Utredningen om privat initiativrätt

Svar på interpellation

Fru talman! Hampus Hagman har frågat mig vilka förslag till förändringar i plan- och bygglagen från utredningen om privat initiativrätt som regeringen kommer att föreslå för riksdagen. Han har även frågat när regeringen kommer att lägga fram dessa förslag för riksdagen.

Frågan om privat initiativrätt är, som interpellanten framhåller, angelägen. Det är anledningen till att Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet de gröna i januariavtalet har slagit fast att nya regler om utökade möjligheter för privat initiativrätt ska införas.

Frågan om vilka förslag till förändringar i plan- och bygglagen som regeringen kommer att föreslå för riksdagen bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Jag kan konstatera att remissinstanserna på ett övergripande plan i allmänhet är positivt inställda till Översiktsplaneutredningens förslag. Det finns samtidigt vissa kritiska synpunkter på förslagen. Det innebär att det finns flera detaljfrågor som behöver klaras ut innan regeringen kan lägga fram en proposition om privat initiativrätt.

Utredningens förslag medför att nya arbetsuppgifter tillkommer för länsstyrelserna. Hur dessa förslag ska finansieras behöver beredas inom ramen för budgetprocessen. Först därefter kan regeringen lägga fram en proposition om privat initiativrätt.

Fru talman! Tack för svaret, bostadsminister Per Bolund!

Alldeles före jul tog byggnadsnämnden i min hemstad Göteborg beslut om vilka detaljplaner man ska börja arbeta med under 2020. Under detta år kommer arbetet med 46 detaljplaner att startas, och det är förstås jättebra - de innehåller bostäder, skolor och kontor med mera - men vi måste också påminna oss om att dessa har legat på kö under lång tid. Långt innan detaljplanearbetet börjar tar nämligen kommunen beslut om något som kallas planbesked. Det är då kommunen meddelar om den över huvud taget tänker arbeta med den föreslagna detaljplanen.

För alla de bostäder, kontor, lokaler och förskolor som finns i startplanen ligger alltså det första beslutet - planbeskedet - några år bakåt i tiden, ibland tre fyra år. Detta är inget nytt; under den förra mandatperioden satt jag i byggnadsnämnden i Göteborg. Ofta när vi lämnade planbesked meddelade vi att planeringen skulle börja om två till tre år.

Vi pratar ofta i politiken om att tiden mellan idé och inflyttningsklar bostad måste blir kortare. Vi pratar också om att tiden det tar att planera bostäder måste bli kortare, och vi pratar ofta om de långa överklagandetiderna. Men vi måste även arbeta bort de långa väntetiderna mellan idé och att arbetet ens börjar.

Långa väntetider i detta skede är inte heller unikt för Göteborg. Tvärtom har nästan alla kommuner en så kallad plan-kö. Vanligen handlar det om två år av ren väntetid, men det finns exempel på att det kan ta betydligt längre tid än så - ibland upp till fem år. Vad händer då under denna väntetid? Inte särskilt mycket, och det är bland annat det min interpellation handlar om: Hur ska tiden mellan ett positivt planbesked och faktiskt påbörjat arbete användas bättre?

Vi behöver fler bostäder, och våra företag behöver fler kontorslokaler. Vi behöver fler äldreboendeplatser, och på många håll i landet behöver vi också nya skolor och förskolor. Då behöver planeringen av dessa gå fortare.

I den utredning om privat initiativrätt som kom för ganska exakt ett år sedan lämnas flera förslag på hur väntetiden mellan planbesked och formell planstart ska kunna användas bättre. Utredningen föreslår att det bör införas en bestämmelse i plan- och bygglagen om att kommunen ska redovisa sin bedömning av vilket planeringsunderlag som kan behövas. Det skapar möjlighet för den som vill bygga att själv bidra med detta planeringsunderlag under väntetiden. Utredningen föreslår också att planintressenten ska kunna inhämta yttrande från länsstyrelsen för att minska risken att det behövs stora kompletteringar av detaljplanen i ett senare skede. Båda dessa förändringar skulle kunna leda till en snabbare detaljplaneprocess.

