Socialfond för klimatåtgärder

Fru talman! Ludvig Aspling har frågat statsrådet Annika Strandhäll om regeringen kommer att ställa sig bakom förslaget till inrättande av en social klimatfond och hur regeringen arbetar för att se till att kriterierna för tilldelning tar hänsyn till svenska konsumenters behov. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Förslaget om att inrätta en social klimatfond utgör en del av kommissionens omfattande klimatpaket, det så kallade Fit for 55-paketet. Syftet med den sociala klimatfonden är att underlätta införandet av ett utsläppshandelssystem för vägtransporter och byggnader. Regeringen konstaterar att det genom de beslut som fattades under 2020 redan finns historiskt mycket medel avsatta till klimatomställningen i den överenskomna fleråriga budgetramen och i återhämtningsinstrumentet. Regeringen anser att en ny fond inte behövs. Om en fond ska inrättas ska den finansieras genom utgiftsminskningar på andra områden i EU:s fleråriga budgetram, och den bör inte innehålla inkomsttransfereringar till hushåll. En fond ska inte heller införas med mindre än att ett nytt och ambitiöst utsläppshandelssystem för vägtransporter och byggnader införs.

Vad gäller kriterierna för tilldelning, den så kallade allokeringsnyckeln, är det viktigt att dessa beaktar syftet med fonden: att underlätta omställningen till fossilfri uppvärmning och långsiktigt hållbara transporter, inklusive i Sverige. Ett högre återflöde till Sverige från fonden förbättrar dock inte nödvändigtvis Sveriges nettoposition eftersom fonden finansieras genom EU:s allmänna budget, som i sin tur finansieras av samtliga medlemsstater, däribland Sverige. För regeringen är det prioriterat att minimera påverkan på den svenska EU-avgiften. Det är där fokus måste vara. Det är regeringens bedömning att det mest effektiva sättet att nå klimatmålen och värna svenska skattebetalares intressen är genom att bedriva klimatpolitik där marginalkostnaden är som lägst. Sveriges EU-avgift ska hållas nere. Regeringen ämnar värna EU-avgiftens storlek genom att driva att fonden, om den ska existera, ska finansieras genom besparingar på andra områden.

Fru talman! I juli 2021 presenterade kommissionen ett lagstiftningspaket som heter Fit for 55. Syftet är att nå unionens skärpta utsläppsmål till år 2030.

En del av paketet är ett nytt utsläppshandelssystem för vägtransporter och byggnader och då framför allt uppvärmning av byggnader, vilket kommer att ytterligare driva upp priserna på el och gas för vanliga konsumenter i EU – något som många, kanske framför allt här i Sverige, absolut inte har råd med.

För att kompensera de hushåll som drabbas av detta ligger nu också ett förslag om att inrätta en socialfond för klimatåtgärder för att hantera de sociala effekterna av de här prisökningarna. Fonden ska uppgå till över 700 miljarder kronor och ska finansiera investeringar för att öka energieffektivitet och fasa ut fossila bränslen i uppvärmning och nedkylning av byggnader. Men den ska också gå till att kompensera direktstöd till vanliga konsumenter. Det betyder att svenska skattebetalare förutom sin egen rejält saltade elräkning ska betala elräkningen för framför allt polacker, spanjorer, fransmän, rumäner och italienare. De länderna kommer att få 60 procent av fonden, enligt de fördelningsnycklar som har presenterats.

Det är inga små belopp det handlar om heller. Fonden beräknas öka den svenska EU-avgiften med ungefär 3 miljarder kronor per år. Vi kommer att kunna få tillbaka ungefär 1 krona för varje 3 kronor som vi betalar in. Genomsnittssvensken får tillbaka ungefär 430 kronor medan genomsnittsbulgaren får över 4 000.

Vi har just nu rekordpriser på elektricitet i Sverige, mycket tack vare den inkompetens och det ointresse som den här och alla socialdemokratiska regeringar under tidigare mandatperioder har uppvisat. Att lägga ned – eller genom mygel och underhandsstyrning tvinga Vattenfall att lägga ned – ren, pålitlig kärnkraft utan att se till att det finns ett fullgott alternativ är ren galenskap. Och nu, i tillägg till allt detta, är man alltså beredd att kanske låta samma utsatta svenska konsumenter betala för uppvärmning och nedkylning av villor i Frankrike och Italien.

