Utredningen med anledning av Lavalmålet

Fru talman! Jag tackar arbetsmarknadsministern för svaret. Jag har inte förväntat mig att det skulle vara bot mot lönedumpning att arbetsmarknadsministern skulle lagstifta. Det hoppas jag verkligen inte. Jag har utgått från att vi är överens om att vi inte ska ha statlig lönepolitik, utan när det gäller regler på arbetsmarknaden är det kollektivavtalen som ligger till grund. Jag har uppfattat att vi är överens om det och förutsätter att vi är det även framdeles. Däremot är problemet, som vi har diskuterat tidigare, att en del av det som vi har ansett gälla på svenskt område när det gäller kollektivavtal i viss mån skjuts i sank genom den här Lavaldomen. Det är inte riktigt bara så enkelt som att kollektivavtalet kanske var otydligt på den här punkten, och hur domstolen skulle ha dömt om det hade varit tydligare, som arbetsmarknadsministern till viss del här spekulerar i, vet vi inte. Det får vi ju inte svar på. Däremot fick vi svar för någon vecka sedan i en dom som kanske inte direkt är likadan, den så kallade Rüffertdomen. Den ger ju ändå ett slags inriktning. Den går i samma riktning som Lavaldomen. Man tycker i det tyska fallet att en tjeckisk arbetare kan arbeta till halva lönen jämfört med tyska arbetare och att det är helt i sin ordning enligt den EU-lagstiftning som finns. Det måste man säga är ett typiskt fall av lönedumpning. Det andra problemet för svensk del är naturligtvis detta med minimilön. Det är ju inte tillfredsställande med den princip som vi har haft. Är annan arbetskraft i Sverige och jobbar, kommer man från annat land och jobbar i Sverige, har vi ju utgått från att man ska ha lika mycket betalt som den svenska arbetskraften. Det är klart, hamnar man på detta med minimilön har man ju ett läge där annan arbetskraft arbetar för mindre. Det tycker jag är en viktig del i den här domen, som bör klaras ut om man ska ha den svenska modellen och se till att den fortsätter att verka. Jag är lite orolig. Arbetsmarknadsministern säger att han jobbar för det här. Jag får signaler och har naturligtvis kontakter om vad som händer på EU-nivå. Signalerna kommer om att arbetsmarknadsministern är passiv nere i EU när det gäller det här. Andra ministrar från andra länder yttrar sig och uttrycker sin oro. Den svenske arbetsmarknadsministern är tyst på mötena, sägs det. Det vore jättebra om arbetsmarknadsministern kunde dementera det och säga att det är ett aktivt handlande. Här gäller det att verkligen trycka fram den svenska hållningen nere i Europa och peka på att vi inte accepterar det som EG-domstolen har gjort. Enkelt uttryckt tycker jag att domstolen egentligen har gått på det förslag som inledningsvis gällde när det gäller själva tjänstedirektivet. Man har inte tagit hänsyn till de justeringar som parlamentet har gjort på det här området gällande hur det här skulle fungera. Det är väldigt viktigt att fortsätta starkt jobba med den frågan. När det gäller utredningens längd är arbetsmarknadsministern vag. Han tycker att det är viktigt att ha gott om tid. Ja, visst är det bra att man har god tid på sig och får ett bra resultat. Detta har ju inte alltid gällt när det gäller regeringens sätt att utreda, det vet vi. A-kasseförslaget forcerades fram. Där fattade man ett beslut utan egentlig utredning. 450 000 har lämnat a-kassan. Det är ett annat problem som finns att hantera. Här är det väldigt noga med att man får tid på sig. Jag ser en väldigt viktig poäng. Jag tror att man faktiskt kan få fram svar på vad som behöver göras i Sverige för att se till att vi kan slå vakt om den svenska modellen ordentligt. Det går att få fram det snabbare. Det finns en viktig poäng i att det här är framme innan Arbetsdomstolen fattar sitt beslut någon gång i slutet av detta år. Där tycker jag att arbetsmarknadsministern skulle kunna vara mycket tydligare. Jag tycker att han är väldigt vag på den punkten.

