Anf. 8 Laila Freivalds (S)
Herr talman! Inledningsvis yrkar jag bifall till reservationerna 11 och 12.
Jag tror att arbetslivsminister Hans Karlsson kommer att skriva en bok inom ett par år efter det att han avgått som minister. Socialdemokratiska ministrar brukar göra så. Man tycker en hel del innan om vad man ska göra. Sedan händer det ganska lite när man är minister, och i efterhand berättar man vad man borde ha gjort. Kjell-Olof Feldt gjorde så. Vad borde han ha gjort som finansminister? Anna-Greta Leijon har i efterhand berättat vad man skulle ha gjort för att se till att arbetsmarknaden fungerade bättre.
För just nu, herr talman, händer ju nästan ingenting på det arbetsmarknadspolitiska området. Utskottet fick under förmiddagen en rapport om vad som händer med de utlovade propositionerna. Arbetstidspropositionen skulle ha kommit i mars. Den kommer
kanske
före sommaren. Propositionen om det stärkta skyddet för gravida och föräldralediga, som nämns i det här betänkandet, skulle ha kommit i maj. Vi fick rapport att den
kanske
kommer under hösten. Den arbetsmarknadspolitiska propositionen skulle ha kommit i maj. Den kommer
kanske
under hösten.
Det är klart att om allt vore frid och fröjd så vore det där inga problem. Det är klart att en regering inte ska kasta ur sig förslag om det inte behövs, om arbetsmarknaden fungerar. Men arbetslösheten ökar. Vi ser hur regeringen i princip har kastat in handduken vad gäller målen för att få upp sysselsättningen och ned arbetslösheten. Det stora som skulle ha hänt denna vår var den tillväxtkongress som enligt statsminister Göran Persson skulle ha kastat om majoriteterna i denna kammare. Det lät som om statsministern var på gång att göra en Tony Blair: man skulle förändra fokus, bli företagarvänlig och få ett tillväxtperspektiv. Men det bidde knappt en tumme av den kongressen - ja, en del diskussioner om vem som skulle ta över efter statsministern blev det. Det kanske behövs en ny partiledare för att det ska bli någon fart på tillväxten.
Samtidigt som det här sker fastnar människor runtom i vårt land i en permanent lågkonjunktur, nämligen de som inte kommer in på arbetsmarknaden. Ändå är det väldigt, väldigt stilla på andra sidan bron, där regeringen sitter.
Att vi samlas i dag beror egentligen inte heller på regeringens febrila aktivitet. Det beror på att EU-regelverket tvingar fram förändringar i svensk lagstiftning - det är ju bra i vissa sammanhang - och på att oppositionen har motionerat på ett antal punkter. Det är vad som har hänt, och därför samlas vi till debatt. Men det beror inte på någon aktivitet från regeringens sida.
Om en liten stund kommer väl grammofonskivan att snurra i gång igen, när socialdemokraterna äntrar talarstolen. Vi kommer att få höra hur Folkpartiet och andra partier vill rasera arbetsrätten och vill ställa folk helt utan trygghet, och det kommer att målas upp en klasskamp.
Låt mig allra först säga, herr talman, att Folkpartiet gillar arbetsrätt. Vi har varit med och genomfört LAS och andra trygghetslagstiftningar på arbetsmarknaden. En anställd ska ha ett skydd mot godtycklighet. Det är enormt viktigt för den enskilde att ha en trygghet i sin anställning, som ändå är grunden för ekonomi och mycket annat. Vi vill inte ha ett samhälle där en enskild människa kan sparkas från den ena dagen till den andra och på det viset är tvungen att gå med mössan i hand gentemot arbetsgivaren. Men vi måste också fundera på det här: Fungerar de arbetsrättsliga lagarna exakt som de var tänkta att fungera i dag?
När man lyssnar på socialdemokrater får man intrycket att den bästa av världar skapades någonstans runt 1970-talet, då vi införde de arbetsrättsliga lagarna i huvudsak, och sedan dess har inte mycket behövt hända - om det nu inte händer något på EU-nivå, för då är man tvungen att förändra sig.
Hur skyddar arbetsrätten de människor som den är tänkt att skydda? Den är tänkt att skydda de människor som står svagast på arbetsmarknaden. Hur ser det ut för människor med invandrarbakgrund? Är arbetsrättslagstiftningen bra eller dålig för människor med invandrarbakgrund i dag? Vi vet inte så där jättemycket om det. Det har kommit en rapport av Catharina Calleman på Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IFAU. Hon pekar på att det finns en stor risk att den arbetsrättsliga lagstiftningen leder till en strukturell diskriminering, vilket också är sannolikt om vi tittar tillbaka på historien. När konjunkturen har gått ned faller sysselsättningen framför allt för dem som är nya på arbetsmarknaden, i första hand invandrare. Det kan röra sig om diskriminering av strukturell karaktär, och där borde man göra en översyn av lagstiftningen - i alla fall se hur den står. Sedan kanske vi landar i denna kammare i att det är en diskriminering vi accepterar därför att principen sist in först ut är så viktig. Men vi kan väl åtminstone ta reda på om gårdagens lagstiftning, som också är dagens lagstiftning, faktiskt klarar grupperna på arbetsmarknaden i dag.
