Utnämningspolitiken när det gäller ledande positioner i Kulturdepartementets myndigheter

Herr ålderspresident! Aron Modig har mot bakgrund av min artikel i Aftonbladet den 3 mars 2015, med rubriken "Kultursektorn ska spegla hela Sverige", ställt en rad frågor om regeringens utnämningspolitik.

Modig frågar mig på vilket sätt jag och regeringen ska vara en viktig föregångare i att utveckla mångfaldsperspektivet vid tillsättning av styrande organ och vilket direkt samband som vi ser finns mellan mångfalden i en kulturinstitutions styrelse och det kulturpolitiska målet om att alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet.

Vidare ställer Aron Modig frågan om jag och regeringen tagit ställning till vad som är att betrakta som rätt kompetens eller vad som krävs för att ett visst kön eller en etnicitet eller religionsbekännelse ska betraktas som särskiljande kompetens.

Modig frågar också hur kompetensnivåns utveckling kommer att mätas och hur utvärderingen av samarbetet med Rättviseförmedlingen kommer att ske.

Jag vill inledningsvis betona att öppenhet och tydlighet är ledstjärnor i regeringens utnämningspolitik och att utnämningar av chefer ska ske efter förtjänst och skicklighet. Det gäller också förordnande av ledamöter till myndighetsstyrelser, statliga bolagsstyrelser, nämnder och insynsråd, som är en annan del av regeringens utnämningsmakt.

Varje år fattas ett relativt stort antal regeringsbeslut om förordnanden inom Kulturdepartementets verksamhetsområde, framför allt när det gäller ledamöter till styrelser och insynsråd. Inför varje utnämningsbeslut diskuteras kompetensbehov varefter en kravprofil tas fram. Urvalet av kandidater till till exempel styrelser ska göras utifrån en bred rekryteringsbas i syfte att ta till vara kompetensen såväl hos kvinnor och män som hos personer med olika bakgrund och erfarenheter. Det är i dessa delar som jag anser att vi kan göra mer och på så sätt bli föregångare.

Jag håller helt med Aron Modig om att det inte går att mäta mångfald eller brist på mångfald genom att se på människors yttre. Jag vill just därför utveckla rekryteringsprocesserna på departementet för att säkerställa att vi får den allsidiga kompetens som krävs för en bra verksamhet inom kulturområdet.

Vi har, som jag skriver i Aftonbladet, kulturpolitiska mål som förpliktar och som ställer krav på hur vi styr våra kulturinstitutioner och myndigheter. För att inte gå miste om kompetenser och för att kulturpolitiken ska kunna bli relevant för fler måste vi noggrant tänka igenom vilka personer som vi utnämner i olika styrelser. För det krävs en bredd av kandidater. Därför måste vi försöka hitta nya tillvägagångssätt när det gäller att söka kandidater med ny och annan kompetens. Ett sätt är att söka samarbete med Rättviseförmedlingen som har erfarenheter av sökprocesser.

Sammanfattningsvis anser jag att om vi på allvar vill bredda urvalet av kandidater till utnämningar och leva upp till målsättningen om bredd i urvalet kan vi behöva extern hjälp. Vi kan också hitta fler kompetenser om vi har ett mångfaldsperspektiv, där mångfald kan ha olika betydelser beroende på vilken typ av verksamhet vi talar om. Med ökad bredd och därmed också ökad mångfald kommer den samlade kompetensen att stärkas.

Ett samarbete med Rättviseförmedlingen kan vara ett steg i rätt riktning för att bredda representationen. Utvärderingen av detta samarbete får ske på flera års sikt och ta sikte på om Rättviseförmedlingens underlag bidrar till att Kulturdepartementet fått bättre kunskap och att regeringen fått fler kompetenta personer att välja emellan när den gör utnämningar på kulturområdet.

Herr ålderspresident! Tack, kultur- och demokratiministern, för svaret! Jag har ställt ganska många frågor om Kulturdepartementets annonserade samarbete med Rättviseförmedlingen i en och samma interpellation, och jag har till viss del förståelse för att det inte går att besvara dem alla utförligt.

Däremot tycker jag att det är överraskande otydliga svar från statsrådet, och jag vill därför göra några nedslag i några av frågorna i förhoppning om att få tydligare svar på var regeringen egentligen står.