Fru talman! Jag tackar arbetsmarknadsministern för svaret. Jag har inte förväntat mig att det skulle vara bot mot lönedumpning att arbetsmarknadsministern skulle lagstifta. Det hoppas jag verkligen inte. Jag har utgått från att vi är överens om att vi inte ska ha statlig lönepolitik, utan när det gäller regler på arbetsmarknaden är det kollektivavtalen som ligger till grund. Jag har uppfattat att vi är överens om det och förutsätter att vi är det även framdeles. Däremot är problemet, som vi har diskuterat tidigare, att en del av det som vi har ansett gälla på svenskt område när det gäller kollektivavtal i viss mån skjuts i sank genom den här Lavaldomen. Det är inte riktigt bara så enkelt som att kollektivavtalet kanske var otydligt på den här punkten, och hur domstolen skulle ha dömt om det hade varit tydligare, som arbetsmarknadsministern till viss del här spekulerar i, vet vi inte. Det får vi ju inte svar på. Däremot fick vi svar för någon vecka sedan i en dom som kanske inte direkt är likadan, den så kallade Rüffertdomen. Den ger ju ändå ett slags inriktning. Den går i samma riktning som Lavaldomen. Man tycker i det tyska fallet att en tjeckisk arbetare kan arbeta till halva lönen jämfört med tyska arbetare och att det är helt i sin ordning enligt den EU-lagstiftning som finns. Det måste man säga är ett typiskt fall av lönedumpning. Det andra problemet för svensk del är naturligtvis detta med minimilön. Det är ju inte tillfredsställande med den princip som vi har haft. Är annan arbetskraft i Sverige och jobbar, kommer man från annat land och jobbar i Sverige, har vi ju utgått från att man ska ha lika mycket betalt som den svenska arbetskraften. Det är klart, hamnar man på detta med minimilön har man ju ett läge där annan arbetskraft arbetar för mindre. Det tycker jag är en viktig del i den här domen, som bör klaras ut om man ska ha den svenska modellen och se till att den fortsätter att verka. Jag är lite orolig. Arbetsmarknadsministern säger att han jobbar för det här. Jag får signaler och har naturligtvis kontakter om vad som händer på EU-nivå. Signalerna kommer om att arbetsmarknadsministern är passiv nere i EU när det gäller det här. Andra ministrar från andra länder yttrar sig och uttrycker sin oro. Den svenske arbetsmarknadsministern är tyst på mötena, sägs det. Det vore jättebra om arbetsmarknadsministern kunde dementera det och säga att det är ett aktivt handlande. Här gäller det att verkligen trycka fram den svenska hållningen nere i Europa och peka på att vi inte accepterar det som EG-domstolen har gjort. Enkelt uttryckt tycker jag att domstolen egentligen har gått på det förslag som inledningsvis gällde när det gäller själva tjänstedirektivet. Man har inte tagit hänsyn till de justeringar som parlamentet har gjort på det här området gällande hur det här skulle fungera. Det är väldigt viktigt att fortsätta starkt jobba med den frågan. När det gäller utredningens längd är arbetsmarknadsministern vag. Han tycker att det är viktigt att ha gott om tid. Ja, visst är det bra att man har god tid på sig och får ett bra resultat. Detta har ju inte alltid gällt när det gäller regeringens sätt att utreda, det vet vi. A-kasseförslaget forcerades fram. Där fattade man ett beslut utan egentlig utredning. 450 000 har lämnat a-kassan. Det är ett annat problem som finns att hantera. Här är det väldigt noga med att man får tid på sig. Jag ser en väldigt viktig poäng. Jag tror att man faktiskt kan få fram svar på vad som behöver göras i Sverige för att se till att vi kan slå vakt om den svenska modellen ordentligt. Det går att få fram det snabbare. Det finns en viktig poäng i att det här är framme innan Arbetsdomstolen fattar sitt beslut någon gång i slutet av detta år. Där tycker jag att arbetsmarknadsministern skulle kunna vara mycket tydligare. Jag tycker att han är väldigt vag på den punkten.

Fru talman! Det här är en fråga som har diskuterats en hel del, och som kommer att diskuteras en hel del framöver också. Det är en fråga som har diskuterats i den här kammaren och som har diskuterats på många ställen i landet; bland fackföreningar och ute på arbetsplatser. Det är en fråga som diskuterades i Köpenhamn i går av en samling parlamentariker på initiativ av Nordiska rådet. Där hade jag möjlighet att få delta, och det var intressant kan jag säga. Jag drog lite grann om bakgrunden till vad som har skett och hur den svenska reaktionen ser ut och varför. Jag berättade om folkomröstningen och de garantier som fanns för att kollektivavtal och svensk arbetsrätt skulle stå orörda av EG-rätten och hur svenska folket på de premisserna röstade för medlemskap i EU. Jag berättade om att den här domen egentligen kom som en överraskning. Först kom generaladvokatens yttrande och detta med garantierna som vi har haft tidigare. Sedan kommer domen och slår undan benen för den svenska modellen. Då fick jag stor förståelse bland kamraterna från nordiska parlament och baltiska parlament. Det här var nämligen en träff med både den nordiska gruppen och den baltiska gruppen. Det fanns representanter från Norge, Danmark, Estland, Litauen, Lettland och så vidare på den här konferensen. Det var egentligen ingen över huvud taget som gjorde annat än att fråga och som ville få förtydligat och lära sig förstå. Man höll med, och man insåg faran och problemet när man fick det här förklarat för sig. Det fanns faktiskt ingen i den här kretsen med ett undantag - ett litet men för den här debatten mycket väsentligt undantag - som opponerade sig mot den här verklighetsbeskrivningen och som inte ville se de domar som har fallit, Lavaldomen i första hand men även de andra, som ett hot mot den svenska arbetsmarknadsmodellen. Det var den svenska moderata representanten i gruppen som på något sätt blev motståndaren i den här debatten, vilket för mig var lite annorlunda. Norrmän, danskar, ester, letter och litauer av skilda politiska kulörer kunde se och förstå problemet. De kunde dela den oro som finns djupt i den svenska arbetarrörelsen och det svenska samhället. Men svenska moderater försöker i det här sammanhanget bagatellisera. De försöker säga att Lavaldomen visst inte är något problem. De hamnar så att säga på andra sidan, vilket är mycket märkligt eftersom man ibland får intrycket i den svenska debatten att den svenska regeringen står bakom den svenska arbetsmarknadsmodellen. Givet den interiören från den här diskussionen kanske det inte är så konstigt om det kommer signaler, som Sven-Erik Österberg säger, om att arbetsmarknadsministern, när han har lämnat Sveriges gränser och befinner sig nere i Bryssel, inte agerar, är tyst. Det är väl kanske så att det är det som är den svenska regeringens linje, att det här var en bra dom, att man inte alls står upp för den svenska modellen och att man faktiskt kan lära sig att leva med den situation som har uppstått. Det är de intrycken som kommer. Det verkar som om den svenska regeringen, oavsett om den är företrädd av ministrar eller av representanter från den borgerliga riksdagsgruppen, på något sätt har ett ansikte innanför Sveriges gränser och ett annat ute i Europa.

