Ungdomsarbetslösheten i Stockholmsregionen

Herr talman! Veronica Palm har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att minska ungdomsarbetslösheten i Stockholmsregionen. Det viktigaste målet för regeringen sedan den tillträdde 2006 har varit att få fler i arbete och färre utanför arbetsmarknaden. Regeringen har vidtagit en rad åtgärder för att uppnå målet, och ungdomar har varit och är en viktig målgrupp för detta arbete. Genom att halvera socialavgifterna för ungdomar under 26 år har det till exempel blivit lättare att anställa en ungdom. Till följd av det försämrade arbetsmarknadsläget har regeringen presenterat ytterligare satsningar i budgetpropositionen för 2010. För ungdomar innebär det att regeringen avser att införa fler insatser inom jobbgarantin för ungdomar, nämligen stöd till start av näringsverksamhet, möjlighet att studera på deltid och arbetslivsinriktad rehabilitering, den nya aktiveringsinsatsen Lyft. Ungdomar kommer också att kunna ta del av en förstärkt matchningsverksamhet med personliga coacher tidigt i en arbetslöshetsperiod. Som ett komplement till den utbildning som erbjuds inom jobbgarantin för ungdomar i dag avser regeringen också att införa en extra studiemotiverande insats för arbetslösa ungdomar som inte avslutat sin grundskole- eller gymnasieutbildning. Detta sker i form av en särskild satsning på utbildningsplatser inom folkhögskolorna. Vidare har den offentliga utbildningssektorn en mycket viktig roll för att ungdomar ska förnya och fördjupa sina kunskaper så att de står bättre rustade på arbetsmarknaden. I budgetpropositionen för 2010 har regeringen presenterat en omfattande utbildningssatsning, som bland annat innebär fler platser i yrkesinriktad gymnasial vuxenutbildning, yrkesvux, och eftergymnasial yrkesutbildning samt 10 000 nya högskoleplatser inklusive studiestöd. Slutligen vill jag poängtera att regeringens insatser på arbetsmarknaden syftar till att underlätta för alla som är eller riskerar att bli arbetslösa, oavsett var i Sverige de bor. Då Veronica Palm, som framställt interpellationen, anmält att hon var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav talmannen att Börje Vestlund i stället fick delta i överläggningen.

Herr talman! Tack för svaret, även om jag tycker att man lite grann går förbi problemet! Om man nu har skurit ned 70 procent av arbetsmarknadsutbildningen, minskat arbetspraktikplatser med 97 procent och minskat anslagen till komvux ganska ordentligt blir det lite svårt. Man satsar på ditten och man satsar på datten om man året innan har dragit ned väldigt mycket av resurserna för detta. Det blir liksom inte någon riktigt satsning. Det blir väldigt knepigt att förklara varför man inte vill göra någonting för att försöka att lösa problemet. Låt mig ta exemplet med Stockholm. Där har man ökat ungdomsarbetslösheten med 100 procent. Min fråga till ministern är: Vad ska dessa ungdomar göra, som förutom att de är arbetslösa ofta har problem med boende? Det är färre vuxna i Stockholm. Det gör att det oftast är ett problem. De har inte så många alternativ till att vara ute på stan. Jag har inte frågat om det. Men sådana saker måste även vägas in i Stockholms speciella fall. Det andra som är knepigt är att man har sagt att man har sänkt arbetsgivaravgiften för dem som är under 26 år. Min fråga till ministern är: Hur mycket har detta gjort att man har fått nya platser? Det gäller inte bara sådana som ändå skulle anställda, utan hur många extra anställningar har man fått till följd av att man gjort detta? Nu har man skapat de nya aktiviteterna. Låt mig ta aktiveringsinsatsen Lyft. Jag tror att det hette ungdomsplats någon gång i historien, och jag tror att den också innehöll exakt samma sak. Jag vill minnas att jag jämförde det vid något tillfälle. Det är ungefär samma sak. Man säger att man har dessa aktiveringsinsatser. Men dessa aktiveringsinsatser handlar ofta om att ungdomarna får en så kallad jobbcoach. Vi vet i dag att de inte kommer så mycket längre än att de just får en jobbcoach. För att komma vidare i det här sammanhanget krävs det oftast att de får en kompletterande utbildning och en praktikplats. Men tittar vi på vad resultatet av vad jobbcoacherna innebär är det att de går väldigt lång tid hos coachen och under väldigt kort tid får praktikplats om de ens får någon alls. Det är det jättestora problemet. Det andra som jag vill säga är att man har skurit ned på komvux med ganska ordentliga pengar. Sedan vinnlägger man sig om det och säger: Nu satsar vi minsann på att ungdomar ska få komplettera sin grundskole- eller gymnasiekompetens. De ungdomar som står längst bort från arbetsmarknaden är de som inte ens har en grundskolekompetens. De kanske dessutom aldrig har haft en riktig fast anställning. Det är för de ungdomarnas skull Veronica Palm har ställt interpellationen. De står långt från arbetsmarknaden. Jag ser inte några svar till de här ungdomarna i statsrådets svar. Vad är det de ska göra förutom det här med jobbcoacherna? Ungdomarna tycker inte att jobbcoacherna gör något.

