Social pelare i EU

Fru ålderspresident! Jessika Roswall har frågat mig hur jag avser att verka för att en social pelare som bland annat omfattar arbetsmarknadspolitik införs i EU och hur detta är förenligt med den svenska modellen.

Jag vill inleda med att säga att det redan i dag finns ett betydande samarbete inom EU som rör arbetsmarknadspolitik. På arbetsrätts- och arbetsmiljöområdet kan EU till exempel anta minimidirektiv. Medlemsländerna har då möjlighet att behålla eller införa mer ambitiösa regler än vad direktivet anger. Regeringen ser positivt på att EU kan bidra till att sätta en gemensam grundnivå samtidigt som de länder som vill kan gå längre.

På sysselsättningsområdet består samarbetet främst av gemensamma målsättningar, uppföljningar och utbyte av goda erfarenheter. Här handlar det inte om lagstiftningsakter som medlemsstaterna ska genomföra, men medlemsstaterna strävar mot gemensamt satta mål och gör det utifrån nationella förutsättningar. Jag tycker att det är en arbetsform som har tjänat både Sverige och EU väl.

EU återhämtar sig nu från den djupaste ekonomiska krisen på decennier. Konsekvenserna för sysselsättningen och fattigdomen i EU har varit betydande. Även om situationen förbättrats något de senaste åren återstår fortfarande stora utmaningar. Kommissionen anger att syftet med initiativet till en europeisk pelare för sociala rättigheter bland annat är att förbättra resultaten på sysselsättningsområdet och det sociala området.

Det är regeringens uppfattning att ett starkt och socialt Europa bygger på en samverkan mellan tillväxt, ökad konkurrenskraft och solidaritet, där tillväxt och sociala framsteg förstärker varandra. Om kommissionens initiativ utformas på rätt sätt är det min uppfattning att det kan bidra till ett mer välmående och inkluderande EU.

Jag överlade med arbetsmarknadsutskottet om regeringens inställning till pelaren i augusti förra året. En av de ståndpunkter som regeringen då fick stöd för var utgångspunkten att den nuvarande fördelningen av befogenheter mellan EU och medlemsstaterna ska respekteras, liksom att de nationella arbetsmarknadsmodellerna inte ska ändras.

När det gäller de grundläggande frågorna om kompetensfördelning är det min och regeringens uppfattning att den ordning som redan gäller fortsatt ska användas för att uppnå även målsättningarna med pelaren.

Avslutningsvis vill jag också understryka att regeringen i sitt svar på kommissionens samråd om pelaren är mycket tydlig med att medlemsstaternas arbetsmarknadsmodeller, nationella system för lönebildning och arbetsmarknadens parters autonomi måste respekteras. Enligt den svenska modellen är det arbetsmarknadens parter som ansvarar för lönebildningen, och det är något som regeringen med kraft försvarar.

Fru ålderspresident! Tack, ministern, för svaret! Det var förra året som EU-kommissionen och dess författare, före detta finansminister Allan Larsson, presenterade ett förslag och ett utkast till social pelare - ett frivilligt 20-punktsprogram som ska driva fram en bättre fungerande och mer rättvis arbetsmarknad och ett välfärdssystem i EU.

I morgon, den 26 april, kommer kommissionen att presentera någon form av förslag till social pelare, så denna interpellationsdebatt är kanske ur det perspektivet en dag för tidig. Men den har sin grund i att det har funnits en del oklarheter när det gäller vad regeringen anser och vad den har för agenda.

Regeringen har sedan den tillträdde gjort klart att den driver de sociala frågorna som huvudprioritering i EU-arbetet. Man har argumenterat för att det handlar om erfarenhetsutbyte, inte någon ny lagstiftning. Men här har, enligt mig, arbetsmarknadsministern inte varit helt övertygande, och det är jag inte ensam om att tycka; regeringens budskap har uppfattats som dubbelt. Här i Sverige, i riksdagen, har budskapet varit att detta är frågor som ligger inom den nationella kompetensen, medan regeringen inom EU driver på för ett fördjupat samarbete.