Fru talman! Jag tycker, i likhet med Sven-Erik Österberg, att det här verkar ta alldeles för lång tid. Annars är Sven Otto Littorin en man som är van att handla snabbt. Hur lång tid tog det att skära ned arbetslöshetsförsäkringen? Två månader? Men i det här fallet, när det gäller det här, har du dragit benen efter dig. Det tog tre månader för dig att bara utse en utredare. Det tog nästan fyra månader för dig att bara skriva direktiv till utredningen. Sedan ska utredningen ha åtta månader på sig, och innan vi kan se ett lagförslag lär vi väl vara en bit in på vårkanten 2009. Så visst är det lite märkligt. Littorin säger sig stå för den svenska modellen på arbetsmarknaden. Det tar några månader att rycka undan löntagarnas trygghet när de blir arbetslösa. Men för att möta riskerna för lönedumpning ska det ta upp emot ett och ett halvt år. Nu tror inte jag på tillfälligheter. Det där är naturligtvis en strategi. Sven Otto Littorin vill vinna tid. Regeringens högsta prioritet just nu handlar om att få hem EU-fördraget. När väl det är gjort kan han göra precis vad han vill i Vaxholmsfallet. Då kan han helt öppna för lönedumpning, det vill säga för ett systemskifte på arbetsmarknaden. Det är det vi redan ser på så många håll i dag i Sverige, där fattiga människor kan exploateras och utnyttjas av mindre nogräknade arbetsgivare. Det ska kunna göras legalt - jobba för 30 kronor i timmen och bo i källare. Så ser det ut redan i dag på många håll i Sverige, inte minst i min valkrets hemma i Skåne - på byggena, i jordbruket och i trädgårdsnäringen. I radioprogrammet Konflikt var det i påskas ett reportage om människor som jobbade för urusla löner. De bodde i månader på tältsängar i utkylda magasin. Toaletten var ett tillbyggt cykelställ. Det här var Sverige. I dag är det olagligt, men i morgon kan det vara legalt. Då kan de människorna kallas för utstationerad personal och jobba på rumänska kollektivavtal. Är det dit vi ska? Jag litar inte ett ögonblick på att den här regeringen vill lösa Vaxholmsfrågan. Om Sven Otto Littorin verkligen hade velat bekämpa social dumpning hade han lagt i en högre växel i stället för att dra detta i långbänk. Även om han själv skulle vilja ta itu med detta är risken att han bakbinds av Centerpartiet, som har tagit Moderaternas plats som det mest löntagarfientliga partiet i svensk politik. Sven Otto Littorin! Om du vill att vi ska lita på dig, om du vill vara säker på att regeringen får igenom EU-fördraget genom riksdagen ska du lägga lagförslaget på bordet tidigt i höst.

