Utvisning på grund av brott

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Anti Avsan har frågat mig vilka omständigheter och fakta som ligger till grund för mitt ställningstagande att det ska föreligga en rätt att vara kvar i Sverige när man har begått brott med ett straffvärde på mellan sex och tolv månaders fängelse.

Han har också frågat om jag kan instämma i bedömningen att det är rimligt att använda det utrymme som finns i Sverige för att i första hand ta emot människor som är laglydiga och om jag kan instämma i bedömningen att det i de fall det rimligen inte kan avgöras om det längre fram i tiden föreligger verkställighetshinder är lämpligt att frågan avgörs när verkställighet av utvisningen aktualiseras.

Slutligen har han frågat vilka omständigheter och fakta som ligger till grund för mitt ställningstagande att åklagare inte ska ha en skyldighet att ta upp frågan om utvisning.

Jag vill börja med att förtydliga att det inte finns någon ovillkorlig rätt att vara kvar i Sverige för personer som begått brott med ett straffvärde på mellan sex och tolv månaders fängelse. Det handlar alltid om en bedömning i det enskilda fallet av om en utvisning är en rimlig rättsverkan av det brott som begåtts. Det är en bedömning som domstolarna har att göra och där det ingår ett flertal avvägningar.

Ett grundläggande krav är att utlänningen döms till en svårare påföljd än böter. Om den som döms inte tidigare har gjort sig skyldig till brott ställs det som huvudregel högre krav på brottets allvar. Av förarbeten och praxis framkommer att straffvärdet för brottet normalt sett ska överstiga fängelse i ett år. Domstolen kan dock besluta om utvisning även om brottet har ett lägre straffvärde, till exempel om det rör sig om brott mot barn, mened eller övergrepp i rättssak.

Den ordning vi har i dag är väl avvägd och säkerställer en rimlig proportionalitet mellan brott, påföljd och särskild rättsverkan i form av utvisning. Det bör krävas ett mer allvarligt brott eller en risk för fortsatt brottslighet för att man ska besluta om utvisning, särskilt i fall där det rör sig om tidigare ostraffade personer.

Ett beslut om utvisning ska inte fattas om det står klart att det finns hinder för att verkställa beslutet. Det är därför befogat att den domstol som överväger att besluta om utvisning tar hänsyn till om det finns sådana omständigheter. För att få underlag inför bedömningen kan domstolen inhämta yttrande från Migrationsverket.

Slutligen ser jag inte att det behöver införas en skyldighet för åklagare att yrka utvisning i alla brottmål där det kan vara aktuellt. Vid utredningar som rör allvarlig eller upprepad brottslighet som begåtts av en person som inte är svensk medborgare ska åklagaren enligt myndighetens riktlinjer alltid överväga och ta ställning till frågan om utvisning. Om åklagaren kommer fram till att brottsligheten är sådan att utvisning kan komma i fråga ska han eller hon som regel framställa ett sådant yrkande. Jag anser att åklagaren, som är väl insatt i omständigheterna, kan avgöra när ett sådant yrkande ska framställas.

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I alla samhällen är det viktigt att motverka brottslighet. Det är också viktigt att människor som söker sig till Sverige vet att brottslighet inte accepteras här. För den som inte är svensk medborgare finns det inte en självklar rätt att stanna i Sverige om personen i fråga har gjort sig skyldig till brott. Frågan är var gränsen ska dras, och det är det interpellationen handlar om - förutom hur reglerna kring utvisning på grund av brott kan bli mer konsekventa och att lika fall ska behandlas lika.

Anledningen till att jag ställt de nu aktuella frågorna till justitieministern är att vi moderater anser att fler fall ska kunna leda till utvisning på grund av brott. Vi moderater har föreslagit att utländska medborgare som begår brott med ett straffvärde motsvarande minst sex månaders fängelse ska kunna utvisas utan hänsyn till eventuell återfallsrisk och enbart på grund av det allvar som bör tillmätas sådan brottslighet. I dag går gränsen vid ett straffvärde motsvarande ett års fängelse eller mer.

Vi moderater har även föreslagit att frågan om verkställighet ska prövas i anslutning till att utvisning ska ske, detta för att undvika spekulationer i fråga om verkställighetshinder - i många fall lång tid innan verk-ställigheten aktualiseras. Slutligen har vi moderater föreslagit att åklagare ska ha en skyldighet att ta upp frågan om utvisning om frågan om utvisning kan aktualiseras. Vi tycker att dessa förslag är helt rimliga, och vi har tittat på en mängd olika avgöranden från domstolar och på hur reglerna faktiskt tillämpas.

