Tillkännagivanden från riksdagen

Herr talman! Johan Forssell har frågat mig hur jag ser på tillkännagivanden från riksdagen samt vilka åtgärder jag har vidtagit för att tillgodose riksdagens tillkännagivanden om en förstärkt jämställdhetsbonus och om att den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen skulle vara kvar.

Min syn på tillkännagivanden överensstämmer med den som kommer till uttryck i till exempel konstitutionsutskottets betänkanden med redogörelser för behandlingen av riksdagens skrivelse till regeringen och som även återspeglas i de ställningstaganden som gjorts av Grundlagsutredningen i betänkandet En reformerad grundlag (SOU 2008:125). Det saknas uttrycklig författningsreglering av formen för och innebörden av tillkännagivanden till regeringen. Utrymmet för riksdagsuttalanden i denna form begränsas dock på skilda sätt, bland annat genom de bestämmelser i regeringsformen som reglerar myndigheternas självständighet och det förhållandet att det är regeringen som styr riket. Det finns inte någon konstitutionell skyldighet för regeringen att följa ett tillkännagivande. Enligt den praxis som har utvecklats anses dock att utgångspunkten är att det önskemål som tillkännagivandet avser bör tillgodoses inom de tidsramar som riksdagen i förekommande fall har angett. Om regeringen inte delar riksdagens mening i en fråga och inte har för avsikt att tillgodose riksdagens önskemål bör regeringen underrätta riksdagen om detta. Även skälen till att regeringen inte har tillgodosett tillkännagivanden bör redovisas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag vill inledningsvis poängtera att riksdagen redan har behandlat hanteringen av tillkännagivandet om en förstärkt jämställdhetsbonus inom ramen för en konstitutionsutskottsgranskning. Utskottet konstaterade att det parlamentariska läget förändrades genom decemberöverenskommelsen på så sätt att det fanns förutsättningar för regeringen att få stöd i riksdagen för sina budgetförslag. Utskottet ansåg mot den bakgrunden att regeringens hantering fick anses rimlig.

Regeringen anser att avgörande steg behöver tas för ett mer jämställt nyttjande av föräldrapenningen. På regeringens initiativ har jämställdhetsbonusen därför avskaffats, och en tredje reserverad månad har i stället införts i föräldraförsäkringen. En utredning ser nu över hur försäkringen ytterligare kan moderniseras för ett mer jämställt uttag.

Riksdagen har också tagit ställning till avskaffandet av den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen. Den bortre tidsgränsen är avskaffad sedan den 1 februari 2016 genom riksdagens beslut den 9 december 2015 om lagen om ändring i socialförsäkringsbalken. Den tidigare regeringens åtgärder hade varit otillräckliga. Människor utförsäkrades utan att behovet av rehabilitering hade tillgodosetts. Dessutom ledde inte den bortre tidsgränsen till en låg sjukfrånvaro - tvärtom steg sjukfrånvaron kraftigt från och med 2010 trots tidsgränsen. Därför föreslog regeringen i budgetpropositionen för 2016 att den bortre tidsgränsen skulle avskaffas.

Regeringen introducerade 2015 i stället ett brett åtgärdsprogram för att bryta den kraftiga ökningen av sjukfrånvaron. Programmet har lett till att uppgången av sjukfrånvaron har brutits. Min bedömning är att målet om ett sjukpenningtal på högst 9,0 dagar år 2020 kan nås. Det går således att förena en trygg och mänsklig sjukförsäkring med en sjukfrånvaro som är låg och stabil. Detta bör vara det huvudsakliga målet för oss alla.

Herr talman! Jag får börja med att tacka statsrådet för svaret. Det är inte många ledamöter i salen i dag, men det är roligt att det är många åhörare här som tar del av debatten.

Det handlar alltså om de tillkännagivanden som riksdagen ger till regeringen. Riksdagen säger då: Det här är vår uppfattning, och detta bör regeringen genomföra. Regeringens mandat grundar sig ju i denna riksdag.

Bakgrunden är att riksdagen i december 2014 biföll Alliansens gemensamma budgetmotion för 2015, och i den fanns också ett par tillkännagivanden. Det har varit fler tillkännagivanden på en lång rad områden, men just i dag koncentrerar jag mig på dem som berör just jämställdhetsbonusen i föräldraförsäkringen och slopandet av den bortre tidsgränsen.

