Sveriges rykte i Europa

Herr talman! Detta betänkande är uppdelat i två huvudavsnitt. Den första delen avser regeringens förslag i proposition 2003/04:122 Arbetstagarinflytande i europabolag . Arbetsmarknadsutskottet föreslår riksdagen att säga ja till regeringens förslag till en lag om arbetstagarinflytande i europabolag. Europabolag är en särskild aktiebolagsform för företag som verkar gränsöverskridande i Europa. Den proposition som arbetsmarknadsutskottet behandlar gäller den viktiga frågan om hur arbetstagare i de här bolagen ska kunna få ett medinflytande. Det är en teknisk lagstiftning. Jag avstår från att beskriva hur detta i praktiken kan gå till. Jag kan bara konstatera att regeringens förslag inte mött några invändningar. Den lag som arbetsmarknadsutskottet har ansvar för träder i kraft samma dag som den lag som gäller själva bolagsformen. Det ärendet har lagutskottet ansvar för, och det har just debatterats. Detta är lite av en milstolpe i EU-samarbetet. Frågan om europabolagen och arbetstagarinflytandet har stötts och blötts i många år. Herr talman! Den andra delen av betänkandet handlar om ett stort antal motioner väckta under allmänna motionstiden riksmötena 2002/03 och 2003/04 och handlar om allmän arbetsrätt och ledighetslagstiftningen. Majoriteten i arbetsmarknadsutskottet vill att riksdagen ska ta bort möjligheten för småföretagare att undanta två personer från principen sist in, först ut vid uppsägningar. Utskottsmajoriteten, som säger ja till motionsförslaget om att ta bort undantaget, består av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Men de borgerliga partierna och Miljöpartiet föreslår i en gemensam reservation att dagens undantag ska finnas kvar. De fem partierna har tillsammans majoritet i riksdagen. I betänkandet i övrigt finns det 24 reservationer som samtliga avstyrkts. Herr talman! Med dessa inledande ord kommer nu partierna att debattera ärendet.

Herr talman! Det mest spännande med dagens arbetsrättsdebatt kommer troligen att bli om riksdagens ledamöter kan skärpa sig och trycka på rätt knapp vid voteringen. Minoritetspartierna, i det här fallet s och v, har lagt ett skarpt lagförslag i lagen om anställningsskydd. Det kan gå igenom om majoriteten inte röstar rätt. Det är alltså upplagt för stor dramatik. Vad gäller själva sakfrågorna är positionerna låsta. De borgerliga partierna lägger fram förslag om att ta bort hinder och underlätta för mer företagsamhet i Sverige. Socialdemokraterna och Vänstern kämpar tappert för att förhindra någon som helst förändring på arbetsmarknaden. De förslag som kommer från dessa partiers motionärer har en profil mot ökade möjligheter för ledighet och en mer rigid arbetsrätt. Dagens paradnummer är återställandet av turordningsreglerna. Undantagandet av två personer i företag med upp till tio anställda reser en sådan upprördhet att ett tiotal motionärer känt sig föranledda att begära ett återställande av undantagsregeln. Jag kritiserar inte dem som har motionerat i ärendet utan har förståelse för deras agerande. Med det starka fackliga penningstödet, från fack till socialdemokrater, kräver man självklart att partiet levererar - eller, som en chef på Handelsanställdas förbund uttryckt det: "De fyra miljoner vi har gett är förbundna med krav. Pengarna ska användas till att fatta beslut som gagnar våra medlemmar, annars skulle vi inte ge dem." Herr talman! Om jag i all ödmjukhet skulle drista mig till en liten vädjan till regeringspartiet skulle det vara om att försöka lyfta blicken något från naveln och se till Sveriges bästa i stället för att helt sluka de fackliga kraven. Jag