Arbetsmarknadsministern nämner i sitt svar att hon överlagt med arbetsmarknadsutskottet. Jag vill påpeka att regeringen i mars i år fick ett tydligt mandat i EU-nämnden som gick ut på att sysselsättning och socialpolitik är medlemsstaternas kompetens. Vid det nämndmötet fick statsministern ett antal frågor kring detta, delvis med anledning av det dekret som arbetsmarknadsministern hade undertecknat, och också kring oklarheterna när det gäller agendan för toppmötet i Göteborg i höst.

Men vid EU-nämnden och den efterföljande återrapporteringen, och även i ministerns svar här i dag, har det framgått tydligt - och det tycker jag är bra - att dessa frågor är medlemsstaternas ansvarsområde. Det ska respekteras, och den svenska modellen ska försvaras. Statsministern var väldigt tydlig när han nyligen sa att detta inte innebär att Bryssel helt plötsligt ska få fatta en massa beslut om vår arbetsmarknadspolitik.

Allt gott så långt, men jag skulle vilja ställa en fråga till arbetsmarknadsministern utifrån det dekret hon ändå har undertecknat. Där står bland annat att vi måste garantera lika behandling och ersättning för alla arbetstagare. Vi måste också förbättra samordningen av de sociala trygghetssystemen så att alla arbetstagare kan behålla sin sociala täckning som en del av sin rörlighet i en annan medlemsstat och så att sociala avgifter är relaterade till rätt ställe. Det står också om att göra arbetsmarknaden tillgänglig för alla och socialt rättvis och om en massa fler saker.

Jag undrar om ministern på allvar menar att det inte, för att uppnå allt detta, krävs någon sorts lagstiftning på EU-nivå. Min andra fråga är vad regeringen ska göra för att se till att den sociala pelaren inte leder till att makt flyttas över från Sverige till EU.

Fru ålderspresident! Det är med intresse jag har följt Moderaternas försök att se något mystiskt i regeringens arbete för en uppåtgående konvergens när det gäller sociala villkor. Jag tycker att det är självklart att vi vill se förbättringar av människors levnadsvillkor i Europeiska unionen. Det är väl ett av de viktiga skälen till att vi är medlemmar: Det ska gynna ekonomisk tillväxt, rörlighet och samarbete och komma alla medborgare till del så att vi får en bättre välfärd och ett bättre välstånd i våra länder. Detta sker naturligtvis huvudsakligen genom att fler människor kommer i arbete. Jag har svårt att förstå vad det är för mystiskt med detta.

Ett fördjupat samarbete inom Europeiska unionen står på inget sätt i motsättning till att man bevarar nationell bestämmanderätt i de frågor där vi redan i dag har en sådan rätt. Regeringen slåss hårt för att bevara den, inte minst när det gäller lönebildningen och arbetsmarknadspolitiken.

Det pågår redan i dag ett fördjupat samarbete, till exempel när det gäller den europeiska terminen och Europa 2020. Det delas ut rekommendationer till länderna, och länderna svarar på olika sätt när det gäller hur man tänker möta de utmaningar som man har att hantera.

Jag välkomnar om vi kan få ett större fokus, som inte bara handlar om bostadsbubblor utan också om människors levnadsvillkor och till exempel villkoren på arbetsmarknaden. Vi hade alldeles nyligen en interpellationsdebatt om problemet med ett växande prekariat, som Lotta Finstorp tog upp. Vi ser i flera EU-länder att tudelningen på arbetsmarknaden har ökat och att många människor arbetar under väldigt dåliga villkor.

Därför är det viktigt att säkerställa att de lägsta lönerna hålls på en tillräckligt hög nivå för att säkra en god levnadsstandard. Detta bör verkligen inte ske på EU-nivå. Regeringen har också arbetat hårt för att de förslag som ska presenteras i morgon inte ska innehålla någon kompetensöverföring till kommissionen i förhållande till medlemsstaterna när det gäller beslutanderätten i dessa frågor. Vi får se vad kommissionen presenterar i morgon, men det är vad regeringen har drivit.

Regeringen har starkt drivit att man till exempel inte bör ha någon gemensam, lagstiftad minimilön och att lönebildningsfrågor över huvud taget ska hanteras på det sätt som varje land bestämmer. I vårt land är det arbetsmarknadens parter som sätter lönerna, och det är inget som vi tänker backa från utan något som vi starkt försvarar.

