Sverige som gruvnation

Fru talman! Eric Palmqvist har frågat mig hur min syn på behovet av etablering av nya gruvor i Sverige harmonierar med det faktum att de båda regeringspartierna i riksdagen konsekvent förkastar samtliga förslag som syftat till att förtydliga och förenkla de tillståndsprocesser som reglerar gruvnäringen, samt om regeringen avser att vidta åtgärder som konkret syftar till att stärka Sveriges ställning som gruvnation och därmed öka vår försörjningsgrad gällande metaller och mineral.

Svensk gruv- och mineralnäring har stor betydelse för Sverige som land, i det regionala och lokala perspektivet samt utanför Sveriges gränser. Det handlar om arbetstillfällen, välfärd och utvinning av mineral och metall som är viktiga för en grön omställning. Sverige ska fortsätta utveckla gruvindustrin och samtidigt vara ett föregångsland inom mineralnäringen när det gäller hållbar utveckling.

Det är viktigt för regeringen att Sverige har moderna och effektiva tillståndsprocesser. Tillståndsprocesserna på gruv- och mineralområdet regleras i både miljöbalken och minerallagen (1991:45). Regeringen har tillsatt Miljöprövningsutredningen (M 2020:06) med uppdrag att lämna förslag på åtgärder för att uppnå en mer modern och effektiv prövning enligt miljöbalken. Utredningen ska lämna sitt betänkande i december 2021. Regeringen har dessutom tillsatt en utredning om prövningsprocesser och regelverk för en hållbar försörjning av innovationskritiska metaller och mineral (N 2021:01). Utredningen ska analysera och föreslå förändringar av prövningsprocesser och regelverk så att bättre hänsyn kan tas till både ett projekts lokala miljöpåverkan och dess samhällsnytta, till exempel minskad global klimatpåverkan, samt så att en större andel av det värde som gruv- och mineralnäringen genererar kan komma hela landet till del. Utredningen ska lämna sitt betänkande i slutet av oktober 2022.

Regeringen har också gett Domstolsverket, länsstyrelserna och Naturvårdsverket i uppdrag att ta fram samlad statistik för miljöprövningen. Sådan statistik är viktig, inte minst för att följa utvecklingen av handläggningstider och identifiera lämpliga effektiviseringsåtgärder. Uppdraget redovisades den 12 maj 2021.

Fru talman! Att öka återvinning och stärka den cirkulära ekonomin är viktiga insatser som bland annat görs inom ramen för regeringens strategi och handlingsplan för cirkulär ekonomi. Regeringen kommer att fortsätta stödja utvecklingen av hållbara värdekedjor från råvara till insatsvara eller slutprodukt. I ett sådant arbete är Sveriges gruv- och mineralindustri samt gruvklustret som helhet centrala aktörer. Regeringen har även fortsatt sitt arbete kopplat till regeringens strategi Smart industri, där gruv- och mineralnäringen är inkluderad. I budgetpropositionen för 2021 finansierar regeringen även en satsning på metaller och mineral ur sekundära källor.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret på min interpellation.

Svensk gruvnäring har en väldigt lång tradition. Den har utgjort och utgör än i dag en hörnpelare för oss som industrination. Svensk gruvnäring är modern och väsensskild från mångas sinnebild av smutsiga män med hackor i trånga gruvorter med virkesstöttor. Vår gruvnäring ligger i framkant vad gäller både säkerhet och innovation, och den har en nära koppling till akademin.

I Sveriges gruvor utvinns alltså inte bara metaller och mineral, utan där utvecklas också allt från energibesparande ventilationssystem till tunga lastbilar och högspecialiserade gruvmaskiner. Inom svensk gruvindustri forskas det, och det utvecklas nya miljövänliga brytmetoder och processer för efterarbete - det som i folkmun felaktigt kallas för återställning.

Jag vill att det ska vara så. Jag vill att vi ska bli bättre på att värdesätta denna för landets välstånd viktiga industri. Jag vill att vi ska fortsätta att ligga i topp och vara en ansedd och respekterad nation på detta område. Jag vill att vi ska ha världens mest moderna och miljövänliga gruvindustri, och jag vill att vi visar omvärlden att det går utan barnarbete, slavliknande arbetsförhållanden och extrem miljöpåverkan.