tycker att vi borde kunna vara överens om att all den digra arbetsrättslagstiftning som har sitt ursprung i en tid då arbetsmarknaden såg helt annorlunda ut inte är tidsenlig. Jag tycker även att ni i regeringsställning borde kunna förstå och inse att det finns sakliga invändningar gällande den arbetsrättsliga lagstiftningen som är till hinder för företagsamhet och jobb. Vi talar om lagtext som fyller mer än 600 sidor och som lagstiftaren kräver att en företagare ska behärska. Att underlätta för fler jobb behöver inte stå i motsatsställning till den anställdes trygghetsförhållanden på arbetsmarknaden. Snarare har en del av dagens lagar och regler såväl en inlåsande som en utestängande effekt. Jag tänker på alla dem som är sjukskrivna och arbetslösa. Var fjärde vuxen arbetar inte en vanlig vardag. Jag är övertygad om att alla här i kammaren någon gång har hört att en småföretagare gärna skulle både vilja och kunna anställa fler medarbetare men inte gör det därför att han eller hon anser det vara både för krångligt och ekonomiskt äventyrligt. Mycket skulle kunna göras för att finna nya, förenklade anställningsformer: ett nytt sätt att se på arbetstidsbegreppet eller att finna nya former för hur konflikter ska regleras på arbetsmarknaden där proportionaliteten i stridsåtgärder får rimliga dimensioner. Ett tydligt exempel på detta ser vi i dag när elektrikerna gått ut i strejk och med små medel åstadkommer stor skada. Skulle även deras tankar om sympatistrejker bli verklighet, då är - förstår väl var och en - lagstiftningen, som denna i dag är utformad, oskälig. Det finns även annan lagstiftning som gör en företagare gråhårig i förtid. Som exempel kan nämnas semesterlagstiftningen, som kanske är den mest komplicerade lagstiftningen inom arbetsrätten. Ett annat exempel är de nya diskrimineringslagarna som är svåra att hantera, särskilt när de sätts mot varandra. En gemensam diskrimineringslagstiftning skulle med stor säkerhet varmt välkomnas av samtliga involverade. Herr talman! I dagens betänkande avstyrker majoriteten nästan alla förslag med hänvisning till utredningar eller i avvaktan på förslag från regeringen. Utredningar tycks vara regeringens sätt att smita undan sitt ansvar och att slippa ta ställning. Jag har inte funnit något ställe i betänkandet där majoriteten tar ett fastare helhetsgrepp om arbetsrättslagstiftningen. Det är i stället ett evigt utredande utan att vi får se några förslag. Direktiven är oftast ett lappande och lagande i nuvarande texter. I EU:s sysselsättningsstrategi rekommenderas Sverige att underlätta för utveckling av mindre företag, särskilt genom att minska de administrativa bördorna - i klartext: Ta bort hindren i arbetsrättslagstiftningen! Vi moderater har tillsammans med övriga borgerliga partier vid ett flertal tillfällen framfört vårt krav om behovet av att modernisera arbetsrätten genom att göra den mer flexibel och bättre anpassad till framför allt de mindre företagens situation. Det är nu hög tid att även ni i regeringsställning inser att det behövs ett samlat grepp och en genomgripande översyn av hela arbetsrätten. Kunde vi enas om detta skulle det, det är min fulla övertygelse, ge fler jobb och ökad tillväxt, vilket i sin tur skulle ge oss större möjligheter att bibehålla en bra välfärd i Sverige - eller, som en insiktsfull person uttryckt det: "Om tillväxten inte förbättras kommer vi inte att kunna behålla våra välfärdssystem." Det är ett citat av statsminister Göran Persson. Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till reservation 1, men jag står naturligtvis även bakom övriga moderata reservationer.

