Vargpopulationens spridning

Fru talman! har frågat mig varför man har valt ut Örebro län som det län som ska hysa flest vargar per kvadratkilometer och om jag avser att verka för en ändring så att det inte finns ett så orimligt hårt vargtryck lokalt i Örebro län.

Viltförvaltningen har varit regionaliserad i Sverige sedan 2010. Det är länsstyrelserna och viltförvaltningsdelegationerna som fattar beslut om och som anger riktlinjerna för viltförvaltningen i länet. Här ingår även beslut om antalet vargar. Landet är uppdelat i tre rovdjursförvaltningsområden - det södra, det mellersta och det norra. Örebro län ingår i det mellersta rovdjursförvaltningsområdet. Länen inom ett rovdjursförvaltningsområde överlägger mellan sig och fördelar antalet vargrevir. Detta arbete sker inom ramen för den beslutade rovdjurspolitiken som ställer upp målet att Sverige ska uppnå och bibehålla en gynnsam bevarandestatus för rovdjursstammarna samtidigt som tamdjurshållning inte påtagligt försvåras och socioekonomisk hänsyn ska tas (prop. 2012/13:191 En hållbar rovdjurspolitik).

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Enligt propositionen skulle Naturvårdsverket efter riksdagens behandling bedöma var referensvärdet för varg skulle ligga inom intervallet 170-270 individer och rapportera det värdet till Europeiska kommissionen enligt art- och habitatdirektivet. Inom ramen för denna begränsning rapporterade Naturvårdsverket att referensvärdet för vargpopulationen i Sverige ska vara minst 270 vargar. Populationen har dock haft en högre inavelsgrad än vad som anses acceptabelt, och den sårbarhetsanalys som låg till grund för referensvärdet kritiserades för att inte beakta genetiska aspekter.

Regeringen uppdrog 2015 åt Naturvårdsverket att utifrån ett brett vetenskapligt underlag uppdatera analysen och, med den nya analysen som grund, utreda vad som krävs för att populationen ska anses ha gynnsam bevarandestatus. Naturvårdsverket har utifrån analysen bedömt att det behövs minst 300 vargar och att minst en invandrad varg från Finland eller Ryssland reproducerar sig med en skandinavisk varg varje femårsperiod för att populationen ska ha gynnsam bevarandestatus.

I år genomfördes ingen licensjakt och Naturvårdsverket bedömer utifrån de senaste inventeringsresultaten, och inräknat att viss skyddsjakt kommer att tillåtas, att det saknas utrymme för licensjakt även under kommande jaktsäsong. Naturvårdsverket har därför beslutat att inte delegera möjligheten att fatta beslut om licensjakt efter varg till länsstyrelserna. Motivet till detta är att antalet vargar ligger på samma nivå som referensvärdet för gynnsam bevarandestatus.

Det är viktigt att beslut även fortsättningsvis fattas på lokal och regional nivå.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för svaret.

Varg- och rovdjurspolitiken ska bygga på fakta. Men det verkar mest vara en romantisk syn à la Yellowstone National Park som är det förhärskande synsättet i regeringens vargpolitik. Låt mig förklara varför jag ser det så här!

Riksdagen har beslutat att Sverige ska ha en population på 170-270 vargar. Från Moderaterna har vi förordat 170, men det ligger mellan 170 och 270 vargar. Om populationen blir större ska man enligt riksdagsbeslut tillåta skyddsjakt på varg. Denna nivå bygger på att den svenska vargstammen är kraftigt inavlad. Det behövs ett stort antal vargar för att säkra antalet genetiskt. Det behövs också ett tillskott av nya vargar via invandring, företrädesvis från Ryssland. På detta sätt är den svenska vargpolitiken uppbyggd.