Jag vill börja med det som nog är kärnfrågan i diskussionen, nämligen vad som är kultur- och demokratiministerns definition av kompetens. Mångfald är naturligtvis något väldigt positivt. Lika självklart är det att det inte får vara så att en människas kompetens nedvärderas till följd av att man har ett visst kön, en viss etnicitet eller bekänner sig till en viss religion. Ingen ska missgynnas till följd av sådana attribut.

Samtidigt menar jag att ingen heller ska premieras av samma anledningar. Vid tillsättningen av poster till viktiga statliga organ inom Kulturdepartementets myndigheter såväl som inom andra institutioner ska det vara förtjänst, skicklighet och meriter som avgör och ingenting annat. Detta framgår också av regeringsformen som säger: Vid beslut om statliga anställningar ska avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet.

Utnämningar av exempelvis ett insynsråd är naturligtvis ingen statlig anställning, men rimligtvis borde samma princip gälla även där.

Nu är det så att även kultur- och demokratiministern använder uttrycket "förtjänst och skicklighet" i sitt interpellationssvar, och det är gott så. Problemet är bara det att statsrådet samtidigt, exempelvis i debattartikeln i Aftonbladet den 27 februari, talar om dels att vår "definition av kompetens" skulle vara bakgrunden till den sammansättning vi har i våra kulturinstitutioners styrelser och insynsråd i dag, dels att vi framöver måste "våga välja någon annan kompetens än den som är allmänt vedertagen".

Vilken är denna nya och andra kompetens som inte är allmänt vedertagen? I och med att resonemangen presenteras tillsammans med det nya samarbetet med Rättviseförmedlingen är det inte konstigt om det väcks frågor om ett visst kön, en viss etnicitet eller en viss religionstillhörighet enligt regeringen skulle utgöra just den kompetensen. Just den tanken har vi sett hos andra delar av regeringen. Exempelvis har jämställdhetsminister Åsa Regnér utfärdat någon form av kvoteringshot. Hon säger att om inte andelen kvinnor i styrelserna för börsnoterade bolag är minst 40 procent vid slutet av 2016 kommer en kvoteringslag att införas året därpå.

Herr ålderspresident! Som kristdemokrat tror jag inte på kollektivisering. Jag tycker därför att den av regeringen förda politiken är felaktig. Men jag tror också att kvoteringstendenserna är direkt kontraproduktiva om man vill se en ökad jämställdhet och mångfald i samhället - helt enkelt att det blir fokus på fel saker och att man börjar i fel ände.

Jag har en fråga till statsrådet, och statsrådet får gärna specificera sitt svar: Vilken är egentligen denna nya och andra kompetens som inte är allmänt vedertagen?

Herr ålderspresident! Tack för den fortsatta diskussionen!

Öppenhet och tydlighet bredvid förtjänst och skicklighet gäller för alla tillsättningar, även om det är frågor om anställningar och förstås även insynsråd, nämnder, statliga bolag eller styrelser vid våra kulturinstitutioner.

Vi på Kulturdepartementet har ett särskilt stort ansvar för att ta till vara den breda kompetens som finns i landet på kulturområdet eftersom vi ansvarar för så många myndigheter och institutioner. De kulturpolitiska målen har alltså en botten som förpliktar. Det ska inte bara vara vackra ord, utan det ska synas i konkret handling att vi menar allvar. Det ställer krav på oss.

Om vi lyckas med att ta fram ett brett urval av kandidater till våra styrelser och insynsråd har vi möjlighet att ta vara på den viktiga kompetens som vi så väl behöver men som vi menar inte utnyttjas till fullo i dag.

Jag vill understryka vikten av den insats som den tidigare regeringen gjorde beträffande utnämningarna och ambitionen med att förändra och bredda urvalet. Det är det arbetet, Aron Modig, som nu tar vid. Jag går från den ansatsen, de vackra orden, till att göra det till konkret handling, och jag menar att vi måste våga bli tuffare för att leva upp till ambitionerna. Vi måste hitta nya tillvägagångssätt när det gäller att söka kandidater med ny och annan kompetens för bästa resultat inom alla politikområden, inklusive kulturområdet.

