Yrkesförares trygghet på rastplatser

Fru talman! Thomas Morell har frågat mig om jag kan förtydliga svaret på hans skriftliga fråga gällande kraven på arbetsgivaren och också klarlägga vilka åtgärder staten avser att vidta för att öka tryggheten på rastplatser.

Som jag tidigare svarat Thomas Morell har Trafikverket ett uppdrag från regeringen att göra en översyn av hur bristen på säkra uppställningsplatser längs större vägar kan avhjälpas. I uppdraget arbetar Trafikverket bland annat med en behovsanalys över åtgärder för ökad säkerhet på rastplatserna.

Ett starkt rättsväsen, ändamålsenlig straffrättslig lagstiftning och en tillgänglig polis är en förutsättning för bekämpning av kriminalitet. Regeringen gör nu historiska satsningar på svensk polis och förstärker även andra delar av rättskedjan. Rättsväsendet ges således bättre förutsättningar att öka tryggheten och bekämpa alla former av brottslighet, oavsett vem den riktas mot.

Arbetsgivaren har också, som jag tidigare svarat, ett ansvar för att föraren har en god arbetsmiljö. I detta ansvar ingår att vidta riskförebyggande åtgärder om en arbetstagare riskerar att utsättas för våld eller hot om våld samt följa upp de vidtagna åtgärderna.

Fru talman! Tack för svaret, Tomas Eneroth! Det var en lite annorlunda nyans på svaret på interpellationen jämfört med svaret på den skriftliga frågan.

Problematiken med att förare inte känner sig trygga när de stannar på en rastplats är ett jättestort bekymmer, och regeringen beställde en utredning där man frågade hur förarna upplever sin situation. 70 procent av förarna sa att de var oroliga för att utsättas för brott, och hela 43 procent har faktiskt blivit utsatta för någon form av brottslig handling - stöld, misshandel eller vad det nu kan vara. Jag hade en debatt om detta med statsrådet Mikael Damberg i tisdags. Jag tog då exemplet att omsätta siffrorna till riksdagens ledamöter.

Vi är 349 ledamöter, och om 70 procent av ledamöterna skulle vara oroliga för att utsättas för brott på något sätt skulle det innebära 244 ledamöter. Det skulle motsvara alla till och med bänken där borta, där Västra Götalands södra valkrets sitter. 244 av riksdagens ledamöter skulle alltså vara oroliga för att utsättas för brott. Det är en ganska stor andel, och en så stor andel av yrkesförarna har alltså den oron. Om 43 procent av riksdagens ledamöter skulle ha utsatts för brott hade det motsvarat 150 ledamöter. Då hamnar man någonstans vid bänken för Kronobergs län, vilket för övrigt är Tomas Eneroths hemmavalkrets. Det är alltså nära nog hälften av riksdagens ledamöter, och det är hälften av yrkesförarna som har varit utsatta för brott.

Det exempel jag tog upp i förra debatten var en bärgningsbilförare som blev nedslagen på en rastplats där han hade stannat efter att han fått en felindikation på sin bil. Jag pratade med hans arbetsgivare så sent som i dag på förmiddagen. Föraren är tillbaka på jobbet, men han mår inte bra. Han har ständig huvudvärk. Han kommer naturligtvis hela tiden att kasta ett vakande öga över axeln för att se vad som händer härnäst, för han blev nedslagen bakifrån när han hade stannat på den där rastplatsen mellan Lerum och Härryda.

Statsrådet säger att det är viktigt med ett starkt rättsväsen, och det är någonting jag håller med om. Vi måste ha ut fler tjänstemän som gör kontroller på vägarna, för att hålla tillbaka den brottsliga aktiviteten. Vi ser dock precis motsatt utveckling när det gäller polisen. I en artikel som jag har här står det att antalet poliser har minskat med 470 i landet och med 60 i Region mitt, som Västmanland tillhör. Antalet poliser minskar trots att målet är att anställa 1 500 fler till 2020 jämfört med 2015.

Detta är en oroväckande utveckling med tanke på att de polisiära resurser man har kvar i första hand går till det grova våld i form av sprängningar, skjutningar och så vidare som vi också ser i samhället i dag. Det blir väldigt lite över till trafikövervakningen, och än mindre har man möjlighet att utbilda trafikpoliser. Den utbildningen är nämligen kostsam, och det tar ganska lång tid innan poliserna är färdiga och ute på vägarna.

Jag ska utveckla frågan om arbetsgivaransvaret, men jag tar det i nästa inlägg.