Fru talman! Nu finns det 300 vargar, enligt förra årets beräkningar. Trots detta kommer vargjakt i vargtäta områden inte att tillåtas detta år. Naturvårdsverket håller alltså en högre vargstam i landet än vad riksdagen har beslutat. Det är ett märkligt fenomen, eftersom alla verk är underställa riksdagens beslut. Samtidigt tillåts vargar skjutas snabbt via skyddsjakt i icke vargtäta län.

Fru talman! Örebro län, som motsvarar 1,8 eller möjligen 1,9 procent av markarealen i Sverige, hyser i dag mellan 45 och 50 vargar. 20 procent av den svenska vargstammen finns alltså i Örebro län, och det finns elva revir som mer eller mindre är stationära och har jaktmarker i vårt län, detta trots att länet geografiskt är ett genomsnitt av Sverige. Den här vargtätheten är ett stort lass att bära.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Dessutom ligger länet mitt i landet, vilket innebär att alla potentiella nya varggener måste komma via vargar som vandrar genom andra län för att kunna få valpar med vargar i Örebro län.

I en debatt med landsbygdsministern den 6 december hävdade ministern att vargen skulle finnas där den gör minst skada. Varför regeringen genom sina länsstyrelser då valt ut Örebro län som det län som ska bära det största vargtrycket per kvadratkilometer är ytterst oklart. Det finns inget riksdagsbeslut om att det ska se ut så här.

Vi vet att antalet vargrevir ökar. Det får också konsekvenser. Trots att alla medel för vargstängsel förbrukas i vårt län har våra fårbönder inte lyckats hålla vargen utanför hagarna. Därför slutar flera nu med sin verksamhet. Hundar blir dödade av varg under jakt. Det är mycket tragiskt. Senast hände det nu i helgen i Hällefors. Är det så här man ser på landsbygdens framtid? I så fall: Varför har man valt ut just Örebro län att betala det högsta priset för den svenska vargstammen?

Fru talman! Den svenska rovdjurspolitiken måste vila på demokratisk grund. De riksdagsbeslut som fattas måste implementeras. Om regeringen då väljer att ensidigt låta vissa län bära hela ansvaret för vargens överlevnad måste man förklara varför. Vidare: Om man som i ministerns svar väljer att göra detta till enbart lokala beslut är det ett sätt att ducka från ansvar. Mig veterligen har Örebro län inte uttryckt någon önskan om att ta det här ansvaret. Vargen är ett riksansvar och inte ett länsansvar.

Fru talman! Det råder nu en akut situation i det mellersta rovdjursförvaltningsområdet, som både Örebro och Gävleborg tillhör. Vi har ett rovdjurstryck som saknar motstycke. Jag kan inte utesluta att det beror på att regeringen har låtit Miljöpartiet ha veto i de här frågorna i fem år. Det är en helt ohållbar situation, fru talman.

Förra veckan var jag i Vallsta. Jag ska berätta för statsrådet var Vallsta ligger. Det ligger norr om Dalälven, i Gävleborgs län, 13 mil norr om Gävle in mot Jämtland. Där hade vi arrangerat ett företagarmöte. Vi mötte företagare som är fårbönder eller har friskola med ridning. Vi mötte en företagare som har jobbat i skogen i 47 år.

Jag noterade, fru talman, att statsrådet i julas sa i en intervju att hon tycker att skyddsjakten fungerar bra. Jag skulle rekommendera statsrådet att åka till Vallsta eller Delsbo, möta företagare som är fårbönder och har fått rovdjursattacker och titta dem i ögonen. Titta Kjell i ögonen och säg: Skyddsjakten fungerar bra, och rovdjurspolitiken fungerar bra!

Detta är nämligen inte den verklighet som råder. Det är inte verkligheten för fårbonden som ligger på natten och hör vargarna yla. I Hälsingland mellan Ljusdal och Bollnäs rör det sig en vargflock på ungefär 14 vargar. I Gävleborgs län, fru talman, finns det enligt länsstyrelsen 90 vargar på en kraftigt begränsad yta.

