bara vara beroende av hur vi socialdemokrater analyserar vår valförlust. (Applåder)

Herr talman! Det är naturligtvis sant. Sedan är det lämpligt att jag i ett replikskifte ställer frågor om just Socialdemokraternas alternativ. Jag ska återkomma till det. Svenskt Näringsliv vill gärna att vi ska genomföra en skattereform som är inriktad på företagsskattelättnader. Vi tycker att vi har varit tydliga med vår inriktning, att mer inrikta oss mot inkomstskatter för låg- och medelinkomsttagare. Vi avser att fullfölja den politiken under mandatperioden, och jag ska återkomma till det. Jag har varit på samma boxningsklubb med Dallas i Malmö och tycker att det är fantastiskt att få ta del av deras arbete. Jag satt med en grupp av ungdomar som via boxningen kommit ut ur dåliga spiraler och dessutom med en polis som hade vuxit upp i samma område. Jag tror att man kan hitta viktiga svar hos Dallas på den där boxningsklubben. Jag delar naturligtvis helt Mona Sahlins poäng att vi ska se över och se till att rättssamhällets resurser finns på plats och titta på om vi behöver förstärka i någon del. Återigen: Vi måste först få svar på vem eller vilka och sedan gå vidare. (Applåder)

Herr talman! Alldeles oavsett vem eller vilka så finns det allt fler illegala vapen, inte bara i Malmö utan i allt större delar av Sverige. Det finns åtgärder som polis och tull skulle kunna få för att lättare kunna bekämpa förekomsten och införseln och inte minst komma åt de kriminella gäng som ofta ligger bakom dessa illegala vapens införsel i Sverige. Det har vi socialdemokrater lagt fram förslag om, och jag hoppas att ni tittar på dem med öppna ögon. När det handlar om skattepolitiken har vi anledning att ompröva och titta kritiskt på vår politik i socialdemokratin efter denna valförlust. Men en sak kan jag lova statsministern: När vi ser över skattepolitiken kommer det inte att handla om att vi vill öka skillnaderna mellan pensionärer och löntagare. Det kommer inte att handla om att öka de orättvisa inslagen i den fördelningspolitik och den skattepolitik som din regering står bakom. Det jag vill se på är hur skattepolitiken ska bidra till både rättvis fördelning och tillväxt och företagande. Så ser den socialdemokratiska omprövningen ut. (Applåder)

Herr talman! I måndags intervjuades Metalls ordförande Stefan Löfven i radioekot om den svenska energipolitiken. Han sade så här: Vi - underförstått IF Metall - har svårt att se att vi ska klara energiförsörjningen genom att ta bort halva elförsörjningen. Vi har svårt att se hur vi ska klara det och samtidigt ha förutsättningar för att klara industrin, och det är vår utgångspunkt. Det var ett grundskott, en mycket stark kritik, han riktade mot den rödgröna energipolitiken. Jag har egentligen bara en fråga till Mona Sahlin: På vilket sätt har Stefan Löfven fel?

Herr talman! Det är lite anmärkningsvärt. Här står en vice statsminister i en minoritetsregering och dundrar på om energipolitiken som om ingenting hade hänt. Är det någonting svensk energipolitik behöver, Jan Björklund, är det lösningar över blockgränserna. Vi rödgröna hade ett sådant förslag som ni hela tiden sade nej till. Nu fortsätter du att blåsa till strid i en tid då svensk industri behöver besked om: Var finns långsiktigheten? Var finns tydligheten? Menar du att ni här i riksdagen snarare ska titta på Sverigedemokraterna för att hitta stöd för svensk energipolitik, eller vill du på allvar hitta en lösning som är långsiktig för svensk industris konkurrenskraft? Det gäller fortfarande för den rödgröna överenskommelsen, och den tänker jag stå fast vid. (Applåder)

Herr talman! Mona Sahlin måste ha missat något i mitt första inlägg här. Det var inte jag som blåste till strid, det var Stefan Löfven. Det var han som kritiserade Socialdemokraternas energipolitik för att rycka undan mattan för den svenska basindustrin. Hundratusentals människor i Sverige är beroende av basindustrin för sin sysselsättning. Den drar in hundratals miljarder i exportintäkter till Sverige varje år. Utan kärnkraft kommer den att stanna. Det är det Löfven försöker säga här. Riksdagen har under den förra mandatperioden fattat beslut om en långsiktig energipolitik som industrin och IF Metall välkomnar. Det är dags för Socialdemokraterna att tänka om. (Applåder)

Herr talman! Jag tycker fortfarande att Jan Björklund bortser från det faktum att han i dag står här som representant för en minoritetsregering. Långsiktighet uppnås inte genom ett beslut under den förra mandatperioden, utan det handlar om de riktigt långsiktiga övervägandena om svensk konkurrenskraft och svensk energipolitik. Jag och Stefan Löfven sitter i samma verkställande utskott i socialdemokratin. Jag är fullständigt medveten om att denna långsiktighet bara går att uppnå över blockgränserna. Du kan inte gömma dig bakom det kloka en socialdemokrat säger, utan du måste i stället ta ansvar för den regering som du företräder och de blocköverskridande lösningar som du måste vara arkitekten bakom, och det gör mig lätt bekymrad. (Applåder)

Herr talman! Jag vill komma med en liten sakkorrigering. Ni hade inte något gemensamt energipolitiskt förslag när vi diskuterade, men är det så att det kommer är det väldigt välkommet att föra en diskussion om det. Jag lyssnade till Mona Sahlin i valrörelsen och nu till hennes inledningsanförande. Mona Sahlin pratar om entreprenörskap och tillväxt och lyfter också fram det som ett prioriterat område. Det fanns också mycket kritik mot regeringen under valrörelsen. Regeringens politik har lett till ett mycket bra resultat. Vi rankas väldigt högt i världen när det gäller företagsklimat och innovationsförmåga. Vi ser också att företagandet ökar. Men det finns också förbättringsområden, och det är jag den första att säga. Vi har inte alls samma andel kvinnor som män som startar företag, trots att vi har fått upp nystartandet till nästan 40 procent. Att vi har klarat av att få upp den här andelen beror mycket på att vi har gjort insatser. Vi har gjort särskilda insatser för kvinnors företagande med rådgivning, utbildning, ambassadörer och styrelseutbildning. Vi har också öppnat välfärdssektorn med lagen om valfrihet, barnomsorgspengen, apoteksmonopolets avskaffande, den fria etableringsrätten inom primärvården och införandet av RUT-avdraget. Detta har lett till att kurvan uppåt är mycket skarp när det gäller kvinnors företagande. Jag ser framför mig att möjligheten för kvinnor att starta och driva företag kommer att öka. Det kommer att skapa väldigt många nya jobb. I budgetmotionen från oppositionen, där ju Socialdemokraterna ingår, säger ni nej till alla de här reformerna plus satsningen på kvinnors företagande. Jag får inte ihop det. Om ni vill att kvinnor och män ska kunna starta företag på samma vis och på samma villkor, varför är ni då emot alla de reformer som vi gör på välfärdsområdet och de satsningar som vi gör på kvinnors företagande? Varför ska inte kvinnor ha samma möjligheter som män att starta och driva företag? Det är för mig obegripligt. (Applåder)

Herr talman! Maud Olofsson börjar också med lite nålstick om energipolitiken. Jag hoppas, för svensk industris skull, att ni går tillbaka och ägnar ett regeringssammanträde en torsdag åt att fundera över hur långsiktigheten ska se ut. Vi rödgröna har, och det vet Maud Olofsson mycket väl, en samlad politik för svensk energi som vi hade velat föra över blockgränserna om vi hade vunnit valet. Nu gjorde vi inte det, utan det är upp till er att ta de initiativen. Sedan upprepar Maud Olofsson en sak som jag tycker är mycket märklig. Det låter som om svenska kvinnors företagande bygger på fortsatta utförsäljningar inom svensk välfärd och som om just svenska kvinnors företagande är beroende av att de djupt orättvisa RUT-avdragen ska fortsätta att utvecklas. Det tror inte vi. Den budgetmotion som vi har lagt fram är förstås en uppföljning av det vi gick till val på. Det är därför vi lade fram den. Där handlar det om att ge lägre kostnader för anställda, att ge bättre villkor för forskning, större insatser och möjligheter för kompetensutveckling också för kvinnliga företagare och allmänt bättre villkor för småföretagandet i Sverige. Det gynnar såväl mäns som kvinnors företagande, och det gör inte de bidrag som Maud Olofssons departement har haft att jobba med när det handlar just om kvinnligt företagandet. Kvinnor förtjänar en mer generell insats i politiken som verkligen gynnar ny tillväxt och nytt företagande, och det har inte regeringen visat prov på så här långt. (Applåder)

Herr talman! Det vore intressant om det vore så att din politik ledde till något resultat, Mona Sahlin. De saker som vi har gjort har lett till att vi nu har ett nystartande bland kvinnor på nästan 40 procent. Det är inte något konstigt att det leder till fler kvinnliga företag om man öppnar välfärdssektorn. 80 procent av dem som är anställda i offentlig sektor är kvinnor. Om vi inför ett förbud för dem att starta och driva företag är det naturligtvis jättesvårt att få se antalet företag öka. Det handlar inte om någon utförsäljning av offentlig sektor. Det är inte alls detta det är frågan om. Det handlar om att öppna möjligheter och skapa den valfriheten inom välfärden som Mona Sahlin pratade om i talarstolen alldeles nyss. Det handlar om att ge samma möjligheter för kvinnor och män att starta företag. Det är klart att de satsningar som vi har gjort, välfärdssektorns öppnande och de särskilda satsningarna på kvinnors företagande, har gett resultat. Det kan Mona Sahlin läsa innantill. Jag blir så förundrad över att Mona Sahlin, som är en modern kvinna som rätt ofta står på kvinnornas sida i debatten, vägrar att se att det här har gett frihet till många kvinnor. Varför kan de inte få samma möjligheter som männen? (Applåder)

Herr talman! Vi ska ompröva och titta på mycket i svensk socialdemokrati, men det gäller inte utgångspunkterna för hur ett starkt, jämlikt och rättvist välfärdssamhälle ser ut. Om Maud Olofssons enda besked till svenska kvinnor är att det bara är med fortsatta avknoppningar eller fortsatta privatiseringar inom svensk vård som möjligheten till utveckling av kvinnors företagande finns, vill jag säga att jag inte ställer upp på det. Det är inte förbjudet att starta vårdbolag. Det finns många, och de gör bra saker. De bidrar till mycket, men jag kommer aldrig att medverka till att det bara handlar om valfrihet för vårdbolagen att välja patienter och inte om att stå upp för rätten för patienter att välja vård. Det är en stor skillnad på det och att en samlad strategi för att kvinnors företagande i kemisektorn, industrisektorn och byggsektorn likväl som i vårdsektorn ska vara en del av den fortsatta tillväxten i Sverige. Det är svensk socialdemokratis syn, och den delar inte du. Det vet jag. (Applåder)

Herr talman! Huruvida det förskräckliga som har hänt och händer i Malmö är ett integrationsproblem eller inte vet vi inte. Vi vet över huvud taget väldigt lite om det som har hänt i Malmö. Jag tycker att man ska akta sig för alltför tvärsäkra påstående om det. Vi vet att den nationella trygghetsundersökningen 2009 visade att Malmöborna är de mest otrygga i landet. Det kan vara bra att ha med sig. Mona Sahlin påstår att mitt parti har rasistiska rötter. Vi kommer säkert att återkomma till den diskussionen så småningom, men det är inte mitt parti som har tagit initiativ till rasbiologisk forskning eller till tvångssterilisering av människor. Det är ditt parti, Mona Sahlin. Det tycker jag att du ska ta med dig. Mona Sahlin pratar också om klyftor, och det är angeläget. Vi kan inte vänta, upprepade Mona Sahlin och Socialdemokraterna under hela valkampanjen. Det finns en grupp till som inte kan vänta. Det är landets pensionärer. De straffbeskattas i dag just därför att de tidigare har arbetat och skjutit upp en del av sin lön som de nu tar ut som pension. För det får de betala högre skatt än vad Mona Sahlin, jag och andra som arbetar gör. I ett brev till landets pensionärer ett par veckor före valet skrev Mona Sahlin bland annat: Vi tycker att det här är respektlöst. Det rimmar illa med svenska värderingar om rättvisa. Varför ska de äldre som byggt upp välfärden diskrimineras i skattesystemet? Jag inbillar mig att det var många som läste det här brevet som såg det som ett löfte från Mona Sahlin och socialdemokratin. Därför förundrar det mig lite grann att man gömmer undan den här ganska beskedliga satsningen i den budgetmotion som de rödgröna nyligen har lagt fram. Är den här frågan inte lika viktig längre?

Herr talman! Jag darrar inte på manschetten en enda gång när jag säger att Sverigedemokraterna är ett parti som har rasistiska rötter. Jag har följt ditt parti under många år, Jimmie Åkesson, och ditt parti har följt mig under lika många år. Jag vet vad ni står för. Jag vet var ni kommer ifrån. Jag vet var många av era företrädare också i dag, väldigt nära i tid, har sina rötter. För den som tvivlar skulle jag rekommendera läsning av till exempel Stieg Larssons och Mikael Ekmans bok Sverigedemokraterna - Den nationella rörelsen . Jag har som socialdemokratisk partiledare under många år förstås tagit ansvar för att vår historia blir synlig och att den har fått effekter för hur politiken ser ut i dag. Men du står här än i dag och förnekar det som är så uppenbart för alla som kan följa den politiska debatten: att Sverigedemokraterna är ett parti som är sprunget ur vitmaktrörelsen och den rasistiska rörelsen. Det syns också, Jimmie Åkesson, i era förslag. Det är ju inte pensionärernas väl och ve som står i fokus för de förslag ni har lagt fram i er budgetmotion. Det är angreppen mot svensk biståndspolitik, mot svensk flyktingpolitik och dessutom mot många av våra svenska medborgare. Jimmie Åkessons parti föreslår till exempel att vi ska lägga ned Diskrimineringsombudsmannen, som om inte denna fråga för kvinnor, för människor med invandrarbakgrund och för äldre är en djup och svår fråga i vårt samhälle. Du leder ett parti med rasistiska rötter, och det tar jag på mitt ansvar att fortsätta bekämpa, också här i riksdagen. (Applåder)

Herr talman! Som jag sade: Jag tror att vi återkommer till den diskussionen så småningom och säkert vid ett flertal tillfällen i den här kammaren. Men jag tycker ändå att det är tråkigt - jag kommer att prata mer om det sedan också - att vi inte kan föra en saklig och civiliserad debatt, utan att man ständigt måste kasta de här epiteten omkring sig så fort någon vågar kritisera den komplett misslyckade invandrings- och integrationspolitiken. Jag tycker att det är tråkigt, och det är framför allt inte värdigt den här församlingen. Mona Sahlin svarar inte på mina frågor om skatteklyftan mellan pensionärer och löntagare, och det kanske förvisso är ett svar i sig att hon inte gör det. Det är en ganska beskedlig satsning som görs i den rödgröna budgetmotionen, och man tycks vilja gömma undan den här frågan. Då är min fråga: Vilken prioritet har frågan om pensionärsskatten för socialdemokratin och De rödgröna i dag? Jag tycker att Mona Sahlin är skyldig att ge det svaret till de pensionärer som hon lovade en skattesänkning före valet.

Herr talman! Jag är inte bara skyldig ett svar - inte till Jimmie Åkesson men till pensionärerna - och de känner till det svaret. De vet att socialdemokratin aldrig kommer att vika från att skatten ska vara lika för löntagare och pensionärer. De vet mycket väl hur mycket vi kämpade för det i valrörelsen och att det finns med i vår budgetmotion. Skillnaden mellan dig, Jimmie Åkesson, och mig är inte bara vår ideologiska bakgrund. Det är också att när jag lägger fram förslag ska de vara realistiska att finansiera. Du bygger i stort sett vartenda ett av förslagen i er budgetmotion på att bara man blir av med det du kallar massinvandringen har man löst Sveriges problem. Det är inte sant. Det är bara ett sätt att ställa grupp mot grupp. Det vet Sveriges pensionärer, för de har varit med och byggt upp den solidariska, starka politik som har gjort Sverige så framgångsrikt. Det har man inte gjort genom att ställa grupp mot grupp, tvärtom. Det vet Sveriges pensionärer, och det tänker jag fortsätta bygga på. (Applåder)

Herr talman! Sverige deltar i ett krig, ett krig i Afghanistan som har pågått i nio år nu, ett krig som har haft skiftande argument för sig. Det var först kampen mot al-Qaida och kampen mot terrorismen och sedan kampen mot talibanerna och kampen för kvinnors rättigheter. Ibland har det framskymtat att det också har handlat om tillgången till olja och gas. Det har också handlat om att bekämpa droghandel. Ja, det har varit en mängd olika argument. Det här kriget har misslyckats. Väldigt många är överens om det. Internationellt sker en diskussion som utgår ifrån att det i längden inte går att fortsätta detta krig om man vill att Afghanistans folk ska ha förutsättningar för utveckling. I stället för soldater behövs lärare, barnmorskor och infrastruktur, och för att det ska bli verklighet krävs det en ny strategi, internationellt men även för Sveriges del. Vi i Sverige kan göra vårt. Vi kan utforma en egen, ny strategi, en civil strategi med bistånd och diplomati som de viktigaste beståndsdelarna. Det här var vi rödgröna överens om. Vi lade fram ett sådant förslag i valrörelsen. Vi gick till val på det. Det var ett tydligt byte av strategi. Det var en tydlig inriktning på att nu ska kriget för svensk del upphöra. Nu ska de svenska trupperna dras tillbaka. Den överenskommelsen kommer Vänsterpartiet att stå för också här i riksdagen. Vi kommer att lägga fram den som motion med anledning av den proposition som regeringen lägger fram i morgon. Min fråga till Mona Sahlin är: På vilken punkt har den överenskommelse som Socialdemokraterna och Miljöpartiet har ingått med regeringen inneburit en ny strategi? På vilken punkt innebär detta en brytning med det misslyckade kriget?

Herr talman! Jag vill börja med att säga det som Lars Ohly inte nämnde i början. Det är ändå så att Sverige finns i Afghanistan i ISAF-styrkorna och med ett FN-mandat, ett uppdrag som har upprepats av FN:s säkerhetsråd nu ganska nyligen. Det är också sant att de långsiktiga målen om utveckling i Afghanistan, om att bekämpa fattigdomen och om att ge kvinnor möjlighet att leva fria liv inte går att kriga fram. Men det är viktigt att kriget mot talibanerna har varit och fortfarande är en av utgångspunkterna i Afghanistan. Det har jag sett som helt avgörande, och det var det också i vår gemensamma överenskommelse, som jag tyckte var bra. Men sedan hände något den 19 september. Vi förlorade valet. Mitt övervägande har varit väldigt tydligt: Sverige och svensk socialdemokrati förutsätter, när det handlar om stora, viktiga säkerhetspolitiska åtaganden - att be svenska män och kvinnor att riskera sina liv - en stark och bred uppslutning här i riksdagen. Det var för mig och socialdemokratin väldigt viktigt. Det finns några punkter i överenskommelsen som inte regeringen har uttryckt tidigare: en mycket tydlig övergång till civil ledning, en mycket tydlig övergång från stridande till stödjande, en mycket tydlig skrivning som handlar om det ökande biståndsbehovet, inte minst uppe i norra Afghanistan. Sammantaget är det en ny, gemensam strategi för våra insatser i Afghanistan som ska möjliggöra ett avslut på det militära och ett långsiktigt åtagande för det civila och de mänskliga rättigheterna. Jag tycker att det här blev en bra och värdig överenskommelse, och jag står för den. (Applåder)

Herr talman! I en tidigare replik till Maud Olofsson sade Mona Sahlin: Vi lade fram vår budgetmotion därför att det var den politiken vi gick till val på. Men i Afghanistanfrågan sviker ni den politik ni gick till val på och som människor som röstade rödgrönt också trodde att de rödgröna partierna skulle stå för efter valet. Det är inte så att detta är ett byte av strategi. Robert Egnell, som jobbar på Försvarshögskolan, säger: Om det fanns ett stanna- och ett lämnaalternativ i valrörelsen är den här överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och regeringen stannaalternativet. Staffan Dopping, tidigare informationsdirektör vid Försvarsmakten säger att det här är en bra överenskommelse, men att det är besvärande att ni inte kan tala om att det faktiskt innebär att ni inte byter strategi. Ni fortsätter med mer av samma, och det är det er överenskommelse innebär. Varför är det plötsligt viktigt att vara kvar långsiktigt militärt i stället för att byta strategi och övergå till bistånd och civil verksamhet? (Applåder)

Herr talman! Jag tycker att det är viktigt att långsiktigt vara i Afghanistan militärt. Jag tycker att det är viktigt att inte bara byta strategi utan ännu starkare understödja de krafter - med utbildning av de afghanska militära styrkorna, av polisen men också av det civila samhället i Afghanistan - som möjliggör att den militära närvaron går att avsluta snabbare. Men det är en viss skillnad, Lars Ohly - det vet jag att du också förstår - mellan åtaganden som handlar om vilken skattepolitik man vill se och åtaganden som handlar om att sluta upp brett i riksdagen runt utrikes- och säkerhetspolitiken, inte minst när det handlar om att be svenska medborgare riskera sina liv i ett annat land. Jag skulle inte ha kunnat titta vare sig dem eller väljarna i ögonen, med den situation vi nu fick efter valet, om vi hade lämnat hela denna fråga till denna mycket parlamentariskt osäkra riksdag och, inte minst, herr Jimmie Åkesson. Därför kände jag ett ansvar för att göra upp med regeringen, om innehållet blev bra, och det tycker jag att det blev. Det är mina bevekelsegrunder. (Applåder)

Herr talman! Mona Sahlin har här pratat om många viktiga frågor. En av dem handlar om vården. Jag ska återkomma till det senare, i mitt huvudanförande. Men nu tänkte jag ägna ett par minuter åt en fråga som vi brukar diskutera i samband med debatterna, nämligen familjepolitiken. Där har det hittills gått en tydlig skiljelinje mellan dem som säger att det är vi som politiker som vet bäst och oss som säger att det är föräldrarna som vet det bästa för sina barn. Därför finns det också olika politiker. Det finns en grupp, som Mona Sahlin tillhör, som säger att det ska finnas en mall i form av en föräldraförsäkring, som är fantastiskt fin i Sverige, och därutöver naturligtvis kommunalt subventionerad barnomsorg. På vår sida säger vi också att föräldraförsäkringen är värd att slå vakt om. Den betyder väldigt mycket för barnfamiljerna. Men därutöver ska det finnas fler alternativ för den som vill välja. Det ska finnas en väl utbyggd kommunal förskola med hög kvalitet och små grupper. Men det ska också finnas barnomsorgspeng. Det ska finnas vårdnadsbidrag eller andra konstruktioner som gör det möjligt för människor att bestämma mer själva. När Mona Sahlin tidigare talade om välfärdsområdet talade hon om valfrihet som ett värde, valfrihet som en kvalitet på välfärdsområdet. Men på det här området är det väldigt svårt för mig att förstå hur Socialdemokraterna kan ha en blind fläck, en brist. Man vill inte se möjligheten att lägga makt och förmåga hos föräldrarna att själva bestämma. Jag tror inte att det här är vilken fråga som helst. Någon kanske tänker: Nu tjatar han om den där frågan igen. Men jag tror att den har en otroligt stor betydelse när det gäller att skapa trygga uppväxtförhållanden, inte för de flesta utan för alla barn i Sverige. (Applåder)

