Uteblivna straff för människohandel

Herr talman! Patrik Lundqvist har frågat mig vad jag avser att göra för att öka fokuset på bekämpningen av människohandel och se till att de som handlar med människor för till exempel prostitution eller byggarbeten inte ska kunna komma undan.

Jag vill börja med att tacka Patrik Lundqvist för att han lyfter en viktig och angelägen fråga. Genom människohandel för sexuella och andra ändamål utnyttjas människor på ett cyniskt och hänsynslöst sätt. Ofta handlar det om kvinnor som redan befinner sig i en utsatt situation. Det är en brottslighet som förstås ska bekämpas med full kraft.

Människohandel är ofta svår att upptäcka, utreda och bevisa. Under lång tid har också antalet fällande domar på området varit litet. Jag är dock övertygad om att myndigheterna med gemensamma ansträngningar kan förbättra sitt arbete. Regeringen har i ett första steg gett polisen i uppdrag att redovisa hur polis och åklagare arbetar tillsammans för att fler brott ska utredas och lagföras. Det är också viktigt att stärka stödet till offer för människohandel så att de orkar anmäla eller vittna.

Just nu pågår inom Regeringskansliet ett arbete med att ta fram en ny nationell handlingsplan mot prostitution och människohandel. Det handlar om att förebygga och bekämpa att personer utnyttjas i prostitution och människohandel, men också om att stärka skyddet för utsatta personer. I det arbetet ingår att se över hur vi kan ta om hand de rekommendationer som har lämnas på området, bland annat av Partskommittén till Europarådets konvention om bekämpande av människohandel och av svenska myndigheter och organisationer. Vi står också i nära dialog med myndigheter och andra aktörer i samhället om dessa viktiga frågor.

Herr talman! Tack, Gunnar Strömmer, för svaret så här långt!

År 2018 hade vi 256 fall av människohandel som rapporterades. År 2024 var det 430. Det är en 50-procentig ökning. Trots det ser vi ingen ökning av antalet dömda. Åren 2022 och 2023 var det två dömda, år 2024 ingen. Det är egentligen bakgrunden till att vi står här i dag.

Det är jättebra att göra en massa saker. Jag tror också på myndighetsgemensamma insatser. Till exempel är akrimcenter en bra bas för åtminstone en del av den här problematiken, framför allt det som rör arbetskraftsexploateringen. Prostitutionen kan ju hamna på andra ställen, så att säga – även om vi har hört talas om exempelvis thaisalongerna, som är både arbetsplatser och i vissa fall forum för prostitution.

Lagstiftningen så som den ser ut, eller kanske som den tolkas, verkar för mig som lekman ganska bisarr. Jag plockar ett exempel från Jämställdhetsmyndighetens rapport. I ett mål som rörde en 14-årig flicka ansåg domstolen att hon inte blivit transporterad av den tilltalade eftersom körsträckan varit kort och den tilltalade suttit i bilens bakre del. Den tilltalade hade organiserat resan, och det var bevisat att han hade ett exploateringssyfte med resan. Det är oklart varför transportens längd påverkade bedömningen och varför man ansåg att den tilltalade inte var ansvarig för transporten på grund av att han satt i baksätet.

Det här kan man lätt instämma i, nämligen att det är rätt bisarrt att människor kommer undan på dessa grunder. Det har naturligtvis inte att göra med hur myndigheterna arbetar, hur åklagaren eller polisen har gjort sitt jobb, utan för mig handlar det möjligtvis om domstolarnas arbete men mer troligtvis lagstiftningen som de utgår från. Där behöver vi nog ge ett handtag.

Vad det verkar har de en rätt snäv syn på vad som klassas som hot. Individer kan frias eftersom det finns avtal mellan den exploaterade och den som tjänar pengar. Inom byggsvängen kan det handla om anställningsavtal som inte följs och som det troligtvis aldrig fanns någon ambition att följa. Men domstolen ser det som kontraktsbrott i stället för vad det är, nämligen en front för människosmuggling. Förbrytarna får alltså ut precis det de vill ha av att skriva falska papper. Lagstiftningen, rättsväsendet eller vem det än är rundas, och det blir problem inom fler och fler sektorer.