Jag undrar därför detta: Kan Mikael Damberg lova att han, om förslaget som det ser ut i dag läggs på hans bord, kommer att använda Sveriges veto för att stoppa det i sin helhet? Det är nämligen så att som beslutsprocessen går måste det första beslutet vara en revidering av långtidsbudgeten. Det här har aviserats av kommissionen, och eftersom det är ett budgetbeslut har alla medlemsstater veto. Det betyder att Sverige kan stoppa detta i ett relativt tidigt skede. Därför undrar jag om Mikael Damberg här och nu inför kammaren kan lova att han, om förslaget som det ser ut just nu, som han själv säger att han är skeptisk till, läggs på hans bord kommer att använda vetot för att stoppa det. Kommer så att ske?

Fru talman! Det är anmärkningsvärt att man använder ord som ”mygel” och ”galenskap” i en interpellationsdebatt i Sveriges riksdag. Jag är inte jätteimponerad av det tonläget i debatten.

Det här är i grunden en väldigt seriös fråga som handlar om EU:s hela klimatpolitik, där EU-kommissionen lagt fram ett program som är väldigt omfattande och ambitiöst men som består av många olika delar. När man tar ställning till det programmet är det viktigt att man tar ställning till helheten för att se om det är rätt åtgärder som föreslås, om det är tillräckligt kraftfullt och i så fall vilka avvägningar Sverige bör prioritera i förhandlingar.

Det är en ganska dålig förhandlingstaktik i EU-samarbetet att börja med att votera eller säga nej till enskilda delar. Det kan välta hela programmet eller hela förhandlingen och därmed ställa Sverige helt utanför. Jag tror i och för sig inte att Sverigedemokraterna har något problem med det, för på samma sätt som Sverigedemokraterna har en väldigt svag klimatpolitik på hemmaplan har de en väldigt svag klimatpolitik på EU-nivå. Då spelar det väl ingen roll om EU havererar med sin gemensamma klimatpolitik på Europanivå. Men det är en annan debatt.

Jag upprepar vad jag sa i svaret: Regeringen anser att en ny fond inte behövs. Om en fond ska inrättas ska den finansieras genom utgiftsminskningar på andra områden i EU:s fleråriga budgetram, och den bör inte innehålla inkomsttransfereringar till hushåll. En fond ska inte heller införas med mindre än att ett nytt och ambitiöst utsläppshandelssystem för vägtransporter och byggnader införs.

Det är den linje som vi driver. Den är hård och förutsätter att andra delar av paketet också genomförs om det över huvud taget ska bli aktuellt för Sverige. Men jag tror att det är viktigt att vi i den här kammaren är tydliga med att när vi prioriterar saker och ting prioriterar vi också svenska skattebetalares position och att det därför är viktigt för Sverige att hålla nere EU-avgiften.

Det är några av de prioriteringar som jag redogjort för. Men jag är inte beredd att redan nu, innan förhandlingarna ens har kommit igång, säga att vissa delar av det här paketet helt ska stoppas. Gör man det hamnar man vid sidan om förhandlingsbordet, och dessutom riskerar man att stoppa hela paketet utan att veta hur det ser ut som helhet. Så brukar vi inte förhandla i EU, och jag tycker inte att vi ska göra det den här gången heller.

Fru talman! Anledningen till att jag ställer frågan på det sätt jag gör är att jag har hört denna retorik från socialdemokrater förut. Före processen för innevarande MFF var hörnstenen i Socialdemokraternas politik att vi inte ska ha någon budgetökning – budgetrestriktivitet är det viktigaste för oss. Sedan, några år senare, röstade de ja till den största budgetökningen i unionens historia i och med coronapaketet, till exempel. Vad de å ena sidan säger och å andra sidan gör kan alltså vara två helt olika saker. Det är därför jag ställer frågan som jag gör.

