Sveriges ansvar på Västbanken enligt internationell rätt

Fru talman! Johan Büser har frågat mig hur regeringen bedömer rivningshoten och bosättarvåldet mot befolkningen i Umm al-Khair ur ett folkrättsligt perspektiv. Johan Büser har vidare frågat vilka åtgärder regeringen vidtagit eller avser att vidta för att verka för att rivningsorderna i Umm al-Khair inte ska verkställas. Johan Büser har även frågat mig hur regeringen säkerställer att Sverige lever upp till sitt ansvar att inte erkänna, bistå eller på annat sätt medverka till en olaglig situation på den ockuperade Västbanken, i linje med Internationella domstolens rådgivande yttrande. Avslutningsvis har Johan Büser frågat mig om jag och regeringen avser att ta initiativ till ytterligare diplomatiska eller ekonomiska åtgärder, nationellt eller inom EU, mot individer eller strukturer som är ansvariga i de fall där allvarliga kränkningar av internationell humanitär rätt förekommer på Västbanken.

Regeringen är och förblir tydlig med att bosättningarna och bosättningspolitiken strider mot folkrätten, undergräver tvåstatslösningen och bidrar till en förhöjd konfliktnivå. Den enda vägen till en varaktig fred är genom en framförhandlad tvåstatslösning. Vi ser med stor oro på den mycket allvarliga utvecklingen på Västbanken, inklusive östra Jerusalem, med ökat bosättarvåld och fortsatt bosättningsexpansion. Detta måste få ett slut.

Regeringen har tillsammans med flera andra länder vid upprepade tillfällen fördömt de israeliska planerna på omfattande utbyggnader av bosättningar på Västbanken, inklusive i E1-området. Vi uppmanar Israel att upphäva E1-bosättningsplanen, liksom utvidgningen av bosättningarna.

I februari 2026 godkände Israels säkerhetskabinett ytterligare åtgärder för att stärka kontrollen över Västbanken. Regeringen har tydligt fördömt detta och har uppmanat Israel att inte genomföra besluten.

Regeringen står helt och fullt bakom Internationella domstolens rådgivande yttrande den 19 juli 2024 om Israels ockupation av det palestinska territoriet. Det är mer angeläget än någonsin att upprätthålla en regelbaserad världsordning. EU har aldrig erkänt annekteringen av östra Jerusalem. EU och dess medlemsstater erkänner inte några andra förändringar av 1967 års gränser än de förändringar som parterna har kommit överens om.

Inom ramen för EU:s globala MR-sanktionsregim fortsätter regeringen att driva förslag om ytterligare sanktionslistningar mot extremistiska bosättare och för att sanktioner införs mot extremistiska israeliska ministrar som aktivt motverkar en tvåstatslösning. Den mycket allvarliga utvecklingen på Västbanken, inklusive östra Jerusalem, understryker behovet av detta.

(Applåder)

Fru talman! Situationen i Mellanöstern fortsätter att vara mycket allvarlig. De senaste dagarnas dramatiska utveckling – med storkrigsliknande händelser i regionen i spåren av USA:s och Israels bombningar i Iran – visar hur regionen nu snabbt kastats in i ytterligare destabilisering. När konflikter trappas upp på flera fronter prövas den internationella rätten och de mänskliga rättigheterna, och när folkrätten prövas måste vi alltid vara konsekventa. Det är mot den bakgrunden som vi måste fortsatta tala om vad som sker på Västbanken i Palestina.

Den palestinska byn Umm al-Khair i Masafer Yatta står inför ett akut hot om omfattande rivningar och tvångsförflyttning. Under många år har tillgången till vatten, el och infrastruktur systematiskt inskränkts. Det är en metodisk politik för att göra det omöjligt för människor att kunna bo kvar.

Jag har själv besökt platsen där människorättsaktivisten Awdah Hathaleen mördades i juli 2025. Jag har träffat hans familjemedlemmar. Jag har stått på den plats där han sköts.

Den extremistiska bosättaren – eller det vi mer korrekt borde kalla för en verklig terrorist – som misstänks för mordet går fortsatt fri trots bevisning. Detta är inte en isolerad händelse. Det är en del av ett mönster av våld, hot och systematiskt förtryck.

Bosättarterrorister agerar i praktiken med militära befogenheter. De verkar i nära samverkan med israeliska statens säkerhetsstrukturer. Rapporter visar att mindre än 1 procent av anmälningar mot soldater på Västbanken leder till åtal. Straffriheten är närmast total.

Det är därför sakligt fel att vi ibland endast talar om enskilda extremistiska bosättare. Det är en statligt sanktionerad verklighet där våld mot civila tolereras och i praktiken skyddas.

