Sveriges inställning till situationen i Nepal

Herr talman! Kalle Larsson har frågat mig vilka initiativ jag är beredd att ta för att klargöra vad Sverige anser om situationen i Nepal och för att bidra till ett återupprättande av den politiska demokratin i Nepal. Som framgick av det svar jag gav till Kalle Larsson den 9 februari - fråga 2004/05:848 - ser den svenska regeringen med stor oro på utvecklingen i Nepal. Den svenska regeringen tar avstånd från kungens maktövertagande och den fortsatta bristen på respekt för mänskliga rättigheter i Nepal. Särskilt oroande är rapporter om ytterligare inskränkningar i civila och politiska rättigheter. Det finns ingen militär lösning på konflikten, utan en lösning kan bara uppnås genom förhandlingar inom ramen för ett demokratiskt system. Sveriges utbyte med Nepal är begränsat, och våra möjligheter att som enskilt land påverka Nepal är små. Jag bedömer därför att det är genom EU som Sverige kan agera med störst tyngd gentemot Nepal. Den svenska regeringen har tillsammans med övriga EU-länder gjort ett kraftfullt uttalande som uttrycker djup oro över den nepalesiske kungens maktövertagande och uppmanar honom att skyndsamt återinföra demokrati. Dessutom verkar EU, inbegripet Sverige, för att FN:s kommission för mänskliga rättigheter, MRK, i Genève tar upp MR-situationen i Nepal. Det schweiziska förslag som EU vill att MRK ska anta innehåller stark kritik mot regeringen för dess övergrepp mot de mänskliga rättigheterna och en uppmaning till både regeringen och den maoistiska motståndsrörelsen om att följa humanitärrätten. Det är också av vikt att den nepalesiska regeringen tillåter den nationella MR-kommissionen att utföra sitt mandat, vilket inte är fallet i dag. Sverige har också bilateralt under årens lopp arbetat för att påverka situationen i Nepal i positiv riktning. Vi stöder demokratirörelsen i Nepal och har även verkat för en bilateral dialog med den nu avsatta nepalesiska regeringen. Ett exempel på detta är justitieminister Bodströms besök i Nepal i januari förra året, ett besök som bland annat användes till att uttrycka den svenska regeringens stöd för Nepals demokratiska krafter. Kalle Larsson skriver i sin interpellation att Sverige valt att agera annorlunda än andra länder genom att Sveriges ambassadör rest till Nepal och överlämnat sina kreditivbrev, vilket skulle kunna tolkas som ett erkännande av den förda politiken. Detta är felaktigt. Vår politik och vårt agerande gentemot Nepal är samordnat med övriga EU-länders. Beslutet om kreditivbrevsöverlämnandet fattades efter noggranna överväganden och konsultationer med det lokala brittiska EU-ordförandeskapet. Audiensen hos kungen i samband med överlämnandet gav ambassadören tillfälle att framföra Sveriges och EU:s djupa oro över kungens åtgärder den 1 februari. I samtalet med kungen liksom med den nyutnämnde utrikesministern underströk ambassadören att Sverige inte såg något alternativ till en omedelbar återgång till ett flerpartisystem och konstitutionell monarki med fulla politiska och civila rättigheter och respekt för mänskliga rättigheter. Sammanfattningsvis vill jag säga att Sverige kommer att fortsätta att verka för en återgång till demokrati i Nepal, i första hand genom EU och FN men även då vi har direkta kontakter med den nepalesiska regeringen.

Herr talman! Kalle Larsson har frågat mig vilka initiativ jag är beredd att ta för att klargöra vad Sverige anser om situationen i Nepal och för att bidra till ett återupprättande av den politiska demokratin i Nepal. Som framgick av det svar jag gav till Kalle Larsson den 9 februari - fråga 2004/05:848 - ser den svenska regeringen med stor oro på utvecklingen i Nepal. Den svenska regeringen tar avstånd från kungens maktövertagande och den fortsatta bristen på respekt för mänskliga rättigheter i Nepal. Särskilt oroande är rapporter om ytterligare inskränkningar i civila och politiska rättigheter. Det finns ingen militär lösning på konflikten, utan en lösning kan bara uppnås genom förhandlingar inom ramen för ett demokratiskt system. Sveriges utbyte med Nepal är begränsat, och våra möjligheter att som enskilt land påverka Nepal är små. Jag bedömer därför att det är genom EU som Sverige kan agera med störst tyngd gentemot Nepal. Den svenska regeringen har tillsammans med övriga EU-länder gjort ett kraftfullt uttalande som uttrycker djup oro över den nepalesiske kungens maktövertagande och uppmanar honom att skyndsamt återinföra demokrati. Dessutom verkar EU, inbegripet Sverige, för att FN:s kommission för mänskliga rättigheter, MRK, i Genève tar upp MR-situationen i Nepal. Det schweiziska förslag som EU vill att MRK ska anta innehåller stark kritik mot regeringen för dess övergrepp mot de mänskliga rättigheterna och en uppmaning till både regeringen och den maoistiska motståndsrörelsen om att följa humanitärrätten. Det är också av vikt att den nepalesiska regeringen tillåter den nationella MR-kommissionen att utföra sitt mandat, vilket inte är fallet i dag. Sverige har också bilateralt under årens lopp arbetat för att påverka situationen i Nepal i positiv riktning. Vi stöder demokratirörelsen i Nepal och har även verkat för en bilateral dialog med den nu avsatta nepalesiska regeringen. Ett exempel på detta är justitieminister Bodströms besök i Nepal i januari förra året, ett besök som bland annat användes till att uttrycka den svenska regeringens stöd för Nepals demokratiska krafter. Kalle Larsson skriver i sin interpellation att Sverige valt att agera annorlunda än andra länder genom att Sveriges ambassadör rest till Nepal och överlämnat sina kreditivbrev, vilket skulle kunna tolkas som ett erkännande av den förda politiken. Detta är felaktigt. Vår politik och vårt agerande gentemot Nepal är samordnat med övriga EU-länders. Beslutet om kreditivbrevsöverlämnandet fattades efter noggranna överväganden och konsultationer med det lokala brittiska EU-ordförandeskapet. Audiensen hos kungen i samband med överlämnandet gav ambassadören tillfälle att framföra Sveriges och EU:s djupa oro över kungens åtgärder den 1 februari. I samtalet med kungen liksom med den nyutnämnde utrikesministern underströk ambassadören att Sverige inte såg något alternativ till en omedelbar återgång till ett flerpartisystem och konstitutionell monarki med fulla politiska och civila rättigheter och respekt för mänskliga rättigheter. Sammanfattningsvis vill jag säga att Sverige kommer att fortsätta att verka för en återgång till demokrati i Nepal, i första hand genom EU och FN men även då vi har direkta kontakter med den nepalesiska regeringen.

