Trafikverkets projekt Rätt väghållaransvar

Fru talman! Erik Ottoson har frågat mig

om jag gör bedömningen att det är önskvärt att Trafikverket under tvångsmässiga former ska överlämna väghållaransvaret till kommuner och vägföreningar utan ersättning för kostnader för drift och underhåll

om jag eller regeringen gett något uppdrag till Trafikverket att genomföra RÄV-projektet

om jag avser att vidta några åtgärder vad avser Trafikverkets RÄV-projekt.

Först vill jag kort redogöra för några övergripande huvuddrag när det gäller väghållning.

Allmänna vägar regleras i väglagen. Staten är väghållare för allmän väg om inte regeringen - därför att det främjar en god och rationell väghållning - beslutat att en kommun ska vara väghållare för allmänna vägar inom kommunen. I dag är drygt 200 kommuner väghållare för allmänna vägar. Alla vägar som inte är allmänna är i väglagens mening enskilda. Enskilda vägar förvaltas av föreningar, av delägarna gemensamt eller av fastighetsägaren själv om vägen ligger inom fastigheter i samma ägares hand. Ca 20 000 enskilda väghållare får årligen statsbidrag till sina driftskostnader mot att deras vägar hålls öppna för allmän trafik.

En enskild väg får förändras till allmän om vägen behövs för allmän samfärdsel. Åt andra hållet kan en allmän väg dras in från allmänt underhåll och övergå till enskild väghållning, men då gäller skyddsvillkoret att indragningen får medföra "endast ringa olägenhet för bygden".

Förändringar av väghållaransvaret ska självklart utredas och prövas, i sista hand av regeringen, i varje enskilt ärende. Jag kan därför svara tveklöst nej på Erik Ottosons första fråga om det är önskvärt med överlämnande under tvångsmässiga former. Dock vill jag notera att det handlar om en rättslig prövning och inte en ekonomisk. Någon ersättning utgår inte, oavsett i vilken riktning ansvaret förändras.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT

När det gäller den andra frågan är svaret att något uppdrag inte har getts till Trafikverket rörande väghållaransvar. En gemensam målbild när det gäller ansvarsfördelningen har länge diskuterats mellan Trafikverket, Riksförbundet Enskilda vägar och Sveriges Kommuner och Landsting. I infrastrukturpropositionen 2012 uttalade dåvarande alliansregeringen att man såg positivt på samarbetet mellan berörda parter och ansåg att det bör fortsätta.

Jag avser inte att vidta några åtgärder vad avser Trafikverkets projekt.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Upprinnelsen till denna interpellation är att det från min egen valkrets i Stockholms län larmas om att det pågår projekt där som Trafikverket driver. Trafikverket bestämmer sig helt sonika för att man inte längre tänker ta ansvar för vissa vägsträckor, och det är ingen förhandling utan mer ett meddelande. Då uppstår situationen att 50 överraskade personer längs en fyra och en halv kilometer lång vägsträcka i Salems kommun helt plötsligt får ett rekommenderat brev där det meddelas att de nu kommer att få ansvar för vägsträckan.

Det finns statliga inrättningar längs med den här vägen, och den har ett stort underhållsbehov - på nivåer strax över 250 000 kronor om året. Det går till och med kollektivtrafikbussar där regelbundet. Detta ska nu dessa människor få ansvar för därför att Trafikverket - utan att någonting har inträffat längs vägen, så att säga - bestämmer sig för det, till allas stora förvåning. Det blir alltså en övervältring av kostnader i hundratusentalskronorsklassen på privatpersoner längs denna vägsträcka, och längs andra vägsträckor, utan någon form av ekonomisk kompensation.

När man under en längre tidsperiod har haft en ambition att det ska vara rätt instans som har ansvar för rätt väg är det klart att det är rimligt att också kanske ha en dialog med dem som ska behöva ta hand om vägen i nästa steg. Precis som statsrådet säger ska det i varje enskilt fall till och med prövas av regeringen, om jag har förstått saken rätt, och då tolkar jag det som att även denna vägsträcka kommer att komma upp för prövning hos regeringen. Det gör att statsrådet har ett väldigt omfattande ansvar även i detta enskilda fall.

Även om det är en rättslig prövning och inte en ekonomisk sådan är det också ur ett rättsligt perspektiv avgörande att processen fungerar på ett ändamålsenligt sätt som uppfattas som legitimt av den enskilde.

I detta fall rör det sig om någonting som måste betecknas som tvångsmässigt övervältrande av ansvaret till en vägförening som ännu inte ens är etablerad, eftersom de som ska bilda föreningen är helt tagna på sängen.

