Svensk kultur

Herr talman! Runar Filper har frågat mig om jag anser att vi i Sverige saknar en kultur, ett kulturarv, en identitet eller en historia som binder ihop oss. Vidare frågar interpellanten om jag anser att den svenska kulturen särskiljer sig från andra nationers kultur. Slutligen frågar interpellanten om jag kan och vill konkretisera den satsning på kulturarvsfrågor som jag under våren lyft fram.

Jag vill inleda med att tacka Runar Filper för att han ställt dessa frågor till mig, eftersom det ger mig möjlighet att vara tydlig i hur jag ser på det svenska kulturarvets betydelse i samhället.

Regeringens grund för att stödja och främja den kultur och det kulturarv som finns i Sverige är det av riksdagen fastställda målet att kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund och att alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet och att kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling. För att nå detta mål verkar regeringen även för att främja ett levande kulturarv som bevaras, används och utvecklas.

Kulturarvet är ett gemensamt arv, det är under ständig utveckling och formas av människor tillsammans. Regeringens utgångspunkt är att alla har rätt att ta del av och vara med och forma kulturarvet.

Det är otvivelaktigt så att i dagens Sverige, precis som i alla öppna och fria demokratier, är all kultur formad i ett utbyte av olika influenser, vilket är något som även skett genom historien. Kulturell interaktion och kulturellt utbyte har alltid haft en grundläggande betydelse för samhällets utveckling. Människor i Sverige, genom historien och i dag, har formats i mötet mellan kulturella intryck från olika håll, vilket innebär att en människa inte tillhör en, och endast en, kultur. Vi tillhör alla flera kulturer samtidigt.

Avslutningsvis vill jag informera om att under hösten inleds ett arbete med kulturarvsfrågor med en bred ansats som utgår från pågående utredningar och uppdrag. Avsikten är att utforma en framtida statlig kulturarvspolitik som tar som utgångspunkt att kulturarvet är en gemensam resurs, som är under ständig utveckling och formas av alla människor tillsammans, och som alla människor på lika villkor ska ha rätt att ta del av oavsett bakgrund.

Herr talman! Jag ska börja med att tacka kultur- och demokratiministern för svaret. Dessvärre tycker jag att det är otydligt och otillräckligt som svar på mina frågor om att definiera betydelsen av just svensk kultur, vilket var min fråga.

Ministern beskriver kulturers framväxt och livscykel mer än att sätta fingret på svensk kultur - den kultur som odlats och vuxit fram inom vår nations gränser. Någonstans är det självklart för oss alla att kultur är något dynamiskt, som ministern säger - organiskt, ständigt i förändring. Jag förstår att det är svårt att definiera svensk kultur. För oss som har vuxit upp här är det intuitivt - en känsla som kanske inte ens kan eller behöver beskrivas.

Ett språk är föränderligt och organiskt, men det finns en tydlig benämning på de ljud som vi i Sverige oftast använder oss av för att kommunicera: det svenska språket. Likaväl som ministern har en uppfattning om vad svenska språket är bör hon ha en uppfattning om vad svensk kultur är. Ministern bör i sin ställning ha en mer intuitiv känsla och kanske kunna uttrycka att det finns en säregen svensk kultur, skild från andra kulturer, eller att hon inte ser någon svensk kultur skild från övriga länders. Precis som vi ville göra det svenska språket till ett officiellt språk vill vi att svensk kultur ska ha en mer officiell status och vara mer förankrad i svensk debatt, myndigheter med mera.

Det finns fler kulturer, som ministern säger, kulturer i det oändliga omkring oss. Alla familjer har sin kultur och sina familjetraditioner som särskiljer just den familjen. Varje företag, varje idrottsförening, varje jaktlag och till och med varje politiskt parti har en egen intern kultur. Det är viktigt för en organisations och ett lands överlevnad och styre att veta vad man är och kunna samlas kring någonting för att hålla ihop. Det är viktigt att förstå vilken kulturell sfär man befinner sig i för att effektivt kunna kommunicera och samarbeta med andra.