Herr talman! Göran Hägglund säger att det här är en blind fläck för socialdemokratin. Det är precis tvärtom. Det är socialdemokratin - och det hoppas jag att Göran Hägglund kan ge oss - som under lång tid har byggt upp föräldraförsäkringen och barnomsorgen, ofta i hård politisk strid med de borgerliga partierna i Sverige. Det har just handlat om insikten att mina barns generation inte skulle tvingas göra samma val som mina föräldrars generation tvingades göra. För kvinnor var nämligen frågan: Ska jag skaffa barn, eller ska jag skaffa jobb och utbildning? Det åtagande som vi tog på oss, Göran Hägglund, var att ingen ung tjej eller kille någonsin skulle tvingas ställa den frågan. Detta skulle gå att kombinera. Du försvarar barnomsorgspengen, som drar bort resurser från förskolan. Du försvarar vårdnadsbidraget - nu vet jag inte riktigt om du vill bygga ut eller avskaffa det, för det har kommit lite olika signaler. Men vårdnadsbidraget drar också bort resurser från förskolan. Jag ser fortfarande att det inte finns någon viktigare kamp för jämställdheten i dag än att slåss och stå upp för föräldraförsäkringen, med sin fantastiska flexibilitet och sina pappamånader, och svensk förskola med sin fantastiska kompetens och utvecklingsmöjlighet. Det är det som är grunden för jämställdhet i Sverige. Därför fortsätter jag att vara djupt kritisk till vårdnadsbidrag och barnomsorgspeng. Det är jag just därför att jag inte har en blind fläck, utan detta är en fast del i det kollektiva minnet, som socialdemokratisk kvinna, hur det var för min mamma. Jag tänker aldrig låta mina döttrar hamna i samma situation. Därför står jag upp för detta. (Applåder)

Herr talman! Det finns något som är underligt i det här resonemanget. Jag tror att vi alla här i lokalen tycker att föräldraförsäkringen är en väldigt viktig del och verkligen en grundval när det gäller småbarnsföräldrar och samhällsbygget över huvud taget. Det är all right för föräldrar att bestämma inom ramen för den fram till en viss dag. Om några föräldrar därefter skulle säga att de skulle vilja stanna hemma med sina barn några dagar till, någon månad till eller någon vecka till ska de närmast idiotförklaras eller i alla fall inte få något stöd, eftersom det, som Mona Sahlin säger, tar resurser eller drar bort resurser från förskolan. Varför är det bara vissa, de som väljer så som Mona Sahlin vill att de ska välja, som ska ha del av samhällets stöd till barnomsorg? Andra som väljer fel göre sig icke besvär. Jag tycker att det är svårbegripligt. Jag vill ha rättvisa. Jag vill ha valfrihet. Jag litar på att föräldrarna kan bestämma själva. Det tror jag är grunden för moderna familjer i dag. (Applåder)

Herr talman! Det är verkligen inte så att jag eller någon annan här i kammaren står och idiotförklarar föräldrar. Så är det verkligen inte. Det jag gör är att jag säger: Vi prioriterar. Du och jag prioriterar olika. Jag väljer att prioritera att fortsätta att utveckla svensk familjepolitik genom föräldraförsäkringen och genom svensk barnomsorg. Det gör jag inte därför att ingen annan ska kunna göra ett annat val, utan för att man inte kan få allt. Man måste våga prioritera, inte bara därför att resurserna är begränsade, utan också därför att det finns delar av de politiska programmen som mer eller mindre är en bas, den fasta grunden att stå på för att kunna fortsätta utveckla till exempel jämställdhetspolitiken. Vi fortsätter att säga att det kommer att vara föräldraförsäkringen och svensk barnomsorg. Och vi fortsätter att säga nej till att bygga ut barnomsorgspengen och framför allt vårdnadsbidraget. Vi fortsätter alltså att skiljas åt, Göran Hägglund, också på den punkten. (Applåder)

Herr talman! Ärade ledamöter! I dag på morgonen nådde oss beskedet att de amerikanska väljarna, sin vana trogen, skulle man kunna tillägga, har röstat mot sittande president och regering. Inte ens Barack Obamas "yes, we can" och fantastiska seger för två år sedan kunde synbarligen bryta den trenden. Det finns ett missnöje, en bristande tilltro till politik. Det var faktiskt många som sade: Ja, så ser det oftast ut. I länder förlorar regeringar oftast val. Sverige 2010 är faktiskt ett undantag. Valet 2010 blev ett val med många vinnare, även om delar av resultatet naturligtvis väcker frågor. Det viktigaste är att det indikerar en ökad tillit till politik, till politiker, till förtroendevalda. Man ser faktiskt en ganska kraftigt ökad tilltro till många av dem som är i politiken och en tilltro till deras vilja att göra Sverige bättre. Vi ser det i ett valdeltagande som faktiskt stiger, som i förra valet, ytterligare en gång. Det är uppe på 85 procent. Det är många som är avundsjuka på Sverige för de nivåer som vi nu har lyckats nå. Notera också att antalet blankröster kraftigt sjunker. Det är många som har tagit ställning. Det är många som tror på demokratin i vårt land. Jag tycker också att det är viktigt att säga att valet indikerar en tilltro till regeringen. Det är en efterfrågan på vår arbetslinje. 250 000 fler väljare har faktiskt röstat på alliansregeringen 2010 jämfört med 2006. Om ni ser på regeringsunderlag under hela efterkrigstiden kommer ni att finna att det är svårt att hitta motsvarande stöd som den här regeringen har, för någon annan regering. Drygt 49 procent av väljarna har röstat på regeringsunderlaget. Men det är klart att vi också fick andra signaler från väljarna. Vi har drygt 7 miljoner röstberättigade i Sverige, och nära 340 000 av dem valde att rösta på Sverigedemokraterna. Det är en röst som går i en annan riktning. Det visar att inte alla tycker och ser samma sak i fråga om Sverige. Jag kan naturligtvis inte ge svar för alla dessa människor. Jag tror inte heller att svaret är enhetligt. Men här ryms säkert en blandning av misstro mot Sverige, mot etablissemang och mot etablerade partier, misstro mot makten, som man upplever säger en sak och gör något annat, och en känsla av att Sverige, åtminstone för dessa människor, inte erbjuder de möjligheter som de tycker att andra får. Javisst - det finns säkert kritik mot integrations- och invandringspolitiken, men det är att göra det för enkelt. Det viktiga är att erkänna att här har vi inte lyssnat tillräckligt bra. Inte jag, inte mitt parti, inte övriga riksdagspartier som fanns här före valet. Där har vi mycket kvar att göra och en läxa att lära, men det är viktigt att påpeka att det här kan inte beskrivas som en enhetlig våg över Sverige. 6,7 miljoner av de röstberättigade röstade inte på Sverigedemokraterna. De har också en rätt att bli respekterade. Med detta har vi förutsättningar för de kommande åren. Det är påtagligt när man träffar regeringschefer över Europa hur avvikande Sveriges förutsättningar nu ser ut. Vi har de bäst skötta offentliga finanserna i hela Europa. Vi har tillväxttal som ligger i tätklungan av den utvecklade världen. Här pratar vi inte om stora nedskärningsprogram, skattehöjningar eller nedskärningar i kärnan av välfärden. Vi avviker mycket från vår omvärld. Det kan vi vara nöjda med i det korta perspektivet, men det väcker naturligtvis frågan: Kan vi parallellt utvecklas så bra när andra är så tyngda av problem? Vi ska också notera att med den frekvens som oro och nedgångar brukar drabba världen och också Sverige kommer vi säkert under den här mandatperioden att uppleva att den uppgång vi nu ser i den svenska ekonomin lever på övertid. Runt hörnet kan nya prövningar komma. Vi ser nu också effekterna av fyra år av reformer inriktade på en arbetslinje. Den kritik regeringen hade 2006 handlade ju inte om den arbetslöshet vi beskrev utan om den arbetslöshet som vi dolde. Det var det som var poängen: att fullt arbetsföra människor i Sverige inte jobbade och samtidigt inte heller beskrevs som arbetslösa. Det var det som vi inriktade oss på att förändra. Vi har fört en reformpolitik inriktad på att öka drivkrafterna för arbete, det som ibland kallas för arbetsutbud. Vi ser ett kvitto på detta. Det är mycket kraftigt ökade drivkrafter, och det är många fler som nu söker sig till arbetsmarknaden. Sysselsättningen växer. Arbetslösheten sjunker men också ohälsotalen, det som ofta har varit grunden för att dölja en stor del av den svenska arbetslösheten. Detta är våra förutsättningar. Vi har också ett nytt parlamentariskt läge; många skulle säga en återgång till det som är det vanligaste i Sverige, nämligen minoritetsregerande. Minns att före regeringens tillträde 2006 hade Sverige haft minoritetsregeringar oavbrutet i 25 år. Det är det vanligaste. Det får man ibland påminna om när man träffar människor från andra länder. Principen har egentligen alltid varit den att en minoritetsregering kan i Sverige regera därför att den opposition som står mot regeringen är oförenlig i sina politiska ambitioner. Om jag inte har missförstått sammansättningen av denna riksdag är det precis lika sant nu, om inte mer, jämfört med lägen som har funnits tidigare i historien. Men vi sade före valet att vår utgångspunkt är att i ett läge där riksdagen får ett åttonde parti kommer vi att vara beredda att ge regeringsmakten till det av de två regeringsalternativen som är störst på valdagen. Vi fullföljer detta. Det faktum att det är fråga om en minoritetsposition väcker krav på ansvarstagande och försök att söka bredare enighet i för landet viktiga frågor. Vi har också fullföljt detta. Jag delar Mona Sahlins beskrivning av att det är en på en gemensam syn baserad överenskommelse som vi har slutit om den svenska närvaron inom ramen för de internationella insatserna i Afghanistan. Det är hedrande och bra för denna riksdag att sex riksdagspartier med över 85 procent av väljarna står bakom denna överenskommelse. Tänk själva på de män och kvinnor som riskerar sina liv på plats i Afghanistan! Tänk på deras anhöriga som följer situationen! Ska de behöva möta ett läge där det är högst osäkert om det finns något politiskt stöd eller ett stöd som möjligen bygger på en eller två riksdagsledamöter i någon sorts hoppande majoritet? Det är ett sätt att visa ansvar för vår närvaro att vi på detta sätt brett kan samlas och också markera att vi har en idé om varför vi är där och en inriktning på våra ambitioner. Jag vill därför tacka Mona Sahlin, Peter Eriksson och Maria Wetterstrand för konstruktivitet och för mycket bra samtal och möjligheter att nå denna överenskommelse. Men den har kommit till just för att vi har enats i vår vilja att brett ta ansvar för de män och kvinnor som tjänstgör för fred i Afghanistan. För regeringen är nu inriktningen fortsatta reformer. Det är fortsatt ett huvudmål att sträva mot full sysselsättning. Med detta menar vi att alla ska kunna få jobb efter egen arbetsförmåga. Det är grovt underskattat hur svårt detta är i utvecklade ekonomier. Inte att de som är mest konkurrenskraftiga får jobb - den diskussionen förs väldigt ofta - utan anställningsbarheten som gör att alla utifrån egen arbetsförmåga också ska kunna göra sig gällande i arbetslivet. Det är den svåra utmaningen. För detta krävs en aktiv politik som i ytterligare steg förstärker drivkrafterna för jobb men också det som ökar anställningsbarheten. Där kommer viktiga reformer att komma på Jan Björklunds område med bättre kvalitet i utbildning, bättre resultat och också lärlingsutbildningar för att uppmuntra olika begåvningar genom den svenska skolan. Det är misslyckande i utbildningspolitiken som jag ser som kanske den enskilt viktigaste grunden till varför Sverige har en högre ungdomsarbetslöshet än många andra länder. Då är det problemet vi måste åtgärda, och dessa förändringar följer nu med viktiga utbildningsreformer under den här mandatperioden. Det är också viktigt att fortsätta vårda hållbara offentliga finanser. Jag ser återigen att när Sverige nu är på väg mot balans och överskott så säger en del att nu är det dags att göra slut på skattepengarna. Det förvånar mig. Det förvånar mig att man inte har lärt mer om vikten av att ha balans och överskott för att stå redo för att möta nästa nedgång. Aktsamhet i de hållbara offentliga finanserna över konjunkturcyklarna är det som har möjliggjort för oss att ha en annorlunda utveckling än övriga omvärlden, varför vi slipper prata nedskärningar och skattehöjningar. Det måste vi vårda de år som nu kommer. Till detta läggs ytterligare välfärdsambitioner och till det också ett sätt att möta spänningar i det svenska samhället som måste bygga på en idé om att se hela Sverige, att se till att vi får fler som jobbar, att vi håller ihop Sverige via de värderingar som har byggt vår öppna demokrati och som det i det här valet faktiskt från väljarna har kommit kraftfullt stöd för. Det är ett uttryck för en tilltro till Sverige, en tilltro till politik och demokrati som vi kommande år nu ska vi visa att vi kan förvalta. Tack ska ni ha! (Applåder)

Herr talman! Sverige har haft minoritetsregeringar under många mandatperioder. De har oftast letts av socialdemokratiska statsministrar och med stabila överenskommelser i riksdagen. Moderaterna hävdade länge att regeringar som inte hade majoritet efter ett val skulle avgå. Det gällde tydligen bara socialdemokratiska regeringar, för du, Fredrik Reinfeldt, satt ju kvar. Det har varit en framgång i valet, säger statsministern. Ja, det var det för Moderaterna. Men tre av fyra borgerliga partier tappade väljare, och en majoritetsregering förbyttes i en minoritetsregering. Så vad, Fredrik Reinfeldt, är regeringens strategi för detta parlamentariska läge? Lyssnar man på dig i dag och även tidigare kan det väl inte vara så som du nu säger, att din strategi är att säga till mig att jag måste vara med och ta ansvar för Sverige. Jag gör det när det är för Sverige. Vi gjorde det gemensamt med Miljöpartiet när det handlade om Afghanistan - mycket, mycket bra. Men att ta ansvar för att 40 000 ytterligare ska utförsäkras ur sjukförsäkringen den här mandatperioden - absolut nej! Vara med och ta ansvar för att långtidsarbetslösheten fortsätter att ligga på denna förskräckande höga nivå - absolut nej! Därmed kvarstår frågan: Hur ser statsministerns parlamentariska strategi ut för det som Moderaterna tidigare tyckte var en helt omöjlig situation, nämligen en minoritetsregering utan en fast förankring här i riksdagen? Jag tar ansvar för Sverige, men hur ser statsministerns ansvar för regeringens politik ut? (Applåder)

Herr talman! Det var ju Göran Persson som faktiskt också valde att sitta kvar, då med stöd i riksdagen av 36 procent. Då såg inga socialdemokrater något större problem med det. Nu har vi en regering som har stöd från 49 procent av väljarna. Man kanske ska vara lite ödmjuk inför den skillnaden. Det är riktigt att vi vid det tillfället frågade hur regeringsunderlaget såg ut. Det har lett till förhandlingar och också förändringar som är på väg under svenska grundlagen som vi brett står bakom. Efter nästa val 2014 kommer det att genomföras en statsministeromröstning. Jag välkomnar den förändringen. Det blev ett bra svar på de frågor som jag tyckte att Moderaterna på ett berättigat sätt väckte. Jag har redogjort för den parlamentariska strategin i den delen. Den liknar de socialdemokratiska minoritetsregeringarnas inriktning. Det är oppositionens oförenlighet när det gäller politisk ambition som gör att den relativa majoritet som denna regering har gör det möjligt att regera Sverige. Det är bara i ett läge där här församlade socialdemokrater, sverigedemokrater, vänsterpartister och miljöpartister röstar på exakt samma förslag som regeringens förslag inte kommer att vinna. Vi har hört Mona Sahlin vid upprepade tillfällen lova svenska folket att aldrig försätta sig i en situation att på det sättet ge inflytande åt Sverigedemokraterna. Det är svaret. Till det svaret kommer förändringar i mitten av 90-talet för att förstärka regeringsmakten - det var faktiskt syftet - som gjordes av budgetordningen. De förstärker möjligheten för en regering att få igenom budgeten. Också jag ser möjligheter att på det sättet regera Sverige. Jag har också markerat - och det kommer från regeringens sida - att vi ska ta ett ansvar, lyssna in och göra överenskommelser. Andra partier, där framför allt Miljöpartiet och Socialdemokraterna tycker sig få ett riktigt och berättigat inflytande, ska också vara en del av de svar vi söker. (Applåder)

Herr talman! Det förtjänar att påpekas att när Göran Persson satt kvar blev det en stabil överenskommelse med två andra partier i riksdagen och för i stort sett alla de frågeställningar som sedan löpande avgjordes under mandatperioden. Det har inte du. Du låter återigen antyda det som jag verkligen har sagt, och när det gäller Afghanistan också visat, att vi inte tänker samarbeta med eller låta frågor för Sveriges framtid avgörande saker hamna i risken att det är Sverigedemokraterna som ska avgöra dem. Det är din regering som sitter i den situationen. Jag fortsätter att fråga: Vad är den parlamentariskt långsiktiga strategin? Jag kommer som socialdemokrat att medverka till att ta ansvar för Sverige, men du är inte Sverige. Du är en moderat statsminister för en borgerlig minoritetsregering. Det är ditt ansvar, inte oppositionsledarens, att visa hur den parlamentariska strategin ska se ut. Det ansvaret tycker jag inte att du har tagit. (Applåder)

Herr talman! Låt mig än en gång påpeka att Göran Perssons lösning åren då det var lite otydligt huruvida Vänsterpartiet och Miljöpartiet befann sig i regeringsställning, som en del av majoritetsunderlaget, som en del av oppositionen eller ibland faktiskt utövade allt på en gång, ledde till diskussioner om att det fanns stora oklarheter. Jag har hört miljöpartister säga att de aldrig någonsin önskar sig tillbaka till det läget. Det är väl egentligen bara socialdemokrater som ofta uttrycker att de inte såg några problem med detta. Alla andra upplevde att det var problematiskt. Men det här är inte det enda läge som har funnits under efterkrigstiden. Det har i hög utsträckning, också år då jag har suttit i riksdagen, byggt på att det har funnits en oförenlighet i de politiska strävandena hos oppositionen som har möjliggjort för då socialdemokratiska minoritetsregeringar och nu alliansregeringar att regera Sverige. Sedan får vi naturligtvis se hur det är möjligt utifrån budgetordning och det ansvarstagande vi försöker ta för breda överenskommelser. På det sättet har jag redogjort för vår strategi. (Applåder)

Herr talman! Man kan nog säga att Moderaterna har tagit ett starkare grepp och kontroll över regeringen. De mindre partierna har fått maka på sig efter valet. Centern har till exempel blivit av med ansvaret för de statliga företagen och för infrastrukturen. Reinfeldt själv har dessutom satt in Per Schlingmann som kommunikationsansvarig. Det borde betyda ett särskilt engagemang för just kommunikationerna. Därför blev jag förvånad över att regeringen direkt efter valet tog till storsläggan mot järnvägen. I stället för att lösa järnvägsproblemen minskar investeringarna i budgeten från 14,5 miljarder 2010 till bara 5 miljarder 2014. Det är en sänkning med två tredjedelar. Däremot ökar väginvesteringarna. Dessutom ska banavgifterna höjas dramatiskt. I valrörelsen fick vi också reda på att underhållet till järnvägen ska minska. Transporterna är avgörande för att lösa klimatfrågan. En modern infrastruktur är också avgörande för svensk konkurrenskraft. Varför vågar ni inte investera i framtiden? Varför är ni rädda för att investera i ökad konkurrenskraft och mindre utsläpp? Vad är det egentligen för hangups som gör er blinda och oförmögna att ta till synes självklara beslut?

Herr talman! Ett av de mer omfattande satsningsområdena som alliansregeringen har är infrastruktur. Det handlar om en plan fram över 2021 på nära 500 miljarder. Jag tror att den exakta siffran är 482 miljarder. Till det kommer en mycket kraftfull närtidssatsning. Det var en del av de krisåtgärder som efterfrågades av många och som vi tog fram stora resurser för. Vi bad då de myndigheter som bereder både järnvägs- och väginvesteringar att ta fram allt som i realiteten var färdigt att påbörja arbetet med. Vi fick en lista, och den var mycket lång. Vi förhandlade - inte minst Centerpartiet var pådrivande - och vi sade till slut att vi tar hela listan. Allt flyttade vi in i vår närtidssatsning, allt som var redo i Sverige; sätta en spade i marken, ett spett runt en sten eller hur man nu ska beskriva detta. Allt fick sina resurser. Vad är det Peter Eriksson vet om planläget och andra förberedda åtgärder som vi inte kände till vid det tillfället? Det gäller inte bara att ha en idé utan man måste också ha en förberedd plan, och det måste finnas ett läge och en färdig finansiering. Vi var beredda, och vi genomförde också detta som en del av vår närtidssatsning. Det har också gjort att det har varit större satsningar nu nära. Mina vänner! Titta runt om i Sverige. Den som hävdar att ingenting görs när det gäller infrastrukturen har valt att stanna hemma. Då har man missat rätt mycket av vad som nu sker. Det här är välkommet och nödvändigt. Ett geografiskt vidsträckt land behöver dessa satsningar för att kunna krympa arbetsmarknadsregioner och för att det ska finnas förutsättningar för att leva över hela Sverige. Men beskrivningen att ingenting görs faller på sin egen orimlighet. Det här är förmodligen det enskilda område där vi har gjort våra största satsningar, både i närtid och hela vägen fram över 2021. (Applåder)

Herr talman! Vad är det som Peter Eriksson ser? Peter Eriksson har tittat i regeringens budget. Där kan man läsa dessa siffror. Det stämmer att det är en del kortsiktiga satsningar och investeringar som har gjorts direkt åren efter finanskrisen. Men vad händer nu? Jo, det motsatta. De långsiktiga investeringarna stoppas. Det finns ingenting av de planer som vi har diskuterat på bred front i riksdagen om höghastighetsbanor. Det finns ingenting om satsningarna att fortsätta efter Norrlandskusten. Ostlänken finns inte med. Det finns inte heller något av det som Fredrik Reinfeldts partivän Per Unckel nyligen föreslog i ökade satsningar för att få ordning på järnvägen. Prata gärna med Per Unckel och prata gärna med Adelsohn - det är kanske också ett känt namn i branschen - om vad som behöver göras. Det finns stora behov, men ni gör tvärtom. Jag tycker det är sorgligt att det är så.