Dagens bestämmelser innebär att en utlänning får utvisas ur Sverige om han eller hon döms för ett brott som kan leda till fängelse. Utlänningen får dock utvisas endast om den utdömda påföljden är svårare än böter och det kan antas att den dömde kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet här i landet - då kan det också vara fråga om kortare straff än sex månader - eller om brottet är så allvarligt att han eller hon inte bör få stanna kvar i Sverige. Utvisning på den senare grunden förutsätter normalt, precis som jag nämnde tidigare, att brottet har ett straffvärde motsvarande minst ett års fängelse.

Det finns även andra frågor som ska bedömas, till exempel frågan om verkställighetshinder. En del där är om den dömde riskerar dödsstraff, kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Den skyldighet som finns för domstolen att självmant pröva om förutsättningar för utvisning föreligger är väldigt svår att uppfylla om åklagaren inte har framställt ett yrkande och även bifogat exempelvis domar från andra länder eller brottsregisterutdrag om det kan vara ett skäl att anse att det föreligger risk för fortsatt brottslighet. Om åklagaren inte gör det jobbet har domstolen inte den kunskap som krävs för att man ska kunna utvisa en person.

När det gäller själva åklagarens skyldighet är det kanske inte riktigt så som justitieministern säger, utan det är när det gäller allvarlig eller upprepad brottslighet som åklagaren ska överväga och ta ställning till frågan om utvisning. Kommer åklagaren fram till att brottsligheten är sådan att utvisning kan komma i fråga ska denne som regel framföra ett sådant yrkande.

Herr talman! Jag tror att Anti Avsan och jag är överens om grundförutsättningarna. Signalen ska vara väldigt tydlig: Om du begår brott i Sverige och inte är svensk medborgare ska du också kunna utvisas. Frågeställningen gäller var man ska dra gränsen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När Anti Avsan nu kommenterar mitt interpellationssvar noterar jag att han lite grann glider ifrån den framställning han gjorde i interpellationen. I interpellationen skrev han nämligen att det finns en rätt att vara kvar i Sverige om man får ett fängelsestraff som är på mellan sex månader och ett år. Det är ju fel. Det finns ingen rätt att vara kvar i Sverige om man får ett straff som ligger på mellan sex månader och ett år. Det är inte korrekt, utan det är en bedömning domstolen gör i det enskilda fallet baserat på vilket brott det handlar om och även omständigheterna. Brott med ett lägre straffvärde kan då också medföra utvisning. Till exempel kan ficktjuvar utvisas, vilket också sker.

Anti Avsan vet ju hur förhållningssättet är, juridiskt utbildad som han är. Han vet också att det inte är några nya regler som tillkommit. Jag förstår faktiskt inte alls varför han i interpellationen talar om mitt ställningstagande.

Det är för det första fel i sak. Det finns ingen rätt att få vara kvar i Sverige om man döms till fängelse mellan sex månader och ett år, utan det bedöms i varje enskilt fall. För det andra är detta inga regler som jag har hittat på. Det är regler som har funnits i Sverige under många år, under såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar. Man har hela tiden sagt att regelverket är väl avvägt.

Så sent som den 1 maj 2014 gjordes några mindre justeringar av detta lagrum av den tidigare borgerliga regeringen och Beatrice Ask. Hon valde då att inte ändra lagrummet i sak.

Jag noterar också att Anti Avsan själv satt i justitieutskottet under förra mandatperioden och då röstade emot förändringar på just de punkter som han nu för upp. Riksdagen behandlade nämligen motioner i den riktningen.

När han nu är i opposition ändrar han sig plötsligt och misstolkar dessutom, enligt min uppfattning, regelverket. I varje fall är det vad interpellationen ger uttryck för.

Slutligen vill jag säga något om åklagarnas ansvar. Åklagarna ska självklart yrka på utvisning när det är motiverat. Jag tror inte att vi har några som helst meningsskiljaktigheter om detta. Men min uppfattning är att det måste vara åklagarnas bedömning. Jag litar på våra åklagare, och jag vill inte skriva dem på näsan i alltför stor utsträckning. Det är jag inte intresserad av. Jag litar på att de gör korrekta och väl avvägda bedömningar.

Det är viktigt att vi låter proffsen vara proffs när vi har med svensk statsförvaltning att göra. Och åklagarna är proffs. Låt oss därför lita på dem.

Herr talman! Jag väljer inte att missförstå justitieministern. Men även om vi är helt överens om att det inte finns någon ovillkorlig rätt att stanna kvar i Sverige, eller en villkorlig rätt under vissa förutsättningar, har man rätt att vara kvar, trots att man har begått brott, om man är föremål för prövning i en brottmålsprocess och domstolen finner att det inte finns skäl till utvisning.

