Statens stöd till stora internationella idrottsevenemang i Sverige

Fru talman! Bosse Ringholm har frågat mig om jag tänker redovisa något förslag till riksdagen med anledning av betänkandet Tillväxt genom turistnäringen (SOU 2007:32) som föreslår statligt stöd till stora internationella idrottsevenemang i Sverige. Hans Backman har frågat mig vad jag tänker göra för att ta fram den utlovade strategin för hur vi får hit de stora internationella idrottsevenemangen. Jag besvarar båda interpellationerna samlat. Näringsministern har i februari i år besvarat en skriftlig fråga om hanteringen av betänkandet. Hon svarade att Näringsdepartementet ansvarar för det gemensamma arbetet inom Regeringskansliet för att öka möjligheterna att få fler evenemang till Sverige. Redan i regeringsförklaringen 2006 angav regeringen att Sverige aktivt skulle verka för att få fler stora internationella idrottsevenemang till vårt land. Inom Regeringskansliet pågår ett arbete som syftar till att redovisa förslag till hur Sverigebilden kan stärkas, hur turistnäringen kan främjas samt hur staten kan medverka till att stora internationella evenemang inom kultur och idrott arrangeras i vårt land. Det är ett arbete som involverar flera departement. Jag har därutöver nyligen samtalat med företrädare för idrottsrörelsen kring idrottsrörelsens arbete med att få fler internationella idrottsevenemang till Sverige. Vid mötet diskuterades de behov som olika specialidrottsförbund har i samband med att de önskar arrangera internationella evenemang. Vidare diskuterade vi hur idrottsrörelsens olika delar kan samverka i detta arbete och hur staten och övriga aktörer därutöver kan hjälpa till. De synpunkter som redovisades vid mötet är viktiga för det fortsatta arbetet som syftar till att få stora internationella idrottsevenemang till Sverige.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret, som innebär att i princip ingenting har hänt under ett års tid. Det tycker jag är beklagligt. Det var den tidigare socialdemokratiska regeringen som tog initiativ till den utredning som presenterades för ungefär ett år sedan. Det har från många håll - det gäller inte minst idrottsrörelsen, många berörda kommuner och andra - närts stora förhoppningar om att det skulle hända någonting relativt snabbt. Det är många arrangörer som har sökt regeringens stöd och fått nej, oftast bara några få dagar före arrangemangens tillblivelse eller start. Det har gällt Göteborg. Det har exempelvis gällt Östersund. De har fått väldigt sena besked. Uppenbarligen har det under ett års tid inte hänt någonting när det gäller beredningen av det här betänkandet. Bakgrunden är den att när vi hade friidrotts-VM i Sverige 1995 beslutade Sveriges riksdag, på den socialdemokratiska regeringens förslag, att ge Göteborgs kommun ett anslag på 15 miljoner kronor. Det följdes sedan av ytterligare stöd i samband med avrundningen av hela evenemanget. För två år sedan, när Göteborg på nytt hade ett stort evenemang, friidrotts-EM, fick Göteborgs kommun av den socialdemokratiska regeringen 10 miljoner kronor. I ungefär samma veva togs ett beslut i regeringen om att tillsätta den utredning som presenterade sitt betänkande förra våren. Detta arv som den borgerliga regeringen nu har att förvalta har hittills inte resulterat i någonting. Jag förstår den irritation och förtrytelse som finns i idrottsrörelsen över att man ständigt ska behöva argumentera och berätta varför man tycker att staten borde gå in och utföra ett mer aktivt arbete för att finna en strategi för att ta hem internationella evenemang till Sverige. Nu meddelar statsrådet att det pågår ett beredningsarbete. Ja, under ett års tid har det uppenbarligen pågått ett beredningsarbete. Ingen har sett något resultat av det ännu. Vi har från socialdemokratiskt håll tyckt, även om vi är i opposition, att det finns skäl för oss att markera tydligt att det inte bara handlar om att hitta en strategi. Det handlar naturligtvis också om att hitta pengar och resurser för de insatser som ska göras i fortsättningen. Det här är en fråga som inte ligger under Adelsohn Liljeroths departement. Det ligger under Näringsdepartementet. Möjligen kunde man då tycka att näringsministern skulle stå till svars för det här. Hon har inte visat något som helst intresse, vad jag ser, i den allmänna debatten för det här området över huvud taget. Då får det väl vara som det var då, att det är Adelsohn Liljeroth som får ta diskussionen kring det just nu. Det är väl en kamp mellan de olika departementen i det här sammanhanget. Men det är alldeles uppenbart att det berör hela vårt samhälle, eftersom det handlar om näringspolitik, om turismpolitik, om våra internationella relationer och inte minst om stödet till idrotten och kulturen på olika områden. Idrotten förklarar sig beredd att själv medverka till att ta fram denna strategi och inte bara behöva argumentera gång efter annan för varför det är viktigt med den här typen av insatser. Det som är styrkan med samhällets relation till idrotten är att man har överlåtit från samhället sedan mycket lång tid tillbaka en stor del av ansvaret till idrottsrörelsen att själv utforma sin verksamhet. Jag tror att det är väldigt viktigt att idrottsrörelsen får ett ord med i laget när det gäller hur strategin ska se ut så att den inte bara landar uppifrån i idrottsrörelsens knä. Idrottsrörelsen, kommunerna, som i allra högsta grad är berörda, och olika arrangörer måste få vara med och ge en utformning av strategin. Vi har väntat ett helt år. Vi får väl vänta några månader till. Men hittills har det inte blivit någonting av utfästelsen i regeringsdeklarationen.