Fru talman! Just nu reses runt om i Europa frågetecken om EG-domstolens agerande inte bara när det gäller den så kallade Lavaldomen utan också i det så kallade Rüffertmålet. EG-domstolen har avkunnat en dom gällande ett polskt företag som är inblandat i byggnationer i Niedersachsen. Firman har ägnat sig åt lönedumpning. Arbetarna får halva lönen mot det normala. Tyska LO:s rättschef säger nu att EG-domstolens agerande leder till att det blir fritt fram i Tyskland för företag att konkurrera med löner som ligger långt under det normala. Domen bekräftar EG-domstolens agerande i Vaxholmsfallet. TCO i Sverige har kommenterat det hela genom att framhålla att domstolen väljer att än en gång tolka utstationeringsdirektivet rörande utländsk arbetskraft på ett sätt som strider mot vad de europeiska lagstiftarna avsåg. Från LO:s sida säger man att domstolen återigen tolkar EG-rätten i strid med likabehandlingsprincipen och mot politiska beslut. EG-domstolens praxis innebär att den så kallade fria rörligheten alltid sätts främst. Detta sker även till priset av lönedumpning och budgivning under den nivå för kollektivavtalen som gäller i det land, den region eller den stad som verksamheten ska bedrivas i. Redan nu har fackföreningsrörelsen i vårt land ett hårt lokalt arbete att utföra med att följa upp en lång rad utländska företag som inte vill kännas vid normala regler och avtal på svensk arbetsmarknad. Det här problemet exponeras i stort sett dagligen, men det har blivit tydligt genom Vaxholmsfallet och Rüffertdomen. Men det är mycket som sker i det tysta som inte blir föremål för olika typer av domslut. Min uppfattning är att EG-domstolen alltmer uppträder som en politisk domstol som kör över avsikten med de så kallade utstationeringsdirektiven. Syftet med dem har varit att hindra att utländska gästarbetare skulle exploateras som någon sorts billighetsarbetskraft. De ska inte behöva arbeta till lägre lön än vad som är normalt i det land där de arbetar. Men EG-domstolen kör på i ett nyliberalt race. Hur länge ska det här accepteras? Ju längre tiden går, desto större kommer problemen med lönedumpning att bli. Den här typen av problem äter sig fast på arbetsmarknaden, och det uppstår nya problem hela tiden. Men allt ger, som sagt, inte rubriker, som i Vaxholms- och Rüffertfallen. Ministern hänvisar passivt till en pågående utredning. Den ska få ta tid. Den ska få ta ordentligt med tid, och ännu mer tid, och den ska göras grundligt, på kors och tvärs, ledd, bredd och vikt och allt vad man nu kan tänka sig. Precis som Sven-Erik Österberg säger hör man signaler på det internationella planet att svenska regeringen inte driver någon linje särskilt hårt. Kan Sven Otto Littorin nu redovisa vad man gör internationellt och dementera påståendena? TCO har frågat varför den svenska regeringen inte intervenerade för den tyska delstaten i de fackliga kraven i det så kallade Rüffertfallet. Tyska regeringen stöttade den svenska regeringen i det så kallade Lavalmålet. Varför var den svenska regeringen så passiv när det gällde att stötta den tyska delstaten? Det kan Littorin klara ut. Patrik Björck var inne på att svenska avtal och svensk arbetsrätt - strejkrätt och arbetsrätt - skulle lämnas ograverade om vi gick med i EU. Så hette det i samband med folkomröstningen. Nu står vi här med en rad frågetecken att reda ut. Regeringen måste lägga i en högre växel för att klara trovärdighetsproblemen. Ett gott råd är att klara ut alla dessa frågeställningar innan riksdagen ska hantera det så kallade Lissabonfördraget. Finns det någon sådan ambition hos regeringen?

Fru talman! Anledningen till debatten är att vi är ganska upprörda och bekymrade över det hot som den svenska modellen utsätts för just nu. Förslaget om ursprungslandsprincipen i tjänstedirektivet som avvisades av EU-parlamentet håller nu på att införas bakvägen genom EG-domstolens behandling av Lavalmålet. Ursprungslandsprincipen innebar att varje löntagare skulle ta med sig sitt lands arbetsrätt och kollektivavtal till det land man arbetar i. Vi hör redan där hur orimligt det skulle bli. Man ska åka till ett annat land, och det egna landets lagar och regler ska gälla. Det skulle vara upp till vem som helst att utifrån det ha 25 länders olika kollektivavtal och regler att leva efter. Det här avvisades av EU-parlamentet, trots att de svenska borgerliga parlamentarikerna gärna hade sett att det blev verklighet. Jag hade möjlighet att träffa den moderata EU-parlamentarikern Christofer Fjellner i Bryssel under förra mandatperioden. Han talade gladeligen om vikten av att EU-medborgare skulle kunna komma till Sverige och konkurrera med det enda de kunde, nämligen låga löner. Han kunde inte riktigt förstå vår ståndpunkt, nämligen att vi tyckte att det var viktigt att oavsett nationalitet, vilket land man kommer från, ska man ha lika lön i Sverige. Vi tyckte att det var viktigt. Alla människors lika rätt och lika värde måste gälla på arbetsmarknaden. Nu ser vi hur EG-domstolen tolkar det politiska ställningstagandet, trots de löften som Sverige fick i samband med medlemsansökan 1994. Ulf Dinkelspiel var den moderat som drev att Sverige skulle behålla den svenska modellen. Nu har Sven-Erik Österberg av arbetsmarknadsministern fått svaret att han vill ha en skyndsam utredning. Förra gången jag fick svar att det skulle bli en skyndsam utredning tog det nio månader. Det var visserligen en annan minister. Jag tvivlar inte på att arbetsmarknadsministern är intresserad av en snabb utredning, men vi har hört från tidigare talare att det har funnits snabbare utredningar. Varför går det inte att utreda den här frågan betydligt snabbare? Vad är det som gör att det här måste ta upp till nio månader? Vad är det som gör att man inte skyndsamt kan utreda på till exempel tre månader? Jag ska till arbetsmarknadsministerns försvar säga att han har stått bakom den svenska modellen i alla debatter här, men det finns många moderater, centerpartister och folkpartister som har sagt att den svenska modellen inte har varit riktigt lika viktig. De har tyckt att det har varit viktigt att öppna för lönedumpning. Bland annat berättade nuvarande näringsminister Maud Olofsson när hon var på Gotland om vikten av att öppna för lönedumpning. Det var dags att utsätta löntagarna i Sverige för lönekonkurrens. Därför är det viktigt att vi i dag får svar på varför det är så angeläget att dra ut på utredningen. Vi är bekymrade över frågan.

