Utbildningen för företagsläkare

Herr talman! Johanna Haraldsson har frågat mig vilka konkreta åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa en långsiktigt hållbar kompetensförsörjning av företagsläkare i Sverige, om regeringen avser att utse en myndighet med tydligt ansvar för finansiering och organisering av utbildningen i arbetsmedicin, inklusive ST-utbildningen för företagsläkare, när regeringen avser att fatta beslut om huvudmannaskapet för utbildningen för företagsläkare, och vilken bedömning regeringen gör av vilka konsekvenser ett uteblivet beslut får för den framtida tillgången på företagshälsovård och möjligheten att upprätthålla skyddsnivån för arbetstagare i Sverige.

Jag vill inleda med att tacka ledamoten för frågorna.

En förutsättning för företagshälsovårdens arbete är en robust kompetensförsörjning av läkare med specialistutbildning inom arbetsmedicin. I dagsläget finns, som Johanna Haraldsson nämner, inte någon särskild huvudman med ett utpekat ansvar att sörja för möjligheten att verkställa alla steg fram till specialistkompetensbevis inom arbetsmedicin. Enligt hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) ska det i regionerna finnas möjlighet till anställning för läkares specialisttjänstgöring inklusive bastjänstgöring i en omfattning som motsvarar det planerade framtida behovet av läkare med specialistkompetens i klinisk verksamhet.

Regeringen har tagit flera initiativ för att stärka det hälsofrämjande och förebyggande arbete som företagshälsovården utför. Bland annat har Karolinska institutet tagit över uppgiften att följa och främja kompetensförsörjningen inom företagshälsovården från och med den 1 januari 2026 (A2025/00104).

För att underlätta för arbetsgivare att ta sitt rehabiliteringsansvar och ta till vara företagshälsovårdens expertresurser har även bidraget för arbetsplatsinriktat rehabiliteringsstöd utvecklats. Försäkringskassan och Arbetsmiljöverket har dessutom fått i uppdrag av regeringen att utveckla sin samverkan och tillsyn av arbetsgivares arbetsmiljö- och rehabiliteringsansvar (S2024/02157 respektive A2024/01446). Regeringen avser att under maj månad lämna en skrivelse till riksdagen med en ny arbetsmiljöstrategi.

Herr talman! Allt sedan Arbetslivsinstitutet lades ner av högerregeringen 2007 har ingen haft uppdraget och ansvaret för ST-utbildningen i arbetsmedicin. Det har lett till att antalet företagsläkare minskat stadigt, och bristen är nu akut. En majoritet av dem som jobbar som företagsläkare är över 65 år, och alla handledare och studierektorer är över 70 år. Det är de som krävs för att utföra utbildningen.

Kansliet för hållbart arbetsliv har varnat för att bristen på företagsläkare kan vara en systemrisk. I en rapport till regeringen i februari 2024 slog Myndigheten för arbetsmiljökunskap fast att en av de viktigaste åtgärderna för att klara kompetensförsörjningen är att se till att det finns en huvudman för utbildningen. Man pekade också på behovet av ett samlat ansvar för finansieringen.

När Sveriges Företagshälsor och Svenska Företagsläkarföreningen har vänt sig till regeringen med frågor, förslag och önskan om samtal och lösningar på problemen har de skickats mellan olika departement: Arbetsmarknadsdepartementet, Socialdepartementet och Utbildningsdepartementet. Med anledning av den förvirring som verkar råda inom regeringen kring vem som har det reella ansvaret för frågan ställde jag en skriftlig fråga till statsministern för att för att klargöra vilket departement eller vilken minister i regeringen som har ansvaret för utbildningen av företagsläkare. Då hänvisades frågan till sjukvårdsministern. Men under den interpellationsdebatten som jag senare hade med sjukvårdsministern blev det tydligt att hon inte ansåg sig ha ansvaret utan hänvisade tillbaka till arbetsmarknadsministern.

Vi har alltså en situation där det finns ett allvarligt problem, men ingen i regeringen verkar vilja ta ansvar för att lösa det. De frågor jag har ställt här i dag är alltså desamma som jag ställde till sjukvårdsministern. Jag får samma icke-svar i dag som jag fick från sjukvårdsministern i höstas.

I skriftliga frågor och i interpellationer har olika ministrar konstaterat samma sak. Exakt samma formulering återkommer i flera svar: I dagsläget finns inte någon särskild huvudman med ett utpekat ansvar för att sörja för möjligheten att verkställa alla steg fram till specialistkompetensbevis inom arbetsmedicin.

Regeringen har alltså förmågan att identifiera problemet men uppenbart inte förmågan att fatta nödvändiga beslut. Vad är problemet? Vad är det egentligen som hindrar regeringen från att agera? Varför har man inte gått vidare med de förslag som Mynak lagt fram om att utse huvudman för ST-utbildningen i arbetsmedicin och säkra finansieringen? Regeringen har ju haft förslagen på sitt bord i ungefär två år.

Man börjar också fundera lite – om det verkligen är så att arbetsmarknadsministern har ansvaret, varför gör ministern inte ens en ansats att svara på de fyra väldigt konkreta frågor som jag har ställt i min interpellation?