Fru talman! Jag tackar idrottsministern för svaret. Stora internationella evenemang inom idrotten har en potential att inbringa stora intäkter åt samhället. Vissa intäkter kan mätas i skattekronor. Andra intäkter är mer svårmätbara storheter som ett ökat intresse för idrottande i en tid då problem med stillasittande diskuteras snart sagt varje dag. Under de tolv år som Socialdemokraterna satt vid makten efterlyste idrottsrörelsen och även vi i Folkpartiet liberalerna tydliga strategier för hur Sverige skulle gå till väga för att locka hit stora idrottsevenemang. Tyvärr hände ingenting. Internationella idrottsevenemang handlar om idrott, tillväxt, växande turism och fler arbetstillfällen och ska därmed ses både som idrottspolitik och näringspolitik. Men trots den samhällsnytta de stora evenemangen har på olika plan är det oftast arrangerande idrottsorganisationer tillsammans med berörd kommun som får stå för riskerna. Ett exempel på det är friidrotts-VM i Göteborg 1995 som enligt den gjorda utvärderingen gav stora samhällsintäkter men ändå medförde ett stort ekonomiskt avbräck för Friidrottsförbundet. Den situationen har lett till att många idrottsförbund i dag säger sig vara tveksamma till att söka arrangörskap för stora internationella mästerskap. Med tanke på evenemangens samhällsbetydelse är det viktigt att slå fast att det inte enbart ska betraktas som en fråga för idrotten och idrottspolitiken utan lika mycket som en näringspolitisk fråga. Det innebär att alla berörda parter, idrottens organisationer, besöksnäringen, kommunerna och staten bör involveras i diskussionen och ta sin del av de ekonomiska riskerna och möjligheterna. En strategi för att locka internationella evenemang måste förstås också innehålla mer än reglerna för hur utfästelser om eventuella statliga garantier ska gå till. En strategi är en färdplan som beskriver hur vi ska samlas som nation för att kunna hävda oss i den internationella konkurrensen för att få möjligheter att få dessa evenemang till oss. Den internationella konkurrensen om arrangörskap för stora idrottsevenemang och andra evenemang har också hårdnat. I många länder har särskilda organisationer med deltagande från olika berörda parter skapats för att stötta ansökningar och genomförande av evenemang. Som idrottsministern säger i sitt svar meddelade statsministern redan i regeringsförklaringen 2006 att regeringen har som mål att Sverige aktivt ska verka för att få fler stora evenemang till vårt land, stora internationella idrottsevenemang. Det arbetet tycker jag har gått väl långsamt. Vi borde snabbt kunna samla oss i en gemensam ansträngning för att få hit fler evenemang. Ett exempel på ett sådant evenemang skulle kunna vara EM i fotboll 2016 tillsammans med Norge. Men det gläder mig i alla fall att idrottsministern har inlett samtal med idrottsrörelsen i denna fråga och att det pågår ett arbete inom Regeringskansliet som syftar till att få fram riktlinjer för hur staten kan medverka till att stora evenemang inom kultur och idrott kan arrangeras i vårt land. Det är också bra att regeringen betraktar detta som en fråga som kräver kompetens och inblandning från flera departement. Jag skulle vilja be statsrådet utveckla vad statsrådet menar med att frågan bereds inom Regeringskansliet. Så jag har följande frågor: Kan statsrådet bekräfta att målsättningen är att ta fram en strategi för internationella evenemang? Vilka departement är inblandade i arbetet? På vilken nivå förs diskussionerna? Och vilken roll har idrottsrörelsen? Kanske viktigast: Hur ser tidsplanen ut? Jag förstår om idrottsministern inte kan ge riksdagen ett datum för när ministern avser att presentera en färdig strategi. Jag skulle dock uppskatta om idrottsministern kunde redogöra för de ungefärliga tidsramarna för när detta arbete förväntas vara färdigt.

Fru talman! Det är inte svårt att hitta fördelar med att stora internationella idrottsevenemang äger rum i Sverige. Det innebär att många människor kommer tillresande från utlandet. De får intryck och inspireras att komma tillbaka och se mera av vårt vackra land. Tv-sändningar runt om i världen bevakar arrangemangen, och Sverige får ovärderlig PR. Hotellövernattningar och restaurangbesök ger inkomster. Barn och ungdomar i vårt land får se idrott på nära håll. De får kanske lust att prova på. Alltså är det här även fördelaktigt ur ett folkhälsoperspektiv. Arrangemangen ger många arbetstillfällen när de ska förberedas och också när de ska äga rum. Därför kan man säga att internationella stora idrottsevenemang i vårt land är den bästa marknadsföring vi kan få. I tidigare debatter i detta ärende, i motionsskrivande, skriftliga frågor och interpellationer i riksdagen har det för det mesta handlat om OS till Östersund. Jag stöder naturligtvis tanken på ett vinter-OS i Östersund. Jag skulle ändå vilja vidga vyerna lite genom att tala om OS i Öresund år 2024, för det finns ingenting som hindrar att Sverige verkar för både vinter-OS och sommar-OS. Vad talar då för OS i Öresund? Vi har ett bra boende, både i Sverige och i Danmark. Vi har goda kommunikationer, många stora sportarenor och naturligtvis ett stort publikunderlag på nära håll i Skåne, Danmark och Tyskland. Jag vet att Danmark bedriver ett aktivt arbete för att få OS just till Öresund. De jobbar mycket för detta, och de vill ha Sverige med på arenan. Vad är det då som talar emot? Enligt regelverket kan inte två länder arrangera tillsammans. Men det är gott om tid att ändra på reglerna inför 2024. Jag har ställt frågan tidigare till kulturministern och undrar igen om inte en hel del ändå talar för att tanken på att Sverige skulle kunna vara med och arrangera ett sommar-OS i Öresund kunde vara värd att spinna vidare på.

Fru talman! Jag tänkte inleda med att läsa ur en ledarartikel av Karin Mattsson i tidskriften Svensk Idrott. Karin Mattsson, ordförande i Riksidrottsförbundet säger så här om skidskytte-VM i Östersund och regeringens arbete med att hjälpa idrotten att få internationella evenemang till Sverige: Det är imponerande hur en satsande region, stad och idrott tillsammans kan åstadkomma en sådan fest för hela Sverige. Skidskytteförbundet hade i sin satsning hoppats på support från staten, inte minst efter att statsminister Fredrik Reinfeldt lovat satsningar på fler idrottsevenemang i regeringsförklaringen i oktober förra året. Men ingenting har hänt sedan statsministerns löfte. Regeringen har oerhört svårt att gå från ord till handling när det gäller att få fler internationella evenemang till Sverige. Strategin uteblir trots att svensk idrott genom Riksidrottsförbundet under flera år tryckt på i frågan, påtalat behovet och erbjudit hjälp. Det var Karin Mattssons ord. Jag vill rätta henne i det att det inte var i regeringsförklaringen förra året utan år 2006, precis som idrottsministern skrivit i sitt svar på interpellationen, som statsministern talade sig varm för internationella idrottsevenemang. Karin Mattsson fortsätter: I över ett år har utredningen nu legat på regeringens bord och inget konkret har hänt. Riksidrottsförbundet fick en inbjudan av idrottsministern att tillsammans med Sveriges olympiska kommitté diskutera evenemangsfrågan. Vi har framfört våra åsikter under flera år. Det här är inte den handlingskraft svensk idrott förväntar sig. Det är för dåligt. Mina frågor till idrottsministern blir med anledning av detta: Varför drar regeringen denna fråga i långbänk? Hur kan idrottsministern komma på tanken att sända ut ett pressmeddelande om att man har för avsikt att träffa företrädare för svensk idrott? Är den mediala uppmärksamheten viktigare än ett bra samtalsklimat med landets största folkrörelse? Eller handlar det bara om dåliga rådgivare som tror att denna typ av utspel visar på handlingskraft när det i verkligheten retar svensk idrottsrörelse till vansinne?