Jämställdhetsmyndigheten beskriver detta som att lagen är för komplex och dessutom nyttjas för lite. Högsta domstolen sätter inte praxis och talar om vad som gäller mellan de olika delarna i lagstiftningen. Det går väl hand i hand. Vad jag har hört och erfarit på olika håll hittar myndigheter på andra sätt att straffa de skyldiga. Man delar ut böter för mindre förseelser på arbetsplatserna eller hittar på andra saker för att stävja helheten, men man undviker just människohandels- och människoexploateringsbrotten.

Jag hoppas att vi tillsammans kan åtgärda dessa brott. Så här kan vi verkligen inte ha det.

Jag påminner om att domstols bedömning i ett enskilt fall inte får bli föremål för argumentation eller kritik men får åberopas för att till exempel motivera lagändringar. Jag säger inte att någon har gått över gränsen här, men jag vill för den fortsatta debatten framhålla just detta.

Herr talman! Jag vill än en gång tacka Patrik Lundqvist för att han har lyft upp dessa frågor i dag.

Det är klart att frågorna är oerhört betydelsefulla för de enskilda människor som berörs och blir utsatta för övergreppen och för utnyttjandet av det slag vi talar om. Det är också klart att det i förlängningen blir ett problem för hela vårt samhälle. Det blir problem för arbetslivet och för det seriösa företagandet. Vi som samhälle totalt sett kan inte acceptera en utveckling där människor far illa på det sätt som sker i alltför många fall.

Jag uppfattade beskrivningen av det enskilda fallet just som en illustration av ett problem som kan leda oss vidare till en bredare diskussion. Finns det behov av att se över hur lagstiftningen ser ut och hur den används? Utan att gå in på det enskilda fallet vill jag säga att min uppfattning initialt ändå är att det är ett centralt problem att alldeles för få fall blir föremål för rättslig prövning. Det är svårt att dra lite mer systematiska slutsatser över hur lagstiftningen fungerar när den i praktiken prövas alldeles för sällan. Det är en viktig bakgrund till det uppdrag vi har gett till aktuella myndigheter, det vill säga att i praktiken få upp trycket i ärendena så att vi verkligen kan få se fler fall leda till lagföring och på det sättet i förlängningen förhoppningsvis få fällande domar och en ännu bättre uppfattning av om det finns eventuella brister i lagstiftningen som i sådana fall måste åtgärdas. Då är vi förstås alltid beredda att föra en diskussion.

Det har också kommit förslag från andra håll. Delegationen mot arbetslivskriminalitet lämnade sitt slutbetänkande runt årsskiftet. Jag var själv med i en diskussion i anslutning till överlämnandet som arrangerades av LO. Där framkom många goda tankar om hur man kan arbeta preventivt för att förhindra att människor utnyttjas för sexuella ändamål och i övrigt, exempelvis i arbetslivet.

Sammantaget tycker jag att det är otroligt viktigt att följa detta noggrant. Vi ska debattera och diskutera frågorna. Ur min synvinkel är syftet att få ansvariga myndigheter att gräva så djupt att de får fram underlag för att få fler fall lagförda och därmed värna enskilda som drabbas och få bättre underlag för att se om vi även på systemnivå måste genomföra ytterligare förändringar.

Herr talman! Jag tackar också Strömmer för hans beskrivning av mitt exempel. Naturligtvis har jag ingen ambition att gräva ned mig i det enskilda fallet, utan det handlar om något mycket större. Men precis som Strömmer beskriver finns få fall, och då blir det svårt att bygga en bredare bild utan att använda de enstaka fall som finns.

Människohandel är en stor del av den organiserade brottsligheten. Vi ser flera kopplingar mellan gäng och andra som skjuter och säljer knark, som bisarrt nog också äger domstolsbyggnader, HVB-hem och annat. Sedan har vi också de företag som finns inom byggbranschen, LVU eller andra vårdformer, till exempel LSS, där man utnyttjar människor för att tvätta pengar från annan verksamhet vita och för att tjäna pengar på människorna.

