Trygghet i vården

Herr talman! Barbro Westerholm har frågat mig vad jag och regeringen gör för att sjukvårdspersonal och patienter ska känna sig trygga vid akutmottagningar.

Jag vill börja med att instämma i att sjukvården ska vara en trygg plats för alla som befinner sig där. Ingen arbetstagare ska behöva utstå hot eller våld på sin arbetsplats, och regeringen har satsat över 100 miljoner kronor per år på arbetsmiljöområdet under mandatperioden.

Den 27 september har jag och socialminister Annika Strandhäll bjudit in företrädare för landsting, berörda fackförbund och Polismyndigheten till ett samtal för att samla in kunskap om tryggheten på sjukhus och diskutera vad regeringen kan göra för att öka denna.

Som Barbro Westerholm noterat har regeringen tillsatt en utredning med uppdrag att överväga och föreslå de ändringar som behövs för att åstadkomma ett modernt straffrättsligt skydd för blåljuspersonal och andra samhällsnyttiga funktioner, exempelvis sjukvårdspersonal.

Jag vill understryka att det redan i dag finns ett straffrättsligt skydd för sjukhuspersonal när det gäller hot och våld. Straffen för grova våldsbrott och för grovt olaga hot skärptes så sent som vid halvårsskiftet 2017. Blåljusutredningen ska ta ställning till vilka straffskärpningar som behövs utöver dessa.

Vad gäller resurser till rättsväsendet, och då främst Polismyndigheten, har regeringen tidigare beslutat och aviserat tillskott till Polismyndigheten på drygt 2,7 miljarder kronor under perioden 2017-2020. Utöver det avser regeringen att i budgetpropositionen för 2018 föreslå ytterligare tillskott om drygt 7 miljarder kronor till Polismyndigheten de kommande åren.

Jag kommer givetvis att noga följa hur myndigheten använder sina resursförstärkningar, och jag ser fram emot att få ta del av Blåljusutredningens förslag.

Herr talman! Tack för svaret!

Våld och övergrepp i sjukvården och på akutmottagningar är inget nytt. När jag var underläkare i slutet av 50-talet och i början av 60-talet förekom detta av och till. Det var missbrukare eller människor med psykos som man utsattes för. På en del mottagningar fanns en ordningsvakt som kunde ingripa.

Men det våld vi ser i dag är av en helt annan karaktär. Vi har läst att på Karolinska sjukhuset fick personal låsa in sig och patienter flyttas. Förövare tog sig in på avdelningarna. Det är en helt annan situation. Då är det inte fråga om en förövare, utan det kan vara en hel grupp förövare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är bra att blåljusutredning och straffskärpning och sådant är på dagordningen. Mötet som ska hållas - jag tror att det är den 27 september - med SKL och fackliga organisationer är också bra. Straffskärpningar och allt det i all ära, men personalen måste veta hur den ska handla. Vi måste alltså försöka förebygga.

Läkarförbundet har gjort en enkät bland sina medlemmar, och det visar sig att en fjärdedel av de svarande har utsatts för våld och övergrepp. 70 procent säger att de inte har fått någon som helst information eller utbildning om hur de ska hantera den här situationen. Och då talar jag bara om läkarkåren - jag har inga uppgifter från vårdförbund eller från andra yrkesgrupper som tjänstgör på mottagningarna om vad de vet.

Läkarförbundet har nu tagit fram en handledning till stöd för läkarna om hur de ska kunna hantera de här situationerna. Men det är ju ett helt team som finns på mottagningar och avdelningar som sannolikt behöver jobba tillsammans för att hantera situationen.

Här tas också upp vem som ska anmäla. Många som har stått där på golvet är så skakade att det inte blir av att de anmäler. Det måste vara tydligt att det är arbetsgivaren som har ett ansvar att anmäla för polisen vad som har skett, och det gäller alla arbetsgrupper som har varit utsatta.

Min fråga handlar egentligen om dagordningen på mötet den 27 september och vilka som kommer, för jag tror att det här är någonting som man måste ta tag i brett.

Herr talman! Jag tror att det är helt rätt, det som Barbro Westerholm säger: Det här är ingen ny fråga, men den har en annan karaktär än den kanske hade för 20, 30 eller 40 år sedan. Det ser helt annorlunda ut på det sättet.

Jag tror också att vi är helt överens om att alla måste kunna känna sig trygga på sin arbetsplats. Jag kan bli rasande när jag ser och hör om folk som kastar sten på poliser, på brandkår, på ambulanser som kommer ut för att skydda, hjälpa och rädda liv. Då står det folk och angriper dem. Eller, när det gäller sjukvårdsdelen, när jag hör om yrkeskriminella som tar sig in på akuten för att hota personalen eller till och med yrkeskriminella som blivit skjutna som inte har vett att känna den allra minsta tacksamhet mot dem som vårdar dem och som faktiskt hjälper dem och räddar deras liv. Tvärtom kan de ofta visa både hat och förakt och kanske till och med hota en sjuksköterska eller en ambulanssjukvårdare. Det är helt oacceptabelt.