Herr talman! Inledningsvis yrkar jag bifall till reservationerna 11 och 12. Jag tror att arbetslivsminister Hans Karlsson kommer att skriva en bok inom ett par år efter det att han avgått som minister. Socialdemokratiska ministrar brukar göra så. Man tycker en hel del innan om vad man ska göra. Sedan händer det ganska lite när man är minister, och i efterhand berättar man vad man borde ha gjort. Kjell-Olof Feldt gjorde så. Vad borde han ha gjort som finansminister? Anna-Greta Leijon har i efterhand berättat vad man skulle ha gjort för att se till att arbetsmarknaden fungerade bättre. För just nu, herr talman, händer ju nästan ingenting på det arbetsmarknadspolitiska området. Utskottet fick under förmiddagen en rapport om vad som händer med de utlovade propositionerna. Arbetstidspropositionen skulle ha kommit i mars. Den kommer kanske före sommaren. Propositionen om det stärkta skyddet för gravida och föräldralediga, som nämns i det här betänkandet, skulle ha kommit i maj. Vi fick rapport att den kanske kommer under hösten. Den arbetsmarknadspolitiska propositionen skulle ha kommit i maj. Den kommer kanske under hösten. Det är klart att om allt vore frid och fröjd så vore det där inga problem. Det är klart att en regering inte ska kasta ur sig förslag om det inte behövs, om arbetsmarknaden fungerar. Men arbetslösheten ökar. Vi ser hur regeringen i princip har kastat in handduken vad gäller målen för att få upp sysselsättningen och ned arbetslösheten. Det stora som skulle ha hänt denna vår var den tillväxtkongress som enligt statsminister Göran Persson skulle ha kastat om majoriteterna i denna kammare. Det lät som om statsministern var på gång att göra en Tony Blair: man skulle förändra fokus, bli företagarvänlig och få ett tillväxtperspektiv. Men det bidde knappt en tumme av den kongressen - ja, en del diskussioner om vem som skulle ta över efter statsministern blev det. Det kanske behövs en ny partiledare för att det ska bli någon fart på tillväxten. Samtidigt som det här sker fastnar människor runtom i vårt land i en permanent lågkonjunktur, nämligen de som inte kommer in på arbetsmarknaden. Ändå är det väldigt, väldigt stilla på andra sidan bron, där regeringen sitter. Att vi samlas i dag beror egentligen inte heller på regeringens febrila aktivitet. Det beror på att EU-regelverket tvingar fram förändringar i svensk lagstiftning - det är ju bra i vissa sammanhang - och på att oppositionen har motionerat på ett antal punkter. Det är vad som har hänt, och därför samlas vi till debatt. Men det beror inte på någon aktivitet från regeringens sida. Om en liten stund kommer väl grammofonskivan att snurra i gång igen, när socialdemokraterna äntrar talarstolen. Vi kommer att få höra hur Folkpartiet och andra partier vill rasera arbetsrätten och vill ställa folk helt utan trygghet, och det kommer att målas upp en klasskamp. Låt mig allra först säga, herr talman, att Folkpartiet gillar arbetsrätt. Vi har varit med och genomfört LAS och andra trygghetslagstiftningar på arbetsmarknaden. En anställd ska ha ett skydd mot godtycklighet. Det är enormt viktigt för den enskilde att ha en trygghet i sin anställning, som ändå är grunden för ekonomi och mycket annat. Vi vill inte ha ett samhälle där en enskild människa kan sparkas från den ena dagen till den andra och på det viset är tvungen att gå med mössan i hand gentemot arbetsgivaren. Men vi måste också fundera på det här: Fungerar de arbetsrättsliga lagarna exakt som de var tänkta att fungera i dag? När man lyssnar på socialdemokrater får man intrycket att den bästa av världar skapades någonstans runt 1970-talet, då vi införde de arbetsrättsliga lagarna i huvudsak, och sedan dess har inte mycket behövt hända - om det nu inte händer något på EU-nivå, för då är man tvungen att förändra sig. Hur skyddar arbetsrätten de människor som den är tänkt att skydda? Den är tänkt att skydda de människor som står svagast på arbetsmarknaden. Hur ser det ut för människor med invandrarbakgrund? Är arbetsrättslagstiftningen bra eller dålig för människor med invandrarbakgrund i dag? Vi vet inte så där jättemycket om det. Det har kommit en rapport av Catharina Calleman på Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IFAU. Hon pekar på att det finns en stor risk att den arbetsrättsliga lagstiftningen leder till en strukturell diskriminering, vilket också är sannolikt om vi tittar tillbaka på historien. När konjunkturen har gått ned faller sysselsättningen framför allt för dem som är nya på