Herr talman! Jag vill tacka för det svar jag har erhållit. På flera punkter är det ett välkommet svar. Det visar en avsevärt tydligare hållning än det skriftliga svar gjorde som jag tidigare erhållit. Då lyckades man helt kort på några rader, på 13 rader, sex gånger hänvisa till EU. Inte vid något tillfällde sade man någonting om en självständig svensk politik. Det är ju ändå möjligt, har vi många gånger fått höra, att även som EU-land föra en självständig utrikespolitik. Det är välkommet att utrikesministern nu tydligt säger att Sverige också har egna åsikter, även om EU och kopplingen dit förekommer många gånger också i det svar som i dag har delgivits kammaren. Jag vill också tacka för att utrikesministern före jul tog sig tid att träffa en av företrädarna för demokratirörelsen numera i Nepal, Madhav Kumar Nepal som är partiordförande i Nepals kommunistiska parti Förenade marxist-leninisterna - ett demokratiskt kommunistiskt parti i Nepal som är en av de bärande krafterna i den demokratirörelse som har funnits i ungefär 15 år. Ja, egentligen har det funnits längre än så men i öppna former har det funnits i 15 år. Vi talar nu om en region som ofta är bortglömd eller i alla fall om ett land som i viss mån fallit i glömska i den svenska debatten. Det skådespel som nu utspelas framför våra ögon är mycket allvarligt - detta i ett land där det i många år har varit en dragkamp mellan demokrati och en auktoritär kungaregim, ett land som sedan 1966 dessutom är inkastat i ett våldsamt inbördeskrig med en maoistisk gerilla som skyr få medel för att få igenom sin odemokratiska politik. Klämd mellan denna kungaregim och den maoistiska gerillan finns en demokratisk oppositionsrörelse som består av partier med olika åsikter men som just nu kämpar för den, tycker vi, självklara rätten att få vara oense i ett vanligt flerpartisystem. Jag kommer nu till frågan om vad vi ytterligare skulle kunna göra, för det är uppenbart att utrikesministern när det gäller konkreta förslag om vad Sverige kan åstadkomma än så länge inte har erbjudit så många sådana. Men innan jag räknar upp några förslag om hur det skulle kunna se ut vill jag kommentera en sak i det svar som jag fått här i dag. Utrikesministern har sagt att det faktum att Sveriges ambassadör reste till Nepal och överlämnade sina kreditivbrev skulle kunna tolkas som ett erkännande av den förda politiken - det är vad jag själv har sagt. Detta är felaktigt säger utrikesministern i dag. Ja, det beror väl lite grann på vad man menar. Det är väl inte felaktigt att det skulle kunna tolkas som ett erkännande av den förda politiken eftersom det var just så det tolkades i den regimtrogna pressen i Nepal. Man tolkade den svenske ambassadörens närvaro hos kungen just som ett legitimerande av den förda politiken och också av statskuppen. Det var förstås inte ambassadörens eller den svenska regeringens avsikt - jag är övertygad om att man också framförde den kritik som man nu ger uttryck för - men dessvärre uppfattades det precis så. Sedan kommer alltså några konkreta förslag om vad Sverige ytterligare skulle kunna göra inom EU och FN. Det handlar då om att verka för att det internationella biståndet, som i dag drivs genom Världsbanken och Valutafonden, dras in. Är utrikesministern beredd att driva på för detta, i alla fall som en miniminivå - det som handlar om att bygga regeringsinstitutioner, som ju byggs under en odemokratisk regim just nu? När det gäller Pakistan och Kina, som båda har visat stöd för statskuppen i Nepal, undrar jag: Vad gör utrikesministern och den svenska regeringen för att där påverka ståndpunkterna? Och är Sverige berett att vara värd för att inom FN:s ram arrangera fredsförhandlingar mellan de ingående parterna?

