Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

svenska medborgare och Utrikesdepartementets agerande

Interpellationsdebatt 22 oktober 2004
poster
Hoppa över anförandelistan
  • Bädda in video
  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 9

Laila Freivalds (S)

Anf. 21 Laila Freivalds (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Erik Ullenhag har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta i följande frågor: 1. Utrikesdepartementets insatser för att bistå svenska medborgare med utländsk bakgrund som råkat illa ut utomlands; 2. Framtagande av en handbok med tydliga rutiner och strategier för Utrikesdepartementets agerande när övergrepp begås mot svenska medborgare utomlands; och 3. Förändringar i EU-regelverket så att den fria rörligheten i praktiken även omfattar de EU-medborgare som ursprungligen flytt till ett EU-land. Enligt lagen om konsulärt bistånd omfattar konsulärt bistånd i första hand svenska medborgare som är bosatta i Sverige samt flyktingar och statslösa som är bosatta i Sverige. Om särskilda skäl föreligger kan också sådant bistånd lämnas till utomlands bosatta svenska medborgare och i Sverige bosatta utländska medborgare. Alla personer som omfattas av lagen ska självfallet behandlas lika. Lagen innehåller bestämmelser om konsulärt bistånd till nödställda, frihetsberövade och brottsoffer. Vid sidan av det bistånd som följer av lagen bedriver utrikesförvaltningen ett omfattande allmänt konsulärt bistånd. Det kan röra sig om kontakter med andra regeringar och lokala myndigheter, olika former av hjälp till självhjälp och så vidare. Jag kan försäkra Erik Ullenhag att utrikesförvaltningen i varje enskilt fall vidtar alla de åtgärder och ger den assistans till nödställda som är möjlig. Sekretesshänsyn gör emellertid att inte alla åtgärder som vidtas kan offentliggöras. Påståendet att Utrikesdepartementets insatser för svenska medborgare med utländsk bakgrund verkar vara av mindre omfattning saknar grund. Beträffande frågan om att ta fram en handbok vill jag understryka att hanteringen av konsulära ärenden regleras i lag och förordning och att Utrikesdepartementet har handböcker som kontinuerligt ses över. Utrikesdepartementet har också under senare år även fokuserat på utbildning och möjligheten att med hjälp av ett globalt onlinedatorstöd få en ännu effektivare handläggning av den viktiga frågan att bistå resenärer från Sverige som råkar i trångmål utomlands. När det gäller den fria rörligheten inom EU är enligt EU:s fördrag varje person som är medborgare i en medlemsstat också unionsmedborgare och har som sådan rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier. Denna rätt åsidosätter inte medlemsstaternas ansvar att samarbeta för att bekämpa brottslighet. Ett led i detta rättsliga samarbete är att kunna överlämna eller utlämna misstänkt brottsling för lagföring i andra länder. Det ska i detta sammanhang poängteras att alla medlemsstater i EU har tillträtt FN:s flyktingkonvention och Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. Det rättsliga samarbetet ska naturligtvis ske i enlighet med dessa konventioner. Detta innebär bland annat att ingen får överlämnas till ett land om det finns grundad anledning att tro att han eller hon där skulle vara i fara att utsättas för tortyr eller inte var skyddad mot att sändas vidare till ett land där han eller hon skulle vara i en sådan fara.
Erik Ullenhag (Fp)