Därför kommer Kulturdepartementet att samarbeta med Rättviseförmedlingen, som har praktisk erfarenhet av rekryteringsprocesser. Jag är övertygad om att kompetens inte sitter i hudfärg, att kompetens inte sitter i kön och att kompetens inte sitter i ursprung. Men när en viss typ av personer, sådana som Aron Modig och sådana som jag, hela tiden utses och tillsätts till maktpositioner byggs bilder upp och normer förstärks om vem man ska vara paketerad som för att anses vara kompetent. Det är hela bakgrunden till det samarbete jag nu inleder.

Herr ålderspresident! Tack, statsrådet, för svaret!

För några veckor sedan debatterade jag med statsrådets regeringskollega och partikollega utbildningsminister Gustav Fridolin. Han lyfte då fram ett liknande samband, som han såg det, mellan skolflickors intresse för historia och andelen av personerna som lyfts upp i historieböcker som är kvinnor. Han menade att det fanns ett tydligt samband däremellan. Det är ungefär på samma sätt som kultur- och demokratiministern i dag menar att det finns ett samband mellan hur väl vi kan uppnå de kulturpolitiska målen som har satts samman av riksdagen och hur sammansättningen egentligen ser ut i insynsråd och styrelser i myndigheter som ligger under Kulturdepartementet.

Statsrådet får gärna utveckla tydligare och förklara hur sambandet ser ut, om det nu finns ett samband, vilket ministern menar, och vad det baseras på.

Herr ålderspresident! Jag är glad att ministern lyfter upp det arbete som alliansregeringen lade ned på att avpolitisera utnämningspolitiken. Precis som statsrådet skrev i debattartikeln införde alliansregeringen en nyordning där kompetens skulle gå före lång och trogen partitjänstgöring vid utnämningar. Det har varit positivt att vi har kommit framåt. Även om det naturligtvis inte är perfekt har det gått i rätt riktning.

I och med att regeringen annonserar samarbetet med Rättviseförmedlingen tar vi steg i fel riktning - i motsatt riktning. Jag har full förståelse för att regeringen behöver ta hjälp av externa rekryteringsföretag för att hitta bra personer till positionerna. Det är självklart begränsande om det är i enbart ministerns och stabens kontaktnät som alla kandidater ska hittas.

Jag hyser även respekt för Rättviseförmedlingen som en duktig opinionsbildare och en konstruktiv aktör i det civila samhället - vars åsikter jag dock sällan delar. Poängen är att Rättviseförmedlingen är en tydligt politisk organisation vars företrädare upprepade gånger har uttalat lika tydliga politiska åsikter, inte minst på jämställdhetsområdet.

Inte nog med att Rättviseförmedlingen är en politisk organisation och att regeringen väljer att anlita den politiserade organisationen, kultur- och demokratiministern gör dessutom politik av själva presentationen av samarbetet med Rättviseförmedlingen.

Hur ser statsrådet på att man så tydligt går i fel riktning och åter politiserar utnämningspolitiken?

Herr ålderspresident! Nu går vi i rätt riktning, Aron Modig! Som jag tidigare sa och som Aron Modig själv tog upp gjorde den förra regeringen, alliansregeringen, en bra sak när den skrev fram vikten av att finna den mest lämpade kandidaten. Det jag gör nu är att jag kompetensutvecklar det departement som jag har ansvar för, och vi vidgar sökområdet när vi letar efter personer som ska in i maktens korridorer och ska sitta runt maktens bord. Jag gör det för att jag vill ta ansvar för mitt departement, vårt politikområde och vårt land därför att jag, precis som jag hoppas att den förra regeringen var övertygad om, anser att kompetens ska gå först - inget annat.

Det är en sak att skriva fina ord på ett papper och en helt annan sak att göra det till en konkret handling och bredda verktygen för att leva upp till de vackra orden. Jag har ärligt talat blivit förvånad över de reaktioner som min ambition att utveckla och i större utsträckning konkurrensutsätta de poster som regeringen tillsätter har väckt. Det har varit häpnadsväckande reaktioner. Jag är ändå van vid och har under ett helt liv fått ta emot starka reaktioner.

Detta beror på att många uppenbarligen blir hotade av att konkurrensen nu kommer att öka. Många blir rädda för att det inte kommer att vara lika enkelt att få de fina uppdragen, och många blir livrädda för att den outtalade förtur som många har haft, och fortfarande har, för att de uppfyller normen för hur makten ska se ut nu kommer att ruckas.

