Herr talman! Eva Lindh har frågat mig följande: Anser statsrådet att sjukvården är en viktig del av Sveriges civila försvar? Hur kommer statsrådet att agera inom sitt ansvarsområde utifrån sin syn på frågan? På vilket sätt kommer statsrådet att arbeta tillsammans med övriga nordiska länder för att stärka det civila försvaret?

Vi befinner oss i ett allvarligt säkerhetspolitiskt läge. Återuppbyggnaden av totalförsvaret bedrivs med hög ambition, och regeringen genomför den största upprustningen av hela totalförsvaret sedan andra världskrigets slut. Genom försvarsbeslutet 2025–2030 får det civila försvaret ett tillskott på över 37,5 miljarder kronor.

Regeringen har inom ramen för det tidigare försvarsbeslutet tilldelat sektorn för hälsa, vård och omsorg medel. Inom ramen för nuvarande försvarsbeslut för perioden 2025–2030 tillförs sektorn ytterligare medel, och från och med 2028 kommer sektorn totalt att anslås 2,5 miljarder kronor årligen för arbetet med civilt försvar.

Hälso- och sjukvård är en viktig samhällsfunktion som har en central roll i det civila försvarets förmåga att stödja det militära försvaret och skapa motståndskraft.

Under de senaste åren har regeringen arbetat systematiskt och intensivt för att stärka beredskapen inom hälso- och sjukvården. En ändamålsenlig vårdkapacitet vid ordinarie förhållanden är en förutsättning för att möta de krav som ställs i händelse av kris eller krig. Under 2025 avsätter regeringen 7,5 miljarder kronor för att regionerna ska kunna öka vårdkapaciteten.

Vad gäller samverkan med våra nordiska grannar avser regeringen att under försvarsbeslutsperioden 2025–2030 prioritera åtgärder som genererar konkret förmågehöjning. Inom ramen för denna utveckling ska Sveriges åtaganden som allierad i Nato beaktas. Arbetet bör, där så är möjligt och lämpligt, bedrivas inom ramen för EU-samarbetet och i samarbete med våra nordiska grannländer.

Det nordiska försvarssamarbetet skapar förutsättningar för ett djupare och närmare nordiskt säkerhets- och försvarspolitiskt samarbete som inkluderar gemensam operationsplanering och gränsöverskridande operativ verksamhet i hela konfliktskalan från fred till krig.

Hagasamarbetet har sedan 2009 syftat till att bygga ett starkare räddningstjänstsamarbete i Norden med kapacitet att förebygga, förbereda, hantera, återhämta sig från och lära av allvarliga faror och kriser. Med utgångspunkt i våra gemensamma nordiska erfarenheter och tidigare insatser betonas behovet av att fortsätta stärka den nordiska samordningen och den politiska vägledningen inom området civil beredskap. Vår gemensamma motståndskraft ska ses i ett helhetsperspektiv, inklusive det nordiska civil-militära samarbetet. Vikten av samarbetet förstärks också i ljuset av det försämrade säkerhetsläget och ett ökande antal hybrida hot och attacker.

Regeringen anser vidare att Sverige bör utveckla sitt redan etablerade samarbete med de övriga nordiska länderna för att stärka Sveriges försörjningsberedskap. I samband med det gemensamma regeringsmötet i Stockholm i september 2024 undertecknades en avsiktsförklaring mellan Finland och Sverige om gemensam planering inom området försörjningsberedskap. I avsiktsförklaringen lyfts även att både Finland och Sverige ser positivt på att på sikt även omfatta de övriga nordiska länderna. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har nu, för att utveckla avsiktsförklaringen, fått i uppdrag att inleda förberedelser för en gemensam planering med Finland inom området försörjningsberedskap.

För att möta händelser av extraordinärt slag i hela hotskalan måste vi i Norden kunna mobilisera gemensamma kraftansträngningar. Tilliten och intressegemenskapen som existerar mellan våra nordiska länder är av stor vikt, och regeringen kommer att fortsätta arbeta för att hitta fler områden för fördjupat samarbete.

Herr talman! Vi befinner oss i det allvarligaste säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget. Att i det läget bygga upp ett starkare försvar är naturligtvis en självklarhet. Det är vi överens om. Det vi diskuterar i dag är den civila beredskapen och vikten av denna. Försvar består inte bara av kanoner utan också av ett civilt försvar – att kunna ta hand om människor i kris och krig, att klara av att ha ett samhälle i tider av kris och krig.