Herr talman! Låt mig börja med att säga att ungdomsarbetslösheten är ett rejält, riktigt och alldeles eländigt problem. Det tror jag att vi alla kan vara helt överens om. Just nu ligger vi i den officiella statistiken och pendlar från månad till månad mellan 25 och 30 procent. Det låter alldeles förfärligt, och det är det också. Jag ska ändå försöka ge en lite mer mångfasetterad bild. Jag tror nämligen att det är farligt att dra alla ungdomar över en kam. De har väldigt olika förutsättningar. Låt oss försöka prioritera vilka problem vi löser först. Det finns 1,2 miljoner ungdomar mellan 16 och 24 år. Lite drygt 100 000 av dem är registrerat öppet arbetslösa. Sedan har vi en grupp på drygt 100 000 som jag är oerhört bekymrad över. Det är de som varken studerar, arbetar eller finns i någon typ av insats hos Arbetsförmedlingen - de helt sysslolösa. Det är den gruppen, 100 000 av de 1,2 miljonerna, som jag tycker är den som är allra mest besvärlig. Man kan konstatera att av dem som är registrerat arbetslösa studerar knappt hälften på heltid och söker en timmes extrajobb i veckan eller mer. Majoriteten av dem är gymnasieungdomar som söker extra jobb på helger. Man kan också konstatera att trots att det är dåliga tider just nu hittar hälften av alla registrerat arbetslösa ungdomar jobb inom tre månader. På det sättet tycker jag att man kan segmentera gruppen ungdomar. Det finns en grupp som är ganska stor och som är arbetslös men som får jobb inom relativt rimlig tid. Men det stora problemet, som också Veronica Palm pekade på och som Börje Vestlund pratar om, är de sysslolösa eller de som inte ens har klarat av sin utbildning ordentligt. Det är bland annat därför jag är oerhört glad att vi lyckades med att i budgeten göra en extra satsning på just de personerna. 4 000 personer som saknar grundskole- eller gymnasieexamen får nu en möjlighet att gå in och få en förberedande utbildning i folkhögskolorna för att därefter kunna gå vidare om de så önskar och vill i till exempel komvux eller yrkesvux. Det innebär att av dem som finns i garantierna och som i dag saknar grundskole- eller gymnasieexamen kommer vi att nå i princip samtliga. Det tycker jag är ett oerhört glädjande besked. Vi ökar nu insatserna från 125 000 till 250 000 personer i de aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Det är en fördubbling. Det anställs 2 000 nya arbetsförmedlare i år. Det är en kraftfull insats för att just nå och arbeta med den här gruppen personer. Det stora bekymret är nog inte resurserna i sig, utan det stora bekymret, som jag är genuint orolig för, är att när man gör en så kraftig utbyggnad måste man hela tiden ifrågasätta kvaliteten i de insatser som görs. Blir det rätt saker? Får man rätt hjälp - den hjälp som man behöver? Jag ska erkänna att det utan tvekan kommer att bli en och annan insats som inte blir av den karaktären att det är bra. Det kommer att bli en och annan sak som görs som inte blir som den personen förväntar sig, behöver eller vill ha. Där måste vi fortsätta att tillsammans med Arbetsförmedlingen intensivt arbeta för att förbättra och höja kvaliteten och leverera det som behövs. Samtidigt är det lite besvärligt att vara arbetsförmedling. Den kund som man har hos sig är ju inte nöjd förrän han eller hon lämnar Arbetsförmedlingen och har ett jobb att gå till. För det krävs det företag som vågar anställa och kunder som finns hos de företagen. Den sänkta arbetsgivaravgiften har betydelse för ungdomar; det kan man lätt konstatera när man pratar med McDonalds. I de restauranger de själva driver, som inte är franchiserestauranger, går hela sänkningen av arbetsgivaravgiften till nyanställningar av ungdomar. Det gör att det finns konkreta resultat av just den insatsen.