Anf. 22 Erik Ullenhag (Fp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Låt mig inledningsvis tacka utrikesministern för svaret. Egentligen faller den här debatten itu, i två delar. Den ena handlar om Sverige och om Utrikesdepartementet ger samma stöd för samtliga svenska medborgare som hamnar i problem utomlands. Den andra frågan, som också är central och aktuell för närvarande är: Hur ser det ut för människor som har flytt till Sverige eller till andra EU-länder vad gäller deras möjligheter att utnyttja den fria rörligheten inom unionen? I den första delen kan man i utrikesministerns svar läsa följande: Alla personer som omfattas av lagen ska självfallet behandlas lika. Utrikesministerns svar visar också att utrikesministerns bedömning verkar vara att så är fallet. Det där är faktiskt - jag ber om ursäkt, utrikesministern - smått löjeväckande. Låt oss se hur man behandlar fallen Calle Jonsson och Dawit Isaak. Det är två olika fall. Calle Jonsson misstänks för dråpförsök på en semesterresa i Grekland. Dawit Isaak verkar som oberoende journalist i Eritrea. Låt oss jämföra regeringens insatser, dem som är kända, för dessa. För Calle Jonssons del dröjde det bara dagar innan Thomas Bodström tog upp det med sin grekiska kollega på ett ministerrådsmöte i Bryssel. Dawid Isaak fängslades hösten 2001. Enligt den information som jag har fått av människor som har försökt hjälpa honom hade det fram till mars april 2002, ungefär sju månader efter fängslandet, hänt en enda sak. Det var att Utrikesdepartementet hade skickat en not till den eritreanska regeringen där man beklagade frihetsberövandet. Vad gäller Calle Jonsson fortsatte Thomas Bodströms och de andra ministrarnas kontakter. Det var en omfattande brevväxling för stöd av Calle Jonsson, omfattande informella samtal och även telefonsamtal där man bland annat ifrågasatte rättssäkerheten i grekiska fängelser. Vad gäller Dawit Isaak tog det två år innan den svenska utrikesministern över huvud taget försökte träffa sin kollega, i alla fall enligt vad dagens utrikesminister säger i detta sammanhang. Tidigare i morse uppgav Laila Freivalds att utrikesministern under hösten i år hade försökt få ett samtal med sin eritreanska kollega. Det är klart att det är en tydlig skillnad mellan agerandena i de här två fallen. Sedan kan man alltid försöka komma undan med att säga att en del av de åtgärder som vi vidtar är sekretessbelagda och så vidare. Men det var inte särskilt sekretessbelagt att Thomas Bodström ville ha kvällstidningsrubriker. Det är lite grann det detta handlar om. Det är det som gör det här så beklagligt. De fall som uppmärksammas starkt i medierna får också en stark insats från den svenska regeringen. Men för Dawit Isaak dröjde den väldigt länge. Den andra frågan utgår från fallet Hemo Amedsson - han är tyvärr inte ensam. Han är en svensk kurd som flydde till Sverige som enda överlevande i en massaker av den turkiska regimen och som togs i ett EU-land därför att han bröt mot visumbestämmelserna, och han hotades med utvisning till Turkiet. Det där har väckt stor oro bland många människor som lever i Sverige. Människor, framför allt många kurder, som har flytt till Sverige känner ungefär så här när jag pratar med dem: Vågar jag resa i Europa i ett läge där det finns en risk att jag utvisas eller avvisas till det land jag ursprungligen har flytt ifrån? Utrikesministern har svarat så här på en enkel fråga den 24 augusti 2004: Det ankommer på estniska domstolar och myndigheter att självständigt agera i utlänningsärenden. Det är alldeles riktigt. Vad jag försöker efterlysa är att Sverige borde agera för att se till att människor inte ska kunna utvisas, när de rör sig fritt inom EU, till det land de ursprungligen har flytt ifrån. Uppenbarligen delar utrikesministern inte den viljan. Jag delar utrikesministerns engagemang för att bekämpa brott, men här handlar det om att se till att människor som har fått en fristad i Sverige inte ska kunna utvisas till det land som de ursprungligen flydde ifrån. Utrikesministerns svar leder till två följdfrågor. Den första är: Är utrikesministern nöjd med utrikesförvaltningens och regeringens agerande i fallet Dawit Isaak? Det är det svaret ger sken av. Den andra frågan är: Ser utrikesministern inte ett problem för till exempel en svensk kurd som lever i Sverige att kunna röra sig fritt när han eller hon ser att risken finns att bli utvisad till det land han eller hon ursprungligen flydde ifrån?
Mikael Oscarsson (Kd)

