Stödet till diktaturens Iran

Fru talman! Ärade ledamöter! Sofia Damm har frågat mig vilka resultat jag anser att Sverige har uppnått med den strukturerade politiska dialogen med Iran, hur dialogen med den iranska regimen ser ut sedan protesterna mot densamma brutit ut i landet samt om jag har för avsikt att offentligt fördöma den iranska regimens agerande mot dem som nu reser sig för att protestera mot förtrycket. Markus Wiechel har frågat varför jag och regeringen är så passiva när det gäller de protester som i skrivande stund sker i Iran, om jag anser att det är fel att stödja frihetskämparna i landet, om jag är säker på att det svenska förhållningssättet gentemot Iran inte spär på förtrycket mot det iranska folket, på vilket sätt jag och den svenska regeringen står upp för kvinnors grundläggande fri- och rättigheter och hur regeringen stöder de modiga kvinnor som stolt trotsar slöjtvånget i landet. Vidare har Markus Wiechel frågat på vilket sätt jag och regeringen avser att arbeta för att stärka iraniers frihet och demokrati i landet och hur regeringens nuvarande relationer till den iranska regimen ser ut samt om jag och regeringen anser att det är rimligt att legitimera den bild som ges av Irans allierade, såsom Vladimir Putins Ryssland eller Bashar al-Asads Syrien, eller om regeringen avser att ge Irans oppositionella möjlighet att göra sina röster hörda. Jag väljer att besvara dessa två interpellationer i ett sammanhang.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Regeringen har nära följt den oroväckande utvecklingen i Iran, inklusive genom den svenska ambassaden i Teheran. Mänskliga rättigheter, däribland yttrandefriheten och rätten att demonstrera, måste respekteras. De iranska myndigheternas agerande, bland annat i form av massarresteringar och begränsningar av internet, är därför djupt oroväckande.

Jag har vid flera tillfällen tydligt uttryckt att det våld som riktats mot fredliga demonstranter är oacceptabelt och att ytterligare våld måste undvikas, något Sverige var bland de första att uttrycka offentligt. Sverige framförde också detta i FN:s säkerhetsråd den 5 januari. EU gjorde ett gemensamt uttalande med samma tydliga innebörd den 2 januari.

Situationen för mänskliga rättigheter i Iran är allvarlig. UD:s rapport om mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer i Iran från 2017 beskriver ingående de problem som finns. Regeringen är djupt oroad över situationen för mänskliga rättigheter i Iran, inklusive användningen av dödsstraff, förtryck av bland annat kvinnor och flickor samt bristande fackliga rättigheter. Ingen flicka eller kvinna ska tvingas att klä sig på ett sätt som hon inte vill.

Frågor om skyddet av och respekten för mänskliga rättigheter är centrala i Sveriges relation med Iran. Regeringen fortsätter att ta upp och försöka påverka situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran. Vi arbetar löpande med dessa frågor i FN, genom EU och i våra bilaterala kontakter med iranska företrädare. Hittills har två dialoger genomförts mellan kabinettssekreteraren och hennes iranska motpart. Vid mötena har svenska budskap framförts, inklusive om mänskliga rättigheter, regional utveckling och bilaterala frågor.

Den strukturerade politiska dialogen med Iran är en del i det arbetet. Dialogen syftar till att på minister- eller statssekreterarnivå diskutera viktiga bilaterala frågor, där mänskliga rättigheter självklart är en central del. Regeringen kommer fortsatt att aktivt driva frågor om mänskliga rättigheter i Iran i alla de forum som står till vårt förfogande.

Fru talman! För exakt ett år sedan hölls en interpellationsdebatt i denna kammare på samma tema som i dag, Sveriges relation till Iran.

Anledningen till att jag initierade den debatten var att handelssanktionerna mot Iran hade hävts, och det hade minst sagt gått skytteltrafik mellan det svenska Regeringskansliet och regimen i Teheran. Näringsminister Mikael Damberg, energiminister Ibrahim Baylan, sjukvårdsminister Gabriel Wikström och kabinettssekreterare Annika Söder hade alla hunnit besöka Iran på ganska kort tid. Kort efter vår debatt skulle den nya relationen krönas med statsminister Stefan Löfvens resa till Teheran för att möta president Hassan Rohani.