Herr talman! Låt mig som gammal Hotell- och Restaurangombudsman få säga: Det vore väl fan, på ren svenska, om inte någonting skulle gå till det med tanke på att McDonalds praktiskt taget inte har någon alls över 26 år anställd! Ursäkta att jag svor, herr talman, men jag var tvungen. Jag tycker att det passade i just detta sammanhang. Det här känns nästan som om vi vore tillbaka i valrörelsen 2006. Jag tror att jag har pratat med statsrådet om det här någon gång tidigare. Så här resonerade vi socialdemokrater också. Vi sade att ungdomsarbetslösheten inte var något stort problem och förklarade det med att räkna ned den med det antal som var sysselsatt och så vidare. Det är naturligtvis värre i dag, för i dag är vi inne i en lågkonjunktur. Men problemen är desamma, nämligen att man har för lite redskap för de ungdomar som står helt utanför och som känner att de inte får det stöd de behöver i samhället. Men kalla det inte för satsningar när det handlar om att man ger tillbaka lite grann av vad man tidigare har dragit tillbaka! Det är ju det som det handlar om hela tiden när det gäller regeringens politik i sammanhanget. Jag är mycket orolig över de här ungdomarna, som inte har arbete och som inte har bostad och kanske bor hemma hos sina föräldrar. Jag besökte en familj i Rinkeby häromdagen. De har en 26-åring och en 28-åring som bor hemma eftersom de inte har råd med någon egen bostad. Båda föräldrarna är också arbetslösa. Jag tror inte att det utvecklas någonting sunt av detta. Det gäller dels mellan de här människorna, dels när det gäller synen på samhället. Det var just därför jag var hos dem och diskuterade lite grann. Jag kan bara konstatera att ingen av de här fyra människorna - men nu är det ju ungdomar vi diskuterar och därför ska jag bara tala om dem - ser någon möjlighet att få jobb. Det intressanta med dem är att de har gymnasiekompetens. Den ena har dessutom högskolekompetens. Det börjar också bildas en grupp med sådana ungdomar. Det tycker jag är det som kanske blir allra mest komplicerat. Hur ska vi få den gruppen att över huvud taget gå till de åtgärder som regeringen talar om att man kan erbjuda? För dem finns absolut ingenting. Det kanske är en mycket liten och marginell grupp, men den finns där och den behöver också hjälp för att kunna komma tillbaka på arbetsmarknaden. Statsrådet säger att de flesta får jobb inom tre månader. Det är ingenting nytt. Vi har alltid vetat att även om ungdomsarbetslösheten är jättehög har de flesta förhållandevis korta arbetslöshetsperioder. Det visste vi tidigare, och det har inte förändrats i sig. Man får kortare anställningar, man åker ut och blir arbetslös i kanske tre eller fyra månader och sedan får man en ny anställning igen. Det är ingenting nytt under solen. Det ligger i ungdomsarbetslöshetens karaktär. Det som är problemet, statsrådet, är fortfarande att många ungdomar går så månad ut och månad in utan att känna att de har någon förankring på arbetsmarknaden. De får mindre och mindre tilltro, och undrar: Kommer jag någonsin att kunna få ett arbete? Kommer jag någonsin att kunna skaffa familj? Kommer jag någonsin att kunna skaffa bostad? Detta är särskilt påtagligt i Stockholmsregionen. Vi stockholmare är också människor, men väldigt många fler. Situationen blir komplicerad i det avseendet även om ungdomsarbetslösheten procentuellt sett kanske inte är den värsta i Stockholm. Men vi är väldigt många fler.

