Villkoren för det ekonomiska biståndet till Palestina

Svar på interpellationer

Herr talman! Mikael Oscarsson har frågat mig hur svenskt bistånd används för att få till stånd ett namnbyte på 25 skolor som i dag enligt frågeställaren är namngivna efter terrorister, hur biståndet kan villkoras så att utbetalningar till palestinska terrorister upphör samt om det i avtal mellan den palestinska myndigheten och Sverige finns villkor som stipulerar att verksamhet finansierad med svenskt bistånd inte får bidra till uppvigling och i så fall hur det säkerställs att så inte sker.

Först vill jag få klargöra för frågeställaren att stöd till utbildningssektorn eller utbildningsdepartementet inte ingår i den strategi för Palestina som regeringen beslutat om för perioden 2015-2019. Det finns alltså inget öronmärkt svenskt bistånd till de skolor som frågeställaren här nämner.

I mitt interpellationssvar från den 5 maj 2015 redogjorde jag för innehållet i samarbetsavtalet mellan Sverige och Palestina som bland annat omfattar ett antal partnerskapsprinciper. Bland dem finns ett ömsesidigt åtagande att verka för demokratisering och ökad respekt för mänskliga rättigheter samt jämställdhet i Palestina. Efter erkännandet av Palestina har Sveriges relation till Palestina fördjupats. Detta ökar möjligheten för Sverige att få gehör för våra synpunkter när det gäller palestinskt agerande.

Sverige ställer i genomförandet av biståndet krav på god kontroll och respekt för mänskliga rättigheter, på kamp mot korruption, på arbete för jämställdhet och på fortsatt reformarbete. Sverige har regelbunden utvecklingspolitisk dialog med det palestinska ledarskapet. Generalkonsulatet i Jerusalem följer upp varje enskilt program, som alla är rättighetsbaserade. Sveriges stöd till den palestinska myndigheten kanaliseras via EU. EU leder, å alla medlemsstaters vägnar, uppföljningen av stödet till den palestinska myndigheten genom den så kallade Pegasemekanismen. Den omfattar olika typer av sektorstöd med tydliga mål och indikatorer, exempelvis hälsostöd inom den sociala sektorn. Uppföljningen av biståndet är rigorös.

Den svenska regeringen har varit tydlig i sitt avståndstagande från terroristhandlingar. Regeringen har klargjort att de palestinska knivdåden är förkastliga och måste fördömas av alla, att våldet måste få ett omedelbart slut och att den senaste tidens våldsamheter visar att situationen är ohållbar.

Regeringen är tydlig i dialogen med företrädare för såväl Palestina som Israel om vikten av att ta avstånd från våld och hatpropaganda och annat agerande som för parterna längre ifrån varandra. Regeringens ambition är att Sveriges bistånd, utöver uppsatta mål, ska bidra till att motverka hatpropaganda och uppvigling.

Jag ska slutligen referera vad FN:s generalsekreterare Ban Ki Moon har sagt: Hela det internationella samfundet måste vara mer engagerat än någonsin i att aktivt hjälpa palestinier och israeler att återskapa förtroendet och uppnå en varaktig fred innan det är för sent.

Herr talman! Jag tackar Isabella Lövin för svaret.

Jag har tagit upp denna fråga vid några tillfällen därför att jag tycker att det är viktigt att uppmärksamma hur den palestinska myndigheten och Fatah, som för övrigt är Socialdemokraternas systerparti, sprider antisemitisk och antiisraelisk propaganda.

Den palestinska myndigheten sprider denna propaganda via sina mediekanaler samt via undervisning i skolor. Judar beskrivs på ett hatiskt och antisemitiskt sätt, medan palestinska terrorister hyllas som hjältar och förebilder. Jag kommer senare att nämna några exempel.

Företrädare för Fatah och den palestinska myndigheten hyllar regelbundet terroristattackerna mot Israel, och den palestinska myndigheten uppkallar gator, torg, skolor och idrottsturneringar till terroristernas ära. Indirekt finansierar den palestinska myndigheten terrorism genom att den betalar ut löner till dömda och frisläppta palestinska terrorister.

Den här sortens uppvigling till våld är den främsta orsaken till den senaste terrorvågen i Israel, där många av förövarna är mycket unga. Många terrorister har dessutom nämnt uppviglingen till våld som orsaken till att de begick terrorattackerna, antingen i förhör efter attackerna eller i inlägg på sociala medier före attackerna.

