Vård vid förlossningspsykoser

Fru talman! Robert Hannah har frågat mig

vad regeringen tänker göra för att kvinnor som drabbas av förlossningspsykos eller grav förlossningsdepression inte ska få ordinarie psykiatrisk vård utan i stället få vård på särskilt inrättade "mamma- och spädbarnsenheter"

om regeringen tänker tillsätta en utredning för att kartlägga att kvinnor med förlossningspsykoser och deras spädbarn får den vård de har rätt till

vad regeringen gör för att Socialstyrelsen ska få i uppdrag att stödja regionerna i hur kvinnor med förlossningspsykos bör vårdas

om regeringen har för avsikt att vidta särskilda åtgärder för att uppnå en nollvision för antalet kvinnor som går bort i suicid till följd av förlossningspsykos.

Att bli förälder och bilda familj ska vara en positiv del av livet. Vård i samband med barnafödande är så mycket mer än bara själva förlossningen. De blivande föderskorna ska kunna känna sig trygga både före, under och efter förlossningen. Därför behöver vi ha en säker förlossningsvård i Sverige. Det handlar om kvinnors och nyfödda barns hälsa och trygghet.

Robert Hannah menar att hans frågor inte handlar om förlossningsvården eller regeringens satsningar på denna. Jag håller inte med - tvärtom är förlossningsvården och eftervården, liksom vården före förlossning, centrala för att upptäcka ohälsa och stötta föräldrar inför föräldraskapet. Vad gäller förlossningsvården finns det mycket som fungerar bra. Det finns dock vissa brister och omotiverade praxisskillnader i vården efter förlossning, och det gäller både inom och mellan regionerna. Det är brister och skillnader som vi inte kan acceptera. Särskilt behöver vården efter förlossningen förbättras, både på sjukhuset och efter hemgången. Det behövs också bättre stöd till utsatta grupper, såsom kvinnor med psykisk ohälsa. Där håller jag med Robert Hannah.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Som Robert Hannah säkert känner till är det regionerna som är ansvariga för merparten av hälso- och sjukvården, inklusive förlossningsvården, eftervården och vården vid psykisk ohälsa. Det är därmed upp till regionerna att besluta om hur vården ska organiseras på bästa sätt för att möta patienternas behov, i detta fall kvinnor med förlossningspsykos. Särskilda mamma- och spädbarnsenheter är ett sätt att organisera vården för att möta behoven hos nyförlösta kvinnor och deras spädbarn.

Regeringen har dock sett behov av nationella satsningar för att möta de utmaningar som finns i denna del av vården. Under åren 2015-2019 har regeringen därför avsatt totalt 5,1 miljarder kronor till förlossningsvården, inklusive eftervården, och till andra initiativ för att stärka vården för kvinnor.

Samtidigt som satsningarna har givit goda resultat - vårdkedjan har på många håll stärkts och samverkan mellan olika delar av vårdkedjan har förbättrats - återstår utmaningar som rör såväl arbetsmiljön som vårdens tillgänglighet, jämlikhet och kvalitet. Tillgängligheten till förlossningsvården behöver öka, kontinuiteten i vårdkedjan före, under och efter graviditet stärkas och vården efter förlossning utvecklas. Detta kommer att fortsätta vara ett fokusområde för regeringen under mandatperioden.

I budgetpropositionen för 2021 föreslår regeringen att satsningen på förlossningsvården och kvinnors hälsa ska öka med 500 miljoner kronor och omfatta 1,5 miljarder kronor 2021. Insatser på området ska bland annat omfatta nationella riktlinjer inom förlossningsvården. Riktlinjerna ska främja kontinuitet för kvinnan under graviditet, förlossning och eftervård. En sammanhållen vårdkedja med kontinuitet hela vägen ökar tryggheten. Det ger också ökade möjligheter till en kvalitativ eftervård där det blir enklare att fånga upp de mammor som lider av fysiska eller psykiska problem efter en förlossning.

Kartläggande, kunskapshöjande och uppföljande insatser inom området utgör också viktiga beståndsdelar i det fortsatta arbetet inom satsningen. För att nämna några sådana insatser arbetar Socialstyrelsen med att ta fram ett sammanhållet kunskapsunderlag för graviditet, förlossning och eftervård. I kunskapsstödet kommer ett antal områden att ingå, däribland psykisk ohälsa både under graviditet och efter förlossning. Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, SBU, har även beslutat att starta ett projekt med syfte att kartlägga det vetenskapliga kunskapsläget avseende metoder för behandling av psykisk sjukdom efter graviditet.