Herr talman! Inför valet 2006 var det många dåvarande statsråd som gjorde olika former av utspel på temat: Nu ska vi visa att vi gör stora satsningar. Det skulle byggas olika vägar och sättas i gång olika projekt. Det där gjorde att när vi kom in i Regeringskansliet väcktes tidigt ett bekymmer över att det saknades finansiering för många av dessa löften. Vi bad att få fram en redovisning av hur stora underskotten var, detta luftslott som hade byggts upp i skillnad mellan löften och färdig finansiering. Det talades i storleksordningen om nära 100 miljarder av underfinansiering. Det här har varit ett ok för oss att bära, att riva luftslottet och se till att få fram riktig finansiering kopplad till de löften som har givits. Sedan är det riktigt att vi inte har med några satsningar på höghastighetsbanor. Det har inte funnits tidigare heller. Det finns enligt oss inte heller ansvarsfullt underbyggda kalkyler som gör att det går att hävda att detta ska vara försvarbart. Om detta får vi naturligtvis fortsatt diskutera. Oppositionen har oftast de resurser som en ansvarsfull regering faktiskt inte har möjlighet att använda på samma sätt. (Applåder)

Herr talman! Om arbetsutbudet: Inför den förra mandatperioden gick den här regeringen till val på att stärka arbetslinjen, att bryta utanförskapet. Resultatet blev 290 000 nya människor, 100 000 nya jobb. Arbetsutbudet ökar. Det är ett ganska klent resultat i förhållande till den ambition som Fredrik Reinfeldt och hans regering hade. Den här regeringen har under sina fyra år inte lyckats bryta utanförskapet. I stället har man - och att döma av regeringsförklaringen verkar man dessutom fortsätta med det - fyllt på utanförskapet, år efter år. Faktum är att invandringen till Sverige aldrig har varit så stor som under just regeringen Reinfeldt. Herr talman! Jag får inte ihop matematiken. Hur ska man kunna bryta utanförskapet och stärka arbetslinjen samtidigt som man fortsätter att importera arbetslöshet? Det är ju vad det handlar om. En alldeles för stor del av dem som flyttar till vårt land har inte någon som helst möjlighet att få ett jobb, att få en egen försörjning. Inte ens regeringens egna konstruerade kvoteringsåtgärder hjälper i det avseendet. Nu när jag för första gången har möjlighet att ställa frågan undrar jag helt enkelt: Hur får statsministern ihop det här? Hur får statsministern matematiken att gå ihop?

Herr talman! Arbetsutbud är ett uttryck som ekonomer ofta använder. Det återspeglar att det finns drivkrafter för arbete i ett samhälle. Det gäller att se till att de är tillräckligt starka och tydliga och att vi arbetar med begrepp som anställningsbarhet, det vill säga att människor ska kunna få ett jobb utifrån egna kvalifikationer. Det gäller dem som är födda i Sverige och dem som kommer till Sverige. De som kommer hit har tidigare egentligen varit hänvisade till en enda dörr, där det har stått "asyl". Därför har vårt asylsystem delvis varit överbelastat - av dem som har asylskäl men också av dem som inte hittar en annan väg in. Denna regering har sedan två år tillbaka vidtagit förändringar och möjliggjort att det finns en ny dörr, där det står "arbete". Arbetskraftsinvandring är ett viktigt svar på just hur vi får fler att komma till Sverige och också arbeta. Jag tycker att vi ska vara ödmjuka och säga att det är svårt att få ett jobb i ett land där man har arbetsförbud, för det är så det har sett ut för många av de människor som har kommit hit. Nu ger vi dem faktiskt möjlighet att få jobba också under asylsökningsprocessen. Det är en del av våra svar. Vi tror att Sverige behöver detta. Vi behöver mer av arbete. Vi behöver mer av arbetsutbud. Vi behöver mer av att arbetsföra människor inte göms undan i olika ersättningssystem utan står till arbetsmarknadens förfogande. Sedan måste vi naturligtvis föra en politik som sänker trösklar och använder en del skattelättnader. Jag noterar att Jimmie Åkesson snarare raljerar över dem, men jag tror är de är rent nödvändiga för att möjliggöra för människor att komma i arbete. Det är vår arbetslinje. Jag har noterat att Sverigedemokraterna är kraftfullt emot den. Ni har mer en inriktning av att höja ersättningar och bidrag till dem som inte jobbar och plocka ned vår arbetslinje. Det innebär i realiteten att ni inte heller kan underbygga övriga delar av er motion. Ett Sverige där vi inte arbetar kommer inte att vara ett Sverige där vi fortsatt utvecklar vår välfärd. (Applåder)

Herr talman! Det är naturligtvis svårt att komma till ett land och få ett jobb när det inte finns några jobb. Det är väl så jag ser själva huvudanledningen. En typisk följd av att det inte går ihop är de så kallade instegsjobben. Det var dem som statsministern menade att jag raljerade över. De har konstruerats just därför att vissa invandrargrupper har så förtvivlat svårt att få jobb i Sverige, att över huvud taget komma in på arbetsmarknaden. Det innebär i praktiken kvotering av invandrare eller om man så vill diskriminering av infödda svenskar. Sedan det systemet infördes har jag stött på åtskilliga fall där svenskar har valts bort därför att de har varit för dyra i förhållande till dem som kan få ett instegsjobb. Det är ett fullständigt horribelt system som man aldrig hade behövt införa om man från början hade fört en ansvarsfull politik som var anpassad till våra behov och till den kapacitet som finns i det svenska samhället.

Herr talman! De stora strömmar av asylsökande som har kommit till Sverige har mött ett land där de har haft arbetsförbud. Då är det svårt att få jobb. Det är inte så att det saknas jobb eller är omöjligt att se nya jobb växa fram. Menar man det har man följt utvecklingen dåligt. Jag upplever att vi har mycket stora möjligheter att se jobben växa fram i en lång rad branscher i Sverige. Det måste dock ske på ett sätt som sänker trösklar till grupper som annars har svårt att hävda sig. Nu har vi givit möjlighet för asylsökande att arbeta under asylsökningsprocessen, och jag har försvarat instegsjobben, att ta bort 75 procent av arbetsgivaravgiften för den som anställer någon. Det handlar bara om ett par tusen individer. Men jag har suttit ned med flera av dem, Jimmie Åkesson. Det är med gråten i halsen man lyssnar till människor som är lyckliga över möjligheten att så snabbt kunna få ett jobb och stå på egna ben. Det tycker alltså Jimmie Åkesson är en felaktig politik. Då är det förmodligen bättre att de inte jobbar. Eller är det så att vi ska sluta hedra internationella konventioner och avtal som grundar varför människor har rätt att komma till Sverige och som för övrigt gäller för övriga utvecklade delar av världen? (Applåder)

Herr talman! Jag får gratulera statsministern till valresultatet. Ni måste ju ha gjort någonting rätt, uppenbarligen ganska mycket. Efter att ha regerat i fyra år med hög arbetslöshet och ökade klyftor lyckas ni ändå bli omvalda. Det finns en beundran i detta konstaterande från min sida. Samtidigt har ni lyckats förmedla en bild av en ansvarstagande regering som jag egentligen menar inte har riktigt fog för sig i verkligheten. Ansvarstagande är för mig också att vara mycket noga med skattebetalarnas pengar, att se till att de används på bästa sätt, att bygga välfärd för dem som omfattar alla - inte att skänka bort dem till dem som redan är rika. Jag menar att det var vårt misstag i valrörelsen och kanske regeringens främsta förtjänst i valrörelsen att lyckas dölja detta. Riskkapitalbolag tar nu över större delar av välfärden i Sverige. Det är vårdbolag, omsorgsföretag och skolor som drivs av företag som i sin tur ägs av sådana som har skattesmitning som affärsidé. De bygger upp sina verksamheter genom att lägga sig i Guernsey eller Jersey för att slippa betala skatt. De gör mångmiljardvinster men skattar bara för mycket små delar av dem. Och våra skattepengar går till aktieägare och deras utdelningar i stället för till verksamhet. Då är min fråga: Hur kan det vara ansvarsfullt att skicka i väg skattebetalarnas pengar till stora vinster inom vårdföretag som Attendo, inom skolkoncerner som John Bauer och inom omsorgsföretag som Attendo Care? Hur kan det vara ansvarsfullt och ett bra sätt att använda skattebetalarnas pengar, i stället för att använda dem till välfärd, i stället för att använda dem till att bygga upp sjukvården, omsorgen och skolan som omfattar alla? Varför är detta bra politik? Varför gynnar ni de redan rika?

Herr talman! Lars Ohlys världsbild är på ett sätt enkel: Privat är dåligt och ska alltid bekämpas. Jag tycker att det är lite mer komplicerat. En generell ambition som jag försvarar är skattefinansierad välfärd, tillgänglig och öppen för alla, som omfördelar livschanser och ger människor förutsättningar att utvecklas från egna förutsättningar - det kan gälla skola, sjukvård, äldreomsorg och förskola. Det tycker jag är bra. Jag är stolt över att Sverige ser ut på det sättet. Men jag tycker också att det är viktigt att diskutera kvalitet och innehåll i dessa verksamheter. Jag är helt övertygad om att framväxten av privata entreprenörer, kooperativ verksamhet och avknoppningar har bidragit till att utveckla kvaliteten i verksamheterna och också känslan av att kunna göra ett meningsfullt arbete, ha möjlighet att byta arbetsgivare också för de medarbetare som utgör kärnan i dessa verksamheter. Det gör inte att vi okritiskt ska omfamna allt och hävda att det inte väcker nya typer av frågor, för det gör det. Det är skattefinansierad verksamhet. Vi ställer fortsatt krav på att när en verksamhet erbjuds medborgarna ska den inte skapa sidoköer eller på något sätt diskriminera någon gentemot någon annan. Det är också viktigt att säga att om det finns till exempel utdelningar som sker i bolag som samtidigt har allvarlig kvalitetskritik mot sig finns det anledning att titta på detta. Det har också regeringen uttryckt; Jan Björklund har tagit ett sådant initiativ. Vi är inte döva inför den risken och den kritiken. I mitt samhälle råder mer av pluralism. I mitt samhälle leder denna utveckling till mer av kvalitet och till bättre förutsättningar för medarbetarna. Men så har jag inte heller den förenklade syn på världen som Lars Ohly har: Privat är dåligt. Privat ska bekämpas. Jag tror helt enkelt att risken finns att det blir sämre kvalitet och sämre möjligheter i Lars Ohlys samhälle trots att principen i sig är ganska enkel att leva efter och uttala. (Applåder)

Herr talman! Om man har svårt att argumentera kan man ju svara på någonting annat än det som frågan gäller. Frågan gällde riskkapitalbolag vars affärsidé är att tjäna pengar genom att smita undan svensk skatt och dela ut stora aktieägarvinster med skattepengar - skattefinansierade verksamheter. Varför är det en bra idé att sälja ut 465 apotek till fyra kedjor varav tre ägs av riskkapitalbolag som har skattesmitning som affärsidé? Varför är det en bra idé att skänka bort skattebetalarnas pengar till sådana som inte är beredda att göra rätt för sig och bidra till den välfärd som omfattar alla i Sverige? Varför är det en bra idé att därigenom också minska inflytandet över verksamheterna? Sverige är det enda land i Europa som inte på något sätt begränsar skolföretags möjligheter att ta ut vinst eller som inte på något sätt begränsar vinstnivåer i skolföretag. Det är alltså inte enbart fråga om privat eller offentligt; det är i första hand fråga om ifall det är rimligt och ansvarsfullt och ett bra sätt att använda skattebetalarnas pengar att skicka i väg dem till skatteparadis och till dem som inte vill göra rätt för sig. Vi i Vänsterpartiet säger nej! (Applåder)

Herr talman! Låt oss vara tydliga med att detta inte är det enda som Vänsterpartiet säger nej till. Det är nej hela vägen när det gäller den sektor som har vuxit fram och som jag försökte göra mig till tolk för. Jag tycker att det är en oriktig beskrivning att framställa det som att allt av detta nu skulle vara förankrat i olika skatteparadis. Det är en grov förvanskning av en bred och viktig sektor som efterlever de regler och ambitioner att välfärden ska nå fram till alla som är vår utgångspunkt. Låt mig också påpeka att vi genom finanskrisen har gått igenom möjligheter - vilket jag också har välkomnat - att försöka möta situationen med en del skatteparadis eftersom vi inte tycker att det är önskvärt att flyktigt kapital lämnar länder som försöker bygga välfärdsambitioner för att befinna sig i miljöer där man blir nollskattad. Det har varit bred enighet om att försöka bryta upp detta för större transparens och att försöka attrahera kapital att på olika sätt stanna i respektive land. Det tycker jag också är viktigt att säga i sammanhanget, men jag tror att det har framgått att våra utgångspunkter trots allt är ganska olika.

Herr talman! De gröna tar ett steg framåt. Som i många andra länder går de gröna i Sverige framåt. Fler medlemmar och fler väljare än någonsin tidigare gör oss starkare och ger oss större möjligheter att genomföra en grön politik. Efter valet i september är det nu över 50 procent fler valda miljöpartister i våra kommuner och landsting. Vi blir allt fler som inser att vi inte kan fortsätta leva som om vi vore den sista generationen. De som trodde att Miljöpartiet var på väg att bli ett renodlat storstadsparti och nästan helt skulle försvinna på landsbygden hade fel. Vi har tvärtom ökat i hela Sverige - ofta mer i mindre kommuner än i städerna. Miljöpartiets starkaste fäste är Kalix, men Stockholms stad och Lund kommer inte långt därefter. Valresultatet är ett kvitto på att allt fler vill se en grön omställning av samhället men också på att vi har blivit mer respekterade för vårt engagemang och för vår politik för att modernisera Sverige. Lika roligt är det att vi nu är med och skapar majoriteter runt om i landet på ett helt annat sätt än tidigare. Förhandlingarna är inte klara överallt, men det ser ut som om vi gröna är med i ledningen för mer än dubbelt så många kommuner och landsting som tidigare. Det kommer att göra skillnad. Även här i riksdagen har vi blivit fler. Från att länge ha varit riksdagens minsta parti är vi nu riksdagens tredje största. Det gröna partiet har också fått sin första talman: Ulf Holm skriver historia för vårt parti. För första gången får jag också hålla mitt anförande i partiledardebatten innan radion bryter sändningen för Lunchekot . Det uppskattar jag. Vi var också med och förberedde ett regeringsalternativ på bred front. Men vi vann inte det valet. Alliansen blev större och kan därför sitta kvar i regeringsläge. Men det är en regering i minoritet. Det är särskilt svårt att vara en minoritetsregering när det samtidigt är en bred koalition av flera partier. Det tycker jag att man ska påminna om. Man måste kanske förhandla i flera steg för att kunna överleva en omröstning i parlamentet. Frågan är hur den nya situationen kommer att förändra Sverige. Min bedömning är att den största skillnaden kan bli att det inte kommer att hända mycket alls. Det som allianspartierna gick till val på var en märkvärdigt tunn agenda. Med den minoritetssituation de befinner sig i har de dessutom förlorat en stor del av den återstående potensen och handlingskraften. Regeringen Reinfeldt blev historisk genom att som första borgerliga regering kunna hanka sig kvar efter ett nytt val. Men frågan är vad de kan och ska göra med denna makt. Mycket talar för att ett stillastående och passivt förvaltande kommer att dominera för att regeringen ska kunna överleva. Det vore tragiskt, för det finns så mycket som verkligen behöver göras. Klimatförändringarna tar inte paus. Just nu skulle vi och världen behöva ett nytt ledarskap som vågar och orkar ta nya tag. Vi skulle verkligen behöva en green new deal som lägger i en högre växel för att skapa jobb, framtidstro och en hållbar utveckling. De investeringar som vi gör i dag formar morgondagens samhälle. Utmaningarna är stora, men det finns också greppbara möjliga lösningar. Sverige behöver moderniseras genom investeringar som gör det enklare för människor att göra hållbara val i sin vardag och som gör vårt land mer konkurrenskraftigt i framtiden. Vi behöver investera i järnvägar, renovera städernas slitna miljonprogramsområden, utveckla potentialen i förnybar energi, nysatsa på storstadens spårvagnar, bygga ut cykelbanor och energieffektivisera städerna. Vi gröna har politik för allt detta att sjösättas. Nu får vi i stället fyra långa år med en regering som riskerar att gå från passivitet till stillastående. Om man ser till de järnvägsinvesteringar som jag talade med statsministern om nyss går det tydligen närmast bakåt. Den höga arbetslösheten ställer krav på handling. Det räcker inte med att papegojlikt upprepa ett mantra om arbetslinjen i stället för att utveckla en politik för nya jobb. Sverige behöver en modern och hållbar närings- och industripolitik. Vi är ett litet land på den globala marknaden, och vi borde kraftsamla i samarbetet mellan stat, näringsliv och forskning för att långsiktigt kunna konkurrera. Det duger inte att bara ställa sig bredvid och säga: Jobben kommer. Politiken har en roll och ett ansvar. Herr talman! Frihet är ett missbrukat ord inom politiken. För de gröna är vårt gemensamma ansvar för framtiden och för utsatta människor grundläggande värderingar. Men det finns också en frihetlig tradition inom den gröna rörelsen som har stärkts de senaste åren. I dag syns det genom att vi står i det främsta ledet för att försvara rätten till privatlivet och att vi länge har varit starka motståndare till ökad övervakning från storebror men också genom att människor får leva sina liv utifrån sina förutsättningar - etniskt, kulturellt och sexuellt. Vi bejakar mångfalden. För oss handlar det inte bara om att Sverige fortfarande hade varit ett fattigt land om vi inte hade fått nya intryck, nya idéer och nya kulturmöten. För oss är det en frihetsfråga. Därför blir det ett angrepp på det fria och livsbejakande samhället när rädslan för andra kulturer och människor tillåts ta över, som nu i Jimmie Åkessons retorik i dag. Den svenska kulturen är bra bara så länge den är öppen och bejakande av det nya och annorlunda. Utan det blir midsommarstången och folkdräkterna en tvångströja som krymper för varje tvätt i Sverigedemokraternas tvättstuga. I slutet av valrörelsen blev äntligen sjukförsäkringen en viktig fråga. Frågan om att sjuka människor kastas ut från försäkringen har flera dimensioner. Det handlar om vårt gemensamma ansvar för den som råkat illa ut och drabbats på ett sätt som man själv inte kunnat påverka. Men det finns också en annan sida. För mig, och jag tror även många andra, handlar det här om vilken bild och uppfattning vi har om vad som är vårt Sverige. Jag känner en stor sorg över vad som har hänt och hur det här förändrar vårt land. En av de allra starkaste åsikterna om vad som kännetecknar Sverige är att vi har ett utvecklat trygghetssystem för alla, för att alla ska kunna leva ett anständigt liv. Regeringens känslokalla attityd på det här området raserar min och många andras föreställning om vad som i grunden håller ihop det här landet och som vi kan vara stolta över. Jag beklagar därför starkt att vi inte fick chansen att reparera de värsta skadorna i sjukförsäkringen. Men vi i de rödgröna partierna har väckt en gemensam motion i riksdagen i den här frågan efter valet. Och om det finns ledamöter i riksdagen från de andra partierna som känner som jag, har de en chans de närmaste månaderna att rätta till den här djupt tragiska politiken. Häromdagen träffade Miljöpartiet och Socialdemokraterna en uppgörelse med regeringen om den svenska Afghanistaninsatsen. Nu är vi överens om att ändra inriktning och byta strategi. Det internationella samfundet kan inte längre fortsätta att tro att vi ska lösa problemen i landet med stridande trupper. Det är dags för en förändring. Vi vill att de svenska stridande trupperna ska bort senast 2014 och ersättas av en fungerande rättsapparat och en afghansk polis och militär. Den svenska insatsen ska öka när det gäller civila delar, civilt stöd och bistånd. Det innebär en stor utmaning. Förändringen kommer inte av sig själv, men definitivt inte alls om vi inte lyfter upp den och försöker. Det finns tyvärr ingen enkel och snabb lösning i Afghanistan. Miljöpartiet de gröna kommer nu i första hand att vara ett oppositionsparti. Den gröna omställningen kommer även fortsättningsvis att vara en huvudfråga i vårt politiska arbete. Vi kommer att arbeta för att utveckla vår politik, så att den ska kunna genomföras på riktigt så snart det blir en chans. Men vi kommer för den skull inte att stå vid sidan av och titta på eller vänta på att regeringen misslyckas. Livet är skört och hotat. Den biologiska mångfalden minskar. Grön politik för hållbar utveckling har aldrig behövts mer än nu. Vi kommer att göra allt vi kan. (Applåder)

Herr talman! Peter Eriksson är less och besviken på att det inte har hänt någonting på miljöområdet. För att göra Peter Eriksson lite gladare kan jag berätta att den här veckan slog vi nytt rekord när det gäller vindkraftsproduktion. Vi har nu över 3 terawattimmar vindkraft, och när du var med och påverkade hade vi under 1 terawattimme. Bioenergin har gått om oljan i energisystemet. Och vi har under förra mandatperioden gått från 23 000 miljöbilar till 330 000 miljöbilar. Jag tänkte bara att jag skulle göra Peter Eriksson lite gladare. Låt mig få ta upp ett annat område. Det handlar om hur vi skapar fler jobb och tillväxt. Under förra mandatperioden genomförde vi en reform för hushållsnära tjänster. Det är en reform som har glatt väldigt många. Den har gett runt 11 000 jobb, eller det är ungefär 11 000 som jobbar i den sektorn. Många barnfamiljer, många äldre och många ensamstående kvinnor köper de här tjänsterna. Många svarta tjänster har blivit vita. Man har fått en social trygghet, man har fått arbetskamrater och allt. De här tjänsterna växer också väldigt kraftfullt. Tack vare att vi nu har fått behålla regeringsmakten och förtroendet har den här reformen möjlighet att fortsätta. Det som är intressant, apropå det spruckna rödgröna samarbetet, är att ni i Miljöpartiet innan ni inledde samarbetet med Vänsterpartiet och Socialdemokraterna ju var för den här reformen, och egentligen är det mest logiska, tycker jag, att ni skulle vara det. Men ni sålde ut er ståndpunkt i ambitionen att bilda ett rödgrönt samarbete. Jag skulle vilja veta från Peter Eriksson, nu när ert samarbete spricker, om ni i Miljöpartiet är beredda att gå tillbaka till er ursprungsposition när det gäller hushållsnära tjänster. Kan ni nu tänka er att fortsätta jobba för att vi vidgar de hushållsnära tjänsterna och ser till att det växer fram en privat tjänstesektor som underlättar vardagslivet men också skapar fler jobb i Sverige?

