Unga arbetslösa

Fru talman! Jennie Nilsson har frågat mig om jag har för avsikt att skapa nya, mer aktiva och effektiva åtgärder för att minska ungdomsarbetslösheten. Vår politik leder till att ungdomar får arbete: drygt 20 000 fler i åldern 15-24 år var sysselsatta fjärde kvartalet 2008 jämfört med fjärde kvartalet 2006. Extra glädjande är det att det är antalet unga med tillsvidareanställningar som har ökat, medan antalet unga med tidsbegränsade anställningar i stället har minskat. Jag håller inte med Jennie Nilsson om att jobbgarantin för ungdomar inte leder till arbete. I jobbgarantin ligger fokus på jobbsökaraktiviteter eftersom forskning och erfarenheter från andra länder visar att detta är ett mycket effektivt sätt att få ut ungdomar i arbete. Dessa aktiviteter kan vid behov kompletteras med arbetspraktik och kortare arbetsmarknadsutbildning. Sedan starten i december 2007 har nästan 37 000 personer påbörjat jobbgarantin, och knappt hälften av dessa har lämnat garantin. Ungefär 65 procent av ungdomarna har lämnat garantin för ett arbete eller för en reguljär utbildning. Jag håller dock med om att det i dessa tider är viktigt att öka möjligheterna till utbildning för dem som har svårt att etablera sig på arbetsmarknaden. Här spelar det reguljära utbildningssystemet den främsta rollen. Därför har regeringen i propositionen Åtgärder för jobb och omställning föreslagit flera platser såväl i gymnasial vuxenutbildning med yrkesinriktning, yrkesvux, som i yrkeshögskolan. Personer, unga som gamla, ska kunna skaffa sig de yrkeskunskaper som krävs för att stå bättre rustade på arbetsmarknaden. Regeringen avser att under våren lämna en proposition till riksdagen om en ny gymnasieskola. Tanken är att den framtida gymnasiala yrkesutbildningen ska vara väl anpassad till arbetsmarknadens behov och fördjupa ungdomarnas yrkeskunskaper. Därmed underlättas ungdomars möjligheter att etablera sig på arbetsmarknaden. Dessutom har regeringen från och med den 1 januari i år minskat kostnaden ytterligare för att anställa ungdomar. Nedsättningen av socialavgifter för unga gjordes då kraftfullare och åldersgruppen utvidgades till att omfatta alla under 26 år. Det innebär att socialavgifterna har halverats för denna grupp. Kombinerat med nystartsjobb, som ungdomar kvalificerar sig till redan efter sex månaders arbetslöshet, blir lönekostnaden nu nästan 40 procent lägre för att anställa unga än vad den annars skulle ha varit. Jag ser därför ingen anledning till att förändra regeringens nuvarande jobbpolitik. De åtgärder som vidtas för att bryta ungas utanförskap är en del av ett långsiktigt och strategiskt arbete.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka för svaret samtidigt som jag tyvärr måste uttrycka hur bekymrad jag blev när jag lyssnade till Littorins inlägg. Jag tvingas konstatera att ansvarig minister inte alls tycks förstå allvaret i frågan. Att, som ministern gör, hänvisa till redan inaktuella siffror för de positiva effekter som högkonjunkturen har haft på ungas sysselsättning samt till en kommande gymnasieproposition känns för mig inte seriöst. Att vara regering i en högkonjunktur är ingen större utmaning. Det är i dåliga tider som politiken testas. Det är då viljan och förmågan blir avgörande. Ministerns svar visar dessvärre varken på vilja eller på förmåga. I stället lägger han allt krut på att försöka måla upp en ljus bild av hur situationen ser ut, en bild som jag tror att han är ganska ensam om att se. Den