Anf. 23 Mikael Oscarsson (Kd)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Erik Ullenhag har lyft fram som exempel en fängslad journalist från Eritrea. Jag vill ta upp ett annat exempel. Det gäller en annan svensk, som inte kommer ut från det landet, och det är Kifleyesus Equbacristos. Han är 57 år gammal, han är från Uppsala. Han åkte ned till Eritrea för att besöka familjen år 2001, för tre år sedan. Han blev fängslad där. I början anklagades han för mord som han hade frikänts från för 15 år sedan i Addis Abeba. Sedan ändrades anklagelsen till stiftande till mord, sedan till dråp och därefter förordnades förlikning med den dödades familj. Efter UD:s ingripande blev Kifleyesus frisläppt mot borgen förra hösten den 13 oktober. Inom en månad skulle anklagelserna mot honom läggas ned, och han skulle få utreseförbudet hävt och komma hem till Uppsala. Men varje månad bestäms ett nytt datum för förhandling i domstolen, och varje gång måste förhandlingarna uppskjutas eftersom en av de tre nödvändiga domarna inte infinner sig. Tydligen vill domarna bli mutade och bli garanterade att ingen ifrågasätter deras agerande. Det här är ett annat exempel där jag gärna skulle vilja få belyst hur Sverige agerar i fortsättningen.
Laila Freivalds (S)

Anf. 24 Laila Freivalds (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Det finns naturligtvis oerhört stora skillnader mellan alla de enskilda konsulära ärenden som varje år passerar genom UD. Men skillnaderna beror inte på att UD skulle vara mer intresserat av att hjälpa till i ett fall och mindre intresserat i fråga om ett annat fall. Naturligtvis behandlar UD alla ärenden utifrån deras förutsättningar, och vi gör allt vad vi kan för att hjälpa de människor som hamnat i svåra situationer. En del ärenden är mer lätta att hjälpa till med, medan andra är mycket svåra. När det gäller Dawit Isaak vill jag inte här och nu gå in i det ärendet. Det har diskuterats många gånger i kammaren, och jag har redovisat de olika åtgärder som vidtagits. Erik Ullenhag kanske kan informera sig även om de andra kontakter jag haft. Jag har till exempel tidigare träffat Eritreas utrikesminister. Det var en av de första åtgärder jag vidtog som utrikesminister. I mitt tidigare svar i riksdagen i dag berörde jag den senaste händelsen där. När det gäller frågan om utvisning av personer från EU-land är det en del av det europeiska samarbetet som sorterar under Justitiedepartementet. Jag uppmanar därför Erik Ullenhag att ta upp och diskutera den frågan med justitieministern. Man kan säkert utveckla även det samarbetet och det regelverk som finns där. Mikael Oscarsson tar upp ett annat eritreanskt fall, som jag inte har kunnat förbereda. Jag vet inte exakt hur situationen är i det ärendet, och måste tyvärr be att få återkomma om det.
Erik Ullenhag (Fp)

