Utredningar om sexualbrott mot barn

Fru talman! Ellen Juntti har frågat mig vilka åtgärder regeringen har vidtagit för att prioritera frågan om att förkorta handläggningstiderna när det gäller sexualbrott mot barn. Hon har också frågat om regeringen och jag tänker införa en sammanhållen tidsfrist för hela rättsprocessen gällande brott mot barn.

Regeringen har vidtagit flera åtgärder för att förbättra förutsättningarna för polisen att bedriva sitt arbete. Regeringen anser bland annat att det behövs väsentligt fler polisanställda och har därför föreslagit historiskt stora resurstillskott till Polismyndigheten för de kommande tre åren. Regeringen har sedan tidigare gett Polismyndigheten förutsättningar att öka antalet platser på nuvarande polisutbildning och planerar dessutom för polisutbildning vid ytterligare två lärosäten. Det börjar nu ge resultat. Jämfört med genomsnittet för de senaste sex åren har det i år antagits nästan dubbelt så många studenter till polisutbildningen.

Regeringen bedömer att det finns behov av att fortsätta utvecklingen inom rättsväsendet för att bättre förebygga och bekämpa sexualbrott mot barn. Inte minst internet och sociala medier har fört med sig en utveckling som innebär nya möjligheter för gärningsmän att begå dessa brott. Mot den bakgrunden har regeringen gett Polismyndigheten i uppdrag att i nära samverkan med Åklagarmyndigheten identifiera och genomföra åtgärder för att förstärka och utveckla förmågan att upptäcka, utreda, förhindra och förebygga sexualbrott mot barn. Uppdraget ska redovisas senast den 15 april 2018.

Lagstiftningen som finns kring brott mot barn är tydlig i fråga om att ärenden där barn är målsägande ska hanteras skyndsamt. Samtidigt kan det ibland finnas omständigheter som gör att tidsfristen måste överskridas, exempelvis att det under utredningens gång uppkommer misstankar om ytterligare brott. I många fall kan det då vara till fördel för målsäganden att misstankarna behandlas i ett sammanhang. Åklagarmyndighetens interna uppföljning av hur fristen hålls har under ett antal år visat att fristerna hålls i två tredjedelar av fallen.

När det gäller frågan om en sammanhållen tidsfrist för hela rättsprocessen finns det ett utredningsförslag om detta som har remitterats. Förslaget innebär att tidsfristerna i ärenden med unga misstänkta och unga målsägande så långt möjligt ska samordnas, på så vis att fristen kortas för unga målsägande och förlängs för unga misstänkta. Det är dock inte självklart att samordnade frister medför effektivitetsvinster i utredningsverksamheten. Till exempel tar ärenden med unga målsägande generellt något längre tid att utreda än ärenden med unga misstänkta. Vissa remissinstanser påpekar därför att den föreslagna fristen möjligen blir för kort för unga målsägande. Det skulle alltså kunna vara så att alltför långtgående kompromisser kan försämra kvaliteten i utredningarna när det gäller unga målsägande, till exempel för att man avstår från utredningsåtgärder för att kunna hålla fristen.

Fru talman! Tack, justitieministern, för svaret! Jag har ställt interpellationen gällande sexualbrott mot barn för att jag är väldigt orolig över utvecklingen. Siffrorna går nämligen upp. År 2016 polisanmäldes över 3 000 våldtäkter mot barn. Utöver det är det många andra sexuella övergrepp. Vi vet också att det när det gäller dessa brott är ett stort mörkertal.

Barn som utsätts för sexualbrott mår ofta väldigt dåligt psykiskt. De klarar inte skolan. Senare i livet kan de bli missbrukare eller hamna i kriminalitet - det händer oftare dessa barn än barn som inte har utsatts för detta. Därför måste vi göra allt för att bekämpa dessa vidrigheter.

Polisen har inte resurser. Den senaste tiden har det framkommit att till och med våldtäkter mot barn läggs på hög. Man hinner inte utreda i tid.

När det finns en skäligen misstänkt när det gäller brott mot barn ska åklagaren väcka åtal eller lägga ned utredningen inom 90 dagar. Den tiden hålls inte. Rädda Barnen gjorde en undersökning för ett par år sedan. Den visade bland annat att man i Norrköping bara klarar den tidsgränsen i 50 procent av fallen. Och för ett par veckor sedan var det ett inslag gällande Uppsala. Där kan man inte hålla den här tidsgränsen i 30 procent av fallen.

Ju längre tid det tar, desto sämre förutsättningar har man att klara dessa utredningar. Barnet kan glömma. Barnet kan påverkas. Den misstänkte kan påverka vittnen. Brottsverktyg kan undanröjas. Dåliga saker kan hända när det drar ut på tiden, vilket i många fall kan leda till att utredningar läggs ned. Då får inte barnet någon upprättelse. Brotten sker ofta i hemmen. Ibland kan barnet få åka tillbaka till hemmet, där övergreppen kan fortsätta.