Sverige hade inlett en så kallad strukturerad politisk dialog med Iran, och jag ville veta varför den feministiska regeringen så högt prioriterade relationen till en av världens mest kvinnofientliga regimer. Jag ville veta vad vi hoppades få ut av ett sådant partnerskap.

Jag ville veta om Sverige under dialogen skulle söka samråd med oppositionella grupper i Iran. Jag ville veta om man skulle vända sig till exiliranier här i Sverige som kämpar för mänskliga rättigheter och själva aldrig kan komma till tals med den iranska regimen. Jag ville försäkra mig om att den strukturerade politiska dialogen inte skulle komma att ersätta en offentligt uttalad kritik.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Utrikesministern gav då inga konkreta svar. Min förhoppning är att det blir annorlunda i dag. Det har gått ett år, och det är fullt rimligt att utvärdera vad den strukturerade politiska dialogen har gett för resultat.

Sedan slutet av december ser vi de största protesterna i Iran på väldigt länge. Inledningsvis handlade demonstrationerna om levnadsförhållandena i landet och om en försämrad ekonomisk situation. Man skulle ju kunna tänka sig att i takt med att sanktionerna mot landet hävdes och stora handelsavtal slöts skulle de ekonomiska förbättringarna också komma befolkningen till del. Men låt oss påminna oss om att den iranska regimen har mycket stora maktambitioner i regionen. Det är dyrt att hålla terrororganisationer som Hamas och Hizbullah under armarna. Kriget i Jemen kostar pengar, likaså stödet till Asad i Syrien och till Iraks shiamuslimska styre.

Men de protester vi har sett handlar också om något annat, om en längtan efter frihet från förtryck. Vi har sett kvinnor som i protest kastat av sig slöjan. Men i stället för att besvara protesterna med reformer valde den iranska regimen att, som vi alla vet, brutalt slå ned demonstrationerna, så till den grad att många människor också har fått sätta livet till. Det handlar om människor som tagit mod till sig och stått upp mot förtrycket.

De människor som nu står upp mot förtrycket möts inte bara av det brutala våldet från regimen. De möts också av omvärldens återhållsamma uttalanden.

Jag vill påminna om vad utrikesministern bedyrade i debatten för ett år sedan: "Oavsett vilket format vår dialog sker i ligger regeringens engagemang för mänskliga rättigheter i Iran fast, och de svenska budskapen ändras inte. Vi har en tradition av att vara tydliga när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Detta ska genomsyra vår dialog, oberoende av mötesformen."

Anser utrikesministern att Sverige har visat en tydlig linje gentemot den regim som så brutalt slagit ned de människor som nu gått ut på gatorna för att stå upp mot orättvisor och förtryck? Anser utrikesministern att Sverige visat ett tydligt stöd för de modiga kvinnor och män som demonstrerar för frihet och demokrati i Iran?

Fru talman! Jag börjar med att tacka utrikesministern för svaret på interpellationen, även om jag anser att flera av frågorna inte är besvarade.

De omfattande protesterna i Iran påbörjades den 28 december förra året. De spred sig snabbt över hela landet. Jag är övertygad om att vi är många som har följt detta på sociala medier som Twitter och så vidare. Men vi är säkert också många som imponeras av det mod som det iranska folket har visat och den styrka de har. De är beredda att offra precis allt - karriär, liv och hälsa - för att säga sitt om den brutala diktaturen.

Vi vet i dag att tusentals människor har gripits av regimen och att många har fått sätta livet till eller blivit skadade. Samtidigt som detta skedde var det nära nog knäpptyst från den svenska regeringens sida. Först den 31 december skrev utrikesministern en tweet: Följer demonstrationerna i Iran. Viktigt att ytterligare våld undviks. Mötesfrihet är en grundläggande mänsklig rättighet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det jag undrar är om detta är det enda som utrikesministern eller regeringen har att säga när sådant här händer. Det var nära nog knäpptyst från regeringen och UD, och än i dag är det förhållandevis tyst därifrån.