Jag har återkommande tagit upp detta i kammaren, i skriftliga frågor och motioner. Men svaren och initiativen från regeringen uteblir. Jag hoppas verkligen att ministern i sina kommande inlägg här i dag lämnar besked. Framtiden för företagshälsovården är oerhört osäker om ingenting görs åt kompetensförsörjningsfrågan när det gäller företagsläkare.

Herr talman! Jag är väldigt tacksam över att Johanna Haraldsson tar upp den viktiga frågan om kompetensförsörjning i företagshälsovården. Låt oss börja med att slå fast att vi är överens om vikten av att vi har en väl fungerande företagshälsovård. För detta krävs förstås också utbildade företagsläkare.

Företagshälsovården är ju ett viktigt stöd för att motverka bland annat ohälsa och sjukfrånvaro i arbetslivet. Men grunden för en långsiktigt god arbetsmiljö skapas på arbetsplatsen genom ett systematiskt förebyggande arbetsmiljöarbete i en välfungerande samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Företagshälsovården är en viktig expertresurs, som vid behov kan anlitas av arbetsgivaren för att förebygga och undanröja hälsorisker på arbetsplatser. Den har kompetens att identifiera och beskriva sambanden mellan arbetsmiljö, organisation, produktivitet och hälsa.

En annan uppgift för företagshälsovården är att förebygga sjukfrånvaro och rehabilitera sjukskrivna tillbaka till arbetsplatsen. Dessutom utför läkare inom företagshälsovården medicinska kontroller, och de utfärdar tjänstbarhetsintyg.

Jag stannar där.

Herr talman! Ja, det är ett viktigt stöd, men det stödet riskerar att helt urholkas med tanke på att antalet företagsläkare som ska utföra uppdraget ständigt minskar.

Man ska vidta de åtgärder som krävs på arbetsplatsen, men man har också skyldighet att anlita just företagshälsovård eller motsvarande expertresurs om man behöver det. Om denna inte finns att tillgå blir det ett oerhört stort problem; det blir svårt att lyckas uppfylla de skyldigheter som man faktiskt har som arbetsgivare.

Jag kan konstatera att svaret på mina frågor fortfarande uteblir. Särskilt oroande är det att ministern inte har något svar på min fråga om vilken bedömning regeringen gör när det gäller konsekvenser av att man inte fattar det här beslutet, som man hittills inte har fattat. Vad får det för konsekvenser för företagshälsovården och för arbetsmiljön i stort?

Det är allvarligt att ministern inte ens har funderat på vilka konsekvenser detta får. Men vi kan titta på hur det ser ut i dag. Då kan vi ganska snabbt konstatera vad ett uteblivet beslut hittills har inneburit. Det har lett till färre företagsläkare och därmed sämre tillgång till företagshälsovård på våra svenska arbetsplatser.

Företagsläkare behövs för att genomföra lagstadgade medicinska kontroller och för att utfärda bland annat tjänstbarhetsintyg. Utan den kompetensen blir det svårt för arbetsgivare att leva upp till arbetsmiljölagstiftningen. I förlängningen finns det egentligen bara två alternativ. Antingen tvingas man sänka kraven när det gäller medicinska kontroller och att företag ska anlita företagshälsovård, alltså sänka skyddet för arbetstagarna, eller så riskerar verksamheter att stoppas för att arbetsgivare inte kan uppfylla grundläggande skyddskrav.

Jag undrar om ministern tycker att det är en önskvärd utveckling.

Herr talman! Ministern hänvisar i sitt svar till den nya arbetsmiljöstrategin, men i det gemensamma remissvaret från arbetsmarknadens parter finns en tydlig kritik kopplad till den här frågan. Svenskt Näringsliv skriver tillsammans med LO och PTK att företagshälsovården för många arbetsgivare är en nödvändig resurs för att kunna bedriva ett fungerande arbetsmiljöarbete, precis som konstateras här i dag. De är tydliga med att bristen på företagsläkare är särskilt akut. Men det kanske mest intressanta är att parterna dessutom skriver att frågan inte lyfts i den arbetsmiljöstrategi som ministern här hänvisar till. Den behöver beskrivas i större utsträckning för att vi ska komma närmare en lösning.

Både arbetsgivarorganisationer och fackliga organisationer säger alltså att regeringen inte tar frågan på tillräckligt stort allvar. Man undrar om ministern har läst det här remissvaret. Kommer han att se till att problemen med kompetensförsörjningen i företagshälsovården lyfts fram bättre i strategin? Men det allra viktigaste är: När tänker ministern ta ansvar för frågan och fatta de nödvändiga besluten?

Det som efterfrågas är ganska tydligt och ganska konkret. Branschen, myndigheter, utredare och arbetsmarknadens parter efterfrågar en statlig samordning och en långsiktig finansieringsmodell för utbildning av företagsläkare.

Som sagt: Alla verkar veta vad som behöver göras, men ingen förstår varför det inte händer någonting. Varför har inte ministern förmågan att lämna några besked?