Frågan om psykisk hälsa och suicidprevention, som är högt prioriterad av regeringen, lyfts även fram i den överenskommelse mellan staten och Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, som handlar om att stärka och utveckla arbetet med att främja psykisk hälsa och förebygga psykisk ohälsa och suicid. För 2020 avsätter regeringen totalt 2,2 miljarder kronor för insatser inom området. På fem år har den statliga satsningen på psykisk hälsa mer än fördubblats. Merparten av medlen fördelas till regioner och kommuner för att stärka deras arbete.

En annan viktig insats som regeringen har vidtagit under 2020 är att Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten har fått i uppdrag att, tillsammans med ett tjugotal berörda myndigheter, regioner och Sveriges Kommuner och Regioner, inkomma med underlag inför en kommande nationell strategi inom området psykisk hälsa och suicidprevention. I uppdraget ingår att se över det nationella handlingsprogrammet för suicidprevention från 2008 och lämna förslag på hur insatserna inom området ska utvecklas framgent. Jag har för avsikt att avvakta den rapport som kommer att presenteras av myndigheterna innan jag tar ställning till hur frågan, inklusive eventuella nollvisioner, ska behandlas vidare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack, socialministern, för svaret!

Fru talman! Jag har varit riksdagsledamot i över sex års tid, och det här är första gången som jag debatterar en sjukvårdsfråga. Anledningen till det heter Emma.

Emma var den första släktingen i min mans familj som jag träffade, och det var för många år sedan nu. Hon var en snäll och familjeorienterad tjej som arbetade som undersköterska. Första gången jag träffade henne var hon höggravid med sitt första barn, och totalt fick hon fyra barn. Efter att hon fick sitt fjärde barn fick hon en förlossningspsykos. Och jag minns hur vi alla genast kände oss trygga när hon äntligen placerades i sluten psykiatrisk vård. Hela oron släppte i hela släkten. Äntligen en trygg plats för henne där hon skulle bli omhändertagen. Men det stämde tyvärr inte.

Kunskapen om förlossningspsykos fanns inte på den enheten, trots att det var i Stockholm, den största staden i Sverige. Hennes spädbarn plockades bort från henne. Möjligheten att bygga en relation till barnet förstördes. Helt uppenbart fick hon fel vård och fel insatser på den här enheten. Beslut och okunskap kostade henne livet och lämnade fyra barn ensamma med en ensamstående pappa.

Fru talman! Emmas familj tittar på den här debatten i dag, och jag tycker att de förtjänar ett svar på varför den svenska vården för kvinnor med förlossningspsykos är så bristfällig att Emma inte längre finns i livet.

Den stora bristen är egentligen avsaknaden av speciella enheter och därmed samlad specialistkunskap, en vård och en miljö som är anpassad just för de här mammorna och för spädbarnen. De generella psykiatriska enheterna i Stockholm kanske får dit ett par kvinnor per år som max. De sprids uppenbarligen ut på olika enheter; de kommer inte alla till samma enheter. Och det byts personal hela tiden. Det skapas då ingen erfarenhet eller specialistkunskap hos personalen över huvud taget. Då kan man ju fråga sig hur det är i mindre regioner i Sverige. Ministern är från Kalmar län. Hur många sådana fall finns det i Kalmar varje år, och vilken vård får de där? Kunskapen finns inte.

Det är bra att det görs en massa satsningar på förlossningsvården, som Lena Hallengren beskriver i sitt svar. Men det hjälper knappast de kvinnor som drabbas av förlossningspsykos, för de placeras ju på generella psykiatriska enheter som ligger utanför förlossningsvårdsbudgeten. De personer som är på de här platserna har alla möjliga både tillfälliga och bestående diagnoser. Det är extremt få fall med förlossningspsykos.