Fru talman! När näringsministern i en intervju för en tid sedan slog fast att det behövs nya gruvor om vi ska lyckas med elektrifieringen och att vi inte bara kan oja oss när vi läser att kobolt utvinns av barnarbetare i Kongo höll jag naturligtvis med, men jag började också fundera.

Jag kom att fundera över hur det kan komma sig att ett land med en regering vars företrädare uttalar sig i så positiva ordalag ändå faller som en sten i en internationell jämförelse gruvnationer emellan.

För så här är det, fru talman. På fyra år, från 2016 till 2020, har Sverige som gruvnation betraktad sjunkit från åttonde till 36:e plats i ansedda Fraser Institutes rankning av länder som internationella bolag anser attraktiva att investera i. Från att ha spelat i samma liga som USA, Australien och Kanada placerar vi oss nu tillsammans med länder som Mali och Ghana. För att vända den utvecklingen behövs inte fagra ord. För att vända den utvecklingen behövs att man spottar i nävarna och kavlar upp ärmarna.

Jag noterar att det i statsrådets svar finns många fagra ord om svensk gruvindustri och dess betydelse för oss som nation. Inget fel i det. Men förutom utredningar och sammanställningar av myndigheternas statistik kopplat till miljöprövningen ser jag inte en enda stavelse som antyder något som liknar ett enda skarpt förslag som syftar till att vända den nedåtgående trenden, och det, fru talman, gör mig orolig.

Så min fråga till statsrådet är alltjämt: Avser regeringen att vidta åtgärder - alltså fatta konkreta beslut - som syftar till att stärka Sveriges ställning som gruvnation och därmed öka vår självförsörjningsgrad gällande metaller och mineral?

Fru talman! Frågan handlar ju om varför man här i riksdagen säger nej till en del initiativ som kommit från oppositionen. Det var själva grundfrågan. Svaret är ganska enkelt: Om det redan pågår ett arbete är det som att försöka slå in öppna dörrar. Jag förstår att man har ett intresse av detta i oppositionen därför att man vill verka kraftfull. Men om en utredning som tittar över just dessa regelverk redan är på gång finns det ju inte mycket till mening med att säga det igen.

I det här fallet är det så här, fru talman: Eric Palmqvist säger nu att det där är onödigt, men om han läser igenom dessa rankningar ordentligt ser han att Sverige hävdar sig väldigt väl när det gäller hållbarhet, teknik, produktion och investeringsvilja. Vi ska komma ihåg att gruvindustrin nog aldrig har gått bättre än den gör i dag. Gruvindustrin i Sverige planerar också för investeringar som inte bara är de största någonsin för gruvsektorn utan de största industriella projekten någonsin i vårt land. Man planerar att investera uppemot 400 miljarder under de kommande 20 åren - inte minst i den norra delen av landet, där det ju finns väldigt stora förutsättningar. Det är ett faktum.

Om vi nu pratar om faktisk utveckling och inte bara rankningar är det också så, fru talman, att det nästan inte finns något annat land i Europa som producerar så mycket mineral och metaller. Ta bara järnmalm - lejonparten av den järnmalm som produceras i Europeiska unionen produceras ju i Sverige. Jag skulle nog alltså säga att vi på många sätt hävdar oss väl som gruvnation. Vi ska också fortsätta att göra det.

Det som däremot är ett problem, vilket man hittar i den här rankningen om man djuplodar i den, är just våra regelverk. De anses vara för oförutsägbara, och processerna tar för lång tid. Man tar inte heller hänsyn till den positiva roll som gruvnäringen skulle kunna spela när det gäller just klimatomställningen.

