Sveriges erkännande av folkmordet 1915

Fru talman! Markus Wiechel har frågat mig varför Sveriges regering har låtit bli att följa riksdagsbeslutet om att erkänna folkmordet 1915, vad regeringen menar med att frågan är oerhört komplex samt om jag står fast vid ordvalet att det som skedde var ett massövergrepp.

Det råder ingen tvekan om att det begicks fruktansvärda övergrepp mot den armeniska folkgruppen och andra minoriteter i det sönderfallande Osmanska riket. Skildringar från 1915 vittnar om skoningslös grymhet. Om detta råder inga som helst tvivel. Jag har stor respekt och förståelse för frågan och det engagemang den väcker. Vi följer frågan kontinuerligt.

Regeringen gav 2015 Stockholm Centre for International Law and Justice i uppdrag att undersöka förhållningssätt och benämningar till historiska massövergrepp. Deras rapport visar att regeringsuttalanden som fastställer historiska fakta i anslutning till historiska massövergrepp inte är helt oproblematiska. Frågor om hur en regering bör benämna massövergrepp i det förflutna är komplicerade och innehåller flera rättsliga och politiska aspekter. Efter Förintelsen har internationella domstolar, såvitt känt, endast betecknat brott i Rwanda och forna Jugoslavien som folkmord.

Detta är anledningen till att ytterst få regeringar gör uttalanden om de historiska massövergreppen. Jag vill påminna om att den svenska regeringens förhållningssätt inte skiljer sig från de flesta andra regeringars agerande i EU. Endast fyra regeringar har officiellt uttalat sig om hur händelserna 1915 ska betecknas, detta trots att det i många EU-länder finns resolutioner i parlamenten. Detta visar på komplexiteten i frågan.

Ordet massövergrepp är ett samlingsbegrepp för mycket allvarliga övergrepp och kränkningar av mänskliga rättigheter. Motsvarande begrepp på engelska är mass atrocities. Detta språkbruk är vedertaget för att beskriva denna typ av händelser och handlar inte om att förminska de fruktansvärda dåd som begicks 1915.

Det är viktigt att vi minns och lär oss av de mörka kapitlen i vår historia för att förhindra upprepning. Frågan om massövergreppen i det sönderfallande Osmanska riket bör hanteras på ett sätt som främjar dialog. Från regeringens sida är detta arbete på intet sätt avslutat.

Fru talman! Tack, utrikesministern, för svaret!

Det här är en angelägen debatt, inte minst med tanke på att det inte är särskilt länge sedan årsdagen för det fruktansvärda folkmordet. Det är också många invånare i Sverige som har mist anhöriga i folkmordet.

Det gläder mig att utrikesministern säger att det inte råder några tvivel om att det begicks massövergrepp och att de var fruktansvärda. Men jag noterar samtidigt att utrikesministern aktivt väljer att inte använda begreppet folkmord. Det är just det som är lite intressant, inte minst med tanke på att Socialdemokraterna som parti har fattat beslut om att erkänna det här folkmordet. När man satt i opposition i Sveriges riksdag valde man också att tillsammans med den övriga oppositionen rikta ett tillkännagivande till den dåvarande alliansregeringen om att erkänna folkmordet 1915. Nuvarande statsminister Stefan Löfven lovade också socialdemokratiska väljare i Södertälje, varav flera tillhör de folkgrupper som drabbades, att man i regeringsställning skulle erkänna folkmordet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag förstår att många är besvikna över att det inte har skett. Frågan blev också extra aktuell när justitieministern, socialdemokraten Morgan Johansson, gick ut och talade om att man skulle förbjuda förnekelse av Förintelsen. Det här är också en fruktansvärd händelse. Jag tycker att man bör kunna kalla det för vad det är. En spade är en spade. Det här är ett folkmord. Jag ser inte vad problemet är.

Fru talman! Jag skulle återigen vilja fråga Ann Linde vad det är som gör det så komplicerat att man inte kan kalla händelsen för ett folkmord, vilket den de facto är.

Fru talman! Jag har full förståelse för att det här, precis som Markus Wiechel säger, är en fråga som är väldigt viktig för många, inte minst många som bor och lever i Sverige.