Fru talman! I länder som Storbritannien har man förstått problemet och skapat särskilda mamma- och spädbarnsenheter, där man låter mamman och barnet få hjälp att bygga en relation och får vård av både barnsjuksköterskor och psykiatrisk personal tillsammans.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Lena Hallengren menar att det är upp till regionerna att skapa specialistenheter. Men att bara frånsäga sig ansvaret tycker jag är ansvarslöst. Detta kommer inte att hända utan att regeringen driver frågan. Socialstyrelsen behöver ta ett större ansvar i den här frågan. Det behöver pekas ut ett par sjukhus eller regioner som får ett nationellt ansvar för samtliga kvinnor med förlossningspsykos, precis som vi gör med andra sällsynta diagnoser och sjukdomar.

Det finns också en annan dimension här, och det är barnet. Barnkonventionen säger tydligt att barn har rätt att skapa en relation till sina föräldrar. Att plocka bort barnet från mamman och placera mamman på en generell psykiatrisk enhet i stället för på en mamma- och spädbarnsenhet är både tragiskt och fel, för barnet behöver sin mamma.

Fru talman! Detta är inte Socialdemokraternas eller Lena Hallengrens fel. Men nu är det de som styr, och det här problemet kan inte längre ignoreras. Det räcker inte att, som Lena Hallengren gör, bara hänvisa till regionerna, utan staten behöver ta ett större ansvar här och peka ut Socialstyrelsen, låta dem jobba hårdare med det här och förhoppningsvis föreslå mamma- och spädbarnsenheter.

Sedan har jag en sista fråga: Är Lena Hallengren beredd att träffa Emmas familj?

Fru talman! Först tänkte jag säga till Robert Hannah att det var på tiden att han debatterar och diskuterar hälso- och sjukvård i kammaren, för den berör oss alla. Men med tanke på ämnet hade jag förstås hoppats att vi inte hade behövt stå här i talarstolen. Det var en väldigt gripande berättelse. Låt oss återkomma till möjligheten att eventuellt träffa Emma när situationen ser annorlunda ut och man får resa.

Jag vill verkligen inte frånsäga mig något ansvar. Jag tar lite avstånd från det sättet att uttrycka sig när det handlar om att vi har regionala huvudmän, och de är inte delvis ansvariga. De är inte ansvariga till en viss gräns. De är inte bara ansvariga för kvinnor som har okomplicerade förlossningar, utan de har ansvaret för hela hälso- och sjukvården. De har också ansvar för den högspecialiserade vården, där man samordnar sig för att inte varje region ska ägna sig åt det som, precis som Robert Hannah beskriver, är unika och ovanligt förekommande diagnoser eller sjukdomstillstånd.

Sällsynt diagnos är någonting annat, men det är ju samma typ av situation, där en läkare, om så specialist, helt plötsligt möter ett tillstånd eller en person med en diagnos som man kanske aldrig har mött. Det måste förstås finnas nätverk och strukturer i hälso- och sjukvården för att man snabbt ska kunna få den kunskapen.

Av Robert Hannahs beskrivning av situationen förstår jag verkligen behovet och Robert Hannahs perspektiv. Men det går inte att säga att regionerna har ansvar bara för förlossningar som är okomplicerade. Det tillskjuts stora resurser, tack vare samarbetet mellan Liberalerna, Centerpartiet och regeringen. Här handlar det om att vi inte bara får se till förlossningssituationen och bemanningen på just förlossningsavdelningen, utan vi måste få hela vårdkedjan att fungera. Det är inte alltid man tänker så. Det är framför inte så länge man har tänkt så. Självklart ser barnmorskor och andra som arbetar med och möter gravida, födande och nyblivna mammor detta. Men samhället har inte på det sättet fokuserat på vårdkedjor, utan man tycker att en förlossning är ett särskilt tillfälle.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

För en del blir det ett fantastiskt tillfälle. Under en tid därefter har man kontakt med barnhälsovården och har uppföljande besök. Men för en del är det naturligtvis helt andra behov som framkommer.

Jag vill understryka att SBU gör den här granskningen. Det är klart att Socialstyrelsen inte ska låta bli att titta på - det är en underdrift att säga det - väldigt allvarliga komplikationer, såsom förlossningspsykos. De drabbar tack och lov väldigt få svenska kvinnor, men de som drabbas måste ju få den vård de behöver. Man måste verkligen se hur man bäst kan erbjuda denna vård med de specialister som finns. Kan man inte göra det själv samarbetar man inom de sex sjukvårdsregioner vi i dag har i Sverige. Upplever man att de är för små kan det handla om högspecialiserad vård. Men jag skulle gissa att det snarare handlar om att man samarbetar och samverkar inom sjukvårdsregionerna.