För dem som kanske inte är lika djupt insatta i frågorna som jag och Eric Palmqvist är kan jag säga att mycket av den klimatomställning och elektrifiering som är nödvändig för att vi ska klara av att gå från fossil energi till elektricitet kräver ett stort antal mineral och metaller - även sällsynta jordartsmetaller. En hel del av detta finns i vårt land. I dag är vi importberoende, både vi och Europa; i vissa fall är vi näst intill hundraprocentigt importberoende. Så är det, och jag tror att det är därför Eric Palmqvist refererar till det jag säger om att vi inte bara kan oja oss när vi ser reportage om att kobolt utvinns med hjälp av barnarbete, om att floder har förorenats eller om att arbetstagare förgiftas i gruvor i Asien. Vi måste naturligtvis också agera.

Vad är det då som är problemet? Ja, om regelverket anses vara problemet i till exempel Fraser Institutes rankning, Eric Palmqvist, är väl rimligtvis det mest ansvarsfulla att titta igenom regelverket med målet att öka förutsägbarheten och få in klimataspekten på ett annat sätt än vad nuvarande miljöbalk och minerallag tar hänsyn till. Det är så det går till, fru talman - särskilt när det gäller sådan här komplicerad lagstiftning, som går in i flera lagar och som har många olika intressen att balansera. Då ber man experter ta fram ett förslag, och det är precis det regeringen just nu gör både när det gäller miljöprövningar och när det gäller minerallagen.

Fru talman! Det är trevligt att höra om de industrisatsningar som ska ske på den egna hemorten - dessa 400 miljarder kronor kommer ju att satsas just i Gällivare - men det är också så att det är en befintlig verksamhet. Under de senaste 15 åren har det i princip inte öppnat någon gruva i Sverige över huvud taget. Där ser man alltså också ett exempel på problematiken.

I övrigt kan jag säga att jag delar statsrådets uppfattning att frågor som rör tillståndsprocesser inte är alldeles enkla. Frågorna är komplexa och förtjänar att hanteras med stor respekt. Därför bekymrar det mig mycket att det har funnits tydliga signaler om dessa problem under lång tid utan att regeringen har agerat. Att saker och ting utreds är naturligtvis ingenting jag motsätter mig - det är ofta själva förutsättningen för att man ska kunna fatta välgrundade beslut - men jag frågar mig varför utredningarna tillsätts först nu, när signalerna funnits där i omkring ett decennium. Näringsministern får gärna svara på den frågan.

Fru talman! När vi ändå debatterar Sverige som gruvnation här i dag känner jag att det är på sin plats med ett par klargöranden för att nyansera debatten något. Det kan nämligen tyckas som att jag och näringsministern företräder diametralt olika synsätt på svensk gruvindustri, och så är det naturligtvis inte. Jag tror att vi i många avseenden delar synen på vilka krav och förväntningar som ska ställas på näringen för att näringen som sådan ska få acceptans i de områden den önskar etablera sig i.

Det kanske finns de som tolkar mitt vurmande för näringen och argumenterande för vikten av att ge den tydliga spelregler eller snabbare tillståndsprocesser som att jag företräder något slags gruvfundamentalistisk linje där ingen enda jordplätt med fyndigheter ska tillåtas vara fredad, men så är det naturligtvis inte. Det tror jag också att näringsministern vet, men det kan ändå vara bra att förtydliga detta för eventuella åhörare. Jag tror däremot på tydliga krav, harmoniserade tillståndsprocesser och rimliga tidsramar.

Näringsministern nämner återvinning och cirkulär ekonomi i sitt svar. Låt mig vara tydlig med att det inte föreligger något motsatsförhållande mellan återvinning och brytning av jungfruliga material. För att något ska kunna återvinnas måste det nämligen först brytas. Det gäller inte minst för de innovationskritiska mineral vi inte har någon tradition av att bryta, men det gäller även för de basmetaller vi har brutit under många hundratals år. Det är nämligen så att mycket av det järn och den koppar som brutits för länge sedan faktiskt ännu är i bruk. Det innebär att den inte är tillgänglig för återvinning. Man kan helt enkelt inte skrota fungerande saker bara för återvinnandets skull.

