Statens budgetunderskott

Herr talman! Bosse Ringholm har i sin interpellation ställt tre frågor: 1. Vad är regeringens senaste bedömning av vad det statliga underskottet kommer att bli 2009 och 2010? 2. Vilka myndigheter kommer att behöva låna pengar för att klara sin verksamhet i år? 3. Har regeringen för avsikt att vidta åtgärder för att hålla tillbaka den statliga kostnadsutvecklingen, och vilka åtgärder kommer i så fall att föreslås? En utgångspunkt för regeringens ekonomiska politik är att värna ordning och reda i de offentliga finanserna. Oavsett konjunkturläge är det viktigt att inte frångå denna princip. Vi befinner oss nu i ett läge med en nedgång i svensk och internationell ekonomi av sällan skådad styrka. Enligt kommissionens prognos från januari väntas EU-ländernas bnp falla med nära 2 procent i år. Samtidigt väntas budgetunderskottet bli mer än 5 procent av bnp i Frankrike, nästan 6 procent i Spanien, 11 procent i Irland och minst 9 procent i Storbritannien. Sverige är en liten öppen ekonomi och den realekonomiska och finansiella kris som drabbat omvärlden påverkar självklart även oss. I den ekonomiska vårproposition som överlämnades till riksdagen den 15 april bedöms statens budgetsaldo i år och nästa år till minus 182 respektive minus 114 miljarder kronor. Myndigheternas resursbehov och kostnadsutveckling följs noga inom Regeringskansliet. För i år har regeringen bland annat föreslagit att Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen tillförs extra resurser. Regeringens samlade bedömning utifrån det finanspolitiska ramverket och med beaktande av osäkerheten i bedömningen och riskbilden är att utrymmet för permanenta ofinansierade reformer är starkt begränsat. Det går dock inte att utesluta att ytterligare stabiliseringspolitiska åtgärder kan bli nödvändiga. Risken för att upplåningsbehovet ökar ytterligare är markant framöver bland annat på grund av eventuella infrianden av stora garantier riktade mot den finansiella sektorn. Regeringen följer utvecklingen noga och kommer kontinuerligt att ompröva behovet av eventuella ytterligare temporära åtgärder med anledning av konjunkturnedgången.

Herr talman! Jag tackar för svaret på de tre frågor jag har ställt. Den första frågan handlar om Anders Borgs prognos när det gäller det statliga budgetunderskottet. Enligt svaret kommer det att vara ungefär 300 miljarder kronor för i år och nästa år. Det finns en klar nackdel med att Anders Borg väntar så länge med att lämna sina svar på interpellationer. De två veckor som det normalt ska ta brukar Borg överträda med bred marginal. I det här fallet kan man säga att det straffat sig för nu har prognoserna blivit ännu sämre än om Anders Borg hade lämnat ett snabbare svar. I januari i år lämnade Riksgäldskontoret ett material till Anders Borg. Från januari fram till april, på tre månader, ett kvartal, har prognosen i stort sett fördubblats - från Riksgäldskontorets siffror till dagens ungefär 300 miljarder på tre månader. Det är en aktningsvärt brant kurva nedåt vad gäller budgetunderskottet. Därmed är den första frågan klarlagd. Min andra fråga gällde om finansministern kunde redovisa vilka myndigheter som måste låna pengar för att klara sin verksamhet under innevarande år. Frågan är ställd mot bakgrund av att ett flertal myndigheter numera har betydande problem. Några kör uppenbarligen sin verksamhet helt på kredit. Rikspolisstyrelsen är ett mycket tydligt sådant exempel. Om Rikspolisstyrelsen räknar med ett underskott på närmare 1 miljard för