Herr talman! Jag vill tacka för det svar jag har erhållit. På flera punkter är det ett välkommet svar. Det visar en avsevärt tydligare hållning än det skriftliga svar gjorde som jag tidigare erhållit. Då lyckades man helt kort på några rader, på 13 rader, sex gånger hänvisa till EU. Inte vid något tillfällde sade man någonting om en självständig svensk politik. Det är ju ändå möjligt, har vi många gånger fått höra, att även som EU-land föra en självständig utrikespolitik. Det är välkommet att utrikesministern nu tydligt säger att Sverige också har egna åsikter, även om EU och kopplingen dit förekommer många gånger också i det svar som i dag har delgivits kammaren. Jag vill också tacka för att utrikesministern före jul tog sig tid att träffa en av företrädarna för demokratirörelsen numera i Nepal, Madhav Kumar Nepal som är partiordförande i Nepals kommunistiska parti Förenade marxist-leninisterna - ett demokratiskt kommunistiskt parti i Nepal som är en av de bärande krafterna i den demokratirörelse som har funnits i ungefär 15 år. Ja, egentligen har det funnits längre än så men i öppna former har det funnits i 15 år. Vi talar nu om en region som ofta är bortglömd eller i alla fall om ett land som i viss mån fallit i glömska i den svenska debatten. Det skådespel som nu utspelas framför våra ögon är mycket allvarligt - detta i ett land där det i många år har varit en dragkamp mellan demokrati och en auktoritär kungaregim, ett land som sedan 1966 dessutom är inkastat i ett våldsamt inbördeskrig med en maoistisk gerilla som skyr få medel för att få igenom sin odemokratiska politik. Klämd mellan denna kungaregim och den maoistiska gerillan finns en demokratisk oppositionsrörelse som består av partier med olika åsikter men som just nu kämpar för den, tycker vi, självklara rätten att få vara oense i ett vanligt flerpartisystem. Jag kommer nu till frågan om vad vi ytterligare skulle kunna göra, för det är uppenbart att utrikesministern när det gäller konkreta förslag om vad Sverige kan åstadkomma än så länge inte har erbjudit så många sådana. Men innan jag räknar upp några förslag om hur det skulle kunna se ut vill jag kommentera en sak i det svar som jag fått här i dag. Utrikesministern har sagt att det faktum att Sveriges ambassadör reste till Nepal och överlämnade sina kreditivbrev skulle kunna tolkas som ett erkännande av den förda politiken - det är vad jag själv har sagt. Detta är felaktigt säger utrikesministern i dag. Ja, det beror väl lite grann på vad man menar. Det är väl inte felaktigt att det skulle kunna tolkas som ett erkännande av den förda politiken eftersom det var just så det tolkades i den regimtrogna pressen i Nepal. Man tolkade den svenske ambassadörens närvaro hos kungen just som ett legitimerande av den förda politiken och också av statskuppen. Det var förstås inte ambassadörens eller den svenska regeringens avsikt - jag är övertygad om att man också framförde den kritik som man nu ger uttryck för - men dessvärre uppfattades det precis så. Sedan kommer alltså några konkreta förslag om vad Sverige ytterligare skulle kunna göra inom EU och FN. Det handlar då om att verka för att det internationella biståndet, som i dag drivs genom Världsbanken och Valutafonden, dras in. Är utrikesministern beredd att driva på för detta, i alla fall som en miniminivå - det som handlar om att bygga regeringsinstitutioner, som ju byggs under en odemokratisk regim just nu? När det gäller Pakistan och Kina, som båda har visat stöd för statskuppen i Nepal, undrar jag: Vad gör utrikesministern och den svenska regeringen för att där påverka ståndpunkterna? Och är Sverige berett att vara värd för att inom FN:s ram arrangera fredsförhandlingar mellan de ingående parterna?

Herr talman! Jag vill tacka för det svar jag har erhållit. På flera punkter är det ett välkommet svar. Det visar en avsevärt tydligare hållning än det skriftliga svar gjorde som jag tidigare erhållit. Då lyckades man helt kort på några rader, på 13 rader, sex gånger hänvisa till EU. Inte vid något tillfällde sade man någonting om en självständig svensk politik. Det är ju ändå möjligt, har vi många gånger fått höra, att även som EU-land föra en självständig utrikespolitik. Det är välkommet att utrikesministern nu tydligt säger att Sverige också har egna åsikter, även om EU och kopplingen dit förekommer många gånger också i det svar som i dag har delgivits kammaren. Jag vill också tacka för att utrikesministern före jul tog sig tid att träffa en av företrädarna för demokratirörelsen numera i Nepal, Madhav Kumar Nepal som är partiordförande i Nepals kommunistiska parti Förenade marxist-leninisterna - ett demokratiskt kommunistiskt parti i Nepal som är en av de bärande krafterna i den demokratirörelse som har funnits i ungefär 15 år. Ja, egentligen har det funnits längre än så men i öppna former har det funnits i 15 år. Vi talar nu om en region som ofta är bortglömd eller i alla fall om ett land som i viss mån fallit i glömska i den svenska debatten. Det skådespel som nu utspelas framför våra ögon är mycket allvarligt - detta i ett land där det i många år har varit en dragkamp mellan demokrati och en auktoritär kungaregim, ett land som sedan 1966 dessutom är inkastat i ett våldsamt inbördeskrig med en maoistisk gerilla som skyr få medel för att få igenom sin odemokratiska politik. Klämd mellan denna kungaregim och den maoistiska gerillan finns en demokratisk oppositionsrörelse som består av partier med olika åsikter men som just nu kämpar för den, tycker vi, självklara rätten att få vara oense i ett vanligt flerpartisystem. Jag kommer nu till frågan om vad vi ytterligare skulle kunna göra, för det är uppenbart att utrikesministern när det gäller konkreta förslag om vad Sverige kan åstadkomma än så länge inte har erbjudit så många sådana. Men innan jag räknar upp några förslag om hur det skulle kunna se ut vill jag kommentera en sak i det svar som jag fått här i dag. Utrikesministern har sagt att det faktum att Sveriges ambassadör reste till Nepal och överlämnade sina kreditivbrev skulle kunna tolkas som ett erkännande av den förda politiken - det är vad jag själv har sagt. Detta är felaktigt säger utrikesministern i dag. Ja, det beror väl lite grann på vad man menar. Det är väl inte felaktigt att det skulle kunna tolkas som ett erkännande av den förda politiken eftersom det var just så det tolkades i den regimtrogna pressen i Nepal. Man tolkade den svenske ambassadörens närvaro hos kungen just som ett legitimerande av den förda politiken och också av statskuppen. Det var förstås inte ambassadörens eller den svenska regeringens avsikt - jag är övertygad om att man också framförde den kritik som man nu ger uttryck för - men dessvärre uppfattades det precis så. Sedan kommer alltså några konkreta förslag om vad Sverige ytterligare skulle kunna göra inom EU och FN. Det handlar då om att verka för att det internationella biståndet, som i dag drivs genom Världsbanken och Valutafonden, dras in. Är utrikesministern beredd att driva på för detta, i alla fall som en miniminivå - det som handlar om att bygga regeringsinstitutioner, som ju byggs under en odemokratisk regim just nu? När det gäller Pakistan och Kina, som båda har visat stöd för statskuppen i Nepal, undrar jag: Vad gör utrikesministern och den svenska regeringen för att där påverka ståndpunkterna? Och är Sverige berett att vara värd för att inom FN:s ram arrangera fredsförhandlingar mellan de ingående parterna?