Utredningen om privat initiativrätt lämnades till regeringen för ett år sedan. Den remitterades ut, och svaret från remissinstanserna kom in före sommaren. Jag undrar helt enkelt vad som har hänt sedan dess. Vilka förslag kommer regeringen att gå vidare med? Trots att det nu har gått ett halvår sedan remissvaren kom tillbaka kan regeringen inte ge några besked. Slutsatsen får väl bli att det inte är enbart byggprocesserna som präglas av långa väntetider utan att någonting händer.

Fru talman! Jag tackar Hampus Hagman för att han har ställt en intressant och viktig interpellation.

Sverige lider i dag av en enorm bostadsbrist. Låt mig illustrera med Göteborg, som både Hampus Hagman och jag kommer ifrån. Där konstaterar nämligen kommunen i sin bostadsförsörjningsrapport för 2018 att en grov uppskattning är att det behövs 4 000-5 000 nya bostäder årligen för att komma till rätta med bostadsbristen.

Ett annat sätt att beskriva bristen i Göteborg är att titta på efterfrågan på hyresrätter. Antalet aktivt sökande på Boplats Göteborg, som är stadens bostadsförmedling, var år 2016 drygt 76 000. Av dessa var det knappt 17 000 personer boende i Göteborg som saknade fast bostad. Drygt 6 000 har angett att de bor i andra hand, och drygt 10 000 har angett att de är inneboende. Det är alltså 17 000 personer, fru talman, som saknar stabila bostadsförhållanden i Göteborg.

Ingen siffra ger en komplett bild av bostadsbristen, men man kan säga att varje siffra ger samma bild, nämligen att bristen är enorm. Bristen finns inte heller bara i Göteborg; i Boverkets bostadsmarknadsenkät för 2019 angav 240 av 290 kommuner att de hade bostadsbrist.

Orsakerna till bostadsbristen är komplexa och omfattande, men en förklaring man ofta möter när man är ute och träffar byggare, fastighetsägare och andra aktörer är tiden det tar från idé till färdigt hus. Trots att det finns byggare som vill och kan bygga och människor som behöver någonstans att bo tar det alltför lång tid att få till färdiga bostäder. Dagens Nyheter gjorde 2016 en granskning av samtliga 25 000 bostäder i lägenhetshus som byggdes klart året före. Granskningen visade att det i snitt tar tio år från det att en kommun fattar beslut om markanvisning eller detaljplaneprocess till att det blir en färdig bostad.

Fru talman! Nu tar ju inte detaljplaneprocessen, som den här interpellationsdebatten handlar om, tio år, men enligt Sveriges Kommuner och Regioners öppna jämförelser från 2018 är mediantiden knappt två år bara för detaljplanen. Nästan var tionde kommun anger en mediantid över tre år. Riktigt intressant i öppna jämförelser blir det när man tittar på de kommuner som har antagit fler än tio detaljplaner och har längst mediantid, för där finns nästan uteslutande kommuner med mycket byggande.

Detta, fru talman, skulle jag säga tyder på att långa handläggningstider för detaljplaner åtminstone till en del beror på kapacitetsbrist i kommunens planprocesser. Där fler vill bygga tar det också längre tid. Ett sätt att komma åt kapacitetsbristen är att tillåta privat initiativrätt. Då frigörs inte bara kommunens resurser, utan byggaktören kan själv tidigt vara med och utveckla planerna för att få ned tiden.

Min första fråga till statsrådet är därför tämligen lik den som Hampus Hagman ställde, fru talman: Inom vilken tidsram är statsrådet beredd att stärka och tydliggöra möjligheten för byggaktörers initiativrätt? Och ska man tolka statsrådets svar på interpellationen som att det är aktuellt tidigast i och med nästa ordinarie budgetberedningsprocess?