Fru talman! Internationella domstolen slog i sitt rådgivande yttrande fast att Israels bosättningspolitik strider mot internationell rätt, och domstolen klargjorde också att stater har en skyldighet att inte erkänna, inte bistå och inte heller medverka till den olagliga situationen. Man uppmanade också stater att vidta åtgärder. Detta är en rättslig förpliktelse också för Sverige.

Vad har då hänt i praktiken? I september 2025 skrev regeringen att man bett EU att skyndsamt lägga fram konkreta förslag för att öka trycket på Israel. I februari 2026 upprepades i ett gemensamt uttalande att konkreta åtgärder skulle vidtas. Samtidigt vet vi att centrala EU-beslut blockeras. Regeringen fortsätter ändå att i huvudsak hänvisa till EU-processer som vi vet riskerar att inte leda till någonting.

På samma gång fick vi i utrikesutskottet besked från kabinettssekreteraren att Sverige inte längre står bakom att EU ska pausa handelsavtalet mellan Sverige och Israel. Det är ett avtal som dessutom innehåller en tydlig klausul om respekt för mänskliga rättigheter. EU har redan använt denna klausul mot minst 15 andra länder med betydligt svagare folkrättsliga överträdelser som grund. I detta läge, där vi ser fortsatt illegal ockupation, systematisk bosättningsexpansion och tvångsförflyttningar, svänger alltså Sverige.

Jag vill därför fråga utrikesministern, så att detta blir tydligt sagt också i denna kammare: Har regeringen verkligen svängt i frågan om att suspendera och pausa handels- och associeringsavtalet med Israel? Om så är fallet – varför? Vilken är den folkrättsliga motiveringen till att inte använda klausulen om mänskliga rättigheter i detta fall?

Fru talman! ”Den palestinska staten utraderas – inte med slagord, utan med handlingar.”

Det sa Israels finansminister Smotrich när man godkände nya illegala bosättningar på den ockuperade Västbanken. Det är beslut som i praktiken klyver Västbanken mitt itu. Det råder ingen tvekan om syftet, utan den israeliska regeringen är tydlig: Bosättningspolitiken ska begrava möjligheten att skapa en palestinsk stat.

Vi måste ta Smotrich på orden, för om det är handlingar som förändrar verkligheten gäller det också oss. Det gäller alla regeringar som säger sig stå bakom tvåstatslösningen, och det gäller alla regeringar som säger sig värna internationell rätt. Det gäller också Sverige.

Låt oss vara ärliga. Israels ledning, ytterst den folkmordsanklagade premiärministern Netanyahu, som ju är föremål för en arresteringsorder från Internationella brottmålsdomstolen, kommer inte att ändra kurs på grund av ännu ett uttalande. Ord räcker inte i det här läget.

Om det är något som har definierat den svenska regeringens linje är det just avsaknaden av handling. I vissa delar handlar det till och med om aktiva beslut som har försvårat situationen på marken. När frågan om att fortsatt frysa EU:s handelsavtal med Israel väcks verkar regeringen ta första bästa chans att öppna för fördelaktig handel igen. Jag ser fram emot att få höra svaret på Johan Büsers frågor på området.

När det gäller FN-organet UNRWA har varenda krona dragits bort trots att andra humanitära aktörer har varit väldigt tydliga med att UNRWA inte kan ersättas. Organisationen upprätthåller stöd till palestinska flyktingar i Gaza, på Västbanken och i Jordanien, Libanon och Syrien. Ändå är Sverige, tillsammans med Trumpadministrationen i USA, de enda tidigare givare som inte har återupptagit stödet. Samtidigt har Israel förbjudit organisationen att verka och demolerat dess lokaler i östra Jerusalem, vilket är en attack utan motstycke på FN.

Regeringen har också tagit bort det svenska stödet till det ekumeniska följeslagarprogrammet – den internationella närvaro som ger konkret skydd åt civila palestinier. Svenskar har där under många år sett till att barn tryggt kan ta sig till skolan genom militära checkpoints, möjliggjort för bönder att skörda sin mark och dokumenterat människorättsövergrepp.

Under förra året genomfördes minst 1 800 bosättarattacker. Våldet ökar eftersom det kan ske ostraffat. Kyrkor och kristna byar varnar nu för att den kristna närvaron i området är hotad. Gäller orden i utrikesdeklarationen om religions- och övertygelsefrihet också kristna palestinier?