Herr ålderspresident! Vad gäller vårdkedjan är det precis så som Lena Hallengren beskriver det. I fallet med Emma ser man det tydligt, för förlossningspsykosen kom inte vid förlossningen utan senare. Det skedde en feldiagnostisering; en förlossningsdepression var egentligen en psykos. Det var feldiagnostisering hela vägen. Kunskapen fanns inte. Det fanns ingen koppling till sjukvården. Det skedde inga möten med barnsjuksköterskor utan enkom möten med psykiatriker. Jag tror att det är fallet för väldigt många av de här kvinnorna. Det är bra att vi jobbar med vårdkedjan, men jag tror att regeringen tydligare behöver lägga till förlossningspsykosdelen i vårdkedjetänkandet. Jag kan inte riktigt hitta att detta finns med någonstans, förutom i SBU-uppdraget.

Jag tror också att det behövs ett särskilt uppdrag till Socialstyrelsen. Jag är fullt medveten om att regionerna styr där. Jag tror att Socialstyrelsen behöver få ett tydligare mandat och ett tydligare uppdrag från regeringen att jobba med förlossningspsykosdelarna.

Man kan inte behandla det här som vilken medicinsk situation som helst. Det är en tillfällig psykiatrisk situation för kvinnan, men det finns också ett barn med i bilden. Vi har barnkonventionen, som gäller i det här landet sedan väldigt nyligen. I det här fallet plockade man helt enkelt bort kvinnan från hennes barn och lät inte barnet bygga en relation. Det står väldigt tydligt i barnkonventionen att barn ska ha rätt till sin förälder och till vård från sin förälder.

I flera andra länder, som Storbritannien, Belgien och Australien, har man sett det här. Man har inte inrättat mamma-baby-enheter bara för de kvinnors skull som har extrem förlossningsdepression och förlossningspsykos, utan man har också gjort det för barnens skull. Man gör det för att barnen ska kunna ha en koppling till sina föräldrar. Det räcker inte att sätta kvinnorna i vanliga psykiatriska enheter - inte för dem, men framför allt inte för barnen.

Jag skulle verkligen vilja se en tydligare koppling till Socialstyrelsen och ett tydligare uppdrag till dem att inkludera förlossningspsykos i suicidpreventionen. Det finns nu mycket pengar och en massa satsningar, men man måste haka på förlossningspsykoserna i den vårdkedja som man håller på och bygger upp. Jag hoppas och tror verkligen att socialministern kan förtydliga uppdragen till Socialstyrelsen, ha en dialog med regionerna och försöka bygga upp det här, för det är väldigt lyckat. Man har väldigt goda resultat i de länder där man har mamma-baby-enheter - för mammorna, men framför allt för barnen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr ålderspresident! Jag tror egentligen inte att Robert Hannah behöver fler inlägg för att övertyga mig om vikten av frågan att alla människor i vårt land har rätt att få den vård de behöver när de behöver den. Naturligtvis ska det i akuta situationer inte i något fall handla om att man själv ska veta vart man ska vända sig och så vidare. Det talar vi många gånger om i sjukvårdsdebatten, och det blir väldigt uppenbart - vart man än vänder sig måste kunskapen finnas. Man måste komma rätt.

Som jag nämnde i mitt interpellationssvar har SBU ett uppdrag inom ramen för regleringsbrevet för i år. Man har beslutat att starta ett projekt med syftet att kartlägga det vetenskapliga kunskapsläget. Jag ska inte upprepa detta, men det handlar om att identifiera eventuella behov av fler primärstudier, fler systematiska översikter och så vidare. Jag säger detta därför att de ska komma med sitt underlag första kvartalet 2021. Det finns naturligtvis all anledning att särskilt se på hur underlaget ser ut, vilka brister det finns och hur vi kan gå vidare.