Precis som statsrådet säger i svaret innebär riksdagens beslut att tamdjurshållning inte påtagligt ska försvåras och att man ska ta socioekonomisk hänsyn. Det är två kraftfulla signaler i den rovdjursproposition som riksdagen antog 2012/13.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När man möter Kjell, Sigrid och andra företagare som är verksamma i det här området blir man närmast förtvivlad över deras oro och deras berättelser om hur de upplever situationen. Vi har inga problem med rovdjur, säger de. Vi ska ha en balanserad diskussion, säger en av företagarna, och en balanserad situation, men det här har gått över styr. Det kan inte vara rimligt, säger en av företagarna, att jag ligger sömnlös på natten för att jag är livrädd för att min fårfarm ska bli attackerad. En annan företagare berättar om när eleverna är ute och rider i skogen och det kommer andra rovdjur. I det här fallet var det björn som man hade sett. Jag tror inte att björnen attackerar hästarna eller att en varg gör det. Men bara det att hästarna skenar iväg vore naturligtvis en fruktansvärd situation.

Jag tycker nog att det är på sin plats om regeringen och landsbygdsministern tar Moderaternas utsträckta hand. I en debatt före jul räckte Moderaterna ut handen till Socialdemokraterna och sa: Vi är beredda att stödja varje beslut som regeringen tänker ta och som gör att vi går på 170 vargar i Sverige. Vi är beredda att stödja varje initiativ från regeringen. Jag skulle vilja veta om landsbygdsministern är beredd att ta den utsträckta handen.

Fru talman! Jag tackar Lotta Olsson så mycket för interpellationen. Det här är en fråga som berör, väcker mycket känslor och engagerar väldigt många människor - politiker, företagare och andra. Därför är jag tacksam över att vi har många tillfällen att debattera denna fråga i den här kammaren. Men ska man ha en seriös diskussion känns det kanske som att en interpellationsdebatt i någon mening inte är den lämpligaste formen, givet att den är väldigt tidsbegränsad och att det här är komplexa frågor.

Lotta Olsson lyfte fram flera argument i sitt inlägg. Hon hänvisade till riksdagens beslut i frågan, ett beslut som fattades i stor enighet och säger att vi ska ha en ordnad förvaltning i Sverige. Vi ska ha en vargstam som har en gynnsam bevarandestatus. Man angav ett intervall på 170-270, som sedermera har reviderats utifrån begreppet gynnsam bevarandestatus till 300 inklusive en föryngring vart femte år. Till det har vi en organisation som vi har fått på plats som syftar till att besluten angående detta ska fattas så regionalt och lokalt som möjligt.

Vi har tre rovdjursförvaltningar, den södra, den mellersta och den norra. Sedan har vi viltförvaltningsdelegationer som leds av landshövdingarna och som har representanter från civilsamhälle och andra intressenter som är med och fattar beslut kopplat till frågorna om till exempel skyddsjakt och hur eventuell licensjakt de år som licensjakt är aktuell ska fördelas. Det är ett sätt att försöka få frågorna så nära människor som möjligt.

Till det finns en problematik som behöver vägas in. Det handlar om att vi inte äger de här frågorna helt själva i Sverige. Så kan det gärna låta i debatten. Utöver de beslut som har fattats i Sveriges riksdag och hur vi har valt att organisera är det frågor som inordnas under det som kallas för EU:s art- och habitatdirektiv.

Det stipulerar tydligt att det ska vara gynnsam bevarandestatus. Sverige har ett överträdelseärende som ligger och som inte effektuerats i nuläget men som kan effektueras när som helst. Vi har att förhålla oss till det som är ett EU-regelverk på området. Det innebär att det inte är så enkelt som att vi kan säga att vi tycker att man ska ha exempelvis 170 vargar, 270 vargar eller en siffra över huvud taget.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det som är viktigt för mig som minister i den här frågan är att vi har en bra dialog. Det gäller både en bra politisk dialog men också en så bra dialog som möjligt med människor som är berörda. Vi har ett stort behov av att försöka bygga upp legitimitet kopplat till rovdjursfrågan.