Fru talman! Till ministern vill jag säga: Tack för ett bra svar på ett par väldigt viktiga interpellationer i en fråga som engagerar inte bara i riksdagen utan också ute i samhället på ett sätt som har belysts väl av tidigare talare. Jag skulle därför bara vilja passa på att få ett par tre vinklar till utvecklade i det svar som ministern har gett. Det vore bra om ministern lite grann utvecklade det samtal som fördes med företrädare för idrottsrörelsen helt nyligen. Vad ledde det till och vilka förväntningar har man ställt mot varandra? Det bygger givetvis på ett samarbete mellan civilsamhället och staten, berörda regioner och städer. Vad händer härnäst? Och utifrån Hans Backmans fråga: Hur ser tidtabellen ut på ett ungefär? Sedan svaret skrevs har ju detta möte hållits, och det är klart att vi är väldigt nyfikna på den fortsatta processen. Fru talman! Det är inte första och sannolikt heller inte sista gången som frågan om landets förberedelser och förmåga att attrahera stora internationella idrottsevenemang diskuteras i den här kammaren. Jag skulle därför vilja passa på tillfället att fråga ministern hur förberedelserna såg ut på området när ministern tog över departementet för drygt ett och ett halvt år sedan. Det låter möjligen som om det var ett alldeles fantastiskt väldukat bord, men jag tycker ändå att det vore bra att få reda på hur statens engagemang var förberett för större internationella evenemang när ministern tog över ansvaret för frågan på Kulturdepartementet för ett och ett halvt år sedan.

Fru talman! Tack för svaret och tack för interpellationen och möjligheten att diskutera de här viktiga frågorna även om timmen är sen. Jag har också läst den där ledaren ur Svensk Idrott som Lars Wegendal läste högt ur, och jag noterar att han valde sina citat. Kritiken är ju i hög grad också riktad mot den tidigare regeringen. Karin Mattsson underströk där, liksom hon ofta gör, att de har varit på tårna i många år men fått dåligt gehör både från den tidigare regeringen och från den här regeringen. Det är alltså viktigt att komma ihåg att kritiken minsann riktas åt båda hållen. Men det är glädjande att vi nu är allt fler som tycker att frågorna om betydelsen av ett svenskt värdskap för stora internationella idrottsevenemang som tas upp i de här interpellationerna är viktiga och blir allt viktigare. Jag har själv haft frågorna uppe i diskussioner både med Lena Adelsohn Liljeroth och statsminister Reinfeldt i denna kammare i vinter, och jag tycker att det är särskilt glädjande att Bosse Ringholm nu vill vara med och lyfta upp betydelsen av stora internationella evenemang. Vore man elak skulle man kunna säga: Sent ska syndaren vakna! Men det är väl trevligare att i stället välkomna åter en förlorad son, som enligt Lukas 15:11 gick vilse men nu kommer tillbaka och vill göra bot och bättring! Det var ju, fru talman, den dåvarande idrottsministern Bosse Ringholm som den 27 juni 2005 strax innan den preliminära ansökan om att få arrangera vinter-OS 2014 skulle lämnas in till Internationella olympiska kommittén sänkte planerna på att SOK och Östersund-Åre skulle få ansöka om att få stå värd för vinterspelen 2014. Så är historieskrivningen. Trots ett omfattande, flerårigt förberedelsearbete och enhälliga uttalanden för idén om en svensk OS-ansökan från såväl Riksidrottsförbundet som Sveriges olympiska kommittés årsmöten stoppades planerna vid det mötet med Bosse Ringholm. Regeringen sade nej till att ge de nödvändiga ekonomiska garantierna med hänvisning till att de samhällsekonomiska förutsättningarna skulle vara alltför osäkra. Sedan dess har arrangörerna av alpina VM i Åre och nu senast skidskytte-VM i Östersund visat att man klarar ekonomin för mycket stora evenemang på ett väldigt bra sätt. Förlustgarantier är inte heller vad idrotten begär, vilket Riksidrottsförbundets ordförande Karin Mattsson tydligt har sagt. Vad man däremot förväntar sig är ett partnerskap som ska vara professionellt och snabbfotat för evenemang som är till nytta och glädje för hela samhället. Jag och Centerpartiet har i flera omgångar motionerat i de här frågorna. Vi har goda förhoppningar om att den här regeringen nu ska hantera detta betydligt skickligare än den tidigare s-regeringen. Det är glädjande att den arbetsgrupp som nu håller på att komma i gång i Regeringskansliet har ambitionen att jobba i högt tempo och vara klar redan till sommaren och att också statsrådet har haft en första sittning med företrädare för idrottsrörelsen som utföll väl, om man läser rapporterna. Nu finns förutsättningar för att det äntligen kan hända något positivt i dessa frågor, för visst är det lite pinsamt, Bosse Ringholm och Lena Adelsohn Liljeroth, att länder som Kazakstan, Georgien, Sydkorea och Bulgarien kan mobilisera och ge statliga garantier inför en OS-ansökan, medan Sverige hittills har fegat ur när det har kommit till kritan. Nu har vi konkreta bevis för att stora evenemang är positiva för regionerna och också för samhället i stort. Det vore ju hemskt pinsamt om Norge på allvar skulle förverkliga planerna på att få arrangera ett vinter-OS en tredje gång innan Sverige ens försöker på allvar. Jag instämmer gärna i Hans Backmans begäran till idrottsministern att ytterligare utveckla hur hon principiellt ser på dessa frågor, för jag skulle välkomna om vi kunde ta ytterligare ett steg denna sena timme och enas om att det är viktigt och bra att vi kan medverka till att få stora internationella idrottsevenemang till Sverige.