Jag tror att det är oerhört viktigt att man inte målar upp det som att förbättringar av vanliga människors levnadsvillkor är liktydigt med överstatliga beslut eller maktöverföring till EU-nivå. Vi har tvärtom allt att vinna på att fördjupa samarbetet mellan medlemsstaterna inom ramen för Europeiska unionen. Jag är bekymrad över att det samarbetet inte är så bra som det borde vara i många frågor som faktiskt skulle kunna gynna medborgarna.

Ett exempel är kvinnors arbetskraftsdeltagande, där vi ser betydande potential om fler kvinnor fanns i arbetskraften. Det skulle gynna tillväxten i hela EU och därmed också gynna Sverige. Här har Sverige, med våra goda erfarenheter, mycket att lära ut till andra länder.

Fru ålderspresident! Det är inget mystiskt, utan det har varit oklart vilket beskedet är. Det känns som att det är ett besked hemma i Sverige och ett annat när regeringen arbetar med dessa frågor inom EU.

Frågor som rör sysselsättning och socialpolitik är fundamentala för alla medlemsstater; det säger ministern i sitt svar, och det håller jag med om. Men det måste vara tydligare att dessa frågor är medlemsstaternas kompetens.

Min oro är att det är att gå åt fel håll att driva sociala frågor och sociala pelare. Vi är ju tämligen överens om flera saker, men utgångspunkten är att det handlar om nationell kompetens. Jag ser det snarare som en risk än, som ministern verkar göra, en fördel att driva dessa frågor på EU-nivå.

Regeringen har som sagt fått ett tydligt mandat från EU-nämnden att lyfta den svenska ståndpunkten - det tycker jag var ett lugnande besked från ministern i dag. Samtidigt tycker jag att ministern i dekretet tydligt har skrivit att hon kraftfullt vill verka för införande av den sociala pelaren.

Jag finner detta lite anmärkningsvärt, och jag tycker att ministern missar lite av min poäng. När EU nu står inför sådana stora utmaningar, vilket också lyfts i svaret, tycker jag att det är konstigt att man satsar på ett nytt överstatligt projekt i stället för att fokusera på det som är EU:s fördelar.

Jag tror snarare tvärtom. Det regeringen ska driva i den situation EU nu befinner sig i är att EU ska fokusera på de frågor vi behöver ett samarbete om, till exempel migrationsfrågan. Vi ska inte satsa på nya uppgifter utan fokusera på kärnuppgifterna.

Den slutsats som kommissionen drar, och som ministern också redogör för i svaret, är att en social pelare ska leda till förbättrade resultat. Men detta är fel väg att gå just i den situation EU nu befinner sig. Jag vill ändå säga att de besked som ministern gav i sitt andra inlägg är lugnande när det gäller vad vi kan komma att få se i morgon.

Jag har fått en del svar, men jag skulle ändå vilja få en del ytterligare kött på benen när det gäller regeringens agenda med att genomdriva en social pelare.

Fru ålderspresident! Jag lyssnade på debatten här. Självklart vill vi att de europeiska invånarna ska ha goda sociala villkor och en bra livssituation. Därmed tror jag dock inte att ett socialt protokoll eller en social pelare är lösningen. Vad det handlar om är att vi ser till att människor har ett jobb att gå till, att de har en lön och att de får behålla stora delar av sin lön. Det är ju genom arbete som vi bygger vår välfärd, vår tillväxt och vårt välstånd. Därmed är väl en av de grundläggande delarna i EU att just verka för öppenhet, frihet och fri handel.

Mitt intryck är att regeringen och Ylva Johansson är för att EU ska ha frihandelsavtal och att vi ska stå upp för frihet och öppenhet när det gäller rörlighet för varor, tjänster, kapital och annat, inte minst för människor, över våra gränser i den inre marknaden. Samtidigt ser vi hur socialdemokratiska ledamöter i Europaparlamentet agerar. Den tidigare ministern Marita Ulvskog, tillsammans med Anna Hedh, röstade inte för frihandelsavtalet med Kanada nyligen, vilket givetvis skulle vara viktigt för jobben i både Kanada och EU och inte minst viktigt för jobben i Sverige. Vi kan också se på omröstningarna och arbetet för att få till stånd frihandelsavtalet mellan EU och USA, TTIP. Förvisso är den amerikanske presidenten ett stort problem, men hur kommer ministern att säkerställa hur socialdemokrater också i andra parlament där Sverige är representerat ska stå upp för frihandeln och driva på för att vi ska få dessa avtal, vilka i sin tur leder till fler jobb även i Sverige och därmed också till en stärkt social situation för våra invånare?