Anf. 25 Erik Ullenhag (Fp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag ber om ursäkt att jag uttryckte mig lite förhastat och lite fel i mitt första inlägg. Det jag ville säga var att hösten 2003, det vill säga två år efter att Dawit Isaak fängslades - tidsaspekten stämmer alltså - tog utrikesministern upp frågan på EU-nivå. Ibland är det bra att kunna erkänna sina fel. Här slant jag i hastigheten. Men att man nu i efterhand i behandlingen av Dawit Isaak inte ens kan säga att utrikesministern, Utrikesdepartementet och regeringen borde ha gjort mer tycker jag är lite pinsamt - i ett läge när ingenting av det jag säger motsägs. Det Utrikesdepartementet och den svenska regeringen gjorde på sju månader var att skicka en not till den eritreanska regeringen och där beklaga att en svensk medborgare, som verkat som journalist i Eritrea, olagligt hade frihetsberövats och fått sina mänskliga rättigheter kränkta. Det var vad som gjordes på sju månader. Det tog två år innan frågan togs upp på ministernivå. Min enda tolkning av Laila Freivalds svar är tyvärr att hon tycker att frågan skötts rätt, att den skötts enligt regelboken och att det är ungefär så mycket vi ska bry oss om en svensk medborgare som fängslas och får sina mänskliga rättigheter kränkta i ett läge då han befinner sig långt borta, i det här fallet i Eritrea. Det bekymrar mig mycket, för då kommer naturligtvis morgondagens fall att behandlas på samma sätt som fallet Dawit Isaak. Jag hoppas innerligt att så inte sker. Sedan måste vi försöka beskriva samma verklighet. Laila Freivalds säger att samtliga fall behandlas utifrån samma principer. Jag tror väldigt få tycker att detta stämmer. Nu tog jag två extrema exempel, nämligen Calle Jonsson och Dawit Isaak, men det kan inte vara samma principer som ligger bakom när man några dagar efter det att Calle Jonsson häktats i Grekland skickar justitieministern dit för att ta upp frågan med sin ministerkollega. Det dröjer två år när det gäller Dawit Isaak. För mig är det obegripligt att samma principer skulle leda till den typen av helt olika åtgärder. Men där kanske utrikesministern har större visdom, som jag inte riktigt klarar av att begripa. För mig är det uppenbart att man hjälpt Dawit Isaak alldeles för lite. Sedan vill utrikesministern inte ytterligare diskutera frågan om Hemo Amedsson. Det är lite synd eftersom utrikesministern tidigare kommenterat rättsläget i fråga om Hemo Amedsson. I ett svar den 24 augusti 2004 på en skriftlig fråga sägs beträffande Hemo Amedsson: "Det ankommer på estniska domstolar och myndigheter att självständigt agera i utlämningsärendet." Det är alldeles riktigt enligt dagens regelverk. Det jag försöker föreslå är att vi ska ändra dagens regelverk eftersom vi vet att en stor andel människor som lever i Sverige, Storbritannien, Frankrike och alla andra EU-länder, och som flytt innan de blivit medborgare i dessa länder, kommer att känna att de inte kan utnyttja den fria rörligheten inom EU ifall de löper risk att utvisas till det land de flydde från. Det var det som hände Hemo Amedsson. Det var alldeles fel av honom att åka in i ett land med felaktigt visum, men han ska inte behöva löpa risken att utvisas till Turkiet. I sitt svar säger utrikesministern - vilket är alldeles riktigt - att samtliga EU:s medlemsstater är bundna av samma internationella konventioner, det vill säga att man egentligen inte får avvisa eller utvisa en person till ett land där han eller hon riskerar tortyr och förföljelse, till det land som personen flytt från. Det jag efterlyser är att vi ska försöka lösa detta gemensamt så att ingen behöver känna att den risken finns och att vi ska ha regelverk på EU-nivå som säger att en EU-medlemsstat inte får avvisa personer, som ursprungligen fått flyktingstatus eller annat skydd i ett medlemsland, till det land de flytt från. Det rör sig om ganska många människor, Laila Freivalds. Många som lever i Sverige, kurder och andra, skulle vilja ha en tydlig linje i den frågan så att de vågar åka till Estland, Litauen och till framtida nya EU-medlemsstater.
Laila Freivalds (S)

Anf. 26 Laila Freivalds (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jo, jag har uppfattat att Erik Ullenhag vill att dagens regelverk ska ändras. Det enda jag gjorde var att påpeka att det är lämpligt att ta upp den frågan med den minister som ansvarar för regelverket. Jag delar uppfattningen att man ibland ska se över regelverk, och det är möjligt att det här regelverket kan bli bättre. Jag vill emellertid inte gå in på det eftersom det inte är mitt ansvarsområde.
Erik Ullenhag (Fp)