Herr talman! För att först ta energifrågan, som Maud Olofsson inledde med, är det så, om jag ska rätta lite grann, att Centerpartiet under flera decennier har varit med och samarbetat i just energifrågorna, även med socialdemokratiska regeringar. Det finns inget parti som har haft ett så långt obrutet samarbete kring energipolitiken som just Centerpartiet. Däremot har vi under några år haft ett budgetsamarbete med regeringar, och det har inte gett riktigt samma möjligheter till inflytande. Sverige har i dag, som Maud Olofsson säger, 3 terawattimmar vindkraft. Om man jämför med till exempel Tyskland, som har över 40 terawattimmar vindkraft och sämre fysiska och reella möjligheter, är det inte särskilt imponerande, måste jag säga. Det finns väldigt goda möjligheter att stärka och utveckla vindkraften och annan förnybar elenergi i Sverige, men Maud Olofsson har inte tagit den möjligheten och chansen så länge hon har varit i sätet som näringsminister eller ordförande för Centerpartiet, och jag beklagar det. Jag tycker att man skulle ha gjort mycket mer. När det gäller hushållsnära tjänster verkar Maud Olofsson inte riktigt ha förstått Miljöpartiets inställning, och det är väl vårt fel antagligen. Vi var inte för den reformen när den infördes. Vi sade däremot att vi inte ville avveckla den lika snabbt som Vänsterpartiet och Socialdemokraterna ville, och det var egentligen den sakliga skillnaden. Vi kommer därför inte heller fortsatt att stödja den satsningen. Vi tror att en statlig subvention skulle ge en del jobb i vilken bransch man än skulle välja, om staten betalar hälften av kostnaderna.

Herr talman! Ja, det är alldeles sant att Miljöpartiet aldrig har tagit ansvar för energipolitiken i Sverige. Ni har bara suttit uppe på läktaren och haft åsikter, men ni har aldrig påverkat någonting. Det kan man ju också dra slutsatser av. Jag kan bara konstatera att under min tid som energiminister har vi snabbt byggt ut vindkraften, från att ha varit mindre än 1 terawattimme till att nu slå rekord med över 3 terawattimmar. Jag tycker att Peter Eriksson borde inse vilken kraftfull satsning som nu sker och glädjas åt den. När det gäller hushållsnära tjänster är det en lite tveksam inställning från Miljöpartiet som förvånar, måste jag säga. Ni vill inte avveckla den här reformen lika snabbt som de andra vill. Men vad säger det till marknaden? Vad är det ni ska säga till de anställda? Jag tror att de anställda är mycket stolta över att jobba i den här sektorn. Och jag tror att vi behöver fler privata tjänster, därför att om kvinnor och män ska jobba i samma utsträckning som man gör i dag behöver man mer som underlättar vardagslivet. Därför är det helt omöjligt att förstå varför Miljöpartiet, som säger sig vara liberala, är emot en sådan reform. Det är inte en subvention, det är en rimlig skattenivå på en privat tjänst. (Applåder)

Herr talman! Det är inte hållbart att försöka utveckla arbetsmarknaden och skapa jobb genom stora statliga subventioner till vissa enskilda branscher. Jag tror att det är en återvändsgränd som Maud Olofsson har gett sig in i när hon också talar om att man ska utveckla det här och ge ännu större subventioner och bidrag till enskilda branscher. Jag tror att ni måste tänka om. Börja satsa på en modern näringslivspolitik i stället! Satsa på en industripolitik som är långsiktig och hållbar! Hjälp till i samarbetet mellan näringslivet, staten och forskningen! Se till att Sverige blir mer konkurrenskraftigt så att vi kan vara med och skapa nya företag och nya jobb i framtiden! Det tycker jag vore mer intressanta uppgifter för en näringsminister än att göra de hushållsnära tjänsterna till en huvuduppgift. Jag är förvånad över inriktningen i svensk näringslivspolitik, måste jag säga. (Applåder)

Herr talman! Jag uppfattade inte vad det var som krymper i tvätten. Kanske kan jag få en förklaring så småningom. Jag passar på att ställa ett par frågor till Peter Eriksson när det nu ges tillfälle. Miljöpartiet är det parti som åtminstone jag betraktar som mest extremt när det gäller invandrings- och migrationspolitiken. Det är ett extremistparti i det avseendet, vilket man förvisso har rätt att vara. För några år sedan tvingade Miljöpartiet fram en amnesti för illegala invandrare i Sverige. Fram till nyligen ville man ha ytterligare en sådan amnesti men tvingades överge det till förmån för det rödgröna samarbetet. Jag har noterat att ett antal förhållandevis tunga partivänner till Peter Eriksson har väckt en motion där de kräver en amnesti. Nu när det rödgröna samarbetet ser ut att ha lagts på is och Miljöpartiet har aviserat att man ska samarbeta med regeringen Reinfeldt i migrations- och integrationspolitiken vore det intressant att höra hur Miljöpartiet ser på amnestifrågan. Kommer man att ställa krav på regeringen om en ny amnesti? Kommer man att använda samma utpressning som man gjorde mot regeringen för fem sex år sedan?

Herr talman! För Jimmie Åkesson som leder ett extremt högerparti där man ser invandring som ett hot och öppenhet och frihet som problem som skapar saker man inte vill se är Miljöpartiet helt säkert ett extremt parti åt andra hållet. Miljöpartiet står för öppenhet, och vi bejakar mångfald som vi tycker gör Sverige bättre. Vi är övertygade om att Sverige hade varit ett fattigare land om vi inte hade fått in människor från andra länder som har gett oss nya signaler, nya idéer, ny teknik och ny kultur. De har stärkt Sverige och gjort Sverige mycket bättre. Det är den politiken vi bedriver i Sveriges riksdag. Vi har därför samarbetat med regeringen för att se till att vi får reglerad arbetskraftsinvandring till Sverige. Det ger större möjligheter för fler människor att komma hit på ett lagligt sätt. Vi tror att en öppen och fri värld för människor är en rimlig och bra politisk dröm och vision att leva efter. Detta är en stor skillnad mellan oss och Sverigedemokraterna. Jag beklagar att vi har fått ett parti i Sveriges riksdag som har en mer inskränkt vision för framtiden. Jag tror inte att det är rätt väg om vi ska göra Sverige bättre, rikare och få fler människor att må bättre. (Applåder)

Herr talman! Jag noterar att Peter Eriksson inte svarade på min fråga, och jag beklagar det. Han får snart ett nytt tillfälle, och då hoppas jag att jag får ett svar vad gäller amnestikravet och hur man kommer att använda det i sina förhandlingar med regeringen om migrationspolitiken. Det vore intressant. Sverige har kanske Europas mest liberala migrationslagstiftning. Att kräva amnesti för illegala invandrare som bevisligen inte har något skyddsbehov eller någon som helst anledning att vara här och som har fått ett avvisningsbeslut är oansvarigt. Det är ansvarslöst att kräva en sådan amnesti och oerhört kostsamt. I stället för att hjälpa riktiga flyktingar, till exempel på plats i närområdet, vill Miljöpartiet hjälpa några få som inte har några verkliga flyktingskäl. Det är tråkigt, och det skulle vara intressant att få ett svar på min fråga.

Herr talman! Jag betackar mig för uttrycket "illegala människor". Man bör inte använda sig av det. Det handlar om verkliga människor. Under förra mandatperioden gav vi tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet delvis amnesti till framför allt gömda flyktingfamiljer. Jag är mycket stolt över det. Det berörde många barn och familjer som levde under förfärliga förhållanden. Äntligen fick de en chans att leva öppet i samhället. Jag tror inte att det i dag är möjligt att driva frågan om en ny amnesti på allvar eller att vi skulle kunna få igenom det tillsammans med regeringen. Dock finns det mycket annat inom migrations-, integrations- och flyktingpolitiken som skulle behöva förbättras och som jag tror är möjligt att få till. Det handlar om en mer humanitär riktning, och det kommer säkert att få Jimmie Åkesson att gnissla tänderna om nätterna. (Applåder)

Herr talman! Ett tag såg det ut som att Peter Eriksson hade begärt replik på sig själv. Det hade i och för sig inte varit helt omöjligt att Peter Eriksson före valet hade frågat Peter Eriksson efter valet om Afghanistan. Det hade dock sett ganska roligt ut om Peter Eriksson hade gått från pulpet till pulpet för att fråga och svara. Så jag frågar i stället. Peter Eriksson påstår att Sverige har en ny strategi för Afghanistan genom den överenskommelse som Miljöpartiet har ingått med regeringen. Den skiljer sig dock tydligt från den rödgröna överenskommelse som Peter Eriksson och jag gick till val på. Den innehöll nämligen fyra bärande delar. Den innehöll ett mycket tydligt byte av strategi från militär strategi till civil strategi. Det fanns ett mycket tydligt startdatum för tillbakadragandet av de svenska trupperna, nämligen tidigt 2011. Där ingick också ett slutdatum för de svenska trupperna i Afghanistan, nämligen första halvåret 2013. Dessutom ingick tydliga skrivningar om att överföra resurser från de militära insatserna till bistånd och civil verksamhet. Den överenskommelse som Peter Eriksson har ingått är omgärdad av en mängd olika förmildrande omdömen. Det handlar om "bedömning", "inriktning", "kan", "bör", "ambitioner" och "målsättningar". Det finns inte ett enda skarpt förslag. Det är, som Robert Egnell på Försvarshögskolan sade, en strategi för en långsiktig svensk militär närvaro i Afghanistan. Det här är stanna-alternativet i valrörelsen, inte lämna-alternativet. Hur kan ni säga att det som skiljer den rödgröna överenskommelsen från er nya överenskommelse med högerregeringen bara är något år? Det är ju lögn. (Applåder)

Herr talman! Jag börjar med att återge hur situationen var för en dryg vecka sedan. Lars Ohly, jag och Mona Sahlin satt då och diskuterade frågan om Afghanistan och om vi skulle kunna göra en överenskommelse med regeringen. I torsdags bestämde sig Lars Ohly för att inte vara med och försöka göra en sådan uppgörelse. Från Miljöpartiets sida gjorde vi en annan bedömning. Vi ville vara med i förhandlingarna och på allvar göra skillnad i verkligheten. Vi vet att vi gjorde det också. Det står tydligare i uppgörelsen att detta är en ny strategi och inriktning för den svenska Afghanistaninsatsen. Det står också datum. I valrörelsen ville regeringen inte ha några datum. Nu står det att vi 2014 vill få bort de stridande trupperna från Afghanistan. Det är en ambition som vi är överens om, och det är en stor skillnad mot vad regeringen sade före valet och mot vad vi har haft tidigare år. Det var inte länge sedan vi gjorde vår uppgörelse i den här frågan, Lars. Bara några veckor före valet presenterade vi den rödgröna uppgörelse som jag tyckte var bra. Vi stod på andra sidan denna vägg och sade: Till syvende och sist är det utvecklingen på marken, hur det förändras i Afghanistan, om de afghanska myndigheterna klarar av att ta över säkerhetsansvaret, om kriget fortsätter, om man lyckas med förändringen i Afghanistan som avgör hastigheten och takten även i vår uppgörelse. Så sade vi då. Nu låtsas Lars att det inte var så, utan att vi kunde dra tillbaka alla trupper omedelbart utan att bry oss om hur förändringen blir i Afghanistan. Så var det inte. Vi har gjort en liknande uppgörelse med regeringen som den vi hade i de rödgröna partierna. Jag är glad och stolt över den, för vi trodde inte före valet att vi skulle lyckas med det.

Herr talman! Den här historieskrivningen förlorar Peter Eriksson av det enkla skälet att den inte är sann. Det räcker med att läsa de två överenskommelserna. Det räcker att lägga dem bredvid varandra och lyssna till vad vi rödgröna svarade regeringen gemensamt, nämligen att det krävdes fyra beståndsdelar för att en överenskommelse skulle vara möjlig. Det skulle vara ett tydligt startdatum, ett tydligt stoppdatum, en ny strategi som är civil samt starka biståndssatsningar. Inget av det är uppfyllt. Det var vi i torsdags överens om att svara på överenskommelsen. Så sent som i helgen var vi överens om det. Det var först i söndags kväll som vi sade: Vi har ju inte fått svar på någon av frågorna. Då gjorde Peter Eriksson bedömningen att det ändå var värdefullt att få vara med och göra upp. Det kan man tycka, men man ska inte låtsas att det är en annan politik än den man har gjort upp om. Det är inte hedervärt att låtsas som om detta är en ny strategi. Detta är nämligen en långsiktig strategi för militär svensk närvaro i Afghanistan. Det är inte ett byte av strategi. Det är inga start- och stoppdatum. Det är inte ett slut på kriget.

Herr talman! Den här historieskrivningen förlorar Peter Eriksson av det enkla skälet att den inte är sann. Det räcker med att läsa de två överenskommelserna. Det räcker att lägga dem bredvid varandra och lyssna till vad vi rödgröna svarade regeringen gemensamt, nämligen att det krävdes fyra beståndsdelar för att en överenskommelse skulle vara möjlig. Det skulle vara ett tydligt startdatum, ett tydligt stoppdatum, en ny strategi som är civil samt starka biståndssatsningar. Inget av det är uppfyllt. Det var vi i torsdags överens om att svara på överenskommelsen. Så sent som i helgen var vi överens om det. Det var först i söndags kväll som vi sade: Vi har ju inte fått svar på någon av frågorna. Då gjorde Peter Eriksson bedömningen att det ändå var värdefullt att få vara med och göra upp. Det kan man tycka, men man ska inte låtsas att det är en annan politik än den man har gjort upp om. Det är inte hedervärt att låtsas som om detta är en ny strategi. Detta är nämligen en långsiktig strategi för militär svensk närvaro i Afghanistan. Det är inte ett byte av strategi. Det är inga start- och stoppdatum. Det är inte ett slut på kriget.

Herr talman! Jag tycker att det är synd att Lars Ohly försöker tolka det här som de värsta hökarna på försvarshögkvarteret. Det vore bättre om vi försökte göra en tolkning som ligger närmare den gemensamma överenskommelse som vi har gjort. Det hade varit allra bäst om Lars Ohly och Vänsterpartiet hade varit med och försökt göra den här uppgörelsen så bra som möjligt. Det hade gjort mer nytta i Afghanistan och det hade stött utvecklingen. Trots att Lars Ohly valde att ställa sig vid sidan om har vi fått en uppgörelse där vi är överens om ett ökat bistånd och vi är överens om datum när stridande trupp ska vara borta. Vi är överens om att det här är en ny inriktning och en ny strategi. Vi har en ny civil ledning i Afghanistan för de svenska insatserna 2012. Det var precis vad vi sade i vår rödgröna uppgörelse. (Applåder)

Herr talman! Om det är så här det låter offentligt undrar man hur det rödgröna samarbetet egentligen har sett ut. Men det var inte det jag skulle säga. Peter Eriksson är ju företrädare för Miljöpartiet som traditionellt har haft ett slags mittenposition i svensk politik. Man har sett till resultat och varit starkt drivande när det gäller miljöpolitiken och haft det som en betydelsefull huvudfråga. Man har förhållit sig ganska pragmatisk på många andra politiska områden. Det har lett till att man har fått ett samarbete i många kommuner och landsting. Det har nu också lett till framgångar för Miljöpartiet i en förhandlingssituation. Jag vill ställa en fråga till Peter Eriksson när det gäller viktiga valfrihetsfrågor för patienter och äldre. Den här regeringen har under den gångna mandatperioden genomfört en lång rad viktiga reformer för att öka patienters möjlighet att bestämma själva. Man har skapat ett vårdvalssystem som medfört att det har tillkommit över 200 nya vårdcentraler i Sverige. Peter Eriksson har ju varit lite inlåst tillsammans med en person som stod här alldeles nyss. Som vi hörde av den tidigare diskussionen kanske man inte har varit alldeles överens i alla delar. Men just på det här området kanske Miljöpartiet skulle kunna ha en mer öppen attityd när det gäller att skapa möjlighet för fler aktörer. Det kan handla om ideella organisationer. Det kan handla om idédriven verksamhet, kanske rent av privata intressenter eller personaldriven verksamhet så att man flyttar besluten från politikerna i landstingen till patienterna. Kan man se en sådan utveckling?

Herr talman! Jag tycker kanske inte att frågan var särskilt distinkt. Vi i Miljöpartiet ser gärna att vi stärker kvaliteten inom vårdområdet, minskar köerna, ser till att patienterna får bättre möjlighet till bra vård och att vi har vårdcentraler närmare människor. På något av de områdena har regeringen lyckats någorlunda, men sämre på flera andra. Vi kommer att fortsätta att jobba för kvalitet inom sjukvården. Om Göran Hägglund har en tydligare fråga ska jag försöka svara på den.

Herr talman! Jag tror kanske inte att det handlar om frågans kvalitet, utan om innehållet. Det jag undrar är om man inom Miljöpartiet kommer att var mer talbar i frågor som rör patientens ställning än man har varit tidigare när man har samarbetat med Lars Ohly. Kommer man att lämna en position där man har stått på systemets sida i stället för den enskilde patientens? Den frågan är ganska pregnant, Peter Eriksson. Den frågan kanske förtjänar ett svar.

Herr talman! Vi har inga planer på en gemensam rödgrön sjukvårdspolitik just nu. Vi kommer att driva en grön miljöpartistisk politik på det här området. Om Göran Hägglund har förslag som är bra och intressanta ska vi definitivt vara talbara och diskutera dem och försöka medverka till bra lösningar.

Herr talman! Vi ser nu ljuset i tunneln. Kurvorna pekar uppåt. Medan många andra länder nu kommer att få kämpa med nedskärningar i sin välfärd och med högre skatter kan Sverige gå in i en fas där vi planerar för motsatsen. Sverige går ur den ekonomiska krisen som den kanske starkaste ekonomin i hela Europa. Lika klart som det är att vi på kort sikt står starka är det att vi på lång sikt står inför mycket stora utmaningar. Globaliseringen är fantastisk. Vi upplever nu den största och snabbaste höjningen av levnadsstandarden i mänsklighetens historia. Hundratals miljoner människor har under senare decennier lyfts upp ur fattigdom till en drägligare tillvaro. Barnadödligheten i världen har minskat. Medellivslängden ökar. Analfabetismen har minskat, liksom barnarbetet. Fler människor går och lägger sig mätta på kvällen än i någon tidigare generation. Samtidigt ställer globaliseringen nya stora krav på oss i Sverige. Vi, vårt land och våra ledande företag möter en ny tuff konkurrens. Vem hade för bara tio år sedan trott att det var möjligt att Volvo skulle ägas av kineser? Vi har sedan länge accepterat att plastleksaker och T-shirtar inte längre tillverkas i Sverige. Vi har sagt att vi i stället ska konkurrera med kunskap och högkvalificerade varor som lågprisländer inte klarar av. Men vad ska vi leva på om vi nu möter en ny tuff konkurrens också på de mest högkvalificerade områdena och företag väljer att lämna vår del av världen och vårt land? Globaliseringen innebär många möjligheter, men kan naturligtvis också vara ett hot om vi inte sköter oss. Vi kan se hur möjligheterna utnyttjas. Gruvor öppnas på nytt i Sverige i bygder där framtidstron ibland har varit på väg att ta slut. Hela Kiruna ska flyttas för att kineserna behöver mer stål. Det finns inte en given mängd rikedom i världen som ska fördelas. Om det går bättre för fattiga länder i Asien kan de handla mer med oss och då kan det också gå bättre för oss. Det är innebörden av att kakan i världen växer. Den fråga som måste ställas är: Hur ska vi i Sverige bli vinnare på globaliseringen? Hur undviker vi att bli förlorare? Den diskussionen borde vara den viktigaste i en valrörelse. Den har vi från regeringssidan försökt att föra i valrörelsen med frågor om arbetslinjen, företagsklimat och kunskapsskola. Oppositionens viktigaste valfråga har varit att höja bidragen till dem som inte arbetar. Jag diskuterar gärna a-kassans utformning, men inte är det högre ersättningar för att inte arbeta som kan vara svaret på globaliseringen. Svaret på globaliseringen är kunskap, kunskap och kunskap. Det är höga ambitioner när det gäller skola, utbildning och forskning och ett starkt företagsklimat. Det är den vägen vi måste gå. Därför lägger alliansregeringen nu om hela den svenska utbildningspolitiken. Därför genomför Sverige just nu den mest ambitiösa nysatsningen på forskning som vårt land någonsin har gjort. Herr talman! En del i att möta globaliseringen är mer samarbete i Europa. Vår världsdel är fragmentiserad i många små länder som vart och ett ofta har dragit åt sitt eget håll. Mycket av den gemensamma agendan i Europeiska unionen handlar numera om att göra Europa mer konkurrenskraftigt gentemot Asien och Nordamerika. Den nyvalda riksdag som vi nu sitter i innehåller, precis som den riksdag som valdes 2006, två EU-fientliga partier. Det ena är Vänsterpartiet, som alltid har varit emot samarbete mellan Sverige och andra västliga demokratier. Men precis när Miljöpartiet svänger i en mer proeuropeisk riktning får vi in ett nytt EU-fientligt parti i riksdagen, nämligen Sverigedemokraterna. Nyhetsrapporteringen om Europa och den europeiska ekonomin handlar just nu om att många europeiska länder har misskött sina ekonomier och hur vi använder EU-samarbetet för att staga upp situationen. Det är inte EU som har skapat problemen, det är inte eurosamarbetet som har skapat problemen - det är en ansvarslös politik i några europeiska länder. Men det är eurosamarbetet som nu pekar ut färdvägen ut ur krisen. Samarbetet är inte problemet; samarbetet är en del av lösningen. Europa behöver mer samarbete i framtiden, inte mindre. Även Sverige hör fullt ut hemma i Europa, och vi bör bli medlemmar av eurosamarbetet. Fru talman! Ofta berömmer vi svenskar oss för att ha starka sociala trygghetssystem. Att skapa en grundläggande trygghet för alla oavsett inkomst är djupt rotat i vårt samhällsideal. Vi kan diskutera detaljer i utformningen, men själva grundvärderingen är starkt rotad. Det finns dock ett stort hål i vårt sociala skyddsnät: Över en miljon arbetande personer står utan arbetslöshetsförsäkring. Jag är medveten om att regeringens reformer har ökat denna grupp, men den var stor även innan. Att arbetslöshetsförsäkringen inte gäller alla gör vissa människor i vårt samhälle väldigt sårbara om de blir arbetslösa. De som blir allra mest upprörda över tanken på en generell, allmän arbetslöshetsförsäkring är Socialdemokraterna. I en radiodebatt med mig i somras medgav LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin att en frivillig facklig a-kassa är bättre därför att LO då har lättare att värva medlemmar. Hon medgav att detta var det viktigaste argumentet. Hon accepterar alltså att en miljon svenskar saknar skydd vid arbetslöshet eftersom det stärker hennes egen position! Vi socialliberaler tycker precis tvärtom. Det är dags att införa en allmän arbetslöshetsförsäkring i Sverige. Löntagarnas trygghet är viktigare än fackets makt. (Applåder) Fru talman! Sverige har fått in ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Många som har röstat på detta parti är säkert inte främlingsfientliga men kritiska mot olika företeelser i vårt samhälle. En del av dem är säkert kritiska mot integrationen. Sverigedemokraternas framgång är därför delvis en signal - som vi naturligtvis kände till tidigare - om att Sverige har problem med integrationen av människor som flyttar till vårt land. Men lösningen på problemen med integrationen är inte den väg som Sverigedemokraterna anvisar. Jag är liberal. Jag anser att Sverige ska vara ett öppet land, ett välkomnande land. Vår politik ska präglas av tolerans och medmänsklighet. Viktiga lösningar på problemen med integrationen är att de människor som kommer hit snabbare ska få jobb och kunna försörja sig själva och snabbare än i dag lära sig svenska språket. De utmaningarna hänger ihop: Ju snabbare man lär sig svenska, desto lättare är det att snabbt få ett jobb och kunna försörja sig själv. Lösningarna ligger i jobb, i arbetslinjen, och i språksatsningar. Lösningarna ligger inte i att skapa en hetsstämning mot de människor som kommer hit. Lösningen ligger i att vi samarbetar med varandra, inte skapar klyftor. Fru talman! Valresultatet är unikt för Sverige. En borgerlig regering har inte sedan vårt partiväsens uppkomst styrt Sverige åtta år i rad. Socialdemokraterna har inte varit i opposition under åtta sammanhängande år på ett århundrade. Många hade vant sig vid tanken - också borgerliga sympatisörer - att en borgerlig regering möjligen kan vinna ett val, men valet därpå är nog ordningen återställd. Ledande statsvetare dömde tidigt ut alliansregeringen under den förra mandatperioden som "rökt". Svenska folket har skrivit historia 2010. Alliansen har skrivit historia. Vi tackar svenska folket för det förnyade förtroende som vi har fått. Det är vår avsikt att använda det mandatet till att göra ett bra land ännu bättre. (Applåder)

Fru talman och Jan Björklund! De senaste veckorna har vi fått höra mer om korruption än på länge i Sverige. I Göteborg har omfattande oegentligheter avslöjats, och diskussionen har även nått in i politiken den senaste veckan. Många har länge varit aningslösa och naiva, menar jag, om hur det är och kan bli med mutor och korruption även i vårt land. Före valet tog jag därför initiativ till en debatt om bland annat gåvor till partierna. I Europa är det nu bara Sverige, Malta, San Marino och Schweiz som inte har en lagstiftning som garanterar öppenhet och transparens när det gäller gåvor till partierna. Även detta handlar om att vi behöver en politik för att minska riskerna för korruption. Sverige har också fått kritik för dagens situation från internationella organisationer mot korruption. Miljöpartiet har nu skrivit en motion för att få till en förändring. Man ska inte kunna köpa politiska partier eller enskilda politiker utan att ens behöva synas. I valrörelsen sade Folkpartiet att man skulle stödja en sådan lagstiftning. Nu vill jag veta: Kommer ni att fullfölja detta genom att rösta för en lagstiftning om redovisning av gåvor till partierna?