Herr talman! Jag vill tacka för det svar jag har erhållit. På flera punkter är det ett välkommet svar. Det visar en avsevärt tydligare hållning än det skriftliga svar gjorde som jag tidigare erhållit. Då lyckades man helt kort på några rader, på 13 rader, sex gånger hänvisa till EU. Inte vid något tillfällde sade man någonting om en självständig svensk politik. Det är ju ändå möjligt, har vi många gånger fått höra, att även som EU-land föra en självständig utrikespolitik. Det är välkommet att utrikesministern nu tydligt säger att Sverige också har egna åsikter, även om EU och kopplingen dit förekommer många gånger också i det svar som i dag har delgivits kammaren. Jag vill också tacka för att utrikesministern före jul tog sig tid att träffa en av företrädarna för demokratirörelsen numera i Nepal, Madhav Kumar Nepal som är partiordförande i Nepals kommunistiska parti Förenade marxist-leninisterna - ett demokratiskt kommunistiskt parti i Nepal som är en av de bärande krafterna i den demokratirörelse som har funnits i ungefär 15 år. Ja, egentligen har det funnits längre än så men i öppna former har det funnits i 15 år. Vi talar nu om en region som ofta är bortglömd eller i alla fall om ett land som i viss mån fallit i glömska i den svenska debatten. Det skådespel som nu utspelas framför våra ögon är mycket allvarligt - detta i ett land där det i många år har varit en dragkamp mellan demokrati och en auktoritär kungaregim, ett land som sedan 1966 dessutom är inkastat i ett våldsamt inbördeskrig med en maoistisk gerilla som skyr få medel för att få igenom sin odemokratiska politik. Klämd mellan denna kungaregim och den maoistiska gerillan finns en demokratisk oppositionsrörelse som består av partier med olika åsikter men som just nu kämpar för den, tycker vi, självklara rätten att få vara oense i ett vanligt flerpartisystem. Jag kommer nu till frågan om vad vi ytterligare skulle kunna göra, för det är uppenbart att utrikesministern när det gäller konkreta förslag om vad Sverige kan åstadkomma än så länge inte har erbjudit så många sådana. Men innan jag räknar upp några förslag om hur det skulle kunna se ut vill jag kommentera en sak i det svar som jag fått här i dag. Utrikesministern har sagt att det faktum att Sveriges ambassadör reste till Nepal och överlämnade sina kreditivbrev skulle kunna tolkas som ett erkännande av den förda politiken - det är vad jag själv har sagt. Detta är felaktigt säger utrikesministern i dag. Ja, det beror väl lite grann på vad man menar. Det är väl inte felaktigt att det skulle kunna tolkas som ett erkännande av den förda politiken eftersom det var just så det tolkades i den regimtrogna pressen i Nepal. Man tolkade den svenske ambassadörens närvaro hos kungen just som ett legitimerande av den förda politiken och också av statskuppen. Det var förstås inte ambassadörens eller den svenska regeringens avsikt - jag är övertygad om att man också framförde den kritik som man nu ger uttryck för - men dessvärre uppfattades det precis så. Sedan kommer alltså några konkreta förslag om vad Sverige ytterligare skulle kunna göra inom EU och FN. Det handlar då om att verka för att det internationella biståndet, som i dag drivs genom Världsbanken och Valutafonden, dras in. Är utrikesministern beredd att driva på för detta, i alla fall som en miniminivå - det som handlar om att bygga regeringsinstitutioner, som ju byggs under en odemokratisk regim just nu? När det gäller Pakistan och Kina, som båda har visat stöd för statskuppen i Nepal, undrar jag: Vad gör utrikesministern och den svenska regeringen för att där påverka ståndpunkterna? Och är Sverige berett att vara värd för att inom FN:s ram arrangera fredsförhandlingar mellan de ingående parterna?

Herr talman! Jag tror inte att ens regeringen i Nepal eller kungen uppfattade det som en legitimering av det som hade skett i Nepal, i varje fall inte efter det att ambassadören hade varit uppe och presenterat sina kreditivbrev och därvid framfört den mycket bestämda uppfattning som Sverige och EU har samt uppmaningen att återgå till ett flerpartisystem. Jag tror alltså inte att man uppfattade detta på annat sätt än som det var, även om det naturligtvis kunde utnyttjas i förhållande till den egna befolkningen. Men situationen har ju normaliserats när det gäller ambassaderna. Alla de ambassadörer som hade kallats hem för konsultationer har nu återvänt till Katmandu. Jag ska kanske förklara varför vi genomförde det som var beslutat tidigare i ett annat led. Skälet var att vi, om vi inte hade genomfört installationen av ambassadören på plats då, hade hamnat i det läget att vi hade varit tvungna att invänta en förbättrad situation. Det är ju ingen förbättrad situation, i varje fall inte än så länge. Därför valde vi att vara på plats för att kunna framföra och driva vår inställning i förhållande till regimen. Vi tror nämligen att det som skedde inte på något vis har förbättrat möjligheterna att få en ökad stabilitet i landet och en fortsatt demokratisering. Att det inte ökar maoisternas vilja att förhandla är vi också övertygade om - tvärtom! Ändå är den enda lösningen för Nepal naturligtvis en återgång till ett demokratiskt system. Sverige är i det internationella sammanhanget på alla sätt berett att göra det vi vid någon tidpunkt tror kan bidra till att få den processen att gå vidare. Jag bedömer inte situationen nu så att vi utifrån kan påverka förhandlingar. Situationen har inte på något sätt förbättrats. Den är fortfarande mycket dålig. Det som vi gör, och som jag tror är mycket viktigt här, är att EU:s kommitté för mänskliga rättigheter ska anta en resolution om situationen i Nepal. Det är det närmaste uppdrag vi har, för vi tror att det kan ha stor betydelse.