Fru talman! Jag får börja med att tacka Hampus Hagman för att han har lyft upp denna fråga så att vi kan diskutera den. Samtidigt konstaterar jag att Hampus Hagman i ganska stor utsträckning slår in en vidöppen dörr i detta fall. Det är ju inte så att privat initiativrätt inte är någonting som regeringen arbetar med. Det är ju inte så att det inte finns beslut om detta ska genomföras.

Vem som helst - även Hampus Hagman - kan läsa januariavtalet och konstatera att det finns en punkt som klart och tydligt säger att privat initiativrätt ska genomföras. Det innebär självklart att det kommer en proposition med detta innehåll. Vi har en utredning som har kommit med förslag, och som vanligt behöver dessa förslag beredas inom Regeringskansliet.

Det är ju ett kärt ämne för oppositionen att låtsas som att man inte skulle behöva ha denna omständliga beredning inom Regeringskansliet - där man faktiskt försöker att lösa olika målkonflikter - om bara oppositionen satt i regering. Det är väl värt att påminna sig om att det faktiskt var precis detta som Regeringskansliet ägnade sig åt även på den tid då Kristdemokraterna och Moderaterna satt i regering och att det ibland tog lite tid att gå från utredningsförslag till färdig proposition just eftersom det fanns olika former av målkonflikter.

Det är väldigt tydligt från regeringens sida, och i januariavtalet, att vi ska gå fram med förslag på detta område. Samtidigt finns det en del remisssynpunkter som vi har ansvar att ta hänsyn till. Det är därför - just för att få reda på tveksamheter och problem som kan behöva lösas - som vi gör en remissomgång och tar in remissynpunkter.

Jag säger inte att det kommer att avgöra frågan, men i detta fall finns det till exempel kommuner som är tveksamma till att kommunen i ett planbesked på planintressentens begäran ska yttra sig över vilket planeringsunderlag som kan behövas. De tror att det kan leda till merarbete med att kvalitetsgranska underlaget innan kommunen har börjat arbeta med förslaget till detaljplan.

Det finns också några kommuner och länsstyrelser som är negativa till att planintressenter på egen hand, med kommunens planbesked som grund, ska kunna inhämta länsstyrelsens synpunkter på vilket planeringsunderlag som ska behövas.

Jag nämnde i mitt svar att det om det ska vara möjligt att genomföra detta också krävs att länsstyrelsen har kapacitet att hantera de förfrågningar som kommer in. Utan mer resurser är risken stor att det man förkortar i tid hos kommunen i stället fastnar i långa hanteringstider hos länsstyrelserna. Det är ju en utveckling som ingen är betjänt av, eftersom vårt gemensamma intresse är att vi ska förkorta hanteringstiden så att vi kan gå snabbare till byggprojekt.

Det är också viktigt att se att det finns instanser i den andra ändan som inte tycker att utredningens förslag går tillräckligt långt. Även dem har vi ett ansvar att lyssna på.

Till exempel har flera byggföretag och deras intresseorganisationer motsatt sig kravet på att planläggningen måste vara förenlig med översiktsplanen och länsstyrelsens granskningsyttrande för att länsstyrelsens synpunkter ska få inhämtas.

Fastighetsägarna anser att det behövs ytterligare utredning för att beslut som fattats av såväl riksdag som regering samt lydelser i januariavtalet ska uppfyllas.

Det finns alltså en ganska bred spännvidd i uppfattningen om hur man ska tolka begreppet privat initiativrätt och vilket innehåll man ser inom det ramverket. Vi är ju i en situation där det inte finns någon entydig definition av vad som är privat initiativrätt, utan det är detta som regeringen i samband med januariavtalet och i det fortsatta arbetet tänker komma fram till.

Jag är angelägen om att vi ska kunna komma till handling. Januariavtalet ska genomföras. Vi har intentionen att genomföra varje punkt i januariavtalet, och där ingår även punkten om initiativrätt.

Sedan kan vi konstatera att detta är långt ifrån det enda vi gör. Vi har en övergripande regelöversyn, och vi har redan gått fram med förslag om större komplementbostadshus, en utvecklad översiktsplanering och liknande. Vi kommer att fortsätta att arbeta även med privat initiativrätt.

