Vägunderhållet i Sverige

Fru talman! Magnus Jacobsson har ställt flera frågor till mig om vägunderhållet i Sverige.

En god tillgänglighet i hela Sverige är nödvändig för att det ska vara möjligt att bo, leva och verka i alla delar av landet samt för att få ett Sverige som håller ihop. Regeringen beslutade under 2018 om en nationell trafikslagsövergripande plan för transportinfrastrukturen, och den innebär en satsning på över 700 miljarder kronor. Planen möjliggör investeringar i hela landet och medför en rekordstor satsning på vägunderhåll om totalt 164 miljarder kronor.

Regeringen har fortsatt att satsa på vägunderhållet. Efter regeringens förslag i en extra ändringsbudget i maj 2020 tillfördes ytterligare medel till underhåll av vägar i landsbygd omfattande 300 miljoner kronor. Efter regeringens förslag i budgetpropositionen för 2021 har anslaget för vägunderhåll utökats med 500 miljoner kronor per år under perioden 2021-2023 där fokus är på det finmaskiga vägnätet på landsbygden. Regeringens satsningar möjliggör för Trafikverket att genomföra angelägna underhållsåtgärder på hela det statliga vägnätet.

Efter många år av underinvesteringar kan jag konstatera att regeringen nu genomför satsningar som skapar förutsättningar för en hög nivå på standard på vägnätet. Satsningarna bidrar till en god tillgänglighet, hög trafiksäkerhet och även ökad sysselsättning.

Regeringen har inlett arbetet med att ta fram en ny nationell plan för utveckling av transportinfrastrukturen och avser att lägga fram en infrastrukturproposition för riksdagen under våren 2021. Efter riksdagsbeslut om ekonomiska ramar fortsätter arbetet med den så kallade åtgärdsplaneringen. Den innebär att de åtgärder som bör prioriteras i den nationella planen identifieras. Beslut om ny nationell plan planeras till 2022.

Fru talman! Tack, Tomas Eneroth, för svaret!

Jag skulle kunna travestera Sverige kan bättre eller nöjd men inte nöjd, höll jag på att säga. Det är egentligen det som är vårt dilemma här. Båda våra partier har ju i olika sammanhang lyft fram vikten av infrastruktur. Men det hindrade inte att det precis i dagarna kom en rapport från Transportföretagarna som just pekar på det faktum att med de planer som statsrådet precis redogjorde för kommer vi att hamna i ett läge med en underhållsskuld, enligt deras bedömning, på omkring 40 miljarder 2030.

Vi uppvaktas som riksdagsledamöter av människor från hela landet, vilket jag antar att även statsrådet gör, som pekar på hur Trafikverkets vägunderhåll minskar och hur det bland annat resulterar i allt sämre vägar med risk för olyckor och att man i stället för att genomföra underhåll, som det uppfattas, sänker hastighetsgränserna.

Rapporten visar också att det bristande underhållet drabbar hela landet. Men hur vi än vänder och vrider på det har de av oss som bor i städer ofta alternativ. Det är också så att i en del städer är det kommunen och regionen som står för en del av underhållet, så man märker inte skadan riktigt lika mycket. Men för dem som är helt hänvisade till Trafikverkets vägar, där underhållet uppenbarligen halkar efter och där man i stället för att lösa problemen sänker hastighetsgränsen, leder det till oro, irritation och frustration.

Samtidigt som vi talar om underhåll har vi i denna kammare vid flera tillfällen talat om industrins behov av utveckling av fler BK4-vägar. Transportsystemet, som är blodomloppet i det svenska näringslivet men även privatlivet vad gäller möjligheten att förflytta sig, börjar att få stora problem.

Det är därför som jag har ställt frågan till statsrådet om han ser problemet och vad han ämnar göra. Jag är givetvis tacksam för de formella svaren, men jag är rädd att människor inte fullt ut kommer att nöja sig med dessa.