problembild som ministern borde ha för ögonen beskrivs så här i Dagens Industri den 17 januari: Lågkonjunkturen slår hårt mot de unga på arbetsmarknaden. I slutet av december var 38 500 ungdomar mellan 18 och 24 år inskrivna som arbetslösa hos Arbetsförmedlingen. Det är 7,7 procent av arbetskraften i åldersgruppen, att jämföra med 4 procent för det totala antalet arbetslösa. Dagens Industri har talat med en rad experter som alla säger samma sak: Åtgärderna räcker inte till. Det ser mörkt ut för de unga på arbetsmarknaden. Arbetsförmedlingens senaste arbetskraftsundersökning, AKU, som presenterades den 22 januari visar att arbetslösheten för 20-24-åringar har stigit med 17 000 mellan december 2007 och 2008. En annan beskrivning på samma tema är att ungdomsarbetslösheten i Sverige det senaste halvåret har ökat med 6 procent, att jämföra med en ökning på 1 procent i EU-området. Det sistnämnda gör dessutom att man kan göra gällande att utvecklingen inte enbart kan skyllas på finanskris och lågkonjunktur då ju Sverige, som regeringen ofta och gärna poängterar, så här långt klarat sig lindrigare undan än stora delar av övriga Europa. Den extrema utvecklingen här måste alltså till stora delar bero på inhemsk politik, eller möjligtvis avsaknaden av densamma. Fru talman! I det ljuset framstår arbetsmarknadsministerns svar åtminstone för mig som väldigt märkligt. Han lyfter fram att knappt hälften av dem som påbörjat jobbgarantin för unga har lämnat den och att av dem har endast 65 procent gått till arbete eller utbildning. Är det verkligen ett resultat som ministern är nöjd med? Vidare lyfter han fram nedsättningen av sociala avgifter för unga, en generell åtgärd som av merparten av all expertis på området döms ut som dyr och ineffektiv, senast av Riksrevisionen som uppmanar regeringen att skyndsamt utvärdera åtgärden. Inte med ett enda ord berör han de långtidsarbetslösa ungdomarna, de som mer än några andra har svikits av den borgerliga regeringen. Högkonjunkturen borde ha varit deras möjlighet att med rätt hjälp få fotfäste på arbetsmarknaden. I stället valdes de bort till förmån för sänkta ersättningsnivåer och generella lösningar, lösningar som i allt väsentligt mest landar som bidrag hos arbetsgivare som redan har eller ändå skulle ha anställt en ung person. För deras skull måste jag fråga ministern: Är detta allt ni har att erbjuda? Samma politik som inte fungerade för de långtidsarbetslösa unga är alltså svaret också när lågkonjunkturen står för dörren. Utifrån det läge Sverige nu befinner sig i, har ministern för avsikt att på något område ompröva sin politik och i stället försöka skapa nya, mer aktiva och effektiva åtgärder för att minska ungdomsarbetslösheten?

Fru talman! Jag tycker av flera skäl att det är väldigt bra att Jennie Nilsson tar upp den här debatten. För det första är det bra därför att det är en genuin oro som vi nog delar när det gäller grundfrågan, och för det andra därför att, för att travestera ett uttryck, det blir lite som att kasta gurka i växthus när Socialdemokraterna pratar om ungdomsarbetslösheten. När vi tog över efter er var Sverige det tredje sämsta landet i Europa när det gäller ungdomsarbetslöshet. Det kan ingen vara stolt över. Det kan inte ni vara stolta över, och det kan naturligtvis inte vi heller vara stolta över. Nu ligger vi någonstans på 16:e till 17:e plats om vi jämför oss med de andra europeiska länderna när det gäller ungdomsarbetslöshet. Är jag stolt och nöjd över