Herr talman! Jag tror inte att ens regeringen i Nepal eller kungen uppfattade det som en legitimering av det som hade skett i Nepal, i varje fall inte efter det att ambassadören hade varit uppe och presenterat sina kreditivbrev och därvid framfört den mycket bestämda uppfattning som Sverige och EU har samt uppmaningen att återgå till ett flerpartisystem. Jag tror alltså inte att man uppfattade detta på annat sätt än som det var, även om det naturligtvis kunde utnyttjas i förhållande till den egna befolkningen. Men situationen har ju normaliserats när det gäller ambassaderna. Alla de ambassadörer som hade kallats hem för konsultationer har nu återvänt till Katmandu. Jag ska kanske förklara varför vi genomförde det som var beslutat tidigare i ett annat led. Skälet var att vi, om vi inte hade genomfört installationen av ambassadören på plats då, hade hamnat i det läget att vi hade varit tvungna att invänta en förbättrad situation. Det är ju ingen förbättrad situation, i varje fall inte än så länge. Därför valde vi att vara på plats för att kunna framföra och driva vår inställning i förhållande till regimen. Vi tror nämligen att det som skedde inte på något vis har förbättrat möjligheterna att få en ökad stabilitet i landet och en fortsatt demokratisering. Att det inte ökar maoisternas vilja att förhandla är vi också övertygade om - tvärtom! Ändå är den enda lösningen för Nepal naturligtvis en återgång till ett demokratiskt system. Sverige är i det internationella sammanhanget på alla sätt berett att göra det vi vid någon tidpunkt tror kan bidra till att få den processen att gå vidare. Jag bedömer inte situationen nu så att vi utifrån kan påverka förhandlingar. Situationen har inte på något sätt förbättrats. Den är fortfarande mycket dålig. Det som vi gör, och som jag tror är mycket viktigt här, är att EU:s kommitté för mänskliga rättigheter ska anta en resolution om situationen i Nepal. Det är det närmaste uppdrag vi har, för vi tror att det kan ha stor betydelse.

Herr talman! Låt oss, trots att vi tycks vara överens i delar av detta, ändå ägna en liten stund till åt legitimeringen, hur vi skulle kunna uppfattas. Självfallet har inte kungen, efter vad jag förstått av de dokument jag har tagit del av efter besöket, kunnat uppfatta detta som en legitimering av den kupp som han har genomfört. Kritik har framförts. Jag är övertygad om att den informationen är riktig. Jag har ingen tvekan på den punkten. Men det är snarare det andra som är bekymmersamt, nämligen kungens möjlighet att utnyttja detta gentemot befolkningen. Jag har i stort sett daglig kontakt med demokratirörelsen i Nepal. När Katmandu Post slog upp på första sidan överlämnandet av kreditbrev från den svenska ambassadören var det i ordalag som var mycket legitimerande och mycket stödjande. Det fick många av mina kontakter att reagera och undra om Sverige hade bytt position från att tidigare ha stött demokrati och mänskliga rättigheter i stora delar av världen till att i stället acceptera de maktpolitiska faktumen. Det är väl utmärkt att också denna interpellationsdebatt, med det skriftliga svar som utrikesministern har delgivit, kommer att översättas till engelska och sändas till demokratirörelsen. Därför kommer den att kunna användas för att sprida ytterligare information om vad Sverige har uppfattningar, i stället för att bara tala genom den regimtrogna pressen. Så till de svar som jag tror att jag fick. Vi tror inte att vi nu egentligen kan göra någonting annat, vad jag förstår, än att se till att det antas en resolution. Jag hade förslag på några saker till och skulle gärna vilja höra konkreta skäl till att det inte skulle vara möjligt att för det första agera i FN och i andra internationella institutioner för att det internationella biståndet dras in, i alla fall det som gäller att bygga regeringsinstitutioner och för det andra påverka både Pakistan och Kina. Kina är ju ett land som dessutom enligt internationella observatörer just nu säljer och delvis också smugglar vapen till kungaregimen. Man har en lång gräns sig emellan. Är Sverige för det tredje berett att agera för att vara värd för fredsförhandlingar? Det är inte nödvändigtvis så att sådana kommer att kunna hållas inom den närmaste tiden, men visst är det en viktig signal att ett land som trots allt fortfarande - ibland kan man tycka av någon märklig anledning - har rykte om sig att vara neutralt och opartiskt och stå i bräschen för mänskliga rättigheter och demokrati i världen talar om att vi är beredda att stå värd för en sådan förhandling. Jag skulle gärna vilja ha lite mera argument för varför det inte skulle kunna vara möjligt eller vad det är som talar mot att vi agerade på det sättet. Sedan ska jag ge utrikesministern chansen att hälsa till den nepalesiska demokratirörelsen. Det är nämligen i dagarna 15 år sedan som maktövertagandet skedde. Demokratirörelsen lyckades att pressa den då auktoritära kungaregimen att träda tillbaka, och man införde flerpartisystem. Detta firas nu, under det auktoritära nya styre som har tillkommit, genom ett otal olika manifestationer och protestmarscher. Vad är utrikesministerns budskap till dem som församlas bland annat i morgon dag i Katmandu City? Vad är dessutom budskapet till kungaregimen? Jag är säker på att de kommer att få höra det.

Herr talman! Låt oss, trots att vi tycks vara överens i delar av detta, ändå ägna en liten stund till åt legitimeringen, hur vi skulle kunna uppfattas. Självfallet har inte kungen, efter vad jag förstått av de dokument jag har tagit del av efter besöket, kunnat uppfatta detta som en legitimering av den kupp som han har genomfört. Kritik har framförts. Jag är övertygad om att den informationen är riktig. Jag har ingen tvekan på den punkten. Men det är snarare det andra som är bekymmersamt, nämligen kungens möjlighet att utnyttja detta gentemot befolkningen. Jag har i stort sett daglig kontakt med demokratirörelsen i Nepal. När Katmandu Post slog upp på första sidan överlämnandet av kreditbrev från den svenska ambassadören var det i ordalag som var mycket legitimerande och mycket stödjande. Det fick många av mina kontakter att reagera och undra om Sverige hade bytt position från att tidigare ha stött demokrati och mänskliga rättigheter i stora delar av världen till att i stället acceptera de maktpolitiska faktumen. Det är väl utmärkt att också denna interpellationsdebatt, med det skriftliga svar som utrikesministern har delgivit, kommer att översättas till engelska och sändas till demokratirörelsen. Därför kommer den att kunna användas för att sprida ytterligare information om vad Sverige har uppfattningar, i stället för att bara tala genom den regimtrogna pressen. Så till de svar som jag tror att jag fick. Vi tror inte att vi nu egentligen kan göra någonting annat, vad jag förstår, än att se till att det antas en resolution. Jag hade förslag på några saker till och skulle gärna vilja höra konkreta skäl till att det inte skulle vara möjligt att för det första agera i FN och i andra internationella institutioner för att det internationella biståndet dras in, i alla fall det som gäller att bygga regeringsinstitutioner och för det andra påverka både Pakistan och Kina. Kina är ju ett land som dessutom enligt internationella observatörer just nu säljer och delvis också smugglar vapen till kungaregimen. Man har en lång gräns sig emellan. Är Sverige för det tredje berett att agera för att vara värd för fredsförhandlingar? Det är inte nödvändigtvis så att sådana kommer att kunna hållas inom den närmaste tiden, men visst är det en viktig signal att ett land som trots allt fortfarande - ibland kan man tycka av någon märklig anledning - har rykte om sig att vara neutralt och opartiskt och stå i bräschen för mänskliga rättigheter och demokrati i världen talar om att vi är beredda att stå värd för en sådan förhandling. Jag skulle gärna vilja ha lite mera argument för varför det inte skulle kunna vara möjligt eller vad det är som talar mot att vi agerade på det sättet. Sedan ska jag ge utrikesministern chansen att hälsa till den nepalesiska demokratirörelsen. Det är nämligen i dagarna 15 år sedan som maktövertagandet skedde. Demokratirörelsen lyckades att pressa den då auktoritära kungaregimen att träda tillbaka, och man införde flerpartisystem. Detta firas nu, under det auktoritära nya styre som har tillkommit, genom ett otal olika manifestationer och protestmarscher. Vad är utrikesministerns budskap till dem som församlas bland annat i morgon dag i Katmandu City? Vad är dessutom budskapet till kungaregimen? Jag är säker på att de kommer att få höra det.