Det handlar om gravida och föräldralediga. Där är det väl högst sannolikt så att det inte är någon större vinst för en människa att bli förälder i dag och ta ut föräldraledighet. Snarare tvärtom. Man kan drabbas av omplaceringar och man kan vara den som åker ut vid rationaliseringar av olika skäl: antingen genom uppgörelser mellan fack och arbetsgivare där även facket så att säga säljer ut föräldraledigheten eller på grund av att lagen åsidosätts. Här kan det behövas skärpningar.
Sedan kan man fundera på hur lagstiftningen ser ut för en annan grupp, som vi lite för sällan talar om i Sverige, nämligen äldre på arbetsmarknaden. Jag brukar ganska ofta tänka på en partikamrat till mig, Hans Blix. Han är 75 år gammal. Finns det någon, herr talman, som tror att Hans Blix hade fått ett utredningsuppdrag i det statliga Myndighets-Sverige? Finns det någon som tror att man hade tagit till vara hans kunskap och hans kompetens om det hade varit svenska arbetsgivare som hade fått bestämma? Jag tror det inte. Vi har en syn på äldre som många vittnar om. Människor man träffar säger: Efter 55 känns det kört på arbetsmarknaden. Man känner att de unga ska in och de äldre ska ut.
Jag funderar i dag på: Vilket samhälle har vi skapat, där äldre människor, äldres arbetskraft, inte tas till vara? Här finns det ju problem i den arbetsrättsliga lagstiftningen. Välmenande har man dubbelräknad turordningstid för den som är över 45. Det är klart att det är bra om man är kvar på samma arbetsplats. Man har extra starkt skydd när man är där. Men det leder ju också till en extra spärr att anställa äldre människor. Det blir ju effekten. Vi säger att de äldre människorna har lite svårare på arbetsmarknaden - vi sänder den signalen - och sedan gör man det svårare för en arbetsgivare att våga pröva en äldre person på arbetsmarknaden. Det vore i alla fall
en
signal att avskaffa den dubbelräknade turordningstiden.
Vi behöver en arbetsrätt, en stark arbetsrätt, för att skydda dem som behöver skyddas men också för att uppmuntra rörlighet på arbetsmarknaden och för att se till att modernisera arbetsrätten så att småföretagare kan anställa och företag kan växa.
Herr talman! Kartan och verkligheten krockar ganska ofta. Debatten kommer i huvudsak att kretsa kring undantaget för två personer i mindre företag som de borgerliga partierna tillsammans med Miljöpartiet fick igenom för ett par år sedan. När det genomfördes målades det ut som den raserade arbetsrätten. I dag skriver majoriteten så här: "Tecken tyder på att tillämpningen av regeln har drabbat orättvist och godtyckligt utan att möjlighet finns att få frågan rättsligt prövad." Ja, det är möjligt, men det är inte speciellt starkt skrivet, och det är inte den raserade arbetsrätt som man beskrev tidigare. Vad det handlar om är att möjligheten till undantag för två personer ger en möjlighet för mindre företag att behålla nyckelpersoner. Vi har också undersökningar från bland annat LO som tyder på att de som har gynnats av de här undantagsreglerna är en grupp som jag pratade om för en stund sedan, det vill säga invandrare på arbetsmarknaden, som har haft lättare att stanna kvar när det har varit omorganiseringar.
Allra sist, herr talman: Vad kommer det att stå i Hans Karlssons bok? Jag tror att det kommer att stå så här: Vi använde gamla lösningar. Vi satt fast med en lagstiftning från 1970-talet. Vi gjorde inte speciellt mycket för att se till att nyanlända flyktingar och invandrare kom in på arbetsmarknaden. Vi hade en välmenande politik, men den drabbade dem vi ville skydda.
Det vore bra ifall den boken kunde genomföras innan den behövde skrivas.
I dag, herr talman, tog arbetsmarknadsutskottet i princip sommarlov. Det finns rätt många som ifrågasätter riksdagsmännens långa sommarlov. För oppositionen är det ju bra att vi tog sommarlov, för det visar att regeringen inte gör något. Men den handlingsförlamning och den passivitet som råder på arbetsmarknadspolitikens område, den är inte bra för de en miljon människor som inte hade ett jobb att gå till i morse.