Fru talman! Tack, mina herrar! Timmen är sen, som sagt. Först vill jag säga lite grann om betänkandet som Bosse Ringholm påpekade tillsattes under den förra regeringen och som då i huvudsak handlade om turism och näringslivssatsningar och hur man kan få stora evenemang till Sverige. Men jag vill minnas att det var först någon vecka före regimskiftet när Socialdemokraterna förlorade valet som man gav ett tilläggsdirektiv som handlade om just idrottsfrågorna. Bosse Ringholm, som har varit finansminister, vet att ett betänkande som är ofinansierat inte skickas ut på remiss. Sedan kan det innehålla många goda förslag, men det är skälet till att det inte har gått ut på remiss. Jag vet att Anders Borg här i interpellationsdebatten fick så många frågor att det var oklart om han hann svara på alla, och jag vet inte om jag kommer att hinna heller. Det fanns bland annat en fråga från Hans Backman, och jag återkommer till en del av det som Bosse Ringholm har tagit upp i debatten vad gäller den arbetsgrupp som har bildats och som jag också berättade om när jag träffade företrädarna för idrottsrörelsen för ett par veckor sedan - ett mycket bra möte för övrigt. Det har alltså bildats en arbetsgrupp med företrädare för Kulturdepartementet, Näringsdepartementet och Finansdepartementet. Givetvis är det en dialog också med idrottsrörelsen. Ambitionen är att ta fram en strategi till sommaren, och det hoppas jag också att man kommer att klara. Ingenting har hänt, säger Bosse Ringholm. Jag tycker trots allt att det har hänt en del. Det har varit ett antal lyckade idrottsevenemang som har klarats av och som har gått med vinst. Man har talat om alpint VM i Åre i fjol. Man har också talat om skidskytte-VM i Östersund i år. Det var mycket publik och väl genomförda evenemang som har gått med vinst trots att inte staten har ställt upp med garantier. Det är inte alltid en förutsättning. Givetvis har stora internationella evenemang stor betydelse, lokalt, regionalt, för landet och för Sverigebilden. Det är självklart. Det är vi alla överens om. Trots allt har det gått knappt ett och ett halvt år sedan den nya regeringen tillträdde. Om vi ska ägna oss åt att citera - Lars Wegendal citerade Svensk Idrott - kan väl jag också citera Karin Mattsson, ordförande i Riksidrottsförbundet, som säger så här i ett pressmeddelande som hon skickade ut, där hon förvisso ställde sig frågande till det möte som vi hade med idrottsrörelsen och som jag tyckte var väldigt bra: "Det kan inte vara en nyhet att idrotten under sex års tid drivit den här frågan och krävt såväl en strategi som en vilja att bidra till fler internationella evenemang i Sverige." Det tog Bosse Ringholm fem år att tillsätta en utredning. Strategin såg inte idrottsrörelsen särskilt mycket av då. Nu har vi en arbetsgrupp som arbetar. Det är bara att beklaga att den utredning som Anders Lindström lämnade, som förvisso innehöll mycket bra, inte hade några förslag till finansiering.

Fru talman! Det är kanske lite pinsamt, Lena Adelsohn Liljeroth, att säga att det inte har hänt någonting. Sedan säger hon: Jovisst, det har hänt massor av saker och ting. Jag kan hålla med om det. Det första som hände var att regeringen avslog alpina VM:s begäran om pengar. Det andra som hände var att regeringen väldigt sent avslog Göteborgs kommuns försök att ta hem ytterligare friidrottsmästerskap. Det tredje som hände var att man avslog Östersunds begäran att få pengar till skidskytte-VM. Visst har det hänt en hel del. Det kan jag hålla med statsrådet om. Men jag tror inte att idrottsrörelsen har jublat över det lilla som har hänt. Det har hänt något, men det har hela tiden bara hänt negativa saker. Det är uppenbart att statsrådet inte vet vad hon talar om då hon säger att idrottsrörelsen har lyckats genomföra stora evenemang utan garantier. Det är faktiskt inte garantier idrottsrörelsen har begärt. Om nu statsrådet för några veckor sedan hade en stor övning med hela idrottsrörelsen och ändå inte lyckades lyssna sig till att det faktiskt inte är garantier som idrottsrörelsen begär undrar jag vad den övningen var till för, om statsrådet ännu inte har förstått vad det handlar om ens. Det är rätt märkligt. Det kanske är bättre om statsrådet får hjälp av sin advokat, Sven Bergström, eller kanske Maud Olofssons advokat som säger att det inte hände någonting under den socialdemokratiska tiden. Det var på en socialdemokratisk regerings initiativ som riksdagen 1995 beslutade att ge 15 miljoner kronor till Göteborgs friidrotts-VM. Den socialdemokratiska regeringen gav 10 miljoner till friidrotts-EM 2006. Det var den socialdemokratiska regeringen som tillsatte utredningen, som tog ett år att genomföra. Men det har uppenbarligen tagit ett år att komma fram till att tillsätta en arbetsgrupp. Efter ett år har man kommit fram till att tillsätta en arbetsgrupp. Bäva månde man inför den handlingskraft som finns i denna regering som tillsatt en arbetsgrupp efter så lång tid. Jag tror nog att regeringen behöver bättre advokater, Sven Bergström, om man nu ska hålla sig till sanningen dessutom. Det var ju så, Sven Bergström, att när OS-ansökan behandlades var det en gemensam uppfattning mellan Riksidrottsförbundet, idrottsrörelsen, SOK och regeringen att det inte var läge att söka därför att vi inte hade sådana förutsättningar. Det var inte bara de samhällsekonomiska förutsättningarna utan det var en rad andra förutsättningar som inte förelåg. Man kan göra som Kazakstan. Man kan söka. Jag har varit i Kazakstan. De har en enda skidanläggning. Den håller inte D-klass ens efter svenska mått. Men man kan ändå söka. Det ger alltid någon reklam om man söker. Men Sverige som är ett seriöst idrottsland som verkligen vill ha stora internationella mästerskap behöver naturligtvis en strategi. Därför hoppas jag att Sven Bergström, Adelsohn Liljeroth och andra inte ägnar sig åt att gräva ned den där utredningen och varken skickar den på remiss eller låter en arbetsgrupp arbeta med anledning av utredningen i fortsättningen. Vi behöver faktiskt ett resultat av det här. Det handlar i första hand inte om att försöka träta om politiken kring detta. Det finns en enig idrottsrörelse som vill ha en strategi, och Socialdemokraterna har via den utredning som man tillsatt lagt grunden för det. Låt nu inte initiativlösheten och passiviteten i det nuvarande Regeringskansliet fördärva denna goda idé utan se till att det kommer till stånd ett riktigt samarbete med idrottsrörelsen. Då handlar det inte, statsrådet, om garantier. Statsrådet får lyssna lite noggrannare på idrottsrörelsen i fortsättningen om det ska bli ett bra samarbete.