En annan fråga som jag tycker är intressant i detta är varför den här fonden är en sådan enorm förlust för just svenskar. Det beror på att de svenska skattebetalarna i vanlig ordning inte har någon som försvarar deras intressen i Bryssel. Den normala ordningen är att varje medlemsstats regering försöker försvara sina egna medborgare och deras ekonomiska sak. Men det finns ett undantag: Sveriges regering.

Enligt utkastet till förordning ska man ta hänsyn till ett par olika faktorer när man räknar ut hur mycket varje medlemsstat ska kunna ta ut ur fonden. Det är bland annat koldioxidutsläpp från bränsleförbränning hos hushåll, andel hushåll som riskerar fattigdom och ligger efter med betalning av elräkningar – det finns ett par sådana i Sverige – samt köpkraftsjusterad bruttonationalinkomst per capita och utsläpp av växthusgaser för sektorerna luftfart och stationära anläggningar. Stationära anläggningar är EU-språk för industri, helt enkelt.

Men det finns en ganska viktig faktor som jag tycker saknas, och det är frågan om huruvida uppvärmning över huvud taget är nödvändigt för att man ska kunna överleva på en viss plats. Det är för mig fullständigt ofattbart att man till exempel jämställer behovet av nedkylning respektive uppvärmning av byggnader. Man kan nämligen bo i varma klimat utan AC. Jag har gjort det själv; jag har bott i Bangkok i ett par år. Det är lite svettigt vissa månader, men det går alldeles utmärkt. Men man kan inte bo på platser där det är minus 18–20 grader vissa månader utan att värma upp huset, speciellt inte när man har barn hemma. Detta är fullständigt självklart, tycker jag.

Man kan göra en enkel jämförelse. I Italiens nordligaste stad, Venedig, var det 6 grader och sol när jag skrev det här anförandet. I vår egen nordligaste storstad, kan vi kalla det, Umeå, var det minus 13. Ändå ska vi betala deras elräkning för den sociala rättvisans skull.

Varför har regeringen inte lyft ett finger för att detta perspektiv ska komma in i förordningen, speciellt när man, som jag sa i mitt tidigare anförande, har vetorätt och kan säga blankt nej om detta får för allvarliga konsekvenser för svenska hushåll eller är för snedvridet så att det kostar så pass mycket för svenska hushåll att det inte längre är rimligt?

Det är nämligen så att det i Sverige helt enkelt behövs mer energi för att överleva, jämfört med i Frankrike och Italien. Detta är inget man tar hänsyn till när man listar ut vilka länder som ska få medel från fonden och hur mycket.

Statsrådet sa i sitt inledande anförande att det viktiga är att hålla fonden nere. Det håller jag med om, i och för sig. Men det beror på om vi pratar om ramarna och utgiftsnyckeln som två helt separata beslut. Men när ramarna för fonden är satta, det vill säga budgeten, gäller det att förändra utgiftsnyckeln så mycket som möjligt för att det ska ge svenskar en fördel. Då skulle till exempel hänsyn till att man måste värma upp huset för att inte frysa till döds kunna vara en ganska lämplig parameter att lyfta in. Det tycker i alla fall jag, men jag är sugen på att höra vad Mikael Damberg säger om detta.

Fru talman! Jag blir lite tacksam över att det inte är Ludvig Aspling som sköter Sveriges förhandlingar i EU när jag lyssnar till detta inlägg. Om vi direkt skulle gå in och diskutera hur nycklarna till fonden ska se ut har vi accepterat fonden. Då säger vi att Sverige ska betala en högre avgift till EU för att finansiera sådant som Sverige i grunden tycker att man ska finansiera med de budgetmedel som finns i dag. Jag tycker alltså att det är en helt bakvänd argumentation; jag tycker att den är fel.

Vi vet också att vi med svenska skattemedel har hjälpt svenska hushåll att ställa om i stor utsträckning. Vi har inte lika många hushåll som har fossil uppvärmning av sina hem, för vi har haft stora program för energieffektivisering och fjärrvärmesystem och för att jobba med jordvärme. Under årtionden har Sverige jobbat med detta för att få ned hushållens fossilberoende.