Ministern pratar om kulturen som dynamisk, utmanande och obunden. Det gäller såklart samtidskulturen, men det var inte det som min frågeställning rörde vid. Hon berör inte kulturarvet och identiteten, som mina egentliga frågeställningar gällde. Skulle månghundraåriga kyrkobyggnader och det kristna kulturarv som är så stort och mäktigt vara under ständig utveckling? Det får ju stöd för att bevaras, ett av de största statliga anslagen från din egen regering, ministern. Hur menar du att detta ska beskrivas som en dynamisk kraft?

Vad gäller avsaknaden av ett konkret och tydligt svar om vad satsningen på kulturarvet innehåller förstår jag att det tar tid, eftersom ministern ändå inte kan definiera vad svensk kultur är. Nödvändigt är att regeringen har eller sätter upp ett ramverk för svensk kultur. Det är viktigt att det finns en definition på kulturbegreppet.

Arbetet med kulturarvsfrågor borde kräva en grund att utgå från om man över huvud taget har ambitionen att bevara det svenska kulturarvet. Eftersom jag tycker att jag fick ett svagt och otydligt svar frågar jag ministern igen: Finns det en svensk kultur eller inte i dina ögon? Vilka satsningar vill du göra vad gäller kulturarvet i mer konkret form?

Herr talman! Riksdagsledamot Filper frågade om grunden att utgå från, och här kommer den: Det finns en svensk kultur, och den lever och frodas som aldrig förr. Tro mig, det är ett sant privilegium att få vara kultur- och demokratiminister och varje dag få arbeta hårt för främjandet av svensk kultur och för att alla ska få ta del av den och vara delaktiga.

Men svensk kultur är till sin natur mångfasetterad, föränderlig och därmed ytterst svårdefinierbar. Det är det här som är det svåra men så viktiga att förstå. Kulturen har, precis som riksdagsledamoten säger, genom historien formats av människor tillsammans. Den har stötts och blötts i samspel med andra kulturer, och den fortsätter att göra så än i dag. Till och med våra fantastiska gamla kyrkor fortsätter att utvecklas och stötas och blötas, även om de kanske i fysisk form har stått i flera hundra år. Det är ett levande kulturarv.

En stark och kraftfull kultur, som den svenska, är aldrig färdigutvecklad. En stark kultur får aldrig stå still, får aldrig sluta röra sig. Det måste vara en ständig process och rörelse. Det är definitionen av en levande och stark kultur. Så är det i Sverige, och så är det i vår omvärld. Vår svenska gemensamma kultur är, precis som riksdagsledamoten sa, ett sätt att tänka, leva och umgås, och det här förändras och rör på sig fram och tillbaka i långa och stora vågor eller cirklar.

Jag är och har alltid varit väldigt tacksam över att jag lever i ett samhälle och i ett Sverige där kulturen hela tiden utvecklas i den riktning dit fria individer tar den. Alternativen till detta skrämmer. Samhällen som sluter sig från omvärlden stagnerar snabbt - kulturellt, men också socialt och ekonomiskt. Samhällen som försöker definiera och sätta ramar för vad som är kultur utifrån en särskild tidpunkt vid ett förutbestämt stadium, för evigt oföränderligt, kommer snart att befinna sig i kulturell stagnation. Människor kommer inte att känna sig delaktiga.

Samhällen som utifrån politiska traktat och storslagna visioner försöker tvinga in kulturen i snäva ramar begår ett fruktansvärt misstag. Historien har visat vilka konsekvenser det får: exkludering, stigmatisering och förföljelse. Idén om en kultur fastnaglad vid en speciell tidpunkt eller i en speciell form definierad av politiker är för mig fullständigt fel, farlig och helt främmande. Sådana resonemang som ramar in och avgränsar kulturen har inget stöd - inte i historien och inte i vetenskapen. För mig är kultur som inte är fri detsamma som meningslös kultur.

Herr talman! Jag tackar kultur- och demokratiministern för det svaret. Det gläder mig att hon säger att det finns en kraftfull svensk kultur. Att det finns en svensk kultur var ett av de svar som jag efterlyste från kulturministern.