Fru ålderspresident! Låt mig bara påminna om att interpellationsinstitutet är till för att riksdagsledamöterna ska kunna ställa regeringen till svars för regeringens agerande. Det är detta jag svarar på.

Jag välkomnar en social pelare. I morgon får vi se hur den kommer att ta sig ut, och sedan får vi ta ställning till det. Jag tror dock att det är olyckligt att sätta likhetstecken mellan social pelare och ökad överstatlighet. Tvärtom tror jag att det går att nå betydande framgångar på det sociala området, som ju inkluderar arbetsmarknadsområdet, utan ny överstatlighet. Man kan använda befintliga instrument. Vissa överstatliga instrument finns förstås redan - vi har ju möjlighet till viss minimilagstiftning på delar av området redan i dag - och de bör användas för att successivt höja miniminivån. Man måste också säkerställa att länder som vill gå längre kan göra det. Jag tror att det vore olyckligt och riskerar att leda väldigt fel om man hävdar att varje förbättring av vanliga människors levnadsvillkor skulle vara likställigt med ökad överstatlighet. Nu menar jag inte att Jessika Roswall säger detta, men jag tror att det är viktigt att göra en markering här. Det går att nå betydande framgångar, för att inte säga större framgångar, utan ny överstatlighet.

Jobben - också de svenska jobben - är helt beroende av utvecklingen i EU. EU är vår ojämförligt största och viktigaste exportmarknad. Vi är helt beroende av den ekonomiska utvecklingen i EU och eurozonen. Så är det. Det är klart att när det har varit flera år av recession och ökade klyftor i dessa länder, liksom en mycket svag utveckling av sysselsättningen i flera länder, påverkar det också den svenska ekonomin negativt. Därför är det bra, också från ett ensidigt svenskt perspektiv, med en utveckling som gör att vi kan höja den standarden.

Till Christian Holm Barenfeld vill jag säga att Moderaterna har en olycklig historia av att se en motsättning mellan ökad sysselsättning och sociala framsteg. Ditt parti har tvärtom ofta sett det som om ökade sociala klyftor skulle leda till fler jobb. Den faktiska erfarenheten av den svenska modellen är dock precis den motsatta. Vi ser att insatser för en väl utbyggd barnomsorg och en hög kvalitet i skolan bidrar till ökad sysselsättning och högre kvalitet i jobben. Vi ser att goda trygghetssystem bidrar till ökad rörlighet, ökad köpkraft och en god utveckling av sysselsättningen. Vi ser att en bra föräldraledighetslagstiftning bidrar till en hög sysselsättning, inte minst bland kvinnor. Vi ser att en aktiv arbetsmarknadspolitik bidrar till en högre sysselsättning.

Det är precis de här frågorna som nu också har kommit upp på EU:s agenda i och med initiativet om en social pelare, och det välkomnar jag. Vår erfarenhet är att det är sätt att på riktigt få en vinn-vinn-situation, där vi kan stärka både de sociala rättigheterna och de sociala villkoren för människor samtidigt som det bidrar till ökad sysselsättning, som ju är själva förutsättningen för att finansiera ytterligare steg när det gäller utbyggnad av välfärd och välstånd i samhället.

Fru ålderspresident! Jag vill än en gång tacka ministern för svar. Tack för debatten, ska jag också säga.

Det är ingen mystik i detta, utan det handlar om en ärlig och genuin oro. Jag tycker att det har hörts dubbla budskap från regeringsföreträdare i debatten. Men det är ändå lugnande besked att regeringen enligt uppgift har arbetat för att behålla dessa beslut som nationell kompetens. Detta är min ena invändning.

Den andra invändningen är att jag tycker att EU i den situation man befinner sig i - dels den ekonomiska kris man har haft i flera år, dels skilsmässan med Storbritannien, som man nu ska påbörja - ska fokusera på rätt saker. Jag är inte säker på att jag delar arbetsmarknadsministerns uppfattning att det är de här frågorna som ska drivas.