Antisemitiska uttalanden och uppvigling till våld av palestinska ledare dokumenteras bland annat av Palestinian Media Watch. Där kan man varje dag tyvärr hitta nya exempel på sådana uttalanden.

Ett stort hinder för ett framtida fredsavtal är den ständiga retorik som utmålar judar och israeler som omänskliga som endast förtjänar att utrotas.

Eftersom Sverige är ett av de största biståndsländerna till Palestina har vi ett stort inflytande, om vi vill, att främja freden. Biståndet till Palestina borde därför villkoras med att den palestinska myndigheten slutar att sprida antisemitisk propaganda, slutar hylla terrorister och slutar uppvigla till våld.

Därför vill jag komplettera de frågor som jag redan har ställt till biståndsministern och ställa några konkreta frågor.

Är biståndsministern beredd att dels tydligt fördöma den palestinska myndighetens antisemitiska propaganda, uppvigling till våld och utbildning med hatfyllda inslag, dels villkora Sveriges bistånd till den palestinska myndigheten på ett sådant sätt att denna propaganda måste upphöra innan myndigheten kan få ytterligare bistånd från Sverige?

Ett exempel på den här typen av propaganda är från Jibril Rajoub, som är vice generalsekreterare för Fatahs centralkommitté och ordförande för deras sportministerium och ordförande för fotbollsförbundet i den palestinska myndigheten. Han sa följande den 2 januari i år: 17 martyrer - bland dem fanns några som mördat israeler - begravdes i går. Detta är självklart en källa till stolthet för oss alla. Jag säger att vem som än utför dessa handlingar av hjältemod kommer vi i Fatah att uppmuntra och välsigna. Vi ser dem som en krona på varje palestiniers huvud.

Detta sas alltså i den officiella palestinska tv:n den 2 januari i år.

I samband med detta sa han också: Vi i Fatahs centralkommitté har diskuterat detta, och vi stöder denna verksamhet.

Vad säger biståndsministern konkret om de frågor som jag har ställt?

Herr talman! Jag vill börja med att understryka att den palestinska myndigheten är helt avgörande för samhällsbyggande, för att leverera medborgarservice och minska risken för destabilisering i Palestina och minska risken för att ge ökat inflytande för Israelfientliga krafter. Detta är den enda möjlighet som vi har att investera i långsiktig stabilitet.

Att den palestinska myndigheten har ett säkerhetssamarbete med Israel hoppas jag att Mikael Oscarsson vet.

Den palestinska myndighetens statsduglighet återbekräftades i New York i september förra året då de största givarna träffades - FN, EU, Världsbanken, IMF, USA och Sverige. Man betonade då vikten av ett fortsatt och ökat stöd till den palestinska myndigheten.

Sedan är det ju så att man kan komma med många citat. Jag tycker att det är viktigt att också framhålla citat från den palestinska presidenten Abbas, som kontinuerligt tar avstånd från våld. Det finns citat från slutet av januari där Abbas återigen säger att de ska ha ett fredligt nationellt skapande. Han tar helt avstånd från användandet av vapen och alla typer av bomber och säger att de som använder sådant ska arresteras. Han understryker också att han inte vill pressas in i ett militärt avgörande eller militärt slag.

Detta är väldigt viktigt, och vi för naturligtvis den här dialogen med den palestinska myndigheten hela tiden. Det är också viktigt att klargöra vilken typ av relation vi har via biståndet. Vi har ett stöd till det palestinska folket, alltså till de människor som i dag lever under illegal ockupation. De är i en oerhört desperat situation där de på grund av isolering och blockering av ekonomisk handel helt enkelt är beroende av bistånd utifrån för att överleva.

De har en oerhört hög ungdomsarbetslöshet, och en del av den svenska biståndsstrategin handlar om att skapa ekonomiska möjligheter och sysselsättning för just kvinnor och ungdomar. Det gör vi för att ingjuta hopp i palestinier så att de inte tar till vapen och inte blir desperata nog att gå med i den väpnade kamp vi tar helt och hållet avstånd ifrån. Vi ser också vattenproblematiken, som är helt förödande. 90 procent av allt vatten i Gaza är otjänligt.

Menar Mikael Oscarsson att vi ska villkora vårt bistånd och inte hjälpa dessa människor? Ska biståndssamfundet och givarna dra tillbaka det enda hopp palestinier har om en fortsatt fredlig utveckling och ett stärkande av fredliga och rättssäkra institutioner, vilket behövs för att kunna föra fredssamtal med Israel och finna en varaktig tvåstatslösning?