Men det kan ändå inte ha undgått dig, kultur- och demokratiministern, att det pågår ett förnekande av svensk kultur i vårt land, att det är tabu att nämna begreppen svenskhet och svensk kultur. Ett sådant förnekande kanske inte du är kvinna att göra, men det finns väldigt många som gör det. Låt mig exemplifiera! Jag var på landstingsfullmäktiges budgetdebatt om kulturpolitiken i Värmland. I sådana debatter går framför allt vänsterfolk i taket när man berör svensk kultur och svenskhet. Det har inte bara hänt en gång, utan det hände såväl 2012, 2013 och 2014 som 2015. Det socialdemokratiska landstingsrådet förfasade sig över hur man kan ta ord som "svensk kultur" och "svenskhet" i sin mun. Skrämmande, ovärdigt, en skam för denna församling! Så lät det.

Herman Lindqvist, ni vet, Sveriges mest kände historiker, mannen bakom Hermans historia, hade en artikel i Aftonbladet på nationaldagen den 6 juni i år. Han skriver: "Bara ordet nationaldag sänder kalla kårar av rysningar genom delar av den svenska vänstern. Ord som fosterland får mången att treva efter spypåsen. De borde söka hjälp. De som ryser och kräks." Hur ser kultur- och demokratiministern på denna vämjelse över vår älskade nation och kultur, över vårt älskade fosterland, den vämjelse som Herman Lindqvist beskrev och som jag beskrev genom exemplet med det socialdemokratiska landstingsrådet?

Språket är ett exempel på en företeelse som tar till sig impulser från andra länder, här i form av låneord och andra ord som försvenskas. Ingen påstår i dag att vi inte skulle ha ett svenskt språk. Ingen förnekar att svenskan existerar. Ingen ifrågasätter om jag verkligen talar svenska om jag säger garderob, soffa, toalett eller parfym. I lika hög grad borde det gälla även den egna kulturen, den särart som förmedlas från en generation till en annan och som majoritetsbefolkningen växt upp med. Det är väldigt svårt för mig att begripa den avsky för just orden svensk kultur och svenskhet som många kulturpersonligheter och ledande politiker kommer med.

Vårt kulturarv skiljer sig på ett avgörande sätt från samtidskulturen genom det faktum att de som en gång har skapat och burit de olika kulturyttringarna är döda i de flesta fall. Till skillnad från samtidskulturen kan äldre kulturyttringar inte skyddas, spridas och levandegöras på samma sätt av sina skapare. Det gör enligt vår mening att samhällets ansvar för denna del av kulturen är än viktigare. Det håller säkert ministern med om.

De unika och olikartade identiteter som mänsklighetens olika folk och folkgrupper uppvisar är betingade av deras respektive kulturer. All världens kulturer är mänsklighetens gemensamma arv och bör erkännas och skyddas till allas gagn. Håller ministern med, till exempel om det sista jag sa?

Herr talman! Riksdagsledamot Filper, det finns en svensk kultur, och det finns ett svenskt kulturarv. Och det gemensamma kulturarvet ska bevaras för eftervärlden. Det råder ingen och det får inte råda någon som helst tvekan om det. Det ska bevaras för eftervärlden.

Jag förutsätter att riksdagsledamoten känner till att ett av de av riksdagen fastställda kulturpolitiska målen som ska genomsyra all kulturpolitik handlar om just det. Vi ska värna kulturarvet och göra det tillgängligt för alla människor. Det är ett mål, antaget här.

Men kulturen kan aldrig cementeras vid ett enskilt ögonblick, vilket jag också sa tidigare. Om den gör det är det lika med död och förruttnelse. Kultur måste leva! Det är en process, en ständig process, oss människor emellan. Därför är det viktigt att alla människor får möjlighet att påverka och vara med och forma dagens kultur och framtidens kulturarv, som då ger en rättvisare och mer frodig bild av vår historia. Regeringens politik för kulturarvet är på det sättet både bevarande och progressiv.

