Varg i Örebro län

Fru talman! har frågat mig om jag avser att verka för att riksdagsbeslutet om 170-270 vargar nu ska verkställas samt om jag avser att tillse att jaktlicenserna på varg anpassas efter trycket på rovdjuret vargen.

Naturvårdsverket rapporterade 2013 att referensvärdet för vargpopulationen i Sverige var 270. Referensvärdet för gynnsam bevarandestatus är ett värde som inte får underskridas, ett golv för stammen helt enkelt.

Enligt EU-kommissionens riktlinjer ska ett referensvärde för gynnsam bevarandestatus tas fram från en sårbarhetsanalys. Det handlar om att hitta en nivå på stammen där den inte löper risk att utrotas. Den sårbarhetsanalys som låg till grund för referensvärdet kritiserades för att inte beakta de genetiska aspekterna, vilket är ett krav i EU-kommissionens riktlinjer.

Regeringen gav därför under 2015 Naturvårdsverket i uppdrag att utifrån ett brett vetenskapligt underlag uppdatera analysen och, med den nya analysen som grund, utreda vad som krävs för att populationen ska anses ha gynnsam bevarandestatus. Analysen visade att det med hänsyn till populationens inavelsgrad behövs minst 300 vargar i Sverige och att minst en invandrad varg från Finland eller Ryssland behöver reproducera sig med en skandinavisk varg varje femårsperiod för att populationen ska ha gynnsam bevarandestatus.

Medlemsländerna rapporterar situationen för arternas bevarandestatus till EU-kommissionen vart sjätte år. Mellan rapporterna behöver länderna uppdatera hur utvecklingen ser ut. Senast Sverige rapporterade, år 2019, angavs att referensvärdet för gynnsam bevarandestatus för varg bedömdes vara 300 individer. Jag uppfattar att Naturvårdsverkets bedömning av referensvärdet för gynnsam bevarandestatus för vargen i Sverige nu vilar på den vetenskapliga grund som EU-kommissionens riktlinjer kräver av medlemsländerna.

Viltförvaltningen i Sverige är regionaliserad. Det är länsstyrelserna som har ansvar för att samverka inom och mellan länen så att rovdjurstrycket är acceptabelt. Länsstyrelserna har möjlighet att besluta om licensjakt efter varg, när upprätthållandet av vargens gynnsamma bevarandestatus inte försvåras i syfte bland annat för att minska koncentrationen av rovdjur inom rovdjurstäta områden.

Det övergripande och långsiktiga målet för Sveriges rovdjurspolitik är att varg, björn, järv, lodjur och kungsörn ska uppnå och bibehålla gynnsam bevarandestatus enligt EU:s art- och habitatdirektiv, samtidigt som tamdjurshållning inte påtagligt försvåras och socioekonomisk hänsyn tas. Rovdjursförvaltningen ska vara förenlig med våra EU-rättsliga åtaganden och övriga nationella mål.

Fru talman! Vargen är ett rovdjur som länge har varit nära nog utrotat i Sverige. Den spillra av vargstammen som i dag vuxit härstammar från några få individer. De flesta vargar i Sverige är mer släkt med varandra än normala syskon, så inavlad är vargstammen.

Därför har också alla nya vargar utan släktskap betraktats som viktiga. Det går inte att ha en frisk population över tid utan att friska gener tillförs vargstammen.

Fru talman! Det är troligen det som ligger bakom att regeringen, trots att riksdagen beslutade annat, tillåtit Naturvårdverket att göra så här. Vi har beslutat att stammen ska vara 170-270 djur. Men i dag är den beräknad till cirka 375 djur utan valpar, med ett konfidensintervall på 312-513 vargar. Det är långt över de beslutade nivåerna.

Det får konsekvenser. Det är konsekvenser som ingen vill stå för. I mitt hemlän, Örebro län, finns det i dag cirka 60 vargar, och detta på en yta som motsvarar 2,5 procent av Sverige. Det skulle motsvara 240 vargar om alla län inhyste lika många utifrån yta.

Dessutom är det tätbefolkade områden och områden där markerna mellan skog och jordbruksland betas. Betesdjuren betar de marker där annat inte kan odlas för att den biologiska mångfalden ska kunna bibehållas. Nu är både dessa hagmarker och tryggheten för de människor som lever i vargtäta områden hotade.

Fru talman! Man kan varken bedriva fårskötsel eller låta skolbarn vänta på bussen i mörker där det finns varg. Det är inte en ansvarsfull rovdjurspolitik. Vi kan inte tillåta att ett län av Örebro läns storlek ska hysa så mycket som en tredjedel av de beslutade vargarna i Sverige.

Den socialdemokratiska regeringen är nu tvungen att bekänna färg och inte ducka för problemen. Jag har tagit upp dem i debatten tidigare. Då hänvisade man till att det var Miljöpartiet som hade hand om departementet. Men nu är det Socialdemokraterna som har det ansvaret. Det är viktigt att få veta hur Socialdemokraterna ser på de här frågorna.