Detta var alltså riksdagens mycket uttryckliga vilja. Sedan har det runnit en del vatten under broarna, och vi står nu här i dag i maj 2017 och kan konstatera att regeringen inte har genomfört dessa två tillkännagivanden. Det ska vi snart diskutera mer om, men man kan konstatera att regeringen inte bara har struntat i att genomföra tillkännagivandena, utan man har alltså lagt fram politik som går rakt emot dessa båda tillkännagivanden.

Detta tycker jag är problematiskt, och därför har jag skrivit den här interpellationen, som ställer frågan hur regeringen i allmänhet och socialförsäkringsministern i synnerhet ser på de beslut som i demokratisk ordning har fattats i den här kammaren. Är det någonting man behöver förhålla sig över huvud taget, eller kan man strunta i dem, för att tala klarspråk?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag menar att den situation vi har nu när regeringen återkommande har struntat i att lämna förslag i enlighet med vad riksdagen har sagt innebär en bristande respekt för grundlagen. Även om ett tillkännagivande inte formellt är rättsligt bindande finns det ju en mycket tydlig och fast konstitutionell praxis under lång tid att tillkännagivanden bör tillgodoses.

Även om jag tackar för svaret tycker jag ändå att svaret visar på en inställning från Annika Strandhäll att dessa tillkännagivanden egentligen inte spelar någon roll alls utan att man kan göra väldigt mycket som man vill. Men det finns som sagt en konstitutionell praxis. Man kan därför inte säga att de här tillkännagivandena saknar ett rättsligt ramverk. Det finns ett ramverk i form av den praxis som har tagits fram under många år.

Jag undrar därför om socialförsäkringsministern kan berätta vilken betydelse hon anser att de här tillkännagivandena, som vi har fattat beslut om i god demokratisk ordning i den här kammaren, har. Nu har vi fått svar på en ganska generell nivå, men vi fortsätter ju att fatta beslut här i kammaren, och vi har många ärendehanteringar framför oss. Vi fattar ju beslut i socialförsäkringsutskottet egentligen varje vecka framöver, och frågan är: Om dessa beslut går emot regeringen, har regeringen ändå för avsikt att genomföra dem, eller kommer man att fortsätta visa en tämligen bristande respekt för de beslut vi fattar?

Herr talman! Som jag framförde i mitt svar har regeringen en stor respekt för tillkännagivanden från riksdagen. Dock är det så att det inte finns någon konstitutionell skyldighet för regeringen att följa tillkännagivanden. Som Johan Forssell påpekar här finns det en praxis att man försöker tillgodose riksdagens tillkännagivanden, men det är också tydliggjort att om regeringen inte delar riksdagens mening i en fråga och därmed inte har för avsikt att tillgodose riksdagens önskemål ska man underrätta riksdagen om det. Man ska också framföra skälen till att man har en annan mening och varför man inte har för avsikt att följa tillkännagivandet.

Det har i båda de fall som Johan Forssell adresserar i dag avseende jämställdhetsbonusen och den bortre tidsgränsen också gjorts.

Dessutom är det så att frågan om jämställdhetsbonusen har genomgått en konstitutionsutskottsgranskning, där man kom fram till att regeringens hantering av frågan om jämställdhetsbonusen mot bakgrund av det parlamentariska läge som fanns i och med decemberöverenskommelsen var helt rimlig.

När det gäller den bortre tidsgränsen fanns det dels det tillkännagivande som Johan Forssell hänvisar till här, dels ett tidigare tillkännagivande i frågan om den bortre tidsgränsen, där en enig riksdag den 13 mars 2013 uttalade att ingen skulle utförsäkras utan att behovet av rehabilitering hade klarlagts, och rehabiliteringen skulle då ha genomförts i god tid före den bortre tidsgränsen.

Regeringen hade alltså att ta hänsyn till fler än ett tillkännagivande i fallet med den bortre tidsgränsen.

Vi har som sagt var även tydligt redovisat vårt ställningstagande och därmed enligt alla konstens regler förhållit oss till de här tillkännagivandena på det sätt som är avsett.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Vi talar här om två tillkännagivanden som det har fattats beslut om här i kammaren, där riksdagen har bett regeringen att återkomma med politik i enlighet med det. Sedan inte bara struntar regeringen i det, utan man lägger fram förslag som går rakt på tvärs emot det. Man avskaffade jämställdhetsbonusen i stället för att förstärka den, och man slopade också den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen.