innevarande år är de 150 miljonerna i tilläggsbudgeten bara en droppe i havet och kommer inte att rätta till situationen. Jag konstaterar, Anders Borg, att jag inte fått svar på frågan. Jag har frågat vilka myndigheter som kommer att behöva låna pengar, det vill säga få krediter för att klara sin ekonomi för innevarande år. Det svaret finns inte i Anders Borgs skrivna och här upplästa svar. Jag ber därför finansministern att tänka en gång till och lämna en redovisning av vilka myndigheter som fått löfte i regleringsbrev eller kommer att få löfte om krediter. Där är svaret ännu icke redovisat, Anders Borg. På den tredje frågan, om finansministern har för avsikt att vidta åtgärder för att hålla tillbaka den statliga kostnadsutvecklingen, säger finansministern ja, kanske. Det preciseras dock inte vilka dessa är. Det sägs att det kan bli aktuellt med stabiliseringspolitiska åtgärder. Då är min nästa fråga: Vilka tänker finansministern på? Är det skattefrågor, kostnadsindragningar eller vilken typ av insatser kan finansministern tänka sig för innevarande år? Han medger att det kan behövas någon form av stabiliseringspolitiska åtgärder. Jag har framför mig en artikel i Svenska Dagbladet från den 17 januari där Anders Borg tror sig klara vallöfte; det är rubriken på artikeln. I den säger Anders Borg: "Vi ska kunna lägga en reformbudget i höst. Det har vi goda förutsättningar att klara av om vi agerar ansvarsfullt och försiktigt." Och Anders Borg fortsätter: "Min bedömning är vi klarar av att genomföra i stort sett alla de vallöften som kostar pengar." Min fråga så här tre månader efter dessa påståenden är: Gäller det fortfarande när budgetunderskottet nu i april visar sig vara dubbelt så stort som det var i januari när löftet gavs? Det skulle vara intressant att få en reaktion på det eftersom verkligheten har förändrats radikalt. Det är hundra procent mer i budgetunderskott efter tre månader. Är Borgs vallöfte devalverat i motsvarande mån med tanke på att det gavs i januari och vi nu är inne i april? Det återstår alltså att få svar på min andra fråga, vilka statliga myndigheter som fått krediter, kommer att behöva krediter, kommer att utnyttja krediter, och vilken volym det handlar om. Min tredje fråga var vilka typer av stabiliseringspolitiska åtgärder Anders Borg funderar på och när han har för avsikt att återkomma.

Herr talman! Jag får beklaga att arbetsbörda, reseschema och annat gjort att jag varit sen med att ge svar till Bosse Ringholm. Det är naturligtvis alltid att beklaga när så blir fallet, men tyvärr är situationen ibland sådan, inte minst på Finansdepartementet, att tidsschemat är pressat. Jag får som sagt beklaga detta. Vår bedömning är att finanspolitiken är väl avvägd. Vi har alltså en betydande försämring. Det är en försvagning på 123 miljarder som inträffat på skattesidan sedan vi presenterade vår bedömning för riksdagen i januari. Hur kan vi då hävda att finanspolitiken är väl avvägd? Det är för att budgetpolitiken inte ska vara sådan att vi varje år uppvisar överskott. Vi ska inte ha 1 procents överskott varje år eftersom vi har stora svängningar i konjunkturen, arbetslösheten går upp och arbetslösheten går ned. Då är tanken att vi över konjunkturen ska uppnå våra mål på 1 procent för överskottet. Det är vår bedömning att vi när vi i framtiden börjar närma oss en situation där resursutnyttjandet åter stiger också kommer tillbaka till ett överskott. Vi har även under den period vi nu kan bedöma överskott i det strukturella sparandet, alltså