Anf. 27 Erik Ullenhag (Fp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Det må vara hänt att det inte direkt är utrikesministerns ansvarsområde, men utrikesministern är trots allt chef för det departement som har ansvar för migrationsfrågorna i Sverige, och det här rör migrationsfrågor. Jag ska ta upp frågan med justitieministern. Justitieministern är fortfarande densamme, även om det skett stora ommöbleringar i den regering Laila Freivalds sitter i. Justitieministern är samma person som i Calle Jonsson-fallet. Han har ju tidigare inte haft så stora problem att lägga sig i områden som kanske inte riktigt varit hans, såsom situationen för Calle Jonsson. Men jag tar med mig detta, och jag tänker upprepa frågan kanske till utrikesministern, kanske till någon annan. Nu ser jag i alla fall en möjlighet till att regelverket ska ses över. Detta är nämligen ingen liten fråga. Hemo Amedsson är heller inte ensam. Det finns också andra, i och för sig inte från Sverige men från andra länder, som hamnat i samma situation som han. Om jag ska sammanfatta vad utrikesministern sagt i riksdagen i dag, när det gäller den första delen av interpellationen, är det ungefär följande: Regeringen har inte gjort något fel i hanteringen av Dawit Isaak. Den svenska regeringen och det svenska Utrikesdepartementet behandlar samtliga svenska medborgare som hamnar i problem utomlands på samma sätt. Jag ber om ursäkt, utrikesministern, men det är inte min uppfattning av verkligheten. Man har gjort fel i fallet Dawit Isaak. Man ger olika hjälp i första hand beroende på hur starkt medieljuset är. Om något är uppe på mediedagordningen går det betydligt fortare. Om Thomas Bodström kan säga något käckt i Aftonbladet och Expressen om att han tagit upp något med sin grekiska ministerkollega gör han det. Men Dawit Isaak var inte i strålkastarljuset och då gjordes mycket mindre. Det är verkligheten. Det kan vara kul för oppositionen, eftersom man kan påminna om det när valet närmar sig. Det som bekymrar mig är dock det faktum att när man inte säger att man gjorde fel i går kommer man att göra på samma sätt i morgon. Det innebär att nästa gång en svensk medborgare fängslas och får sina mänskliga rättigheter kränkta tycker Sveriges utrikesminister att det är helt okej att det enda man gör på sju månader är att skicka en not till regeringen i Eritrea. Sveriges utrikesminister tycker att det är helt okej att det dröjer två år innan man tar upp frågan på utrikesministernivå, och Sveriges utrikesminister tycker att det är helt okej att man inte sätter starkare press på Eritrea tidigare än vad man gjort. Det gör mig djupt bekymrad.
Mikael Oscarsson (Kd)

Anf. 28 Mikael Oscarsson (Kd)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag lovade att återkomma med en skriftlig fråga om Kifleyesus. Den mannen har verkligen drabbats av ett öde. Det är nu tre år och tre månader sedan han lämnade Uppsala för att besöka sitt hemland, ett hemland som blivit mycket förändrat. Eritrea är ett land som i dag fängslar många kristna och stänger kyrkor. Det är ett land som jag tycker Sverige särskilt bör titta på och agera för när det gäller dels Kifleyesus, dels Dawit Isaak. De är svenska medborgare som fängslats där, och de behöver få uppmärksamhet. Jag tror nämligen att regimen responderar när den ser att de uppmärksammas i sitt hemland. Det gäller både i medierna och också i riksdagen och regeringen. Låt oss se till att det blir en förändring i dessa människors liv, också för deras anhörigas skull.
Laila Freivalds (S)

Anf. 29 Laila Freivalds (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag ser fram emot en skriftlig fråga om det enskilda fall Mikael Oscarsson tar upp så att jag kan svara konkret på det. Vi har som jag tidigare sade en lång rad ärenden som gäller svenska medborgare med eritreansk bakgrund. Ett gemensamt problem för dem är att den eritreanska regeringen anser att vi över huvud taget inte har med saken att göra på grund av att de också är eritreanska medborgare. Det är så de uttrycker sig. Eritrea accepterar inte deras svenska medborgarskap. Det gör det väldigt svårt för oss att komma fram i ärendena. Men vi kommer att fortsätta att hävda vår rätt att skydda svenska medborgare även i Eritrea.

