Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Utförsäkrades ekonomiska situation

Interpellation 2013/14:504 av Eva-Lena Jansson (S)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2014-05-28
Överlämnad
2014-05-28
Anmäld
2014-06-02
Besvarad
2014-06-11
Sista svarsdatum
2014-06-13

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

PDF
Utförsäkrades ekonomiska situation(pdf, 69 KB)

Interpellationen

till Statsrådet Ulf Kristersson (M)

 

Efter att regelverket i sjukförsäkringen förändrades har ca 75 000 personer utförsäkrats, en stor del av dessa är kvinnor. Flera av de som utförsäkrats tvingas i dag söka försörjningsstöd. I en rapport från Akademikerförbundet SSR så framgår det att det finns en stor grupp som är sjukskrivna med läkarintyg som har otillräcklig, ingen eller väntar på sjukpenning. Försörjningsstöd är ett behovsprövat bidrag som är tänkt att vara såväl tillfälligt som det sista skyddsnätet, och det regleras av socialtjänstlagen.

I dag kan vi alltså se hur personer med långvariga sjukdomstillstånd hänvisas till försörjningsstöd i stället för att omfattas av sjukförsäkringen. Detta innebär att dessa personer också riskerar att få en mycket låg pension.

Min fråga till statsrådet är följande:

Avser statsrådet att vidta några åtgärder för att sjukskrivna ska slippa söka försörjningsstöd?

Debatt

(9 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2013/14:504, Utförsäkrades ekonomiska situation