Fru talman! Jag tackar åter Per Bolund för svaren.

I mitt förra anförande framhöll jag att väntetiden mellan planbesked och att arbetet påbörjas måste användas bättre. Som jag sa ligger denna väntetid i dag på i snitt två år Det finns exempel på att det ibland går mycket fortare, men det finns också exempel på att det går mycket långsammare. Genom att skapa bättre förutsättningar för den som vill bygga själv att göra de utredningar som är nödvändiga kan denna väntetid användas bättre och arbetet gå mycket fortare.

Men det finns fler fördelar. Det är inte bara alla de som letar efter en bostad eller de företag som letar efter nya kontorslokaler som vinner på ett effektivare planeringsarbete, utan även kommunerna har mycket att vinna på detta. Som jag nämnde tidigare arbetas det hårt ute i kommunerna. Planeringskapaciteten ligger förmodligen väldigt nära taket i många av våra kommuner, och trycket är högt. Genom att låta fler bidra i planeringen kan de hårt belastade kommunerna avlastas och de begränsade planeringsresurserna användas mycket bättre.

Det är också så att ett arbetssätt där planintressenten får möjlighet att göra en större del av utredningsarbetet innebär att risken för kommunerna minskar om konjunkturen viker. Om byggandet skulle minska kraftigt riskerar i dag de kommuner som har byggt upp stora planeringsorganisationer att i stället sitta med stora övertaligheter att hantera.

Det är intressant att utredningen konstaterar att det egentligen redan i dag är möjligt för planintressenterna att bidra med planeringsunderlag men att detta samtidigt behöver framgå uttryckligen av plan- och bygglagen. Det är bra därför att bedömningarna runt om i landet skiljer sig åt - vissa kommuner är flexibla; andra är restriktiva.

Därför är jag glad och tycker att det är bra att regeringen ändå uttrycker att detta är en angelägen fråga, trots att vi kanske inte får några besked här i dag om vad som faktiskt kommer att hända.

Per Bolund tog upp frågan om kostnader för länsstyrelserna och hävdade att detta är en kostnadsfråga. Det kan diskuteras, men eftersom vi är eniga om att frågan är angelägen undrar jag om regeringen inte redan nu kan gå fram med de delar som inte riskerar att innebära några ökade kostnader. Dels handlar det om det nämnda förtydligandet i PBL om att planintressenten faktiskt får bidra, dels handlar det om att kommuner ska ge besked om vilket planeringsunderlag som kan behövas redan i planbeskedet.

Dessa förslag står och faller inte med varandra. Även om helheten förstås är bäst vore bara dessa förändringar ett stort steg framåt.

Finns det möjlighet att - om man nu oroar sig för kostnadsutvecklingen - gå fram med enskilda delar i utredningen?

Fru talman! Statsrådet talade om en vidöppen dörr. Man kan säga att det inte räcker med att dörren är öppen; någon måste också gå igenom dörren.

Statsrådet och jag har haft några meningsutbyten i denna kammare om regeringens reformtakt, eller brist på reformtakt, inom bostadspolitiken. Man kan väl konstatera att skrivningarna i januariöverenskommelsen om att snabba på byggprocessen är bra, men bra skrivningar kommer inte att lösa bostadsproblemen om de inte också konkretiseras i skarpa förslag.

Enligt utredningen uppskattas den extra arbetsbördan för länsstyrelserna till tre årsarbetskrafter eller 3 miljoner kronor årligen. Med all respekt, fru talman: Länsstyrelsernas totala anslag låg enligt regleringsbrevet för 2020 på 3,2 miljarder. Det är alltså 3 miljoner som ska sättas i perspektiv till 3 miljarder kronor. Det handlar alltså om en resursökning till länsstyrelserna på knappt 1 promille.