Det här tycker jag som sagt är problematiskt ur två perspektiv. För det första har vi det, kan tyckas, knastertorra formella perspektivet, som ändå är väldigt viktigt med tanke på var vi befinner oss någonstans, det vill säga att även om det inte finns en skyldighet för regeringen att genomföra detta så finns det en fast konstitutionell praxis som värnades även av Socialdemokraterna när man var i opposition, nämligen att tillkännagivanden ska respekteras.

Jag vill i sammanhanget säga att det ändå är positivt att regeringen har återkommit i skrivelse 75 och uttryckt hur man ser på frågan. Men det är ju inte riktigt samma sak som att respektera tillkännagivandet, för då borde man ha genomfört det.

Det finns dock andra exempel där regeringen inte ens bryr sig om att svara eller där det i alla fall dröjer väldigt många år innan man bemödar sig med att berätta hur man ser på det här, och det bra att så inte har skett i de här fallen.

För det andra är det här problematiskt rent politiskt. Jämställdhetsbonusen gav en möjlighet för föräldrar att dela lika på föräldraledigheten och få en ekonomisk morot för det, vilket var ett sätt att komma åt en bristande jämställdhet i föräldraförsäkringen utan att gå in med pekpinnar, tvång och lagstiftning från kammaren rakt in till familjers köksbord och säga hur det ska vara. I stället skapade det förutsättningar för människor att kunna fatta egna beslut.

Här var det så att riksdagen inte bara gav ett tillkännagivande utan också anslog finansiering. Ändå valde regeringen att slopa den.

Så har vi den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen, något som vi snart ska tala mer om i detalj. Regeringen valde alltså att slopa den, och vi ser redan nu följden av det, nämligen att antalet människor som har varit sjukskrivna under en längre tid har ökat väldigt mycket och även riskerar att fortsätta öka väldigt mycket. Vi vet tyvärr inte vart den frågan kommer att ta vägen.

Det är också så att det här är en regering som i alla möjliga och omöjliga sammanhang beskriver sig själv som en samarbetsregering. Det var tydligt redan i statsministerns regeringsförklaring: Regeringen ska samarbeta med andra partier och söka breda lösningar.

Detta tycker jag är positivt, men det är ju också ord som förpliktar, och mot bakgrund av att regeringen har struntat i dessa tillkännagivanden kan man ju fundera på var samarbetet finns i sjukförsäkringsfrågorna. När har regeringen brytt sig om vad riksdagen faktiskt har sagt i de här frågorna?

Man kan såklart säga att man kan ha olika uppfattningar om det. Poängen är, och det tror jag att de flesta skulle hålla med om, att det är ganska märkligt att beskriva sig själv som en samarbetsregering men ändå strunta i vad de andra partierna tycker, framför allt när det handlar om en majoritet av de andra partierna. Det tycker jag är lite märkligt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Här fanns också ett gott samarbete i Parlamentariska socialförsäkringsutredningen under den förra mandatperioden, där frågorna kring sjukförsäkringen diskuterades både fram- och baklänges under många år men där regeringen tyvärr valde att behandla flera av slutsatserna ganska styvmoderligt. Detta väcker såklart frågan om regeringen ens vill samarbeta med oppositionen.

Herr talman! Låt mig återigen klargöra att regeringen inte har struntat i tillkännagivandena. Regeringen har hanterat tillkännagivandena i enlighet med hur praxis har utvecklats. Regeringen har återkommit till riksdagen och förklarat varför vi inte har för avsikt att genomföra förslaget. Den ena frågan om jämställdhetsbonusen har hanterats i konstitutionsutskottet, som kom fram till att regeringens hantering var helt rimlig.

Sedan var det frågan om det andra fallet, Johan Forssell. När vi nu pratar om att inte strunta i tillkännagivanden känns det också skönt att den här regeringen har beaktat det eniga tillkännagivandet från riksdagen som uttalades redan den 13 mars 2013, när alliansregeringen regerade landet. Det var ett tillkännagivande som man uppenbarligen struntade i från alliansregeringens sida men som med nuvarande regering har hanterats.

Låt mig återgå till sakfrågorna. Ett av skälen till att regeringen valde att ta bort jämställdhetsbonusen var att anledningen till att den infördes var att stimulera till ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen. Alla utvärderingar av expertmyndigheterna visar att jämställdhetsbonusen över huvud taget inte hade någon effekt på uttaget av föräldraförsäkringen. Effekten var noll. Att då lägga 1 miljard årligen av skattebetalarnas pengar på en reform som har noll effekt på det den är avsedd för och dessutom ens tänka sig tanken att tillskjuta ytterligare skattemedel, den reform som utvärderingarna visar inte fungerar, är direkt dålig politik. Regeringen har också förklarat sina resonemang för riksdagen i den delen.