Interpellationsdebatt 2013/14:504

Webb-tv: Utförsäkrades ekonomiska situation

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Ulf Kristersson (M)
Anf. 164 Statsrådet Ulf Kristersson (M)
Herr talman! Eva-Lena Jansson har frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder för att sjukskrivna ska slippa söka försörjningsstöd. En av de viktigaste frågorna för alliansregeringen när den tillträdde i oktober 2006 var att minska det omfattande utanförskapet från arbetsmarknaden. Regeringen har genomfört en rad åtgärder som syftar till återgång i arbete. Sjukförsäkringen har reformerats, och de arbetsmarknadspolitiska insatserna har i stor utsträckning fokuserats på dem som står längst från arbetsmarknaden. Eva-Lena Jansson hänvisar till uppgifter som redovisas i en rapport från Akademikerförbundet SSR. Dessa uppgifter bygger i sin tur på statistik från Socialstyrelsen. Socialstyrelsen undersöker inte de bakomliggande orsakerna till att en stor grupp personer inte har sjukpenning utan uppbär försörjningsstöd i stället. En sådan undersökning har däremot gjorts av Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. SKL:s undersökning visar att ingen eller mycket svag arbetsmarknadsanknytning är den huvudsakliga förklaringen till att personer med arbetsoförmåga på grund av sjukdom uppbär försörjningsstöd i stället för sjukpenning. Endast en mycket liten grupp personer har sökt försörjningsstöd på grund av den bortre parentesen i sjukförsäkringen. Andra undersökningar som Försäkringskassan har gjort visar liknande resultat. Jag vill också nämna att från och med 2012 har två nya förmåner införts, sjukpenning i särskilda fall och boendetillägg. Dessa förmåner kan betalas ut till de personer som tidigare har haft tidsbegränsad sjukersättning eller aktivitetsersättning och som annars skulle ha behövt ansöka om försörjningsstöd. Sjukpenningförsäkringen är en försäkring för inkomstbortfall på grund av sjukdom, och så har det alltid varit. För att en person ska kunna få sjukpenning krävs således att personen har en sjukpenninggrundande inkomst. För detta krävs i sin tur en viss arbetslivsanknytning. Sjukförsäkringsreformen har inte inneburit någon ändring av denna grundläggande princip. För de personer som saknar sjukpenninggrundande inkomst vid insjuknande utgör försörjningsstödet det yttersta skyddsnätet i Sverige.
Eva-Lena Jansson (S)
Anf. 165 Eva-Lena Jansson (S)
Herr talman! Jag ska börja med att tacka statsrådet Ulf Kristersson för svaret. Rubriken på min interpellation är Utförsäkrades ekonomiska situation . Efter det att regelverket för sjukförsäkringen förändrades har ca 75 000 personer utförsäkrats. En stor del av dessa är kvinnor. Fler av dem som har utförsäkrats tvingas i dag söka försörjningsstöd. Jag hänvisar i min interpellation till en rapport från Akademikerförbundet SSR där det framgår att det finns en stor grupp som är sjukskrivna med läkarintyg som har otillräcklig eller ingen sjukpenning eller som väntar på sjukpenning. Försörjningsstödet är tänkt att vara ett behovsprövat bidrag som är såväl tillfälligt som det sista skyddsnätet. Det regleras i socialtjänstlagen. Det skiljer sig från en inkomstförsäkring som ska täcka när man är borta från arbete. Jag beskriver personer som har trillat ut sjukförsäkringen, som är sjuka och har läkarintyg men som inte får någon ersättning i alla fall. Socialförsäkringsministern pekar på att man i rapporten hänvisar till en utredning om personer som inte har en sjukpenninggrundande inkomst. Jag skrev i min interpellation att vi kan se personer med långvarigt sjukdomstillstånd hänvisas till försörjningsstöd i stället för att omfattas av sjukförsäkringen. Det innebär att dessa personer riskerar att få en mycket låg pension. Min fråga till Ulf Kristersson var: Avser statsrådet att vidta några åtgärder för att sjukskrivna ska slippa söka försörjningsstöd? Det fick jag inte riktigt något svar på. Är det rimligt att man, när man är sjuk och har haft en sjukpenninggrundande inkomst, får försörjningsstöd? Det som händer är att man då får en behovsprövad ersättning. Det innebär att man måste göra sig av med allting man äger och har innan man kan få fullt försörjningsstöd därför att tidsgränserna är förändrade. Tycker ministern att det är bra att den som inte har en sjukpenninggrundande inkomst och är sjukskriven, även långvarigt, ska gå på försörjningsstöd? Man har inte rätt till a-kassa, inte rätt till sjukpenning och blir hänvisad till ett