Jag har själv mött familjen Nassar utanför Betlehem och även tagit emot dem här i riksdagen. Det är en kristen palestinsk familj som har ägt sin gård och sin mark i över hundra år, men som tvingas gå igenom absurda rättsprocesser medan våldsamma bosättare trakasserar dem. De säger att den internationella närvaron genom följeslagare är deras enda kvarvarande skydd.

Fru talman! Det är bra att regeringen säger sig stödja fler sanktioner mot våldsamma bosättare och ministrar, men det räcker inte. Varför driver regeringen en så undfallande politik på områden där Sverige ensamt kan besluta om att agera? Det gäller både vapenexport, skydd av den palestinska civilbefolkningen, stöd till UNRWA och att fortsatt vägra att ta emot palestinska barn från Gaza för vård.

Om Smotrich har rätt i en sak är det att det är handling som avgör framtiden.

(Applåder)

Fru talman! Situationen på Västbanken fortsätter att försämras. Den senaste tiden har de illegala bosättningarna på Västbanken liksom det fullständigt oacceptabla bosättarvåldet ökat rekordartat. Det måste naturligtvis brytas och stoppas.

Regeringen fördömer det israeliska säkerhetskabinettets beslut att förändra de rättsliga och administrativa ramarna för markförvärv och myndighetsutövning på Västbanken. Alla åtgärder som syftar till att permanent förändra suveränitet över ett ockuperat område innebär annektering, oavsett hur man benämner åtgärden. Besluten försvårar också en framtida tvåstatslösning och skadar de pågående fredsansträngningarna, vilket är det sista vi behöver.

Med anledning av den negativa utvecklingen skrev jag tillsammans med 18 andra utrikesministrar den 23 februari under ett gemensamt uttalande som kraftigt fördömer Israels senaste beslut. Vi uppmanar Israel att omedelbart upphäva besluten. Regeringen har som bekant länge varit drivande inom EU för införandet av sanktioner mot extremistiska bosättare och extremistiska israeliska ministrar som aktivt motverkar en tvåstatslösning.

Linnéa Wickman var inne på de beslut som Sverige kan fatta ensamt, bland annat frågan om vapenexport. Jag tror att Linnéa Wickman är väl medveten om att regeringen sedan länge har en mycket restriktiv syn på vapenexport till Israel. Sedan attentaten den 7 oktober har vi inte beviljat några nya exporttillstånd. Det enda som egentligen exporteras är följdleveranser av sådant som vid avtalens ingående inte betraktades som krigsmateriel.

När det sedan gäller frågan om handelsdelen i associeringsavtalet har jag svarat på den många gånger i EU-nämnden, så informationen finns i nämndens protokoll. Det var en fråga som drevs framför allt för att driva på för humanitärt tillträde till Gaza i en situation där det var helt fruktansvärda omständigheter. Det är fortfarande alltför lite humanitär hjälp som kommer in i Gaza, och vi har nu sett att gränsövergångarna återigen har stoppats till följd av de senaste dagarnas händelser. Men det kommer trots allt fortfarande in förnödenheter i Gaza. Där kommer vi att fortsätta att ligga på.

Man ska dock vara väl medveten om att det var ett fåtal länder i EU som drev förslaget när vi presenterade det. Det fanns inga möjligheter att få stöd för det då, och jag skulle bedöma möjligheterna att få stöd för det nu som betydligt mindre även jämfört med då.

Vad vi däremot gör är att driva på för ytterligare sanktionslistningar av extremistiska bosättare på Västbanken, som ju interpellationen handlar om, och av ministrar som driver på i den riktningen. Inte heller detta finns det stöd för i EU, men regeringen kommer att fortsätta driva frågan.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar utrikesministern för svaret, för det var tydligt gällande handelsavtalet.

Regeringen handlar alltså vidare med Israel, och man väljer att se mellan fingrarna. Här handlar det om en brutal ockupationsmakt, men regeringen struntar i den klausul om mänskliga rättigheter som finns och som har använts och aktiverats vid tidigare tillfällen när det har handlat om mindre övergrepp och förtryck i 15 andra stater. Men det struntar den svenska regeringen i.

Vi kan också konstatera att Sveriges nuvarande utrikesminister gör som många andra ledare i EU och i väst: Man fördömer pliktskyldigt med ord de uppenbara brotten mot mänskliga rättigheter på Västbanken och i Palestina. Samtidigt är det uppenbart att det saknas konkret handling för att verkligen sätta press på Israel. Handelsrelationerna fortsätter. Vi har en krigsmaterielexport till Israel som fortsätter. Nationella handelsförbud mot bosättningsprodukter införs inte. Det är de besked vi har.