Det gäller att komma bort så mycket som möjligt från de ibland enbart känslostyrda debatter som finns. Det gäller inte minst kopplat till att man har incidenter, exempelvis som den Lars Beckman nämnde om att en hund blir riven eller annat. Det river upp väldigt mycket känslor, och det har jag stor respekt för.

Att ha känslostyrda debatter, oavsett vilken typ av känslor som man låter styra, kommer inte att föra frågan framåt. Det som är viktigt är att vi hittar de vetenskapliga grunder som vi behöver för att kunna fatta kloka beslut. Det gäller att identifiera de områden där vi kan jobba med den här frågan på ett konstruktivt sätt för att bygga legitimitet och uppnå en så god spridning som möjligt i hela landet. Det är också en del av det riksdagsbeslut som fattades och som ligger fast även framgent.

Fru talman! Det är inte enbart vilken lagstiftning som man beslutar om som är viktigt. Det är också hur man tillämpar den. När man tillämpar lagstiftning på så sätt som man nu gör med rovdjurslagstiftningen litar inte människor på politiken.

Ska vi över huvud taget ha en livskraftig vargstam i Sverige måste regeringen ta fram förslag på hur man får till en mer rättvis fördelning. Socialdemokraterna brukar ha rättvisa som sin paradgren. Nu talar vi om rättvisa i fördelning av vargpopulationen.

Om samma vargtäthet tillämpas som den i Örebro län skulle Sverige ha 2 500 vargar. Vi kan inte ha en lagstiftning som tillämpas lite som man vill ute i våra myndigheter. Vi kan inte ha ansvariga statsråd som duckar och skickar ansvaret nedåt i organisationen. Ett statsråd måste ta ett helhetsansvar. Fungerar inte tillämpningen av regelverket får man skapa nya regelverk. Svårare än så är det inte, fru talman.

Örebro län är inte Yellowstone nationalpark, även om ytan är nästan densamma. Örebro län har 304 000 invånare. Här finns många tätorter, en stor landsbygdsbefolkning och ett aktivt jordbruk. Örebro län har som Sverige 70 procent av sin yta täckt av skog.

Den svenska regeringen måste ta sitt ansvar för vargpopulationen. Det kan inte enbart vissa län göra. Vi måste hushålla med naturens och vår jords resurser. Vi kan inte enbart se landsbygden som en nationalpark och utan att betala något för det låta de vilda rovdjuren få finnas och växa i antal.

Vi behöver vår jord och vår skog till att också ge mat på bordet till människor. Utan ett livskraftigt jordbruk och en god djurhållning kommer många andra naturvärden att förstöras. Vem ska vilja driva exempelvis fårskötsel, när en stor del av arbetstiden och resurserna går till att hålla vargen borta? För precis så ser det ut på vissa håll i mitt hemlän.

Vi har i vårt län haft en ansvarskännande jägarkår som förstått att det fanns beslut att följa på rovdjursområdet. Men det är inte rimligt att det just är dessa jägare som i högre grad än andra ska förlora sina jakthundar beroende på en för stor och hungrig vargstam.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Kan inte staten ta sitt ansvar för den svenska vargstammen kan inte heller Örebro län göra det. Vi måste kraftigt reducera antalet vargar. Vi kan vi inte ha de 170 individer som landet kan hysa om alla ska finnas i vårt län. Precis som Lars Beckman sa finns fyra andra län. Det är de fem länen som har alla Sveriges vargar.

Fru talman! När jag var i Vallsta, som ligger i Hälsingland, var det inte så mycket känslor där. Det är företagare som vädjar om att de ska kunna driva företag i hela Sverige. Det är företagare som vädjar om att kunna skydda sina djur. Det är företagare som säger: Vi vill kunna verka här i inre Hälsingland.