långvarigt försörjningsstöd. Den rapport från SSR som jag hänvisar till visar att det har varit en urholkning av både arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen som inneburit att fler i dag gå på försörjningsstöd. Tillbaka till frågan: Tycker statsrådet att det är rimligt att sjukskrivna ska ha försörjningsstöd som sin inkomst när de är sjuka? Jag har läst rapporten, och jag är lite bekymrad. Jag träffar många sjuka som har en väldigt dålig ekonomi och som är bekymrade. De är naturligtvis bekymrade över sin situation i dag och över sin situation framöver när de blir pensionärer, för det ska de förhoppningsvis kunna bli. Vad ska de leva på? Har man försörjningsstöd tvingas man, precis som jag nyss beskrev, göra sig av med allting man äger och har för att kunna få ersättning. Om man lever ihop med en annan person behöver man inte få någon ersättning alls; man kan vara sjukskriven med läkarintyg ändå. Jag skulle vilja ha lite mer svar av statsrådet.
Hillevi Larsson (S)
Anf. 166 Hillevi Larsson (S)
Herr talman! Man har kunnat se att en del av dem som har blivit utförsäkrade har sökt försörjningsstöd. Jag tror att en anledning till att det inte är ännu fler är det som Eva-Lena Jansson var inne på, att många har en partner som de får leva av. Om man har en partner, sambo eller är gift med någon som har en inkomst är man inte berättigad till försörjningsstöd. Då har man inte den möjligheten. Det blir en osynlig fattigdom. Risken är att det blir svårt för en familj att leva på bara en persons inkomst. Det kan också finnas barn med i bilden, så det kan leda till att den som har en inkomst får försörja kanske fyra personer eller ännu fler. Det är ett problem. En vanlig orsak till överskuldsättning är sjukdom. De som inte redan är sjuka blir det av överskuldsättningen. Man skuldsätter sig innan man söker försörjningsstöd. Så där kan man hålla på i flera månader eller till och med fler år. Det är många som ser försörjningsstöd som sista möjlighet. Jag tror inte att det är så som det ibland framställs, att det är det första man gör. Det är för många det sista. Det är inte alltid bara en partner som försörjer sin sjuka partner som inte får ersättning från sjukförsäkringen, utan det gäller även föräldrar som träder in och försörjer vuxna barn för att dessa ska slippa sälja allt de har för att få försörjningsstöd. Många gör vad som helst för att inte behöva söka försörjningsstöd. Man skjuter upp det genom att någon annan försörjer en. Då blir det en ökad fattigdom i sådana familjer. Det får man nog ta med i beräkningen. Att det finns de som ändå söker försörjningsstöd är ett misslyckande med tanke på att de egentligen borde få en försäkring eftersom de har arbetat. Det är ju förutsättningen för att man över huvud taget ska få ut sjukersättning. Det borde finnas en ambition att se till att de ska få stanna i systemet. Om man har ett utlåtande från en behandlande läkare att man inte har arbetsförmåga borde man få vara sjukskriven. Det borde gå hand i hand med en behandlande läkare. Second opinion är inte fel, alltså att ytterligare en läkare gör en bedömning, men det är märkligt när man kör över behandlande läkares bedömning. Det är väldigt svårt att få ett arbete när man är sjuk och har en nedsatt arbetsförmåga. Det är inte direkt ett smörgåsbord av jobb. Det finns fortfarande problem med att man faller mellan stolarna. Jag träffade en kvinna som hade blivit sjuk och som inte fick sjukersättning. Man menade att hon inte var tillräckligt sjuk och hade arbetsförmåga. På Arbetsförmedlingen sade man att hon inte hade tillräcklig arbetsförmåga utan borde vara sjukskriven. Då gick hon till socialtjänsten för att få försörjningsstöd och blev nekad försörjningsstöd med hänvisning till att hon borde söka sjukersättning. Hon berättade att hon redan sökt det men blivit nekad. Men socialtjänsten stod fast vid det, så kvinnan var utan försörjningsstöd i flera månader innan hon till slut fick det. Under tiden hann hon bli skuldsatt. Hon hade ingen inkomst, och hon var inte rik från början. Det ledde till skulder som det tog lång tid att bli av med och som gjorde att hon mådde ännu sämre. När hon till slut fick sjukersättning hade hon redan hamnat väldigt illa till. Jag tror alltså att det är grundläggande när det gäller den här frågan att se till att de som är sjuka också får lov att vara sjukskrivna. Det utesluter inte rehabilitering - tvärtom. De allra flesta kan bli bättre av rehabilitering och så småningom börja arbeta. Men man borde börja i den änden i stället för att utförsäkra.