Jag hör att Robert Hannah talar om förlossningspsykoser, men inte heller förlossningsdepressioner är så vanliga. Det finns förstås en bredd i det. Ett viktigt verktyg för vården är de nationella riktlinjer som tas fram av Socialstyrelsen och som innehåller rekommendationer om åtgärder för vård vid depressions- och ångestsyndrom. Under året kommer man på nytt att bedöma om kunskapsläget har förändrats för att se om riktlinjerna behöver uppdateras. Jag har inget datum klart för mig, men året är snart slut. Möjligen har man fått lite respit, vilket man har behövt få med en hel del av sina återrapporteringsuppdrag på grund av pandemin. Men jag kan lova Robert Hannah att jag ska hålla ögonen på detta.

Vi behöver följa frågan. Båda vi två, men även andra, som lyssnar på diskussionen, bör förstås ta upp frågan med våra regioner och i Sveriges Kommuner och Regioner-sammanhang. Jag är alldeles övertygad om att alla de som till vardags arbetar med vård, inte minst de som arbetar med och möter gravida kvinnor, jobbar inom förlossningsvård och möter nyblivna mammor, ser behovet av den sammanhållna vårdkedjan och av att man identifierar de kvinnor som har de största behoven.

Jag har fått läsa på lite grann inför den här interpellationsdebatten. När det gäller förlossningspsykos visade det sig att symtomen ofta uppkommer inom ett par tre dygn och vanligen gör det inom två veckor. Det finns även riskgrupper. Det finns förstås mycket som man bör ha ögonen på och känna till som arbetande i mödravården.

Vi har en del kartläggningar som är på gång och som man behöver följa upp. Men jag vill också ta tillfället i akt att rikta ett budskap till alla dem som arbetar inom hälso- och sjukvården och till dem som har huvudansvaret: Man måste ta med detta när man talar om högspecialiserad vård. Kanske är detta ett sådant område. Jag kan inte svara riktigt på hur de själva ser på de kriterierna, men klarar man inte av att göra det själv samarbetar man med andra. Det brukar vara en viktig princip och en ganska bra ledstjärna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr ålderspresident! Jag tackar Lena Hallengren för ett bra svar. Jag tror att vi kan samarbeta i den här frågan. För mig har det blivit en hjärtefråga. Jag kommer inte att ge mig förrän jag ser till att ingen ska få den typ av vård som Emma fick. Alla ska få komma till en institution där både mamman och barnet får den vård de behöver för att bli friska igen. Hade hon fått rätt vård hade hon nu jobbat i sjukvården här i Stockholm som undersköterska, hjälpt till under coronakrisen och gett allt hon kunnat. I stället har vi en situation med fyra barn, varav ett spädbarn, som har förlorat sin mamma.

Jag kommer inte att ge mig förrän det händer. Jag kommer att ge socialministern kontaktuppgifter till Emmas familj. De bor här i Stockholm, så det kan vara lätt att köra ett digitalt möte eller träffas. Vi kommer att återkomma. Jag kommer att komma tillbaka till kammaren och fortsätta diskutera. Nu har vi fått bra löften från socialministern, så jag tänker se till att vi jobbar vidare med frågan.

Herr ålderspresident! Jag vill tacka för en konstruktiv och fin interpellationsdebatt. Det är klart att ingen ska nekas rätt till vård. Jag utgår naturligtvis från att man gör en anmälan när man upplever att fel möjligen har begåtts. Det är en fråga inte bara om att utkräva ansvar, utan också om att se till att åtgärda eventuella brister för att undvika systemfel och så vidare; det ska inte hända igen. Det är inte bara så att man inte ska få fel vård, utan man får inte nekas den rätta vården.

Jag vill också fånga det som Robert Hannah sa i ett tidigare inlägg om barnkonventionen. Det är klart att det är helt centralt. Exakt hur vården sedan organiseras i de här speciella situationerna vill jag däremot ha lite osagt, för det är en del av professionens roll. Frågan hamnar på några olika ställen och berör även arbetet med suicidprevention. Det handlar om förlossningsvården, där man skulle kunna upptäcka detta och ge rätt vård. Men det handlar också om det väldigt omfattande arbete som vi har dragit igång, där 25 myndigheter ihop med Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen ska genomlysa sina verksamheter för att se hur man kan bidra till minskad psykisk ohälsa och i förlängningen också färre suicid.

Det är klart att de här situationerna också vägs in i detta. Det arbetet är på lite längre sikt. Men det ska göras ordentligt så att vi verkligen får en utveckling och en positiv effekt. Tack, Robert Hannah, för interpellationsdebatten!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.