Dokument

den 11 oktober

Interpellation 2004/05:49

 av Erik Ullenhag (fp) till utrikesminister Laila Freivalds om svenska medborgare och Utrikesdepartementets agerande

Den svenske medborgaren Calle Jonsson greps i juli 2001 på den grekiska ön Kos misstänkt för dråpförsök. Calle Jonsson satt länge häktad, men frigavs i februari 2002 mot borgen. När han hösten 2003 kallades till rättegång infann han sig inte eftersom han anser att det inte går att lita på den grekiska rättvisan.

Calle Jonsson fick ett omfattande stöd av Sverige och den svenska regeringen i samband med att han var frihetsberövad. Justitieminister Thomas Bodström tog snart efter frihetsberövandet upp frågan på ministernivå genom samtal med sin grekiske justitieministerkollega i EU:s ministerråd. Innan Calle Jonsson frigavs mot borgen hade Thomas Bodström kontakter med sin grekiska kollega per brev, telefon och genom personliga möten. Samtalen mellan justitieministrarna rörde enligt uppgift behandlingen av Calle Jonsson, de långa häktningstiderna och även viss kritik mot det grekiska rättssystemet.

För svenska medborgare ligger det en stor trygghet i att veta att den svenska staten, genom regeringen och utrikesförvaltningen, kan agera om någon frihetsberövas i utlandet. För Calle Jonsson, precis som för andra som frihetsberövas, var det självklart mycket pressande att sitta inlåst. I synnerhet eftersom han satt häktad så pass lång tid i ett land där han inte förstod språket. Det är klart att det måste inneburit en stor trygghet för Calle Jonsson och hans familj att den svenska regeringen gav honom ett omfattande stöd under frihetsberövandet.

En central fråga i sammanhanget är dock om alla svenskar får ett lika bra stöd och samma uppbackning som den för dråp misstänkta Calle Jonsson fick när han frihetsberövades i Grekland. Tyvärr tyder de exempel som följer nedan att så inte verkar vara fallet.

Dawit Isaak, svensk medborgare sedan 1992, fängslades i Eritrea hösten 2001 för att han verkat som fri journalist i landet. Någon rättegång sedan frihetsberövandet har inte genomförts och enligt den amerikanska pressorganisationen Comittee to Protect Journalists (CPJ) har Isaak sannolikt utsatts för tortyr i fängelset. Trots att Isaak är svensk medborgare, att han fängslats för att han utövat sina mänskliga rättigheter och uppgifter om att han torterats har det svenska Utrikesdepartementet agerat alldeles för lite och alldeles för sent. Först hösten 2003, två år efter frihetsberövandet togs frågan om Isaaks fall upp på ministernivå genom utrikesminister Laila Freivalds. Något särskilt tryck, utöver dialog med den eritrianska regimen, har Sverige inte utsatt Eritrea för.

Svenskkurden Hemo Amedsson, den ende överlevande från en turkisk massaker i början av 80-talet, flydde till Sverige för drygt 20 år sedan. På grund av brott mot visumreglerna greps Hemo Amedsson i Estland i somras. Han satt isolerad i två och en halv månad i en häktescell i Tartufängelset och en estnisk domstol beslutade att utvisa honom till Turkiet på grund av en interpolefterlysning från 1980. Efter att ärendet överförts till den estniske justitieministern togs vissa kontakter från svensk sida. Sedermera beslutade den estniske justitieministern att utlämning till Turkiet inte var möjligt. I svar på en skriftlig fråga den 24 augusti 2004 slog utrikesministern dock fast att "Det ankommer på estniska domstolar och myndigheter att självständigt agera i utlämningsärendet" rörande Hemo Amedsson.

