Herr talman! Ewa Pihl Krabbe har frågat mig om jag delar Trafikanalys bedömning att det behövs en lagändring och tydligare regelverk samt om jag kommer att verka för att en sådan lagändring snarast kommer till stånd. Ewa Pihl Krabbe har även frågat mig om jag har för avsikt att kompensera eller stötta synskadade som fråntas färdtjänsten i väntan på en eventuell lagändring och i så fall hur.

Ewa Pihl Krabbe ställde en liknande fråga till mig i januari i år. Mitt svar är att lagen (1997:736) om färdtjänst är en ramlag som ställer upp de yttre gränserna för tillämpningen. Färdtjänstlagen reglerar inte i detalj samtliga villkor som ska gälla i färdtjänsten eller vid prövning av rätten till färdtjänst.

Det är tydligt utifrån bestämmelserna i färdtjänstlagen att det är kommunen som gentemot kommuninvånarna svarar för att färdtjänst av god kvalitet anordnas inom kommunen. Färdtjänstlagen ställer inte upp några hinder för en mer generös tillämpning. Tillstånd till färdtjänst beviljas av kommunen eller i förekommande fall den regionala kollektivtrafikmyndigheten.

Av 7 § i lagen framgår det att ”tillstånd till färdtjänst skall meddelas för dem som på grund av funktionshinder, som inte endast är tillfälligt, har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att resa med allmänna kommunikationsmedel.” Hur vissa huvudmän i form av kommuner eller regionala kollektivtrafikmyndigheter kan göra tolkningen att synskadade inte har ett funktionshinder som innebär väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand kan bara de svara på.

Under senare år har det blivit tydligt att vissa grupper med funktionsnedsättning har fått svårare att få tillstånd till färdtjänst. Det är en oroande utveckling som jag tar på stort allvar. Trafikanalys bedömning är att det är i tillämpande kommuners, regionala kollektivtrafikmyndigheters och i förekommande fall domstolars praxis som orsakerna till denna utveckling står att finna.

FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning trädde i kraft 2009 i Sverige. Det innebär att Sverige har åtagit sig att förverkliga den och dess bestämmelser i sin helhet. Ansvaret åvilar inte endast regeringen. Även kommuner och regioner ansvarar för att leva upp till kraven i FN-konventionen.

Rapporten från Trafikanalys bereds inom Regeringskansliet.

Herr talman! Det är riktigt att jag har ställt en fråga tidigare till statsrådet i samma ärende. Jag ställer samma fråga igen, eftersom jag fortfarande tycker att det är djupt upprörande hur vissa trafikhuvudmän och kommuner behandlar sina invånare som i många fall är svårt funktionshindrade sedan födseln eller har drabbats av en funktionsnedsättning senare i livet.

Färdtjänstlagen ställer inte upp några hinder för en mer generös tilllämpning, och kommunerna har ansvaret för att färdtjänst med god kvalitet anordnas inom kommunen. Så är det, precis som statsrådet också säger. Många kommuner eller trafikhuvudmän tar också sitt fulla ansvar. Men när man, som i exempelvis Region Skåne, fortsätter att följa de hårdaste domsluten och hänvisar till en lägstanivå måste jag få reagera. Jag ser konsekvenserna för dessa personer som redan är hårt drabbade av sin funktionsnedsättning.

Låt mig ge ett exempel av många på hur Region Skåne agerar. En man som föddes 1979 i nordöstra Skåne är helt blind på ena ögat, har 2 procents syn på det andra ögat och kan se viss färgskillnad. Han har det som heter kongenitalt glaukom. Cirka 300 personer i Sverige har den diagnosen. Han lärde sig punktskrift redan som sexåring, har gått integrerat i skolan från lekis – som det hette på den tiden – till och med gymnasiet.

Han säger själv att han växte upp i en tid när det skedde satsningar på personer med funktionsnedsättning. Han fick vit käpp, ledarhund, grundläggande rehabilitering och undervisning i punktskrift, käppteknik, orientering och förflyttning. Allt detta har hjälpt honom väldigt mycket i livet.

Han har ett heltidsarbete och åker tåg från nordöstra Skåne till Malmö varje dag med stöd av sin ledarhund. Sträckan från hemmet till arbetsplatsen är väl inövad och utgör inget problem, om allt fungerar som det ska. Han fick sin färdtjänst beviljad 1992. Men 2021 fick han, utan att ens ha blivit uppringd eller tillfrågad om sin situation, besked per mejl – hur man nu kan skicka det till en blind person – om avslag på sin färdtjänstansökan med hänvisning till den berömda domen i Stockholms tingsrätt, där det sägs att man kan öva in sin resrutt.