Herr talman! Jag tackar återigen Johanna Haraldsson för den här viktiga diskussionen.

Regeringen tar frågan om kompetensförsörjning inom hälso- och sjukvården på stort allvar. Den 1 juni 2023 beslutade regeringen att tillsätta en parlamentariskt sammansatt kommitté för att ta fram beslutsunderlag som möjliggör ett stegvis och långsiktigt införande av ett helt eller delvis statligt huvudmannaskap för hälso- och sjukvården. Enligt slutbetänkandet, som redovisades den 2 juni 2025, bedömer kommittén att staten bör ta ett utökat ansvar för ett antal områden, varav kompetensförsörjning är ett område, i syfte att skapa bättre förutsättningar för att möta vårdbehovet. Dessa förslag bereds just nu i Regeringskansliet.

Låt mig ändå ta upp två exempel på initiativ från regeringen för att stärka den statliga styrningen, med bäring på kompetensförsörjning.

Den 1 januari 2026 aviserade regeringen en fortsatt satsning på kompetensförsörjning med utgångspunkt i Nationella vårdkompetensrådets nationella plan för kompetensförsörjningen i hälso- och sjukvården. Inom ramen för detta har Socialstyrelsen fått i uppdrag att betala ut cirka 1 miljard kronor till kommuner och regioner i syfte att stärka kompetensförsörjningen inom hälso- och sjukvården. De insatser som genomförs ska bland annat utgå från den nationella planen för att förbättra hälso- och sjukvårdens kompetensförsörjning.

Därtill kan kommuner och regioner ta del av två statsbidragsförordningar vid genomförande av insatser som avser kompetensförsörjning och arbetsmiljö i specialiserad vård respektive primärvård. Genom en övergång från överenskommelser till förordningsstyrda statsbidrag tydliggörs också en långsiktighet i den statliga styrningen på områden med bäring på kompetensförsörjningen.

Herr talman! Alla de åtgärder som ministern här lyfter upp berör inte den fråga som vi debatterar i dag. Vårdansvarskommittén, som han lyfter upp, berör inte alls frågan om ST-utbildningen i arbetsmedicin eller företagshälsovårdens kompetensförsörjning. Det blir direkt missvisande att lyfta upp de åtgärderna när de de facto inte berör det här området.

Ministern pratar om regionernas ansvar för hälso- och sjukvården. Det säger verkligen någonting om nivån av förståelse från ministerns sida för problemen. Regionerna ansvarar ju inte för företagshälsovården. De organiserar inte. De är inte huvudmän. Företagsläkare är i regel inte anställda av regionerna. Detta är en av anledningarna till att vi står här i dag. Företagsläkare är i praktiken den enda läkarspecialitet där det saknas en tydligt offentligt finansierad och samordnad utbildningsstruktur.

Jag återkommer till detta: Alla de åtgärder som ministern här lyfter upp berör inte just den här specialiteten.

Men ministern menar kanske att regionerna ska ta ansvar för utbildningen av företagsläkare. I så fall undrar jag hur det ska gå till. Eller är detta bara något som ministern säger för att göra sina svar här i dag lite mer fylliga?

Ministern lyfte i ett tidigare inlägg fram att Karolinska institutet har tagit över en uppgift som en annan myndighet tidigare hade. Det är liksom ingen förstärkning av åtgärder; det är bara en överflyttning av ett ansvar till en annan myndighet.

Det som efterfrågas är beslut om finansiering, organisering och tydligt ansvar för utbildningen. Problemet är identifierat. Behoven är kända. Förslagen finns. Nu behöver regeringen fatta beslut.

När tänker regeringen ta ansvar och agera? Tänker man göra det innan situationen blir ännu värre?

Herr talman! Johanna Haraldsson nämnde Karolinska institutet. Inom Karolinska institutet finns forskning och utbildning och annan kompetens inom området företagshälsovård. Det var därför som regeringen i samband med att Myndigheten för arbetsmiljökunskap avvecklades gav Karolinska institutet i uppdrag att följa och främja företagshälsovården när det gäller kompetensförsörjning.

För att underlätta för arbetsgivare att ta sitt rehabiliteringsansvar och ta till vara företagshälsovårdens expertresurser har bidraget för arbetsplatsinriktat rehabiliteringsstöd utvecklats. De anslagna medlen har ökat med 20 miljoner kronor, från 114 till 134 miljoner kronor. Beloppet som kan betalas ut till en arbetsgivare har fördubblats från 10 000 kronor till 20 000 kronor per arbetstagare och år.

Försäkringskassan och Arbetsmiljöverket har vidare haft i uppdrag av regeringen att utveckla sin samverkan och tillsyn av arbetsgivares arbetsmiljö- och rehabiliteringsansvar. Uppdraget har återrapporterats, och i återrapporteringen har myndigheterna bland annat uppdaterat sina rutiner för hur tips lämnas och följs upp och arbetat med kommunikationsinsatser riktade till arbetsgivare.

De frågor som Johanna Haraldsson lyfter upp är mycket viktiga och relevanta. Bedömningen är att regeringen kommer att behöva återkomma under hösten med ytterligare insatser.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.