Fru talman! Tack, idrottsministern, för svar på ett par av mina frågor! Det är viktigt att vi hanterar frågorna om internationella idrottsevenemang snabbt. Annars är jag orolig för att vi förlorar arrangemang till andra länder, som till exempel till Danmark som har sett de ekonomiska vinsterna och andra vinster med detta. De har tagit fram en handlingsplan som man kan trycka fram på nätet. Den är daterad den 3 april 2007. Det är viktigt att vi själva också agerar snabbt om vi ska kunna få evenemang som OS, vinter-OS eller fotbolls-VM. I tidigare uttalanden av regeringen tycker jag att det har verkat som om regeringen har fastnat i en oro över att förlora skattemedel på att utlova just statliga ekonomiska garantier till dem som anordnar evenemangen. Men, som sagt, strategin måste innehålla mycket mer än bara de ekonomiska, statliga garantierna, precis som idrottsrörelsen har sagt. Dessutom är, som jag ser det, ett internationellt evenemang i regel en vinst för de inblandade. Ett exempel är det som har tagits upp här, skidskytte-VM i Östersund som var en arrangörsmässig succé. Vi kan citera den populära Karin Mattsson, Riksidrottsförbundet, igen. Hon skriver i sin ledare i Svensk Idrott att ett evenemang som Östersund "innebär en koncentration av tillresta människor, varav många är utländska besökare. Hotellövernattningar och restaurangbesök ökar, affärernas omsättning stiger och den aktuella platsen och landet får stor uppmärksamhet i media och i allmänhetens ögon. Alltsammans är förstås mycket bra för Sverige och givetvis även för idrotten och regionen." Det är sant. Men riskerna med att arrangera de här internationella idrottsevenemangen i Sverige är inte jämnt fördelade. En stor vinnare i samband med skidskytte-VM blev staten som inte tog någon risk alls. Staten har till statskassan kunnat räkna hem bland annat moms och andra intäkter för både förberedelse och genomförande. Alla investeringar och allt arbete gjordes av Svenska Skidskytteförbundet och Östersunds kommun, som också tog all risk. Man kan också i sammanhanget nämna att det finns andra exempel på att det här är en ganska trygg vinst i många sammanhang, både för idrotten och för samhället. Det gäller även ekonomiskt. Den tyska postbanken gjorde en utredning inför fotbolls-VM 2006, och den studien visar att fotbolls-VM skulle höja bnp-tillväxten med ½ procent fördelat på tre år och förväntades också skapa 40 000 nya arbetstillfällen, varav 10 000 skulle kunna bli bestående. Även inhemska internationella mästerskap som återkommer innebär stora framgångar, till exempel O-ringen som vi anordnar i Sverige varje år. Den genomfördes i Hälsingland 2006 med 15 000 starter och 30 000 besökare. 1 500 kom från utlandet. Sverige och orten där tävlingen genomförs marknadsförs. Jobb skapas varje år i samband med tävlingen. Jag kan nämna att det just för Hälsinglands del gav ett turistekonomiskt inflöde på över 80 miljoner kronor vilket innebar 3,5 miljoner kronor i rena skatteintäkter för kommun och landsting. Med det här vill jag säga att den oro som statsministern uttryckte under frågestunden den 21 februari 2008, att regeringen skulle behöva utlova miljoner till alla som vill ordna olika typer av evenemang i Sverige, som jag ser det är obefogad. De allra flesta evenemangen kommer att ge intäkter och vinster på olika sätt, både för idrotten och för samhället i stort, även ekonomiskt. Då tycker jag att det är självklart att alla som kan få del av intäkterna också ska ta en del av risken, även staten. Om så inte sker kommer inte så många att våga ansöka om att anordna internationella idrottsevenemang i Sverige. Strategin måste innehålla mycket mer än bara regelverk för när staten ska kunna gå in med ekonomiska garantier. Det ska vara en färdplan för hur vi ska samla oss som nation kring en gemensam ansträngning för att få en möjlighet att organisera dessa evenemang. Därför skulle jag vilja höra idrottsministern utveckla sin syn på detta. Vad bör enligt statsrådet ingå i en strategi för att få de internationella idrottsevenemangen till Sverige? Jag ställde tidigare en fråga om ungefär hur tidsramen ser ut för arbetet med att få fram strategin.

Fru talman! Jag kommenterade inte Hans Backmans interpellation i mitt förra inlägg. Den är naturligtvis intressant och talar i någon mening om vilket samarbetsklimat som råder inom den högerledda regeringen. Jag förstår att Hans Backmans röst har svårt att höras trots att det råder en total tystnad i Regeringskansliet i denna fråga. Men jag vill ändå ta tillfället i akt att påminna Hans Backman om att hans parti och hans företrädare i regeringen har precis samma ansvar som idrottsministern för det tveksamma agerandet i denna fråga. Det går inte att frånsäga sig ansvaret och i dag säga att Folkpartiet liberalerna aktivt ska stödja regeringen i det fortsatta arbetet. Ni borde syna den egna ineffektiviteten, syna er regerings brist på agerande och kritisera er ministers tveksamma relation till vår största folkrörelse. Jag skulle också vilja påminna samtliga borgerliga partier om vad ni sade i Almedalen inför valet 2006. Där stod ni på Riksidrottsförbundets seminarium, som bland annat handlade om partiernas vilja att ta fram en strategi för internationella idrottsevenemang, och lovade vitt och brett bara ni fick möjligheten att styra landet. Nu ser vi vad dessa löften var värda.