Sveriges civila beredskap handlar om det lokala, om lokalsamhällets förmåga att förebygga svårigheter – men också hantera dem när de kommer. Det handlar om sjukvård, som jag framför allt har fokuserat på i den här interpellationen, men det handlar också om infrastruktur, livsmedelberedskap och allt som är viktigt att klara av – de grundläggande behoven – i tider av kris och krig.

Den SD-styrda regeringen har vid flera tillfällen sagt att detta är väldigt viktigt. Det är vi också helt överens om. Men det räcker inte med ord. Det behövs även handling.

När regioner nu tvingas till besparingar runt om i vårt land – för det är det som just nu är läget i Sverige – är det naturligtvis svårt att klara av vården, att kunna tillförsäkra medborgarna i regionen en god vård och att klara av de köer som finns. Då är det också svårt att klara av att lägga resurser, tid och kraft på att bygga upp en civil beredskap.

Det är också mot bakgrund av det som jag har ställt frågan. Jag tycker att civilministern i tidigare debatter vi haft med honom har slirat lite på detta. När vi styrde under hela pandemin – en stor kris för Sverige och världen – såg vi att det som fungerade i normala tider också fungerade bättre i tider av kris.

När vi bygger upp vår civila beredskap handlar det om att bygga upp det som krävs lite särskilt, och det handlar om att ha en god grund. En god sjukvård i normala tider är en förutsättning för att det ska fungera i tider av kris och krig.

Eftersom situationen inte blir bättre i världen har vi prioriterat dessa frågor i vår vårbudget. Det handlar om att stärka den civila beredskapen. Det handlar också om att ge resurser till kommuner och regioner för att kunna bygga en starkare välfärd, inte försvaga den. Det hänger ihop.

I vår budget har vi hela tiden lagt mer resurser till vården och till kommunerna för att bygga en starkare välfärd. Och nu lägger vi också särskilda resurser till den civila beredskapen för att klara sjukvårdsberedskap, läkemedelsberedskap och livsmedelsberedskap.

Kan statsrådet se att en underfinansiering av sjukvården faktiskt också äventyrar den civila beredskapen i framtiden?

(Applåder)

Herr talman! Jag är från Gotland, och det är helt oemotståndligt att delta i en debatt om det civila försvaret. Gotland, denna strategiska juvel, omhuldad längs hela den politiska skalan, är föremål för återuppbyggnaden av det militära försvaret i exceptionellt hög takt. Ja, i fråga om återuppbyggnaden av det militära försvaret går det som tåget. Men detta lirar inte alls med upprustningen av det civila försvaret och därmed av totalförsvaret.

Carl-Oskar Bohlin kan upprepa hur många gånger som helst att vi alla måste ta ansvar när hans regering likväl konsekvent underfinansierar svensk sjukvård år efter år. När svensk sjukvård går på knäna i fredstid, hur i all världen ska den kunna växla upp i händelse av kris eller krig? Eller som Carl-Oskar Bohlin själv sa i sitt svar på Eva Lindhs interpellation: ”En ändamålsenlig vårdkapacitet vid ordinarie förhållanden är en förutsättning för att möta de krav som ställs i händelse av kris eller krig.” Jag håller med. Så är det.

I den valkrets jag representerar, Gotland, behöver Carl-Oskar Bohlin verkligen inte betvivla hängivenheten i att bygga ett totalförsvar. Arbetet pågår oförtrutet varje dag. Gotland är dock utpekat som strategisk plats för ett krigssjukhus. Fantastiskt – men kanske inte helt realistiskt. Gotländsk sjukvård är konsekvent underfinansierad med hundratals miljoner varje år. Hur ska vi kunna klämma fram ett krigssjukhus?

I vårt socialdemokratiska budgetförslag tar vi höjd för detta. Eva Lindh nämnde det också. Vad regeringen tar höjd för är för mig oklart. Det lirar inte, och det hänger inte ihop.

Herr talman! Jag anser att svensk sjukvård är en viktig, för att inte säga oundgänglig, del av det svenska totalförsvaret och därmed av den civila beredskapen. Jag anser att den konsekventa underfinansieringen av svensk sjukvård i sig blir en säkerhetsrisk. Den gör oss mer sårbara. Den gör att sjukvården inte hänger ihop och att det blir blottor. Att Carl-Oskar Bohlin givet dagens svar inte anser det upplever jag som mycket oroande.