Fru talman! Till att börja med vill jag säga att när Peter Eriksson nu talar om en debatt om mutor som förts de senaste veckorna måste vi väl ändå låta rättsväsendet avgöra detta innan vi klistrar på det epitetet. Såvitt jag förstår har man i fallet med den ledande företrädare för Moderata samlingspartiet som anklagats för detta ansett att det inte är värt att gå vidare med förundersökning. Jag har också hört nyheter om några tennisbiljetter. Innan vi börjar kalla det mutor måste rättsväsendet få avgöra detta. Vi får inte fångas av någon kvällstidningsstämning här i kammaren i de frågorna. Det är Folkpartiets uppfattning, precis som jag sade i intervjuer före valet, att också Sverige bör få en skarpare lagstiftning. Men precis som jag också sade före valet måste en sådan lagstiftning ha ett brett stöd bland partierna. Det finns i dag en överenskommelse i riksdagen, i varje fall mellan de sju tidigare partierna, om hur detta ska gå till. Från vår sida är vi beredda att driva på för att vi ska nå en ny sådan överenskommelse med ännu mer ökad öppenhet. Det handlar som vi vet både om enskilda bidragsgivare och om bidrag från olika fackliga organisationer och annat - och inte bara de pengar man får utan även allt det stöd man kan tänkas få av ombudsmän som är anställda av en organisation och sedan i verkligheten jobbar åt ett parti i en valrörelse. Vi vill alltså se en ökad öppenhet, men enligt min bedömning måste vi nå en överenskommelse mellan partierna och inte bara votera igenom detta med en viss majoritet i riksdagen.

Fru talman! Det var tråkigt att höra. Jag uppfattade det som att Jan Björklund i valrörelsen var sturskare och beredd att säga ja till en lagstiftning i den här frågan utan att behöva gömma sig bakom att Moderaterna också måste vara med för att man ska stå upp för anständiga regler när det gäller korruption i Sverige. Jag tycker att det är ganska pinsamt när till exempel organisationen Transparency International klagar på Sverige för att vi inte har en fungerande lagstiftning när det gäller korruption gentemot partierna. Det är märkligt att vi har ett parti som kallar sig liberalt men som inte är berett att fullfölja med en lagstiftning som nästan alla andra länder i Europa har.

Fru talman! Detta är säkert inte den enda fråga där mina inlägg i debatten uppfattas som tråkiga av Peter Eriksson. Däremot kan jag försäkra att jag säger samma sak nu som jag sade före valet. Vår grunduppfattning är att vi bör ha ökad insyn. Peter Eriksson väljer att bara peka på Moderata samlingspartiet; jag säger att vi borde kräva en hel del ökad öppenhet också av det andra stora partiet när det gäller samarbetet med facket och stödet i valrörelsen. Men, precis som jag sade tidigare, den här typen av regler måste vi bli överens om i en överenskommelse innan vi klubbar igenom dem i riksdagen med smal majoritet, så att inte det ena blocken använder detta för att försvåra för det andra. Det bör vara så att vi når en överenskommelse om detta. Men jag är definitivt beredd att försöka sträva efter en bredare överenskommelse i riktning mot ökad öppenhet.

Fru talman! Jan Björklund går igenom sammansättningen bland EU-kritiker i riksdagen. Jag beklagar att Miljöpartiet har svikit Sveriges EU-kritiker. Men det är å andra sidan inget som jag kan lasta Jan Björklund för. Däremot vill jag framhålla att jag tycker att det är viktigt med ett samarbete i Europa. Sverige är beroende av andra länder för att till exempel kunna handla. Det är någonting som vi är extremt beroende av. Det ska vi fortsätta göra. Men det europeiska samarbetet går i fel riktning, inte minst genom Lissabonfördraget som det tyvärr var alldeles för lite debatt om i Sverige och som röstades igenom alltför lättvindigt i riksdagen. Federalisterna har inget problem med brist på insyn. Federalisterna har inget problem med brist på möjlighet att påverka. Och federalisterna har inget problem med att andra länders folkvalda stiftar våra lagar som vi sedan har att rätta oss efter vare sig vi vill eller inte. Det har jag problem med. Det är därför som Jan Björklund kallar mig för EU-fientlig. Jag väljer att kalla mig själv för Sverigevänlig. Jag vill gärna att Sveriges folk ska vara herrar i eget hus och att alla folk i Europa ska ha en möjlighet att vara herrar i eget hus. Det är min utgångspunkt. När det gäller lösningen på integrationen delar jag naturligtvis inte Jan Björklunds uppfattning i grunden. Däremot håller jag med om att jobb är viktiga och en viktig del av lösningen och att språket är en viktig del av lösningen. Men det har man sagt i alla år. Det leder inte framåt. Det är inget nytt. De som kommer måste jobba. De måste lära sig svenska. Det är inget nytt. Kom med något nytt!

Fru talman! Om man menar allvar med att jobb är en del av lösningen måste man erkänna - det erkänner vi från Folkpartiets sida, och vi har fört den diskussionen i Sverige i många år - att vi har misslyckats här. Arbetslösheten bland nyanlända invandrare är högre än bland övriga svenskar. Då har vi en stor reform på gång som egentligen flyttar över ansvaret. Statsministern nämnde att vi tar bort arbetsförbudet för människor som kommer hit. Men ytterligare en reform som är stor är överförandet av ansvaret. Ansvaret för integrationen i Sverige har tidigare legat på kommunerna, och i regel på socialtjänsten. Nu flyttas det ansvaret över till Arbetsförmedlingen i en stor reform. Vi gör ett riktigt systemskifte kan man säga. Man går från ett omhändertagandeperspektiv till ett jobbperspektiv. Reformen börjar gälla kommande årsskifte. Arbetsförmedlingen får en del nya resurser för att coacha nyanlända invandrare in i jobb. Detta röstar ni emot, Jimmie Åkesson. Ni yrkar avslag. Det kostar några hundra miljoner i budgeten för att åstadkomma en ökad sysselsättningsgrad. Ni kallar det för subventionering av invandring, diskriminering av svenskar eller något annat. Det är en lek med ord. Det syftar till att fler invandrare ska få jobb i Sverige. Men ni röstar emot det. Du säger att ni är för att invandrare ska få jobb. Men i själva verket försätter ni dem i fortsatt utanförskap och arbetslöshet. Varför gör ni det?

Fru talman! Problemet, som jag har varit inne på tidigare här, är att det inte finns några jobb och att det inte heller tycks skapas några jobb genom denna arbetslinje, inte i tillräckligt stor utsträckning i alla fall. Det är fortfarande så att vi tar emot fler människor utifrån till Sverige än vad vi lyckas skapa arbetstillfällen. Men, tyvärr Jan Björklund, då hjälper ingen integrationspolitik i världen. Då spelar det ingen roll vem man flyttar ansvaret till. Finns inte jobben kan människor inte få några jobb. Så är verkligheten. Det är så enkelt. Därför menar jag att det viktigaste måste vara att först och främst stoppa tillflödet av nya arbetslösa. Det är det som ni inte vill göra. Det är det som jag menar borde vara det nya i integrationspolitiken och den enskilt viktigaste integrationspolitiska åtgärden. Stoppa först tillflödet. Sedan kan vi börja integrera på ett vettigt sätt.

Fru talman! Jimmie Åkesson försöker föra ett resonemang om att i och med att man har invandring får man högre arbetslöshet. Det finns inga sådana samband. Några av de länder i Europa som har väsentligt högre arbetslöshet än Sverige har en mycket strängare invandringspolitik. Det finns inget samband. Jobben växer när ekonomin utvecklas. Om fler människor finns i Sverige ökar efterfrågan, och då ökar utbudet av arbetskraft. Nu har vi haft en djup finanskris under några år som naturligtvis har ökat problemen kortsiktigt. Men långsiktigt kommer Sverige att stå inför problem med en stor arbetskraftsbrist. Men en fråga återstår. Att de invandrare som redan är här - såvida du inte tänker kasta ut dem - snabbare ska komma i jobb är det som etableringspropositionen handlar om när vi lägger över ansvaret till Arbetsförmedlingen. Ni röstar emot det. Det innebär att resultatet av er politik blir en ökad arbetslöshet bland invandrare. För mig är det obegripligt varför ni gör det, om det inte är så att ni tänker er att ökad arbetslöshet bland invandrare innebär att folk uppfattar att vi får större problem med integrationen och att er allmänna politiska inriktning därmed gynnas. (Applåder)

Fru talman! Jag tycker att det är rimligt och riktigt att man efter en valförlust ifrågasätter en del av argumentationen, sin egen politik och hur man har framfört den men också grunden för den, samtidigt som man naturligtvis i möjligaste mån bör hålla fast vid det som är ideologiskt grundade övertygelser och försöker vara företrädare för de intressen som partierna en gång har bildats för. Därför har jag väldigt lite kritik mot att Jan Björklund fortfarande framhärdar i att Sverige ska gå med i det som Jan Björklund kallar eurosamarbetet, EMU:s tredje steg, även om ni förlorade folkomröstningen. Det var inte en liten förlust. Det blev 56 mot 42 för nejsidan i den folkomröstningen. Anledningen till att det blev en så stor majoritet för nejsidan tror jag i stor utsträckning var att eurosamarbetet bygger på att man ska ha en ränte- och valutapolitik som ska passa ett väldigt stort område. Det innebär också att man för att möta kriser kommer att anpassas till de större länderna. Under den gångna krisen har Sverige haft en oerhört stor fördel av att ha en egen valuta, en valuta som kunde flyta. Det gjorde att kronan försvagades under en period. Det gjorde att det blev dyrare för dem som ville åka utomlands. Men det gjorde samtidigt att svensk industri hade en konkurrenskraft som gjorde att vi fick bättre förutsättningar. Nu har den svenska kronan återhämtat sig. Nu är kronan starkare än den var när eurosamarbetet startade. Kronan är starkare nu än den var då. Då kostade euron 9:54, och i går kostade den 9:39. Den flytande valutan har alltså gett oss fördelar. Men dessa fördelar vill Jan Björklund ta bort. Du vill att vi ska vara med i ett katastrofprojekt, ett projekt som innebär att vi ska betala för försämringar i stora delar av Europa genom en sämre ränte- och valutapolitik som inte är anpassad efter svenska förutsättningar. Varför vill du det?

Fru talman! Lars Ohlys argument, som jag har hört många gånger förut, är att det vore bra för Grekland att nu kunna devalvera. Det är det som Lars Ohly egentligen säger. Men vi tycker inte det från vår sida. Att devalvera är att skjuta över problemen på omvärlden. Grekland har välfärdssystem som är utformade så att många människor går i pension i drygt 50-årsåldern. Man bygger upp gigantiska budgetunderskott genom dessa välfärdssystem. Devalvering innebär att man sedan skickar notan till oss andra, eller framför allt till de länder som handlar med Grekland. Det är fel tänkt. Man kan inte leva kraftigt över sina tillgångar. Devalvering är inte en metod att lösa problem. Sverige har självt en historia av att ha löst problem med devalveringar. Grannländerna blev skogstokiga varje gång. Man skjuter över problem på sina grannländer i stället för att själv lösa dem. Devalveringsargumentet är ett egoistiskt argument. Vi lever över våra tillgångar. Sedan skjuter vi över räkningarna till de andra. Om många länder gör så får man till sist väldigt stora problem. Det hade vi förr. Genom eurosamarbetet tvingar vi dessa länder att faktiskt skärpa sig och ta sig i kragen. Det är eurosamarbetet som är vägen ut. Nu samlas Europas finansministrar och riksbankschefer gång på gång för att hitta gemensamma system för att nu hjälpa dessa länder kortsiktigt. De får lån och krediter av oss andra. Det är inte bidrag utan lån som ska betalas tillbaka. Men långsiktigt ska man inte få missköta sin ekonomi på detta sätt. Det är viktigt för Sverige därför att om vissa länder i Europa missköter sig går det ut över oss, oavsett om vi är med eller inte. Nu skapar vi gemensamma regelverk för att alla länder ska sköta sig. Det tjänar vi alla på i längden. (Applåder)

Fru talman! Jag tror att det var K G Hamilton som applåderade där borta, om jag inte har fel. Mitt alternativ är till skillnad från ditt, Jan Björklund, inte att vi ska surra oss vid masten på ett sjunkande skepp. Det är nämligen ditt alternativ: att vi ska gå med i ett samarbete som pekar i fel riktning och gör det svårare att möta kriser just därför att det inte är utformat utifrån de olika förutsättningar som finns i olika länder. Det är inte utformat för att ekonomin utvecklas olika i olika länder. Det är inte utformat för att man ska kunna möta krisen med egna åtgärder som passar den egna ekonomin. Därför är Jan Björklunds politik en nederlagspolitik. Jag är glad för att svenska folket insåg detta i folkomröstningen 2003. Jag är också övertygad om att svenska folket bär denna insikt med sig och att vi inte heller kommer att få en folkomröstning, för Reinfeldt är klokare än Björklund. Om vi skulle få en kommer dock nej-sidan att vinna också den. Vi ska nämligen ha en egen valuta, av uppenbara ekonomiska och demokratiska skäl.

Fru talman! Jag fick i alla fall en applåd. Sveriges välfärd bygger på att det varje dag måste ringa i telefonerna eller ticka in mejl hos Ericsson om att européerna vill köpa telefoner, hos Scania att européerna vill köpa lastbilar och hos Astra Zeneca att européerna vill köpa läkemedel. Hela vårt välstånd, alla de pengar Lars Ohly ständigt lovar ut till olika utgifter, bygger på att dessa företag ständigt kan exportera saker till Europa. Om exporten minskar därför att det går dåligt för ekonomin i andra länder i Europa kan vi inte skydda oss mot det; då går det dåligt här också. Arbetslösheten i Sverige ökar om det går dåligt i andra länder. Finanskrisen orsakades inte i Sverige, men vi fick många av konsekvenserna här. Det är inte så att varje land kan sköta sig självt och strunta i andra numera, Lars Ohly. Den tiden är sedan länge förbi. Vi är tätt sammanflätade. Går det bra för andra går det bra för oss, och går det dåligt för dem går det dåligt för oss. Det är därför vi tjänar på att vara med i ett samarbete som stagar upp ekonomierna i Europa. Då går det nämligen bättre för oss alla. (Applåder)

Fru talman! I valet den 19 september gav väljarna ett klart och tydligt besked. Centerpartiet och Alliansen fick förnyat och förstärkt förtroende att fortsätta att leda Sverige de kommande fyra åren. Det är naturligtvis både utmanande och ansvarsfullt att leda Sverige i en tid då vi precis börjar återhämtningen efter finanskrisen, då de globala klimathoten är tilltagande och då vi fortsatt har hög arbetslöshet inte minst bland våra ungdomar och våra invandrare. Det är också ett samhälle där vi behöver göra ytterligare för att förstärka välfärden. Så här de första månaderna in i mandatperioden finns anledning för oss att ge svar på frågan vilket Sverige vi vill ha om fyra år och vart vi är på väg. Jag vill börja med att ge ett tydligt besked till svenska folket och till riksdagen: Vi är inte färdiga. Min och Centerpartiets uppgift i regeringen är inte enbart att förvalta, utan vi har fått mandat att fortsätta att driva på en reformagenda, fortsätta att se de samhällsproblem människor möter och fortsätta att förnya och förbättra Sverige. Sverige möter en stenhård konkurrens från andra länder. Jag besökte Indien i förra veckan och Kina i maj. Det jag slås av är den enormt starka drivkraft att växa ekonomiskt som finns i dessa länder. Det finns ett driv utan motsvarighet. Sverige kommer naturligtvis aldrig att konkurrera med lägre löner, och det ska vi inte heller. Vi måste dock kavla upp ärmarna på allvar. Det räcker inte med att vara bäst - vi måste också vara smartast. Det är därför jag som näringsminister de kommande fyra åren ser som en huvuduppgift att ta fram ett klimat där innovationer föds och blir till affärer. Jag har fått ansvaret att ta fram en innovationsstrategi, och jag kommer att göra det med bred förankring runt om i hela samhället. Hur ska vi få fram fler innovationer som leder till mer produkter och tjänster och skapar jobb här i Sverige? Vi måste ta vara på människors idéer och kloka tankar som kan bli till affärer och nya jobb. Människors kreativitet, skaparlust och nyfikenhet kan omsättas i företagande. Det måste börja i skolan hos våra unga och våra barn. Vi ska naturligtvis sätta kunskapen i centrum men också se till varje barns unika talang och förmåga och fortsätta med det kreativa och kritiska tänkande som finns i svenskt skolväsen. Entreprenörskap och företagande måste också vara en del av vårt skolsystem. Vi ska koppla ihop högskolor och universitet med näringslivet, för det är så vi skapar framtidens jobb. Dagens unga är den mest välutbildade generationen någonsin, samtidigt som vi ser en rekordhög ungdomsarbetslöshet. Det är inte acceptabelt. Att få en möjlighet till sitt första jobb när man är ung och ska flytta hemifrån borde vara självklart. Därför är en viktig sak för den kommande mandatperioden att se till att stärka ungdomarnas roll på svensk arbetsmarknad. Genom lärlingsprovanställning, halverad arbetsgivaravgift för att anställa unga, förstärkt yrkesutbildning och genom att stärka företagandet och ungas innovationer kan vi stärka ungdomarnas möjligheter att få ett jobb eller skapa sig ett eget jobb. Öppenhet är också en avgörande framgång för Sverige framöver. I mötet med andra människor, kulturer och religioner uppstår inte bara nya tankar och idéer utan också nya affärsidéer. Centerpartiet försvarar den svenska öppenheten, och det är så vi bygger vårt land starkare. Det är bara genom öppenhet mot omvärlden som vi kan växa, och när människor från andra länder kommer till Sverige skapas också nya möjligheter till jobb. Med de åtgärder vi har vidtagit under mandatperioden har vi sett en utveckling där gruppen invandrare faktiskt har en högre andel företagare än gruppen svenskar. Det är inte bara så att man får ett jobb, utan ibland måste man skapa sitt eget jobb. Det är det vi har öppnat för. Vi fortsätter att stärka insatserna för invandrares företagande och satsar på nystartskontor och ökade möjligheter till lån och rådgivning genom Almi. I grund och botten handlar detta om värderingar. Har vi den gamla inställningen att människor som kommer till Sverige tas om hand, eller ska vi se till varje individs möjligheter att vara med och bygga Sverige? Vill vi vara ett land byggt på rädsla och främlingskap, eller ska vi fortsätta bygga framtidstro och nyfikenhet? Jag tror att det som för oss samman inte främst är att vi har en gemensam historia utan att vi har en gemensam framtid som vi ska bygga. Lika självklart som öppenhet är jämställdhet mellan kvinnor och män en prioritering för oss. Vi måste öppna dörrar för kvinnor i Sverige att både tjäna pengar, starta företag, välja mellan fler arbetsgivare och göra karriär och också ha möjlighet att leva ett gott liv. Enligt OECD lönar det sig inte särskilt bra för kvinnor i Sverige att studera. Vi är näst sämst bland 20 länder trots att många fler tjejer än killar studerar. Jag tror att det är viktigt att se att vi om vi ska få en utväxling på den utbildning kvinnor går igenom också måste tillåta lönespridningen att öka. Det måste löna sig att vara en duktig sjuksköterska eller en duktig lärare, och det måste synas i lönekuvertet. Det är också så att kvinnor om det finns fler arbetsgivare kan byta och på så sätt höja lönen. Det vi har gjort på välfärdsområdet har ökat möjligheterna för kvinnor att höja sina löner och få bättre villkor. Därför måste vi fortsätta detta arbete, och det är också bra för kvaliteten i välfärden. Genom frihetsreformer inom välfärden ökar vi kvinnors företagande. Av nästan 2 200 nya företag inom vård och omsorg under 2009 startades 61 procent av kvinnor. Det är därför detta är viktigt, Mona Sahlin. Vi ser också att fler kvinnor drar nytta av RUT-avdraget. Det underlättar nämligen för många att göra karriär. På detta sätt kan vi som kvinnor kombinera en aktiv yrkeskarriär med ett vardagspussel som fungerar. Jag är beredd att ta den ideologiska debatten om kvinnors frihet och valfrihet med vänsterfeministerna, för jag tror verkligen att vi måste slå in på en ny väg när det gäller kvinnors möjligheter att få samma frihet och valfrihet som männen under lång tid har haft. Det är väldigt många i den politiska debatten som är beredda att göra av med skattebetalarnas pengar. Det handlar om att köpa bilfabriker, lova välfärdssatsningar och annat. Jag tycker dock att det är för lite diskussion om hur vi skapar resurserna. Det är nu viktigt att se till att vi ökar företagandet, för det är där de nya jobben kommer att växa fram. Ja, vi har starka, stora företag som är framgångsrika på exportmarknaden, men det räcker inte. Vi måste ha fler företag som växer och som är beredda att gå ut på exportmarknaden och skapa tillväxt och jobb här hemma. Hela Sverige måste bidra till tillväxten. Det räcker inte att några få större orter växer utan hela Sverige, också landsbygden, glesbygden och alla regioner, måste bidra. Det är bara då som vi blir starka. Under den förra mandatperioden stärkte vi företagsinsatserna. Vi sänkte kostnaderna för företagen med 50 miljarder kronor, och vi minskade regelbördan med 7 procent. Vi måste fortsätta på den inslagna vägen. Vi ska skapa framtidens jobb här i Sverige. Vi ska fortsätta att bekämpa krångliga regler och att sänka skatter. Det gäller till exempel restaurangmomsen, som vi har aviserat. Vi ska göra det enklare att anställa. Vi ska förbättra konkurrenskraften och bygga ut den svenska infrastrukturen. Men vi måste också bredda företagandet. Det handlar om fler välfärdsföretag, som jag har sagt, fler företag inom kulturella och kreativa sektorn, fler unga som satsar på innovationer och startar företag, fler tjänsteföretag och fler företag inom de gröna näringarna som kan producera svensk kvalitetsmat men också om nya svenska energilösningar, fler kvinnor och fler invandrare. Om några veckor samlas de politiska ledarna i Cancún på FN:s klimatkonferens. Samtidigt ser vi hur klimatproblemen tilltar med extrema väderförhållanden och översvämningar. Vi ser att USA och Kina inte är beredda att ta det globala klimatansvaret, och det är en brist på ledarskap. Här finns också en uppgift för Sverige att fylla. Vi kan bygga vidare på en stark svensk miljötradition och ta ledningen både i klimatförhandlingarna men också i den gröna omställningen. Vi har den mest ambitiösa klimat- och energipolitiken i hela världen. Nu fortsätter vi under den kommande mandatperioden att förverkliga klimat- och energipolitiken. Vi ska fasa ut den fossila fordonsflottan till år 2030. Det är klart att vi måste börja nu för att se till att vi också åstadkommer detta. Vi kan ta oss an ledarskapet genom att visa att det är möjligt för ett rikt, industrialiserat och högteknologiskt land att utvecklas i samklang med naturen och samtidigt skapa jobb och tillväxt. Det ska vara till Sverige som världens företagare, forskare och politiker vill åka för att se de goda exemplen. Det är genom internationella insatser vi kommer att nå resultat. Det är därför som det är viktigt att vi är pådrivande. Den gröna omställningen är en viktig fråga för Centerpartiet under den kommande mandatperioden. Vi är glada för att få chansen att fortsätta fyra nya år. (Applåder)