Så vi tycker nog att det är rimligt att den här fonden inte är en prioritering. Och vi tycker att den, om den ska inrättas, ska finansieras med befintliga medel. Detta tror jag är en ganska viktig princip om man ska lyckas i förhandlingar i EU. Annars har vi köpt fonden på förhand, och då är det högre EU-avgifter och mindre effektiv miljöstyrning i Sverige som blir resultatet av politiken. Det tycker jag verkar oklokt i dessa förhandlingar.

Fru talman! Jag vet inte om Mikael Damberg har missat detta, men det gäller alltså inte endast fossila bränslen för uppvärmning av hus utan även uppvärmning med hjälp av elektricitet. För vanliga människor som lever i vanliga hus och av vanliga löner är elektriciteten ganska dyr just nu. Det är ganska många som inte har råd att värma upp huset – det är inte så kul. Jag har flera bekanta som har påtalat detta med förhoppningen att jag som politiker skulle kunna göra något åt det. Tyvärr kan jag inte göra det i dagens situation.

Om man kikar ut lite grann över landet märker man att om elen blir ännu dyrare, vilket blir konsekvensen av förslaget, kommer det att göra det svårare. Då vore det kanske tillfälle att föra in detta i förhandlingarna. Att detta skulle innebära att man accepterar förordningen är inte sant. Det finns ju redan ett utkast. Texten har skickats ut; vi har fått den i EU-nämnden, och jag har själv läst den. Men beslutsgången är långt ifrån klar. Detta ska tröskas genom parlamentet och rådet. Det ska hållas en trilogförhandling och så vidare.

Statsrådet skulle i dag kunna säga att vi tycker att detta är orimligt och att förordningen måste ta hänsyn till att det behövs mer energi för att över huvud taget kunna överleva i Sverige – att det måste föras in om det över huvud taget ska kunna bli något av detta. Vi har vetorätt i denna fråga. Vi kommer att försvara de svenska skattebetalarnas pengar och se till att de inte kommer att behöva betala onödigt mycket av elräkningen till italienare, spanjorer och så vidare. Detta skulle man kunna göra, och det skulle absolut inte betyda att man accepterar fondens existens. Det är en ren undanflykt.

Fru talman! Det går att göra något här och nu. Vi har från regeringen lagt fram ett förslag om elpriskompensation för de hushåll som har haft höga elpriser. Detta är inget vi gör ofta i Sverige, för historiskt sett har vi haft relativt låga energipriser i Sverige. Det har vi fortfarande i ett europeiskt perspektiv, men med de väldigt höga energipriser vi har haft just denna vinter har det funnits hushåll som har drabbats hårt. Förslaget behandlas nu i riksdagen, och vi får se hur det går med det stödet. Jag hoppas och tror att vi får stöd för det, för då skulle det bli en avlastning för de hushåll som har haft stora elräkningar denna vinter. Det är ett förslag från regeringen.

När det gäller EU-prioriteringar är det viktigt att man också ser till helheten. Man måste se till de viktiga förhandlingar som handlar om att nu få en effektiv europeisk klimatpolitik, vilket jag kanske inte förväntar mig att just Sverigedemokraterna blir mest pådrivande för, vare sig här hemma eller i Europa.

Det andra är att EU också använder sina ekonomiska medel så effektivt som möjligt. Den svenska linjen är att vi inte anser att en ny fond behövs. Om man ska inrätta en sådan fond ska den finansieras genom utgiftsminskningar på andra områden. Detta är en viktig princip, och det är viktigt att driva den linjen i dessa förhandlingar.

Sedan är det självklart så att om det införs en fond kommer Sverige också att ta del av de stöden och driva på för att vi ska få ut saker och ting. Men att börja förhandlingarna i den änden skulle innebära att vi får mindre stöd för linjen att fonden inte behövs och att vi tror att det är mer effektivt att ta del av EU-pengar för att kompensera svenska hushåll, vilket vi vet att det inte är. Varje kostnad för att kompensera svenska hushåll som går via Bryssel är nämligen högre än kostnaden för de beslut vi fattar i Sveriges riksdag som handlar om att kompensera svenska hushåll.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.