Det här måste mötas på flera olika sätt. Ett sätt är naturligtvis den allmänna brottsbekämpningen. Här kan vi inte lägga fingrarna emellan - de som jobbar i de här yrkena måste känna det övriga samhällets stöd. Det åstadkommer vi bland annat med straffrätten.

Jag och Annika Strandhäll har, som jag säger i interpellationssvaret, kallat till möte den 27 september. Det blir med de fackliga organisationerna, SKL och företrädare för vissa av landstingen och för polisen. Det är så uppställningen kommer att se ut. Vi kommer att diskutera både straffrätten - det blir väl min del av det - och polisens prioriteringar.

För min del är det viktigt att säga att grunden för det här måste handla om ett bra samarbete mellan polisen och sjukvården lokalt. Jag vet att det finns på många ställen, bland annat i Malmö där man haft det under lång tid. Men beredskapen för polisen att ställa upp när det verkligen behövs måste alltid finnas för att rycka ut och skydda till exempel brandkåren men också för att rycka ut till sjukvården om det skulle behövas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi måste också stärka det straffrättsliga skyddet. Där har vi gett riksåklagaren, Anders Perklev, i uppdrag att se över det straffrättsliga skyddet. Att hindra människor från att rädda liv är ett oerhört allvarligt brott, och det måste komma till uttryck i lagstiftningen. Det måste komma till uttryck i straffskalan. Det måste få en rejäl påföljd när man ägnar sig åt detta. Jag tror dessutom att om vi åstadkommer det tar vi en del av de mest brottsaktiva individerna som vi ändå behöver ta, för de är aktiva på många sätt - de leder de kriminella gängen och så vidare. Då får vi möjlighet att så att säga bura in dem på det.

Men Anders Perklev har ett vidare uppdrag. Det handlar om attacker inte bara mot människor utan också mot materiel - stenkastning mot bilar är en sådan sak. Polishästar och hundar omfattas också av hans uppdrag. Han ska se över hur straffrätten ska se ut där. Det handlar också om att se över hur straffrätten ska se ut när man hotar eller ger sig på personal som utövar sitt yrke, till exempel sjukvårdspersonal. Det kan också handla om socialtjänsten inom vissa områden, hemtjänsten och sådana verksamheter.

Anders Perklev har alltså ett brett uppdrag. Jag träffade honom i onsdags och gick igenom det. Jag tycker att det ser riktigt bra ut, det han kommer att komma fram till.

Herr talman! Jag tror att vi är rörande överens om att det att hindra någon från att rädda liv är bland de allvarligaste brott man kan se. När en vårdgivare förhindras i detta blir det också svårt inom professionen, så det här måste verkligen åtgärdas.

Det var bra att du nämnde socialtjänsten och hemtjänsten, Morgan Johansson, för situationen där är likartad även om det inte har inträffat något så sensationellt som det på Karolinska. Där har också Socialstyrelsen en roll. Jag hörde inte att Socialstyrelsen fanns med på 27 september-listan, men jag tror att det är viktigt att även socialtjänsten finns med.

När det gäller den allmänna brottsbekämpningen kommer jag in på ett lite annorlunda spår.

Världshälsoorganisationen gick på 80-talet tydligt ut med hur viktigt det är för att människor ska må bra att de känner att de behövs. Man såg två riskgrupper: Den ena var människor som tvingades bort från arbetslivet på grund av sin kronologiska ålder. Den andra var arbetslösa unga män som därmed riskerade att hamna i kriminalitet.

Jag tror att det här är något oerhört viktigt, för det är unga kriminella personer som ställer till det på akutmottagningarna. Man måste hitta dem tidigt, för om de känner att de inte behövs i det vanliga samhället och känner sig behövda i de kriminella gängen är det inte så konstigt att de söker sig dit och får applåder inom gänget för de gruvligheter som de förorsakar.

Vi måste fånga de här unga männen i tid. Det har vi alltså känt till ganska länge, men vi levde i lite av en sörgårdsmiljö i Sverige när det här kom. Många unga män känner inte att de behövs. Då ställer de till sina egna liv, och de ställer till det för många andra.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Några kommentarer om det, kanske?

Herr talman! Uppställningen på mötet vi ska ha får vi väl prata om, Annika Strandhäll och jag. Vi kanske ska lägga till Socialstyrelsen där?