Jag har några följdfrågor till statsrådet vad gäller just detta. Kommer den aktuella vägsträckan att under tvång överlämnas till de 50 boende längs med sträckan när regeringen prövar ärendet? Kommer detta att ske trots att det ligger statliga intressen längs med vägen och trots att det går kollektivtrafik längs vägen? Man får väl ändå anse att den då på något vis måste vara allmännyttig - annars skulle det inte köras kollektivtrafik.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT

Är det statsrådets uppfattning att det är ett ändamålsenligt sätt att bedriva verksamheten när man genom ett rekommenderat brev till de boende bara meddelar att vägen kommer att överlåtas? Det har skett utan någon dialog eller grundläggning - man har bara meddelat detta.

Fru talman! I grundfrågan har jag i mitt svar redogjort för vad som gäller. Man kan bara göra en sådan här överföring om det medför endast ringa olägenhet för bygden.

Jag har varit väldigt tydlig med att jag tveklöst svarar nej på frågan om det är önskvärt med överlämnande under tvångsmässiga former - det är verkligen inte önskvärt.

Det är inte så att regeringen har gett något uppdrag till Trafikverket. RÄV-projektet påbörjades 2013, och som jag förstår det avslutades det under 2016 för att sedan implementeras.

Den andra delen av frågan tror jag att Erik Ottoson inser att jag inte kan svara på. Man kan inte ställa en fråga på hypotetiska grunder och vilja veta hur regeringen kommer att ta ställning om en fråga skulle överklagas. Det var väldigt många hypotetiska steg i den frågan.

Om det skulle vara så att det finns ett beslut om ett övertagande kan det säkert överklagas av en instans som inte tycker att det endast innebär ringa olägenhet för bygden. I så fall kan det så småningom komma att prövas, i sista hand av regeringen, om jag har förstått det rätt. Detta gör det ytterst olämpligt för mig att över huvud taget uttala mig om utfallet i detta enskilda ärende i det sammanhanget.

Jag tror ändå att det är en viktig signal till Erik Ottoson att regeringen är tydlig med att det bara gäller i fall med endast ringa olägenhet för bygden som utgångspunkt, att det inte är önskvärt med överlämnande under tvångsmässiga former och att utgångspunkten naturligtvis måste vara att detta sker i samverkan mellan aktörerna. Det var precis så den dåvarande alliansregeringen resonerade, vilket som jag förstår det var grunden för det som sedan kom att bli RÄV-projektet.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för att han är tydlig i de delar som han upplever att han kan vara tydlig i.

Slutsatsen av detta blir att det finns ett ledningsproblem gentemot Trafikverket, som trots allt går vidare på det här viset. Följdfrågan till statsrådet blir då: Är han villig att inom ramen för de regleringsbrev som lämnas till Trafikverket redogöra för behovet av en mycket mer långtgående process när det gäller samverkan med dem som ska ta emot väghållaransvaret när sådana här förändringar görs?

I ett regleringsbrev skulle det kunna inrymmas att den sortens process är en viktig sak. De som tar emot detta upplever nämligen att det sker just under tvångsmässiga former och på ett sätt som statsrådet säger inte ska vara fallet och inte är önskvärt.

När verkligheten ser ut som den gör tror jag att vi får lov att anpassa kartan efter verkligheten och inte tvärtom. Frågan till statsrådet blir då: Vilka åtgärder är han villig att vidta för att komma till rätta med detta problem, som de facto finns? Kommer vi i nästa regleringsbrev att kunna se skrivningar där detta betonas ytterligare?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT

Vi är överens om att detta ska ske i samverkan. Någon samverkan har dock inte förevarit - endast ett meddelande om hur det kommer att bli.

I en sådan här viktig fråga, som rör hundratusentals kronor, kan jag mycket väl tänka mig att den juridiska prövningen landar i att det inte är mer än en ringa olägenhet för bygden, men det kan vara mer än en ringa olägenhet för de enskilda.

Hur avgränsas bygden? Hur stort område omfattar den? Rör det sig om dem som är i direkt anslutning till vägen, eller handlar det om ett större område? Detta är nämligen avgörande för vad som är eller inte är en ringa olägenhet.

Jag kan mycket väl tänka mig att en sådan juridisk prövning skulle landa i att det inte är mer än en ringa olägenhet för bygden, men för de personer som får betalningsansvaret för vägen kan det vara mer än en ringa olägenhet.

Det är klart att sådant här måste föregås av en ordentlig process. En sådan finns uppenbarligen inte på plats, och statsrådet är ansvarig för den myndighet som leder framåt i detta arbete.

Fru talman! Jag kommer inte att göra som riksdagsledamoten och uttala mig om hur jag tror att det kommer att gå eller om vilka konsekvenserna kan bli. Jag tror att man ska vara försiktig med att göra den typen av utsagor.