För två år sedan ställde jag en interpellation om detta till Ygeman, som då var inrikesminister. Han sa att detta är en högt prioriterad fråga för regeringen. Jag tycker inte riktigt att det verkar så, för situationen har blivit sämre.

Jag tycker att regeringen har lämnat ett konstigt svar här. Man väljer att lyfta upp att det finns fördelar för målsäganden om tidsfristen överskrids. Jag tycker att det är konstigt att man säger så. Jag har själv varit barnutredare på heltid i tre år i Göteborg, och jag har aldrig någonsin hört talas om att det är fördelar med att tidsfristen överskrids. Ju snabbare, desto bättre är det, av de anledningar som jag talade om alldeles nyss.

Att det går snabbt betyder inte att det blir dåligt och slarvigt. Det betyder att man förhör till exempel målsägare, vittnen och gärningsmän snabbt och effektivt. Att det skulle vara bra att tiden överskrids håller jag inte med om. Det kan vara så i ytterst få fall. Då kan det vara förlåtet. Men jag har, som sagt, aldrig hört talas om detta.

Vad tänker justitieministern göra mer konkret för att dessa handläggningstider ska kortas? Tänker han se till att det till exempel blir fler barnförhörsledare?

Fru talman! Jag tror att vi alla delar uppfattningen om allvaret i frågan och om att vi måste göra allt vi kan för att se till att förebygga dessa brott, se till att de utreds när de anmäls och se till att gärningsmännen kan lagföras. Samtidigt tror jag att man får ha klart för sig att det inte finns några genvägar i fråga om detta. I slutändan är det en resursfråga: Hur många poliser och hur många civila utredare har vi som kan jobba med dessa utredningar?

Vi har gjort, och är i färd med att göra, förstärkningar för polisen. De som gör dessa utredningar kan vara både poliser och civila utredare. Bara sedan 2016 har vi 1 600 fler civilanställda i polisen, varav många är just civila utredare. Vi går också vidare med stora satsningar på polisorganisationen. Vi har fördubblat intagningen till polisutbildningen. För några år sedan var det 600-700 som togs in på polisutbildningen. I år har 1 304 börjat på polisutbildningen. Och jag hade förmånen att häromdagen välkomna ytterligare 133 poliser under en examensceremoni i Stadshuset här. Det är totalt 295 poliser som går ut i dagarna.

Det finns inga genvägar, utan det handlar om att förstärka polisorganisationen på ett sådant sätt att man klarar av att möta de behov som finns. Detta gör vi när det gäller både resurser och det antal personer som tas in på utbildning. Som Ellen Juntti vet ska vi också starta två nya polisutbildningar: en i Malmö och en i Västsverige.

Det finns en tidsfrist för dessa mål. Förundersökningar ska inte behöva ta mer än tre månader när det gäller allvarliga brott mot barn. Man kan titta på hur det har sett ut tillbaka i tiden. När det gäller den tidsfristen har det varit ungefär samma siffra: Ungefär två tredjedelar av målen handläggs inom tre månader. Vi ser ingen påtaglig förändring vare sig till det bättre eller till det sämre i den delen. Man kan titta på genomströmningstiden för dessa ärenden. Det var faktiskt en minskning mellan 2015 och 2016, från 190 dagar till 169 dagar.

Det viktiga är, tycker jag, att utredningarna slutförs, så att man kan lagföra gärningsmännen. Därför finns det säkert ibland skäl att låta utredningarna hålla på längre än tre månader, men det måste naturligtvis bedömas från fall till fall. Det finns också starka skäl att göra detta så skyndsamt som möjligt. Det är därför vi har denna tidsfrist.

Vi följer naturligtvis detta månad för månad för att se hur polisen levererar i utredningsfallen. Men det finns, som sagt, inga genvägar.

Från regeringens sida har vi, för att följa upp detta, skrivit in i regleringsbrevet att Polismyndigheten varje år ska rapportera till regeringen. Det finns ett sådant återrapporteringskrav i regleringsbrevet för detta år. Det finns också för nästa år. Hur jobbar man med dessa ärenden? Vi har dessutom gett polisen och åklagarna ett särskilt uppdrag, som jag nämnde i mitt svar, att utveckla metoderna för att förebygga, upptäcka och utreda sexualbrott. Det ska redovisas till mig den 15 april 2018.

Än en gång: Jag tror att detta i första läget handlar om att se till att polisen får de resurser och den personal som behövs för att de ska kunna göra dessa viktiga utredningar.