Det var en balanserad debatt och ett balanserat samtal. Det var ordet "balans" som användes. Vi måste ha en balans i rovdjurstrycket. Vi har inget emot rovdjur, sa man. Men det är inte rimligt att det finns 90 vargar på en så begränsad yta. Det påverkar människorna.

I det här fallet var det företagare som är aktiva och skapar jobb i sin hembygd. De berättade också om barnfamiljen som är orolig för att släppa ut sina barn. De berättade om rektorn som hade sagt: Vi kan inte gå på skogsutflykt. Jag som rektor kan inte ta ansvar för säkerheten för förskoleklassen i skogen om det kommer en vargflock på 14 vargar.

En företagare som hade verkat i Hälsingland i 47 år sa: Jag är orolig för min egen säkerhet. Efter mötet vi hade i Vallsta blev jag uppringd av en annan företagare, som sa: Jag har personalansvar för mina medarbetare. Jag har gjort en säkerhetsanalys. Hur ska jag med berått mod kunna skicka ut våra medarbetare i skogen när det finns det här rovdjurstrycket?

Fru talman! Det är verkligheten. Det har ingenting med känslor att göra. Moderaterna har sträckt ut en hand till regeringen och Socialdemokraterna och sagt: Låt oss verka för en vargstam på 170 vargar. Jag önskar att statsrådet tar den utsträckta handen.

Fru talman! Jag vänder mig lite grann mot den beskrivning som ges av vad regeringen gör och vilket ansvar regeringen tar. Jag kan konstatera att sedan 2010 har vi haft två regeringar som har haft två hela mandatperioder och som har verkat med den proposition som nu är på plats.

Går man in och tittar på hur många licensjakter som exempelvis genomfördes under de olika mandatperioderna ser man att det genomfördes 98 licensjakter under den förra mandatperioden, som var S-MP-styrd, och 22 licensjakter under den föregående mandatperioden, som var alliansstyrd.

Det har 2010-2018 genomförts 118 skyddsjakter. Förra året, 2019, genomfördes det över 15 skyddsjakter. Min bild är att både regeringen och myndigheterna tar ett ansvar med de verktyg som de har till sitt förfogande inom ramen för det regelverk som vi har att förhålla oss till inom EU.

Jag kan bara konstatera att både Lotta Olsson och Lars Beckman väljer att bortse från att vi inte har helt egen nationell kompetens på området och att de bortser från att inte Sverige exempelvis kan bestämma sig för att ha en specifik nivå som skulle innebära att det bedöms som att vi inte har en gynnsam bevarandestatus på vår vargstam i Sverige. Den som vill vara seriös i den här frågan har att förhålla sig till det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Med det sagt är det självklart inte så att man inte behöver jobba vidare med frågorna. Vi fattade under förra mandatperioden beslut om att införa ett skyndsamhetskrav för överklagandeärenden. Vi lyssnade på kritiken mot att länsstyrelserna hanterade frågan olika och inrättade en gemensam överklagandedomstol, som förlades till Luleå, för att säkerställa rättssäkra processer.

Det finns all anledning att titta vidare på hur man arbetar med inventeringen, som från och till ifrågasätts. Man ska titta vidare på hur den genomförs och på vilket sätt man konstruktivt kan arbeta för att hitta sätt att få en bättre inventering, som också därmed skulle kunna få en större legitimitet.

Givet att detta, som jag har nämnt flera gånger, är en fråga som är kopplad till det art- och habitatdirektiv som EU har kan jag konstatera att det inom ramen för detta arbete finns en översyn som nu pågår. Sverige kommer att svara under januari månad på denna.

Det som kommissionen föreslår på området går inte i linje med det som Moderaterna föreslår i den här debatten. Det är snarare så att Sverige sannolikt kommer att tycka att det finns anledning att lyfta upp våra specifika förutsättningar kopplat till att vi har samerna och rennäringen att ta hänsyn till tillsammans med Finland, som skiljer sig från andra länder. Vi har kulturarv och annat som behöver hanteras i sammanhanget. Vi behöver alltså bevaka frågorna åt väldigt många olika håll.