arbetsmarknaden, i första hand invandrare. Det kan röra sig om diskriminering av strukturell karaktär, och där borde man göra en översyn av lagstiftningen - i alla fall se hur den står. Sedan kanske vi landar i denna kammare i att det är en diskriminering vi accepterar därför att principen sist in först ut är så viktig. Men vi kan väl åtminstone ta reda på om gårdagens lagstiftning, som också är dagens lagstiftning, faktiskt klarar grupperna på arbetsmarknaden i dag. Det handlar om gravida och föräldralediga. Där är det väl högst sannolikt så att det inte är någon större vinst för en människa att bli förälder i dag och ta ut föräldraledighet. Snarare tvärtom. Man kan drabbas av omplaceringar och man kan vara den som åker ut vid rationaliseringar av olika skäl: antingen genom uppgörelser mellan fack och arbetsgivare där även facket så att säga säljer ut föräldraledigheten eller på grund av att lagen åsidosätts. Här kan det behövas skärpningar. Sedan kan man fundera på hur lagstiftningen ser ut för en annan grupp, som vi lite för sällan talar om i Sverige, nämligen äldre på arbetsmarknaden. Jag brukar ganska ofta tänka på en partikamrat till mig, Hans Blix. Han är 75 år gammal. Finns det någon, herr talman, som tror att Hans Blix hade fått ett utredningsuppdrag i det statliga Myndighets-Sverige? Finns det någon som tror att man hade tagit till vara hans kunskap och hans kompetens om det hade varit svenska arbetsgivare som hade fått bestämma? Jag tror det inte. Vi har en syn på äldre som många vittnar om. Människor man träffar säger: Efter 55 känns det kört på arbetsmarknaden. Man känner att de unga ska in och de äldre ska ut. Jag funderar i dag på: Vilket samhälle har vi skapat, där äldre människor, äldres arbetskraft, inte tas till vara? Här finns det ju problem i den arbetsrättsliga lagstiftningen. Välmenande har man dubbelräknad turordningstid för den som är över 45. Det är klart att det är bra om man är kvar på samma arbetsplats. Man har extra starkt skydd när man är där. Men det leder ju också till en extra spärr att anställa äldre människor. Det blir ju effekten. Vi säger att de äldre människorna har lite svårare på arbetsmarknaden - vi sänder den signalen - och sedan gör man det svårare för en arbetsgivare att våga pröva en äldre person på arbetsmarknaden. Det vore i alla fall en signal att avskaffa den dubbelräknade turordningstiden. Vi behöver en arbetsrätt, en stark arbetsrätt, för att skydda dem som behöver skyddas men också för att uppmuntra rörlighet på arbetsmarknaden och för att se till att modernisera arbetsrätten så att småföretagare kan anställa och företag kan växa. Herr talman! Kartan och verkligheten krockar ganska ofta. Debatten kommer i huvudsak att kretsa kring undantaget för två personer i mindre företag som de borgerliga partierna tillsammans med Miljöpartiet fick igenom för ett par år sedan. När det genomfördes målades det ut som den raserade arbetsrätten. I dag skriver majoriteten så här: "Tecken tyder på att tillämpningen av regeln har drabbat orättvist och godtyckligt utan att möjlighet finns att få frågan rättsligt prövad." Ja, det är möjligt, men det är inte speciellt starkt skrivet, och det är inte den raserade arbetsrätt som man beskrev tidigare. Vad det handlar om är att möjligheten till undantag för två personer ger en möjlighet för mindre företag att behålla nyckelpersoner. Vi har också undersökningar från bland annat LO som tyder på att de som har gynnats av de här undantagsreglerna är en grupp som jag pratade om för en stund sedan, det vill säga invandrare på arbetsmarknaden, som har haft lättare att stanna kvar när det har varit omorganiseringar. Allra sist, herr talman: Vad kommer det att stå i Hans Karlssons bok? Jag tror att det kommer att stå så här: Vi använde gamla lösningar. Vi satt fast med en lagstiftning från 1970-talet. Vi gjorde inte speciellt mycket för att se till att nyanlända flyktingar och invandrare kom in på arbetsmarknaden. Vi hade en välmenande politik, men den drabbade dem vi ville skydda. Det vore bra ifall den boken kunde genomföras innan den behövde skrivas. I dag, herr talman, tog arbetsmarknadsutskottet i princip sommarlov. Det finns rätt många som ifrågasätter riksdagsmännens långa sommarlov. För oppositionen är det ju bra att vi tog sommarlov, för det visar att regeringen inte gör något. Men den handlingsförlamning och den passivitet som råder på arbetsmarknadspolitikens område, den är inte bra för de en miljon människor som inte hade ett jobb att gå till i morse.