Situationen i Sverige vad gäller flyktingkrisen och antalet människor som vill komma hit är justitieministern naturligtvis väl medveten om. Han har i olika sammanhang gett uttryck för att söktrycket på Sverige är väldigt högt och att många vill komma hit. I det perspektivet kan man fråga sig om det är rimligt att människor ska få vara kvar i den omfattning som de nuvarande reglerna faktiskt innebär när det finns andra människor som är helt laglydiga. Vi har ju inte precis utrymme för att ta emot alla, vilket även justitie- och migrationsministern har sagt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är ganska svårt att komma åt människor som kommer hit i flyktingströmmarna. Justitieministern känner säkert också till att exempelvis så kallade gatubarn - i många fall unga vuxna män - kommer hit från många olika länder och begår brott. Där finns det särskilda problem med verkställigheten. De länder som de antas komma ifrån eller kommer ifrån vill många gånger inte ta emot dem.

Alla som kommit hit i den situation som vi har upplevt under en längre tid har faktiskt inte viljan att arbeta och göra rätt för sig, vilket dock de allra flesta vill. Det är väldigt tråkigt. Därför finns det skäl att titta närmare på detta.

Vår uppfattning är att en översyn av regelverket bör avse samtliga förutsättningar för utvisning. Möjligheterna att utvisa den med anknytning till Sverige, till exempel genom familj, ska precis som i dag vara mer begränsade än för den som saknar sådan anknytning. Man kan dock diskutera hur begränsade utvisningsmöjligheterna ska vara. Det gäller särskilt om det brott som har begåtts riktar sig mot någon av de personer som anknytningen till Sverige bygger på.

Som jag nämnde tidigare har jag tittat på olika rättsfall och har som exempel kunnat peka på ett fall där en person dömdes till fängelse i tio månader för misshandel vid två tillfällen. Där framställdes det inte något yrkande över huvud taget från åklagaren.

Ganska nyligen framkom det att en åklagare under huvudförhandlingen hade återtagit ett yrkande om utvisning i ett mål där en 13-årig flicka hade blivit utsatt för en våldtäkt som gärningsmannen dömdes för. I medierna har åklagaren sagt: Gärningsmannen hade trots allt etablerat sig väl i landet, och det gick bra för honom. Då kändes det oskäligt att yrka på utvisning.

Det finns ganska många andra exempel när det gäller den faktiska tillämpningen, och jag kan nämna ett till. En person dömdes till fängelse i två år och sex månader för grov misshandel av en kvinna som för tillfället var gravid. Det förelåg inte verkställighetshinder. Men kvinnan väntade gärningsmannens barn. Hon hade uppgett att hon ville att gärningsmannen i framtiden skulle ha kontakt med barnet, och gärningsmannens föräldrar och syskon fanns i Sverige. Där yrkades det inte på utvisning.

Herr talman! Om jag hade varit Anti Avsan kanske jag hade funderat lite över hur pass långt jag som riksdagsledamot ska gå in på och kommentera enskilda ärenden. Jag kan inte göra det som justitieminister och tänker heller inte göra det.

Jag konstaterar bara att premissen för den här interpellationen inte är korrekt. Det finns ingen rätt att vara kvar i Sverige om man döms till fängelse i sex månader och upp till ett år. Ändå är det precis det som står i interpellationen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Den första fråga som jag får är: På vilka omständigheter och fakta har ministern baserat sitt ställningstagande att det ska föreligga en rätt att vara kvar i Sverige om man har begått brott med ett straffvärde på mellan sex och tolv månaders fängelse?

För det första: Det finns ingen sådan rätt att vara kvar i Sverige. För det andra: Mitt ställningstagande? Det låter som att jag har hittat på det. Det är dubbelfel. Det här är regler som har funnits i Sverige under lång tid, under både borgerliga och socialdemokratiska regeringar, så interpellationen bygger i grunden på en missuppfattning, enligt min uppfattning.

Svenska domstolar beslutar om utvisning i 600-700 fall om året - och så har det legat stabilt de senaste tio åren - framför allt för stöld och grov stöld men också många fall av narkotikasmuggling. Det är inte knutet till asylsökande, som Anti Avsan försöker ge intryck av i sitt inlägg. Det är inte så att de flesta utländska medborgare som begår brott är asylsökande, utan här handlar det om utländska medborgare som tar sig in i Sverige. De kanske ger sig ut på olika stöldturnéer, gör inbrott på svensk landsbygd, tar hand om så mycket stöldgods som möjligt och försöker sedan forsla ut det till exempelvis Baltikum, till Polen eller andra länder. Det kan också vara människor som ägnar sig åt narkotikasmuggling. Det handlar alltså inte i första hand på något sätt om asylsökande, så jag förstår faktiskt inte varför Anti Avsan väljer att lyfta upp just den frågan i interpellationen.