Det finns andra skrivningar i de utredningar som har gjorts. Bland annat beskriver Jämställdhetsmyndigheten följande: När åtal berör ett flertal tilltalade kan det vara svårt att bevisa att samtliga personers handlingar hade avsikten att målsäganden skulle exploateras.

De menar att om det är fråga om en handfull individer måste man bevisa att alla har haft avsikten att exploatera människor. Om några inte har det faller åtalet, och det beror på att man inte klarar av att bygga en helhet.

Det här problemet har vi socialdemokrater pekat på under en längre tid. Vi tror att det kan lösas genom att använda RICO-lagstiftning, alltså den lagstiftning som används mot maffian i USA. En svensk variant av den lagen skulle kunna täppa till hålet. Vi behöver titta lite extra på detta.

Det är jättebra att ministern lyfter fram Delegationen mot arbetslivskriminalitet och deras arbete med preventiva åtgärder. Jag skulle särskilt vilja lyfta fram behovet av att begränsa underentreprenörsleden inom till exempel byggbranschen. Vi vet genom de utredningar som finns att ju fler underentreprenörsled det finns desto större är risken för att människor exploateras och för att det begås andra brott inom arbetslivskriminaliteten. Det kan till exempel vara skatteundandragande som skadar samhället stort. Där kan mycket mer göras. Det här är en fråga som hittills inte har lyfts upp tillräckligt högt. Jag tycker att vi ska begränsa möjligheterna, öka insynen och se till att de som har ambitionen att exploatera människor inte kan göra det så öppet och oförblommerat som de gör i dag.

Vi behöver skapa ordning och reda på våra byggarbetsplatser så att de har svårare att verka där. Det är den effektivaste, enklaste och mest träffsäkra lösningen. Den träffar nämligen inga oskyldiga.

Herr talman! Jag delar helt utgångspunkten att vi måste slå mot problemet från flera olika håll. Patrik Lundqvist nämnde inledningsvis de så kallade arbetslivskriminalitetscentren som har etablerats runt om i landet. Det är i praktiken ett nav för olika aktörer i samhället att gemensamt få systemkraft mot problemen.

Jag tycker också att det framgår av det förnyade uppdrag som vi gav i höstas till de myndigheter som samverkar runt centren. Vi pekar på att uppdraget är brett. Det handlar förstås om att slå hårt mot den kriminella ekonomin och den organiserade brottsligheten på företagsnivå.

Människohandel, människosmuggling och exploatering i arbetslivet hänger ihop, och det är det bredare greppet. Det utspelar sig också på många olika arenor och i särskilt utsatta branscher. Där sker ett viktigt arbete, och jag uppfattar att vi flyttar fram positionerna. Men jag håller också helt med om att det är resultaten som kommer att visa om det går tillräckligt bra. Ett väldigt viktigt mått på det är trots allt att fler fall lagförs. Vi måste få fler fällande domar på det här området.

Låt mig anknyta till det Patrik Lundqvist tar upp om den så kallade RICO-lagstiftningen och behovet av bredare lagstiftning som går mot mer organiserade eller maffialiknande strukturer.

Den organiserade brottsligheten har mycket riktigt många facetter. Skjutningarna och sprängningarna är de mest brutala uttrycken liksom rekryteringen av barn, men den breda kriminella ekonomin är basen för allt detta.

Jag håller med om att det finns stora reformbehov där, och regeringen är också på gång. Snart sagt varje inslag i den amerikanska RICO-lagstiftningen är nu på väg fram. Det gäller exempelvis möjligheten att kriminalisera deltagande i kriminella nätverk, vilket har till syfte att få en mycket bredare träffbild in i strukturerna. Om det enskilda brottet kan vara mer svårbevisat kan möjligen redan kopplingen eller anknytningen till en struktur som ägnar sig åt denna brottslighet vara tillräcklig för att kunna lagföra eller fälla någon till ansvar för brottsligheten.

Jag tycker att diskussionen och interpellationen påminner oss om vikten av att komma ihåg att den organiserade brottsligheten i sina mest brutala uttryck är skjutningarna och sprängningarna men att det finns en underbyggnad som vi måste strypa om vi långsiktigt ska ha en möjlighet att komma till rätta med de här problemen.