Fru talman! Tack, justitieministern, för svaret!

Jag håller med om att det inte finns några genvägar. Det måste finnas personal som hinner utreda dessa brott, oavsett om det är civilanställda eller poliser. Där är vi överens.

Men det är ju också så att Moderaterna satsar mer på polisen än vad regeringen gör. Vi har insett allvaret och att det är kris inom polisen. Regeringen vill inte säga det, men så är det. Jag har mycket kontakt med mina gamla kollegor i Göteborg, särskilt med kollegor som arbetar med brott i nära relationer, där brott mot barn ingår. Det är en otrolig press.

Jag tycker att den sammanhållna tidsfristen är bra. Nu finns det en tidsfrist fram till åtal men ingen tidsfrist från åtal till domstol. Jag har talat med barnåklagare: Det kan ta flera månader - upp till ett halvår och ibland ännu längre - från att åtalet är väckt till att det blir domstolsförhandling.

Man kan ju tänka sig hur det är för en 13-årig tjej som har blivit våldtagen och som ska vänta ett halvår innan det blir rättegång - det är lätt att förstå att en sådan tjej, eller kille, inte klarar av skolan och mår väldigt dåligt psykiskt. Förmodligen kan hon eller han inte ens börja på behandling, så det är viktigt att det går fort - ju snabbare, desto bättre.

Här har jag - återigen - fått ett ganska konstigt svar. Morgan Johansson lyfter upp att kvaliteten i utredningar kan försämras om det går för fort och att det kan vara en fördel att det tar längre tid. Som jag sa tidigare har jag aldrig varit med om att man har sagt det är en fördel att det tar längre tid. Det skulle kunna vara så i ytterst få fall, men jag har aldrig hört talas om det.

Att det går fort behöver inte betyda att det blir slarvigt och dåligt, utan det betyder att man snabbare kan höra den misstänkte och att man kan höra vittnena innan de har blivit påverkade. Man kan dessutom göra husrannsakningar så att gärningsmannen inte kan ta bort bevisning. Att det ibland är bra att det tar lång tid tycker jag alltså är en dålig förklaring från Morgan Johansson.

Polisen är i kris. Förut lade man inte utredningar om våldtäkt mot barn på hög, men det gör man nu.

Det är bra med en sammanhållen tidsgräns. En tidsgräns innebär att man inte lägger utredningar åt sidan utan tar itu med dem på en gång. Då måste man förstås prioritera - så är det. Men barn är viktiga, och jag tycker att man ska prioritera.

Anders Ygeman sa för två år sedan att detta är en högt prioriterad fråga inom regeringen, men jag tycker inte att det verkar så, i och med att det har gått åt fel håll.

Min fråga kvarstår: Tänker ministern införa en sammanhållen tidsfrist för hela rättsprocessen?

Fru talman! Det är ju inte bara jag som påstår detta och som har invändningar mot den utredning som gjordes, som jag tror kom 2013. Det är inte jag som har den invändningen, utan det är remissinstanserna, bland annat Åklagarmyndigheten, som säger att det viktiga är att man kan se till att få utredningarna gjorda och att de håller god kvalitet. Sedan får vi varje år följa i hur många fall man klarar av att möta tidsfristen.

Det hela har legat stabilt på omkring två tredjedelar av fallen under såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar, så det är faktiskt inte sant att vi skulle jobba sämre med detta än vad ni gjorde under er tid.

Ellen Juntti säger att Moderaterna vill satsa mer på polisen. Det är så dags, får jag väl säga. Ett problem under er tid var att ni utbildade så få poliser. Varje år tog ni in 600-700 personer till polisutbildningen, men varje år går 400-500 poliser i pension. Man kan inte ha en så liten marginal.

Vi lever numera i en tid då vi inte kan räkna med att en polis som väl har utbildats kommer att vara kvar under hela sitt arbetsliv. Det finns privata aktörer som rycker i poliserna och vill att de ska börja jobba i den privata sektorn. Vi är verksamma på en arbetsmarknad där vi som statlig arbetsgivare måste konkurrera med privata arbetsgivare på ett helt annat sätt än tidigare. Därför låg ni alldeles för lågt när det gäller polisutbildningarna - som sagt omkring 600-700 personer per år.

Det tar vi igen nu. Från och med i år utbildar vi 1 300 poliser, och vi ska upp i en sammanlagd personalstyrka på 10 000 fram till 2024. Av dessa skulle jag tro att 6 000-7 000 kommer att vara poliser och 3 000-4 000 civilanställda, om fördelningen mellan civila och poliser ska vara ungefär densamma som tidigare.

För detta resurssätter vi med 2 miljarder kronor redan för nästa år, 2,3 miljarder för året därpå och 2,8 miljarder för följande år. Detta är den största satsningen under hela 2000-talet och under hela den period som jag kan överblicka, som numera är nästan 20 år.