Likt decennier tidigare får bosättningsexpansionen fortsätta med terror och lagändringar som för Västbanken allt närmare en permanent annektering. Västvärlden fördömer som sagt pliktskyldigt, precis som den svenska regeringen. Man uttrycker oro och skriver uttalanden, men inga åtgärder som sätter verklig press på Israels regering genomförs – trots att Sverige enligt de internationella domstolarna har en rättslig förpliktelse att verkligen sätta press.

Jag frågar igen: Hur säkerställer regeringen konkret, inte retoriskt, att Sverige inte bidrar till den illegala situationen på Västbanken?

Och ja, jag vill ta upp handelsavtalet igen. Det är nämligen ingen liten fråga. Det är den mest konkreta påtryckningsmekanism som EU har gentemot Israel. Om regeringen har valt att inte längre stödja en paus av avtalet, vilket vi har fått som svar, är det en politisk kursändring. Den motiveras otydligt. Det hänvisas till Gaza och att man inte släpper in humanitärt tillträde. Men den blodiga ockupationen på Västbanken fortsätter ju. Här kränks mänskliga rättigheter. Ändå fortsätter vi handeln.

Varför ska Sverige fortsätta med handelsrelationer utan villkor när ICJ uttryckligen uppmanar stater att vidta åtgärder för att förhindra handels- och investeringsförbindelser som upprätthåller den enligt internationell rätt illegala situationen?

Det räcker inte heller att man, som utrikesministern säger, driver sanktioner mot enskilda individer, vare sig de är bosättarterrorister eller högerextrema ministrar. Detta är en utveckling som vi har sett över tid, även när inte de mest högerextrema, till exempel Smotrich, ingick i regeringen. Detta har pågått under lång tid.

Jag skulle vilja lyfta med utrikesministern att det behövs tydligare åtgärder mot den israeliska ockupationsmakten. Annars kommer vi i väst att gå till historien som kollektivt ansvariga för att Israel fick fortsätta ockupera, riva människors hem och förtrycka mänskliga rättigheter. Det är både vår politiska uppgift och vår moraliska skyldighet att sätta stopp för det vansinne som pågår på Västbanken.

(Applåder)

Fru talman! Jag tänkte fortsätta på spåret vad Sverige självt kan göra. Vi vet ju att många EU-länder blockerar de åtgärder vi vill se när det till exempel gäller extremistiska bosättare.

Om regeringen menar allvar med att bosättningarna är illegala enligt internationell rätt måste det få konsekvenser. Det är förbjudet enligt internationell rätt att exploatera ockuperad mark för ekonomisk vinning. Ändå säljs i dag varor producerade i illegala israeliska bosättningar på både den europeiska och den svenska marknaden. Det är varor som direkt bidrar till att finansiera en politik som syftar till att omöjliggöra den tvåstatslösning som Sverige står bakom.

Här räcker det inte att säga att detta är en EU-kompetens. Här kan Sverige agera självständigt. Andra länder har visat att nationell lagstiftning kan användas för att förhindra handel med varor från illegala bosättningar.

Min avslutande fråga till utrikesministern i denna debatt är därmed: Är regeringen beredd att, som vi socialdemokrater föreslagit, ta fram nationell lagstiftning som förbjuder import av varor producerade i illegala bosättningar? Eller accepterar regeringen fortsatt att svenska konsumenter ofrivilligt bidrar till att upprätthålla brott mot internationell rätt?

Om bosättningarna är illegala kan vi inte samtidigt acceptera att deras produkter behandlas som vilka handelsvaror som helst. Ord om internationell rätt måste följas av konsekvens, särskilt när vi lever i en tid där den regelbaserade världsordningen är under attack – den ordning som är så viktig för oss i Sverige och vår egen säkerhet.

(Applåder)

Fru talman! Nu blev det ruskigt rörigt här.

Både Johan Büser och Linnéa Wickman rör ihop saker. EU bedriver sedan länge en tydlig differentieringspolitik som innebär att man skiljer mellan Israel inom de internationellt erkända gränserna från 1967 och de ockuperade områdena, såväl inom sina program och sin verksamhet som i handeln med Israel.

Associeringsavtalet mellan EU och Israel inkluderar alltså inte handel med illegala bosättningar. Riktigt så låter det inte när man lyssnar till Johan Büser och Linnéa Wickman, av vilka den senare sa att varorna behandlades lika.

Enligt EU:s regler får inte varor som kräver ursprungsmärkning och är tillverkade på ockuperat område märkas som varor från Israel när de förs in i EU. Det innebär exempelvis att dessa varor inte åtnjuter samma tullförmåner som varor från Israel och att konsumenten tydligt kan se varifrån varorna kommer. Sverige står självklart bakom denna politik och bakom Internationella domstolen, som har fastställt att Israels ockupation av Västbanken inklusive östra Jerusalem och Gaza är olaglig.