Herr talman! Vi ska diskutera arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 4 om arbetstagarinflytande i europabolag och övrig arbetsrätt. Den del som berör arbetstagarinflytande i europabolag är kanske den som väcker minst debatt, därför att där finns stor enighet. Jag vill bara kort stanna inför den frågan i alla fall genom att säga att detta är ett ganska typiskt EU-arbete. Man har alltså en ny lagstiftning, och man har mer arbetstagarinflytande, en social dimension, i lagstiftningsarbetet. Det tycker jag är intressant att notera. Lagstiftningens utformning bygger på att man försöker ta till vara de nationella traditionerna och lagstiftningen och försöker inlemma dem i den nya associationsformen europabolag, och så skapar man något nytt. Man försöker då skapa en förhandlingsordning för detta som i möjligaste mån tillvaratar arbetstagarinflytandet. Vi vet inte hur många europabolag vi kommer att få i framtiden. Vi vet inte exakt hur det kommer att fungera i praktiken. Här finns en osäkerhet, och det finns kanske anledning för utskottet att komma tillbaka och bevaka den frågan. Men jag tycker att det ändå är intressant att se det arbetssätt som finns inom EU som visar just på EU:s sätt att jobba och som jag tycker är i grunden positivt. När det gäller de övriga arbetsrättsliga frågorna, som kanske är mer intressanta för dagens diskussion, vill jag stanna upp inför reservation 1. Jag vill yrka bifall till reservationerna 1 och 11. Jag säger det nu för tydlighetens skull, i övrigt ställer vi oss självfallet bakom alla reservationer som Kristdemokraterna är med på. Men 1 och 11 vill jag yrka bifall till. Den första handlar ju om en översyn av arbetsrätten. Det har gjorts en arbetsrättsutredning, Hållfast arbetsrätt för ett föränderligt arbetsliv . Men den har haft ett alltför begränsat uppdrag och koncentrerat sig enbart på några få områden. Vi tycker att det behövs en samlad översyn där man sätter de små företagens situation i det främsta rummet. Vi har ett antal utgångspunkter för den översynen från kristdemokratiskt håll. Vi behöver en förnyad arbetsrätt för att finna en bättre balans mellan den anställdes behov av trygghet och stöd vid förändringar å ena sidan och insikt om behovet av en dynamisk ekonomi som skapar goda förutsättningar för företagsamheten å den andra sidan. När balansräkningen förr satt i maskiner och byggnader sitter balansräkningen numera mer i de enskilda människorna, i löntagarna. Det brukar sägas att när de anställda går ut genom kontorsdörren går också balansräkningen ut ur företaget. Så fungerar det i allt högre grad, och det tas det alltför lite hänsyn till i den nuvarande arbetsrättslagstiftningen. Arbetsrätten är också i alltför hög grad uppbyggd för att skydda den som har arbete och i alltför låg grad uppbyggd för att underlätta för människor att få fotfäste på arbetsmarknaden. Den nuvarande arbetsrätten skapar ett svårgenomträngligt regelverk för det lilla företaget som skrämmer många för att nyanställa och skapar vanmakt hos många företag och företagare. Det nya kunskapssamhället gör att beroendeförhållandet mellan de anställda och företagets ledare och ledning blir allt starkare. Vi har en alltför stor flora av visstidsanställningar. Den bör vi sanera. Vi tycker också att det är rimligt att de anställda ska ges goda möjligheter till vidareutbildning och kompetensutveckling. Här har vi diskussionen om individuellt kompetenskonto som också är viktigt att få med i en samlad översyn av arbetsrätten, liksom en rimligare balans mellan arbetsmarknadens parter vid konflikter. Det här är ett antal utgångspunkter som vi menar bör tas som intäkt för en översyn av arbetsrätten. Det som görs från regeringens sida på det här området är alldeles för lite och alldeles för senfärdigt. I det sammanhanget är en intressant fråga: Vad händer när det kommer en del goda förslag från utredningen, exempelvis att stärka skyddet för gravida och föräldralediga? Då säger man att man ska bryta ut detta ur betänkandet och skynda på. Det sades till och med att den delen skulle komma redan i januari. Erik Ullenhag pekade på maj månad, och nu kommer i bästa fall en lagrådsremiss före sommaren. Handlingskraften på Näringsdepartementet är imponerande. Så är det på område efter område. Det kommer ingenting och det som eventuellt aviseras kommer senare, skjuts fram hela tiden eller kommer inte alls. Det här är dystert, därför att