Det finns inga genvägar på det här området. Det handlar om antalet civila utredare och antalet poliser som jobbar med dessa fall. Vi kommer under de kommande åren att fortsätta med denna förstärkning.

Vi gör det dock inte kravlöst - varje gång vi förstärker polisen ser vi också till att höja kraven på polisen. Det är därför vi har återrapporteringskravet i regleringsbrevet, och det är därför vi har det särskilda uppdraget till Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten.

Det är för övrigt även därför som Brottsförebyggande rådet i sitt regleringsbrev nu får i uppdrag att analysera varför fler av de breda sexualbrotten - detta gäller inte bara brott mot barn - inte kommer vidare i utredningskedjan. Ett sådant uppdrag kommer att ges Brottsförebyggande rådet.

Om vi ska kunna komma åt detta och klara det handlar det i slutänden om hur mycket resurser och hur mycket bemanning vi är beredda att sätta till, och det är kanske det allra viktigaste.

Fru talman! Tack, justitieministern, för svaret!

Vi är överens om att det behövs fler anställda inom polisen. Jag har ju jobbat som polis i 30 år och vet hur hög arbetsbelastningen är. Särskilt när man jobbar med tunga ärenden som brott mot barn, grova kvinnofridskränkningar och liknande brott behövs fler, för det är väldigt betungande psykiskt.

Jag går tillbaka till att Moderaterna förra veckan presenterade nya åtgärder gällande sexualbrott. Vi vill höja straffen betydligt. När det gäller våldtäkt mot barn vill vi höja minimistraffet från två års fängelse till tre års fängelse. För grov våldtäkt mot barn vill vi höja minimistraffet från fyra till fem års fängelse. För synnerligen grov våldtäkt vill vi att straffet ska vara mellan sju och tio års fängelse.

Vi vill också införa en ny brottsrubricering: grovt sexuellt ofredande. Detta bygger på den rapport som polisen presenterade 2016 gällande ofredande på festivaler under sommaren 2015. Där sa polisen att det saknas en brottsrubricering mellan ofredande och våldtäkt, vilket vi nu vill införa.

I denna rapport framkom också att gärningsmännen i fall med grupper av män som ofredar flickor, som oftast var under 15 år, främst var utländska medborgare. För detta nya brott vill vi ha ett minimistraff på nio månader. Samtidigt vill vi sänka gränsen för utvisningar till sex månaders fängelse. Det skulle innebära att de grupper av män som ofredar tjejer skulle kunna utvisas.

Min sista fråga till justitieministern är: Vill han skärpa straffen för sexualbrotten och utvisa fler utländska sexualbrottslingar?

Fru talman! Här är Moderaterna än en gång sena på bollen, får jag säga. Under denna mandatperiod har vi jobbat med det som jag betraktar som den viktigaste straffrättsliga reform som vi kommer att genomföra under den här perioden, nämligen en reformering av sexualbrottslagstiftningen. Före jul kommer jag att komma med en lagrådsremiss där vi gör en sådan reformering.

Det handlar om straffskärpningar för vissa brott, framför allt de grova brotten. I förslaget finns också en straffskärpning i så måtto att fler gärningar som riktas mot barn kommer att betraktas som grova - det ligger i kommittéförslaget.

Det finns också en övergång till en samtyckesreglering när det gäller våldtäktsparagrafen samt ett oaktsamhetsbrott, vilket i sig är mycket stora förändringar.

När det gäller utvisningar är det så att om man begår brott i Sverige och inte är svensk medborgare ska man naturligtvis utvisas, särskilt för dessa grova brott. Där tror jag inte att det finns några som helst olika uppfattningar.

Eftersom ni tar upp det här igen vill jag säga att det här är frågor som vi har jobbat med under hela mandatperioden, och vi kommer som sagt att leverera ytterligare straffrättsliga förändringar redan före jul.

Det spelar dock ingen roll hur hårda straff vi har om vi inte fångar några bovar. Då handlar det om att fortsätta förstärka polisorganisationen. För detta krävs pengar, och då kan man inte prioritera skattesänkningar före satsningar på polisen.

Under er period, åtta år, sänkte ni skatter med 140 miljarder, och ni satsade drygt 5 miljarder på polisen. Det går inte. Då hamnar man i ett läge där man till slut inte kan utbilda så många poliser som man skulle behöva ha. Det var därför ni bara hade 600-700 poliser som utbildades. Det måste vi nu ta igen genom att fördubbla intaget till Polishögskolan.

Både resurser och skarpare lagstiftning är vad vi behöver i de här avseendena.

Överläggningen var härmed avslutad.