Ulf Kristersson (M)
Anf. 167 Statsrådet Ulf Kristersson (M)
Herr talman! Jag tror att det är viktigt att man undviker att blanda ihop och förväxla olika delar av den svenska välfärdsmodellen. Försörjningsstöd - socialbidrag, som många människor fortfarande skulle säga - är ett yttersta skyddsnät när man inte har några andra permanenta försörjningsgrunder. De flesta människor som har arbete och blir kort- eller långvarigt sjukskrivna får sjukpenning eller i värsta fall förtidspension - alltså sjukersättning - när de inte längre kan arbeta, grundad på den inkomst de hade. Så byggs den svenska välfärdmodellen upp för alla människor som arbetar. Det är en otroligt viktig grundläggande princip. Om man inte har arbete, inte har haft arbete och inte har någon försäkrad inkomst, då har vi det yttersta skyddsnätet i form av försörjningsstöd. Det är också viktigt. Jag skulle vilja varna för två saker. Man ska inte överanvända försörjningsstödet. Det vet alla Sveriges kommuner, och många gör också ett imponerande arbete för att hjälpa människor som har försörjningsstöd att komma ur det. Det har nämligen många nackdelar. Till exempel gör behovsprövningen att det är svårt att förbättra sin ekonomi genom att arbeta. Man ska heller inte baktala försörjningsstödet så till den milda grad att man låtsas som om det inte behövs ett yttersta skyddsnät. Det kommer alltid att finnas människor som inte har en förankring i arbetslivet. Det kommer alltid att finnas människor som blir sjuka utan att först ha arbetat. Det kommer alltid att finnas situationer där människor behöver ett speciellt, individinriktat bidrag som vi kallar försörjningsstöd. Ibland tycker jag att det finns en tendens att man alltid beskriver det som ett misslyckande. Det finns för att det behövs, men det ska inte användas om det inte är absolut nödvändigt. Det är det som SKL visar tydligt i sin rapport. De gjorde den på eget initiativ. De visste att det diskuterades mycket att det har skett stora överskjutningar från sjukpenning till försörjningsstöd eftersom försörjningsstödet varierar mycket med konjunkturen. Den allra vanligaste orsaken till försörjningsstöd är att människor är arbetslösa och inte har någon annan form av försörjning alls. Sedan finns det människor som är sjuka - precis lika sjuka som andra människor, som får sjukpenning, men med den inte helt oväsentliga skillnaden att de inte har en försäkrad inkomst. De ska få försörjningsstöd. Vill man flytta dem därifrån och säga att eftersom de är sjuka borde de automatiskt få sjukpenning, då river man upp hela fundamentet för den svenska sjukförsäkringen och den svenska trygghetsmodellens koppling mellan arbete och ersättningar. Det tror jag vore en utomordentligt dålig idé. Det enda sättet att få en permanent ersättning från socialförsäkringarna är sjukersättning på garantinivå, det vill säga att aldrig mer kunna arbeta över huvud taget. Då finns det en garantinivå även för den som inte har jobbat tidigare för att man inte resten av livet ska bli hänvisad till socialtjänstens försörjningsstöd bara för att man inte har arbetat. I alla andra fall är det försörjningsstöd som gäller - eller sjukpenning. Jag tycker att den ordningen i grund och botten är mycket bra. SKL kom också fram till att det var en mycket liten grupp av alla försörjningsstöd - de uppskattar den till ungefär 1 procent - som har koppling till sjukförsäkringens funktion och tidsgränser. Det är ett mycket litet problem - ur sjukförsäkringens och försörjningsstödets perspektiv. Det betyder inte att det här är människor som inte har bekymmer. Man ska ta dem på allvar, men inte genom att göra om hela den svenska socialförsäkringens grundprinciper. Vi gjorde något för att komma till rätta med en risk som vi såg. Människor som hade haft tidsbegränsad sjukersättning på garantinivå - den fick de alltså trots att de inte hade jobbat - kunde inte längre få den eftersom vi tog bort den dåliga förmånen. Då fanns det en risk att människor som hade haft ersättning permanent under lång tid i stället skulle hänvisas till försörjningsstöd. Vi gav dem i stället en särskild förmån för att inte riskera att denna lilla men ömtåliga grupp skulle fara illa av själva reformen.
Eva-Lena Jansson (S)
Anf. 168 Eva-Lena Jansson (S)