Låt mig vara tydlig med att regeringen aldrig har förminskat eller förnekat det obeskrivliga lidande som armenier och andra folkgrupper, till exempel assyrier/syrianer, kaldéer och greker, utsattes för i det sönderfallande Osmanska riket. Både dåtida rapporter från till exempel svenska ambassaden i Konstantinopel och nutida forskning vittnar om ett ofattbart stort antal människor som mördades, deporterades eller tvingades på flykt från sina hem. En betydande del av Osmanska rikets kristna befolkning mördades urskillningslöst. Skildringarna av det som hände är förskräckliga. Detta är historiska fakta kring vilka det inte råder några tvivel.

Vi måste dra lärdom av historien och se till att dessa brott aldrig upprepas. Regeringen strävar efter rättvisa för alla som har drabbats och fortsätter att drabbas av väpnade konflikter och massövergrepp. Tillgång till rättvisa och ansvarsutkrävande utgör tydliga prioriteringar i vår utrikespolitik. Dessa ambitioner präglar vårt arbete i internationella och mellanstatliga organisationer som EU, FN och OSSE.

Sverige är också sedan grundandet av Internationella brottmålsdomstolen, ICC, en stark förespråkare för domstolen och dess uppdrag. Grundandet av ICC innebar ett genombrott för mångåriga internationella ansträngningar för att säkra individuellt ansvarsutkrävande för allvarliga internationella brott. Det är domstolarnas uppgift att avgöra om någon har gjort sig skyldig till brott. I vissa fall, som i Rwanda och forna Jugoslavien, har massövergrepp i modern tid efterföljts av omfattande rättsutredningar, och internationella domstolar har betecknat brotten som folkmord.

Vad gäller massövergreppen i Osmanska riket finns det ingen internationell domstol eller tribunal som har jurisdiktion över händelserna. Frågor om rättsligt ansvar är svåra när mer än 100 år har passerat. Det här är viktiga skäl till vårt ställningstagande och säkerligen också en anledning till att det är så få regeringar som gör det officiella uttalandet, trots att ett antal parlament, inklusive den svenska riksdagen, har uttalat sig i frågan. Endast fyra regeringar i EU har officiellt uttalat sig om hur händelserna 1915 ska betecknas. Regeringens förhållningssätt skiljer inte ut sig, vare sig från våra nordiska grannländer eller från de flesta EU-länder.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Ja, det som har skett är historiska fakta. Det säger utrikesministern själv. Det jag skulle vilja veta är vad som egentligen har hänt med Socialdemokraterna och med regeringen, som utgörs av två partier som faktiskt riktade ett tillkännagivande till den tidigare regeringen om att erkänna det här. Vad är det som har förändrat bilden? Varför väljer man helt plötsligt att inte kalla det för folkmord? Varför väljer man plötsligt att kalla det för massövergrepp?

Visst, massövergrepp låter fruktansvärt. Men ärligt talat kan massövergrepp lika gärna vara det som busiga ungdomar sysslar med i Kungsträdgården i Stockholm. Det är också massövergrepp i många fall. Men det här är någonting betydligt värre. Det här förtjänar att kallas för vad det faktiskt är - ett folkmord. Det var riktat mot särskilda folkgrupper, inte minst den armeniska befolkningen.

Vad är det som gör det så komplicerat att Sverige inte kan erkänna folkmordet medan USA:s president Joe Biden kan erkänna det på årsdagen?

Fru talman! Som jag sagt i mina tidigare inlägg är det en mycket komplicerad fråga. Regeringen tar också det här på största allvar och följer frågan kontinuerligt. Det var därför regeringen under förra mandatperioden beställde en fördjupad studie, för att undersöka förhållningssättet till och benämningar av historiska massövergrepp. Studien visar att regeringsuttalanden som fastställer historiska fakta inte är helt oproblematiska.

Begreppet massövergrepp är ett samlingsbegrepp för mycket allvarliga övergrepp och kränkningar av mänskliga rättigheter. Ordet användes bland annat i den utredning som gjordes på regeringens uppdrag under förra mandatperioden. Regeringen har konsekvent använt det här ordet under de två mandatperioderna. Det är ett begrepp som speglar omfattningen av och allvaret i de fruktansvärda händelser som vi talar om.

På engelska heter det alltså mass atrocities. Det som Markus Wiechel hänvisar till kallar man i så fall för mass abuses. Det är två helt skilda saker. Vad jag vet använder man inte mass abuses i internationell rätt. Det gör man däremot med mass atrocites.