Sedan har vi bekymmer med gatubarnen från Nordafrika, som vi misstänker i första hand kommer från Marocko. De är oftast inte asylsökande, utan de uppehåller sig i Sverige, har uppehållit sig under ganska lång tid i Europa i en ganska kringflackande tillvaro och har under den tiden begått ett antal brott. När de då döms för brott har vi bekymret att inte kunna utvisa dem till deras hemland, för som Anti Avsan säger har det varit ett problem att få till stånd ett samarbete med Marocko.

Både jag och inrikesministern träffade Marockos talman i början av året, och inrikesministerns statssekreterare var på plats i Marocko för ungefär en månad sedan.

Vi är på väg att sätta ihop en särskild kommitté som ska behandla dessa ärenden efter hand så att vi kan få ett fungerande samarbete och så att Marocko kan ta emot sina egna medborgare, för det är givetvis en självklarhet att man ska göra det i det internationella system vi har.

Det här är ofta svåra bedömningar. Som helhet fungerar regelverket bra. Jag litar som sagt på åklagarnas och domstolarnas omdöme. Man kan alltid dra fram enskilda fall som man kan ha synpunkter på, men jag tänker inte gå in i en sådan detaljdiskussion.

Signalen måste emellertid vara klar. Begår man brott i Sverige och inte är svensk medborgare löper man stor risk att utvisas.

Herr talman! Att jag skrev "ställningstagande" i interpellationen bygger på att jag uppfattade det som justitieministern skrev i sitt svar på en skriftlig fråga från Johan Forssell, Moderaterna, som ett ställningstagande. Det är kanske inte så konstigt.

När jag talar om "rätt att vara kvar i Sverige" blir det konsekvensen med anledning i varje fall av bedömningen beträffande brotten och av om de ska föranleda utvisning. Om man inte utvisas från Sverige i en situation där man har dömts för ett brott där straffvärdet motsvarar fängelse i mellan sex månader och ett år blir konsekvensen att man har rätt att vara kvar här, i varje fall av den anledningen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag har inte påstått att detta handlar om asylsökande. Det handlar om alla människor där frågan om utvisning kan vara aktuell. Frågan aktualiseras enligt min mening av att det är många hederliga människor som söker en fristad i Sverige men kanske inte får plats eftersom vi inte kan ta emot alla, och det är därför vi hanterar flyktingkrisen som vi gör. Då är det rimligt att fundera om vi ska vara så generösa med att låta dem som har begått brott vara kvar.

Det här med åklagarens skyldighet vore bra också av många andra skäl. Det handlar även om straffmätning och påföljdsval för den som ska vara kvar. Det är bra för domstolen att veta om en person har gjort sig skyldig till brott tidigare, för det är sådant som är värdefullt att ta fram när det gäller frågan om utvisning. Även beträffande personer som har begått brott i andra länder är det till stor nytta i den vanliga rättstillämpningen och dömandet i domstolar. Det har jag egen erfarenhet av.

Slutligen önskar jag justitieministern en trevlig sommar.

Herr talman! Anti Avsan säger att vi inte ska vara så generösa med att låta folk vara kvar. Min bestämda uppfattning är att vi inte är det. Vi är inte generösa med att låta folk som har begått brott vara kvar i Sverige. Vi är i varje fall inte generösare nu än under den borgerliga tiden, då vi hade exakt samma ordning, som Anti Avsan försvarade när Moderaterna satt i regeringsställning.

Signalen måste vara klar. Kommer man till Sverige och inte är svensk medborgare och begår brott löper man stor risk att utvisas. Det kan också ske även om straffvärdet ligger på mellan sex månader och ett år.

Vi utvisar i hög utsträckning till exempel ficktjuvar och andra som begår stölder. Merparten av dem vi utvisar begår just denna typ av tillgreppsbrott.

Detta är inte mitt ställningstagande, utan det är en praxis som har funnits under lång tid och som har försvarats av både borgerliga och socialdemokratiska regeringar.

Det regelverk som finns är väl avvägt. Samtidigt måste vi vara tydliga med att Sverige har en bestämd hållning mot dem som kommer hit och begår brott: Risken är stor att man får återvända till sitt hemland.

Frågeställningen om Marocko och problemet att kunna återsända personer till vissa länder hanterar vi så gott vi kan. Det är också ett stort bekymmer.

Blanda inte ihop denna fråga med asylfrågan, för de allra flesta utländska medborgare som begår brott är inte asylsökande.

Slutligen önskar jag Anti Avsan en trevlig sommar.

Överläggningen var härmed avslutad.