(Applåder)

Herr talman! Låt mig, för att det ska bli en korrekt historieskrivning, inleda med att konstatera att det är under den här regeringen som resurserna till det civila försvaret faktiskt kommer fram. Det har gått tio år sedan riksdagen i den här kammaren beslöt att totalförsvaret ska återuppstå. Under den föregående socialdemokratiska regeringen tillfördes nästan inga resurser till det civila försvaret. Det är det bistra facit efter era åtta år vid makten.

När den här regeringen tillträdde lades det 2,7 miljarder per år på det civila försvaret. I år är den summan 8 ½ miljard. Om ytterligare ett par år kommer vi upp till 15 miljarder per år. Det är viktigt att ha med sig fakta i debatten.

Man gör sig själv en otjänst när man hela tiden försöker få diskussionen om det civila försvaret att glida över i en allmän debatt om välfärd. Vi kan absolut ha en välfärdsdiskussion, men om man hela tiden försöker föra över debatten om det civila försvaret till en allmän välfärdsdebatt missar man också det som är det civila försvarets särkrav, som då blir åsidosatta. Det är kanske det som gjorde att Socialdemokraterna under sin tid vid makten aldrig valde att prioritera det civila försvaret tydligt nog.

Vad är det civila försvarets särkrav? Jo, det handlar om att dimensionera en verksamhet för att möta krigets krav, det vill säga skyddade ledningsplatser, reservkraft, redundans av olika slag som inte ryms inom ramen för den ordinarie verksamheten – försörjningsberedskap. Det är fråga om den försörjningsberedskap som saknades i sjukvården under den tiden Socialdemokraterna styrde landet, vilket blev smärtsamt tydligt under pandemin. Det var brist på munskydd, handsprit och medicinteknisk utrustning i i stort sett hela Sverige. Slutsatsen av detta är naturligtvis att vi måste börja bygga upp den typen av försörjningsberedskap, vilket nu görs – precis som att vi för första gången har upphandlat nationella säkerhetslager med traumasjukvårdsutrustning för att kunna hantera ett masskadeutfall på svenskt territorium. Det har inte funnits tidigare, och det gjordes ingenting åt detta under de åtta år Socialdemokraterna hade makten.

Det allvarliga säkerhetsläget gör att vi måste prioritera dessa frågor på ett tydligt sätt, och det är vad den här regeringen ägnar sig åt.

Herr talman! Jag betackar mig för otrevligheterna som Carl-Oskar Bohlin ägnar sig åt.

Självklart förstår vi att det inte bara handlar om att bygga upp välfärden utan att det också krävs annat. Det är precis det både jag och Hanna Westerén lyfte upp. Det är självklart att det också krävs andra insatser för att stärka totalförsvaret när det gäller till exempel sjukvårdsberedskap. Det vi pratar om är att ha en i grunden välfungerande sjukvård, en i grunden välfungerande samhällstjänst, som man dessutom kan bygga på med det som krävs i tider av kris eller krig.

Carl-Oskar Bohlin säger att man gör sig själv en otjänst när det bara handlar om den allmänna välfärdsberedskapen. Vi förstår att det inte bara handlar om det, utan att det också handlar om den allmänna välfärdsberedskapen. Vi känner inte att det ansvariga statsrådet ens inser detta. Det är därför vi ställer frågan. Vi inser att det handlar om både och. Det handlar både om att stärka den allmänna välfärden och om att förstärka det extra som behövs i tider av kris och krig. Men det ansvariga statsrådet verkar bara fokusera på det ena.

Vi oroar oss för att det som händer i sjukvården nu inte bara är illa för vården här och nu, i de så kallade normala tiderna, utan också undergräver förutsättningarna för en bra beredskap i tider av kris och krig.

Varje gång jag pratar med en kommun- eller regionpolitiker lyfter de upp oron för att de inte kan göra det som de inser skulle behövas, precis som min kollega Hanna Westerén lyfte upp. Det är inte så att de säger: Nej tack, vi ska inte göra detta. De frågar: Hur ska vi göra det när vi inte får resurser för att kunna bygga upp det?

Statsrådet har gett de olika myndigheterna flera uppdrag. Men kommuner och regioner har också en otroligt viktig roll i att bygga upp totalförsvaret, och de får inte resurser för att göra det utan har mindre resurser för att kunna klara av det de ska ens i normala tider. Det är precis det vi pratar om.