när vi försöker justera sparandet för konjunkturläget. Jag vill inte ge intrycket av att jag tar lätt på att vi har fått en allvarlig försämring av de offentliga finanserna. Det har framtvingat en utomordentligt hård prioritering av regeringens olika viktiga åtgärder. Varför är det så? Jo, därför att Sverige kommer att gå in i framtida lågkonjunkturer. Det är min skyldighet att göra mitt yttersta för att vi vid nästa lågkonjunktur ska ha betydande överskott som gör att de automatiska stabilisatorerna kan verka. Det faktum att offentliga finanser nu försvagas på grund av konjunkturen är inte ett svaghetstecken för Sverige. Det är en styrka. Vi har starka automatiska stabilisatorer. Det är så vårt skattesystem fungerar. Det är så vårt trygghetssystem fungerar. Det är så vi vill att det ska fungera också i framtiden, och jag tror mig vara övertygad om att Bosse Ringholm och jag i grunden är överens om det. Låt oss också komma ihåg att långsiktig uthållighet i våra offentliga finanser är avgörande för att vi nu tar oss tillbaka till god ordning. Om vi går in i nästa lågkonjunktur och får en sedvanlig försvagning i en situation när vi ännu inte har kommit tillbaka till stora överskott så får vi bekymmer. Nu måste prövningen alltså ske med stor nogsamhet. Jag ska svara på Bosse Ringholms ena fråga om vad som nu ytterligare bör övervägas. Sedan ska jag återkomma i mitt nästa inlägg till frågan om myndigheterna. Vad är det då för ytterligare åtgärder vi har anledning att överväga? I första hand skulle jag säga att vi måste ha säkerhetsmarginaler för att de automatiska stabilisatorerna också framöver ska kunna fungera. När Barack Obama nu har kallat sin regering till sitt första regeringssammanträde möts statsråden av att få gå hem och gå igenom vilka nedskärningar och skattehöjningar som kan genomföras. I flera av våra grannländer sitter man i en sådan situation. Låt oss göra vårt yttersta för att vi ska slippa det! Låt oss se till att vi har resurser för arbetsmarknadspolitiken och för de trygghetssystem som vi har i det svenska systemet! Jag är övertygad om att arbetsmarknadspolitik i den typ av konjunkturläge vi nu har att arbeta med är den förmodligen allra mest effektiva åtgärden för att dämpa de negativa konsekvenserna. Nu ska vi naturligtvis titta på hur läget ser ut i höst och vilka övriga överväganden som ska göras. Men prioriteringen är vi överens om inom regeringen. Vi ska vidta de åtgärder som har störst effekt för att dämpa nedgången, som har störst betydelse för att hindra att arbetslösheten biter sig fast. Det är det som har gjort att vi sedan budgeten tillfört enorma resurser till Arbetsförmedlingen och a-kassorna. Det är de bästa åtgärder vi har att vidta i det sammanhanget. Detta ska vi naturligtvis också se till att vi har resurser för att göra i nästa skede om det blir så att läget förvärras och det behövs ytterligare åtgärder. Låt mig sedan återkomma till Bosse Ringholms andra fråga i mitt nästa inlägg.

Herr talman! Det ska bli intressant att lyssna till Anders Borgs nästa inlägg, där han ska kommentera min fråga nummer två om krediter till myndigheterna. Detta återfinns inte alls i svaret. Jag väntar! Min interpellation handlar om det statliga budgetunderskottet. Jag har inte i första hand diskuterat de offentliga finanserna. Jag har ingen annan uppfattning än att de självfallet varierar med konjunkturutvecklingen. Vi kan där bära underskott under sämre tider för att i stället jobba upp ett överskott under bättre tider. Det handlar om