Vad är ambitionen och viljan, och var är glöden från statsrådet, fru talman?

Fru talman! Jag blandar mig i den här debatten lite grann just för att vägarna är någonting som engagerar mig.

Hela landet ska leva, sägs det ofta, och en viktig förutsättning för detta är att infrastrukturen fungerar. Vägnätet har en oerhört viktig roll här, även om naturligtvis både sjöfart och järnväg också kan vara viktiga. Men vägarna är otroligt viktiga.

Jag har tillbringat en stor del av mitt liv ute i det svenska vägnätet. Under min tid vid trafikpolisen var jag med och utredde ungefär 300 olyckor med dödsfall eller svårt skadade. Då var saken den att man skulle ta reda på huruvida det var förare, fordon eller väg som var orsaken till olyckan, och i de allra flesta fall var det föraren. Men gång på gång upptäckte vi också att brister i vägsystemet hade orsakat olyckan med en tragisk utgång.

Av den rapport som vi har fått ta del av kan man ana att allt fler olyckor i framtiden kommer att ske på grund av bristande vägunderhåll. Nu har jag inte den aktuella siffran, men jag vet att för ett tag sedan beräknades varje dödsfall i trafiken kosta ungefär 27 miljoner kronor. Då kan man snabbt inse vilka kostnader detta betyder för samhället, förutom den personliga tragedin för de människor som drabbas, för det kan inte mätas i pengar.

Om vi ska ha ett vägnät som är säkert, om vi ska kunna leva upp till nollvisionen och om vi har viljan att hela landet ska leva måste vi satsa pengar på vägnätet. Oavsett om man bor i Göteborg, i Västerås eller i Vilhelmina, som ligger i Norrlands inland, måste det ju fungera att ta sig till sitt arbete och sköta sin vardag.

Jag har förmånen att få resa ganska mycket, även på väg faktiskt. Förra veckan var jag ute och åkte på en så stor väg som E20. Jag svängde av från den i Mariestad. Där var det ett stort hål mitt i vägbanan, så jag fick svänga ned mot dikeskanten för att ta mig förbi, för annars hade framvagnen slagits sönder. Detta skedde alltså på en av Sveriges största vägar, E20. Det är alltså inte bara det finmaskiga vägnätet långt ute på landsbygden som har bekymmer, utan även de större stråken lider av att det inte avsätts tillräckligt med resurser för att säkerställa säkerheten och framkomligheten.

Jag pratade med en trafikpolis häromdagen. På grund av att snöröjningen inte kom fram hade trafiken blivit stående i timmar. Han sa: Det går inte att röja en väg som har så dåligt underlag att snöröjningen inte kan hantera situationen.

Vi står i ett läge där en redan dålig situation förvärras, och då måste det tillföras mer pengar. Statsrådet säger att det aldrig har gjorts så stora investeringar i vägnätet som nu. Fine, men det är alldeles uppenbart att det inte räcker. Rapporten visar ju på en skrämmande utveckling om man inte ökar takten på underhållet av det svenska vägnätet.

Fru talman! Tack, Magnus Jacobsson och naturligtvis också Thomas Morell, för engagemanget! Det är otroligt viktigt.

Det är viktigt att komma ihåg att det aldrig har satsats så mycket på det svenska vägnätet som nu. Trafikverket har aldrig tidigare haft så mycket pengar för att underhålla det svenska vägnätet. Den nationella planen innehåller 100 miljarder mer än när Moderaterna styrde landet. Då hade vi en regering ledd av Moderaterna, vilket Sverigedemokraterna tycker vore bäst för Sverige, som prioriterade skattesänkningar före satsningar på infrastrukturen.

Här står vi nu efter år av underinvesteringar, då man lät bli att satsa på järnväg och på vägar. Detta hämtar vi nu hem med stora satsningar. Men trafiken ökar, behoven ökar och inte minst ökar andelen godstransporter.