I Blekinge, som ligger ett stenkast bort, har inte en enda blind person drabbats av avslag med hänvisning till domslutet.

Ibland händer det att en person ska ta sig inte bara från punkt A till punkt B. Då börjar bekymren. Hur ska man kunna öva in en sträcka som kanske bara är tillfällig? Man kanske hamnar i ett läge som man inte kan förutse, vill träffa kamrater eller delta i en aktivitet som man inte kan vägen till.

Blinda och synskadade är inte annorlunda än vi andra. Vissa har svårigheter att orientera sig. Andra har det inte. Ska man inte kunna få färdtjänst i de situationerna, eftersom man i övrigt använder kollektiva trafikmedel där man klarar det, och riskera liv och hälsa genom att ge sig ut i situationer man inte behärskar?

Herr talman! Jag har de senaste månaderna blivit uppringd och också fått kunskap om flera personer som är blinda som nu fått avslag på färdtjänstansökan. De får nu säga upp sig från sina arbeten. De vågar helt enkelt inte ge sig ut i trafiken på grund av risken att ramla ned på spår eller komma ut i vägbanan. Det är inte alla blinda som har möjlighet att orientera sig i kollektivtrafiken. Det måste man respektera.

Arbetslösheten bland de blinda är uppåt 50 procent. Den behöver inte bli högre. Det är människor som har kämpat för att skaffa sig ett arbete. Enligt uppgift riskerar 850 personer i Skåne med funktionsnedsättning, bland annat synskadade, att förlora sin färdtjänst.

Trafikanalys fick 2021 i uppdrag att analysera om nuvarande tillämpning av bestämmelserna i lagen om färdtjänst från 1997 följer de intentioner som anges i förarbetena till lagen. Jag ber att få återkomma till utredningen.

Herr talman! Tack, Ewa Pihl Krabbe, för frågan och för engagemanget! Jag vet att det är ett engagemang för färdtjänstfrågor och funktionshindrades rättigheter som har funnits länge.

Som framgår av den paragraf i lagstiftningen som jag läste upp, herr talman, ska tillstånd för färdtjänst meddelas för dem som på grund av funktionshinder som inte endast är tillfälligt har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att resa med allmänna kommunikationsmedel. Här vill jag understryka det jag tidigare sa, som också återspeglas i de problem som många nu möter: Att vissa huvudmän – kommuner eller regionala kollektivtrafikmyndigheter – kan göra tolkningen att synskadade inte har ett funktionshinder som innebär väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand kan bara de svara för.

Även om jag inte kan uttala mig i enskilda fall, herr talman, är det klart att de berättelser som har kommit mig till del vittnar om en stor bestörtning över sakernas tillstånd. Jag tror att det är svårt för någon att inte bli berörd av de berättelserna. Det här är angeläget, och det är därför vi har färdtjänstlagen.

Precis som jag också sa, herr talman, finns det inte några hinder för att ha en mer generös tillämpning. Det är, som jag också sa, i kommuners och regionala kollektivtrafikmyndigheters och även i domstolars praxis som orsakerna till utvecklingen står att finna. Det var också därför som Trafikanalys fick i uppdrag att analysera och utreda detta. De slutsatser som kom från den rapporten bereds inom Regeringskansliet.

Ledamoten sa, herr talman, att man måste få reagera. Det är ingen som fråntar ledamoten möjligheten att reagera – jag tror att det är ganska många som gör det.

Jag vill vara tydlig med att Trafikanalys rapport bereds inom Regeringskansliet. Detta svarar mot de frågor som ledamoten har ställt. Jag kan inte i dag ge någon tidsangivelse för när denna beredning kan vara klar och en lagändring i så fall skulle kunna komma till stånd. Mitt besked i kammaren i dag är att rapporten bereds.

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret! Det vittnar om en förståelse för den situation som faktiskt råder.

År 2023, alltså för mer än två år sedan, kom Trafikanalys slutsatser till följd av det uppdrag man fått av regeringen 2021. Man skrev då att ”färdtjänsten inte fullt ut uppfyller sin avsedda roll som ett komplement till kollektivtrafiken.” Man skrev vidare: ”Tillämpningen av lagen avviker i några avseenden från förarbetenas intentioner och har skärpts flera gånger sedan lagens tillkomst. Det handlar framför allt om att sökandens avstånd till närmaste hållplats inte beaktas i rättspraxis. Om avståndet överstiger något hundratal meter behöver inte färdtjänst beviljas.

Utöver detta har det i senare praxis utvecklats krav på sökanden att resträna, samt att ha ledsagare i kollektivtrafiken, vilket bland annat har drabbat synskadade och andra personer med orienteringssvårigheter.”