Fru talman! Utredningens delbetänkande lämnades i januari 2019. Att statsrådet ett helt år senare hänvisar till budgetfrågor som skäl till att reformen dröjer säger i mitt tycke mer om statsrådets dådkraft än om budgetproblemets oöverkomlighet. Det är en sak att lova reformer och en annan sak att lägga fram skarpa förslag.

Jag tror att vi i denna kammare kommer att få återkomma till regeringens reformtakt, eller brist på reformtakt, inom bostadspolitiken. Det är som sagt en sak att dörren står vidöppen; det är en annan sak att regeringen faktiskt måste gå igenom dörren.

Med det vill jag tacka fru talman och tacka statsrådet för denna debatt.

Fru talman! Det är som bekant lätt att vara svepande i riksdagsdebatter när man inte behöver ta regeringsansvar. David Josefsson kan ju själv komma med konstruktiva förslag på vad han tycker att länsstyrelserna inte ska ägna sig åt för att ge plats för att hantera privat initiativrätt. Det är ju lagstiftning som är klubbad i den här riksdagen som länsstyrelserna är satta att hantera och som de också har fått finansiering för. En smula respekt för myndigheters arbete och att myndigheter också har ett svårt prioriteringsarbete skulle jag tycka vore på sin plats i den här kammaren.

Jag vill vara tydlig med att regeringen är positiv till utredningens förslag om privatinitiativet. Det framgår också med all önskvärd tydlighet av att privatinitiativet omnämns i januariavtalet. Enligt punkt 46 ska nya regler om utökade möjligheter för privat initiativrätt med bibehållet kommunalt ansvar för översiktsplanering, planbeslut och bostadsförsörjning införas. Därmed är frågan avgjord. Vi ska komma fram med det här. Vi har redan satt igång arbetet med att genomföra januariavtalets alla punkter, och även den här punkten kommer att genomföras.

Hur regeringens förslag kommer att utformas i detalj bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Vår preliminära bedömning är att merparten av utredningens förslag bör kunna genomföras, vilket borde vara ett positivt besked till interpellanten. Vi ser dock att det behöver tillföras resurser i budgeten, precis som det alltid är när man ställer krav på till exempel kommuner eller myndigheter att utföra ytterligare arbetsuppgifter.

Jag vill i det här sammanhanget passa på att poängtera att plan- och bygglagen och hanteringen är en helhet. Man måste se till att varje del fungerar för att man ska kunna ha en trygghet i planeringsprocessen och kunna få den att gå så fort som det över huvud taget är möjligt.

I utredningen om utvecklad översiktsplanering konstaterar man att det finns ett nära samband mellan, som man säger, förutsättningarna för privat initiativrätt och översiktsplaneringen. Nu ligger ett förslag på riksdagens bord om en utvecklad översiktsplanering.

Jag måste säga att jag blir väldigt överraskad när jag läser Kristdemokraternas respons på propositionen och läser den motion man lagt fram. Där säger man att man vill ta bort markanvisningskartan från PBL, vilket ju inte skulle innebära mindre än ett grundskott mot hela plan- och bygglagen och dess hantering och därmed i princip omöjliggöra privat initiativrätt i sin helhet.

Om man ska driva en politisk fråga är det väldigt bra om man gör det på ett sätt som är enhetligt och att man driver samma sak i två olika politiska processer. Det vore intressant att höra hur Hampus Hagman ser på det. Att i princip förstöra översiktsplaneringen är ju inte det bästa receptet för att se till att man kan använda översiktsplanen för att gå vidare just med att genomföra privat initiativrätt. Det är bra om ens politiska förslag hänger ihop.

Jag är glad över att vi debatterar privat initiativrätt. Men det är bara ett förslag på en stor och bred palett av politiska åtgärder som regeringen tillsammans med våra samarbetspartier arbetar för att genomföra just för att vi har höga ambitioner. Vi vill se ett fortsatt ökat bostadsbyggande och att kostnaderna för byggande går ned så att man bygger även för dem som har mindre tjocka plånböcker.

Vi kan konstatera att under den här regeringen och den förra mandatperioden har byggandet hamnat på en betydligt högre än nivå än det någonsin var under den tid då det var en borgerlig regering och en kristdemokratisk bostadsminister.