Till exempel visar rapporter att vi har brist på läkemedel redan i dag. Hur ska det då fungera om vi hamnar i kris och krig? Statsrådet lyfter upp att vi inte hade munskydd under pandemin. Nej, det var vi medvetna om. En gång i tiden byggde vi nämligen upp en beredskap för läkemedel och medicinteknisk utrustning. Men vissa partier tog bort apoteksmonopolet, och då var det flera som sa att när det blev flera som var inne på apoteksmarknaden måste man bygga upp en beredskap för tider av kris och krig. Vem skulle då ta ansvaret? Då sa man att det skulle ordna sig av sig självt. Vi såg ju hur det gick.

Den situationen hamnade vi i eftersom man inte hade tagit ansvar. Nu ser vi att detta behöver göras.

Finland tog efter oss och hade därför en bättre beredskap. Nu behöver vi ta efter Finland. Det nordiska samarbetet kommer att vara viktigt i framtiden.

(Applåder)

Herr talman! Carl-Oskar Bohlin redogör för vad som har skett sedan den här regeringen tillträdde. Jag vill också påminna om vad som har skett sedan den här regeringen tillträdde. Det säkerhetspolitiska läget har skärpts. Det tror jag att vi är överens om. Kraven har ökat på oss alla, givet den situation vi befinner oss i. Därmed blir frågorna som jag och Eva Lindh ställer ännu mer relevanta. Vad ska vi gemensamt förmå i händelse av kris eller krig?

Att sjukvården förmår leverera och inte går på knäna i fredstid är avgörande för vår gemensamma motståndskraft. Jag anser att det är en gemensam angelägenhet att svensk sjukvård förmår leverera och fungera i händelse av kris eller krig. Men när den är så ansträngd i fredstid är det klart att det väcks en oro för hur den ska fungera i händelse av kris eller krig.

När gotländsk sjukvård, som jag själv har närmast hjärtat, varje år går med underskott på flera hundratals miljoner och det samtidigt finns krav på och löften om att vi ska ha ett krigssjukhus är det klart att jag bär en oro. Hur ska vi förmå att leverera, givet våra förutsättningar?

Jag har inte för avsikt att bredda det här till en allmänpolitisk debatt. Jag ville debattera sjukvårdens underfinansiering och hur den äventyrar svenskt totalförsvar och blottar vår sårbarhet.

Självklart vill vi alla delta i försvaret av Sverige och återuppbyggnaden av totalförsvaret. Men när återuppbyggnaden av det militära försvaret går så mycket fortare och inte lirar med återuppbyggnaden av det civila försvaret, av oundgänglig svensk sjukvård, anser jag att vi har ett problem.

(Applåder)

Herr talman! Det är i grunden bra att det finns ett stort intresse i hela Sveriges riksdag, också hos oppositionen, för återuppbyggnaden av det civila försvaret.

Det jag försökte redogöra för var att det hände mycket lite på det här området före 2022. Det är bara att beklaga. Vi behöver komma i kapp en säkerhetspolitisk utveckling som har gått i fel riktning under mycket lång tid. De förstärkningarna görs nu inom framför allt sex prioriterade beredskapssektorer. Hälso- och sjukvården är en av dem. Som jag nämnde tillförs den sektorn fullt utbyggd i nivå 2,4 miljarder kronor per år. Men de medlen måste prioriteras till särskilt robusthetshöjande åtgärder.

Vi kan absolut ha en diskussion och en debatt om den allmänna sjukvården, men då är interpellationen ställd till fel statsråd. Det som är viktigt att komma ihåg här är att det i grunden är regionerna som har ansvaret för den ordinarie sjukvården. Det som staten tar ett ansvar för är att bygga in mer robusthet i det här systemet.

Man behöver dock också vara klar över – interpellanten bortser möjligen lite från det – att sjukvård i krig är något helt annat än sjukvård i fredstid. Regeringen gör nu ett antal saker för att åtgärda det; jag nämnde bland annat upphandlingen av nationella säkerhetslager för att kunna hantera masskadeutfall.

Jag besökte nyligen en stor sjukvårdsövning med 500 övande i Västra Götalandsregionen där Försvarsmakten deltog. Övningsledaren satte fingret på vad det handlade om. Han sa: I dag har vi tränat på att ge så lite vård som möjligt till så många människor som möjligt.