Fru talman! Jag tycker att Lars Wegendal borde vara nöjd. Jag tycker att vi har fått klargjort att det har gått många år under det att idrottsrörelsen har haft förväntningar och just ingenting har skett. Jag tycker att vi i denna debatt har fått klargjort att ministern är tydlig i att det ska tas fram en strategi, när den ska vara klar och vad den ska användas till, det vill säga utgöra ett underlag och en strategi för att fatta beslut angående framtida internationella idrottsevenemang i Sverige. Vi har en förväntan om att denna strategi ska ligga färdig och offentligjord mycket snart. Det är långt mycket mer, Lars Wegendal, än vad som åstadkoms under fem år tidigare. Fru talman! Det är självklart att det är mycket hög tid för Sverige som nation att sluta åka på andras bjudningar. Nu ska vi bereda oss på att ansöka om och genomföra bland annat ett vinter-OS 2018 och därmed bjuda igen alla de idrottsfester som vi som nation har haft möjlighet att gästa. Att förutsättningarna finns har vi fått bevisat, och det har också tagits upp i debatten i kväll. Nu måste vi bara samla oss. Jag uppfattar diskussionen som sådan att det finns goda förutsättningar för detta.

Fru talman! Först ska jag säga några ord till Bosse Ringholm, som försöker retuschera historieskrivningen. Det var en gemensam uppfattning att det inte var läge att söka vinter-OS, säger Bosse Ringholm om junidagen 2005. Naturligtvis kan man under galgen pressa många att säga lite av varje. Det var precis vad som ägde rum då. Som jag sade i mitt tidigare inlägg fanns det en enig olympisk kommitté och en enig riksidrottsstyrelse bakom ståndpunkten att vi ska söka. Men när inte regeringen ställer upp tvingas man naturligtvis att backa ur. Så var det. Bosse Ringholm stoltserar med 15 miljoner kronor till friidrotts-VM 1995 i Göteborg och EM något år senare, och så vidare. Det räcker inte med att pytsa in pengar och nöja sig med det. Det måste vara ett professionellt partnerskap mellan regering, näringsliv och idrottsrörelse för att det ska bli ett bra totalresultat. Friidrotts-VM i Göteborg blev ett brakfiasko ekonomiskt medan alpina VM i Åre liksom skidskytte-VM blev en dundersuccé. Det beror helt och hållet på hur evenemanget läggs upp, inte på att staten pytsar in några miljoner och nöjer sig med det. Det måste vara ett professionellt partnerskap. Fru talman! Sverige är ett av världens främsta vinteridrottsländer. Vi är erkänt skickliga på att genomföra stora internationella evenemang, sportsligt, organisatoriskt och ekonomiskt. Alpina VM i Åre och skidskytte-VM i Östersund är utmärkta exempel men också konståknings-VM i Göteborg nu senast. Mot den här bakgrunden är det uppseendeväckande att Sverige aldrig stått värd för olympiska vinterspel, medan Norge nu är på väg att söka en tredje gång. Jag har, precis som oppositionen, höga förväntningar på den här regeringen, men jag är beredd att ge den lite mer än ett och ett halvt år. Men jag kommer att vara lika hård i omdömena om den här regeringen om man inte under sin fyraåriga mandatperiod visar resultat. Jag har stora förväntningar och är övertygad om att Lena Adelsohn Liljeroth kommer att kunna redovisa mycket bättre resultat och ett mer professionellt partnerskap än vad den tidigare regeringen gjorde.

Fru talman! Jag anmälde mig till den här debatten efter att ha lyssnat till den ganska noga och blivit lite besvärad av den enformighet som uttrycks av interpellanterna och de andra inblandade. Vi har ändå fått ett svar från Kulturdepartementet och kulturministern som vittnar om de viktigaste sakerna sett ur det perspektiv jag kan överblicka. Jag kanske inte är speciellt hängiven denna fråga eftersom vi har så många andra frågor att hänge oss åt av betydelse för nationen såväl när det gäller vår PR-mentalitet som när det gäller medborgarnas väl och ve. Det har sagts i svaret från ministern att näringsministern redan håller på att bereda det här inom Regeringskansliet och att det dessutom handlar om att redovisa förslag till hur Sverigebilden ska stärkas för turistnäringens skull och även främja verksamhet som bland annat den idrottsliga. Låt mig, fru talman, ge röst åt några andra i den här debatten. Hur kan det komma sig att just dessa unga friska män och kvinnor, som tjänar relativt bra och som ur ett allmänt perspektiv kanske är väldigt välmående, ska lyftas fram? Låt mig ta Lars Wegendals inlägg som exempel. Han talar om landets största folkrörelse. Men det är väl inte det de här interpellationerna handlar om, fru talman, att det är den här folkrörelsen som ska lyftas fram? Det är ju en liten klick elitidrottare som ska backas upp med statliga garantier, som om det inte räckte med att kommuner går in och backar upp dem, som om det inte räckte med de sponsorpengar man kan få från tv- och radiorättigheter och en hel del annan näringslivsverksamhet som ibland har en tveksam relation till både idrottsrörelsen och folkhälsan, kan jag tycka. Lars Wegendal lyfter fram en indignation när han säger att regeringen har en tveksam relation till Sveriges största folkrörelse. Nå, låt höra: Varför är det ingen som säger att vi ska engagera oss för att få hit Paralympics, handikapp-OS, i stället? Vad är det som gör att vi inte bryr oss om andra verksamheter som ligger under kulturministerns ansvar, nämligen de kulturella internationella engagemangen? Jag själv, som har bedrivit forskning i hela mitt yrkesverksamma liv, kan förvåna mig lite grann över att vi mycket lätt skulle kunna få hit internationella forskare i storleken 5 000 eller kanske 10 000 människor. Då talar jag inte bara om eliten utan om doktorander som kan komma hit och presentera ledande forskning i världen, om vi hade haft möjligheter att få statliga garantier. Det här får vi lösa med egna medlemsavgifter. Det här får vi lösa med egna insatser, där vi måste prioritera inom ramen för de ganska generösa bidrag vi kan få. Några stora sponsorpengar får vi sällan till forskningen jämfört med vad idrotten får, och inte heller några stora löner jämfört med vad toppidrottarna presterar. Fru talman! Jag tycker att det klingar lite falskt när man lyfter fram detta som ett av nationens allra största och viktigaste uppdrag, med tanke på de satsningar som måste göras för att få fler människor i arbete, få ett större välstånd som vi kan fördela på fler och sedan naturligtvis fundera över vad det är vi kan prioritera längre bort. Jag kan inte se att det måste vara statens största ansvar att gå in och sponsra verksamhet som om den sköts rimligt och väl, precis som har nämnts i debatten, nästan alltid kan finansiera sig själv. Mycket annan internationellt framstående verksamhet som har lika stor PR att bjuda kanske inte har samma möjligheter att få till det. Därmed har de stora evenemangen lyst med sin frånvaro. Ett sådant litet reflekterande tycker jag kan vara på sin plats i den här debatten, och jag vill därför gärna fortsätta att höra resonemanget till debattens slut.