Framför allt för dem som tror att allt löser sig med satsningar på vägar vill jag ta exemplet väg 40 mellan Göteborg och Borås, en av de tyngst trafikerade sträckorna i Sverige i dag. Snart kan man inte sätta in fler bussar eller mer transporter där därför att det är för tätt.

Där är lösningen att göra järnvägssatsningar, såsom vi aviserade, Göteborg-Borås. Det är en otroligt viktig del i det som sedan blir byggandet av nya stambanor. Jag noterar att Sverigedemokraterna är motståndare till byggandet av nya stambanor. Men vi behöver satsningar för att avlasta vägnätet. Genom att bygga Norrbotniabanan eller tillföra ny kapacitet i järnvägssystemet kan vi också flytta över en hel del av de godsmängder som annars tynger det svenska vägnätet.

Vi ska givetvis också fortsätta att satsa mycket på väg. Trafikverket har i sitt inriktningsunderlag till regeringen pekat på behovet av mer väginfrastruktur. Magnus Jacobsson har här helt rätt; det kommer att behövas mer resurser till svensk väginfrastruktur.

Man ska dock komma ihåg att vi står inför ett läge där regeringen och riksdagen ska ställa sig bakom och fatta beslut om ramen för detta. Det kommer att avgöra. Nu är det lite upp till bevis för alla riksdagens partier hur mycket resurser de vill satsa på infrastruktur - eller om skattesänkningar eller annat kommer före. Det är sedan i nationell plan 2022 som ställningstagandena görs om vilka objekt det ska satsas på.

Jag tror att alla som har rest i Sverige inte minst under sommarmånaderna de senaste åren har märkt att det är fler vägarbeten än tidigare och mer underhållsarbete av järnväg. Det är för att vi har fattat modiga beslut om att prioritera att upprätthålla kvaliteten i det svenska vägnätet och järnvägen. Vi skjuter till resurser. Men efter år av underinvesteringar är behoven givetvis stora.

Det vi har gjort de senaste åren är att särskilt öronmärka resurser till vägnätet på landsbygd för att det behövs.

Men ska vi långsiktigt lösa detta handlar det om att hantera resurserna och resursbehoven till svensk infrastruktur. Sverige har en befolkning på över 10 miljoner invånare och en arbetsmarknad och en exportindustri som går bra. Vi måste därför utveckla ännu högre kapacitet i både järnvägssystem och sjöfart.

Vi måste göra förändringar som avlastar vägnätet, till exempel genom att bygga ut kapaciteten i järnvägssystemet och lägga mer gods på sjöfart. Det är så vi klarar utmaningen att säkerställa både en god trafiksäkerhet och ett stärkt svenskt vägnät.

Jag tror att utgångspunkten den kommande tiden kommer att vara en diskussion om vad som är viktigast att prioritera i detta läge. En viktig del är givetvis att stärka kvaliteten i vägnätet liksom att ha utrymme och råd att investera i till exempel nya stambanor och Norrbotniabanan för att fler transporter ska kunna gå klimatsmart.

Fru talman! Jag satt i riksdagen 1998-2002, och den debatt vi för i dag är rätt lik debatten då. Det hjälper nog inte att peka tillbaka på fornstora eller fornsmå dagar, för faktum är att vi har en situation här och nu.

Jag har haft förmånen att vara kommunalråd i en majoritetssituation i Uddevalla och förmånen att vara gruppledare i opposition. Hemma i Uddevalla var det ibland lättare att hålla igen på underhållet av fastigheterna och betala till skolan och hantera försörjningsstödet. Det ena såg man över tid medan det andra var lagstadgat.

Hos oss resulterade detta i att vi fick riva en del förskolor. Underhållet var så eftersatt att det var bättre att bygga nytt. I min enfald trodde jag att vi var lite ensamma om detta, men jag har förstått att så här ser det ut lite här och var i riket - och det oavsett politisk majoritet.