det? Absolut inte! Jag tycker att det är en skamfläck. Ett välfärdsland som Sverige borde inte ha någon ungdomsarbetslöshet att tala om. Tvärtom borde vi göra allt vi kan för att hjälpa ungdomar in på arbetsmarknaden. Jennie Nilsson tillskriver mig en ljus och optimistisk bild när det gäller ungdomsarbetslösheten. Detta håller jag inte alls med om. Jag är av flera skäl väldigt bekymrad över ungdomars möjligheter att ta sig in på arbetsmarknaden. Det kunde man läsa i DN i morse med hänvisning till den chatt jag hade i går med DN:s läsare. Det finns flera orsaker till att vi har en hög ungdomsarbetslöshet i Sverige. En del av dem är naturligtvis sådant vi inte förmår att påverka, en del är sådant vi inte kan eller vill förmå påverka och en del är sådant där vi kan göra saker. Ett problem som framgår när man läser forskningen är att vi har höga ingångslöner i Sverige. Det verkar som en barriär mot ungdomars inträde på arbetsmarknaden. Det är dyrt att anställa ungdomar med sämre kvalifikationer och erfarenheter och lägre produktivitet. Det ska jag inte lägga mig i. Det är en fråga för parterna på arbetsmarknaden. Därmed blir det ett slags baksida på den svenska modellen med starka parter som driver upp ingångslönerna. Det får effekter på arbetslösheten. Det gäller inte för den totala storleken men för sammansättningen. Det tenderar att stänga ute dem som har svårare att ta sig in. Ni vet - inte minst Patrik Björck som jag har debatterat med många gånger - att jag är mycket för den svenska modellen och för den svenska lönebildningsprocessen. De är bra mycket bättre än alla andra alternativ som vi kan se runt om i världen. Om man inte vill påverka dem och man inte heller vill påverka lagen om anställningsskydd och turordningsreglerna i LAS, vilket vi inte vill, finns det egentligen bara en sak kvar, nämligen att påverka de totala lönekostnaderna för att anställa ungdomar. Det är precis det som är skälet bakom de sänkta arbetsgivaravgifterna för ungdomar. Det är ett sätt att väga upp kostnader som kommer av höga ingångslöner och en arbetsrätt som vi i grunden tycker är bra. Jag vet att Jennie Nilsson inte gillar sänkta arbetsgivaravgifter för ungdomar. Jag har respekt för den åsikten. Man kan naturligtvis välja att ha den om man så vill. Retoriskt måste jag ställa den motsatta frågan: När Jennie Nilsson träffar 24-åringar som har blivit varslade av företag eftersom de befinner sig på fel sida i turordningslistorna, vad säger Jennie Nilsson när de frågar om varför Jennie Nilsson tror att fler ungdomar skulle anställas på svensk arbetsmarknad om arbetsgivaravgifterna för unga fördubblas - som ni vill? Jag har ställt den frågan många gånger men aldrig fått svar. Varför ska dubbla arbetsgivaravgifter för ungdomar leda till fler jobb för ungdomar? Det här är ingen lätt fråga, och jag tror inte heller att det är en fråga som man på kort sikt kan hantera. Vi måste hitta olika vägar för att hjälpa ungdomar in. I det här skedet är det bra med mer utbildning. Många ungdomar som lämnar en del av de stora företagen har anställts i de goda tiderna när de kanske inte var färdiga med sin gymnasieutbildning eller liknande. Nu är tid att gå tillbaka, plugga, läsa klart och bli färdig för att möta den stora generationsväxling som vi faktiskt ser i korten om tre fyra år. Det är en god idé. Det och de många utbildningsplatserna vi har skjutit till tillsammans med de sänkta lönekostnaderna är några åtgärder för att få fler ungdomar i arbete.