Herr talman! Låt oss, trots att vi tycks vara överens i delar av detta, ändå ägna en liten stund till åt legitimeringen, hur vi skulle kunna uppfattas. Självfallet har inte kungen, efter vad jag förstått av de dokument jag har tagit del av efter besöket, kunnat uppfatta detta som en legitimering av den kupp som han har genomfört. Kritik har framförts. Jag är övertygad om att den informationen är riktig. Jag har ingen tvekan på den punkten. Men det är snarare det andra som är bekymmersamt, nämligen kungens möjlighet att utnyttja detta gentemot befolkningen. Jag har i stort sett daglig kontakt med demokratirörelsen i Nepal. När Katmandu Post slog upp på första sidan överlämnandet av kreditbrev från den svenska ambassadören var det i ordalag som var mycket legitimerande och mycket stödjande. Det fick många av mina kontakter att reagera och undra om Sverige hade bytt position från att tidigare ha stött demokrati och mänskliga rättigheter i stora delar av världen till att i stället acceptera de maktpolitiska faktumen. Det är väl utmärkt att också denna interpellationsdebatt, med det skriftliga svar som utrikesministern har delgivit, kommer att översättas till engelska och sändas till demokratirörelsen. Därför kommer den att kunna användas för att sprida ytterligare information om vad Sverige har uppfattningar, i stället för att bara tala genom den regimtrogna pressen. Så till de svar som jag tror att jag fick. Vi tror inte att vi nu egentligen kan göra någonting annat, vad jag förstår, än att se till att det antas en resolution. Jag hade förslag på några saker till och skulle gärna vilja höra konkreta skäl till att det inte skulle vara möjligt att för det första agera i FN och i andra internationella institutioner för att det internationella biståndet dras in, i alla fall det som gäller att bygga regeringsinstitutioner och för det andra påverka både Pakistan och Kina. Kina är ju ett land som dessutom enligt internationella observatörer just nu säljer och delvis också smugglar vapen till kungaregimen. Man har en lång gräns sig emellan. Är Sverige för det tredje berett att agera för att vara värd för fredsförhandlingar? Det är inte nödvändigtvis så att sådana kommer att kunna hållas inom den närmaste tiden, men visst är det en viktig signal att ett land som trots allt fortfarande - ibland kan man tycka av någon märklig anledning - har rykte om sig att vara neutralt och opartiskt och stå i bräschen för mänskliga rättigheter och demokrati i världen talar om att vi är beredda att stå värd för en sådan förhandling. Jag skulle gärna vilja ha lite mera argument för varför det inte skulle kunna vara möjligt eller vad det är som talar mot att vi agerade på det sättet. Sedan ska jag ge utrikesministern chansen att hälsa till den nepalesiska demokratirörelsen. Det är nämligen i dagarna 15 år sedan som maktövertagandet skedde. Demokratirörelsen lyckades att pressa den då auktoritära kungaregimen att träda tillbaka, och man införde flerpartisystem. Detta firas nu, under det auktoritära nya styre som har tillkommit, genom ett otal olika manifestationer och protestmarscher. Vad är utrikesministerns budskap till dem som församlas bland annat i morgon dag i Katmandu City? Vad är dessutom budskapet till kungaregimen? Jag är säker på att de kommer att få höra det.