att vi på längre sikt över en konjunkturcykel ska ha ett överskott. Men det är inte det jag har diskuterat i min interpellation. Den handlar om budgetunderskottet. Ungefär samtidigt som Riksgäldskontoret i januari i år sade att det kommer att bli ett underskott i år på 95 miljarder skrev Anders Borg i den här artikeln i Svenska Dagbladet att han räknade med att man ändå skulle kunna hålla en reformbudget. Nu tre månader senare säger Anders Borg att underskottet inte blir 95 miljarder, utan 182 miljarder. Det är i stort sett dubbelt upp. Min fråga är om Anders Borg står fast vid sina löften om att det ändå kan bli en reformbudget när underskottet har fördubblats. Nu talar jag om statsfinanserna, inte om de offentliga finanserna. Det återstår att konstatera att Anders Borg säger i sitt svar att det nu handlar om ofinansierade reformer. Jag och flera andra socialdemokratiska riksdagsledamöter har i den här talarstolen för både ett och två år sedan sagt till Anders Borg att han lånar till skattesänkningar. Det handlar om att Anders Borg lånar till varenda reform. Nu erkänner Anders Borg detta. Han skriver det till och med i svaret. Nu handlar det om ofinansierade reformer. Frågan återstår: Ska Anders Borg fortsätta med ofinansierade reformer i ett läge där budgetunderskottet på bara ett kvartal har fördubblats? Att tala om de automatiska stabilisatorerna är lätt i ett läge där de flesta inte vet vad det handlar om. Det handlar om a-kassa. Det handlar i mycket stor utsträckning om att Anders Borg försöker lägga ut en dimridå och säga att han satsar 10 miljarder kronor på arbetsmarknadspolitik. Sanningen är att Anders Borg inte satsar ett dugg på arbetsmarknadspolitiken. Anders Borg tvingas betala ut mer i a-kassa när fler och fler människor blir arbetslösa. Det är nästan uppseendeväckande att det i Anders Borgs tilläggsbudget finns en post som heter Arbetsmarknadspolitiska program där det står minus 5 miljoner kronor. Han minskar till och med pengarna till de arbetsmarknadspolitiska programmen med 5 miljoner kronor. Det häpnadsväckande är att pengarna tydligen ska användas som delfinansiering för att öka statistiken i arbetskraftsundersökningar om de arbetslösa. Tydligen har statistiken blivit så betungande. Det är så många arbetslösa att man tvingas ta 5 miljoner kronor från de arbetsmarknadspolitiska programmen och lägga över till statistiken. Men någon satsning på arbetsmarknadspolitiken är det inte. De automatiska stabilisatorerna, som ekonomen Anders Borg älskar att tala om, handlar om att ju fler människor som blir arbetslösa, desto mer kostar arbetslösheten. Anders Borg kommer säkert att få erfara att prognoserna på det området överträffas flera gånger om också i fortsättningen. Men det återstår att svara på frågan: De generösa löften som Anders Borg gav i januari om att fortsätta reformtakten, visserligen med ofinansierade reformer, står de kvar nu när underskottet har dubblats? Kan vi få höra någonting mer än om dimridåerna? Vad är det för stabiliseringspolitiska insatser det handlar om? Vad är det för nedskärningar Anders Borg nu kommer att iscensätta? Vi vet att varenda kommun och vartenda landsting kommer att avskeda personal därför att de inte får pengar av Anders Borg och regeringen. Regeringen är i sista hand ansvarig för varenda skolsköterska, varenda lärare och varenda läkare som tvingas lämna den offentliga vården. Det är regeringen som får ta det ansvaret. Vad är det för övriga åtgärder regeringen ska vidta för att dra ned sina kostnader?