Däremot vilar det givetvis ett slags etiskt ansvar på oss att, så långt det är rimligt, använda det som redan är brutet. Det är dessutom en god affär, för det är ju redan brutet en gång. Varje meter gruvort kostar stora pengar att tillreda; i Malmberget sägs varje meter ort kosta cirka 25 000 kronor. Men man måste se till att, hur tråkigt det än är, ha fötterna kvar på jorden och inte låta sig förföras av kollegorna i maskrosrörelsen när de proklamerar sin drömska men världsfrånvända verklighetsbeskrivning, i alla fall om man inte vill råka ut för ännu ett hårt uppvaknande nästa gång rankningen från Fraser Institute landar på våra bord.

Fru talman och statsrådet! Jag inledde detta anförande med en fråga och avslutar med att upprepa den för att den inte ska glömmas bort. Varför tillsätts de utredningar som statsrådet lyfter fram i interpellationssvaret först nu, när signalerna om att situationen är bekymmersam har funnits i ungefär ett decennium?

Fru talman! Nej, jag tror inte heller att åsiktsskillnaderna i grund och botten är särskilt stora när det handlar om inställningen till gruvor. Likväl tror jag att det finns en skillnad i synen på både jungfruligt material och återvinning.

Vi vill ju bli världens första fossilfria välfärdsnation. Vi har satt det målet och den ambitionen under vår regeringsperiod, för vi tror att det bästa inte bara för miljön och klimatet utan faktiskt också för den svenska konkurrenskraften är att se till att inte vara så beroende av olja. Det gäller oavsett om oljan kommer från Ryssland eller för den delen Mellanöstern - eller till och med Norge. I stället kan vi se till att använda den rena, fina el vi har i Sverige.

Ska vi kunna göra det, fru talman, måste vi göra en storskalig elektrifiering av industrin och av transportsektorn samt fortsätta med den som redan finns i bostadssektorn. Det kommer att förutsätta att vi kan använda mineral och metaller på en nivå som vi aldrig tidigare har legat på. Det bör också Eric Palmqvist vara medveten om.

Vi är inte heller de enda som ska göra detta; även om Sverige ligger främst och på många sätt visar vägen, inte minst inom gruvindustrin, är det så att den här omställningen måste göras globalt. Prognoserna är därför att efterfrågan på dessa mineral och metaller kommer att öka hundrafalt bara under de kommande årtiondena. Det gäller inte minst de sällsynta jordartsmetaller vi talar om.

Då är det också så, fru talman, att man inte ständigt och jämt kan bara gräva efter nytt. Här har det också skett en teknikutveckling. Bara uppe i Kiruna, i de slagghögar som LKAB har lagt på hög under de senaste hundra åren då man har haft gruvbrytning där, visar det sig att i det som tidigare bara sågs som besvär finns sällsynta jordartsmetaller, mineral och metaller som man faktiskt skulle kunna återvinna.

Tekniken, fru talman, har gått framåt så att man faktiskt kan göra det, och även ekonomin börjar komma i kapp. Då är det klart som korvspad, Eric Palmqvist, att vi också ska ha fokus på den typen av återvinning.

Vi har i vårt land företag med innovationer och som har utvecklat teknik som kan återvinna saker som det inte fanns möjlighet att återvinna tidigare. Det är klart som korvspad att vi ska ta fram ett regelverk som möjliggör detta, för i dag är det inte möjligt.

Fru talman! Jag tror att det är ett misstag att ställa en konkurrenskraftig gruvdrift mot återvinning och cirkulär ekonomi. Jag tror att vi behöver både och, och jag tror att Sverige kan spela en nyckelroll i båda dessa sammanhang.

Fru talman! Jag fick frågan varför det har dröjt, och det är mycket enkelt. Eric Palmqvist försöker göra gällande att allt är känt hela tiden, men så enkelt är det inte, utan här sker en gradvis förändring, inte minst när det gäller praxis i de här regelverken. Det har inte skett så jättestora förändringar i själva regelverken, men praxis i domstolar har kommit att förändras. Ibland kommer också regelverk från andra håll - ta till exempel vattendirektiv, som också påverkar gruvdriften. Då är det klart att vi måste samla ihop det här och göra ett omtag, och det är precis det vi gör.