Detta är ett arbete som vi tänker fortsätta att fördjupa. Vi ska se till att byggandet kan hållas på en hög nivå och att vi klarar av att bygga för de behov som finns.

Fru talman! Bostadsministern säger att jag har slagit in en vidöppen dörr.

Det är väl positivt att regeringen säger sig tycka att privat initiativrätt är angeläget och att man är positiv till den. Men sedan hänvisar Per Bolund till januariöverenskommelsen. Med all respekt vill jag ändå poängtera att vi redan i dag vet att allting i januariöverenskommelsen inte kommer att genomföras, för dörren är öppen först när beslut fattas i kammaren. För att beslut ska kunna fattas i kammaren krävs det en proposition från regeringen med förslag. Det är därför jag har frågat när de här förslagen kommer. På det får jag inget svar.

Per Bolund är också väldigt intresserad av att berätta vad alliansregeringen gjorde och inte gjorde. Som i många debatter, tyvärr, slår politiska företrädare på varandra. Vår regering gjorde mycket bra, men mycket kunde ha gått fortare. Den rödgröna regeringen har också gjort en del bra grejer, men det finns också en del i övrigt att önska.

Jag var inte intresserad av att höra vad Per Bolund tyckte om alliansregeringens arbete. Jag var intresserad av vad Per Bolund tycker om att förbättra förutsättningarna att planera bostäder framöver. Det är det som den här debatten handlar om, eller borde handla om. Jag beklagar att regeringen i dag, ett år efter att utredningen kom och ett halvår efter att remissinstanserna lämnade sina svar, inte kan ge besked på den punkten.

Fru talman! Jag har gett besked. Jag har gett besked om att regeringen är positiv till utredningens förslag. Jag har gett besked om att vi bedömer att merparten av utredningens förslag kommer att kunna genomföras. Vi jobbar i samarbete med Centerpartiet och Liberalerna så intensivt som det bara går med att genomföra den punkten i januariavtalet. Det är en inslagen väg för oss.

Jag hoppas att Hampus Hagman inte misstänker att regeringen skulle ligga och vänta med förslag som är färdiga och dra ut på tiden i onödan. Det här är en punkt som vi är överens om, och då jobbar vi såklart så intensivt som det bara är möjligt med att genomföra den.

Det är viktigt att vi vet vilken verklighet vi befinner oss i. Jag är glad över att vi nu har ett bostadsbyggande som ligger på 50 000 bostäder per år, vilket ju är betydligt mycket mer än det genomsnitt som har rått ända sedan 90-talet på ungefär 30 000 bostäder per år, som kommer till bostadsmarknaden. Det är något som vi tillsammans borde kunna glädjas åt i stället för att bara ägna oss åt att kritisera.

Det är en kombination av många åtgärder som har lett dit. Vi öppnar upp för nya initiativ, till exempel privat initiativrätt. Jag tror att många ser fram emot att det kommer att levereras. Men det är bara en liten bit av en bred palett av åtgärder. Vi gör en översyn av hyresregleringen och inför ett investeringsstöd som leder till att fler nya bostäder byggs och kommer ut på hyresmarknaden med lägre hyror än vad som annars skulle ha byggts. Vi har ett ambitiöst program för regelförenkling. Vi fick en stor utredning så sent som i december som vi nu håller på att gå igenom och ska genomföra. Vi har också gett möjlighet att bygga fler komplementsbostadshus och arbetar för att få en bättre fungerande översiktsplanering. Vi ser över bygglovssystemet och genomför många andra åtgärder som kommer att krävas för att vi ska kunna ha en fortsatt hög byggtakt. Min förhoppning är att få en ännu högre byggtakt i framtiden.

Jag tycker att riksdagen har en viktig roll att fylla vad gäller att granska och komma med förslag. Men att komma med förslag som det redan finns en politisk överenskommelse om att genomföra kanske inte är det som leder till mest handling.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.