Fru talman! Jag ska upprepa det som jag har sagt många gånger tidigare. Min utgångspunkt är att svenska kollektivavtal ska gälla i Sverige och att vi måste ha en modell för det som fungerar och håller. Jag ska svara på några av frågorna i diskussionen här. Jag har haft försvaret av den svenska modellen som utgångspunkt under alla de aktiviteter som jag har haft i fråga om kommissionen, EU-parlamentet och de kontakter som jag har haft med enskilda medlemsstater. Jag har till exempel hållit anföranden inför EU-parlamentets sysselsättningskommitté - det var efter att den svenska ståndpunkten i den muntliga förhandlingen var kungjord men innan domen föll - just för att beskriva och förklara den svenska modellens grundförutsättningar och vad det har lett till när det gäller till exempel konfliktnivå på den svenska arbetsmarknaden. Efter att domen har fallit har jag haft både separata möten med kommissionen och med ett tiotal medlemsstater just för att berätta om hur vi ser på domen, hur vi ser på den svenska modellen och hur vi avser att arbeta vidare med detta. Jag ska i morgon till Holland och i övermorgon till Storbritannien. På båda dessa möten kommer Lavalmålet att vara en av våra diskussionspunkter. Jag kan därför lugna Sven-Erik Österberg med att detta är någonting som vi arbetar med och som vi kommer att fortsätta arbeta med. Samma dag som domen föll - den 18 december - bjöd jag parterna till partssamråd för att diskutera hur vi nu skulle gå vidare just mot bakgrund av att denna fråga handlar både om lagstiftning och om kollektivavtalens utformning. Efter detta möte skrev LO-Tidningen: Alla nöjda efter första mötet. Det är första gången som jag har fått den här typen av rubrik i LO-Tidningen. Det var också med den utgångspunkten som vi hade detta möte, och det var med den utgångspunkten som vi förde partssamrådet och de rätt öppenhjärtiga diskussionerna om hur vi skulle hantera domen. Det har också varit en ledstjärna i arbetet med att utforma direktiven och att hitta rätt person som utredare. Det är klart att man kan ha synpunkter på att det har tagit sin tid. Men jag har varit väldigt noggrann med att se till att parterna skulle vara väldigt involverade i just detta arbete. Därför är det också glädjande att se att till exempel LO:s avtalssekreterare Erland Olauson har sagt att Lavaldomen inte hotar den svenska modellen. Han har också sagt sig vara nöjd med direktiven, utredaren och tidpunkten för framläggandet av utredningens betänkande. Slutsatsen är naturligtvis att det är en komplicerad juridisk materia att hantera utfallet av domen. Man kan naturligtvis ha synpunkter på den tolkning som EG-domstolen gör. Vi måste diskutera hur vi ser till att implementera det som faktiskt är svensk rätt i svensk lagstiftning. Vi har ett otydligt och oklart läge just nu där svensk lagstiftning som den är formulerad står i konflikt med svensk rätt som den tolkas av EG-domstolen. Så kan vi naturligtvis inte ha det. Min utgångspunkt är - det är också ledstjärnan för arbetet - att vi ska, kommer att och kan se till att bevara den svenska modellens grundfundament samtidigt som vi lever upp till domen i EG-domstolen.