Jag vill inflika att vi fortfarande väntar på att få utredningen om ledsagning i särskild lagstiftning, som det beslutades om genom ett tillkännagivande i fjol.

Trafikanalys bedömer att detta avviker från det funktionshinderspolitiska målet, och utredningen utmynnade i att man föreslår en lagändring för att skillnader i tolkning åtminstone delvis ska kunna mötas med tydligare regelverk.

Det är inte bara Trafikanalys som har iakttagit de orättvisor som drabbat redan svårt utsatta personer, utan även FN:s kommitté för konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD) har riktat kritik mot Sverige för hur ansökningar om funktionsstöd hanteras. Kritiken gäller bland annat fall där färdtjänst eller motsvarande stöd avslås och är en del i en bredare kritik mot försämringar i rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Jag tycker att Trafikanalys utredning är väldigt välskriven och förtjänar ett bättre öde. Jag hoppas att den ska beaktas i Regeringskansliet och att man kommer med ett förslag till lagändring.

Herr talman! Sverige har åtagit sig att förverkliga FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och dess bestämmelser i sin helhet. Detta är ett ansvar som också åvilar regioner och kommuner – att leva upp till kraven i FN-konventionen.

När det gäller färdtjänst fungerar den, som ledamoten var inne på i inledningen, väldigt väl på många platser. Färdtjänsten synliggör möjligheten att vara delaktig i samhället, och det är därför vi har färdtjänstlagstiftningen, enligt vilken denna möjlighet finns.

Svensk Kollektivtrafik genomför löpande kvalitetsundersökningar av färdtjänst och sjukresor. Den senaste undersökningen för 2024 visar att 95 procent av resenärerna kom fram i tid, 92 procent var nöjda och 90 procent var nöjda med beställning och resa sammantaget. Denna undersökning visar på ett väldigt stort värde och en stor nöjdhet generellt med färdtjänsten.

Det vi diskuterar i dag är när det inte fungerar; ledamoten har pekat på ett antal olika fall. Jag kan inte kommentera dem enskilt, men jag tackar för ledamotens engagemang och också för förståelsen för att det pågår ett arbete där slutsatserna från den här rapporten bereds i Regeringskansliet.

Herr talman! Kollektivtrafiknämnden i Skåne har länge sagt att kommunerna vill ha det billigaste alternativet, vilket innebär ett stöd för de hårdaste domsluten. Nu har precis samtliga sex nordostskånska kommuner – jag kommer därifrån – oavsett partifärg tröttnat och skriver till Skånetrafiken: Vi överväger starkt att säga upp avtalet om inte Skånetrafiken visar vilja till dialog om bland annat det ökande antalet avslag på ansökningar om färdtjänst med de märkligaste avslagsmotiv.

Lustigt nog är det också i dagens Kristianstadsbladet en stor artikel om detta, där statsrådets partikamrat i Kristianstad uttalar sig skarpt. Det gladde mig.

Vi har alla ett ansvar, i synnerhet på nationell nivå, att se till att de personer som har stort behov av stöd får det. Många kommuner och trafikhuvudmän tar sitt ansvar, men några utmärker sig. Jag skäms över att mitt Skåne under Funkisriksdagen som vi höll här i riksdagen utmålades som värst i landet av Synskadades Riksförbund när det gäller att jaga synskadade med indragna färdtjänsttillstånd. FN:s kommitté för konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning riktar också allvarlig kritik mot Sverige. Det kan man inte låta bli att bry sig om.

Det finns ju en lösning, nämligen att ta fasta på Trafikanalys utredning och göra de ändringar i lagen som krävs för att personer med svår funktionsnedsättning ska känna sig som fullvärdiga medlemmar i ett land som är ett av de rikaste i världen.

Herr talman! Ja, beredning pågår. Men som ledamotens beskrivning av diskussionen i Skåne ger vid handen är det också viktigt att det blir en diskussion på regional och kommunal nivå, för det är där ansvaret i huvudsak ligger. Ansvaret för kvaliteten i färdtjänsten är ett regionalt åtagande. Lagen om färdtjänst anger att varje kommun gentemot sina invånare ansvarar för att färdtjänst av god kvalitet anordnas. Eftersom ansvaret för kollektivtrafik också är ett regionalt åtagande är det rimligt att även ansvaret för kvalitet i färdtjänsten ligger på regional nivå.

Som jag också sagt tidigare i debatten, herr talman, är färdtjänstlagen en ramlagstiftning. Den reglerar inte i detalj samtliga villkor som ska gälla i färdtjänsten. Det är möjligt att ha en mer generös tillämpning.

Den här debatten kommer kanske att fortsätta på regional och kommunal nivå, och vi kommer att fortsätta att bereda de förslag som finns i Trafikanalys rapport.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.