Jag ser fram emot att vi ska fördjupa oss i frågan om den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen i nästa interpellationsdebatt. Verkligheten är den att mellan 2010 och 2014 skenade sjuktalen under den borgerliga regeringen samtidigt som den bortre tidsgränsen var på plats. Vad som nu har skett är att ökningen av sjuktalen i Sverige ligger still sedan maj 2016, det vill säga efter att regeringen valde att ta bort den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen. Jag har också goda förhoppningar om att vi inom kort kommer att se vikande sjuktal - detta i en konjunkturuppgång, vilket är unikt historiskt. Det innebär att den politik som regeringen för, som handlar om att förena en trygg och säker försäkring med en låg och stabil sjukfrånvaro, verkar fungera. Det borde vara vad alla tycker är av vikt.

Jag är inte särskilt mycket för att föra dålig politik och genomföra reformer som inte fungerar. Jag försöker i stället att vara pragmatisk i förhållningssättet till de frågor som jag är ansvarig för. Det viktiga för mig är att se resultat.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Det återkommande problemet är att regeringen och socialförsäkringsministern säger en sak men sedan gör något helt annat. Statsministern säger att ni är en samarbetsregering. Det är en samarbetsregering som struntar i de uppfattningar som riksdagen har. Socialförsäkringsministern sa alldeles nyss att hon försöker vara pragmatisk. Det är jättebra, men likväl har statsrådet struntat i vad en majoritet av ledamöterna i kammaren faktiskt tycker. Ministern har gett en förklaring, men hon har faktiskt struntat i att genomföra den politik som riksdagen mycket uttryckligt begär.

Vi ska snart prata mer om sjukförsäkringen. Utvärderingarna av jämställdhetsbonusen visade att ett problem var dels att reformen inte var tillräckligt känd, dels att den ekonomiska moroten var för liten. Det var därför som kammaren bestämde sig för att anslå en finansiering för att öka bonusen. Många hade förhoppningar om att det skulle bli bättre. Vi är många som har idén att politiken inte ska detaljreglera människors vardag. Det är bättre att ge morötter till människor att fatta egna beslut i stället för att olika politiker ska bestämma i detalj om hur föräldrar ska hantera sin vardag.

Låt oss summera. Jag tycker att det är mycket bra att regeringen pratar om samarbete. Jag välkomnar att socialförsäkringsministern säger sig vara pragmatisk, men jag undrar vart detta har tagit vägen i verkligheten.

Herr talman! Regeringen har hanterat dessa tillkännagivanden i enlighet med den praxis som finns. Vi har redogjort för riksdagen våra avvikande bedömningar och varför vi har valt att göra dem. Detta har också prövats av såväl konstitutionsutskott som riksdag och har inte medfört någon ytterligare kritik.

I och med att vi strax ska diskutera sjukförsäkringen, låt mig säga ytterligare några ord om jämställdhetsbonusen. Det är de facto så att just ekonomiska incitament inte har den effekt som Johan Forssell är ute efter. Det visar också flera studier. En studie från Försäkringskassan visar att oavsett om mamman eller pappan har högst inkomst tar kvinnan i genomsnitt ut över 80 procent av föräldrapenningen. Det indikerar att det till stor del inte är ekonomin som sätter hinder i vägen för ett jämställt uttag utan att det är andra faktorer såsom kön, föräldrarnas inbördes relationer, normer och traditionella könsroller.

Johan Forssell hänvisar till utvärderingar. De visar att av de föräldrar som faktiskt kände till jämställdhetsbonusen svarade tre fjärdedelar att bonusen inte hade påverkat dem att fördela föräldrapenningen mer lika mellan sig. Även Inspektionen för socialförsäkringen har undersökt hur bonusen har påverkat föräldrarnas fördelning av föräldrapenningen och inte funnit några statistiskt signifikanta effekter.

Vi får konstatera att just jämställdhetsbonusen inte var den bästa reformen för att komma åt problemen, men regeringen har infört en tredje vikt månad i föräldraförsäkringen. Vi vet sedan tidigare att det är den enda tidigare reformen som faktiskt har haft en effekt på ett mer jämställt uttag.

Överläggningen var härmed avslutad.