Fru talman! Jag tror att det finns en sak som jag och ministern är överens om, nämligen att situationen för unga på arbetsmarknaden inte är bra. Den är inte bra nu, den var inte bra under högkonjunkturen och vi var definitivt inte nöjda med situationen när vi hade regeringsmakten. Det man kan fundera över är hur regeringen har valt att lösa situationen. Littorin räknade upp ett antal förslag som han förkastade. Sedan landade han i att det fanns bara en sak kvar, nämligen sänkta arbetsgivaravgifter. Precis som regeringen över huvud taget i den här frågan har arbetsmarknadsministern en förkärlek för att när det passar hänvisa till forskning. För mig blir det knepigt. I stort sett all forskning, all expertis på området, dömer ut just generella allmänna sänkningar av arbetsgivaravgiften som ett dåligt förslag, som ineffektivt och dyrt. Inte minst gör Riksrevisionen det i sin senaste granskning av generella sänkningar av sociala avgifter som ett fenomen. Man går in och granskar en rad åtgärder som har gjorts tidigare, till exempel en del som har gjorts av vår regering. Riksrevisionen skriver att av granskningen framgår att såväl forskning som den utvärdering som har genomförts av Riksrevisionen av några olika former av nedsättningar av sociala avgifter visar att effekterna på sysselsättning och nyföretagande är obetydliga och att dödviktseffekterna är stora. Det är att såga det hela jäms med fotknölarna. Samtidigt konstaterar Riksrevisionen - jag rekommenderar att läsa den lilla skriften - att man har försökt att titta på nedsättningar av sociala avgifter för ungdomar. Men här har man inte funnit tillräckligt underlag för att fullkomligt slå fast en ståndpunkt, men man gör den absoluta bedömningen att effekterna när det gäller sociala nedsättningar även för unga är samma som det man har granskat. Därför rekommenderar man regeringen att skyndsamt utvärdera nedsättningar i sociala avgifter för personer som har fyllt 18 men inte 25. Här kommer den givna frågan till ministern: Är ministern beredd att ta initiativ för att skyndsamt utvärdera? Det borde inte vara något bekymmer om ministern faktiskt tror att åtgärden är bra. Då kunde det vara något att visa för mig och andra som är kritiska. Om det skulle visa sig att effekterna är just de som Riksrevisionen och den samlade expertkåren, forskningen, på området visar, att de har rätt och ministern har fel, är ministern beredd att ompröva sin politik i den här frågan? Ministern säger på temat att Jennie Nilsson inte gillar sänkta arbetsgivaravgifter. Det är inte sant. Jag kan absolut tänka mig det som riktade åtgärder. Vi har det som förslag i vår budget, men vi gör det inte generellt. Det är inte så att alla ungdomar har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. Vissa ungdomar har det. För de grupperna är vi beredda att ta större sänkningar än vad regeringen vill. Det är utifrån att det med forskning är ett bevisat effektivt sätt att få ungdomar i arbete. Det är det generella sättet att hantera frågan som gör att det blir dyrt och ineffektivt. Jag har en sak som jag skulle vilja slänga in som en fråga som jag har berört lite grann, och som ministern också har berört, nämligen utbildning. Ska man försöka göra något åt ungdomsarbetslösheten borde man titta på vad kärnan till problemet är. Den minsta gemensamma nämnaren är att man har otillräcklig eller felaktig utbildning för de jobb som finns. I den lågkonjunktur vi nu ser, i det läge vi nu går in i, kommer ministern att åtminstone för de ungdomar som står längst från arbetsmarknaden lägga fram mer tydliga och konkreta förslag på hur deras ställning kan stärkas? Den kommer att bli ändå svagare i de tider vi nu går in i.