Fru talman! Första meningen i ditt anförande, Maud Olofsson, var: I valet gav väljarna ett klart och tydligt besked. Det beskedet fick vi socialdemokrater, för vi förlorade. Men det beskedet fick verkligen också Centerpartiet och du, som här i dag inte står som vice statsministern. Det var inte Alliansen som vann, det var Moderaterna. Ni andra partier förlorade, och det gäller framför allt Centerpartiet. När vi förlorar säger vi nu: Vi måste ompröva och förnya. Jag undrar vilka slutsatser som du, Maud Olofsson, har dragit av valet. I varenda debatt hade du på dig en RUT-knapp och argumenterade starkt. Era företrädare attackerade ständigt arbetsrätten och den svenska modellen. Du argumenterade konsekvent för er nya högerliberala politik. Svaret blev också för dig, Maud Olofsson, ett historiskt dåligt valresultat. Utan moderata stödröster hade det inte blivit mycket kvar av Centerpartiet. Jag undrar: Vilka slutsatser drar du, Maud Olofsson, av den politik som du har bedrivit i Centerpartiet och det historiskt dåliga valresultat som blev? Är du nöjd med Centerns siffror? Vilka förändringar ser du att väljarna gav dig besked om?

Fru talman! Jag förstår om Mona Sahlin är avundsjuk över att jag sitter kvar i regeringen. Det är ju inte det som gläder Mona Sahlin allra mest. Men jag kan försäkra Mona Sahlin att de positioner som vi har kvar i regeringen och kan jobba med verkligen är de hjärtefrågor som Centerpartiet jobbar med. Hela den gröna omställningen som jag beskrev i mitt anförande är naturligtvis en viktig uppgift för ett grönt alliansparti. Det behövs den starka gröna rösten i Alliansen för att klara av klimat- och energiomställningen men också för att globalt agera för den omställning vi vill se. Centerpartiet måste förstärka argumenteringen för att stärka företagsklimatet. Jag tror att vi behöver bli duktigare på att fortsätta att förbättra företagsklimatet. Jag tror vi behöver bli bättre på att kommunicera med våra företagare om vilka ytterligare förändringar de vill se. Jag tror också att många väljare vill att vi ska vara en ännu starkare kraft när det gäller att hålla ihop Sverige. Vi har våra rötter på landsbygden. Vi har gjort väldigt mycket för att stärka svensk landsbygd, men jag tror att vi behöver göra ännu mer. Det är också därför som vi nu har tillsatt ett särskilt landsbygdsdepartement med Eskil Erlandsson som ansvarig. Vi behöver förnya politiken för att ytterligare göra det möjligt för hela Sverige att bidra till tillväxten. Jag tror också att vi behöver förstärka jämställdhetspolitiken och bli tydligare där. Sveriges kvinnor har för länge lyssnat på vänsterfeministerna som bara har låst in kvinnor i offentlig sektor med låga löner och jättehöga skatter. Jag tror att jag och Centerpartiet måste ta den jämställdhetsdebatten från vänsterfeministerna och visa på en liberal jämställdhetspolitik. Det är fyra områden som jag kan peka på där jag tror att vi behöver bli starkare och utveckla, men jag är väldigt glad över att få fortsatt sitta i regeringen. (Applåder)

Fru talman! Jag är inte glad över att Maud Olofsson sitter kvar i regeringen, det är jag inte. Det var ändå lite avslöjande att det uppenbarligen var det viktiga att sitta kvar i regeringen. Priset har varit att på punkt efter på punkt ge upp det som har varit Centerpartiets styrka i regionalpolitiken, landsbygdspolitiken, miljöpolitiken, och kärnkraftspolitiken. Det Maud Olofsson argumenterat så starkt för i hela valrörelsen har varit högerfrågor. Det har varit kamp mot arbetsrätten, kamp mot de fackliga organisationerna och kamp för RUT. Väljarna gav ett tydligt besked. Denna politik har gynnat Moderaterna och har varit förödande för Centerpartiet. Jag beklagar det. Sverige behöver ett starkt mittenparti. Det har vi nog i dag snarare i Miljöpartiet. Centerpartiet verkar helt ha gett upp den rollen. Det är ingenting av det Maud Olofsson sade nu som leder mig till någon annan analys. Det beklagar jag. Du sitter kvar, och det tycker du är kul. Men svensk miljöpolitik och landsbygdspolitik har inte tjänat på det. Det kommer de inte att göra heller under den här mandatperioden. (Applåder)

Fru talman! Jag har full respekt för att Mona Sahlin inte gillar att jag och inte heller Centerpartiet sitter i regeringen. Det ligger i sakens natur. Däremot tror jag att landsbygdsborna är väldigt glada över att vi kan fortsätta att jobba med landsbygdsfrågor. Vi har genomfört 156 åtgärder under den förra mandatperioden. Det är allt från satsningar på enskilda vägar, bredband, strandnära byggande, Matlandet Sverige, turism, småföretagande till service på landsbygden. Jag studerade den rödgröna budgetmotionen. Där finns knappt landsbygden nämnd. Det är rätt intressant att Mona Sahlin står här och låtsas som att hon bryr sig om landsbygden. Om det vore så skulle det åtminstone finnas någon mening eller några förslag som stärkte svensk landsbygd. Det är bara en politisk retorik som Mona Sahlin ägnar sig åt. Ja, jag är glad över att kunna sitta kvar i regeringen eftersom det kan göra skillnad. Jag kan förbättra företagsklimatet. Jag kan fortsätta den gröna omställningen. Jag kan stärka jämställdhet. Jag kan hålla ihop Sverige regionalt och stärka landsbygden. Det är därför som vi sitter i regeringen och inte för min egen skull. Jag sitter där för att många företagare, många landsbygdsbor och många som vill se den gröna omställningen ser det som nödvändigt. (Applåder)

Fru talman! I valet den 19 september hände någonting som inte är så vanligt i Sverige. Vi fick ett nytt parti i Sveriges riksdag för första gången på 19 år. Den eftervalsdebatt som nu förvisso har börjat avta så smått saknar förmodligen motstycke i modern tid. Aldrig har väl etablissemanget stått så samlat, varit så överens och haft en så tydlig gemensam motståndare. Sverigedemokraterna utmanar etablissemanget. Vi utmanar den splittringspolitik som samtliga övriga partier i den här församlingen omfattas av. Det är en splittringspolitik som utgör ett allvarligt hot mot det sammanhållna Sverige. Det är en splittringspolitik som eroderar själva grunden för den svenska modellen med en solidariskt finansierad välfärd. För vissa är den utmaningen oerhört provocerande. För vissa är det fullständigt omöjligt att förstå att någon skulle våga ifrågasätta deras sedan länge etablerade sanningar, sanningar om rätt och fel, sanningar om ont och gott. När det nu ändå har skett har man inte i alla delar klarat av att hantera det på ett sakligt och värdigt sätt. Jag beklagar det. Jag hoppas samtidigt att den polarisering som vi nu upplever kan vara början på någonting nytt, en ny giv i svensk politik. Fru talman! Vi är här för att utmana, men vi är också här för att ta ansvar, för att förvalta ett förtroende. När man påstår att vi är här av andra skäl - för att ställa till oreda eller för att röra om i grytan, som det ofta heter - eller att martyrskap och utanförskap bär vår livsluft då har man fel; då har man inte förstått någonting om varför vi är här. Sverige är på många sätt ett fantastiskt land. Det finns mycket som vi svenskar har att vara stolta över och slå vakt om. Samtidigt finns det mycket att oroa sig för, och många gör just det - oroar sig. Att en så stor del av de unga inte har ett jobb att gå till ger anledning till oro. Den höga ungdomsarbetslösheten hotar välfärden, och det gör den framför allt på lång sikt. Att Sverige ligger i världstopp i våldtäktsstatistiken är både skamligt och oroväckande. Vi ser ett ökande icke-sexuellt våld mot kvinnor. Att var tionde svensk kvinna inte vågar gå ut när det är mörkt är ett gigantiskt jämställdhetsproblem. Vi ser en ökande, tilltagande våg av åldringsrån. Det värsta med den här typen av brottslighet är att de som ger sig på kvinnor och äldre i det svenska samhället ofta döms till så låga straff att det kan betraktas som någonting direkt skamlöst som verkligen inte står i proportion till den allmänna rättsuppfattningen. Att det i Sverige i dag lever hundratusentals så kallade fattigpensionärer, människor som har slitit och släpat i hela sina liv för att bygga upp välfärden åt oss, är en stor skam. Att göra någonting åt pensionärsskatten sades vara en viktig fråga för de flesta partier i det här valet, och nu tycker jag att vi ska göra det också. Att det i och kring flera svenska städer växer fram segregerade områden, i vissa fall att betraktas som rena parallellsamhällen, är ett allvarligt hot mot den inre sammanhållningen. Splittringspolitiken drar isär Sverige. Fru talman! Det får inte vara så att våra möjligheter att komma till rätta med stora strukturella samhällsproblem begränsas av tabun och ideologiska skygglappar. Det måste gå att föra ett sakligt och civiliserat samtal även i sådana frågor som av vissa betraktas som känsliga. Att undvika den sakliga debatten genom att kasta omkring sig olika epitet och att rent av förneka problemets själva existens är ansvarslöst; det leder inte Sverige framåt. Ansvar är ett begrepp som har använts flitigt sedan valnatten. Vad innebär det? Vad innebär det att ta ansvar? Jag måste säga att jag är allvarligt oroad över de signaler som vi har fått från regeringen hittills, framför allt när det gäller det parlamentariska läget. Det handlar om en bristande respekt för valresultatet men kanske framför allt om en bristande förståelse för att man inte längre regerar i majoritet. Nu ska jag ändå tillstå att man hittills har klarat det ganska bra, men det återstår å andra sidan tre år och elva månader av mandatperioden. Förr eller senare kommer det att dyka upp frågor där det inte finns något utrymme för breda blocköverskridande uppgörelser mellan de gamla partierna. Hur hanterar man en sådan situation? Är man beredd att ta ansvar, att höja sig över orimliga, smått barnsliga principer, att höja sig över partipolitiskt käbbel? Vi får se. Vi kan åtminstone konstatera att alla profetior om samhällets totala kollaps vid ett sverigedemokratiskt riksdagsinträde har fallit platt. Samtidigt har jag viss förståelse för att man har en skeptisk hållning, att man förhåller sig kritisk till ett nytt parti som har tagit sig in i riksdagen. Därför kan det vara på sin plats att jag berättar lite om vad de övriga partierna i den här församlingen har att förvänta sig av oss under den här mandatperioden. Fru talman! Det är min övertygelse att det i den här kammaren under de senaste decennierna har fattats ett antal beslut som har lett Sverige in på fel väg. Jag är så övertygad om det att jag har ägnat halva mitt liv åt att försöka ta mig in i den här församlingen, fram till den här talarstolen, bara för att kunna tala om det för er, försöka få er att ändra er. Sverige slits isär. Den enskilt främsta orsaken till det är en ansvarslös extrem invandringspolitik, massinvandring kombinerad med kravlöshet och diffusa idéer om hur integrationen ska gå till. Det har byggt in enorma spänningar i det svenska samhället. I regeringsförklaringen angav statsministern integrationen som en av våra största utmaningar. Jag vill påstå att det är den största utmaningen, helt enkelt därför att vår förmåga att upprätthålla och utveckla välfärden är helt beroende av vår förmåga att hålla samman Sverige. Den tradition av öppenhet mot omvärlden som framhålls i regeringsförklaringen är viktig att slå vakt om. Sverige är på olika sätt beroende av omvärlden, men att vi har ett handelsutbyte eller att vi tar intryck av andra länders kulturer är inte skäl för att fortsätta splittringspolitiken. Öppenhet mot omvärlden är bra och avgörande för Sverige, men öppenheten förutsätter ett stort mått av ansvarstagande. Där har Sverige misslyckats kapitalt. Nu har jag hört den nya integrationsministern tala om den största integrationspolitiska omläggningen på 25 år. Det låter jättebra, men vad är det som är nytt? Jo, det finurliga nu är att vi inte ska skicka de nyanlända till socialkontoret, utan vi ska skicka dem till Arbetsförmedlingen, de ska få jobb. Det låter jättesmart, men vilka jobb är det de ska få? Problemet med det här är att det precis som vanligt saknar förankring i verkligheten. De här jobben finns inte. Ett behov av nya stora grupper av outbildad utländsk arbetskraft i Sverige finns inte. Här måste man konstruera jobb genom skatte- och lönesubventioner, genom ekonomiska frizoner i invandrartäta områden och så vidare. I stället för att göra någonting åt det grundläggande problemet, det ständiga tillflödet av nya arbetslösa utifrån, går man åter vilse i sina egna nationalekonomiska teorier. Faktum är att så länge vi tar emot fler utifrån än vad vi lyckas skapa arbetstillfällen spelar det ingen roll vilken integrationspolitik vi för. Vill vi komma åt segregation och utanförskap, det som sliter isär Sverige, måste vi komma åt källan till problemet, och det är den ansvarslösa invandringspolitiken. Fru talman! Sverigedemokraternas ambition är att återupprätta trygghet och välfärd. I vårt kontrakt med väljarna lovar vi skärpningar inom kriminalpolitiken. Vi lovar förstärkning av försvaret. Vi lovar avskaffande av pensionärsskatt och satsningar på äldres mat och boende. Vi lovar stärkt ekonomi och ökad valfrihet för landets barnfamiljer. Vi lovar satsningar på lärlingsjobb men också satsningar på småföretagen. Vi lovar att göra skolan både trygg och kunskapsinriktad. Vi har visat att det går att både upprätthålla och utveckla välfärden utan stora skattehöjningar. All politik handlar om att prioritera, och vi vågar göra de prioriteringarna. (Applåder)

Fru talman! Jag skulle vilja påstå att er politik, Jimmie Åkesson, bygger på ett antal lögner som jag kort ska gå igenom och som du använde medvetet för att skapa oro, för att dela in Sverige i "vi och de", för att prata om konfrontation. Problemet är besattheten av invandringspolitiken, och problemet är din och ditt partis ambition att verkligen slita isär Sverige. De tre lögnerna som du bygger så mycket på är för det första att det är vi i Sverige som tar emot flest flyktingar, men så är det inte. De är världens riktigt fattiga länder som tar emot den stora majoriteten av världens flyktingar. Det är inte Sverige. 25 000 sökte asyl i Sverige förra året. Den andra lögnen är att vi skulle spara en massa pengar på att stänga våra gränser. Jag håller med om det sätt som Jan Björklund beskrev detta på i talarstolen alldeles nyss. Sverige skulle förlora i idéer, tillväxt och rikedom på att stänga gränserna. Det är inget vi på något sätt tjänar på. Den tredje lögnen är detta att invandrarna på något sätt kommer att ta över Sverige. Du beskriver det så här i ert invandringspolitiska program: Massinvandringen tillsammans med den höga nativiteten hos vissa invandrargrupper riskerar att innebära att svenskarna inom några decennier blir en minoritet i det egna landet. Om inte detta är ett uttryck för ett parti som bygger sin politik på djupt rasistiska rötter, vet inte jag vad det begreppet är. För mig är alla vi som bor här i Sverige svenskar. Det är vi som är Sverige. Det är vi som är detta starka, vackra, tillväxtorienterade, demokratiska, öppna land som jag vill att vi ska förbli. Vi har olika bakgrund, Jimmie Åkesson. Vi kommer från Södermalm eller Sorsele, vi kommer från Bagdad eller Borås och vi kommer från Iran eller Irak. Det är vi tillsammans som utgör Sverige. Det ska inte din politik få slita isär. Det har jag jobbat hela mitt vuxna liv för, och det tänker jag fortsätta med. (Applåder)

Fru talman! Det är inte sverigedemokratisk politik som sliter isär Sverige, utan det är den politik som inte minst Mona Sahlin tidigare har varit ansvarig för som integrationsminister. Det är den politiken som sliter isär Sverige. Det är den som har slitit isär Sverige. Ser man inte att Sverige i dag är ett splittrat samhälle vet jag inte vad man tittar med, hur man tittar eller var man kommer ifrån. Sverige är i dag ett splittrat land, och det upplever väldigt många. Sedan har vi detta med tre lögner. Jag vet inte om jag håller med om att det är lögner. Jag kan åtminstone bemöta en av dem. Det gäller detta att det inte är Sverige som tar emot flest flyktingar. Jag har aldrig påstått att det är så. Vi tar emot väldigt många i förhållande till hur många vi är som bor i Sverige. Men naturligtvis är det så att de allra flesta flyktingarna finns på plats i närområdet, antingen i sitt eget land eller i det omedelbara närområdet. Det är precis det vi säger. Det är precis det vår politik går ut på. Vi ska hjälpa dem som finns där. Vi ska inte hjälpa ett litet fåtal i Sverige till enorma summor, utan vi ska verkligen hjälpa det stora flertalet flyktingar runt om i världen. Det har ni aldrig lyckats göra. Vår politik hjälper många fler flyktingar än vad Mona Sahlin någonsin har gjort. Så är det. Vi vill rikta pengarna till de områden där de verkliga flyktingarna finns. Visst är det så att Sverige inte tar emot flest flyktingar. Så är det. De flesta flyktingarna finns i närområdena, och det är där de bör hjälpas. Det är min fasta övertygelse. Det är det jag menar är en human flyktingpolitik. Det är inte humant att hjälpa ett litet fåtal i Sverige till väldigt stora kostnader. Vi har, precis som jag tror att Mona Sahlin själv uttryckte det tidigare, inte obegränsat med resurser. Därför måste man prioritera, och därför prioriterar vi att hjälpa många i stället för få.

Fru talman! Det är intressant att när du, Jimmie Åkesson, nu är en del av etablissemanget, som du själv uttryckte det, en del av dem som blivit invalda i riksdagen, tvingas du också uttrycka dig här i talarstolen, och vi hör alla nyanserna. Alldeles nyss sade du nämligen att vi ska hjälpa de verkliga flyktingarna på plats. Därmed sade du i en mening att de som söker sig hit inte är några verkliga flyktingar. Det är så fel. Det är precis så som din politik alltid har varit utformad, och den är det nu också. Du ser ett splittrat land, men den politik som du föreslår ökar den splittringen. Du ser stora brister i integrationspolitiken, men de förslag du har är bara att öka konflikterna. Du ser att det finns diskriminering, men du väljer att ta bort diskrimineringsombudsmannen. Du leder ett parti som bygger hela sin existens på att hålla vid liv och öka konflikten mellan vi och de. Det är inte det Sverige som har blivit starkt. Det är inte den integrationsdebatt som Sverige förtjänar. Det fortsätter vi att ta strid om, tyvärr nu också i riksdagens talarstol. (Applåder)

Fru talman! Sverige har tagit emot ett antal riktiga flyktingar. Så är det så klart. Det jag sade var att de verkliga flyktingarna, den stora mängden av de verkliga flyktingarna, finns i sitt eget land eller i det omedelbara närområdet. Det är där vi bör hjälpa dem därför att det är där vi kan hjälpa flest. Vill inte Mona Sahlin hjälpa fler flyktingar än vad vi gör i dag? Är inte själva poängen med att ha en flyktingpolitik att hjälpa flyktingar och att hjälpa så många som möjligt? Ni gör inte det. Er politik hjälper några få som lyckas resa till Sverige. Min politik hjälper det stora flertalet genom att vi i första hand riktar pengar till FN:s flyktingorgan så att de kan hjälpa många människor på plats. Det tycker jag är en human flyktingpolitik. Det är inte min politik som drar isär Sverige. Jag vill att de som kommer till det här landet ska få en möjlighet att bli en del av det svenska samhället. Den möjligheten förvägras dem av er splittringspolitik. (Applåder)

Fru talman! Drygt 600 000 människor - det är många människor - i Sverige är utrikesfödda men har samtidigt ett jobb som de går till varje dag. De utför det arbetet, tjänar pengar, försörjer sig själva och betalar skatt i Sverige. Utan dessa 600 000 invandrare som varje dag jobbar, försörjer sig själva och betalar skatt skulle Sverige stanna. De utgör mer än 10 procent av den svenska arbetskraften, och de bidrar därmed till en väsentligt högre bruttonationalprodukt i Sverige än vad vi annars skulle ha haft. Argumentet för att tillåta migration, att människor rör sig över gränser, är inte i första hand kamerala argument, men i Sverigedemokraternas budgetmotion väljer ni att utveckla detta. Ni säger att invandring bara innebär kostnader för Sverige och att den skapar stor arbetslöshet. Därför är det viktigt att granska de argumenten. Hela er budget där ni vill satsa på olika saker, som du har belyst i ditt anförande, bygger på att ni ska spara pengar på vi stänger igen gränserna. Därför måste de här siffrorna granskas. Det kommer säkert många fler än jag att göra nu när ni är nya i riksdagen och lägger fram de här argumenten och beräkningarna. Det är säkert så att när en flykting kommer till Sverige och inte kan svenska blir det en nettokostnad för samhället de allra första åren att hjälpa denna invandrare att lära sig svenska och komma in i Sverige. Men efter ett tag får de flesta jobb. Efter ett tag bidrar de till vårt lands välfärd. Problemet är att i ert budgetalternativ sparar ni in de utgifter som finns för migration, svenskundervisning, arbetsmarknadsåtgärder och annat, men ni tillgodoräknar er alla de intäkter som invandare som har jobb ger. Hade era migrationsregler gällt sedan ett par decennier tillbaka hade dessa 600 000 inte varit i Sverige. Då hade vi inte haft de intäkterna.