Fru talman! Brott är ju förfärligt, oavsett vilka som drabbas, och måste beivras. Det är lika illa om en lastbilschaufför blir misshandlad på en rastplats som det är om någon blir slagen med ett järnrör nere på stan. Självklart måste alltså rättssamhället agera. Man måste lagföra dem som är skyldiga, och man måste upptäcka och beivra brottslighet; det är självklart.

Därför finns det ett uppdrag hos Trafikverket att skapa säkra rastplatser och se till att vi får fler trygga zoner. I och med den förändring vi har gjort inte minst av kameraövervakningslagstiftningen kan man numera peka ut områden som särskilt brottsutsatta och på det sättet öka övervakningsmöjligheten. Det är också väl känt att vi i den här regeringen inte bara har förstärkt resurserna till polisen - 10 000 fler polisanställda de kommande åren - utan också ökar kontrollen på våra vägar. Vi har öronmärkt 100 miljoner kronor till kontroller av cabotage och infört effektiva insatser i form av klampning, sanktionsavgifter och beställaransvar. Det gäller för den delen även vinterdäckslagstiftningen, som nu träder i kraft.

Utredningen om en yrkestrafikinspektion, eller om effektivare yrkeskontroller på väg, har ju också tillsatts. Ambitionen är att utöka kontrollverksamheten och att se hur samverkan mellan Transportstyrelsen och trafikpolisen kan förbättras.

Jag hoppas att detta är någonting som också Thomas Morell kan stödja framöver. Sverigedemokraternas dilemma i detta är ju att man, som alltid, har stött en moderatledd regering och röstade emot Stefan Löfven som statsminister, trots att det är under Stefan Löfvens tid som statsminister vi fått verkningsfulla insatser mot olaglig cabotagetrafik och fått det uppdrag som vi gett om hur vi ska få fler säkra rastplatser.

Jag valde att i svaret ta upp frågan om arbetsgivarnas ansvar. Jag tror att en viktig del ligger i vad vi gemensamt kan göra för att öka tryggheten. När Trafikanalys utredning, som gjordes på uppdrag av regeringen, kom fram till att det finns en ökad otrygghet och vi samtidigt ser att anmälningsbenägenheten inte har ökat när det gäller hot eller våld ute på rastplatser måste vi fundera över vems ansvar detta är.

Det som vi har fått oss till livs är att man ibland väljer att inte anmäla därför att man till exempel har tidsbrist och känner stress. Då är det en arbetsmiljöfråga. Det är inte rimligt att man ska ha så pressade scheman eller så tuffa arbetsförhållanden att man inte har tid eller möjlighet att göra en polisanmälan.

Man kan gå ännu längre och säga att arbetsgivaren faktiskt har ett ganska långtgående ansvar i att förebygga så att arbetstagare inte drabbas av hot och våld. Det är inte detsamma som att arbetsgivaren har ett ansvar för den polisiära bevakningen, och det vet Thomas Morell också.

Jag tror att vi som vill stävja denna utveckling också måste fundera över hur fler insatser än bara polisens kan vara till hjälp för att öka tryggheten för dem som utför den fantastiskt viktiga uppgiften att transportera gods på våra vägar. Ska detta vara ett attraktivt yrke och en framtidsbransch där man ser att man är med och håller Sverige rullande och levande och ser till att vi med klimatsmarta, effektiva transporter kan upprätthålla en industrination med stora exportvärden måste vi också se till att det råder en trygg arbetsmiljö.

Detta ansvar vilar såväl på polisen och Trafikverket - nu när vi tittar på säkra rastplatser - som på arbetsgivaren och andra aktörer i samhället. Här måste vi hjälpas åt och se till att det blir tryggare för dem som färdas längs våra vägar.

Fru talman! Jag tackar statsrådet Tomas Eneroth för svaret.

Apropå det här med arbetsgivaransvaret har arbetsgivaren givetvis en skyldighet att se till att fordonet är trafiksäkert och att föraren har en bra arbetsmiljö i det som ligger under arbetsgivarens ansvar. Men det vi talar om är ju säkerheten på statens rastplatser. Där kan man ju inte peka på att en arbetsgivare har ett ansvar, utan där är det ju faktiskt staten som har det fulla ansvaret för att människor kan känna sig trygga i vårt samhälle.

Vi backar tillbaka till föraren som var aktuell, som dök upp i onsdags i förra veckan. Han blev nedslagen och blev liggande i en halvtimme vid sidan av vägen. Ingen vågade tydligen heller stanna och hjälpa honom, utan han låg där själv vid sidan av sin bärgningsbil under lång tid. Man uppskattar tiden till 30 minuter. Man vet också att det var ett flertal fordon som passerade innan han själv vaknade till och via radio kunde ropa på hjälp.