Låt mig också kommentera det här med politikers och andra opinionsbildares citat som riksdagsledamoten för fram. Det finns en svensk kultur. Det finns ett svenskt kulturarv. Just därför antog riksdagen 2009 nya kulturpolitiska mål. Det står svart på vitt att kulturarvet ska främjas, bevaras och utvecklas.

Eftersom vi har oerhört tydliga kulturpolitiska mål, antagna av riksdagen, har flera av våra tyngsta myndigheter som huvudsaklig uppgift att bevara och tillgängliggöra det svenska kulturarvet. Och just eftersom ett levande och växande svenskt kulturarv och svensk kultur är så viktigt finns det mängder med statliga måldokument, formulerade av politiker, som innehåller målsättningar om kulturarvets bevarande.

Jag hoppas att det inte råder några som helst tveksamheter eller finns någon som helst oro hos riksdagsledamoten när det gäller att allt det här görs just därför att den svenska kulturen och det svenska kulturarvet, som är i en ständig process och skapas i möten mellan människor, är viktiga för regeringen.

Herr talman! Tack för svaret, ministern!

Jag är själv uppvuxen på landsbygden och anser att kulturen och traditionerna är som mest levande på landsbygden och landsorterna. Det är där som det immateriella kulturarvet bevaras i större utsträckning. Där har gångna tiders seder och bruk överlevt bättre än i till exempel städerna. Enligt min mening är kulturen och traditionerna som mest levande på landsbygden och landsorterna.

Ministerns Sverige ser garanterat inte ut som mitt Sverige. Landsbygdsservice är A och O om man vill bo på landsbygden, med den livskvalitet som det innebär. Ministerns parti för kanske en annan politik som ödelägger landsbygden mer än mitt parti önskar.

Det vore i mina ögon ett dråpslag mot svensk kultur och landsbygd om ministerns idéer om vårt lands kultur ändock finge slå rot i det svenska samhället. Det är oerhört viktigt att det satsas pengar på de organisationer, myndigheter, verksamheter och föreningar som vill bevara det immateriella kulturarvet som finns och lever på landsbygden. Det är jätteviktigt. Och det satsar Sverigedemokraterna betydligt mer på än andra partier gör.

Kollektiva minnen, gemensamma myter, högtider, seder och bruk är grundförutsättningar för att ett samhälle ska kunna hålla samman de värderingarna i förlängningen. Att värna det svenska kulturarvet är också att visa respekt för tidigare generationer, att minnas vad de har åstadkommit.

Herr talman! I denna interpellationsdebatt har jag velat klargöra att kulturen är till sin natur mångfasetterad, självständig och svårdefinierbar och just därför även svårförutsägbar. Kultur är som människans väsen, som människans språk. Den formas av oss tillsammans. Den är svår att fånga men ännu svårare att styra, vilket är underbart.

För Sveriges regering, liksom för alla regeringar i fria och demokratiska stater, är det precis så det ska vara. Jag kommer därför aldrig att stå i talarstolen i Sveriges riksdag och diktera vad som är svensk kultur och vad som inte är det. Det är viktigt, eftersom kulturen handlar om livet självt och hur det tar sig uttryck. Det är inte upp till statsråd och inte heller till ledamöter av Sveriges riksdag att diktera villkoren för människors sätt att leva.

Min bestämda övertygelse är att kulturen ska vara självständig, fri och i ständig utveckling. Varje försök att utifrån politiska visioner styra kulturen är kännetecknande för totalitära stater och slutar oundvikligen i katastrof.

Det är möjligt att Sverigedemokraterna har en annan uppfattning om den saken. I Sverigedemokraternas Sverige är det kanske politikerna som styr kulturen och därmed dikterar villkoren för människors sätt att leva. Kanske ska även konsten styras utifrån Sverigedemokraternas politiska visioner.

Jag är väldigt stolt över att vara en del av en regering som driver en kulturpolitik med friheten och demokratin som utgångspunkt.

Överläggningen var härmed avslutad.