Det är främst historiker och andra forskare, inte politiker, som ska beskriva vad som har skett i historien och hur olika händelser bör benämnas. Det är viktigt att vi står upp för den akademiska friheten och låter historiker och forskare dra sina egna slutsatser och göra sina benämningar. Fri forskning och fritt kunskapssökande är nödvändigt för att skapa förståelse för offren för övergreppen och skapa bättre förutsättningar för att förhindra att nya övergrepp sker. Regeringen välkomnar oberoende forskning och andra initiativ som främjar ökad kunskap om historiska massövergrepp.

I frågan om massövergreppen i Osmanska riket är en viktig aspekt att de som i dag berörs av eller berör händelserna förhåller sig till frågan på ett ansvarsfullt sätt. Under mitt besök i Ankara i oktober förra året framförde jag direkt till Turkiets utrikesminister Çavusoglu att vi alla har ett ansvar för att dra lärdom av vår historia.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Regeringen vill främja förståelse och dialog i dessa länder, inte minst i Turkiet och mellan Turkiet och Armenien. Det sker genom olika former av insatser, i bilaterala dialoger, genom EU och andra multiforum och genom forskningsfrämjande. Från regeringens sida är detta arbete på intet sätt avslutat.

Under 2018 gav vi till exempel stöd till Armenia-Turkey Normalisation Process, ett projekt som främjar dialog och samverkan mellan armeniska och turkiska civilsamhällesorganisationer och som också finansieras av EU. Ett annat exempel är vårt stöd till Hrant Dink Foundation, som bland annat har bidragit till att etablera det första armeniska institutet i Turkiet och som arbetar för dialog och samförstånd mellan turkar och armenier. Så sent som förra året stödde vi ett av organisationens projekt med 200 000 kronor.

Fru talman! Regeringen följer frågan. Men jag ser faktiskt fortfarande inte riktigt vad det är man ska följa. Vad är det egentligen som är oklart? Vi vet precis vad som hände under den här perioden. Det är historiska fakta som ligger på bordet. Om det är så att USA, som kanske är världens mäktigaste land, kan välja att erkänna det här för vad det faktiskt var, ett folkmord, ser jag inte hur det kan vara så komplicerat för den svenska regeringen att göra detsamma.

En annan aspekt, som jag tidigare som bekant lyft fram, handlar om det här med att regeringen nu har aviserat att man ska förbjuda förnekelse av Förintelsen. Är det då helt plötsligt okej att vi i Sverige har en socialdemokratiskt ledd regering som vill förbjuda förnekelse av Förintelsen men samtidigt själva förneka detta folkmord? Jag förstår inte hur det går ihop.

Fru talman! Regeringens förhållningssätt till de här avskyvärda dåden skiljer sig inte på något särskilt sätt från hållningen i de flesta andra länder i Europa. Sverige tillhör den stora majoritet länder som inte har gjort några officiella uttalanden på regeringsnivå om hur händelserna ska benämnas. Frågan om hur en regering bör benämna massövergreppen i det förflutna är komplicerad och innehåller både rättsliga och politiska aspekter.

När det gäller frågan om att förbjuda förnekelse av Förintelsen handlar det om en utredning som regeringen kommer att tillsätta för att få ett tydligare genomförande av delar av EU:s så kallade rasismrambeslut. Sverige har genomfört rambeslutets krav på kriminalisering genom brotten hets mot folkgrupp, uppvigling och olaga hot. EU-kommissionen anser att den svenska lagstiftningen inte motsvarar rambeslutets krav. Regeringen har svarat kommissionen att vi anser att svensk rätt lever upp till kraven. Men det kan finnas skäl att förtydliga lagstiftningen när det gäller bland annat förnekelse av Förintelsen. Den här frågan berör avvägningar om yttrandefrihet. En parlamentariskt sammansatt kommitté bör göra detta. Vi skriver nu på direktiv till det här.

Fruktansvärda massövergrepp skedde mot kristna minoriteter i det sönderfallande Osmanska riket. Minnet av dessa händelser och dessa offer måste hållas levande. Regeringen fäster stor vikt vid att det ska kunna diskuteras fritt och öppet både i Sverige och utomlands. Samtal och dialog mellan berörda parter är avgörande för att hantera detta mörka kapitel i historien. Det är regeringens uppfattning att detta arbete måste fortsätta att ske på ett ansvarsfullt sätt. Vi kommer att fortsätta detta arbete.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.