Det här är ju inte en arbetsgivares ansvar. Jag inser också att man inte kan ha en polis hängande i ryggen på varje kriminell - det går inte - men vi måste ändå ha ett samhälle som med hygglig träffsäkerhet kommer åt dem som ägnar sig åt brottslig verksamhet och som också vidtar åtgärder mot dem. Upptäcktsrisken måste åtminstone vara så stor att det inte går åratal mellan varje gång man träffar en polis ute på vägen.

Det är alldeles för glest som det är i dag. Detta har gjort att de som ägnar sig åt kriminell verksamhet ute i vägsystemet kan jobba tämligen ostört, vilket har gjort att de som arbetar och försöker sköta transporterna åt oss andra känner en oro på sin arbetsplats.

Det är här som staten fallerar i sin uppgift. Här måste vi se till att det blir en förändring, för vi kan ju inte ha det på det här viset.

I det svar jag inledningsvis fick på min fråga var statsrådet ganska tydlig med att det var arbetsgivarens ansvar. När svaret på själva interpellationen sedan kom hade det ändrats något så att även staten fanns med på ansvarssidan. Jag tycker att det viktigt att man ser till vad arbetsgivaren faktiskt kan göra och vad staten måste göra; det är en himmelsvid skillnad mellan dessa två olika saker.

Fru talman! Jag tror ändå att det är viktigt att komma ihåg att det är flera aktörer som har ett ansvar. Därför skrev jag i svaret på den skriftliga frågan, och utvecklade här i interpellationssvaret, att det är statens ansvar att säkerställa att vi har polisiära resurser - det är sant och viktigt. Där tillför vi resurser. Vi utökar antalet poliser i Sverige och har till och med gjort en öronmärkning för cabotagekontroller. Vi ser också att antalet anmälda brott mot kör- och vilotidsreglerna nu har ökat, eftersom polisen har bättre effektivitet.

Det är naturligtvis också en statlig uppgift att se till att vi tillsammans med kommersiella aktörer kan hitta fler säkra rastplatser. Ibland kanske det ska vara i statlig regi, med övervakningsmöjligheter, men det finns ju också Truckstop och andra aktörer som på kommersiell basis har försökt att hitta trygga miljöer för den typen av rastplatser.

Men det är också ett arbetsgivaransvar. Precis på samma sätt som vi har regleringar för ensamarbete inom detaljhandeln måste vi framöver fundera över arbetsgivarnas ansvar när människor är utsatta för risker eller hot i arbetslivet.

Arbetsmiljöverkets föreskrifter ställer krav på riskförebyggande åtgärder, på hur arbetet för en förbättrad arbetsmiljö ska följas upp och - framför allt - på att tillbud ska utredas.

Här tror jag att vi har ett jobb att göra. Inte minst tror jag att branschen - de fackliga organisationerna tillsammans med åkeriföretagen - har ett jobb att göra med att fundera över anmälningsbenägenheten och tillbuden. Är det så att det är för stressigt, vilket studien från Trafikanalys pekar på, och att det är stress i arbetslivet som gör att man inte anmäler blir det ju ett mörkertal - då ser vi inte vidden av den dåliga arbetsmiljö eller den brottsverksamhet som i så fall riskerar att finnas.

Här måste branschen hjälpas åt, både för att skapa en ökad trygghet för de enskilda chaufförerna och för att säga: "Vi står vid din sida. Vi finns här. Hur kan vi öka tryggheten?"

I dag, med digitala verktyg, finns fler möjligheter än någonsin att också öka denna säkerhet. På samma sätt är det naturligtvis rimligt att vi nu använder det öppnade lagstiftningsutrymmet för kameraövervakning för att se till att vi på den vägen kan ha bättre övervakning vid vissa rastplatser, om de är brottsutsatta.

Min utgångspunkt är att se till att detta blir ett gemensamt ansvar. Vi tillför resurser till polisen. Vi har en utredning om hur yrkestrafikkontrollen ska öka ytterligare, och vi har ett uppdrag till Trafikverket när det gäller säkra rastplatser. Men vi måste också se till att andra aktörer, däribland transportbranschen själv, har ett ansvar - inte minst ett arbetsgivaransvar - för arbetsmiljön.