(Socialminister ANNIKA STRANDHÄLL (S): Eller hur?)

Då gör vi det så att vi är fullt täckta också när det gäller hemtjänsten och socialtjänsten. Det tror jag är otroligt viktigt för att täcka den bredare bilden, den som Barbro Westerholm var inne på i slutet.

Vi har ju haft en utveckling i Sverige de senaste 20-25 åren att den organiserade kriminaliteten har bitit sig fast i vårt land på ett sätt som inte var fallet när jag växte upp på 70 och 80-talen. Det hände någonting i början av 90-talet som man inte riktigt har lyckats komma till rätta med.

Det finns många olika orsaker till det. Jag kan inte gå in på dem alla, men det är klart att en har varit en social situation som har inneburit att vi under perioder har haft väldigt hög arbetslöshet i ungdomsgruppen. Vi har också haft växande klyftor mellan de fattigaste och de rikaste. Och vi har haft ett välfärdssystem som inte riktigt har kunnat komma åt detta.

Dessutom har vi haft en del politiska förändringar som har inneburit att klyftorna har ökat ännu mer. En av de kanske viktigaste uppgifter vi har är att se till att dessa klyftor kan bringas ned, inom ramen för välfärdspolitiken och den ekonomiska politiken.

Detta är grunden: att man måste ha en politik som fungerar. Man måste vända utvecklingen när det gäller arbetslösheten. Nu har vi den lägsta ungdomsarbetslösheten på 14 år, och det gör att den grupp ungdomar som kanske riskerar att hamna i denna typ av problematik trots allt har bättre förutsättningar nu än de haft på väldigt länge. Det handlar också om att se till att de får utbildningsmöjligheter och går den vägen i stället.

Jag citerar ofta Zlatans bok. Han skriver på ett ställe att många frågar vad han skulle ha gjort om han inte kunnat spela fotboll - kanske hade han varit kriminell. Det förstår man också när man läser om den uppväxt han har haft och om en del av hans kompisar, som har hamnat snett. För egen del stjäl han cyklar eller annat när han inte spelar fotboll. Det är den bild man får i boken.

För att bryta upp de kriminella gängen måste man göra minst två saker. En är att man måste ta hand om dem som leder gängen och är de mest brottsaktiva. Dem måste man se till att bura in, helt enkelt. De kan inte fortsätta verka, dels för att de stör allt förebyggande arbete och begår många brott, dels för att de faktiskt är förebilder för en del av de ungdomar som är på väg in i kriminalitet.

Där har vi skärpt lagstiftningen på en lång rad punkter. Vi går nu vidare med skärpta straff för de grova vapenbrotten. Detta innebär också en häktningspresumtion: Anträffas du med vapen på stan kommer du inte ut igen i väntan på rättegång. Det tror jag är en viktig bieffekt av detta.

Sedan måste man utöver de mer repressiva och brottsbekämpande delarna ha ett genomtänkt socialt arbete. Ofta är det så att man först måste ta hand om ledarna för gängen, med brottsbekämpande instrument eller med hjälp av LVU-lagstiftningen, om det rör sig om väldigt unga personer. Jag tycker också att vi måste vara mer aktiva och omhänderta de mest aktiva ungdomarna. När man väl har gjort det kan man gå på svansen, alltså de som är på väg in i kriminalitet och kan vara betydligt yngre. Då kan man rikta öppna sociala insatser mot dem och deras familjer. Det är så man enligt min uppfattning gör för att bryta denna utveckling.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Syftet med denna interpellation var att få upp frågan om våld och övergrepp i vården men att bredda den till att inte bara handla om straff och blåljus utan också om att rusta den utsatta personalen att hantera situationerna på ett klokt sätt. Det handlar dock också om hur vi kan gå vidare och förebygga. Jag ser fram emot resultatet av de diskussioner ni för den 27 september.

Herr talman! Jag ser framför mig att det handlar om brottsbekämpande insatser, bra samarbete mellan polis och sjukvård och sociala insatser för att bryta upp gängen, och naturligtvis också om hur man hanterar detta inom sjukvården, bland annat anmälningsfrågan. Vem är det som gör anmälan? Drar man sig kanske för att anmäla för att man är rädd för att stå där med sitt namn? Det är en sådan fråga som jag tycker att vi ska tala om.

Det finns väldigt mycket att göra åt den här situationen. Jag tror att vi alla känner stor upprördhet när vi får nyheter om hur det kastas sten eller hur rena gangstrar, som det faktiskt handlar om, beter sig mot vår sjukvårdspersonal, våra poliser, hemtjänsten och socialtjänsten. Vi får se till att göra allt vi kan för att åtgärda detta.

Överläggningen var härmed avslutad.