Fru talman! Riksrevisionen gjorde utvärderingen, rapporten, i högkonjunktur. Men ska vi i lågkonjunktur, när jobben blir färre och det är framför allt de unga som får lämna företagen eftersom de står på fel sida i turordningskretsarna, göra det dubbelt så dyrt att ha dem anställda? Det är en enkel fråga att ställa sig. Om svaret på den frågan är att det är en bra idé ska vi naturligtvis göra det. Sedan kan man dra slutsatser om vad det kommer att innebära för arbetslöshetsstatistiken. Jag tror att man inte behöver vara forskare på IFAU för att konstatera att det är en rätt dum idé att göra det dubbelt så dyrt att anställa ungdomar när det är ungdomar som får lämna jobben i krisens spår, även om det är en generell åtgärd. Det är naturligtvis bra att Jennie Nilsson tycker att riktade åtgärder för ungdomar som är arbetslösa, nystartsjobb för unga, är en bra idé. Det är trevligt att vi kan hitta en samsyn om det. När det gäller utbildning är jag i grunden naturligtvis helt överens med Jennie Nilsson om att det är en bra idé att de som inte har gymnasiekompetens, eller ens grundskolekompetens, ser till att komplettera sin utbildning. Eller så ska vi prioritera om de 10 000 lediga högskoleplatser som finns så att de hamnar där behoven finns. När det gäller garantierna har vi haft några debatter tidigare - kanske inte Jennie Nilsson och jag, men åtminstone i kammaren - när det gäller det gamla kommunala ungdomsprogrammet, ungdomsgarantin, och resultatet av det programmet jämfört med jobbgarantin för unga. Här ska sägas att det inte är så att jobbgarantin för unga har funnits så pass länge att det går att göra exakt jämförande statistik, men jag kan konstatera att i det gamla kommunala ungdomsprogrammet, ungdomsgarantin, gick ungefär 40 procent vidare till arbete och ungefär 15 procent gick vidare till studier. När det gäller jobbgarantin för unga hittills har ungefär 54 procent lämnat garantin för ett arbete och ungefär 11 procent för en reguljär utbildning. Skillnaden är 55 mot 65 procent när det gäller dem som har gått i den här typen av verksamhet och kommit vidare. Jag är naturligtvis inte nöjd med 65 procent - jag skulle tycka att 100 procent är den målsättning man måste ha för att ta sig vidare. Därför finns det säkert all anledning att fortsätta att titta på innehållet, genomförandet och verkställigheten: Går det att vässa? Går det att göra bättre? Det gör det säkert. Därför ska vi naturligtvis följa upp detta. Jag är slutligen också övertygad om att sänkta arbetsgivaravgifter på olika sätt kommer att bli utvärderade av alla möjliga som finns runt omkring oss, alltifrån Finanspolitiska rådet till fristående forskningsinstitut och andra. Det är bra - det ska självfallet utvärderas. Men innan det sker kan vi göra tankeexperimentet: Blir det fler ungdomsjobb om man gör det dubbelt så dyrt att anställa ungdomar? Svaret på den frågan måste med alla rimliga mått mätt vara nej.

Fru talman! Ministern svarade inte på frågan i någon mening. Min fråga var: Är man beredd att utvärdera, och är man beredd att ta initiativ till en utvärdering? Om resultatet är det som forskningen tror, är man då beredd att ompröva? Möjligtvis är avsaknaden av svar också ett svar i sig. När det gäller de långtidsarbetslösa unga kan jag bara konstatera att även när ministern fortsätter att diskutera pratar han om åtgärder - jobbgarantin för unga och sänkningar av sociala avgifter - som bevisligen inte har hjälpt den här gruppen ens under en högkonjunktur. Vad är det som får ministern att tro att de ska fungera i en lågkonjunktur? I någon mening är vi lite överens när du säger att utbildning är nyckeln för många av dessa, det vill säga utbildning och erfarenhet, alltså möjlighet till praktik inne på arbetsplatserna. När ministern sedan ska redogöra för vad man faktiskt gör landar han i detta: Jo, men vi flyttar runt på befintliga resurser. Då känns det lite grann som att man lever i en liten bubbla eller någonting där man inte har sett det som alla andra ser, att nu kommer det inte att räcka med de åtgärder som man hade under en högkonjunktur. Nu krävs det mer resurser, och det krävs friare och större tänk. Jag måste säga att jag tyvärr inte hör det från ministern. Att prata om gymnasiereformen i det sammanhanget tycker jag blir lite grann ett hån. Att säga till de ca 10 000 långtidsarbetslösa unga, som var långtidsarbetslösa under hela högkonjunkturen och inte fick en chans, att nu kommer ni med en gymnasieproposition, på vilket sätt hjälper det dem?