Fru talman! Påståendet att den svenska regeringen och arbetsmarknadsministern har varit passiv nere i Europa är inte bara taget ur luften. Det är våra EU-parlamentariker som har rapporterat det och tycker att andra regeringar har varit mer på bettet för att trycka på. Men det är väl bra om arbetsmarknadsministern nu talar om vad han tänker göra och vad han har gjort där nere. Jag ger bara understöd för detta arbete därför att jag tror att det fordras en ordentlig aktivitet där nere. Nu finns det bättre förutsättningar för det i och med Rüffertdomen. Det goda med den är att tyskarna också är oroade för detta, och där bör det finnas en god samarbetspartner för att värna om detta. Jag förutsätter att regeringen och arbetsmarknadsministern tar kontakt med och tar stöd av de stater som inte gillar den ordning som har varit. Sedan är det bra att man är nöjd efter första mötet. Men det lugnar inte mig så mycket. Jag har lett ganska många arbetsgrupper under mina dagar. Efter det första mötet brukar de flesta vara ganska nöjda. Det gäller att vara nöjd efter det sista mötet också. Det brukar vara svårare. Vid det första mötet är det ganska trevligt när man har en gemensam arbetsuppgift och alla har förväntningar. Det som oroar mig med tidsaspekten är naturligtvis att det håller på att sätta sig en ordning. Svenskt Näringsliv har tolkat domen på ett annat sätt. Man har gått ut med ett budskap där man helt enkelt konstaterar att man tycker att man mycket väl kan ta hit utländsk arbetskraft och betala enligt andra kollektivavtal och då få en regelrätt lönedumpning. Det håller i det tysta på att sätta sig ett system i landet där man tycker att detta är okej. Det är därför som det är så oerhört viktigt att snabbt få ett besked om hur detta kommer att hanteras och var gränsen går någonstans. Vi kan inte skynda på Arbetsdomstolen. Den tar sin tid. Den lever sitt liv, höll jag på att säga. Vi rår inte så mycket över det. Men jag tycker att det är en väldigt viktig del att utredningen är klar och tydlig i fråga om detta innan Arbetsdomstolen tar sitt beslut. Jag tycker att arbetsmarknadsministern kan göra mer där. Det må så vara att Erland Olauson är nöjd med tidsaspekten. Men jag ser en stark koppling till att detta vore bra och fullt möjligt. Sedan är frågan hur långt regeringen tänker gå. Jag blir också orolig här. Det är vissa företrädare från partier i regeringen som har en annan uppfattning. Här säger man alltid att man är överens i regeringen. Jag förstår mig inte riktigt på det här. Min bild av regeringen när den sitter där är att man har en kollektiv uppfattning och att man står för den oavsett var man är. Om man har en uppfattning på torsdagar när man träffas i Rosenbad och en annan uppfattning när man åker ut på småföretagarmöten i landet, som vissa ministrar har, måste arbetsmarknadsministern förstå att det sår en hel del splittrade uppfattningar. Tilltron till var man står i fråga om den svenska modellen blir söndertrasad av detta sätt att hantera detta när näringsministern eller partivänner till henne är ute och har en helt annan uppfattning om detta. Jag tycker att det är ett problem. Det är ingen bra ordning från en regering att sprida vad man står bakom och säga att hela regeringen står bakom det. Tillåt mig att tvivla, om jag ska vara riktigt ärlig. Jag tycker att det är ett problem. Det blir problem för regeringen. Det kan jag stå ut med. Men det blir också ett problem i det svenska samhället hur man ska hantera detta. Detta måste hanteras tydligare. Men när det gäller tidsaspekten, utredningen och att det ska gå snabbare sätter sig en praxis. Jag tycker att arbetsmarknadsministern ska vara tydligare i fråga om detta. Jag skulle vilja ha ett besked om att man helt enkelt säger till utredaren att regeringen vill att detta ska vara klart innan Arbetsdomstolen fattar sitt beslut. Jag tycker att arbetsmarknadsministern skulle kunna vara så tydlig här. Tilläggsdirektiv har getts tidigare. Det kan ges nu också.

Fru talman! Jag ska passa på att ta upp två saker en gång till. Det handlar om den här regeringens långa historia av att säga en sak och göra en annan. Flera talare har varit inne på att man ska trycka på nere i Europa. Peter Hultqvist hade ett väldigt tydligt exempel på när regeringen inte har agerat när det gällde att stödja den tyska ståndpunkten i Rüffertfallet. Det skulle vara väldigt skönt om man kunde få en regering som faktiskt agerar och inte är passiv, särskilt i en så här otroligt viktig fråga. Det är en sak som bekymrar mig lite grann i resonemanget. Det står i det skriftliga svaret, och arbetsmarknadsministern har också varit inne på det i sina anföranden här: "Problemet i målet var att det aktuella kollektivavtalet var oförutsebart och svårtolkat och förutsatte förhandlingar innan det gick att fastställa vilken lönenivå den lettiska arbetsgivaren skulle behöva tillämpa." Det anser arbetsmarknadsministern är problemet, och det ansåg tydligen EG:s jurister också. Men med den inställningen hamnar arbetsmarknadsministern i en väldigt konstig situation. Problemet är ju att EG-domstolen över huvud taget går in och bedömer ett avtal som är slutet mellan två parter på svensk arbetsmarknad. Ska alla svenska avtal på något sätt efterprövas av klåfingriga jurister nere i Europa? Det är det som vi ska undanröja. Det är det som vi ska ta bort. Det är därför som man måste agera på både nationell nivå och Europanivå. Det ska inte vara så att europeiska jurister efterprövar, överprövar, avtal som parter på svensk arbetsmarknad har slutit. Det är parterna som bestämmer om de är transparenta eller inte. Och där finns det all anledning för arbetsmarknadsministern att också förklara sin ståndpunkt. Tycker arbetsmarknadsministern att det är rimligt att man överprövar svenska avtal? Då faller den svenska modellen.

