Anf. 46 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Låt mig först säga att jag naturligtvis håller med Börje Vestlund. Jag är djupt bekymrad över just den här gruppen helt sysslolösa. Det är rätt att det är ett stort problem i Stockholm därför att vi är många. Men jag har varit i alla län under det här året och besökt arbetsförmedlingar, ungdomar, uppsagda och företag som har varslat. När jag åker runt på det sättet blir jag rätt orolig för rätt många orter i landet - bruksorter och liknande - där man lätt går från att vara sysslolös till att bli hopplös, det vill säga att hoppet försvinner. Och när hoppet försvinner är vi illa ute.
Om man tittar demografiskt bara ett decennium eller två framöver är det i grunden så att vi kommer att behöva varenda själ på arbetsmarknaden. Vi behöver de här ungdomarna. De får inte ge upp. De måste finnas med och vara beredda att hoppa in och jobba.
Det finns ett strukturellt problem som vi delar med alla länder runt hela världen oavsett vilka skyddsmekanismer och regler man har utanför. Ungdomar är alltid konjunkturkänsliga. De får lättast jobb när det spruttar på bra i ekonomin, och de blir snabbast av med jobben och har svårast att komma in när det går sämre i ekonomin.
Vi har ju haft en debatt om LAS och turordningsreglerna. Då brukar jag påpeka att i USA, där man inte har några som helst skyddsregler av det här slaget, är ungdomsarbetslösheten också dubbelt så hög som den reguljära arbetslösheten. Det verkar inte påverka på det sättet.
Frågan är om vi kan minska det här gapet? Kan vi påverka och göra det lite mindre? Kan vi göra ungdomarna något mindre konjunkturkänsliga? Jag har besökt både Holland och Danmark på sistone, eftersom de tenderar att ha lägre ungdomsarbetslöshet, för att försöka se vad det är som skiljer gentemot oss.
Jag tror att en av de viktigaste sakerna handlar om något som vi är ganska dåliga på i Sverige, nämligen kopplingen mellan skola och arbetsliv. Det kan manifesteras i flera olika dimensioner. En handlar förmodligen om lärlingsutbildning och den typen av arbetsplatsförlagd utbildning. Det har vi knappt någonting av i Sverige. Det finns ju avtalslärlingar, men det finns än så länge inga gymnasielärlingar, men det är på gång. Det är naturligtvis inte hela förklaringen, men det är en förklaring med tillhörande trygghetsavtal, kollektivavtal och sådana saker som vi bör ha runt det också.
Eftersom ungdomarna inte sällan har den mer konjunkturkänsliga funktionen är arbetsmarknadspolitiken, och bör också vara, konjunkturellt anpassad. Så har det sett ut i alla tider oavsett om det har varit en socialdemokratisk eller borgerlig regering. Man har dragit ned på volymerna i goda tider och dragit upp dem under lite sämre tider.
När vi nu går från 125 000 till 250 000 kommer vi att ha uppemot 5 procent av arbetskraften i aktiva arbetsmarknadspolitiska insatser under nästa år. Det är den största ökningen som jag har kunnat se någonstans. Det är också den högsta nivån någonsin som är registrerad. Är det bra eller dåligt? Jag hade naturligtvis helst sett att volymerna hade varit mindre och att vi hade haft fler personer i arbete. Det hade varit en bra idé. Men när nu ekonomin ser ut som den gör får man nog tänka sig att arbetslinjen i sämre tider stavas aktiv arbetsmarknadspolitik, det vill säga att människor behålls nära arbetsmarknaden under en period av sämre tider så att man har möjlighet att så snabbt som möjligt ta sig ut.
Till de ungdomar som är arbetslösa och som riskerar att bli hopplösa försöker jag för det första att säga så här: Ge inte upp! Ni behövs. Varenda kotte kommer att behövas. Vi har ett stort generationsskifte på gång, och konjunkturen kommer att vända.
Det andra jag brukar säga är: Gå till Arbetsförmedlingen! Anmäl er på Arbetsförmedlingen så att ni får någon typ av hjälp! Om den inte är bra nog får vi förbättra den.
Det tredje jag säger är: Passa på att studera under dåliga tider om ni kan! Det är en god investering och en bra sak att göra.