Israel har en skyldighet att säkerställa att all maktutövning på ockuperat område är i enlighet med folkrätten, vilket inkluderar den internationella humanitära rätten, att mänskliga rättigheter respekteras samt att dödsfall utreds och ansvarsutkrävande säkerställs.

Regeringen stöder också ett initiativ för att säkerställa att EU i sin handel med Israel gör tillräcklig åtskillnad mellan israeliska och ockuperade palestinska områden för att leva upp till Internationella domstolens rådgivande yttrande. Vi noterar att Internationella domstolens rådgivande yttrande från juli 2024 i avgörande delar överensstämmer med EU:s politik.

Vad gör regeringen, frågar sig Johan Büser. Vi driver på för förändring. Vi är mycket tydliga med att vi tar avstånd från bosättningspolitiken. Vi ser med mycket stort allvar på hur hastigheten i denna går upp och att den blir alltmer brutal. Precis som jag sa tidigare driver vi också på för sanktionslistning av ytterligare extremistiska bosättare men också av extremistiska ministrar som driver på bosättningarna och försvårar en tvåstatslösning. Detta skulle vara högst träffsäkra åtgärder. Tyvärr har vi inte stöd för dem i EU, åtminstone inte ännu, men vi kommer att fortsätta driva på för detta.

(Applåder)

Fru talman! Den här debatten har visat att det i slutändan handlar om konsekvenser eller inte för en illegal ockupationsmakt. I det här fallet talar vi om Israel.

Vi ser att det fortfarande går att handla med varor från ockuperad mark. Ett exempel är att vi kunde se KD:s gruppledare i riksdagen lägga upp en bild på Facebook med en flaska vin från ockuperad mark och skriva: Äntligen fredag! Ett annat exempel är att vi var över hundra ledamöter som skrev på en namninsamling och ställde krav på att utrikesministern skulle ta initiativ för att på riktigt stoppa handeln med varor från ockuperad mark. Om några sådana initiativ har vi inte hört någonting från utrikesministern, trots att man kan göra detta på nationell nivå.

Utrikesministern missar också att de bosättare och terrorister som verkar på Västbanken och ger sig på den palestinska befolkningen där i praktiken får stöd av staten Israel. Det är här jag hänvisar till klausulen om mänskliga rättigheter och säger att man måste pausa handelsavtalet med Israel.

Medan vi med rätta sätter hård ekonomisk och politisk press på andra stater gör vi alltså inte det på Israel. När det gäller Västbanken och Palestina nöjer sig regeringen med att fördöma. Att regeringen nu väljer att inte längre stödja en paus av handelsavtalet är ett politiskt vägval, och det är beklämmande.

Den svenska regeringen får stå för det och får förklara varför, men jag skulle vilja se regeringen använda de verktyg som vi har för att verkligen sätta press på Israels regering, vilket ligger i linje med Internationella domstolens domslut.

Fru talman! Här går en tydlig skiljelinje i svensk utrikespolitik. En röst i höst på Socialdemokraterna är också en röst för en aktiv svensk utrikespolitik där vi står upp för demokrati, mänskliga rättigheter och alla människors lika värde.

(Applåder)

Fru talman! Den israeliska bosättningspolitiken kan inte rättfärdigas. Den negativa utvecklingen på Västbanken måste få ett slut, och konkreta steg mot en framförhandlad tvåstatslösning måste tas. Folkrätten måste respekteras, och tvåstatslösningen måste värnas.

Sverige och EU liksom det internationella samfundet i stort håller fast vid en tydlig folkrättsbaserad politik som grund för fortsatta ansträngningar i förhållande till båda parterna.

Israeler och palestinier har samma rätt att leva i fred och säkerhet och att åtnjuta mänskliga rättigheter. Detta är en viktig fråga som regeringen kommer att fortsätta att engagera sig i tillsammans med EU, FN och regionala företrädare.

När det gäller den illegala bosättnings-politiken är vi tämligen överens. Men i år är det val, och då blir det ett valtal. Och det fick vi också höra på slutet.

Socialdemokraterna är inte intresserade av att kännas vid att det finns en samsyn i stort i frågorna. Man vill egentligen piska upp Mellanösterns konflikter på svenska gator och torg. Så gör man möjligen därför att man bedömer att det gynnar det egna partiet i valet, men så gör man verkligen inte om man tänker på Sveriges bästa – och det är min uppgift.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.