Regeringen har ett ansvar, och jag har ett särskilt ansvar i beredningen eftersom jag ansvarar för Kulturdepartementet som bereder så oerhört många tillsättningar av poster, närmare 400 under mandatperioden.

Departementet har ett särskilt ansvar eftersom de verksamheter där tjänster ska tillsättas är så olika. Det faller på sin orimlighet att samma kompetens är den bästa kompetensen för de många olika posterna. Eller vad tror riksdagsledamoten Aron Modig? Tror riksdagsledamoten att det är samma erfarenheter, bakgrunder och insikter som behövs för ett uppdrag i Nämnden för hemslöjdsfrågor som i Riksteaterns styrelse eller på Svenska Filminstitutet som på Tekniska museet - eller i samhället i stort?

Tror Aron Modig att det kan vara så att det finns kompetenser som vi inte ser? Tror Aron Modig att det kan vara så att vi behöver förändra både vad vi letar efter och hur vi gör när vi letar efter de bästa?

Eller delar Aron Modig tankarna bakom det som en man sa till mig häromveckan i upprördhet över att jag nu inleder samarbetet med Rättviseförmedlingen? Han sa: Hade det funnits kompetenta ledare i rullstol, då hade våra företag haft ledare i rullstol. Delar Aron Modig den tanken?

Herr ålderspresident! Tack igen, kultur- och demokratiministern, för svaret!

Jag delar absolut uppfattningen att det behövs olika typer av kompetens för olika typer av uppdrag i olika typer av myndigheter.

Däremot menar jag att regeringen i och med det här samarbetet visar att man börjar i helt fel ände. Man börjar inte med kompetensen, utan man börjar med att se var man kan hitta personer med det man betraktar som rätt kön, rätt etnicitet och rätt religionstillhörighet. Jag menar att det är att börja i fel ände.

Jag tycker att de svar och besked vi får från statsrådet här i dag föranleder en ganska stor oro. Det här handlar i bästa fall om någon form av symbolpolitik. I värsta fall tror jag att det kan driva både jämställdhetsarbetet och utnämningspolitiken i fel riktning.

Jag tänker då på den otydlighet som verkar finnas i regeringen i fråga om dels vad som egentligen menas med "förtjänst och skicklighet" som det står i regeringsformen, dels de kvoteringstendenser som presenteras från flera håll i regeringen.

Jag tycker att vi nu ser tendenser hos kultur- och demokratiministern som inte bara är fel utan också kommer att vara kontraproduktiva, tror jag, för jämställdhetsarbetet och för mångfalden i samhället i stort.

Jag ser det också som problematiskt med den återpolitisering av utnämningsmakten som Kulturdepartementet nu går i bräschen för.

Herr ålderspresident! Hittills verkar det bara vara Kulturdepartementet som har inlett denna typ av politiserat samarbete. Det är väl bara att hoppas att det inte är fler delar av regeringen som hakar på.

Herr ålderspresident! När jag svarade ja på statsministerns fråga om jag ville bli statsråd i hans regering bestämde jag mig i samma sekund för att jag ska göra så mycket skillnad jag kan under de här åren - tre och ett halvt återstår nu. Jag ska köra väldigt hårt och vara väldigt tydlig, och jag kommer att vara väldigt modig.

Att ha makten att utse andra makthavare är bland de största uppdrag man kan ha, enligt mig. Det är ett enormt ansvar. Men det kräver mod, och det kräver att man vågar ifrågasätta normer och företeelser som kanske anses vara naturliga när de egentligen bara är cementeringar av flerhundraåriga föreställningar om hur saker och ting ska vara och se ut.

Till skillnad från kristdemokraten Aron Modig tror jag att kompetens kan komma i olika förpackningar. Jag vågar ifrågasätta och vägrar tro att väldigt många sådana som jag, det vill säga medelklasscouter med högutbildade föräldrar och en akademisk examen i statsvetenskap, är de enda som sitter på den rätta kompetensen.

Jag tror liksom många andra att det finns andra sorters kompetens som är väl dolda, som kanske inte ens syns, men som kan finnas och som kanske kan visa sig vara helt rätt - om vi letar och om vi vågar ställa våra föreställningar om hur det ska vara på ända. Det vågar den rödgröna regeringen.

Det här skrämmer eftersom konkurrensen är tuff. Men jag ska använda all den kraft jag har för att hela regeringen ska arbeta på liknande sätt.

Överläggningen var härmed avslutad.