Jag har egentligen inte så mycket mer att tillägga i den här debatten. Det var bra att få ta upp detta och höra att regeringen har jobbat på rätt sätt här. Men jag skulle ändå avslutningsvis vilja ställa en fråga. Jag vet att det finns vissa instrument redan i dag, och det tycker vi är bra. Bland annat nämnde ministern minimilagstiftning. Varför är detta inte tillräckliga instrument?

Fru ålderspresident! När det är något som inte fungerar är det lätt att säga att det är den tidigare regeringens fel och framför allt Moderaternas fel. Moderaterna vill uppenbarligen, enligt Ylva Johansson, inte att folk ska ha trygghet och ha det bra. Det är givetvis fel.

Det var också därför vi under regeringstiden såg till att jobben växte, att konkurrenskraften stärktes och att Sverige stod starkt i den enorma finanskris som drabbade världen. Vi såg också till att personer fick behålla mer av de pengar de tjänade, vilket givetvis ökar deras möjligheter att påverka.

Med Ylva Johanssons retorik skulle jag för min del kunna säga att det inte finns en enda krona i en löntagares plånbok som en socialdemokrat inte skulle kunna ta för att stärka det sociala runt om. Jag tycker att det är olyckligt om vi har en sådan diskussion.

Detta handlar ju om det sociala protokollet. Jag ser likt min kollega Jessika Roswall en oro för en ökad överstatlighet, men jag är också glad över att ministern så tydligt säger att man inte vill se någon ökad överstatlighet och något överförande av makt på det här området till EU.

Mycket av den diskussionen pågår ju inom EU, inte minst givet att vi har sett brexit och allt som har skett efter finanskrisen. Jag tror att vi snarare bör fokusera på det som är kärnan i EU än att se till att EU blir svulstigare och växer mer och att man överför mer makt. På den röda sidan i EU-fronten och även på vår sida bland vissa medlemsländer och partier finns den tendensen, så jag hoppas att det stämmer att regeringen i Sverige står upp för att mer makt inte heller på dessa områden ska flyttas över till EU.

Fru ålderspresident! Jag måste korrigera Christian Holm Barenfeld. Den här debatten gäller inte ett socialt protokoll. Den här debatten gäller en social pelare. Det är två helt olika saker. Kommissionen har inte aviserat att man ska föreslå något socialt protokoll. Jag tror inte heller att det kommer att ske inom den närmaste tiden. Nu diskuterar vi en social pelare, som kommissionen kommer att offentliggöra förslag om i morgon. Då får vi veta.

Regeringen har agerat utifrån det mandat jag fick från EU-nämnd och arbetsmarknadsutskott. Det handlar om det som också sägs. Vi vill inte förändra fördelningen av mandat, utan utgångspunkten är att nuvarande befogenheter ska bevaras. Och vi lägger särskild vikt vid att respektera och bevara vår arbetsmarknadsmodell.

Jessika Roswall frågar: Varför räcker inte befintliga instrument? Ja, det handlar också om hur man använder befintliga instrument, skulle jag säga, och hur man faktiskt når resultat. Jag är inte säker på att det ens behövs nya överstatliga instrument - jag tror inte det. Däremot tror jag att det behövs ett annat politiskt commitment för att man faktiskt ska nå resultat.

Vi får nu se vad kommissionen kommer att föreslå, men i min värld är det så här: När det gäller att uppnå förbättringar kan det handla om insatser på EU-nivå, där det är möjligt att göra vissa saker. Det handlar om insatser på nationell nivå, där det är möjligt och där länderna har sitt eget ansvar. Men det handlar också om att arbetsmarknadens parter har ett stort ansvar, och bör ha ett stort ansvar, för att uppnå detta.

Till Christian Holm Barenfeld vill jag säga att den svenska modellen levererar just pengar i plånboken. Vi har haft reallöneökningar i 20 års tid, tack vare den svenska modellen. Många av parterna, och de stora, har precis tecknat treåriga mycket ansvarsfulla avtal som också ger mer pengar i plånboken och låglönesatsningar. Den svenska modellen levererar mer pengar i plånboken.

Fru ålderspresident! Avslutningsvis vill jag tacka Jessika Roswall för debatten och hälsa henne välkommen till arbetsmarknadsutskottet. Jag ser fram emot fler debatter.

Överläggningen var härmed avslutad.