Fru talman! Är det Socialdemokraternas politik att man även fortsättningsvis inte bara ska utsätta Örebro län för ett massivt vargtryck utan också trotsa tidigare riksdagsbeslut? Vem anser ministern är ansvarig när vi får det första angreppet inte bara på tamboskap, något som redan har hänt, utan också på människa? I mitt hemlän har både nötkreatur och fårhjordar angripits.

Är det ministerns ansvar? Är det regeringens ansvar? För det är inte riksdagens ansvar. Den har redan sagt sitt, fru talman. Hur avser ministern att tillse att inte bara Örebro län och några andra län i Sverige ska bära det tunga ansvaret för den växande vargstammen?

Fru talman! Tack, Lotta Olsson, för dina frågor.

Det är väl självklart att det inte bara är Örebro län som ska bära rovdjurspolitiken. Viltförvaltningen är regionaliserad. Det är länsstyrelserna som kan fatta beslut om licensjakt av flera olika anledningar. Men man måste även beakta den gynnsamma bevarandestatusen.

Vi vet att vi gemensamt har åtaganden mot EU vad gäller art- och habitatdirektivet. Vi vet att vi ska ha våra rovdjur, och vi vill ha en gynnsam bevarandestatus. Som ledamoten säger måste vi också få in vargar från andra ställen för att det ska bli en bra stam av vargar.

Viltförvaltningen i Sverige är regionaliserad. Sist när jag tittade var det länsstyrelserna som beslutar om licensjakt. Ledamoten berättade om trycket i Örebro. Nu kan man se att från den 2 januari till den 15 februari får det bedrivas licensjakt.

Länsstyrelsen Örebro har tillsammans med Västmanland och Dalarna bland annat beslutat om att tolv vargar i reviret Haraldsjön och Snösjön ska vara på licensjakt, och även sex vargar i reviret Immen tillsammans med Värmland.

Viltförvaltningen är regionaliserad. Länsstyrelserna har naturligtvis den största kunskapen om hur det ser ut i det egna området och hur de samverkar med andra län. Jag tycker att det är en väldigt god ordning att ha viltförvaltning och rovdjursförvaltning regionaliserad där man vet exakt hur det ser ut.

Just i Örebro kan man från den 2 januari till den 15 februari bedriva licensjakt på 18 vargar i de revir som jag just talade om.

Fru talman! Det är tre av de fem län som har vargarna. Jag brukar gå in och titta hur det ser ut för vargen. Den finns nu också i Stockholms län. Jag var inne i ministerns hemlän och tittade runt Åre. Det finns inte varg där.

Detta är inte rimligt. Det kan inte vara min länsstyrelse hemma i Örebro län som ska driva det. Länsstyrelsen är statens förlängda arm. Någonstans måste regeringen ta ett ansvar. Man har lagt vargtrycket långt över det riksdagen har beslutat. Då anser jag att det är regeringens ansvar att ta tag i det.

Vi kan inte vänta på att det ska komma en olycka. Vi hade ett vargangrepp på en ö hemma. Vargen simmar ut - jag vet hur många hundra meter - och tar får på en ö. Det var naturligtvis en hel flock och inte bara en varg.

Jag skulle vilja fråga minister Anna-Caren Sätherberg om hon skulle vilja ställa ut sin lilla åttaåring att stå och vänta på bussen i ett sådant område.

Det här är en trygghetsfråga. Precis som med skjutningar och andra trygghetsfrågor tycker jag att det är vårt ansvar att ta beslut som gör att människor kan känna sig trygga. Annars kommer människor att ta de besluten själva. Varken ministern eller jag vill väl att man själv ska ta geväret och besluta när man ska skjuta och inte skjuta. Vi får ingen acceptans om vi inte förhåller oss på ett rimligt sätt till människors trygghet.

Vårt län kan inte hysa 60 vargar - så enkelt är det. I så fall får man tillse att andra områden i landet kan öka på sin population av varg, eller också kan man inte ha det så här. Jag anser att det är regeringens ansvar.

Det hörs på mig att jag blir väldigt upprörd. Det här rör skolbarns trygghet. Jag vill inte stå ansvarig den dagen ett barn i något av skogsområdena drabbas av ett angrepp.

Vargen har ju funnits här förr, och det finns ändå en anledning till att man fruktar den. Det är naturligtvis ett djur som helst jagar småvilt, men det är inte ett ofarligt rovdjur. Vår befolkning i dag har inte heller kunskap om hur man fredar sig eller klarar sig från ett rovdjursangrepp. Jag tror säkert att det är likadant med björn i vissa områden. Vi vet inte hur vi ska göra för att uppträda på ett bra sätt för att kunna hålla oss fredade.

Jag tycker inte att det här svaret är korrekt. Man kan inte skicka ned ett sådant här beslut på en länsstyrelse. Regeringen ansvarar för hur länsstyrelserna hanterar de beslut som är fattade. Riksdagens ansvar är det inte, eftersom vi har tagit beslut om mycket lägre nivåer än tidigare regering. Där skyllde man på Miljöpartiet och sa att det var deras ansvar att populationen hade ökats, men nu är det Socialdemokraternas ansvar. Ytterst är det minister Sätherberg som är ansvarig för detta.