Herr talman! Vi är i ett mycket allvarligt ekonomiskt läge. 90 procent av världen befinner sig i recession. I ett stort antal av våra grannländer har man tappat greppet över de offentliga finanserna. Man hamnar i en situation där man förmodligen under 2009 och 2010 behöver vidta åtstramande åtgärder. Ett exempel är naturligtvis den budget vi ska få om några dagar i Storbritannien, där man förmodligen under 2010 tvingas till nedskärningar och åtstramningar. Dit vill vi inte komma. Därför har vi en ordning i Sverige med överskottsmål. Det centrala är hur starka de offentliga finanserna i genomsnitt och långsiktigt är. Låt oss vårda den ordningen. Den är central för att Sverige ska kunna ha en stabilitet. Nu vill Bosse Ringholm fokusera diskussionen på det statliga underskottet. Låt oss då konstatera att en del av upplåningen nu sker därför att vi befinner oss i en kreditkris. Vi har herrelösa krediter. Det svenska bankväsendet är underdimensionerat i förhållande till exportindustrins stora och omfattande behov. Följaktligen har vi gjort betydande åtaganden på den statliga balansräkningen för att underlätta kreditgivningen. Det handlar om dels exportkrediterna, som har fått möjlighet att låna direkt i Riksgälden, dels en vidgad låneram. Det handlar om att vi har avsatt medel för att kunna tillhandahålla ägande för banker i kris om det visar sig bli nödvändigt. Det får vi naturligtvis hoppas att vi slipper. Det antar jag att vi är överens om. Men händer det så har vi redan avsatt resurser för detta. Det handlar om att vi måste hjälpa ett antal av våra grannländer som har mer betydande bekymmer. Följaktligen har staten ökat sin upplåning, och vi får i betydande utsträckning också tillgångar som motsvarar detta och i många fall också tillgångar som rimligen bör avkasta en normal ersättning till utlånaren. Det är inte det stora problemet. Det stora problemet är att vi har en försvagning i vårt finansiella sparande. Det underliggande motsvarar att konjunkturen försvagas. Nu säger Bosse Ringholm att vi genomför ofinansierade reformer. Det tycks inte vara en hållning som hans parti delar. Då skulle man nu föreslå omfattande finansieringsåtgärder: skattehöjningar och utgiftsneddragningar. Det tycks vara så att vi i grunden är överens om att vi på sikt klarar att återkomma till överskott. Följaktligen har vi nu råd att vidta de nödvändiga åtgärderna. Jag kan naturligtvis dela Bosse Ringholms beskrivning av vad de automatiska stabilisatorerna är. Det är två stora breda ben. Det ena är minskade skatteintäkter på de vinster man har i bolagen och de skatter hushållen betalar för konsumtion och arbete. De minskar kraftigt. Det betyder att samhällsekonomin har mer pengar kvar än den annars skulle ha haft. Det är i grunden ett bra inslag i det svenska skattesystemet. Det andra är aktiva arbetsmarknadsåtgärder och a-kassa. Då säger Bosse Ringholm att jag skulle försöka dölja att det är en bra automatisk stabilisator. Varför skulle jag vilja dölja det? Det är därför vi har en inkomstförsäkring. I och med att vi har garantierna, där det i regelverket finns tydliggjort när det ska sättas in åtgärder, ökar anslagen till den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Det som tidigare var diskretionärt ökar nu automatiskt. Det skulle jag kunna tänka mig att Bosse Ringholm som gammal generaldirektör för Arbetsförmedlingen, eller som det då hette, Arbetsmarknadsstyrelsen, borde tycka var bra. Vi har fått en större säkerhet i att vi kan sätta in aktiva åtgärder. Aktiva åtgärder är förmedlingsinsatser och stöd för den som söker. Det är lönestöd i form av lönesubventioner och sänkta arbetsgivaravgifter. Det är offentliga arbeten och utbildning. Det är alldeles uppenbart att de här resurserna kommer att användas till detta. Låt mig säga att vi har en situation där vi på ett antal myndigheter - polisen, Kriminalvården, domstolar, Skatteverket, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan - kommer att ha ett överskridande som innebär att man måste utnyttja anslagskredit. Detta är i grunden inte något konstigt, men jag kommer inte för den skull att föregripa det normala budgetarbete vi ska göra i höst för att säkra att vi kan klara av den offentliga verksamheten på ett bra sätt genom de ramar och mål vi har.