Vi tog tag i underhållsproblemen när vi bildade regering efter valet 2006, och Socialdemokraterna fortsatte med det när de vann valet åtta år senare - så jag varken förhäver mig eller förminskar någon.

Men faktum kvarstår: Vi ser samma problem i dag fast i det nationella trafiksystemet. Vi ser ett bristande underhåll som resulterar i att vägbanken tar slut. Vi ser ett bristande underhåll som gör enskilda människor oroliga när de är ute och kör på vintern.

Fru talman! Då hjälper det inte att statsrådet talar om sjöfart och järnväg. Det går inte så många tåg från Färgelanda till Uddevalla, och vi har inte jättemycket spårbunden eller kanalbunden trafik från Torp in till centrum. Sverige ser inte ut så. Järnvägen och sjöfarten har sin styrka och kan avlasta mycket av godset om rätt förutsättningar ges. Men vi kommer inte undan att hantera vägarna.

Fru talman! Jag delar statsrådets uppfattning att detta kommer att kännas i pengapungen. Hittills har de flesta partier haft ungefär samma budget - inte helt, vi ska inte ta någon ära åt ena eller andra hållet - men våra partier har haft ungefär samma budget.

Det finns dock en liten skillnad. Kristdemokraterna har de två senaste åren, efter samråd inom partiet, sagt att den så kallade bompengen i Stockholm och Göteborg inte är rolig men behövs. Jag trivs inte alls med att få betala extra när jag kör in i Göteborg. Det är ju extra tråkigt att jag kör in för att man river upp vägarna. Men jag ser att i förlängningen kommer det jag betalar när jag kör in i Göteborg att bidra till en bättre infrastruktur i Göteborg. Detta har Göteborgs stad, regionen och regeringen gjort gemensamt, till och med mellan regeringar.

Fru talman! I mycket är vi överens. Men i just denna fråga har Kristdemokraterna i sin budget och motion sagt sig vara positiva till bompeng. Jag tror inte att vi kommer att klara en HH-förbindelse eller en ny Ölandsbro utan någon form av medfinansiering. Vi kommer att få tänka nytt och låta kommuner, regioner och statsmakt arbeta tillsammans.

Fru talman! Jag efterlyser en vision. Jag saknar glöden för att lösa de problem vi har i trafiken.

Fru talman! Järnväg i all ära. Det är uppenbart att statsrådet inte har läst våra motioner. Vi säger nej till höghastighetståg men vill satsa på andra delar av järnvägen, just för att kunna få bättre godstransport. Uppe i Norrlands inland är man inte särskilt betjänt av att tåg nere i Skåne far fram i 300 kilometer i timmen. Det är ju där uppe de stora problemen finns när skogsindustrin ska ha ut sin råvara från skogen.

Lite som Magnus var inne på vad gäller dåligt vägunderhåll: Håller taket inte tätt blir huset skadat. Så ser det ut på vägarna i dag. Åker man på riksväg 26 eller E45 ser man längsgående sprickor i vägbanan och att sättningen i vägbanken gör att asfalten trycks ut i dikeskanten. Det är givet att man får skador i vägkroppen när det läcker ned vatten och frosten sedan kommer och gör sitt till.

Behovet av att rusta vårt vägnät är enormt, oavsett var vi är. Det är viktigt för vår industri och för dem som lever, bor och verkar i landet. För dem som bor i storstäder löser det sig i regel, även om man givetvis också där är i behov av ett bra vägnät. Ska vi få skogsindustrin, mindre industrier på mindre orter och livsmedelsproduktionen att fungera måste vi ha ett vägnät som fungerar.

Om vi dessutom ska nå nollvisionens mål måste vi har ett vägnät som är säkert att färdas på.

Rapporten visar dock att vi är på väg i motsatt riktning, och det bekymrar mig.