Jag är inte nöjd med det här svaret.

Fru talman! För ledamotens information kan jag tala om att det är helt rätt: Vi i Jämtland är del av en vargföryngring just nu, men vi är också renbetesland. Om däremot ledamoten tror att det inte finns vargar i Jämtland kan jag tala om för ledamoten att det finns det. Rennäringen kan verkligen berätta för ledamoten om de angreppen. Men i och med att vi har rennäring i så gott som hela länet har vi inte vargföryngringar på det sättet. Däremot har vi enormt stor andel av de andra rovdjuren, precis som ledamoten också sa.

Däremot tycker jag tvärtemot ledamoten att regionaliseringen är en god ordning, och det vet jag att vi socialdemokrater har tyckt länge. Att besluten fattas nära tycker jag är en god ordning - att vi har viltförvaltningen i Sverige regionaliserad och att man där beslutar om licensjakt. Om man märker att det finns en fara eller om man kan se någonting annat kan man besluta om antingen skyddsjakt eller licensjakt. Jag tycker att det är en god ordning att låta viltförvaltningsdelegationerna och länsstyrelsen jobba med de frågorna, som faktiskt vet på riktigt.

Lotta Olsson tar med stor emfas upp den oro som finns. Detta är inte lätta frågor. Vi ska kunna ha levande och livskraftiga landsbygder där man kan bo och verka, samtidigt som vi har tagit på oss att ha en rovdjursförvaltning som har EU:s krav på sig att det ska vara en gynnsam bevarandestatus. Det vilar på den vetenskapliga grund som EU-kommissionen faktiskt kräver av sina medlemsländer. Oavsett om det är en socialdemokrat eller en moderat som är landsbygdsminister har vi samma åtaganden gentemot EU för vad vi ska uppnå.

Med det sagt finns det också saker som görs. Det finns viltskadecenter. Vi har nu ökat den pott där man förr bara fick 80 procent för förebyggande, till exempel rovdjursstängsel, till 100 procent så att man kan få hela kostnaden. Det finns alltså saker som görs.

För min del är det så att vi ska ha rovdjuren, men vi ska också klara av att bo, leva, verka, ha djur och inte ha oroliga barn i Sveriges landsbygder. Vi måste klara av både och. Då tycker jag att den bästa ordningen är att vi har en regionaliserad viltförvaltning.

Fru talman! Men då funkar det ju inte om vi ska ha 60 vargar i vårt område. Då är det någonting som har havererat väldigt mycket.

Jag har flera gånger tagit upp med vår landshövding att man säger så här: Nu har det blivit lite mindre varg i ett annat län. De har försvunnit av någon anledning. Då får ni gärna ta ett större ansvar.

Det är inte okej att göra så här! Jag tycker att det är ett ansvarslöst och farligt beteende. Man lutar sig tillbaka och säger att det är ett regionalt ansvar. Vårt län har inte sagt att vi ska ta 60 vargar. Det finns inget regionalt ansvar för att göra så.

Samtidigt är det lite förmätet att tala om stängsel. Jag har besökt lammbönder som har fyrdubbla stängsel, och så får man ändå gå vargvakt i områdena mellan hagmark och skog. Och när vargarna simmar ut 200-300 meter måste minister Sätherberg faktiskt förstå att det inte är några små gosiga kaniner det handlar om utan rovdjur.

Jag tycker faktiskt inte att jag får ett ansvarsfullt svar. Jag vill inte heller vara den som står ansvarig den dagen det blir en attack mot några barn som står vid skolbussen. Det ansvaret lägger jag helt på regeringen. Talen är över den nivå som faktiskt behövs för bevarandestatus.

Det talas också om att det ska komma friska gener. Då måste ju Örebro län, som ligger mitt i landet, vara det absolut svåraste stället att komma till med friska gener om man simmar från Finland. Det måste finnas mycket bättre ställen i landet att föröka sig på med friska gener än mitt i landet, där man ska igenom mycket tätbebyggda områden.

Fru talman! Jag hör att du har ett brinnande engagemang i de här frågorna, Lotta Olsson. Jag kan inte hjälpa att du inte tycker om mina svar.

Vi har art- och habitatdirektivet från EU att förhålla oss till, samtidigt som vi har människors väl, ve och boende på landsbygden att förhålla oss till. Vi måste hitta den här balansen: både ha de stora rovdjuren och samtidigt kunna bo i, verka i, utveckla och älska våra svenska landsbygder.

Det gör vi på olika sätt. Även om ledamoten inte tycker att det är bra med regionaliserad viltförvaltning tycker jag att det är bra. Man har bäst kunskaper om sitt eget område. Vi har viltskadecenter. Vi har på olika sätt försökt se till att vi ska kunna ha en balans och en samexistens.

Eftersom detta är mitt slutanförande vill jag önska ledamoten, fru talmannen och alla andra som sitter här en riktigt god jul. Om ni inte har något annat att göra, åk upp till våra vackra svenska fjäll och kanske till och med till Åre!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.