Detta är frågor där Thomas Morell och jag verkar ha en samsyn och där jag vet att Sverigedemokraterna nu i efterhand har stött förslagen som vi har drivit igenom om klampning, sanktionsavgifter, vinterdäckskrav - vill jag minnas - och möjligheten till ökade cabotagekontroller.

Thomas Morells och Sverigedemokraternas utmaning är dock att de fortfarande stöder en moderatledd regering som under sin tid vid makten inte lyfte ett finger för att öka tryggheten, för att göra insatser för att få ordning och reda på våra vägar eller för att skärpa kontrollmöjligheterna för olaga cabotagetrafik. Då var det fri rörlighet som gällde i stället för ordning och reda.

Nu har vi en annan ordning. Nu har vi snart också ett mobilitetspaket på plats efter trilogen, och då ökar möjligheterna att vi över Europa får bättre ordning och reda på våra vägar. Det har varit min och denna regerings prioritering, och här ser vi tydliga resultat.

Fru talman! Detta med historiebeskrivningen är ganska intressant - man kan se på saker och ting på flera olika sätt.

Jag vill minnas att det var ett enigt trafikutskott som tog fram de förslag som senare verkställdes efter valet 2014. Under den period som trafikutskottet gjorde detta var det Tomas Eneroths partikollega Anders Ygeman som satt som ordförande. I EU var det den nu avlidne Jens Nilsson som tillsammans med Peter Lundgren tog fram många av de förslag som kommer att verkställas. En lite mer nyanserad historiebeskrivning skulle alltså vara passande.

När vi pratar om att 43 procent av förarna på något sätt har varit utsatta för brott vill jag säga att statens uppdrag har trillat igenom fullständigt. 43 procent av förarna har faktiskt varit utsatta för ett brott, antingen stöld eller misshandel. Det är ganska många, och då klarar inte samhället sitt uppdrag här. Arbetsgivaren kan givetvis göra sin del. Men samtidigt har man att ta hänsyn till kör- och vilotider som säger att efter fyra och en halv timme måste föraren ta en rast, även om han hamnar på en plats där det inte är lämpligt att stanna. Om han kör vidare för att komma till en plats som är upplyst och mer anpassad är det vips en annan myndighet som påför arbetsgivaren en sanktionsavgift. Det blir lite grann ett moment 22 över det hela.

Vad staten måste göra är att upprätta rättssamhället och stötta förarna därute. Precis som Eneroth sa här för en stund sedan är det viktigt att man har någon som står vid sidan av, och i det här fallet är det faktiskt staten som står vid sidan av och ska sköta sitt uppdrag.

Fru talman! Jag måste säga att jag blev lite oroad på slutet när jag hörde Thomas Morell helt friskriva arbetsgivaren från något som helst ansvar. Arbetsgivaren har ett ansvar att se till att man har en trygg arbetsmiljö och att det finns rutiner för att gripa in när någon utsätts för brott och anmäla detta. Det är allvarligt när en arbetstagare utsätts för brott. Man har då möjlighet att anmäla tillbud, och de ska sedan utredas. Det är också så vi ger polisen underlag och verktyg för att studera hur brottsutvecklingen ser ut och vilka insatser som ska göras.

Jag blir också lite orolig när jag hör Thomas Morell tala om att det skulle vara för strikta kör- och vilotidsregler som är ett bekymmer. En längre liberalisering kan ju leda till att man faktiskt pressar förarna till att köra ytterligare längre och att de blir än mer stressade i arbetslivet.

Jag tror att det är tillräckligt tufft att vara lastbilschaufför i dag med de tider som gäller för leveranser i ett alltmer stressigt tempo i den trafik vi har i dag. Tvärtom skulle vi nog behöva lite tryggare och bättre villkor för landets chaufförer, så att de känner att de har både arbetsgivarens och samhällets stöd i ryggen när det gäller kontroller mot osjyst konkurrens, vilket vi i dag ser på våra vägar, och naturligtvis också en polisiär närvaro. Det var ett av skälen till att vi tillsatte utredningen om effektivare yrkeskontroller, så att vi kanske likt Tyskland kan ha en yrkestrafikinspektion. Jag tror att det skulle öka tryggheten på vägen och innebära bättre möjligheter att kontrollera att transporterna på våra vägar är lagliga och sker under sjysta villkor.

Det finns också ett förslag från Trafikverket om att utreda frågan om särskilda trafiksäkerhetsinspektörer eller -kontrollanter, ett förslag som jag välkomnat och som nu ligger inom ramen för utredningen. Då kan vi får fler som är ute och kontrollerar och bättre ordning och villkor på våra vägar.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.