Jag känner stor entusiasm inför att Sverige och svenska folket, om vi hanterar detta rätt när det gäller både gruvdriften och återvinningen, har väldigt mycket att tjäna på detta och inför att vi kan göra det på ett sätt som gynnar klimatet och miljön men också leder till nya gröna jobb, inte bara i Gällivare - alla 400 miljarder kommer inte att hamna i Gällivare - utan i större delen av Norrbotten.

Fru talman! Tack, näringsministern!

Jag trodde att jag var alldeles glasklar i mitt förra anförande om att det inte råder något motsatsförhållande mellan jungfrulig brytning och återvinning. Jag vet inte hur jag tydligare kan framföra det, men så är det i alla fall.

Mycket av det som näringsministern säger låter jättebra. Jag vill egentligen ta honom på orden och tro på att han har de bästa av intentioner för den för Sverige så viktiga gruvnäringen. Trots detta är det något som skaver, och det är det faktum att vi här i denna kammare har debatterat denna fråga återkommande och från oppositionens håll presenterat förslag efter förslag på konkreta åtgärder som, om de hade genomförts, med stor sannolikhet hade positionerat Sverige något bättre som gruvnation än vad som nu är fallet.

Fru talman! Jag har svårt att förstå anledningarna till den saktfärdighet som regeringen har uppvisat när det gäller att hantera de här frågorna, speciellt mot bakgrund av att man säger ett men gör något annat. Det blir en smula obegripligt, och jag vet att näringsministern kommer att slå ifrån sig när jag påstår att grunden till detta är Socialdemokraternas samarbete med Miljöpartiet. Det har han nekat till tidigare, och det ska han naturligtvis också göra som företrädare för hela regeringen.

Med det sagt, fru talman, ser jag fram emot vad utredningarna som näringsministern hänvisar till kommer att bära för frukter, och jag och statsrådet får säkert anledning att debattera Sveriges ställning som gruvnation igen i den här kammaren.

Eftersom detta med stor sannolikhet är min sista debatt med näringsministern före riksdagens sommaruppehåll passar jag på att önska honom en behaglig och coronasäker sommar, även om jag vet att han har mycket arbete framför sig innan han går på sin sommarledighet.

Fru talman! Det är en favoritskiva att spela för oppositionen just nu, såväl för Sverigedemokraterna som för deras nyfunna kärlek Moderaterna, att hävda att det är slitningar i regeringen mellan Miljöpartiet och Socialdemokraterna när det gäller industrin. Tänk att det är precis tvärtom!

Med det fokus som Miljöpartiet har haft på miljö och klimat under lång tid och den starka tradition som finns inom socialdemokratin när det gäller industriutveckling - vilket tack och lov nu också bär frukt till skillnad från för tio år sedan när man ansåg att industrin var på väg ut helt och hållet - har vi skapat en dynamik med strikta krav och ambitioner när det gäller klimatomställningen och satsningar på industriutveckling och innovationer.

Det här, fru talman, gör att vi tillsammans med industrin tar steg efter steg för att kanske skapa världens första fossilfria välfärdsnation. Tidigare när man sa det fick man höra, som vi hörde nu, att det där är - vad var det du sa, Eric Palmqvist - maskrosdrömmar. Tänk att det här också är drömmar för en gedigen gråsosse från Norrland!

Nu ser vi att det som var en sanning under ett stort antal årtionden, att industrin var på väg bort och hade gjort bra saker fast historiskt, håller på att förändras, och det håller på att förändras just i den del av landet som man hade dömt ut, alltså norra delen av vårt land. I Västerbotten och i Norrbotten planeras för hundratals och åter hundratals miljarder i investeringar, och tiotusentals och åter tiotusentals nya gröna jobb skapas.

Fru talman! Nej, det här handlar inte om några schismer inom regeringen, utan det här handlar om en utveckling som vi alla borde vara stolta över och se till att hjälpa på traven.

Med det, Eric Palmqvist, tackar jag för lyckönskningen. Det kommer nog att vara mycket arbete. Vi vet ju inte hur detta utvecklas, men jag önskar ändå en trevlig helg och en vilsam sommar om det blir så.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.