Herr talman! Låt oss, trots att vi tycks vara överens i delar av detta, ändå ägna en liten stund till åt legitimeringen, hur vi skulle kunna uppfattas. Självfallet har inte kungen, efter vad jag förstått av de dokument jag har tagit del av efter besöket, kunnat uppfatta detta som en legitimering av den kupp som han har genomfört. Kritik har framförts. Jag är övertygad om att den informationen är riktig. Jag har ingen tvekan på den punkten. Men det är snarare det andra som är bekymmersamt, nämligen kungens möjlighet att utnyttja detta gentemot befolkningen. Jag har i stort sett daglig kontakt med demokratirörelsen i Nepal. När Katmandu Post slog upp på första sidan överlämnandet av kreditbrev från den svenska ambassadören var det i ordalag som var mycket legitimerande och mycket stödjande. Det fick många av mina kontakter att reagera och undra om Sverige hade bytt position från att tidigare ha stött demokrati och mänskliga rättigheter i stora delar av världen till att i stället acceptera de maktpolitiska faktumen. Det är väl utmärkt att också denna interpellationsdebatt, med det skriftliga svar som utrikesministern har delgivit, kommer att översättas till engelska och sändas till demokratirörelsen. Därför kommer den att kunna användas för att sprida ytterligare information om vad Sverige har uppfattningar, i stället för att bara tala genom den regimtrogna pressen. Så till de svar som jag tror att jag fick. Vi tror inte att vi nu egentligen kan göra någonting annat, vad jag förstår, än att se till att det antas en resolution. Jag hade förslag på några saker till och skulle gärna vilja höra konkreta skäl till att det inte skulle vara möjligt att för det första agera i FN och i andra internationella institutioner för att det internationella biståndet dras in, i alla fall det som gäller att bygga regeringsinstitutioner och för det andra påverka både Pakistan och Kina. Kina är ju ett land som dessutom enligt internationella observatörer just nu säljer och delvis också smugglar vapen till kungaregimen. Man har en lång gräns sig emellan. Är Sverige för det tredje berett att agera för att vara värd för fredsförhandlingar? Det är inte nödvändigtvis så att sådana kommer att kunna hållas inom den närmaste tiden, men visst är det en viktig signal att ett land som trots allt fortfarande - ibland kan man tycka av någon märklig anledning - har rykte om sig att vara neutralt och opartiskt och stå i bräschen för mänskliga rättigheter och demokrati i världen talar om att vi är beredda att stå värd för en sådan förhandling. Jag skulle gärna vilja ha lite mera argument för varför det inte skulle kunna vara möjligt eller vad det är som talar mot att vi agerade på det sättet. Sedan ska jag ge utrikesministern chansen att hälsa till den nepalesiska demokratirörelsen. Det är nämligen i dagarna 15 år sedan som maktövertagandet skedde. Demokratirörelsen lyckades att pressa den då auktoritära kungaregimen att träda tillbaka, och man införde flerpartisystem. Detta firas nu, under det auktoritära nya styre som har tillkommit, genom ett otal olika manifestationer och protestmarscher. Vad är utrikesministerns budskap till dem som församlas bland annat i morgon dag i Katmandu City? Vad är dessutom budskapet till kungaregimen? Jag är säker på att de kommer att få höra det.

Herr talman! Kalle Larsson nämnde olika förslag. När det gäller bistånd kan jag säga att Sverige inte ger något bistånd till Nepal. Det jag känner till är humanitärt bistånd via internationella organisationer. Men jag kan ta reda på om det också skulle finnas bistånd till upprättande av regeringens institutioner. Jag känner faktiskt inte till att det är något land som bidrar med det. När det gäller Kina ingår givetvis i alla kontakter vi tar med Kina att diskutera relationen mellan Kina och dess närmaste grannar. Utvecklingen i Nepal är en sådan fråga som regelbundet återkommer i våra dialoger med Kina. När det gäller fredsförhandlingar bedömer jag, som jag redan tidigare sade, situationen inte så att vi utifrån har någon möjlighet att nu ta initiativ till sådana. Det måste ske förbättringar inom landet. Det måste finnas någon vilja som visas från kungens och regeringens sida att man är beredd att lyssna till den starka opinion som världssamfundet har visat vad gäller kravet på återgång till demokrati. Det är också mitt budskap till demokratirörelsen i Nepal.

Herr talman! Kalle Larsson nämnde olika förslag. När det gäller bistånd kan jag säga att Sverige inte ger något bistånd till Nepal. Det jag känner till är humanitärt bistånd via internationella organisationer. Men jag kan ta reda på om det också skulle finnas bistånd till upprättande av regeringens institutioner. Jag känner faktiskt inte till att det är något land som bidrar med det. När det gäller Kina ingår givetvis i alla kontakter vi tar med Kina att diskutera relationen mellan Kina och dess närmaste grannar. Utvecklingen i Nepal är en sådan fråga som regelbundet återkommer i våra dialoger med Kina. När det gäller fredsförhandlingar bedömer jag, som jag redan tidigare sade, situationen inte så att vi utifrån har någon möjlighet att nu ta initiativ till sådana. Det måste ske förbättringar inom landet. Det måste finnas någon vilja som visas från kungens och regeringens sida att man är beredd att lyssna till den starka opinion som världssamfundet har visat vad gäller kravet på återgång till demokrati. Det är också mitt budskap till demokratirörelsen i Nepal.

Herr talman! Kalle Larsson nämnde olika förslag. När det gäller bistånd kan jag säga att Sverige inte ger något bistånd till Nepal. Det jag känner till är humanitärt bistånd via internationella organisationer. Men jag kan ta reda på om det också skulle finnas bistånd till upprättande av regeringens institutioner. Jag känner faktiskt inte till att det är något land som bidrar med det. När det gäller Kina ingår givetvis i alla kontakter vi tar med Kina att diskutera relationen mellan Kina och dess närmaste grannar. Utvecklingen i Nepal är en sådan fråga som regelbundet återkommer i våra dialoger med Kina. När det gäller fredsförhandlingar bedömer jag, som jag redan tidigare sade, situationen inte så att vi utifrån har någon möjlighet att nu ta initiativ till sådana. Det måste ske förbättringar inom landet. Det måste finnas någon vilja som visas från kungens och regeringens sida att man är beredd att lyssna till den starka opinion som världssamfundet har visat vad gäller kravet på återgång till demokrati. Det är också mitt budskap till demokratirörelsen i Nepal.

Herr talman! Jag tror att det finns utrymme för ytterligare några meningar i den hälsningen, gärna riktat såväl till demokratirörelsen, det stöd som utrikesministern vill ge, som till kungen direkt. Problemet med det svenska agerandet den senaste tiden är just det att kritiken har framförts direkt till kungen, men för vanligt folk har den framstått i motsatta dager. EU:s kritik har framgått genom medier. Trots att medierna är censurerade, trots att det på tv-stationerna står företrädare för militärregimen och säger vad som får sändas och inte sändas har det sipprat ut kunskap om att EU är kritiskt och om att FN varnar för en humanitär katastrof. Men vad Sveriges uppfattning är, utöver att man ingår i de här institutionerna, har ännu inte riktigt kommit fram. Sverige har just nu i demokratirörelsen rykte om sig att vara ett av de mer passiva länderna. Ta gärna chansen att ytterligare förstärka hälsningen till kungen och demokratirörelsen. Jag sade inte och har inte heller uppfattningen att Sverige bedriver något biståndsarbete till stöd för demokratiska eller, i det här fallet, odemokratiska regeringsinstitutioner. Däremot gör det internationella samfundet det. Det finns ett sådant stöd. Det svenska biståndet är mycket blygsamt. Det handlar, vad jag vet, om ett projekt för vattenrening som Sida driver i Katmandudalen och inte mycket mer än så. Det är inte mycket bevänt att vare sig fortsätta eller avbryta det samarbetet. Här handlar det om det omfattande internationella bistånd som ges genom de internationella institutionerna. Där har Sverige möjlighet att påverka. Avslutningsvis vill jag tacka för den diskussion vi har haft. Jag kommer att återkomma skriftligen och hoppas på utförliga och fylliga svar om Sveriges position då, i annat fall kanske också i den här formen, via en interpellationsdebatt. Tack för debatten!