Fru talman! Problemet för Sven Otto Littorin här är att regeringen har en väldigt tvetydig inställning. Å ena sidan har han ett centerparti som gärna jagar livet ur löntagarna så fort man kommer åt. Det är ett centerparti som han alltså ska få att ställa upp bakom ett lagförslag som i realiteten ska undanröja Vaxholmsdomen. Lycka till med det. Det kanske går, vad vet jag, men jag skulle inte sätta min sista slant på det. Å andra sidan har han statsminister Fredrik Reinfeldt som när vi ber honom ta upp Vaxholmsfrågan med EU:s stats- och regeringschefer bara viftar bort oss. Då får vi höra att inte kan man komma där med lappar hemifrån på möten med EU:s stats- och regeringschefer, nej, det är inget man vill ta upp med dem. Sven Otto Littorin måste alltså förstå att vi ser med viss skepsis på hans och den övriga regeringens stöd för den svenska modellen när det verkligen kommer till kritan. Det är därför vi inte riktigt litar på er. Till detta kommer att ni också har dragit benen efter er i uppstarten - tre månader för att utse en utredare, fyra månader för att skriva direktiv, och sedan ytterligare åtta månader för att genomföra utredningen. Ska vi lita på att ni löser det? Det skulle mycket väl kunna bli så att vi trycker igenom EU-fördraget här i kammaren i november, och så i mitten av december kommer förslaget från utredaren: Förlåt! Sorry ! Vi kan inte lösa det här med Vaxholmsdomen. Nu får ni leva med lönedumpning framöver. Kan Sven Otto Littorin föreställa sig den vrede som detta kommer att väcka på svensk arbetsmarknad och bland svenska folket i övrigt? Jag säger till Sven Otto Littorin: Försätt dig inte i den situationen! Lägg lagförslaget på bordet redan i höst så att vi kan bedöma vad som egentligen ska gälla på den europeiska arbetsmarknaden framöver. Det är det enda sättet om ministern vill få oss att lita på honom igen.

Fru talman! Ministern säger att vi ska lita på honom. Han slåss för svenska kollektivavtal. Jag frågar mig vad jag har för anledning att lita på ministern. Man har monterat ned a-kassan en rätt rejäl bit till stora protester. Den var något som tillhörde den svenska modellen. Arbetsmiljöarbetet tillhörde ett av fundamenten i den svenska arbetsmarknadsmodellen - vi har sett stora nedskärningar i Arbetsmiljöverkets verksamhet och nedläggning av Arbetslivsinstitutet. Arbetsmarknadspolitiken med en lång rad olika typer av åtgärder är nedmonterad. Vad har vi för anledning att lita på Sven Otto Littorins utfästelser i detta? Jag tycker att det finns en trovärdighetsfråga som regeringen måste ta på allvar och försöka reda ut i grunden, och det är att svenska avtal, svensk strejkrätt och svensk förhandlingsmodell gäller - punkt slut. Det är så det ska vara i Sverige. Vi ska inte kompromissa om de här frågorna över huvud taget! Det skulle väl vara enkelt att försöka klara ut det här innan något Lissabonfördrag ska behandlas i den här kammaren. Det kanske till och med vore smart och begåvat av regeringen att reda ut den typen av frågetecken innan man kommer till den hanteringen i kammaren. Det är ett gott råd - om ministern är intresserad av goda råd i sammanhanget. Vi har också den tyska ståndpunkten när det gäller Rüffertfallet. Varför agerade inte regeringen när det gällde detta? Varför gjorde ni ingenting? Det skulle vara intressant att veta hur ni bemöter TCO:s kritik på den punkten. Om vi nu ska ha LO som riktmärke i sammanhanget, vilket ministern tycks ha när det passar, kan jag ju läsa upp vad LO-tidningen kräver på ledarplats: "Vi borde med skärpa ha slagit fast att vi inte accepterar att EU-rätten tar över svensk grundlag, eller kan inskränka vår strejkrätt eller begränsa våra kollektivavtal." Man kräver en skärpning av regeringens attityd i förhållande till EG-domstolen.