Det är alltså tvärtemot den ordinarie sjukvårdens verksamheter. I händelse av krig kommer sjukvårdens resurser att behöva användas på ett helt annat sätt. Men då måste det finnas planeringsförutsättningar för det. De här robusthetshöjande åtgärderna måste finnas för att sjukvården ska ställa om.

Den allmänna debatten om sjukvården är absolut värd att ha. Som jag nämnde tillför regeringen 7 ½ miljarder i generella statsbidrag. Regionerna ansvarar för sjukvården och har egen beskattningsrätt. Men det är en annan diskussion.

Diskussionen om vad vi gör för att sjukvården ska möta krigets krav handlar om vilka specifika åtgärder som måste vidtas för att sjukvården ska kunna ha de här omställningsförutsättningarna. Då handlar det om förstärkt försörjningsberedskap, som regeringen nu prioriterar. Det handlar om uppdragen till Socialstyrelsen. Det handlar till exempel om att kunna aktivera civilplikten, och det är något som den här regeringen har tagit steg för att kunna göra också i hälso- och sjukvården.

Jag hoppas att Socialdemokraterna välkomnar detta. Men jag kan konstatera att det naturligtvis hade varit mycket bättre om det hade skett långt tidigare.

Herr talman! Jag ska inte gå in i någon historisk debatt. Jag vill bara påminna om att det inte är så länge sedan Rysslands anfallskrig mot Ukraina inleddes. Det är klart att vi alla inser att det är ett mycket försvårat läge efter det när det gäller säkerhetspolitiken.

Jag blir faktiskt inte mindre orolig efter den här debatten. Statsrådet fortsätter nämligen att säga att sjukvården och hur den fungerar i normaltider är något helt annat än att bygga en beredskap. Uppenbarligen har vi inte nått fram i våra försök att föra den här diskussionen. Detta är nämligen inte en allmän debatt om läget i sjukvården i dag. Vi talar om att faktiskt bygga båda delarna, det vill säga att en sjukvård som fungerar i normaltider har bättre förutsättningar att fungera i tider av kris eller krig. Naturligtvis måste man också bygga upp krigssjukhus och allt annat som vi talar om och som Hanna Westerén lyfte upp.

Men frågan är: Hur ska man förbereda för krig när det skärs ned i vården? Just det säger många, inte bara jag. De känner en frustration över hur det ska gå till. Jag har inte pratat med någon kommunpolitiker eller regionpolitiker som är ointresserad av att bygga upp den civila beredskapen. Det vill de också. De frågar bara hur.

Det är märkligt: När man sitter i opposition pratar man om att regeringen måste kliva fram i ett krisläge som omfattar hela landet. Var är den regeringen i dag när lokalpolitiker frågar och ber om hjälp för att bygga totalförsvaret tillsammans?

(Applåder)

Herr talman! Eva Lindh säger att hon inte vill hålla en historielektion. Men när hon konstaterar att Rysslands aggression mot Ukraina inträffade precis nyligen känner jag mig ändå nödgad att hålla en historielektion. Den började nämligen 2014 i och med Rysslands orättfärdiga invasion av östra Ukraina och annekteringen av Krim.

Det är naturligtvis alltid lätt att vara efterklok, men man har uppenbarligen inte känt den angelägenhet som man borde ha känt i de här frågorna i ett långt tidigare skede. År 2015, när försvarsbeslutet sa att totalförsvaret skulle återuppstå, tillfördes med dåvarande regering inga särskilda medel till det civila försvaret. Det skulle bedrivas inom ramen för den ordinarie verksamheten. Hur många verksamheter hade då möjlighet att prioritera det civila försvarets uppbyggnad i konkurrens med den ordinarie verksamheten? Det var ganska få.

Nu får vi substantiella investeringar i det civila försvaret. MSB konstaterar i sin förmågebedömning att förmågan ökar i alla tio beredskapssektorer. Det skulle behöva gå ännu fortare, och den här regeringen arbetar varje dag hårt för att det ska ske. Men för att det ska ske krävs också medel, och de medlen tillförs nu för första gången på lång tid i stor omfattning. Det gäller hälso- och sjukvården, livsmedelsberedskapen och energisektorn. Det gäller också räddningstjänsten, där vi tack vare den här regeringens snabbspår redan har börjat utbilda civilpliktiga. Inget av detta skedde under föregående regering, men det sker nu.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.