Anf. 168 Eva-Lena Jansson (S)
Herr talman! Man kan använda ord på olika sätt. Ministern kallar det en reform. Det är inte alla som upplever att det är en reform. En reform brukar man uppfatta som någonting positivt, och det är inte alla som upplever de här förändringarna och försämringarna av sjukförsäkringen som en reform.
Visst gjorde man en förändring. Även riksdagen var mycket aktiv för att göra den förändringen så att inte människor skulle bli nollklassade.
Ministern talar om bakgrunden till den svenska modellen. Jag ska dock poängtera vad det står i propositionen: "Socialbidragets syfte är inte att fungera som en långsiktig försörjningskälla utan ska endast behöva träda in tillfälligt vid kortare perioder av försörjningsproblem."
Det som SSR:s rapport visar är att de personer som är långtidsberoende av försörjningsstöd, som har haft det länge, den gruppen ökar. Det är alarmerande. Då berättar socialförsäkringsministern att en stor del av dem är arbetslösa. Ja, en del av dem är utförsäkrade från sjukförsäkringen. En del är utförsäkrade från a-kassan. En del har inte ersättning från a-kassan. En del av dem som är arbetslösa var tidigare sjukskrivna, men de har blivit utförsäkrade och hänvisade till Arbetsförmedlingen. De betraktas nu som arbetslösa men får inte a-kassa eftersom de är för sjuka för att arbeta. De har inte rätt till ersättning från a-kassan utan får söka försörjningsstöd. Min fråga var om det är rimligt att man som sjuk ska ha försörjningsstöd. Det svarade inte ministern på.
Fredrik Reinfeldt sade med anledning av den kritik som framfördes mot sjukförsäkringen: "Sist och slutligen finns det andra trygghetssystem som fångar upp människor." Jo, det är klart; så är det ju. Sedan ska vänner och släktingar hjälpa till. Men det är, tycker jag, en ganska allvarlig utveckling.
Regeringens egen utredning visar att andelen fattiga bland arbetslösa och sjuka har mångdubblats från 10 till 30 procent. Det är en effekt av politik och politiska beslut och hur regeringens politik har genomförts.
Blir man fattig blir man hänvisad till försörjningsstöd när man inte längre klarar existensminimum. Det är därför jag står här i dag och har den här debatten. Ibland tenderar nämligen regeringen att säga att det bara är oppositionen som gnäller, att det bara är enstaka fall.
Jag ser och möter ju de här människorna. Det är inte en utan många människor jag möter. Jag får samtal från dem och mejl från dem. Jag vet inte om de skickar några mejl eller brev till socialförsäkringsministern; jag utesluter inte att de inte gör det. Då är det klart att jag tycker att jag måste agera.
Jag får dessutom rapporter som visar det vi försöker säga. Socialsekreterare har ett arbete, ett uppdrag, att göra en bedömning av en persons behov av ekonomiskt bistånd. Hur ska de kunna säkerställa rätten till rehabilitering för den sjukskrivna? Är de kompetenta att göra det? Vi vet ju att personer som ska få rehabilitering i dag har svårt att få det stödet hos Försäkringskassan, som ändå ska kunna fixa det och hjälpa till med det. Är det rimligt att det är en socialsekreterare som ska försöka lösa det?
Det är därför jag försöker ställa frågan. Jag tycker att det är komplext och svårt men framför allt bedrövligt när sjuka blir fattiga och hänvisade till försörjningsstöd. På något sätt låter det på ministern som att det bara är en eller två, kanske tre, att det bara är ett litet misstag som man inte kan rätta till genom lagstiftning. Men det är klart att om man bestämt sig för att sjuka inte kan få ersättning för att de har passerat en tidsgräns, inte för att de har blivit friska, kan man förhålla sig ganska njugg till denna grupp av människor som i dag lever på försörjningsstöd.
Jag tycker nog att ministern får utveckla sitt svar, herr talman.