Fru talman! Detta agerande, eller snarare denna brist på agerande, är talande för den inkonsekvens som tyvärr präglar svensk utrikespolitik i dag. Diverse uttalanden har gjort att man verkligen undrar vad regeringen tycker i de här frågorna. Man har på senare tid pressats att yttra något kritiskt gentemot regimen, men att det inte kom direkt från regeringen, utan press utifrån, är skamligt.

Likaså är det oroväckande att regeringsföreträdare springer Irans och dess allierades ärenden när man hela tiden riktar fokus på att protesterna främst handlar om de ekonomiska förutsättningarna i landet. Detta skulle man nästan kunna se som ett indirekt angrepp mot de sanktioner som riktas mot Iran.

Jag undrar om det är därför som massorna i Iran skanderar: Ned med Khamenei! Ned med Rohani! Ned med diktaturen! Jag tror inte det. Jag är övertygad om att så inte är fallet.

Fru talman! I en intervju sa utrikesministern följande: Vad ska hända om andra länder säger att demonstranter på våra gator har rätt?

Det är ett häpnadsväckande citat. Det står mellan frihetssökande medborgare och en brutal diktatur. Varför ska det vara så svårt för företrädare för den självutnämnda humanistiska stormakten att faktiskt ge det iranska folket sitt tydliga stöd? Det handlar om att vi står bakom deras självklara rätt till fundamentala mänskliga rättigheter.

Demonstrationerna i Iran är mycket oorganiserade. Regimen har dessutom hotat att fullkomligt krossa protesterna om de fortsätter. Redan nu vet vi att människor fängslas, dödas, arresteras och riskerar hälsan.

Vi kan blicka tillbaka till 2009 och de senaste protesterna. Då blev de också brutalt nedslagna. I dag finns det lite stöd inom den iranska samhällseliten för dessa protester. Just därför är det extra viktigt att det finns ett enat stöd utifrån, ett politiskt internationellt stöd, för demonstranterna. År 2009 kallades Irans ambassadör upp till UD i Sverige. Det har inte skett i dag, och man avser inte att göra så.

Fru talman! Det finns mycket mer jag vill säga. Jag får återkomma.

Fru talman! Jag har varit mycket tydlig i min kritik om hur Iran har bemött dessa demonstrationer. Jag var den första av EU:s utrikesministrar som uttalade mig över huvud taget. Jag har vid upprepade tillfällen fördömt det våld som har brukats - i intervjuer och i uttalanden. Jag uttryckte tidigt och offentligt att det är oacceptabelt att våld mot fredliga demonstranter används och att det måste upphöra.

Ingen kan tvivla på var Sveriges regering står i denna fråga. Sverige är dessutom ett av två länder som har gjort rapporter om situationen vad gäller mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer i Iran. Vår kritik har hörts och noterats i Iran. Dessutom har vi framfört våra synpunkter direkt till iranska företrädare, såväl i Stockholm som i Teheran. Och vi fortsätter att vara tydliga med våra åsikter i den frågan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är särskilt viktigt att de som är ansvariga för detta våld ställs till svars och att personer som har frihetsberövats i samband med demonstrationerna får en rättvis behandling i enlighet med rättsstatens principer.

Svaret på Sofia Damms frågor är ja. Vi har ingen annan synpunkt än den som ni framför när det gäller hur vi låter oss imponeras av modet hos de människor som öppet protesterar och som gör det trots att de vet att det är risk för att våld används av regimen.

Det är klart att det är väldigt viktigt att upprätthålla en dialog. När vi kritiseras för detta tänker jag ofta: Vad är alternativet? Det var många år av isolering. Det gav ingen förbättring av situationen i landet. Det är otroligt viktigt att vi också med kärnavtalet som bas ser till att vi direkt kan framföra den här kritiken. Det är också viktigt att lyssna på alla de iranier som bor i Sverige, som har mycket att lära oss och som har många synpunkter på vägen framåt för sitt ursprungsland.