Herr talman! Man kan använda ord på olika sätt. Ministern kallar det en reform. Det är inte alla som upplever att det är en reform. En reform brukar man uppfatta som någonting positivt, och det är inte alla som upplever de här förändringarna och försämringarna av sjukförsäkringen som en reform. Visst gjorde man en förändring. Även riksdagen var mycket aktiv för att göra den förändringen så att inte människor skulle bli nollklassade. Ministern talar om bakgrunden till den svenska modellen. Jag ska dock poängtera vad det står i propositionen: "Socialbidragets syfte är inte att fungera som en långsiktig försörjningskälla utan ska endast behöva träda in tillfälligt vid kortare perioder av försörjningsproblem." Det som SSR:s rapport visar är att de personer som är långtidsberoende av försörjningsstöd, som har haft det länge, den gruppen ökar. Det är alarmerande. Då berättar socialförsäkringsministern att en stor del av dem är arbetslösa. Ja, en del av dem är utförsäkrade från sjukförsäkringen. En del är utförsäkrade från a-kassan. En del har inte ersättning från a-kassan. En del av dem som är arbetslösa var tidigare sjukskrivna, men de har blivit utförsäkrade och hänvisade till Arbetsförmedlingen. De betraktas nu som arbetslösa men får inte a-kassa eftersom de är för sjuka för att arbeta. De har inte rätt till ersättning från a-kassan utan får söka försörjningsstöd. Min fråga var om det är rimligt att man som sjuk ska ha försörjningsstöd. Det svarade inte ministern på. Fredrik Reinfeldt sade med anledning av den kritik som framfördes mot sjukförsäkringen: "Sist och slutligen finns det andra trygghetssystem som fångar upp människor." Jo, det är klart; så är det ju. Sedan ska vänner och släktingar hjälpa till. Men det är, tycker jag, en ganska allvarlig utveckling. Regeringens egen utredning visar att andelen fattiga bland arbetslösa och sjuka har mångdubblats från 10 till 30 procent. Det är en effekt av politik och politiska beslut och hur regeringens politik har genomförts. Blir man fattig blir man hänvisad till försörjningsstöd när man inte längre klarar existensminimum. Det är därför jag står här i dag och har den här debatten. Ibland tenderar nämligen regeringen att säga att det bara är oppositionen som gnäller, att det bara är enstaka fall. Jag ser och möter ju de här människorna. Det är inte en utan många människor jag möter. Jag får samtal från dem och mejl från dem. Jag vet inte om de skickar några mejl eller brev till socialförsäkringsministern; jag utesluter inte att de inte gör det. Då är det klart att jag tycker att jag måste agera. Jag får dessutom rapporter som visar det vi försöker säga. Socialsekreterare har ett arbete, ett uppdrag, att göra en bedömning av en persons behov av ekonomiskt bistånd. Hur ska de kunna säkerställa rätten till rehabilitering för den sjukskrivna? Är de kompetenta att göra det? Vi vet ju att personer som ska få rehabilitering i dag har svårt att få det stödet hos Försäkringskassan, som ändå ska kunna fixa det och hjälpa till med det. Är det rimligt att det är en socialsekreterare som ska försöka lösa det? Det är därför jag försöker ställa frågan. Jag tycker att det är komplext och svårt men framför allt bedrövligt när sjuka blir fattiga och hänvisade till försörjningsstöd. På något sätt låter det på ministern som att det bara är en eller två, kanske tre, att det bara är ett litet misstag som man inte kan rätta till genom lagstiftning. Men det är klart att om man bestämt sig för att sjuka inte kan få ersättning för att de har passerat en tidsgräns, inte för att de har blivit friska, kan man förhålla sig ganska njugg till denna grupp av människor som i dag lever på försörjningsstöd. Jag tycker nog att ministern får utveckla sitt svar, herr talman.
Hillevi Larsson (S)
Anf. 169 Hillevi Larsson (S)
Herr talman! Om man tittar på det här från de sjukas sida ser man att det är mycket tufft att tvingas sälja allt man har och söka försörjningsstöd. Men även ur socialtjänstens perspektiv och kommunernas perspektiv är det tufft. Det är många socialsekreterare som nu vittnar om en väldigt tuff arbetsmiljö. Socialtjänsten har ju inte bara hand om dem som har försörjningsstöd. Man tar hand om utsatta barn och ungdomar och om missbruksproblem och alla möjliga sociala problem som är väldigt svåra och viktiga att lösa för de människor det handlar om. Belastningen leder till att de inte hinner med. De hinner inte träffa dem som får försörjningsstöd, och de hinner inte träffa utsatta familjer. Det är dubbel anledning att se till att de som är sjuka får vara inom sjukförsäkringen och inte inom socialtjänsten. Det