Herr talman! Av Anders Borgs utlovade svar på min fråga två om krediterna till statliga myndigheter blev det ett enda svar på slutet. Jag ber att få återkomma med en särskild interpellation i ämnet, Anders Borg, så att du får tillfälle att utveckla ditt kunnande lite mer än vad du har gjort hittills från talarstolen. Jag anklagar ingen regering, och inte heller den borgerliga regeringen i Sverige, för att på egen hand har uppfunnit den globala finanskrisen. Däremot tycker jag att den borgerliga regeringen i Sverige har förstärkt den globala finanskrisen och gjort att den arbetslöses kris, jobbkrisen som vi har i Sverige i dag, är värre än vad den hade kunnat vara. Jag vill erinra Anders Borg om att vi ett antal gånger haft diskussion om de skattesänkningar som Anders Borg har genomfört. De har under innevarande delar av den här perioden förstärkt konjunkturen, drivit på inflationen och drivit på överhettningen i ekonomin. Vi varnade för det och sade att det kan komma surt efter. Det har kommit surt efter. De pengarna, de senaste 15 miljarderna för skattesänkningar, hade varit utomordentligt bra att kunna använda för arbetsmarknadspolitiken. Det är inte så, Anders Borg, att jag anklagar dig för att dölja arbetsmarknadspolitiken genom satsningen på arbetsmarknadspolitik som en del av de automatiska stabilisatorerna. Du döljer bakom 10 miljardersanslaget till arbetsmarknadsåtgärder att det inte handlar om arbetsmarknadspolitiken. Det handlar om a-kassa och utbetalning av ersättning till arbetslösa. Det är inte en enda krona mer till program för Arbetsförmedlingen. Tvärtom är det så att massor av arbetsförmedlingar nu står inför krav från sina kommuner att göra insatser, och de har helt enkelt inga pengar. Det är ett faktum att vi har gått från de 70 miljarder som Anders Borg ärvde av den förra socialdemokratiska regeringen till att nu hamna i ett underskott i statsbudgeten på bortåt 200 miljarder kronor. Frågan är fortfarande: Kan Anders Borg leverera den reformbudget som han lovade i januari i år? Det har vi inget svar på. Jag återkommer om myndigheterna och krediterna eftersom jag inte fick något svar.

Herr talman! Jag ska försöka svara på de många frågor som Bosse Ringholm ställer. Låt mig börja med myndigheterna, eftersom jag i mitt förra inlägg försökte reda ut ett antal andra frågeställningar. Vi har ett antal myndigheter. Det rör sig om polisorganisationen, Kriminalvården, Skatteverket, domstolar, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Vi har på tilläggsbudgeten valt att tillföra en del extra medel till en del av dessa organisationer. Det gäller alldeles särskilt Försäkringskassan som fick ett mycket betydande tillskott i tilläggsbudgeten. Jag kan naturligtvis välkomna att Bosse Ringholm ställer fler interpellationer. Men jag har inte för avsikt att ge mig in i myndigheternas budgetprövning och ge förbesked om den i ett känsligt budgetläge. Det är rimligt att vi har anslagskrediter. Anslagskrediter har vi för att de ska kunna användas och utjämna variationer. Låt oss sedan komma tillbaka till frågan om arbetsmarknadspolitiken. Jag vill inte riktigt släppa den. Vi har nu en utbyggnad av aktiva åtgärder såsom de normalt definieras så att 5 procent av arbetskraften kommer att omfattas av det. Vi går från en nivå på strax över 2 procent upp till 5 procent av arbetskraften under de närmaste åren. Jag är relativt övertygad om - men jag kan inte belägga det, eftersom jag inte har gått igenom alla våra medlemsländer i EU - att det som utmärker oss är att vi lägger större resurser på att bygga ut de aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärderna än de flesta andra EU-länder. Det är den aktiva arbetsmarknadspolitiken. För 2009 på tilläggsbudgeten är det i betydande utsträckning aktivitetsersättning och a-kassa. Anslagen ökar från 47 till 94 miljarder. Det är en betydande resursökning som gör att Arbetsförmedlingen står bättre rustad att möta en period av bekymmersam utveckling. Jag skulle önska att vi kunde vara överens om att det är bra att vi i dag har en större tydlighet och starkare struktur för att Arbetsförmedlingen ska kunna få de resurser som är nödvändiga för att sätta in lämpliga åtgärder. Det är naturligtvis en av de saker som vi också till höstens budget har anledning att återkomma och fundera kring. Det är väldigt prioriterat jämfört med alla vallöften som i övrigt också kan diskuteras.