Jag har samtidigt stor respekt för att man behöver hitta verktyg för att kunna glesa ut. Problemet är att så länge vi ligger så nära 300 vargar som vi gör just nu, mitt på eller möjligen något under, är det svårt att se hur man ska kunna glesa ut på ett bra sätt.

Trots detta ser vi att vargen nu sprider sig. Den finns numera etablerad i Södermanland och Östergötland, vilket den inte har gjort tidigare.

Fru talman! Det här handlar absolut inte om huruvida vi ska ha varg eller inte. Jag tycker att jag har varit extremt tydlig med det, och det handlar inte om känslor.

Men vi måste ha rim och reson. Det duger inte att en sådan kraftig population finns i vårt land. Jag måste verkligen stå upp för det. Om inte landsbygdsministern, som ska värna vår landsbygd, gör det vet jag inte vem i regeringen vi i stället ska tala med.

Jag har som uppgift att driva en rimlig politik vad gäller rovdjur. Om vi ska ha acceptans för våra rovdjur är det viktigt för både ministern och mig att vi har rim och reson i detta.

Det finns en förståelse för att det ska finnas vilda djur, men de får inte vara i stora flockar och de får inte finnas för tätt. När det går 14 vargindivider i en flock har i alla fall jag fått lära mig att det är några som är kvar hemma hos mamma och pappa. De har inte kunnat flytta hemifrån, för det är för trångt. Det är precis som med människor.

Fru talman! Jag hoppas verkligen att ministern tar till sig detta och hjälper oss. Jag tycker inte att vi ska sätta Örebro läns invånare i en situation där de måste bedriva tjuvjakt för att kunna ta tag i problemet. Det är regeringens ansvar att ta tag i detta. Vi har tagit ett nationellt ansvar för vargen, men det kan inte skötas från Örebro län. Nu säger vi stopp; nu måste regeringen ta i det här.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Om det nu ska komma till nya gener måste man kanske också vara ännu mer strikt med att tillåta varg mitt i landet. Då är det i utkanten av vårt land som man måste vara mer noga med att vargen får vandra och inte mitt i landet. Det kommer ingen varg från Finland till Örebro län utan att ha passerat något annat län.

Fru talman! Återigen: Enligt unionsrätten är vargen strikt skyddad. Bedömningen är att vi inte kan gå ned under 300 individer. Däremot finns det ett stort intresse både hos regeringen och hos andra av att göra det som vi kan för att säkerställa att vi har rätt verktyg på plats och att vi kan glesa ut. Om vi ska glesa ut krävs det dock att det finns någonting att skjuta av på som är över 300, och det är det som är det stora problemet här och nu.

Jag kan också konstatera att det är glädjande att vi nu ser att vargen sprider sig till andra län, för det är en grundförutsättning. Jag har den största respekt för att man ställer stora krav på politiken och på en minister. Men det är väldigt svårt både som politiker och som minister att placera varg på ett specifikt område.

Här finns storheter som vi har att förhålla oss till. Det handlar både om det åtagande vi har som medlemmar i Europeiska unionen, som vi inte kan ducka för, och det åtagande som vi har gentemot våra invånare i Sverige. De ska givetvis känna att vi gör det vi kan för att ha en god förvaltning som innebär att vi har varg. Jag är glad för att ledamoten understryker att debatten inte handlar om vargens vara eller icke vara, för det är inte valfritt i sammanhanget.

Det handlar däremot om hur vi jobbar med att hitta verktyg för att få legitimitet för den rovdjurspolitik som vi har och att vi får en så god spridning som möjligt. Jag har redovisat ett antal olika åtgärder som vidtas, och jag tar gärna emot konstruktiva idéer och tankar kring om det finns något man skulle kunna göra utöver det som vi har redovisat.

Frågan är viktig, och jag misstänker att detta inte är sista gången vi debatterar den.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.