Herr talman! Mycket av det som justitieministern säger stämmer naturligtvis. Vi är väl inte särskilt oense i den här frågan, skulle jag vilja säga.

Majoriteten av de människor som exploateras – i alla fall av dem som hittas – identifieras inom hotell och restaurang, bygg och de gröna näringarna – i klartext bärplockning, får man väl ändå säga, även om det också finns vissa andra fall. Vi känner till problembranscherna. Men det här är bara de som identifieras.

Vi vet också, som jag var inne på tidigare, att det finns stora problem inom LSS-branschen. Där rekryterar man systematiskt människor till Sverige för att jobba här inom LSS. Man rekryterar också människor som själva har barn med behov och därmed möjlighet att få LSS-insatser. Sedan bygger man kedjor med människor som exploateras. De blir kvar och infinner sig i verksamheten genom att man hotar med att deras barn annars blir av med stödinsatserna. Det är ett närmast horribelt sätt att utnyttja människor och deras situation, och det här måste vi naturligtvis sätta stopp för.

En annan åtgärd som jag skulle vilja spela in handlar om vem som får ta hit arbetskraft från tredje land och på vilka villkor det får göras. Vi har i dag lönekrav. Men för den som ämnar utnyttja människor och inte ämnar betala den lön de har på papperet utan kanske i bästa fall betalar ut lönen och sedan tar tillbaka den under bordet spelar sådana åtgärder väldigt liten roll.

Där skulle vi behöva en arbetsmarknadsprövning, kanske med parterna, med staten som en del och med Arbetsförmedlingen eller annan myndighet. Det skulle behöva finnas ett system för att säga blankt nej, oavsett lönenivåer och andra saker.

Tack så jättemycket för debatten, herr talman och ministern!

Herr talman! Vi är verkligen överens om att det är helt centralt att komma åt det problemområde vi nu beskriver om vi ska ha en chans att långsiktigt trycka tillbaka den organiserade brottsligheten. Det är ett väldigt starkt intresse för Sverige som land, för hela vårt samhälle, men förstås, och kanske inte minst, också för alla de enskilda människor som drabbas på ett väldigt brutalt sätt av den här brottsligheten.

Det understryker som sagt vikten av att attackera problematiken från flera olika håll. Patrik Lundqvist nämner ett antal branscher som är särskilt utsatta: hotell och restaurang, bygg och vissa gröna näringar som bärplockning. Det finns även vissa småföretagarbranscher som i någon mån har anställda, men som kanske inte nödvändigtvis har det, som också är utsatta. Jag nämnde det LO-seminarium som jag deltog i, där taxibranschen beskrev arbetslivskriminalitet av olika slag som sker där. Det är också kopplat till annan brottslighet, penningtvätt och annat.

Det är helt rätt att ta det breda greppet. Det är på det sättet positivt att det nu riktas mycket fokus just på arbetslivskriminalitetens del i den organiserade brottsligheten.

Jag håller förstås också med om att den infiltration eller det utnyttjande som sker av välfärdssystem är en styggelse. Sedan skulle vi möjligtvis ha lite olika uppfattningar om exakt hur balanspunkterna ska se ut om vi skulle älta det här några varv till. Jag tycker för egen del att det är väldigt viktigt att värna enskilda människors möjlighet att välja i välfärdssystemen.

Men det är klart att vi inte kan organisera systemen på ett sådant sätt att de är lätta att korrumpera av kriminella krafter. Vi kan vara helt överens om att det har varit alldeles för lätt, och det finns fortfarande väldigt mycket att göra för att komma åt det.

Slutligen: Vad gäller arbetskraftsinvandringen sker stora reformer på det området. Jag är inte beredd att säga att vi ska gå tillbaka till den gamla tidens arbetsmarknadsprövningar, men det är uppenbart att vi måste flytta fram positionerna på andra sätt för att också komma åt exempelvis den som avtalar om en lön som är i nivå med kraven men som sedan av andra skäl inte betalar ut lönen eller tar tillbaka den. Kontrollen och tillsynen av systemen är alltså helt avgörande.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.