Fru talman! Nu är vi uppe i sju herrar i debatten. Jag undrar var kvinnorna är i kväll - de kanske ser någon match på tv. Anders Åkesson pratade om att bjuda tillbaka. Jag tycker att det är ett väl så viktigt argument när man talar om varför vi vill ha stora internationella evenemang till Sverige. Det är viktigt att vi faktiskt lyfter fram det också. Tack så mycket! Det har talats en hel del här, inte minst från den socialdemokratiska sidan, om passivitet och att vi har lovat en massa som vi inte har hållit. Jag har tagit fram regeringsförklaringen som statsministern läste upp 2006. Jag ska inte läsa upp allt i den, men jag kan ta upp något av det. "Regeringen eftersträvar ett stabilt finansieringssystem och har förtroende för att idrottsrörelsen i större utsträckning kan avgöra hur medlen ska användas." Man kan konstatera att vi har tillsatt en utredning med Thomas Pettersson, som ska titta på bland annat dessa frågor och lägga fram sitt betänkande den 31 maj. Vi har också givit idrottsrörelsen friare händer att själv avgöra hur man vill använda de allt större medel som idrotten nu har till sitt förfogande. I regeringsförklaringen sades också att extra resurser motsvarande Handslaget ska fortsätta att ställas till idrottens förfogande. Idrottslyftet har nu ytterligare 100 miljoner - 500 miljoner om året. Sedan har vi sagt att vi aktivt vill verka för att få fler stora, internationella evenemang till vårt land. Jag vet inte om Bosse Ringholm någonsin lovade detta eller om den dåvarande statsministern lovade detta, men hur som helst kan jag konstatera att under Bosse Ringholms tid hände faktiskt inte särskilt mycket. Det talades här om att vi inte beviljade Friidrottsförbundet 250 miljoner i form av garantier. Nej, och jag kan ta gift på att det skulle heller inte Bosse Ringholm ha gjort. Sedan talades det om de pengar som gick till Göteborg och friidrotts-EM. Det var 10 miljoner. Men friidrottsrörelsen och RF, som är en självständig organisation, var väldigt kritiska till hur det hela hade gått till. Det fick inte minst vi i den dåvarande oppositionen höra, och säkert också Bosse Ringholm. Talet om olika garantier har Bosse Ringholm och Lars Wegendal själva tagit upp. Det var därför jag nämnde det i debatten. Men arbetsgruppens uppgift är att ta fram en strategi, och självklart gör vi det i dialog med idrottsrörelsen. Det kan handla om allt från evenemangskontor till arenor och om hur ambassaderna och vi politiker kan bidra. Både Fredrik Reinfeldt och jag var - jag vet inte om det spelar någon roll, men ändå - delaktiga i att vi fick hockey-VM till Sverige 2013. Nu vet jag att man söker handbolls-VM 2009 eller 2011. Det finns garantier regionalt för detta. Det sker en hel del. Vi har också frågat: Vad är det för stora evenemang som idrottsrörelsen - större förbund och små förbund - vill ha till Sverige och där man kan behöva ett aktivt stöd från statens eller politikernas sida? Det har man lovat att återkomma till. Det finns ingen lång lista. Frågan om OS är det inte regeringen som avgör, utan det är Sveriges olympiska kommitté. Än så länge har det inte kommit någon förfrågan från Sveriges olympiska kommitté om ett statligt deltagande för att stödja OS i Norrland, i Östersund i Jämtland eller någon annanstans. Men jag håller med om att det vore en fördel om man kunde dela värdskapet med ytterligare något annat land.

Fru talman! Nu är statsrådet Adelsohn Liljeroth på full reträtt. Vi diskuterar här frågan om svenskt stöd till internationella idrottsevenemang. Då börjar statsrådet läsa upp regeringsförklaringen på alla andra punkter om idrotten. Det är det vanliga knepet. När man inte klarar sig i sakdebatten får man fly till ett annat område. Grattis, idrottsministern! Sådana där argument går vi faktiskt inte på. När Finn Bengtsson för fram sina synpunkter - han tycker att det är tveksamt varför just idrotten ska få en särställning - inser jag att Lena Adelsohn Liljeroth har ett större problem än vi trodde. Det är inte bara statsrådet utan hela den borgerliga regeringen som har ett större problem än vi trodde. Om Finn Bengtsson är representativ för den opinion som finns hos andra borgerliga företrädare förstår jag att Maud Olofsson under ett års tid har legat på en utredning och inte gjort något annat än att hon de senaste veckorna har tillsatt ett slags beredningsgrupp. Då är det ganska stillastående. Jag förstår att det är lite si och så med kunskapen när Finn Bengtsson säger: Varför ska vi ha OS - vi kan väl ha Paralympics också för de handikappade? Ja men, Finn Bengtsson, det följer faktiskt med automatiskt. Men jag begär inte för mycket när det gäller kunskapen på det området. Det är så, Sven Bergström, att man kan söka OS, men det förutsätter faktiskt - det kanske jag ska upplysa också idrottsministern om - regeringens samtycke, annars får man inte söka OS. Men det fordras en bedömning som är gemensam för idrottsrörelsen, Sveriges olympiska kommitté och regeringen, och den bedömning som gjordes förra gången var att ansökan inte var tillräckligt väl förberedd, och de samhällsekonomiska förutsättningarna fanns inte. Jag hoppas att vi kan nå ett resultat i framtiden att OS också kan ingå i den internationella strategi som nu ska tas fram. Vi har från socialdemokratins sida lagt som ett första förslag 50 miljoner kronor i den här strategin. Ni får gärna hänga på och komma efter.