Fru talman! Efter ett tag får de allra flesta jobb. Hur långt är ett tag? Jag vill minnas att det i genomsnitt tar sju år för invandrare i Sverige att få en försörjning. Sedan är det en annan sak att få ett riktigt jobb. Det kan ju vara så att man får en försörjning genom till exempel instegsjobb eller vad ni nu har hittat på för att snygga till statistiken och göra så att det ser lite bättre ut än vad det egentligen är. Jag vill påstå att Jan Björklund har rätt när han säger att det finns väldigt många invandrare som har bidragit väldigt mycket till det svenska samhället. Jag vet inte att jag någonsin har förnekat det. Vi verkar också vara överens om att det finns en problematik här som har skapats eller uppstått på något sätt. Jag hävdar att det hänger ihop med att invandringen har varit större än vad vi har kunnat hantera. Jan Björklund verkar hävda att det handlar mer om att vi inte har varit tillräckligt duktiga på att ta emot och introducera dem i det svenska samhället. Sanningen ligger kanske någonstans mitt emellan. Jag vet inte, men det är min uppfattning att så länge vi fortsätter att fylla på det här utanförskapet genom en alldeles för stor invandring varje år spelar det ingen roll vilken integrationspolitik man för. Det är min utgångspunkt i det här. Det är den viktigaste integrationspolitiska åtgärden. Sedan kommer det alltid att vara så att människor från andra länder kommer till Sverige och jobbar. Så har det alltid varit vad jag vet, och så kommer det alltid att vara. Problemet är att väldigt många som kommer ju inte får jobb. Vad ska vi göra med alla dem?

Fru talman! Det är riktigt att det tar alldeles för lång tid. Min poäng är att efter denna tid får de flesta ändå jobb. Drygt 600 000 människor som är utrikes födda har jobb, försörjer sig själva och betalar skatt i Sverige, och utan dem skulle vårt samhälle inte fungera. Men det tar för lång tid. Det är därför vi nu lägger om politiken. Det är därför vi nu gör den stora reform som Jimmie Åkesson raljerade över då vi flyttar över ansvaret från socialtjänsten till Arbetsförmedlingen. Ja, men det är ju ett rätt viktigt systemskifte att inte ha ett omhändertagandeperspektiv när det gäller vuxna, friska människor som kommer hit, utan så snabbt som möjligt ska man ut i egen försörjning. Det handlar om att dessa människor kan få självförtroende, att de kan stå på egna ben och att de vill försörja sig själva och inte ligga samhället till last. Den reformen är alltså jätteviktig. Men Sverigedemokraterna röstar ju emot denna reform. Ni kallar det för att vi diskriminerar svenskar när vi vidtar åtgärder för att invandrare snabbare ska komma i jobb. Det går ju inte ihop. Ni röstar ju därmed för ökad arbetslöshet för invandrare, och det enda skäl jag kan se till det är att Sverigedemokraternas livsluft är att det finns en hög arbetslöshet bland invandrare, för då ökar er möjlighet att argumentera för att integrationen är ett stort problem.

Fru talman! Ett viktigt systemskifte, säger Jan Björklund. Ja, det kanske det är. Jag vet inte. För mig är det alldeles uppenbart att om man gör det billigare genom subventioner att anställa en viss grupp är det en annan grupp som får stryka på foten - som blir diskriminerad, brukar det kallas. Jag tycker inte att det är rätt. Jag tycker inte att vi ska ha diskriminering eller kvotering i det svenska samhället. Jag är emot det, principiellt. Jan Björklund säger att man vill göra det dyrare att anställa invandrare. Det är inte det som det handlar om. Jag vill att det ska vara lika villkor. Jag vill inte att man ska kvoteras av etniska eller kulturella skäl eller för att man kommer från ett annat land. Jag vill inte att man som infödd svensk ska diskrimineras. Jag sade tidigare att jag har stött på åtskilliga fall där svenskar faktiskt har valts bort av en arbetsgivare därför att det har varit billigare genom era subventioner att anställa en nyanländ från ett annat land. Det kan väl ändå inte vara rätt? Det kan väl ändå inte vara en vettig politik? (Applåder)

Fru talman! Ibland hör man sverigedemokrater tala om att man minsann inte är ett enfrågeparti. Nähä. Den som lyssnade på Jimmie Åkesson i talarstolen får ju väldigt svårt att då förstå hur man resonerar, som ett flerfrågeparti, när den enda lösningen på alla samhällets problem handlar om att minska invandringen. Ni är ett fegt parti. Ni är ett parti som slår nedåt. Ni är ett parti som vill försämra för dem som redan har det sämst. Ni är ett parti som inte vågar ta fajten uppåt. Ni är ett parti som verkligen vill skilja på "vi" och "de". Ni är ett parti som bygger hela er politik på en konstlad identitet när ni ska samla "vi" mot "de", som är de farliga. Ibland får Sverigedemokraternas politik ett tragikomiskt inslag. I ert partiprogram står det att samerna är en icke-svensk befolkningsgrupp. Men det är den ursprungsbefolkning som vi har i vårt och de andra nordiska länderna. Så definierar bara ett parti som har rasismen som grund olika grupper i ett samhälle. Nu är lösningen att vi ska sluta importera arbetslösa, säger ni också. Jag har ett mycket bättre förslag, Jimmie Åkesson. Begränsa eller förbjud barnafödande i stället! Barn föds nämligen arbetslösa. De kostar pengar. De kräver en massa bidrag, och vi ska betala för dem under lång tid innan de kommer in och kanske möjligtvis, någon gång i framtiden, kan bidra till vårt välstånd. Det är mycket bättre att lösa era ekonomiska problem med budgeten genom att förbjuda barnafödande. Gör det, Jimmie Åkesson! (Applåder)

Fru talman! Jag tackar för rådet. Jag ska allvarligt överväga detta, men jag vet inte om det kommer att ha någon framgång. Vi är nämligen ett seriöst parti som försöker arbeta seriöst, och det där är inget seriöst förslag. Ett fegt parti, säger Lars Ohly. Jag vet inte hur fegt det är att utmana etablissemanget och att ställa sig på torget när Lars Ohlys kompisar på den yttersta vänsterkanten står och skriker och kastar saker mot en och annat. Det är möjligt att det är fegt. Jag tycker att det är de som kastar som är fega. Det brukade heta så när man gick i skolan: Den som slår är den som är feg. Jag tycker faktiskt att det är så. Jag betraktar inte mig själv som feg, men egentligen är det väl upp till väljarna att avgöra. Jag tycker också att en annan sak är tråkig. Slå uppåt ska man göra, säger Lars Ohly. Jag tycker inte att han gör det. Jag har sett tv-bilder där han står på Sergels torg och skriker i ett tal att jag ska utvisas, att sverigedemokrater ska utvisas och liknande i en demonstration där det fanns plakat med väldigt obscena texter om till exempel min mamma och där publiken skanderade att jag ska utvisas ur Sverige. Jag vill inte på något sätt förneka Lars Ohly rätten att demonstrera och tala vid demonstrationer. Men vi har pratat om ansvar en hel del här i dag. Jag tycker inte att det är särskilt ansvarsfullt att medverka till ytterligare polarisering, att piska upp en hatstämning, när det redan är en ganska jobbig stämning i samhället. Jag tycker att det var ansvarslöst av Lars Ohly att agera på det här sättet efter valet. Jag undrar hur du, Lars Ohly, egentligen tänkte när du fortsatte att piska upp den här stämningen, inte bara emot mitt parti utan egentligen mot valresultatet och framför allt då kanske mot de väljare som hade röstat på mig och mitt parti. (Applåder)

Fru talman! Problemet med att stå i riksdagen och säga sådana där saker är att de protokollförs. Vi kan kolla sedan. Det jag sade var att de som vill utvisa kristna till Irak, kvinnor till Iran och homosexuella som hotas av stening i andra länder har värderingar som inte hör hemma i Sverige. Och jag menar det. Jag menar att den som inte över huvud taget är beredd att visa solidaritet med dem som flyr från förtryck och från de värsta tänkbara förhållandena står för värderingar som jag menar inte har någon plats här. Mitt förslag var lite skämtsamt, men det var precis lika seriöst som ert, nämligen att begränsa invandringen för att därigenom skapa tillväxt. Det är lika smart som att begränsa barnafödandet. Det visar hur Sverigedemokraterna har gått vilse, för i sin ambition att i varje läge kritisera invandring och invandrare kommer man med förslag som aldrig någonsin skulle kunna lösa någonting, och det är Sverigedemokraternas enfrågeparti.

Fru talman! Beträffande enfrågeparti har jag egentligen bara hört Lars Ohly prata om Afghanistan här i dag. Det är möjligt att han får tillfälle att prata om annat senare. Väljarna får bedöma, som sagt, och det är väl lite det som är själva kärnan i demokratin. Om jag inte tycker att Lars Ohlys förslag är seriösa har jag rätt att tycka det, och Lars Ohly har rätt att tycka att mina förslag är oseriösa. Sedan får väljarna avgöra. Det systemet hyllar jag. Jag tycker att det är bra. Sedan vet vi att Lars Ohly inte alltid har hyllat det systemet. Han gör säkert det i dag - jag vet inte hur det är - men så har det inte alltid varit i alla fall, och det beklagar jag. När det gäller invandringen känner jag tyvärr på något sätt att Lars Ohly inte ser problem som faktiskt finns i det svenska samhället. Det finns ju trots allt problem. Jag tror att alla här inne i den här församlingen ändå skriver under på att integrationen har misslyckats på olika sätt. Det nämner inte Lars Ohly med ett enda ord. Han raljerar över att vi vill lösa de här problemen genom att begränsa invandringen och ha en mer ansvarsfull invandringspolitik. Lars Ohly måste väl också se de här problemen, eller är Lars Ohly så blind att han inte gör det? (Applåder)

Fru talman! Jimmie Åkesson säger i sitt anförande att det finns många som oroar sig i Sverige. Det gör det förstås av väldigt många olika skäl. Det finns mycket vi har att ta itu med. Men för en politisk ledare och för ett parti finns det förstås åtminstone två olika, tydligt skilda vägar för att hantera det här. Den ena vägen är att man förstärker den oro som kan finnas, att man skapar motsättningar mellan olika grupper och att man ställer grupp mot grupp i stället för att bidra till att skapa samhällsgemenskap. Den andra vägen, som jag tror är den mer framgångsrika, är förstås att ta ansvar och att lindra den oro som finns genom att metodiskt arbeta för att ta itu med de brister som fortfarande finns i Sverige. I riksdagen får naturligtvis också Sverigedemokraterna finna sig i att de egna förslagen kommer att granskas. Jag har tagit mig för att läsa Sverigedemokraternas förslag på vårdområdet. Det tog ingen längre stund, kan jag säga, för där fanns inte så mycket att läsa. Sverigedemokraterna har till exempel förslag om att man ska få mer administrativ personal inom vården. Det är kanske behjärtansvärt, men det är kanske inte det viktigaste och det första som jag skulle vilja se när det gäller att fortsätta arbetet med att öka tillgängligheten, stärka kvaliteten och förbättra den svenska hälso- och sjukvården. Jag har läst Sverigedemokraternas förslag men inte hittat några konkreta idéer. Jag skulle vilja ge Jimmie Åkesson en möjlighet att belysa det här området för åhörarna.

Fru talman! Det finns alternativ. Att ställa grupp mot grupp - så kan man uttrycka det. Göran Hägglund har också precis varit inblandad i ett budgetarbete och tillsammans med sina allianskamrater lagt fram en budget. Där gör man ju detta. Man gör politiska prioriteringar. Varför gör man politiska prioriteringar? Jo, därför att resurserna inte är begränsade, därför att resurserna inte räcker till allt. Man måste välja vilka verksamheter man vill lägga pengarna på. Därför kan man inte ge allt till alla. Det finns inget särskilt träd där det växer pengar till allt som är snällt, fint, behjärtansvärt och gott, tyvärr. Det önskar vi väl alla, men något sådant träd finns inte. Därför måste man prioritera. Att kalla detta att man ställer grupp mot grupp tycker jag faktiskt är lite intellektuellt ohederligt, för Göran Hägglund känner också till de här väldigt grundläggande principerna i politiken. Vi väljer välfärd och trygghet framför en misslyckad invandringspolitik. Det är själva grunden till det här. Jag tycker inte att det är någonting konstigt. Det måste man väl kunna göra. Man måste väl kunna kritisera en politik som så uppenbart inte fungerar. Om Göran Hägglund tycker att den fungerar får det vara upp till honom. Men jag tycker inte det. Därför måste jag få en möjlighet att föreslå förändringar. Jag tycker inte att det är någonting konstigt. Sedan finns det också - det tycker jag framgick ganska tydligt i valkampanjen - en konflikt mellan den här massinvandringen och välfärden. Det kostar väldigt mycket pengar. Det kräver stora resurser att ta emot de här människorna, som inte får någon möjlighet att ta sig in på arbetsmarknaden. Så är det, och det begränsar våra möjligheter att utveckla välfärden. (Applåder)

Fru talman! Där hann vi inte med ett enda ord om vården. Men det kommer en replik till där det finns möjlighet att lägga ut texten lite grann om detta. Det som jag ville beskriva var att det finns en möjlighet för oss som politiska ledare att faktiskt bidra till att ta itu med de brister som finns. Det andra sättet är att göra som Jimmie Åkesson gjorde i talarstolen tidigare, tala i 9 minuter och 45 sekunder om problem och sedan inte ge några lösningar. Men politikens uppgift är att leverera lösningar. Ni har valt att ställa grupp mot grupp i stället för att ta itu med problemen. Då bidrar man till att öka oron och minska tryggheten. Jimmie Åkesson sade att resurserna inte är begränsade - det var förmodligen en felsägning. Men det handlar aldrig om att ställa människor vid sidan om. Alla människor har samma värde i det Sverige som vi vill bygga. (Applåder)

Fru talman! Där avslutade Göran Hägglund på ett sätt som jag kan skriva under på. Vi har samma värde. Men det är inte samma sak som att alla människor har rätt att flytta till just Sverige och leva på svenska skattemedel och ta del av den svenska välfärden. Skulle det vara samma sak skulle det bli fullständigt ohållbart. Resurserna är, som jag sade, inte obegränsade. Och alla människor som har det svårt och fattigt kan inte ta sig till Sverige. Däremot kan vi hjälpa, och vi har ett moraliskt ansvar att hjälpa människor som har det sämre än vi. Det tycker jag att vi har. Detta ska vi också göra. Därför riktar vi en särskild miljard till krisområden runt om i världen för att hjälpa flyktingar som finns i sina egna hemländer eller i närområdet. Att hjälpa många människor tycker jag är viktigt. Och som jag sade tidigare till Mona Sahlin kommer jag med min politik att hjälpa många fler flyktingar än vad hon har gjort. Samma sak gäller för Göran Hägglund. Min politik hjälper fler flyktingar än Göran Hägglunds politik. Är jag då godare än Göran Hägglund? (Applåder)

Fru talman! Vi har en högerregering som har lyckats bli omvald efter fyra år av högerpolitik. Därmed har vi att se fram emot en fortsatt utveckling. Att det blir mer av samma är väl rimligt. Det som hittills har prövats, kanske till och med i mindre omfattning, kommer att prövas i större omfattning de närmaste åren. Det är väl rimligt att anta. Då är det viktigt att veta att det finns en opposition mot denna politik, att det finns en idé om ett annat samhälle, ett samhälle som utvecklas i en annan riktning än det samhälle som håller på att skapas med den här regeringens politik. Det fanns ett rödgrönt regeringsalternativ. Och det finns fortfarande en rödgrön vision om ett solidariskt samhälle, ett samhälle där vi tar hand om varandra, där vi ställer upp för varandra och där välfärd inte är vars och ens ensak. Men det samhället håller sakta på att raseras. Det samhället håller sakta på att försvinna. Anledningen är att ni mycket medvetet och på ett väldigt tydligt sätt står för en politik som i större utsträckning gör välfärden till vars och ens ensak. Vi ska sköta oss själva. Vi ska inte bry oss så mycket om de där andra. Vi ska inte så mycket ta hand om dem som råkar illa ut. Man får i första hand se om sitt eget hus. Det är eget ansvar i stället för gemensamt. Det gäller på område efter område. Det gäller i bostadssektorn, där allmännyttan säljs ut, där hyresrätter förvandlas till bostadsrätter, där det blir alltmer av plånboken som styr. Det kombinerat med bostadsbrist innebär att många hamnar utanför, får bo hemma längre, får nöja sig med andra- eller tredjehandskontrakt eller vara inneboende hos någon i stället för att få möjligheten till en egen lägenhet, ett eget boende. Den som har råd har aldrig problem. Det finns alltid bostäder till försäljning. Så segregeras Sverige klassmässigt. Det gäller pensionerna. Allt fler är oroliga för att pensionerna inte kommer att räcka den dag då de blir gamla och behöver det stöd som pensionssystemet borde vara. Och så ska vi alla försöka tänka på oss själva och ta en pensionsförsäkring som gör att just vi klarar oss i stället för att betala skatt så att vi har pensioner som är tillräckligt höga för att alla ska få en bra ålderdom. Det gäller kollektivavtalen och konflikträtten, som hotas genom att vi får en osund konkurrens utifrån när vi inte entydigt ställer upp på konflikträtten i det europeiska sammanhanget och när vi inte tar striden för löntagarnas rättigheter genom att införa ett socialt protokoll där vi faktiskt hävdar konflikträtten, som ska garanteras i stället för att ifrågasättas. Det innebär att lönenedpressningen kan fortsätta och att utnyttjandet av arbetskraft som kommer från andra länder kan fortsätta i Sverige. Lönesänkningar som dessutom kombineras med sänkt a-kassa innebär i sin tur att fler kommer att tvingas till att ta jobb med sämre betalning och sämre villkor. Vinsterna ökar möjligtvis samtidigt i företagen. Då får vi dessutom mindre möjligheter att bygga ut den gemensamma välfärden i takt med att skatteintäkterna minskar. Skattepengar går i större utsträckning till subventioner för högavlönade. De som har det bra behöver stöd. Vi behöver mer av avdrag för hushållsnära tjänster, av olika typer av subventioner som en liten del av befolkningen kan använda och använder sig av, medan de allra flesta aldrig kommer i närheten av de subventionerna. Vi har vinster i välfärdsverksamheter som går till riskkapitalbolag i skatteparadis. Statsministern sade tidigare i en replik till mig att det inte var en riktig beskrivning. Jo, den är alldeles riktig. Det är precis så det ser ut. De stora vårdföretagen, omsorgsföretagen och skolkoncernerna ägs av företag som i sin tur ägs av riskkapitalbolag. De har som idé att köpa och sedan efter några år sälja och göra en vinst på affären. Under den tid som de äger har de avancerad skatteplanering som grund. Privatiseringarna urholkar välfärden, också därför att de gör det svårare för oss gemensamt att bestämma hur vi vill att välfärden ska utformas. Hårdast i den här samhällsutvecklingen drabbas de som redan har minst. Många av dem är kvinnor som förvägras rätten till heltid på arbetsmarknaden, som arbetar i sektorer med lägre löner. Vi har en regering som tror att jämställdheten gynnas av vårdnadsbidrag, eller så tror man det inte men inför det ändå. Vi har ett anställningsskydd som urholkas och som också innebär att många kvinnor, liksom många ungdomar, får svårare att etablera sig på arbetsmarknaden. Vi har en välfärd som inte riktigt levererar, och då ökar kraven på att varje familj i större utsträckning ska ta hand om sina egna barn, sina egna gamla och sina egna sjuka. Och anhörigvården har alltid varit kvinnornas ansvar mer än männens. Så minskar jämställdheten samtidigt som den klassmässiga segregationen ökar. Är det här en alltför mörk bild av vad som sker? Ja, det tycker säkert regeringsföreträdarna. Det är rimligt att tycka det när man är ansvarig för den politiken. Problemet är att många siffror pekar på just detta: Ojämlikheten i Sverige ökar. Inkomstskillnaderna i Sverige ökar mellan kvinnor och män, mellan högavlönade och lågavlönade. Orättvisorna ökar. Detta måste ju bygga på tanken att det är bra, det vill säga att ojämlika samhällen är bättre än jämlika samhällen. Men jag tror att ni har fel. Jämlika samhällen utvecklas bättre än ojämlika samhällen. Social rättvisa är inte bara bra för dem som kan lyftas ur fattigdom, utan det är bra för hela samhället, för hela samhällets utveckling och för hela samhällets möjligheter till tillväxt och framgång. Men i stället ser vi nu hur hemlösheten ökar, hur socialbidragsberoendet ökar, hur fattigdomen vid sjukdom och arbetslöshet ökar och hur skillnaderna mellan kvinnor och män ökar. Det är ett ojämlikt samhälle som formas, och vi måste förhindra att detta ojämlika samhälle etablerar sig för gott. De regionala skillnaderna ökar samtidigt. Utflyttningen från landsbygden ökar, och vi får svårare att stå för en samhällsutveckling som håller ihop landet. I stället dras det alltmer isär. Detta är högerpolitikens konsekvenser. Mot den står en politik som säger att solidariteten aldrig blir omodern. Det är fortfarande rimligt att vi tar ansvar för varandra. Det är fortfarande rimligt att den som är sjuk får vara sjuk med rimliga villkor. Det är fortfarande rimligt att vi hellre betalar för gemensamma sociala försäkringar än att var och en betalar för sin trygghet. Det är fortfarande rimligt att vi bygger upp en solidaritet som bygger på välfärd efter behov och inte efter plånbok. Fru talman! De senaste dagarna har Sveriges strategi i Afghanistan diskuterats mycket. Vi rödgröna gick till val på en politik som innebar att vi för första gången sedan kriget började ändrade strategi. Vi sade: Nu är det dags att inse att kriget har misslyckats. Nu är det dags att inse att vi måste avsluta den militära strategin för Sveriges deltagande i Afghanistan och övergå till en massiv satsning på bistånd, diplomati och civil verksamhet. Vi hade ett förslag om att vi skulle påbörja tillbakadragandet av de svenska trupperna tidigt 2011 för att ge signalerna om att nu byter vi strategi. Vi hade ett stoppdatum som var första halvåret 2013, då vi sade att de sista trupperna skulle lämna. Därefter skulle Sverige inrikta sig på bistånd och på utbildningsinsatser. Vi sade också att biståndet skulle öka och att vi behövde överföra resurser från militär verksamhet till barnmorskor, sjuksköterskor, läkare och vägbyggare, det vill säga till sådant som verkligen kan bekämpa fanatismen och extremismen och grogrunden för det som vi ser växer till i dagens Afghanistan, nämligen de fanatiska och extrema krafterna. Det här är fortfarande en bättre strategi än den långsiktiga militära närvaro som regeringen tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet nu har kommit överens om. Det är fortfarande bättre att avbryta Sveriges deltagande i ett orättfärdigt krig som aldrig kan vinnas. Freden i Afghanistan vinns inte med militära medel. Därför kommer vi att lägga fram den rödgröna överenskommelsen till beslut här i kammaren. Vi kommer att visa att vi säger samma sak efter valet som vi sade före valet, och vi kommer att ge alla riksdagsledamöter möjligheten att rösta för ett ordentligt byte av strategi, inte bara i ord utan också i sak. Vi tror att det är viktigt att så många som möjligt nu också skapar opinion för att vi ska avsluta detta krig. Sverige ska inte se som sin främsta lojalitet i Afghanistan att vara lojala med Nato. Vi ska vara lojala med det afghanska folket, och det kräver bistånd, civil verksamhet och diplomati i stället för krig. (Applåder)