Det är klart att vi fortsatt måste se vad som händer. Vi vet att fundamentalistiska krafter strider mot de mer reformvänliga i Iran. Därför är det viktigt hur vi balanserar och hur vi använder alla dessa kontakter, så att vi faktiskt hjälper dem som vill reformera och som vill ta steg framåt.

Men vi delar frustrationen över bristen på framsteg. Inte ens på ett år tror vi att vi ska kunna åstadkomma alla de nödvändiga förändringarna i Iran. Det kommer att ta tid. Men det är på det här sättet vi måste gå framåt - genom att stödja dem som vågar stå upp och framföra sina åsikter och genom att hävda principerna om demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och rättsstaten. Jag ser inte att alternativet skulle vara att säga: Nu ska vi stänga dessa kontakter. Vi ska inte vara engagerade i en dialog.

Jag tror att detta är vägen framåt. Myndigheterna och regeringen måste också visa för vanliga människor att det kommer ut fördelar av den situation som landet befinner sig i och av att man har hävt många av sanktionerna. Det måste komma människor överallt till del, och detta måste ske i form av mänskliga rättigheter.

Fru talman! Tack, utrikesministern, för svaret! Jag håller dock inte riktigt med. Jag tycker inte att utrikesministern har varit tillräckligt tydlig.

Utrikesministern kallade till en pressträff. Det var inte för att fördöma regimen eller för att med kraft verkligen stå upp för dem som kämpar mot förtrycket, utan det var för att säga att det var oacceptabelt och man noggrant följer utvecklingen. Jag anser att man hade kunnat vara betydligt mer kraftfull än så.

EU:s höga representant och även utrikesministern har uttalat sig om att alla parter ska avhålla sig från våld. Jag tycker inte att det är att kraftfullt stå upp för vad som är rätt, och jag anser inte att det är tydligt. Att inte kunna fördöma den iranska regimens våldsanvändning är inte att vara tydlig. Att göra en jämförelse med hur det skulle vara om andra länder skulle lägga sig i demonstrationer i Sverige är inte att vara tydlig. Att motsätta sig att frågan om Iran tas upp på agendan i FN:s säkerhetsråd är inte heller att vara särskilt tydlig.

Det är inte bara detta agerande som är otydligt. Jag tycker faktiskt att hela den strukturerade politiska dialogen har varit ganska otydlig.

Jag förstår att det var svårt att ge mig svar för ett år sedan när jag främst kom med farhågor. Men det har gått ett år. Jag tycker att det är lite svårt att se vilka de centrala frågorna har varit, som vi har kunnat diskutera via den strukturerade dialogen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

För ett år sedan svarade utrikesministern: Syftet med den strukturerade dialogen är att på minister- eller statssekreterarnivå på ett samlat sätt kunna diskutera bilaterala frågor som ett komplement till de kontakter som redan sker. Skillnaden jämfört med bilaterala möten - vilket politiskt språk det plötsligt blev - är således främst att dessa möten ska ske återkommande och på ett mer strukturerat sätt följa upp centrala frågor.

Det är detta jag menar. Man har denna dialog. Det ska vara strukturerat, och man ska kunna följa utvecklingen i frågor. Då måste man ha en tydlig målsättning och veta vilka de centrala frågorna och budskapen är. I svaret säger Margot Wallström: Det är självklart så att vi för fram de svenska budskapen. Vilka är de svenska budskapen egentligen? Har den utveckling som vi har sett i Iran fått konsekvenser för dialogen på något sätt?

Regional utveckling nämndes. Det är en utveckling som Iran gärna vill ta del av. Hur känner vi att vi kan samverka just när det gäller Irans maktambitioner i regionen?

Återigen: Sverige har inte slutit ett avtal med vilket land som helst. Det är ett avtal med ett land som prioriterar krig framför frihet för den egna befolkningen och som undantränger de mest basala fri- och rättigheterna för sitt eget folk.

Jag vill att vi ska försöka vara lite mer tydliga kring vilka de centrala frågorna är, som Sverige faktiskt har ett fortlöpande samarbete kring.