Fru talman! Jag vill tacka idrottsministern för debatten. Jag vill också säga att regeringen visst har gjort bra saker inom idrotten, och relationen till idrottsrörelsen är inte dålig - tvärtom. Inte minst Idrottslyftet, som har nämnts, har varit en mycket bra sak. Jag vill också ta upp det här med idrott för funktionshindrade. Det är ju så att om man får OS får man också Paralympics i samband med det, så det är en bra sak också för de funktionshindrades idrott om man kan få ett OS hit till Sverige. Det nämndes också att det blir en satsning på elitidrott om man pratar om internationella idrottsevenemang. Jag vill gärna säga att får man hit internationella idrottsevenemang så har det också den positiva effekten att elitidrottens framgångar i dem gör att många vill börja idrotta, så det föder också en bredd, precis som breddidrotten är en förutsättning för att vi ska kunna få fram elitidrottare. De två sakerna hänger ihop. Det är viktigt att komma ihåg, tycker jag. Jag vill avsluta med att säga att det är mycket bra att den här debatten har kommit i gång. Den har levt i många år. Lars Wegendal sade att vi folkpartister skulle ta vårt ansvar, och det har vi gjort, tycker jag, genom att vi driver frågan. Jag har tagit initiativ till en interpellation om detta i dag. Jag vill också avsluta med att säga att det förstås inte vore tillfredsställande om vi stod här om ett år och fortfarande hörde ministern meddela att frågan fortfarande var under beredning i en arbetsgrupp. Då är det viktigt att vi har fått en färdig strategi. Idrottsministern har ju tidigare angivit att man inte kan stödja ansökningar om evenemang eftersom regeringen inte avsatt några medel för detta. Därför hoppas jag att arbetet med att ta fram en strategi för internationella idrottsevenemang kommer att vara färdigt i god tid innan budgetförhandlingarna så att vi då kan se och veta exakt vad vi kan satsa i dessa sammanhang från regeringens och statens sida. En utredare som tillsatts särskilt av regeringen med direktiv att titta på detta har sagt att ett statligt engagemang i dessa frågor, när det gäller att få hit internationella idrottsevenemang, är viktiga, och där det statliga engagemanget finns är också framgången med att locka till sig evenemangen mycket större.

Fru talman! Bosse Ringholm kommenterar att han inte kan begära för mycket av mig när det gäller idrott. Jag tror inte att Bosse Ringholm ska uttala sig alltför mycket om vad han inte vet om min kompetens. En sak tror jag mig dock om att känna till. Det är nämligen hur handikappade människor behöver rehabilitering och hur de i en del av sin rehabilitering sysslar med idrott. Det finns förfärligt mycket idrott som bedrivs helt utanför OS som sedan leder fram till att man kanske kan komma med i Paralympics. Är Bosse Ringholm någon gång beredd att ställa sig upp och tala för de handikappade och deras rätt att avancera upp till toppnivå? Låt oss tänka tanken att man skilde på handikapp-OS och de friskas OS? Skulle då Bosse Ringholm vara beredd att utställa löften för att en sådan handikapporganisation skulle få möjlighet att visa på sina intressen av idrott? Jag tror det inte. Jag tror att det här handlar lite grann om en gräddfilsdebatt för någonting som har knyckt till sig lite grann av ett intresse, och jag menar att det finns rätt många andra som har synpunkter på att man vill satsa av statens medel. Jag tycker att idrottsrörelsen förtjänar all uppskattning. Jag tycker att vår minister och vår regering på många sätt visar hur man kan engagera sig från statens och regeringens sida när det gäller att vara positiv till att stödja idrottsrörelsen. Men varför sätta av dessa öronmärkta medel till en verksamhet som många andra organisationer på precis samma sätt kan begära rätt att få? Jag tycker att Bosse Ringholms väldigt korthuggna interpellation är lite avslöjande där han skriver: "en rad idéer om statligt stöd till just stora internationella evenemang". Notera att han inte ens skriver idrottsevenemang, utan det tar han för givet. Det är underförstått att internationella evenemang är av idrottslig karaktär. Jag nämnde nyss kulturella evenemang och forskningsevenemang. Det kan kanske även vara undervisningsevenemang och pedagogiska evenemang. Det finns en rad olika intressenter som i så fall skulle behöva ett statligt stöd. Jag har i den här debatten svårt att förstå varför just idrotten ska ha denna gräddfil.

Fru talman! Jag kan tillägga att i det samtal som vi hade för ett par veckor sedan på departementet med företrädare för idrottsrörelsen ingick självfallet även Kari Marklund från Handikappidrottsförbundet. Från vilken piedestal uttalar sig nu Bosse Ringholm med dessa förkastelsedomar, om jag får kalla dem så? Det är lite märkligt tycker jag. Bosse Ringholm gör sig också lustig över att jag läser upp det som står i regeringsförklaringen. Men det var det som var utgångspunkten för hela debatten. Det var det som var frågan som ställdes i interpellationen: Vad gör regeringen? Då kan jag konstatera att det sker en hel del, inte minst eftersom det i Bosse Ringholms anförande låg närmast en beskyllning om valsvek. Trots allt är denna strategi, som jag hoppas nu äntligen har fastnat i minnet hos samtliga som har varit inne i diskussionen, ett samarbete mellan tre olika departement - Näringsdepartementet, Finansdepartementet och Kulturdepartementet. Givetvis kommer de idrottspolitiska frågorna att lyftas fram där, även om det i hög grad givetvis finns också ett näringspolitiskt argument, eller fokus som det så populärt brukar heta. Men det handlar också om att stödja mindre idrotter i detta arbete och att värna den idrottsliga mångfalden. Denna strategi är sådant som vi har diskuterat i samarbete med idrottsrörelsens olika parter. Jag nämnde tidigare vad en del av dessa delar skulle kunna innehålla. Återigen hoppas vi att detta ska kunna bli klart till sommaren. Därmed kommer vi förhoppningsvis också att ha en strategi för hur vi ska kunna få fler stora idrottsevenemang till Sverige.