vi vet att det finns en stor, bred majoritet i riksdagen för att få ett starkare skydd för gravida och föräldralediga. Här finns konkreta förslag från utredningen, men ingen proposition kommer från regeringen. Det är mycket intressanta frågor till Lars Lilja och företrädarna för majoriteten. Varför är det så senfärdigt på Regeringskansliet? Vad sysslar man med på Näringsdepartementet? Har man permitterat alla anställda? Turordningsreglerna är kanske den stora diskussionsfrågan eftersom det där kommer att bli en votering som är skarp, så att säga. Jag tycker att det är intressant att vi nu har fått den regel som ger företag med upp till tio anställda rätt att undanta två nyckelpersoner när man upprättar turordningslistorna. Det har gått bara drygt tre år sedan lagen infördes. Jag tycker över huvud taget att det är för tidigt att göra den seriösa utvärdering man behöver göra av en sådan lagändring. Men det intressanta är också varför inte Socialdemokraterna och regeringen med den inställning de har i den här frågan och med den makt de har över det statliga utredningsväsendet har tagit initiativ till någon typ av översyn eller utvärdering av lagstiftningen. Man har ju alla möjligheter att tillsätta utredningar. Man behöver inte ens fråga Vänsterpartiet och Miljöpartiet om råd, hjälp och stöd. Det är bara att tillsätta en sådan utvärdering och få fram fakta i målet. I stället säger man, som Erik Ullenhag också citerade, att "tecken tyder på att" - det är det mest slagkraftiga som Socialdemokraterna kan få fram när de ska försöka bygga under sin kritik. Intressant är också att den enda som har tittat närmare på detta är Niklas Bruuns utredning. På s. 506 skriver Niklas Bruun: "Utredningen har också i enlighet med sitt uppdrag diskuterat det s.k. turordningsundantaget, dvs. småföretags rättighet att undanta två nyckelpersoner vid turordning. Utredningen har konstaterat att undantaget uttryckligen införts för att avhjälpa småföretagens problem att behålla nyckelkompetens och att några systematiska erfarenheter av denna nyreglering ännu inte finns. Utredningen har därför inte lagt fram några ändringsförslag till denna del." Den utredning som ändå finns har inte ansett att det är nödvändigt att göra någon förändring av reglerna. Och om det nu är så att det finns problem på arbetsmarknaden som överväger de fördelar som regeländringen inneburit, varför har man inte tagit till någon utredning, någon översyn från Regeringskansliets sida? Är man handlingsförlamad även på detta område? Jag skulle vilja ha ett svar på den frågan, för lite grann är detta en fråga som verkligen är ett reellt problem enligt Socialdemokraternas argumentation. Eller är det mest så att man har tryck på sig från vissa fackliga företrädares sida att försöka hävda den här principen som har varit alltför fyrkantig, det vill säga att det är inga undantag som är Socialdemokraternas linje. Jag vill med anledning av detta som sagt yrka bifall till reservationerna 1 och 11 och står självklart bakom samtliga kristdemokratiska reservationer.

Herr talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till reservation nr 4. Herr talman! Arbetet är centralt för människor. Villkoren för lönearbete är i många fall helt avgörande för människors hela livssituation. Därför har utvecklingen av arbetsrätten varit en viktig del i kampen för demokratin. Men arbetsrätten är ständigt ifrågasatt. Inte minst är det från arbetsgivarnas centrala maktorgan fortfarande ganska viktigt att ideologiskt driva principen om arbetsgivarens oinskränkta rätt att själv leda och fördela arbete, anställa och avskeda. Jag tänkte i mitt anförande uppehålla mig vid lagen om anställningsskydd, som flera talare redan har varit inne på. Efter alla revor som har slitits upp i lagen sedan den kom 1974 är den faktiskt i starkt behov av att rustas upp. Lagen om anställningsskydd är egentligen en social skyddslagstiftning. Den vilar i huvudsak på fyra grundstenar: tillsvidareanställning som norm och huvudregel, krav på saklig grund för uppsägning, tillämpning av turordningsprincipen vid uppsägningar och företrädesrätt till ny anställning. Lite tillspetsat uttryckt skulle man kunna säga att faller en faller alla. Systemet hänger ihop. Det är intakt, så att säga. Det vi har sett under 30 år är hur anställningsskyddet och tryggheten undan för undan har undergrävts, både genom politiska beslut i riksdagen och genom Arbetsdomstolens