Fru talman! Jag instämmer med Sofia Damm. Jag tycker verkligen inte att Sveriges regering har varit tydlig. Dessutom har man inte varit tydlig när det gäller ett ställningstagande för demonstranterna. När USA föreslog att detta skulle tas upp i FN:s säkerhetsråd - det kan vi ta som exempel - var Sverige emot. Det är väldigt märkligt. Man är nämligen inte emot att ta upp vissa andra för ministern och för Sverige väldigt viktiga frågor i säkerhetsrådet. Vi kan ta USA:s, sedan 22 år tillbaka, aviserade flytt av sin ambassad till Jerusalem som exempel. Det var tydligen väldigt viktigt att kunna ta upp det i säkerhetsrådet. Men det är inte viktigt när det är massiva folkliga protester i Iran. Det är väldigt märkligt, skulle jag vilja säga.

När vi tittar på den så kallade feministiska utrikespolitiken ser vi också ett märkligt agerande från regeringens sida. Det finns kvinnor som stolt trotsar slöjtvånget, bland andra en kvinna som gjorde sig känd för detta och som har blivit en symbol för protesterna. Hon är en stark kvinna, som jag fullt respekterar och ser upp till. Hon tog av sig slöjan - det sägs nu att hon är gripen. Det finns säkert flera andra liknande historier som vi inte har hört om.

Samtidigt som detta sker är det knäpptyst från regeringens sida gällande det omfattande kvinnoförtryck som finns i detta land. Man har i stället, som jag nämnde tidigare, fokuserat mycket på att lyfta upp den socioekonomiska situationen i landet, till exempel gällande arbetslöshet, och diskuterat att protesterna började med en protest mot ekonomin.

Visst - det är också en del av protesterna. Men om man nu önskar vara en feministisk regering kan jag tycka att det är väldigt märkligt att man inte säger mer om det omfattande kvinnoförtrycket.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag vill återgå till det citat från Margot Wallström som jag nämnde tidigare, som indirekt var ett besked om att man inte skulle stödja demonstranterna i Iran - det var i alla fall så jag och många andra tolkade det.

Anta att Sverige var en brutal muslimsk teokrati och styrdes av en regim som förtryckte människor på basis av deras politiska uppfattning eller religiösa övertygelse eller för att de var homosexuella och som av dessa skäl hängde människor från lyftkranar.

Anta att Sverige styrdes av en regim som skulle tvinga kvinnor att bära slöja och underkasta sig män. Skulle inte utrikesministern då önska att omvärlden högt och tydligt gick ut och deklarerade att man ansåg att detta var fel?

Eller är det så att utrikesministern är nöjd med de samtal som har förts med regimen? Med tanke på hur länge man har haft en dialog med denna regim tycks det inte ha gett några positiva resultat.

När det gäller frågan om att kalla upp ambassadören till UD skedde detta 2009. Även denna regering har gjort det, bland annat med Turkiets ambassadör. Varför kan man inte göra det nu med Irans ambassadör? Varför är detta inte tillräckligt viktigt för att man ska kalla upp Irans ambassadör och tydligt markera, till förmån för såväl exiliranier som iranier på plats, som nu stolt protesterar mot den brutala regimen?

Fru talman! Så bra att jag kan reda ut några saker!

För det första är det inte så att vi har motsatt oss att detta tas upp i säkerhetsrådet. Det är precis tvärtom - vi tycker att det är viktigt att man använder säkerhetsrådet och att man gör det i de olika format som säkerhetsrådet har för att verkligen gynna de reformvänliga krafterna. Det ska inte ske på ett sätt som gör att detta blir någonting som slår tillbaka, utan det ska ske på rätt sätt.

Jag har aldrig sagt att detta inte skulle tas upp i säkerhetsrådet. Vi har däremot resonerat om hur vi ska göra för att få bästa resultat och för att säkerhetsrådet med kraft ska kunna markera mot våldet och fördöma det samtidigt som man även fortsättningsvis kan få stöd för dem som vill förändra Iran i rätt riktning, i stället för att bara få ett veto som gör det omöjligt att fortsätta att resonera om detta i säkerhetsrådet.