Fru talman! Jag vill ändå följa upp Jennie Nilssons inlägg, för jag reagerar också på att ministern väljer att undvika att svara på frågan om utvärdering. Det är ju viktigt, när man investerar så mycket resurser i en enda sista satsning som nu görs för att hålla nere ungdomsarbetslösheten, att man vet vad effekterna blir av en sådan satsning. Jennie Nilsson hänvisar till forskningsrapporter och till utvärderingar, och alla pekar på att det här ger väldigt lite effekt. I stället för att svara på frågan valde ministern, som vanligt, att vara väldigt retorisk och svara med en motfråga: Tror du att det blir billigare om vi gör det dubbelt så dyrt att anställa? Det sade han retoriskt. Och ännu mer när vi nu går in i en lågkonjunktur; det är så han håller fast vid att det här kan möjligtvis i lågkonjunktur vara ett bra sätt att möta krisen och ungdomsarbetslösheten. Vi vet att ungdomar är de som först drabbas. Vi har en verklighet där ute också. Krisen började i höstas, och Eurostats siffror visar att arbetslösheten har ökat bland ungdomar i Sverige med 6 procent medan övriga EU-länder har en ökning med 1 procent. Det här avslöjar två saker. Det första är att den här regeringen gör någonting som är sämre än vad man gör i andra länder. Men det säger också en annan sak som är viktig, utifrån de spekulationer som Littorin ägnar sig åt här i kammaren, och det är att sänkningen av sociala avgifter för företag som anställer ungdomar skulle ge effekt. Det visar sig att det inte fungerar. Redan innan har vi haft lägre sociala avgifter för de arbetsgivare som har ungdomar anställda. Det är ju så. Men ändå har arbetslösheten sprungit i väg snabbare här än i andra EU-länder, trots Littorins mirakelkur. Jag vädjar till Littorin att här lova att han personligen ska utvärdera det här, att han tar ansvar för det och är beredd att avveckla och backa från insatser som kostar mycket resurser men som uppenbarligen i lågkonjunktur såväl som i högkonjunktur ger väldigt lite effekt. Det är synnerligen allvarligt att dels vara så fantasilös, dels fortsätta att slösa och strö ut gemensamma skatteinkomster som är så viktiga för att möta krisen.

Fru talman! Låt mig först påpeka, Jennie Nilsson, att andelen långtidsarbetslösa ungdomar minskade med nästan en tredjedel mellan december 2007 och 2008 - bara så att vi har fakta klara för oss. Mer resurser, mer kreativt tänk och vad det nu kan vara: Ja, det är därför vi har fördubblat nedsättningen av arbetsgivaravgifter från den 1 januari. Det kommer säkert att utvärderas. Varför har ungdomsarbetslösheten ökat mer i Sverige än på andra håll? Det är naturligtvis en begåvad fråga som söker sitt svar. Ett skäl, som forskningen pekar på, är turordningsreglerna i LAS. Vi är det enda landet i världen som, enligt lag och avtal, har en strikt åldersbaserad turordningsregel, det vill säga att ungdomar förlorar jobben först när varslen rullar på. Så har det varit i princip i varje lågkonjunktur i Sverige om man tittar på statistiken och utvecklingen. Som jag sade tidigare finns det, utan att påverka lönebildningen och utan att ändra i lagen om anställningsskydd, egentligen bara ett sätt, och det är att kompensera de högre kostnaderna, den lägre produktiviteten, den mindre erfarenheten eller vad det kan vara genom de sänkta arbetsgivaravgifterna för unga för att på det sättet kunna behålla ungdomar i arbete och dessutom förhoppningsvis öka deras antal. Vi får säkert anledning att återkomma till den här debatten. Jag skulle naturligtvis vara extremt missnöjd om jag befann mig i samma läge som när ni lämnade över, nämligen att 100 000 ungdomar stod på perrongen utan någon som helst hjälp.