Fru talman! Lars Ohly försökte beskriva det som att det har bedrivits en politik från 2006 och därefter har det hänt en massa saker. Men handen på hjärtat, Lars Ohly: Det är svårt att hitta en enda vänsterpartist som har varit glad sedan 1970-talet. Det är ju därefter som allt gått fel, med alla de alternativ som har dykt upp - integrationen gentemot övriga Europa, globalisering, marknadsekonomins utbredning. Det tydliga är att hotet kommer utifrån, men det har på alla möjliga fronter ställt om Sverige fel. Vänsterpartiet vill bryta upp från vårt medlemskap i Europeiska unionen. Ni vill överge grunderna för de offentliga finanserna och budgetordningen i riksdagen. Det ska helt enkelt rivas en hel del och göras om. Jag hörde Lars Ohly på valnatten. Nu ska man naturligtvis minnas att det inte är alltid man har sina bästa anföranden på valnatten. Det är många som naturligtvis tar in valförluster och hur man ska tolka dem. Jag har tränat på det också. Men det lät nästan som om Lars Ohly proklamerade revolutionen. Här skulle den kämpande socialismen ta över, och det skulle bedrivas utomparlamentariskt arbete och nu skulle vi få se vad som skulle följa. Den känsla det ändå lämnar kvar är mer frågan om vad det egentligen är Vänsterpartiet vill med Sverige. Vad är egentligen kärnan i idén? Ni har uppenbarligen väldigt svårt att tycka om det land som Sverige har kommit att bli. Som det ser ut nu ska det inte vara. Det är oklart om det är genom en revolution eller på annat sätt som förändringarna ska komma till stånd, men det är något helt annat. Det är uppenbart. Då brukar vi ibland ställa frågan: Var finns det land som Lars Ohly tycker att vi ska försöka efterlikna? Jag menar nu, i vår tid, i globaliseringens tidevarv med de öppna förutsättningar som nu gäller. Finns det något sådant land, och vad är det egentligen för ett Sverige som Vänsterpartiet vill se?

Fru talman! Det är en bra fråga. I vår valplattform skriver vi att Sverige på många sätt är ett mycket bra land att leva i, men det håller på att bli sämre. Det är den förebild jag har. Vi har tidigare haft utgångspunkten att vi skulle bygga ett samhälle där vi tog hand om varandra, där vi tog gemensamt ansvar för varandra, där solidariteten var grundpelaren och där jämlikhet var medlet för att uppnå ett samhälle där alla fick förutsättningar att utvecklas och att göra sina fria livsval. Det var ett samhälle som minskade skillnaderna och klyftorna, ett samhälle som inte tillät direktörerna att tjäna hur mycket som helst utan faktiskt sade att det är inte rimligt att de inte bidrar. Det var ett samhälle där man inte såg skattesänkningar för de redan högavlönade som målet för politiken, utan i stället ett samhälle där man försökte använda våra gemensamma resurser för att bygga en civilisation där alla känner att de både får delta och också får möjligheter när livet är svårt. Det var ett samhälle där vi ställer upp för varandra och där solidariteten är mer än ett ord. Det jag nu har beskrivit är en utveckling i den andra riktningen. Det är en utveckling som drar isär Sverige. Det är en utveckling där vi regionalt och klassmässigt men också i fråga om kvinnors och mäns villkor ser hur ojämlikheten ökar och hur orättvisorna får än mer plats. Det är sant att det har skett under en längre tid än bara under den regeringsperiod vi har bakom oss, och det är ett av våra största misslyckanden vilket jag också i valrörelsen menade aldrig fick upprepas. Den rödgröna oppositionen måste stå för en politik, och vi i Vänsterpartiet står för en politik som minskar klyftor och skillnader, som håller ihop landet i stället för att öka dem. Det är nu ett ansvar som oppositionspolitiker att mot en regering som fortsätter att dra isär landet faktiskt forma en politik där vi tar ett gemensamt ansvar för att människor får vara sjuka utan att bli fattiga, att människor får vara arbetslösa utan att sparkas ned och där människor faktiskt får chanser.

Fru talman! Jag tyckte som sagt att en poäng med valet var att människors tillit till politik och till demokrati visade tydliga tecken på att förstärkas. Men jag är också ödmjuk inför att vi har fått en representant här i Sveriges riksdag som inte riktigt delar den synen. Märkligt nog, utan att förenas på annat sätt, blir det Jimmie Åkesson och Lars Ohly som för denna talan. Vi får ha respekt för detta, men jag tycker att det är bra att Lars Ohly också påpekar att så har Vänsterpartiet beskrivit Sveriges utveckling sedan tidigt 80-tal. Även i lägen där ni själva har varit med och påverkat tycks det ändå gå fel. När vi tar över 2006 har över lång tid de rika blivit rikare och de fattiga blivit fler, trots Vänsterpartiets påverkan. Det är därför jag efterfrågar vad det samhälle ni eftersträvar egentligen är, även om jag inte håller med om de beskrivningar som har givits. Jag tror att vi alla kämpar för ett sammanhållet Sverige. Vi ska ha bra livschanser som är öppna för alla, en skola som utjämnar livschanser och fler ska få jobb. Det svåra är att åstadkomma detta. Det är därför det är så intressant att höra om det bakom alla svavelosande beskrivningar finns något annat samhälle, om det finns någon annanstans där Lars Ohly ser den möjligheten. Annars är det att försöka vidareutveckla, att utifrån goda förutsättningar göra Sverige bättre, som blir svaret.

Fru talman! Det går att säga att man vill hålla ihop samhället. Samtidigt har vi sett en accelererande utveckling de senaste fyra åren med ökade klyftor. Kvinnors nettoinkomster har minskat jämfört med mäns nettoinkomster. Vi har sett att den klassmässiga segregationen har ökat. Vi har sett hur barn till dem som har lite kommer ut på en bostadsmarknad utan en möjlighet att få ett kontrakt. Vi har sett hur arbetslösheten biter sig fast och hur ungdomar och andra som står långt från arbetsmarknaden får hålla till godo med korttidsanställningar, visstidsanställningar, provanställningar och vikariatsanställningar - aldrig får chansen att verkligen komma in i samhället. De får aldrig chansen att ta ett banklån och aldrig chansen att planera. Det har er politik bidragit till. Att då stå här och säga att ni vill hålla ihop Sverige blir absurt. Stå för er politik! Ni tycker att ojämlikhet är bra. Ni tycker att det är rimligt att öka skillnaderna. Annars skulle ni inte stå för en skattepolitik som gör just det. Annars skulle ni inte stå för en politik som faktiskt innebär att Sverige blir ett orättvisare land som inte håller ihop. (Applåder)

Fru talman! Jag tror att Lars Ohly i slutet av sitt inlägg kom in på det egentliga skälet till varför Lars Ohly är så emot det svenska deltagandet i Afghanistan. Riktigt ivrig blev han först när han fick säga att Sverige inte ska samarbeta med västvärlden eller Nato. Det var först då det riktigt brann till i glöden i argumentationen. Problemet för Lars Ohly är att han avskyr USA så mycket att trots de insatser som USA gör som egentligen tjänar de syften som Lars Ohly säger sig vilja tjäna, nämligen flickskolor eller utveckling mot demokrati i Afghanistan, är det bättre att de inte sker alls. Det är Lars Ohlys inställning. Förutom att USA är där och i grunden leder denna insats genom Nato sker insatsen på uppdrag av Förenta nationernas säkerhetsråd. Den sker på begäran av Afghanistans folkvalda regering. Det är en av få länder i den delen av världen som över huvud taget kan säga att de har en folkvald regering. Sedan är det så med demokratiska val i underutvecklade länder att det finns säkert en del oegentligheter, men regeringen är trots allt folkvald. De vill att vi ska vara där. En majoritet av befolkningen i Afghanistan, enligt de tillförlitliga opinionsundersökningar som finns, vill att styrkorna ska vara kvar. De ska inte vara där för all framtid, men till dess att läget har stabiliserat sig. Det är dem Lars Ohly sviker. Jag förstår att Ohly kan, vill och gärna skryter om att svika USA och Nato, men det är Afghanistans folk han sviker. Jag uppfattar att Lars Ohly vill att västvärlden ska lämna Afghanistan snarast möjligt. År 2011 står det i dokumentet som togs fram. Det är kort tid till 2011. Jag hör inte en enda internationell bedömare som säger emot att om västvärlden lämnar Afghanistan 2011 tar talibanerna över. Jag hör ingen som säger något annat. Det vore intressant att höra om Lars Ohly har någon annan information. Är det viktigare för Lars Ohly att lämna Afghanistan än att hålla talibanerna borta från makten?

Fru talman! Det är riktigt att vi är motståndare till ett alltför tydligt närmande till Nato. Vi tror att en alltför tät sammanbindning med den militära allians som Nato utgör skulle vara farlig och dålig för Sveriges utveckling. Vi tror att alliansfriheten inte bara har tjänat oss väl i historien, vi tror också att den kommer att tjäna oss väl i framtiden. Därför avvisar vi Folkpartiets förslag om ett svenskt Natomedlemskap tydligt. Det är riktigt. Vi tycker också att det är rimligt att vi försöker bygga upp en världsorganisation som själv har möjlighet att organisera sin verksamhet. Det kommer att behövas internationell militär verksamhet också i framtiden - tyvärr. Då är det rimligt att vi försöker stärka FN. FN är inte bara de som fattar besluten utan FN är också de som får möjlighet att leda operationerna. Så är det tyvärr inte just nu. Det har gjort att också Vänsterpartiet har insett att ibland måste svenska soldater, till exempel tidigare i Kosovo och Bosnien, även finnas under Natobefäl. Vi beklagar det. Vi försöker bygga upp en världsorganisation som kan ta ansvar. Samtidigt är kriget i Afghanistan ett misslyckande. Jan Björklund inser inte det. Jan Björklund tror att det här är vägen framåt för det afghanska folket. Förra året dog nästan 2 500 civila afghaner. Dödandet pågår varje dag. Det fortsätter varje dag. Det har lett till att fanatismen och extremismen har brett ut sig och vuxit till. Min analys är att den militära närvaron försvårar möjligheterna till en demokratisk och fredlig utveckling i Afghanistan. Det finns många som håller med, men det finns de som säger emot. Många av dem som håller med lyfter fram de enorma resurser som går till kriget i stället för till bistånd. En svensk soldat i Afghanistan motsvarar kostnaden för 27 lärare. Hur många skulle utbildas av dessa lärare i stället för att ha en soldat på plats? Hur många skulle inte få möjlighet till sjukvård, till säkert barnafödande, till infrastrukturuppbyggande, till civil verksamhet som grunden för bistånd och utveckling?

Fru talman! Poängen är att det behövs inga lärare om det inte finns soldater där eftersom det inte skulle finnas några flickor som går i skolan. De får inte göra det. Det är tack vare att Sverige och andra länder har styrkor där som flickor över huvud taget får gå i skolan i Afghanistan. Lars Ohly ägnar huvuddelen av sitt inlägg till att prata illa om Nato. Det var inte avsikten med frågan. Avsikten var att få veta vad som händer om vi lämnar Afghanistan. Det är Lars Ohlys alternativ, det vill säga att alla ska lämna Afghanistan så fort som möjligt och helst 2011. Jag har inte hört en enda internationell bedömare som inte anser att talibanerna kommer att ta över. Lars Ohly sade inte emot det. Lars Ohly är beredd att låta talibanerna ta över. Det är viktigare för honom att vi inte samarbetar med Nato än om talibanerna tar över. I grunden är det inte Afghanistan han bryr sig om utan om att vi inte ska samarbeta med USA. Vem ska skydda biståndsarbetarna om soldaterna åker hem? Det är bara några månader sedan åtta läkare från västvärlden sköts ihjäl av talibaner. Det var ögonläkare - sådana som hjälper flickor som har fått syra i ögonen av talibaner. Vem ska skydda läkarna? Är det biståndsarbetarna eller Sidas anställda som ska skydda flickskolorna i stället för våra soldater nästa år? Är det så det ska gå till, Lars Ohly?

Fru talman! Jan Björklunds retorik är obehaglig. Den utgår från att kriget kommer att lösa problemen. Många bedömare, inte bara jag, säger att kriget har nått vägs ände. Allt fler i den internationella diskussionen säger att vi behöver byta strategi. Holland och Sydkorea har lämnat Afghanistan. Kanada lämnar landet nästa år och Polen 2012. Allt fler länder börjar diskutera en ny strategi. Även i Tyskland, Storbritannien och USA diskuteras det misslyckade kriget. I stället behöver vi ett långsiktigt engagemang, just för att säkra rättigheterna för det afghanska folket. Problemet för Jan Björklund är att hans lojaliteter inte ligger hos flickorna i Afghanistan. Det är inte därför som soldaterna är på plats. Hans lojaliteter ligger just hos Nato och USA - ingen annanstans. (Applåder)

Fru talman! Vi står inför en andra mandatperiod med en alliansregering. Det kommer att bli en tid full av utmaningar men också med fantastiska möjligheter för vårt land. De rödgröna partierna är i förhållande till förra mandatperioden rejält försvagade. Inte bara har man genomlidit ett förlustval, man har också upplöst sitt samarbete. Det har man gjort efter att man har lagt fram ett budgetförslag som innehåller exakt den politik som väljarna avvisade i valet nyligen. Vi ser fram emot fyra år som alliansregeringen kommer att använda för att förändra Sverige till det bättre. Kristdemokraternas roll i den processen kommer att vara självklar. Vi är ett tydligt idéparti. Vi är det parti som ser till alla samhällsvärden, inte bara de ekonomiska. Vi vet att det är en roll som förpliktar. Vi är det parti som kommer att fortsätta att kämpa för familjernas frihet, för att alla föräldrar ska få vara föräldrar på sina egna villkor utifrån sina egna omständigheter utan att mästrande politiker lägger sig i föräldrarnas egna val. Vi är det parti som vill vara med och forma det civila samhällets renässans i Sverige. Det är de små civila gemenskaperna som ger trygghet och värme i ett samhälle. Det är där som vi lär oss att ta hänsyn till varandra, ta ansvar för våra egna liv och att sträcka ut en hand till andra. Vi är det parti som värnar idén om samhällsgemenskap. Vi är det parti som vet vad moral och etik betyder för varje nivå av samhället, för vi ser mer än det materiella. Vi vet vad värderingar betyder för den enskildes växt och för samhällets styrka. Vi är de som vet att utan en levande etik urholkas medborgarskapet och den solidaritet som håller oss alla samman. Det är de grundvalar på vilka vi bygger vår politik. Det är en politik i skarp kontrast till oppositionens. Fru talman! Det har under den mandatperiod som gått varit mycket debatt kring de förändrade sjukförsäkringsreglerna. Många enskilda berättelser har bidragit till att ge en bild av ett system med brister. Låt oss vara tydliga, och låt mig vara tydlig. I grunden har vi genomfört något som är oerhört betydelsefullt, något som är nödvändigt ekonomiskt - men inte framför allt därför utan just för att det skapar ett system där människor får en möjlighet att komma till sin rätt, får hjälp och stöd att komma tillbaka. Förändringsarbetet med sjukförsäkringen har varit absolut nödvändigt, men som jag sade inte främst av ekonomiska skäl, utan det viktigaste är att enskilda människor har rätt till hjälp och stöd för att komma tillbaka när detta är möjligt. I den mån man inte kan komma tillbaka av medicinska skäl ska man ha en trygg försörjning ändå. Jag kan inte acceptera att trygghetssystemen inte fyller sina syften. Vi kristdemokrater kommer att fortsätta i rollen att ständigt övervaka att de förändringar som vi har gjort får önskad - inte oönskad - effekt. En ordning som i grunden har havererat - den gamla - och har lämnat enskilda åt sitt öde ska inte ersättas av något som får nya, oavsedda konsekvenser. Vi kristdemokrater är socialt ansvarstagande och vill självfallet åstadkomma ett fungerande skyddsnät. Inget system är perfekt i varje detalj. Alla stora reformeringar behöver prestigelös eftervård, anpassningar och justeringar. Men det ska inte råda minsta tvekan om att grunderna för regeringens politik är och har varit riktiga, lika lite som att någon behöver tveka om att vi kommer att rätta till de brister som kvarstår. Fru talman! De rödgröna har under hela valrörelsen mörkat om sina ambitioner att tvångsdela föräldraförsäkringen. Man vågade inte inför svenska folket stå upp för sina åsikter att man som politiker är bättre ägnad att avgöra hur föräldraförsäkringen ska tas ut än föräldrarna själva. Men jag tycker att man borde säga rakt ut hur man vill styra, villkora och kvotera. Jag lovar en rak och ärlig debatt, där jag tar på mig att förklara hur fel ni har. Till skillnad från er skäms jag inte inför svenska folket. Jag säger vad jag vill åstadkomma. Jag arbetar för det. Ni mörkade inför valet. Inte heller på vårdområdet var ni så transparenta. När det handlar om mångfald säger ni i regel att mångfald är bra, så där i största allmänhet, men när det gäller metoderna för att åstadkomma det är det tummen ned. Det blir som att bejaka bilen men säga nej till hjulen, att inte ta i anspråk de mekanismer som behövs för att åstadkomma den mångfald som gör att vi får ett större utbud av till exempel vårdcentraler. Det har blivit 200 nya vårdcentraler på kort tid i Sverige - en ökning med ungefär 20 procent. Det innebar för personerna i Hedemora att de gick från en till två vårdcentraler. Plötsligt låg makten hos patienten - inte längre hos systemet. Plötsligt kunde Gun Karlsson, som länge hade gått hos den gamla vårdcentralen men som var missnöjd med att möta samma läkare vid besök efter besök, välja en annan vårdcentral. Makten flyttas till patienterna. Vi finansierar gemensamt över skattsedeln men har fler utförare. Med er politik skulle den utvecklingen inte ha kommit till stånd. Med er politik skulle dessa vårdcentraler inte finnas. Med er politik skulle Gun Karlsson i Hedemora och andra inte få bestämma själva. Ni berättade inte vad ni ville ha i stället. När det gäller det viktiga arbetet med att korta vårdköer - ett av de absolut största problem som svensk hälso- och sjukvård har att kämpa med - har vi skapat en modell som innebär motiv för landstingen att öka sitt fokus på detta. Det tror jag är alldeles nödvändigt för att upprätthålla, skapa och förstärka förtroendet för svensk hälso- och sjukvård. Om man inte tror att man kan få vård när man behöver den, då kommer naturligtvis människor med mer pengar och större plånbok att köpa sig andra lösningar, medan andra blir hänvisade till långa väntetider. Därför har vi satt i gång ett intensivt arbete för att korta köerna. Vi har hittills halverat dem, och arbetet fortsätter. Det finns många uppgifter som väntar på sin lösning. Vi startar nu ett arbete för att korta väntetiderna på akutmottagningarna som många gånger är alldeles för långa. Jag tror att nästan varje person här i kammaren - även om det inte är så många - skulle kunna berätta en egen historia om väntetider för egen del eller för någon i omgivningen. Vi ser också att många sjukhus har brist på vårdplatser. Det är ett problem för människors egen värdighet, för dem som kommer in som patienter, men det är mer än så. Det är ett bekymmer när det gäller smittorisker, till exempel multiresistenta bakterier. Det ökar risken för vårdskador. Det är inte, fru talman, värdigt att ligga i korridorer och sköljrum. Här behövs större insatser på landstingsnivå för att möta dagens och faktiskt också morgondagens behov, för det är nu besluten behöver tas för morgondagen. I takt med ökat tryck på vården kommer också fler vårdplatser att behövas. Vi behöver flytta vården lite närmare människor. Jag har nämnt om vårdvalet och de framgångar som har funnits där. Jag tror att det är av mycket stor betydelse. Vi ökar valfriheten. Lars Ohly nämnde tidigare apoteken. Jag fick för en kort tid sedan ett mejl från en person som driver ett apotek i Örebro som startades i somras. Det kom från en person med bakgrund i Rumänien vars släkt har varit apotekare i många generationer som äntligen fått möjlighet att bedriva en egen verksamhet. Han beskriver nu hur man anpassar sortimentet till just medborgarna i stadsdelen i Örebro och hur man genom ökat öppethållande har förbättrat servicen. Det tror jag är jätteviktigt. Det handlar, fru talman, om att förändra ett tankesätt från att värna system till att värna den enskilde patienten och medborgaren. (Applåder) Partiledardebatten var härmed avslutad.