Herr talman! Låt mig först säga att jag naturligtvis håller med Börje Vestlund. Jag är djupt bekymrad över just den här gruppen helt sysslolösa. Det är rätt att det är ett stort problem i Stockholm därför att vi är många. Men jag har varit i alla län under det här året och besökt arbetsförmedlingar, ungdomar, uppsagda och företag som har varslat. När jag åker runt på det sättet blir jag rätt orolig för rätt många orter i landet - bruksorter och liknande - där man lätt går från att vara sysslolös till att bli hopplös, det vill säga att hoppet försvinner. Och när hoppet försvinner är vi illa ute. Om man tittar demografiskt bara ett decennium eller två framöver är det i grunden så att vi kommer att behöva varenda själ på arbetsmarknaden. Vi behöver de här ungdomarna. De får inte ge upp. De måste finnas med och vara beredda att hoppa in och jobba. Det finns ett strukturellt problem som vi delar med alla länder runt hela världen oavsett vilka skyddsmekanismer och regler man har utanför. Ungdomar är alltid konjunkturkänsliga. De får lättast jobb när det spruttar på bra i ekonomin, och de blir snabbast av med jobben och har svårast att komma in när det går sämre i ekonomin. Vi har ju haft en debatt om LAS och turordningsreglerna. Då brukar jag påpeka att i USA, där man inte har några som helst skyddsregler av det här slaget, är ungdomsarbetslösheten också dubbelt så hög som den reguljära arbetslösheten. Det verkar inte påverka på det sättet. Frågan är om vi kan minska det här gapet? Kan vi påverka och göra det lite mindre? Kan vi göra ungdomarna något mindre konjunkturkänsliga? Jag har besökt både Holland och Danmark på sistone, eftersom de tenderar att ha lägre ungdomsarbetslöshet, för att försöka se vad det är som skiljer gentemot oss. Jag tror att en av de viktigaste sakerna handlar om något som vi är ganska dåliga på i Sverige, nämligen kopplingen mellan skola och arbetsliv. Det kan manifesteras i flera olika dimensioner. En handlar förmodligen om lärlingsutbildning och den typen av arbetsplatsförlagd utbildning. Det har vi knappt någonting av i Sverige. Det finns ju avtalslärlingar, men det finns än så länge inga gymnasielärlingar, men det är på gång. Det är naturligtvis inte hela förklaringen, men det är en förklaring med tillhörande trygghetsavtal, kollektivavtal och sådana saker som vi bör ha runt det också. Eftersom ungdomarna inte sällan har den mer konjunkturkänsliga funktionen är arbetsmarknadspolitiken, och bör också vara, konjunkturellt anpassad. Så har det sett ut i alla tider oavsett om det har varit en socialdemokratisk eller borgerlig regering. Man har dragit ned på volymerna i goda tider och dragit upp dem under lite sämre tider. När vi nu går från 125 000 till 250 000 kommer vi att ha uppemot 5 procent av arbetskraften i aktiva arbetsmarknadspolitiska insatser under nästa år. Det är den största ökningen som jag har kunnat se någonstans. Det är också den högsta nivån någonsin som är registrerad. Är det bra eller dåligt? Jag hade naturligtvis helst sett att volymerna hade varit mindre och att vi hade haft fler personer i arbete. Det hade varit en bra idé. Men när nu ekonomin ser ut som den gör får man nog tänka sig att arbetslinjen i sämre tider stavas aktiv arbetsmarknadspolitik, det vill säga att människor behålls nära arbetsmarknaden under en period av sämre tider så att man har möjlighet att så snabbt som möjligt ta sig ut. Till de ungdomar som är arbetslösa och som riskerar att bli hopplösa försöker jag för det första att säga så här: Ge inte upp! Ni behövs. Varenda kotte kommer att behövas. Vi har ett stort generationsskifte på gång, och konjunkturen kommer att vända. Det andra jag brukar säga är: Gå till Arbetsförmedlingen! Anmäl er på Arbetsförmedlingen så att ni får någon typ av hjälp! Om den inte är bra nog får vi förbättra den. Det tredje jag säger är: Passa på att studera under dåliga tider om ni kan! Det är en god investering och en bra sak att göra.