Herr talman! Jag noterar att jag tyvärr inte har fått något svar på frågan om regeringen är beredd att ta upp de 25 skolor som i dag är namngivna efter terrorister, alltså att de bör byta namn, och ställa krav på motprestationer.

Jag inser att detta naturligtvis inte är något man kan göra på en dag. Men det är väldigt naturligt, biståndsministern, att man tar itu med ledarskapet om vi är med och finansierar och stöder de människor som behöver det. Det måste man. Kommer dessa uttalanden är det oacceptabelt, och då måste de få höra att det är fel och att det inte kan fortgå om de ska få stöd från Sverige.

Jag vill också kommentera detta med Mahmoud Abbas. Den 16 november förra året sa han följande i den officiella palestinska tv-kanalen: "We want peaceful popular uprising, and that's what this is. That's what this is." Det sa han i anslutning till att palestinierna hade genomfört 8 skjutattacker, 8 bilattacker och 65 knivattacker. Totalt hade 14 israeler blivit mördade, och 167 hade blivit skadade. Jag tycker alltså inte att detta stämmer överens, och det är ett problem att det finns olika språkbruk i olika sammanhang.

Jag kommer efter debatten faktiskt att lämna över exempel på sådana här uttalanden - ännu fler än jag hinner ta upp i denna interpellationsdebatt. Till exempel har jag framför mig saker från Fatahs officiella Facebook- och Twitterkonton. Det är den ena bilden efter den andra där man hyllar med knivar - man säger "So what?" och så är det en kniv, man gör segertecken med en kniv och visar en kniv i en jude. Man säger att kniven är en symbol för kärlek till Jerusalem. Det finns också andra tillfällen; till exempel hade man i januari i år, då Fatah firade sin 51:a årsdag, en parad i Betlehem där barn gick omkring i självmordsbälten. Man gick också med knivar och gevär - allt för att hylla den här kulturen.

Allting kommer ned till att vi måste se detta med öppna ögon. Därför blir det extra problematiskt att det här är någonting som vänder sig till ungdomar. De ord jag läste upp tidigare kommer alltså från ledaren för Palestinas motsvarighet till Fotbollförbundet, där man har tagit initiativet att döpa den ena stora fotbollsturneringen efter den andra efter självmordsbombare.

Isabella Lövin säger att man efter det att Sverige godkände Palestina som stat har fått fler tillfällen till ett djupare samarbete. Då vill jag specifikt fråga om dessa händelser är någonting som har tagits upp. Vad finns det för konkret kritik som regeringen har kommit med vid de tillfällen Lövin framhåller?

Herr talman! Jag kan försäkra Mikael Oscarsson om att regeringen för en kontinuerlig dialog med den palestinska myndigheten och att vi tar upp oroande uttalanden som kan bidra till uppvigling till eller eskalering av våld. Jag har gjort det själv. Det finns alltså ingen som helst tvekan om det.

När det gäller utbildningsväsendet och anklagelserna om uppvigling i läromedel och annat är det någonting som FN regelbundet följer upp. Ibland finner man att det stämmer och ibland inte. Det är alltså också någonting som givetvis är i strålkastarljuset för det internationella givarsamfundet.

När vi nu talar om skolor tänkte jag nämna en färsk berättelse från en pensionerad folkhögskollärare, Marianne Claesson från Equmeniakyrkan. Hon är nu på plats som ekumenisk följeslagare i en by mellan Jeriko och Taibe, där flera beduinklaner nu har trängts ihop. Tidigare har de kunnat vandra med sina fårhjordar mellan olika betesmarker beroende på årstider, men nu är beduinerna helt inlåsta mellan israeliska bosättningar och militärposteringar.

Kvinnor och barn drabbas på så sätt att de blir sammanträngda, och reglerna och våldet ökar i familjerna. Skolan dit flickorna tidigare kunde gå och få sin världsbild vidgad är nu hotad - Israel har beslutat att riva skolan, och då förlorar barnen sin skolgång. De träd Marianne Claesson vittnar om är planterade framför förskolan kommer också att förstöras av bulldozrar. Detta är den verklighet det här våldet och den här retoriken föds i. Det måste vi vara väldigt klara över.

Jag vill också säga att Sverige under Alliansens åtta år vid makten kanaliserade hundratals miljoner kronor till den palestinska myndigheten. Jag tycker att det är konstigt att Mikael Oscarsson inte tar upp det. Man gjorde det trots bristerna och trots de behov av fortsatt reformarbete och förbättringar som hela tiden har funnits.