är inom Försäkringskassan som vägen till rehabilitering är nära. Inom socialtjänsten har man inte alltid kompetens att klara detta. Risken är att det ställs höga krav. När jag har besökt socialtjänsten har man sagt att när det gäller någon som är sjuk men som får försörjningsstöd ställer man höga krav på att de ska söka jobb. Man berättade till exempel om en ung kille. Dagens uppdrag för honom var att gå och handla. Han hade sådan extrem ångest och social fobi att det gjorde honom helt utmattad att gå och handla. Man hade jobbat och kämpat med honom, och det gick lite lättare, och han kunde klara lite fler uppgifter på en dag. Om han skulle söka ett jobb var han utslagen en hel vecka på grund av det. I hans fall handlar det mer om behovet av rehabilitering. Det är detta jag vill komma till: Låt de sjuka få rehabilitering! Låt dem få vara inom sjukförsäkringen och få sjukersättning i stället för försörjningsstöd!
Ulf Kristersson (M)
Anf. 170 Statsrådet Ulf Kristersson (M)
Herr talman! Jag har tre saker att säga. Först och främst tycker jag att detta är en framgångsrik reform. Jag vet att ni helst vill riva upp allting och gå tillbaka till det gamla, men jag tycker att det är en framgång. Det är färre sjukskrivna i dag än det var förr. Det är mycket färre långtidssjukskrivna. Det är väsentligt färre människor som i dag behöver förtidspensionering. Detta är en stor framgång. Jag har säkert sagt hundra gånger i den här kammaren att det inte är någon problemfri process att gå från Europas högsta nivå på förtidspensionering till en av Europas lägsta. Det är inte problemfritt för samhället och inte för människor som berörs av det. Men det är absolut nödvändigt både för enskilda individer och för det svenska välfärdssystemets framtid att vi inte systematiskt misshushållar med mänskliga resurser på det sätt som vi gjorde förut. Detta är en framgångsrik reform. Min andra synpunkt är att försörjningsstöd, med all respekt, alltid har funnits. Jag hörde aldrig socialdemokrater under era rätt många år vid makten göra denna eländesbeskrivning av att människor behöver, ansöker om och får försörjningsstöd. Det har alltid behövts. Det har funnits i olika former under olika tider. Det är en av socialtjänstens mest grundläggande uppgifter att hjälpa människor som inte har någon egen kapacitet till försörjning. Sedan har vi en lagstiftning som säger att om det handlar om en permanent nedsättning av förmågan att försörja sig är det inte försörjningsstöd. Då är det förtidspension och sjukersättning. Om man har olika åsikter om detta, vilket som bekant händer ibland, ska domstolar ytterst bestämma vad som gäller. Den processen pågår hela tiden. Den fungerar i grund och botten bra. Riv inte upp ett i grund och botten välfungerande system som skapar starka drivkrafter för människor att komma in på arbetsmarknaden, jobba vitt och betala skatt för att få sin försäkrade inkomst i något slags vilja att undvika försörjningsstöd till varje pris! Min tredje synpunkt är att det i många kommuner bedrivs ett imponerande arbete med att hjälpa människor som har försörjningsstöd att slippa det eller åtminstone göra sig mindre beroende av det. En sak är vi säkert överens om: Det har väsentliga nackdelar att vara beroende av ett försörjningsstöd som så noggrant går in på kroppen och kollar människors inkomster. Marginaleffekterna är som bekant mycket höga. Det finns starka skäl att undvika detta om det är möjligt. Jag har själv varit ansvarig för ett sådant ganska stort projekt här i Stockholm när jag var socialborgarråd. Det var Jobbtorg Stockholm, där vi systematiskt hjälpte människor med försörjningsstöd som hade någon arbetsförmåga att närma sig arbetsmarknaden. Väldigt ofta fick de arbete. I Växjö träffade jag på ett mycket snarlikt projekt häromdagen. Där jobbar man inte bara med dem som har försörjningsstöd utan även med andra människor som också har Försäkringskassans insatser. I samordningsförbundets regi ser man till att man struntar i gränserna. Oavsett vilken försörjningsbas människor har får de hjälp för det de skulle kunna åstadkomma. Det är utomordentligt bra, gränsöverskridande och i många stycken framgångsrikt. Allt detta är svåra frågor; det är jag den förste att säga. Det är inga enkla frågor, och många enskilda människor i svårigheter kanske inte alltid vet varför de har den ersättning de har. Många kommuner gör som vi gjorde i Stockholm - om man uppfattar på socialtjänsten att en person har fel