Herr talman! Jag håller med om två saker. Jag håller med om det sistnämnda, att det är bra att studera i dåliga tider. Det tror jag att vi båda är överens om. Det andra handlar om den lite hallelujaliknande rörelsen som vissa partier, dock inte våra partier, har där de säger att förändringar i LAS skulle minska ungdomsarbetslösheten. Det är bevisat att så inte är fallet. Jag tror också att det finns en annan sak som man måste säga är lite grann av en hallelujalösning, och det är lärlingsutbildningen. Vi ska inte diskutera den i dag, men ibland tycker jag att det låter på regeringen som om det är den framtida lösningen på väldigt många problem. I det här sammanhanget kan jag inte låta bli att ta tillfället i akt och säga: Varför satsar man då inte på något som vi själva kan påverka, nämligen att kommuner och staten inte säger upp ungdomar? Det är precis vad som sker i dag. Där sägs man också upp. Jag kan förstå att ett företag med fem anställda inte kan ha en halv resurs extra. Däremot har jag svårt att förstå varför inte stora arbetsgivare som kommuner, landsting och stora industrier inte kan försöka att övervintra genom att ha detta. De vet ju att de kommer att få ett elände när konjunkturen vänder. Låt mig ta ett exempel på en föredömlig sak. Vi hade traineer på chefsnivåer som en del av arbetsmarknadspolitiken, men dem avskaffade ni väldigt snabbt. Jag tycker att det var en bra sak. Det kommer att behövas väldigt många chefer. Låt mig ta ett exempel på det. När jag var vice ordförande i gatu- och fastighetsnämnden i Stockholm visste vi att alla chefer skulle gå i pension före 2015. Då måste man börja fundera på om man inte bör göra någonting åt detta redan på ett tidigt stadium. Det är många frågor som inte har fått några svar i den här debatten, men jag tackar ändå för debatten.

Herr talman! Det sista känner man igen. Jag tror att en tredjedel av alla anställda på Arbetsförmedlingen går i pension inom bara några år. Den här generationsväxlingen är väldigt tydlig. Ska man ha bra människor som kan träda in i de här yrkena kan man inte bara plocka in dem från gatan. Man måste förmodligen ha en ganska bra intern sammansättning åldersmässigt och strukturmässigt för att man ska klara av ett generationsskifte. Jag har pratat med en hel del av de företag som har sagt upp anställda. Jag var på Sandvik för nästan ett år sedan och diskuterade detta. De berättade för mig att snittåldern på medarbetarna kommer att stiga med kanske 10 år under den här krisen. Det är extremt mycket. Om inte konjunkturen blir bättre kommer de att få, som också 90-talskrisen visade, ett gap där man saknar personer. Man kommer inte att ha några 20-åringar eller 30-åringar om 10 år eller 40-åringar om 20 år. Där finns det mycket att göra. Vi resonerade om det, och sedan sade de: Vi har ju tagit diskussionen om turordningsreglerna, och det är de här listorna vi har fått fram. Så är det väl lite grann, men samtidigt är det så som Börje Vestlund sade. Låt oss till exempel titta på Danmark. Förändrade turordningsregler betyder egentligen inte någonting för ungdomsarbetslösheten. I Danmark har de haft både hög och låg ungdomsarbetslöshet med samma arbetsrättsliga regelverk. Det kan inte vara förklaringen. Det är någonting annat som är förklaringen. Jag tror ändå att en förklaring ligger i kopplingen och närheten mellan skola och arbetsliv. Jag håller med om att lärlingsutbildningen inte är hela svaret. Det kan också finnas andra saker man kan göra för att koppla skolan närmare arbetslivet. Man kan till exempel förbereda ungdomar för mötet med arbetsmarknaden. Jag tror att det är en god idé. Jag vill tacka för en god och framför allt viktig debatt. Jag är helt säker på att vi kommer att försöka återkomma till den flera gånger framöver.