Fru talman! Jag tackar debattörerna.

Jag tänker på det sistnämnda. Tidigare tog jag exemplet Göteborg-Borås. Nu tar jag Västerdalsbanan. Vårt val att uppgradera järnvägssträckan vid Malungsfors så att skogsindustrin kan lämna över transporterna till elektrifierad järnväg var inte bara en viktig investering i utpräglad landsbygd. Det innebär också smartare transporter för skogsindustrin och 7 500 lastbilar färre om året på en sträcka som tidigare varit hårt nedsliten. Det är tufft med så mycket tung trafik, inte minst för alla som bor i området.

Det är denna poäng jag försöker göra också på samhällsnivå. Godstransportrådets analyser och Trafikanalys rapporter över godstransporterna framöver visar tydligt på ökade transportmängder, och då måste vi tänka lite smartare. Vi måste se till att vi också får en överflyttning till järnväg och sjöfart.

Därmed inte sagt att vi inte ska satsa på vägarna. Vi satsar mer än någonsin. Det har aldrig funnits så mycket resurser för att upprätthålla kvaliteten på vägarna, men det är ett högt slitage. Vi har ökade mängder trafik, och därför är det viktigt att säkra och prioritera. Vi prioriterar inte minst skogsindustrins transporter med BK4, där vi nu - vilket inte gjordes tidigare - ökar bärigheten så att man kan köra med 74 tons lastbilar på prioriterade sträckor. Detta är något som ger skogsindustrin fördelar när de ska få ut timret ur skogen, också med längre och tyngre fordon, så nog har vi en väldigt tydlig transportpolitik som till skillnad från tidigare tar sikte på näringslivets behov i hela landet, inte minst skogsindustrins men för den delen också besöksnäringens.

Jag tycker att Magnus Jacobsson resonerar klokt. Jag tycker också att finansieringsfrågan är intressant, inte minst med de stora behov som vi kan se framför oss. Detta reser frågan om vägslitageavgiften, där det har funnits ett kompakt motstånd hos flera borgerliga företrädare, Sverigedemokraterna inräknade, mot tanken att det inte bara är svenska åkerier som ska betala för transporter på svenska vägar utan också utländska åkerier. I dag görs detta i väldigt liten omfattning, inom den så kallade eurovinjetten, som krymper som Europasamarbete och där det snart bara är tre ytterligare länder som i någon mening betalar för att köra på svenska vägar.

Varför finns det en sådan tveksamhet och ett sådant motstånd mot att se till att vi har en grundläggande beskattning som gör att alla tunga transporter, som sliter ordentligt på det svenska vägnätet, är med och betalar, inte bara svenska åkerier? Varför ska inte bulgariska, litauiska, polska eller andra åkerier också betala för att de kör på svenska vägar? Den tidigare Alliansen och numera borgerliga partier har sagt att de inte vill vara med om detta. Jag förstår inte varför. Det vore ett bra sätt att se till att alla är med och betalar för det slitage som finns på de svenska vägarna. I dag är det bara svenska åkerier som gör det. Det vore ett välkommet tillskott eftersom en stor del av transporterna på våra vägar utförs av utländska åkerier.

Vi jobbar med att förbättra konkurrensförutsättningarna för svenska åkerier och se till att vi har tuffare kontroller för cabotagetrafiken och lika och bättre löner för de utländska chaufförerna, så att lönerna inte dumpas och svensk åkerinäring på det sättet konkurreras ut. Men i grunden, eftersom finansieringsfrågan lyfts upp, vilket jag tycker att Magnus Jacobsson gör klokt i, måste vi ställa oss frågan: Är det inte rimligt att de som använder våra vägar, till exempel utländska åkerier, ska vara med och betala? Det vore intressant att få ett svar från både Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna på den frågan.