Herr talman! Jag tror att det finns utrymme för ytterligare några meningar i den hälsningen, gärna riktat såväl till demokratirörelsen, det stöd som utrikesministern vill ge, som till kungen direkt. Problemet med det svenska agerandet den senaste tiden är just det att kritiken har framförts direkt till kungen, men för vanligt folk har den framstått i motsatta dager. EU:s kritik har framgått genom medier. Trots att medierna är censurerade, trots att det på tv-stationerna står företrädare för militärregimen och säger vad som får sändas och inte sändas har det sipprat ut kunskap om att EU är kritiskt och om att FN varnar för en humanitär katastrof. Men vad Sveriges uppfattning är, utöver att man ingår i de här institutionerna, har ännu inte riktigt kommit fram. Sverige har just nu i demokratirörelsen rykte om sig att vara ett av de mer passiva länderna. Ta gärna chansen att ytterligare förstärka hälsningen till kungen och demokratirörelsen. Jag sade inte och har inte heller uppfattningen att Sverige bedriver något biståndsarbete till stöd för demokratiska eller, i det här fallet, odemokratiska regeringsinstitutioner. Däremot gör det internationella samfundet det. Det finns ett sådant stöd. Det svenska biståndet är mycket blygsamt. Det handlar, vad jag vet, om ett projekt för vattenrening som Sida driver i Katmandudalen och inte mycket mer än så. Det är inte mycket bevänt att vare sig fortsätta eller avbryta det samarbetet. Här handlar det om det omfattande internationella bistånd som ges genom de internationella institutionerna. Där har Sverige möjlighet att påverka. Avslutningsvis vill jag tacka för den diskussion vi har haft. Jag kommer att återkomma skriftligen och hoppas på utförliga och fylliga svar om Sveriges position då, i annat fall kanske också i den här formen, via en interpellationsdebatt. Tack för debatten!

Herr talman! Jag tror att det finns utrymme för ytterligare några meningar i den hälsningen, gärna riktat såväl till demokratirörelsen, det stöd som utrikesministern vill ge, som till kungen direkt. Problemet med det svenska agerandet den senaste tiden är just det att kritiken har framförts direkt till kungen, men för vanligt folk har den framstått i motsatta dager. EU:s kritik har framgått genom medier. Trots att medierna är censurerade, trots att det på tv-stationerna står företrädare för militärregimen och säger vad som får sändas och inte sändas har det sipprat ut kunskap om att EU är kritiskt och om att FN varnar för en humanitär katastrof. Men vad Sveriges uppfattning är, utöver att man ingår i de här institutionerna, har ännu inte riktigt kommit fram. Sverige har just nu i demokratirörelsen rykte om sig att vara ett av de mer passiva länderna. Ta gärna chansen att ytterligare förstärka hälsningen till kungen och demokratirörelsen. Jag sade inte och har inte heller uppfattningen att Sverige bedriver något biståndsarbete till stöd för demokratiska eller, i det här fallet, odemokratiska regeringsinstitutioner. Däremot gör det internationella samfundet det. Det finns ett sådant stöd. Det svenska biståndet är mycket blygsamt. Det handlar, vad jag vet, om ett projekt för vattenrening som Sida driver i Katmandudalen och inte mycket mer än så. Det är inte mycket bevänt att vare sig fortsätta eller avbryta det samarbetet. Här handlar det om det omfattande internationella bistånd som ges genom de internationella institutionerna. Där har Sverige möjlighet att påverka. Avslutningsvis vill jag tacka för den diskussion vi har haft. Jag kommer att återkomma skriftligen och hoppas på utförliga och fylliga svar om Sveriges position då, i annat fall kanske också i den här formen, via en interpellationsdebatt. Tack för debatten!

Herr talman! Jag tror att det finns utrymme för ytterligare några meningar i den hälsningen, gärna riktat såväl till demokratirörelsen, det stöd som utrikesministern vill ge, som till kungen direkt. Problemet med det svenska agerandet den senaste tiden är just det att kritiken har framförts direkt till kungen, men för vanligt folk har den framstått i motsatta dager. EU:s kritik har framgått genom medier. Trots att medierna är censurerade, trots att det på tv-stationerna står företrädare för militärregimen och säger vad som får sändas och inte sändas har det sipprat ut kunskap om att EU är kritiskt och om att FN varnar för en humanitär katastrof. Men vad Sveriges uppfattning är, utöver att man ingår i de här institutionerna, har ännu inte riktigt kommit fram. Sverige har just nu i demokratirörelsen rykte om sig att vara ett av de mer passiva länderna. Ta gärna chansen att ytterligare förstärka hälsningen till kungen och demokratirörelsen. Jag sade inte och har inte heller uppfattningen att Sverige bedriver något biståndsarbete till stöd för demokratiska eller, i det här fallet, odemokratiska regeringsinstitutioner. Däremot gör det internationella samfundet det. Det finns ett sådant stöd. Det svenska biståndet är mycket blygsamt. Det handlar, vad jag vet, om ett projekt för vattenrening som Sida driver i Katmandudalen och inte mycket mer än så. Det är inte mycket bevänt att vare sig fortsätta eller avbryta det samarbetet. Här handlar det om det omfattande internationella bistånd som ges genom de internationella institutionerna. Där har Sverige möjlighet att påverka. Avslutningsvis vill jag tacka för den diskussion vi har haft. Jag kommer att återkomma skriftligen och hoppas på utförliga och fylliga svar om Sveriges position då, i annat fall kanske också i den här formen, via en interpellationsdebatt. Tack för debatten!