försörjningsgrund och att det till exempel finns grund för en förtidspensionering hjälper man ofta till så att ansökan blir rätt utformad och inskickad. Detta fungerar på många ställen väldigt bra. Det här förtar inte det faktum att många kommuner försöker göra allt de kan för att undvika försörjningsstöd, både av ekonomiska och rent socialpolitiska skäl. Det är gott så. Om man är emot allt detta måste man i praktiken säga: Upphäv arbete som grund för försäkringen! Upphäv tankar på att man med skatteinbetalningar arbetar sig in i den svenska välfärdsmodellen! Då är man i grund och botten för medborgarlön, vad man än kallar det. Ni har tronpretendenter som har precis den ståndpunkten - Miljöpartiet. Jag ser fram emot ett gemensamt förslag där ni river upp den svenska välfärdsmodellen och inför medborgarlön i stället.
Eva-Lena Jansson (S)
Anf. 171 Eva-Lena Jansson (S)
Herr talman! Det är lite förvånande att socialförsäkringsministern vill ha fört till protokollet att han är glad om Socialdemokraterna inför medborgarlön. Det ligger i varje fall inte i vårt partiprogram att vi ska införa det. Jag försöker diskutera sjukas och utförsäkrades situation när de tvingas leva på försörjningsstöd eftersom vi i dag har tidsgränser som gör det möjligt att bli utförsäkrad trots att man är sjuk och har läkarintyg på det. Jag försöker diskutera det faktum att antalet som är långtidsberoende av försörjningsstöd ökar. Jag tycker att det är bra att vi har inkomstrelaterade försäkringar - absolut. Jag tycker inte att det är bra att man går länge på försörjningsstöd - absolut inte. Socialförsäkringsministern redovisar att kommunerna gör ett fantastiskt arbete. Jag vet det. Örebro kommun gör ett sådant arbete. Det vore tänkvärt, och kanske till och med bra, om regeringen inte bara som i gårdagens och dagens debatt hänvisar till att kommunerna gör ett bra jobb utan också tar sitt eget ansvar. Det vi har sett med denna politik där man har försämrat a-kassan och sjukförsäkringen är att man skickar kostnaden för sjuka och arbetslösa till kommunerna, och sedan får de lösa det med egen arbetsmarknadspolitik och med försörjningsstöd. Regeringen använder de pengar som skulle gå till sjukförsäkringen till att omvandlas till allmän löneavgift. Sedan kan man sänka skatten för Ulf Kristersson, för Eva-Lena Jansson och för alla andra som har det välbeställt, som lever ett bra liv och som inte behöver söka försörjningsstöd. Jag tycker att det är en orättvis politik, och jag tycker att det är en orättfärdig politik. Socialförsäkringsministern är uppenbarligen nöjd. Jag tycker inte att det är bra att sjukskrivna med läkarintyg har försörjningsstöd, och jag förstår inte varför ministern tycker det.
Ulf Kristersson (M)
Anf. 172 Statsrådet Ulf Kristersson (M)
Herr talman! Ibland är det bra att man klargör att vi tycker olika. Vi tycker genuint olika i de här frågorna. Jag hänvisar till framgångsrika kommuner därför att det är kommunerna som bär ansvar för socialtjänst och försörjningsstöd. Jag förväntar mig inget annat än kvalificerat arbete av kommunerna i deras ansvar på samma sätt som jag förväntar mig att staten tar ett rejält och gott ansvar för det som är statliga åtaganden. Dessutom kan vi samverka mellan sjukvård, socialtjänst och socialförsäkring. Detta sker på många ställen eftersom många människor är beroende av olika instanser samtidigt och har multipla bekymmer. Allt detta är bra. Det finns antagligen alltid förbättringspotential, men det är rätt sätt att angripa problemet. Försörjningsstöden är relativt stabila. Trots en otroligt stark lågkonjunktur och finanskris har vi inte sett en dramatisk ökning av försörjningsstöden i Sverige. Det tycker jag är ett tecken på att det finns ett mått av stabilitet i detta. Många kommuner bedriver, som jag sade, ett intressant och begåvat arbete för att minska risken för långvariga behov och långvariga beroenden, vilket visar att det går att påverka detta. Jag tror att man får konstatera att den vanliga visan som brukar höras härifrån egentligen inte handlar om försörjningsstöd. Den handlar om att det vore bättre om fler människor var sjukskrivna med sjukpenning eller förtidspension. Det har ni konsekvent tyckt nu i fyra års tid, och jag har konsekvent tyckt att det är bättre om människor i första hand inte är beroende av offentliga ersättningar utan i första hand kommer närmare arbetsmarknaden. Där tycker vi helt enkelt olika.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.