Jag har aldrig sagt att detta inte ska tas upp i säkerhetsrådet. Det gällde i stället till stor del hur vi skulle göra det så att vi - som vanligt - skulle få ett gott resultat och en stark markering från säkerhetsrådet.

För det andra har jag fördömt våldet. Jag har gjort det i intervjuer, och jag fortsätter att göra det.

Jag tycker att det ibland handlar om vad som är alternativet. Det är klart att MR-situationen i Iran är mycket allvarlig. Vi har som få länder beskrivit detta och framfört det. Vi har naturligtvis både här i Stockholm och i Teheran talat direkt med företrädarna. Ambassadören har också varit på UD här i Stockholm. Det är klart att vi ser till att framföra dessa synpunkter direkt till alla ansvariga.

Etniska och religiösa minoriteter, oppositionella och fackliga företrädare är alla hårt utsatta. Regeringen har varit mycket tydlig i dessa frågor. Vår rapport beskriver utförligt de allvarliga brister som vi ser. I dialogen är detta till just för att vi ska kunna påtala dessa brister.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi har, som ni vet, ett mycket gott underlag i riksdagen med dessa rapporter. För att vi ska kunna ta upp dessa rapporter och kunna tala direkt med dem och framföra våra synpunkter måste vi ha en strukturerad dialog. Eller är alternativet att säga att vi inte ska ha det? Hur tror ni då att vi ska kunna lyckas?

Vi menar att det är genom utbyte och engagemang i kombination med tydliga budskap som vi kan bidra till en positiv utveckling. Samtidigt får vi inte vara naiva, utan vi måste vara realistiska i fråga om hur mycket vi kan åstadkomma på ett år när det gäller en regim som har haft denna ledning under så lång tid.

Vi behöver föra en dialog också med länder som vi inte i alla avseenden är överens med. Det är mot denna bakgrund som engagemanget med Iran bör ses.

Regeringens politik, inklusive politiken om mänskliga rättigheter, ingår i alla frågor och genomsyrar den politiska dialogen med Iran. Detta uttrycks också i det gemensamma uttalande som utrikesminister Zarif och jag undertecknade i juni 2016 och som initierade denna dialog. Där ingår mänskliga rättigheter som en särskild fråga, i linje med regeringens prioriteringar.

I övrigt försöker vi att hitta praktiska vägar framåt där vi kan samarbeta och där vi får samarbeta, med tanke på de restriktioner som finns.

Tydligheten har funnits där, även om alla - kanske av politiska skäl - inte vill registrera detta. Det här är regeringens politik, och jag upprepar den gärna här i riksdagen i dag.

Fru talman! Tack, Margot Wallström, för denna viktiga debatt!

Jag tror ändå att vi behöver en viss ärlighet i debatten. Nog är det väl så att omvärlden har varit förvånande tyst när det gäller situationen i Iran?

Detta är av känslig karaktär, och jag inser att det finns många svårigheter med att ha dialog och öppenhet, handelsavtal och kärnteknikavtal med en regim som Iran, för det är inte vilket land som helst.

Jag vill inte att vi ska stänga dörren. Jag vill att man ska ha dialog. Men jag vill försäkra mig om att man inte har dialogen för syns skull utan för att den gör nytta för de människor som lider under det fruktansvärda förtrycket i Iran.

Utrikesministern har talat om EU och FN och om hur viktigt detta är. Jag tycker att det tog lång tid innan Mogherini uttalade sig om protesterna, och det var ett vagt uttalande när det väl kom. Det spelar ingen roll hur många gånger man läser det - det går inte att tolka på något annat sätt. Det var återhållsamt i sin kritik och nästan likställde demonstranternas krav på frihet med den förtryckande regimen.

Vad gäller säkerhetsrådet innebär det ingen tydlighet att säga nej till ett initiativ som ändå kommer, även om man kanske hade önskat att det fanns andra vägar. Jag tror att det hade varit en viktig symbolisk markering att detta är av sådan vikt att vi inte säger nej när ett sådant initiativ kommer.