tillämpning. Bland annat har antalet tidsbegränsade anställningsformer successivt utökats. I dag är det möjligt att anställa tillfälligt i elva olika fall. Från början var det bara tre. Det här rika utbudet av olika tidsbegränsade anställningsformer ger arbetsgivarna i dag omfattande möjligheter att undvika tillsvidareanställning. I stället för fasta jobb blir det enstaka eller upprepade korttidsanställningar. Det är alternativ som alltför många arbetstagare erbjuds i dag. Man kan säga att undantagen är så många i dag att det börjar bli tveksamt om tillsvidareanställning fortfarande kan betraktas som norm och huvudregel i lagens mening. År 2001 kom tvåpersonsundantaget som ger en arbetsgivare med upp till tio anställda rätt att undanta två personer från turordningsreglerna utan att behöva redovisa skäl eller saklig grund för sitt beslut. Sedan dess är det faktiskt så att många människor har vittnat om sin rättslöshet i många olika sammanhang. De uppföljningar som har gjorts tyder på att kvinnor har missgynnats. Särskilt alarmerande är det naturligtvis med alla rapporter om att föräldralediga och gravida blockeras ut när turordningslistor upprättas. I ca 90 % av alla företag har därmed anställningstryggheten i viktiga avseenden satts ur spel. Man kan alltid diskutera hur stort problemet är. Problemet kan inte mätas. Eftersom det inte finns saklig grund för uppsägning finns det inte heller möjlighet för dem som drabbas av detta att överklaga ett beslut. Mörkertalet är naturligtvis jättestort. Man får alltså lita till rapporter och vittnesmål som människor lämnat som faktiskt har drabbats av detta. Tidsbegränsade anställningar liksom tvåpersonsundantaget innebär i praktiken att anställningsskyddet rundas. Försämringen av företrädesrätten från tolv till nio månader drar i samma riktning. Den rättspraxis som har utvecklats gröper också ur anställningsskyddet, bland annat genom generösa tolkningar i Arbetsdomstolen om vad som är godkända tidsbegränsade anställningar och vad som är saklig grund för uppsägning. I en uppmärksammad aktuell tvist mellan Svenska Pappersindustriarbetareförbundet och Stenbecksägda Korsnäs om turordningsreglerna i LAS utmanas löntagarnas skydd mot godtyckliga avskedanden på nytt. Principen sist in först ut, en av grundbultarna i LAS, är inte av avgörande betydelse bara för den enskilde arbetstagaren. Den har även skapat ordning och reda på arbetsplatserna och därmed spelat en central roll för arbetstagarna och fackens förhållningssätt i den pågående omvandlingen i arbetslivet - till nytta inte minst för företagen. Man kan egentligen bara beklaga att Pappers år 2004 ser sig tvingat att gå till domstol för att försvara sina medlemmars lagreglerade och självklara rätt till trygghet i anställningen. Sist in först ut är en viktig princip värd att försvara. Herr talman! Närmare 600 000 människor var under förra året hänvisade till tillfälliga jobb. Det är nästan en fördubbling på drygt tio år. Mest utsatta är ungdomar, invandrare och kvinnor. Varannan LO-kvinna under 25 år är anställd på viss tid. Tillfälliga jobb och behovs- och timanställningar är vanligast inom offentlig verksamhet och servicenäringar. Vad vi ser nu är hur de vinner mark också inom industrin. Konturerna av en arbetsmarknad uppdelad i ett A- och B-lag blir allt tydligare för den som vill se dem. För B-laget är det konjunkturerna som helt styr jobbchanserna. Ur arbetsgivarnas synvinkel är det förstås en ganska smidig lösning. Den säkerställer att arbetsgivarna vid varje givet ögonblick alltid kan köpa precis den mängd arbete man behöver. En just-in-time -arbetsmarknad är på väg att etableras som ett svar på det framväxande just-in-time -arbetslivet. Därmed kan man säga att arbetsgivarnas gamla krav på konjunkturanpassad arbetstid ser ut att kunna förverkligas. Problemet med detta är att kostnaderna vältras över på samhället och inte minst på de enskilda arbetstagarna. Visstidsanställningar är helt enkelt undermåliga anställningar. De innebär alltid att arbetstagarnas rättigheter urholkas. Det handlar om varseltid, om saklig grund för uppsägning, uppsägningslön och annat som är förbundet med tillsvidareanställning. Förutsättningarna för att planera sin ekonomi omöjliggörs, samtidigt som många dörrar stängs för människor som inte kan uppvisa en god betalningsförmåga. På arbetsplatserna ger tillfälliga jobb mindre inflytande och ökad rädsla för att