Fru talman! Jag noterar att det blev ett transportpolitiskt anförande om åkerierna. Det gläder mig. Det är ett par av dem som verkligen använder våra vägar, och de är helt beroende av att vägarna fungerar. Då vill jag, fru talman, i all ödmjukhet påminna ministern om att Kristdemokraterna i åtminstone våra två senaste motioner när det gäller utgiftsområde 22 har lyft fram idén om ett nytt beskattningssystem. Vi har pekat på att man behöver ha någon form av kilometerbeskattning där man även stoppar in miljöeffekter och mycket annat. Detta har vi uttryckt i två motioner i rad.

Jag har all respekt för att det inte går att hinna med allt. Det gör inte jag heller, fru talman, men vi har två år i rad pekat på att transportsektorn borde tas först. Vi har uttryckt detta i form av att man skulle kunna ha en digital puck som ska vara placerad i rutan så att polisen, ungefär som med skattemärkena förr, kan se om den finns där eller ej. Om pucken sitter i rutan spelar det inte så stor roll vad man har för nummerskylt, utan man betalar för att man kör i Sverige. Då betalar man även om man kör på småvägar och försöker sig krångla sig fram i systemet.

Från kristdemokratiskt håll har vi, även i Almedalen, haft seminarier om detta, för vår bestämda uppfattning är att vi måste hitta nya resurser för att klara vägunderhållet. Vi måste även hitta resurser för att förbättra infrastrukturen. Till skillnad från Miljöpartiet, som stod här i en debatt och sa att det svenska vägnätet är färdigbyggt, anser vi kristdemokrater att vägnätet och underhållet behöver förbättras. Vi har pekat på två olika finansieringslösningar som de facto innebär att de som använder systemet är med och betalar för det.

Jag tror, fru talman, att vi från vårt håll har svarat tydligt, men vi konstaterar att vi inte kan utreda längre som parti.

Fru talman! Tack, Magnus Jacobsson, för svaret!

Jag kommer ihåg nu att Thomas Morell inte hade möjlighet att svara, men jag tänker att jag kan få ett svar från Sverigedemokraterna i ett annat sammanhang.

Jag välkomnar verkligen svaret från Kristdemokraterna, för det är den utmaningen som vi står inför. Sverige är ett exportberoende industriland. Vi är ett land som har starka behov av att upprätthålla en väl fungerande infrastruktur och se till att exportindustrin har goda möjligheter att kompensera. Vi är ett stort land, och det är ibland en konkurrensnackdel eftersom det leder till fler transporter. Låt oss kompensera detta genom att ha smartare och effektivare transporter och samtidigt - självfallet - hållbara transporter. Det är därför vi jobbar med biobränsle och reduktionsplikten. Det är därför vi jobbar med elektrifiering, och nu påskyndar vi det med Elektrifieringskommissionen. Och det är därför vi jobbar intensivt ihop med fordonsindustrin, inte minst Scania och Volvo, som nu elektrifierar fordonen.

Vi planerar för byggandet av elvägar men bygger också ut vägelen, det vill säga laddinfrastrukturen. På det sättet ser vi till att vi får hållbara transporter. Men vi har också effektiviteten, och då ligger det i sakens natur att det kommer att vara kostsamt. Till viss del kommer transportköparna att få vara med och betala för detta. Det finns inga fria transporter, brukar jag säga, och det är viktigt att komma ihåg. Men vi kan fundera över finansieringsförutsättningarna, och det är därför frågan om vägslitageavgiften är viktig.

Jag tror att det är väldigt enkelt för alla att inse behovet av att, efter år av underinvesteringar, satsa mer på både järnvägsunderhåll och vägunderhåll. Jag vill ändå, för säkerhets skull, i detta sammanhang säga att det kommer att vara en avvägning när ramen väl är satt för hur mycket vi behöver satsa på nyinvesteringar, vare sig det är nya vägar eller järnvägar eller farledsfördjupningar. Transportsektorn behöver utvecklas; det är vi alldeles säkra på.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.