Protesterna var inledningsvis svåra att få grepp om, och ibland kan man ha en avvaktande hållning, men jag tycker att det är minst sagt skamligt när omvärlden är så återhållsam i sin kritik och visar sådan undfallenhet i sitt fördömande. Jag tycker inte att kärnteknikavtalet eller något handelsavtal i världen berättigar denna krökta ryggens politik gentemot regimen i Teheran, och jag hoppas att detta kommer att förändras.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Även jag vill tacka utrikesministern för denna viktiga debatt.

Att ha en dialog med regimen i Iran är naturligtvis jätteviktigt. Jag står helt bakom detta - det är klart att man ska ha det. Frågan är dock vilka resultat den dialog som man har haft har gett. Jag ser nämligen inte att den har gett några resultat.

Vad man ser nu är att det egentligen inte händer någonting på den fronten. Det är just därför som det är extra viktigt, i mitt tycke, att markera till förmån för de modiga demonstranter som finns i Iran men också att markera mot regimen att det här inte är något som omvärlden och Sverige tolererar, att det inte är något som vi i den fria världen tolererar.

Utrikesministern nämnde i sitt svar att kabinettssekreteraren vid två tillfällen har träffat sin iranska motpart. Vilka andra samtal är det egentligen som har förts mellan Iran och Sverige? Har utrikesministern träffat någon från den iranska regimen, exempelvis sin motpart, eller haft något samtal? Det är lite oklart vilken dialog som förs, vilket också är ett skäl till att jag tycker att det är ganska viktigt att man kallar upp Irans ambassadör till UD.

Jag kan jämföra detta agerande med hur det såg ut tidigare, under den arabiska våren. Nu skiljer sig de två händelserna åt ganska avsevärt, för under den arabiska våren var det inte samma grupper som protesterade som nu i Iran. Men Socialdemokraternas dåvarande utrikespolitiska talesperson lyfte fram vikten av att EU måste sätta ned foten till stöd för demonstranterna och inte minst lyfta fram kvinnor, som hade det svårt då de var en viktig del i frihetskampen.

Är detta något som utrikesministern skulle stå bakom även vad gäller Iran?

Fru talman! Tack, både Sofia Damm och Markus Wiechel, för debatten och för tillfället för mig att få förklara! Här har det nämligen framställts och tolkats på så många olika sätt att det är bra att jag får tala om att jag var den första utrikesminister i EU-kretsen som sa någonting, som protesterade mot våldet, som sa att detta är helt oacceptabelt.

Jag tror att det fanns en avvaktande hållning hos många länder. Det har Sofia Damm rätt i. Man väntade ett tag, för man ville se vad det var för slags demonstranter. Man ville se hur demonstranterna bemöttes och vänta med att bedöma hur de skulle hanteras. Det fanns en sådan tveksamhet.

Vi drev också på i EU-kretsen för att vi skulle uttala oss, för vi får större kraft när vi uttalar oss gemensamt i EU. Det är väldigt viktigt, inte minst med den roll som EU har haft med kärnavtalet.

Vi tar återkommande upp enskilda fall av brott mot mänskliga rättigheter med Iran genom EU och bilateralt. Genom vår ambassad i Teheran deltar vi i gemensamma EU-demarcher mot det iranska utrikesdepartementet och rättsväsendet. Dödsstraffet är särskilt prioriterat i det arbetet. Men vi har också tagit upp fall där fackliga företrädare har fängslats för sina aktiviteter. Detta är något som vi försöker att göra återkommande. Vad som är det bästa tillvägagångssättet bedöms från fall till fall.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Nej, vi sa inte nej till att ta upp detta i FN:s säkerhetsråd, men vi ville att det skulle ge resultat. Vi ville att det skulle bli en kraftfull och tydlig markering som vi alla kunde stå bakom. Det var det som var vårt intresse.

Jag fortsätter att fördöma våldet mot oskyldiga demonstranter och beundrar modet hos dem som demonstrerar.

Överläggningen var härmed avslutad.