Däremot är det ju så att vi jobbar för ansvarsutkrävande också genom vårt bistånd. Den absoluta lejonparten av biståndet ger vi till civilsamhällesorganisationer, FN och andra som faktiskt jobbar med att stärka ansvarsutkrävandet gentemot regeringen. Det gör vi i alla länder vi jobbar i - det är inget vi gör specifikt här - men det är viktigt att poängtera.

Jag är väldigt oroad över att vi ska stå så här i Sveriges riksdag och ytterligare lägga bränsle på brasan och polarisera den här debatten, att vi ska importera en infekterad och bloddrypande retorik som vi absolut inte behöver ägna oss åt när det handlar om biståndspolitik.

Vi ska stödja människor som har behov i akuta situationer. Vi ska också jobba och bygga långsiktigt för fred, och det gör vi genom att ge människor framtidstro, genom att stärka vattenförsörjning, infrastruktur och ekonomisk utveckling. Det är det enda sättet att hindra ett blodigt slut på den här konflikten.

Herr talman! Jag vill avsluta med att igen återge vad ordföranden i idrottsförbundet och fotbollsförbundet säger. Han säger så här: Dessa individers agerande är hjältemod, och jag är stolt över dem. Jag gratulerar var och en som utfört dem. Jag säger till er: Vi är stolta över er. Vem som än konfronteras, kämpar, dör som martyr eller blir fängslad, hans identitet är känd. Vad jag menar är att den här kampen, det här fängslandet och martyrskapet gör det palestinska folket en tjänst.

Därför blev jag lite förvånad över biståndsministerns senaste inlägg, där hon säger att hon är oroad över den här debatten. Det vore väl ett tjänstefel av mig som parlamentariker att inte ta upp det här eftersom vi ger stöd. En sak vore om Isabella stod med bössan utanför Åhléns och samlade in pengar, men här är det ju svenska folkets skattepengar som används. Då måste vi se att det här är en propaganda som finns.

Vi vet, Isabella Lövin, att i exempelvis fredsprocessen i Nordirland var det nödvändigt att ta bort hatpropagandan för att man skulle komma någon vart.

Jag har bara tagit några få exempel. Det som pågår är ledsamt och beklagligt. Det har pågått under lång tid, men det har ökat sedan knivattackerna kom igång i höstas. Alliansregeringen har också en skuld i detta. Men uppviglandet till att använda kniv och döda civila israeler är någonting som har kommit igång under det senaste halvåret. Därför måste biståndsministern tala tydligt om detta.

Jag har fortfarande inte hört ett tydligt avståndstagande från det här agerandet. Det hoppas jag kommer i sista inlägget och framför allt till den palestinska myndigheten, för då kan vi ställa krav.

Herr talman! Tack, Mikael Oscarsson!

Det är anmärkningsvärt att Mikael Oscarsson också tycker att alliansregeringens politik har varit felaktig på det här området. Det gör Mikael Oscarsson väldigt isolerad i sin åsikt att vi ska dra tillbaka biståndet till de människor som bäst behöver det, trots att det är komplicerade situationer.

Sommaren 2014 var det det mest förödande kriget sedan ockupationen inleddes 1967 i Gasa. Över 2 100 palestinier dödades, varav majoriteten var civila och bland dem 500 barn. Sedan den 1 januari i år har Israel demolerat 284 humanitära strukturer i område C, varav 45 procent är EU-finansierade biståndsprojekt.

Om vi nu ska stå här och peka finger ska vi kanske peka finger åt båda hållen. Jag tycker att det är viktigt att vi har ett balanserat tonläge här i Sverige när vi diskuterar de här frågorna.

Det här är, som alla vet, en väldigt infekterad konflikt. Självklart tar Sveriges regering avstånd från terroristhandlingar men också från illegal ockupation.

Vi måste nu se till att skapa förutsättningar för fred, och det gör vi inte genom att höja tonläget till de här nivåerna i svensk debatt. Jag tycker att vi ska se hur vi kan stärka fredsprocessen, och vi måste ingjuta hopp i det palestinska folket och inte minst i ungdomarna. Då kan vi inte ställa oss på ena sidan och fördöma våldshandlingar, och vi vet att också president Abbas har fördömt och hela tiden fördömer våldshandlingarna. Vi för en dialog med båda sidor om att man inte ska använda våld.

Överläggningen var härmed avslutad.