ställa krav på arbetsförhållanden och arbetsvillkor. Arbetsplatserna blir tystare. Det är en upprörande orättvisa att mer än en halv miljon människor - de flesta kvinnor - saknar anställningsskydd och möjlighet att planera sin ekonomi, sitt liv och sin fritid. Det är ingen överdrift att påstå att arbetet faktiskt därmed tränger ut själva livet. Det borde vara uppenbart för alla att nuvarande regler ger arbetsgivarna mycket omfattande möjligheter att erbjuda tillfälliga jobb i stället för fasta anställningar. Som en följd av detta är arbetsmarknaden i stark obalans - där kan jag hålla med både kristdemokrater och folkpartister - där arbetsgivarkravet på flexibla lösningar mer än väl tillgodoses, men till priset av undermåliga otrygga anställningar för ett växande antal människor. Herr talman! Trygghet och tillväxt är inte kommunicerande kärl, som Moderaterna gärna ser det, utan varandras förutsättningar. Därför är den pågående utvecklingen på arbetsmarknaden inte bara ett problem för enskilda individer utan även ett hot mot en långsiktig och uthållig tillväxt och för en finansiering av välfärdspolitiken i framtiden. Det är därför vi i Vänsterpartiet menar att det är oerhört angeläget att återställa anställningsskyddet i LAS och stärka löntagarnas rättigheter på nytt. Grunden i anställningsförhållandena ska självklart vara fasta heltidsjobb. Utifrån detta ska undantag kunna göras, men bara i kollektivavtal och genom central arbetstagarorganisation. Det innebär naturligtvis att dagens överenskomna visstidsanställning i LAS måste avskaffas. Vi menar också att en takregel måste införas. Alla korttidsanställningar ska efter en viss tid automatiskt övergå i tillsvidareanställning. Tvåpersonsundantaget i LAS måste självklart upphävas. Återanställningsrätten ska på nytt utsträckas till tolv månader. Herr talman! Min förhoppning är att riksdagen redan i höst ska få ta ställning till lagförslag som lägger om kursen och på nytt stärker lagen om anställningsskydd.

Herr talman! Anders Wiklund talar om A- och B-lag på arbetsmarknaden. Ett problem på dagens arbetsmarknad är att vi har ett C-lag - en miljon människor som inte har ett arbete att gå till. Det är Anders Wiklunds parti som styr tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Jag känner en stor oro för att det inte händer någonting på Näringsdepartementet, för att den utlovade propositionen inte kommer, arbetslösheten skenar och ingenting sker. Varför händer det ingenting på arbetsmarknadspolitikens område? Hur kan det komma sig att arbetsmarknadsutskottet nu kan ta sommarlov? Innan turordningsundantaget infördes beskrevs det hur det skulle bli kris, katastrof och elände. Även Anders Wiklund måste inse att det underlättar för småföretagare med tvåpersonsundantag. Nu står det i majoritetsskrivningen att tecken tyder på att det eventuellt har blivit problem. Har Vänsterpartiet tagit någon form av initiativ för att regeringen ska utnyttja sin utredningsmakt för att undersöka om krisen och katastrofen, som du och andra beskrev innan tvåpersonsundantaget infördes, har blivit verklighet?

Herr talman! Jag kan dela Erik Ullenhags otålighet över att alltför lite händer. Jag skulle uppskatta om det händer mycket mer mycket snabbare. Varför vi tar sommarlov just nu kan jag däremot inte svara på. Det kanske någon annan kan klara. Jag känner också en oro och frustration över att för lite händer. Det råder inget tvivel om den saken. Vi i Vänsterpartiet gör vad vi kan för att få fram lagförslag så snabbt som möjligt. Men vi är tre partier som samarbetar, och vi är inte alltid överens - i varje fall inte om tvåpersonsundantaget. Vi hade lite skilda uppfattningar i sakfrågan. Jag uppfattade inte riktigt din andra fråga. Skulle du kunna ta den igen?

Herr talman! Jag kan dela Erik Ullenhags otålighet över att alltför lite händer. Jag skulle uppskatta om det händer mycket mer mycket snabbare. Varför vi tar sommarlov just nu kan jag däremot inte svara på. Det kanske någon annan kan klara. Jag känner också en oro och frustration över att för lite händer. Det råder inget tvivel om den saken. Vi i Vänsterpartiet gör vad vi kan för att få fram lagförslag så snabbt som möjligt. Men vi är tre partier som samarbetar, och vi är inte alltid överens - i varje fall inte om tvåpersonsundantaget. Vi hade lite skilda uppfattningar i sakfrågan. Jag uppfattade inte riktigt din andra fråga. Skulle du kunna ta den igen?