Fru talman! Tidigare i dag har vi fått höra av statsministern att alla beslut och all politik fattas gemensamt av regeringen. Detta sade han i samband med att det inte hade någon betydelse vem som svarade på interpellationer. Då blir min fråga till arbetsmarknadsminister Littorin: Betyder ditt svar här i dag att vice statsminister Maud Olofsson inte längre har uppfattningen att det är viktigt att öppna för lönedumpning? När bytte hon i så fall åsikt i den frågan? Det är annars ett återkommande mantra att det är viktigt att utsätta löntagarna i Sverige för konkurrens, så svara gärna på den frågan! I sitt svar medger arbetsmarknadsministern också att han inte kan lämna en garanti för att utredningen är klar när Arbetsdomstolen meddelar dom. Därmed faller liksom alla garantier vi kan få av arbetsmarknadsministern kring vad som kommer att hända. Om man inte ens kan lämna en garanti där man ändå kan bestämma när utredaren ska vara klar, vilka garantier har vi då att man kommer att slåss för de här frågorna? Jag har tidigare citerat EU-parlamentariker som tillhör samma parti som statsministern och arbetsmarknadsministern. De har sagt att det är jätteviktigt att öppna svensk arbetsmarknad för lönedumpning, så det blir svårt när man dessutom har drivit frågan om ursprungslandsprincipen ute i Europa. Det är inte svårt att tro att det egentligen är den politiken man vill föra i Sverige. Men man säger det inte här i kammaren, utan man säger det i EU-parlamentet. Man driver det där i stället och överlåter åt jurister att överpröva frågorna. Därför, fru talman, skulle jag vilja ha svar på när Maud Olofsson bestämde sig för att det inte var viktigt att öppna upp för lönedumpning. När bytte hon åsikt?

Jag vill bara erinra om att statsrådet svarar för sig. Det är väldigt svårt att svara för någon annan ministers uppfattning. Detta handlar om statsrådets ansvarsområde, och han svarar för detta.

Fru talman! Upplysningsvis, arbetsmarknadsministern, sitter Morgan Johansson och jag inte i någon regering. Det gör Littorin, och det gör Maud Olofsson till exempel. Det gör en viss skillnad i frågan. Jag tycker som jag sade tidigare när det gäller olika uppfattningar - det är klart att ni är eniga på regeringssammanträdet. Men när de som sitter i samma regering sedan för en debatt vid sidan om där man har olika uppfattningar är det klart att det sår funderingar ute i det svenska samhället. Vad tror löntagarna? Vad tror fackföreningsrörelsen när man ser den splittrade bilden? Det är klart att de här diskussionerna finns. Det gör att frågan blir ostadigare. Jag står bakom fördraget, det har jag sagt tidigare, därför att det är bättre för den svenska arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen i hela Europa. Ju tydligare arbetsmarknadsministern och regeringen är och ju snabbare man är att leverera så att vi kan slå vakt om den svenska modellen desto fortare dör fördragsdebatten. Det ligger också i regeringens händer. Var ska den hamna någonstans, och hur tydlig är man? Skjut inte problemen över till oss utan ta hand om dem i stället och leverera det ni ska så slipper vi den här diskussionen, och då vet vi också vad som gäller i Sverige. Till sist vill jag säga att det är ett problem att det tar tid. Svenskt Näringsliv har gjort en tolkning som man sprider omkring, och man håller på att införa ett annat hanteringssätt på den svenska arbetsmarknaden. Det oroar också, om vi nu ska slå vakt om den svenska modellen. Det där är väldigt viktigt också. Allra sist: Barroso tänker kandidera om. Det vore ett ypperligt tillfälle för den svenska regeringen att säga: Vi är inte intresserade av Barroso om han inte kan se till att vi kan ha våra kollektivavtal i Sverige. Det kan han leverera med sin kommission. Är arbetsmarknadsministern beredd att driva den frågan i regeringen? Det gäller att sätta hårt mot hårt. Vi har våra regler, och jag tycker att vi ska slå vakt om dem. Det finns ingen anledning för Sverige att böja sig därför att en EU-domstol fattar ett felaktigt beslut.

Fru talman! Min grundinställning är, som jag har sagt hela tiden och som jag också sade väldigt tydligt när vi motiverade vår inställning vid den muntliga förhandlingen i början av januari 2007 i just Lavalmålet, är att svenska kollektivavtal ska gälla i Sverige. Det är grundinställningen. Utredningen arbetar i den andan, och utredningen levererar resultatet senast den 15 december. För att gå tillbaka till interpellationen: Jag kan naturligtvis inte garantera att det sker innan vi får en dom i Arbetsdomstolen. Men avsikten har inte varit att fördröja arbetet utan att se till att det blir så stabilt och säkert att vi inte råkar ut för fortsatt otydlighet i relationen mellan den svenska lagstiftningen och det som numera är EG-rätten. Min utgångspunkt är, precis som hos de andra parter som jag har diskuterat med vid flera tillfällen i den här frågan, att Lavalmålet kommer vi att kunna hantera. Vi kommer att hantera det på ett sätt som gör att vi bevarar den svenska modellen. Det är för mig ledstjärnan.