Jag tycker att det är självklart att Trafikverket, precis som alla andra myndigheter, ska eftersträva bra processer i sin dialog med omgivningen. Jag vet av erfarenhet att Trafikverket, som har lång och gedigen erfarenhet när det gäller planläggning av ny infrastruktur, underhållsinsatser och liknande, generellt har bra rutiner för att ha en dialog med berörda markägare eller andra intressenter.

Hur det har varit i detta enskilda fall kan jag naturligtvis inte uttala mig om - och jag känner inte heller till det - men jag förutsätter att Trafikverket utgår från de generella direktiv som finns när det gäller hur man interagerar med omvärlden.

I mitt svar här är jag tydlig med att det inte är önskvärt med tvångsmässiga överföranden. Detta är väldigt tydligt. Det kan dock naturligtvis alltid vara så att man i sista hand vill göra en rättslig prövning, och det är regeringen som i så fall avgör det.

Återigen: RÄV-projektet påbörjades 2013. Det kom ur en diskussion som den dåvarande alliansregeringen hade, där man såg positivt på samarbetet mellan berörda parter och ansåg att detta bör fortsätta.

Jag tror att det i huvudsak brukar vara så att det går att komma överens om det finns en väl fungerande dialog. Om man inte har haft det i detta fall är det naturligtvis olyckligt, men jag kan som sagt inte uttala mig om just det enskilda fall som Erik Ottoson väljer att plocka fram.

Jag håller mig till den rollfördelning som vi har. I detta fall är rollfördelningen tydlig: Regeringen ska uttala sig generellt om detta. Här har jag redogjort för vår principiella hållning, som är väldigt tydlig. Svaret på frågan om det är önskvärt med överlämnande under tvångsmässiga former är ett tveklöst nej.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Det ligger faktiskt inom statsrådets möjlighet att se efter om det finns en ordentlig samrådsprocess i frågan om överlåtande av vägar. Som han beskriver finns det etablerade samrådsprocesser när det gäller nybyggnation och andra så att säga positiva åtgärder som sker med vår infrastruktur. I det här fallet, och uppenbarligen i andra fall som rör liknande situationer, finns detta dock inte riktigt på plats, och det är statsrådet som är ansvarig för styrningen av den myndighet som här bär ansvaret.

Svaret är att statsrådet inte är villig att göra någonting, utan han utgår från att Trafikverket gör rätt, trots att man uppenbarligen gör fel.

Detta är ett projekt som kommer att ta än större proportioner de kommande åren, och då är intentionen i det som alliansregeringen sa 2013 avgörande - detta ska ske i samverkan mellan de olika parterna. Det gäller självfallet inte bara samverkan mellan de redan organiserade parterna utan även gentemot dem som tvingas in i att bli parter, trots att de ännu inte har organiserat sig.

Det gäller alltså även privatpersoner längs en sträcka som helt plötsligt får ett rekommenderat brev i brevlådan, där de får veta att de nu kommer att bli ansvariga för en väg som de aldrig någonsin tidigare trodde att de skulle bli ansvariga för. Även där måste samverkan fungera.

Några åtgärder från Regeringskansliet är tydligen inte att hoppas på, vilket är tråkigt. Jag får ändå hoppas att de väldigt tydliga besked som har kommit från statsrådet i dag hörs hela vägen till Borlänge och Trafikverket där, så att en ordentlig samrådsprocess kan komma till stånd och så att vi slipper situationer där det uppfattas som ett tvångsmässigt överlämnande av väghållaransvaret.

Fru talman! Jag kan bara upprepa vad som är mitt ansvar som statsråd i detta.

Det första är att vara tydlig i svaret när det gäller den principiella grunden, och det tycker jag att jag har varit - väldigt tydlig. Det andra är naturligtvis att understryka det som jag tycker är självklart, nämligen Trafikverkets ansvar, precis som alla andra myndigheters ansvar, att ha en bra process inför sitt beslutsfattande och en bra dialog med det omgivandet samhället. Det gäller generellt för Trafikverket, och det är min erfarenhet att de är väldigt duktiga på detta.

Återigen: Jag kan inte, och ska inte heller, uttala mig om detta enskilda fall, inte minst mot bakgrund av att beslutet kan komma att överklagas och så småningom hamna på regeringens bord. Då vore det ytterst olämpligt om jag i en interpellationsdebatt har uttalat mig i själva sakfrågan. Jag håller mig därför till det som är mitt ansvar som regeringsledamot, och det är att tala om den principiella hållningen till detta. Det torde vara en ganska tydlig inriktning också för Erik Ottoson i detta sammanhang.

Överläggningen var härmed avslutad.