Mehdi Ghezali, från Örebro, greps av amerikanska styrkor i Pakistan nära gränsen till Afghanistan i december 2001. I januari 2002 fördes Ghezali till den amerikanska Guantánamobasen. I juli 2004 släpptes Ghezali och kom åter till Sverige. Någon rättegång gentemot Ghezali under det två och ett halvt år långa frihetsberövandet ägde dock aldrig rum. Den svenska regeringen gjorde visserligen omfattande insatser för att få Mehdi Gezali frisläppt vilket framgår av konstitutionsutskottets granskningsärende från mars 2003 och ärendet har bland annat tagits upp på högsta politiska nivå genom statsminister Göran Persson i samtal med USA:s president George W Bush. Vad som är anmärkningsvärt i Ghezalis fall är dock att det verkar som att det dröjde lång tid innan Sverige satte verkligt tryck på USA och ifrågasatte lagligheten i frihetsberövandet.

Dessa exempel tyder på, även om det endast rör sig om några enstaka fall, att följande slutsatser tyvärr kan dras.

1. Det verkar som om regeringens insatser för en svensk medborgare som råkar illa ut i utlandet är mindre när det rör sig om en svensk med utländsk bakgrund än när det gäller en person med helsvensk bakgrund som Calle Jonsson.

2. Det är ganska uppenbart att regeringens insatser för en svensk som råkar illa ut utomlands står i proportion till hur stor den mediala uppmärksamheten är. Calle Jonssons fall var extremt uppmärksammat redan från dag ett. Såväl Hemo Amedssons som Mehdi Ghezalis fall fick också relativt stor medial uppmärksamhet inledningsvis medan Dawit Isaaks fall till en början knappt bevakades av medierna över huvud taget. I Isaaks fall är det uppenbart att Utrikesdepartementets insatser varit minimala fram till dess att hans öde började uppmärksammas i medierna.

3. Svenskar med utländsk bakgrund, som ursprungligen flytt till Sverige, kan känna en viss oro när de åker till ett annat EU-land för att riskera utvisning till det land de ursprungligen flytt från. Utrikesministerns uttalande om att Sverige inte kunde göra något om estniska myndigheter utvisade flyktingen och den svenske medborgaren Amedsson till Turkiet innebär att EU-medborgare som ursprungligen flytt från sitt hemland i praktiken inte omfattas av den fria rörligheten på samma sätt som andra EU-medborgare. Mot den bakgrunden bör Sverige på EU-nivå ta initiativ till regelförändringar som gör att de som tillerkänts flyktingstatus eller annat skydd av ett EU-land inte ska kunna utvisas till det land de ursprungligen flytt ifrån av något EU-lands myndigheter.

Mot bakgrund av det anförda vill jag ställa följande frågor till utrikesministern.

1. Ämnar utrikesministern vidta några åtgärder med anledning av att det verkar som om Utrikesdepartementets insatser för svenska medborgare som råkat illa ut utomlands är mindre för dem som har utländsk bakgrund och mot bakgrund av att insatserna verkar stå i proportion till vilken medieuppmärksamhet ett enskilt fall får?

2. Är utrikesministern beredd att ta fram en handbok med tydliga rutiner och strategier för hur Utrikesdepartementet ska agera när övergrepp begås mot svenska medborgare i utlandet?

3. Ämnar utrikesministern på sätt som angivits i interpellationen verka för nödvändiga förändringar av EU-regelverket så att den fria rörligheten i praktiken även omfattar de EU-medborgare som ursprungligen flytt till ett EU-land?