Social dumpning mellan kommuner

Fru talman! Eva Lindh har frågat mig om jag avser att ta initiativ till en ny utredning och till konkreta åtgärder, inklusive lagstiftning, som kan förhindra social dumpning mellan kommuner och stärka skyddet för människor i utsatthet.

Peder Björk har frågat mig om jag delar bilden att social dumpning mellan kommuner, där människor flyttas mot sin vilja och placeras i undermåliga bostäder, är ett allvarligt samhällsproblem, och om jag i så fall avser att vidta några åtgärder för att motverka detta.

Enligt socialtjänstlagen (2025:400) har varje kommun det yttersta ansvaret för att enskilda får den hjälp som de behöver. I de allra flesta fall är det den kommun där den enskilde är bosatt som ansvarar för det stödet. Det kan dock förekomma att kommuner aktivt medverkar till att personer i behov av stödinsatser flyttar till en annan kommun utan att personen själv har uttryckt en tydlig vilja att flytta.

Aktiv medverkan till bosättning i annan kommun handlar i praktiken om hur kommuner agerar gentemot socialt utsatta personer, vilken tillgång det finns på bostäder och vilka möjligheter det finns att skaffa sig ett arbete som det går att försörja sig på. En stor andel av dem som tidigare flyttat genom aktiv medverkan har varit nyanlända. I sammanhanget är det viktigt att påpeka att antalet personer som beviljats uppehållstillstånd av skyddsskäl i Sverige sedan en tid tillbaka har minskat kraftigt.

I regleringsbrevet för 2024 hade länsstyrelserna i uppdrag att, inom ramen för sitt ordinarie arbete, redovisa om kommunerna inom länet aktivt medverkar till att deras kommuninvånare bosätter sig i andra kommuner. Av rapporteringen i årsredovisningarna framkommer en blandad bild. Det är svårt att dra några bestämda slutsatser kring hur utbrett tillvägagångssättet är och vad det har fått för konsekvenser, men det har inte framkommit att det i nuläget används i någon större omfattning.

Frågan om aktiv medverkan till bosättning i en annan kommun handlar bland annat om hur kommunerna hanterar sitt ansvar enligt exempelvis socialtjänstlagen och hur de samverkar med varandra. Regeringen är mån om att det finns ett välfungerande samarbete kommunerna emellan och fortsätter att följa frågan.

Fru talman! Social dumpning låter nästan som ett tekniskt begrepp – som något administrativt som sker i marginalen. Men det handlar inte om det. Det handlar om människor, familjer som befinner sig i en utsatt situation, som får höra att det kanske vore bättre att flytta någon annanstans. Det handlar om ensamstående mammor som lämnar det lilla nätverk de har. Det handlar om personer med psykisk ohälsa som förlorar kontakten med de människor som känner dem och som vet vilket stöd de behöver. Det handlar om barn som får packa sina saker, lämna sin skola och säga hej då till sina kompisar – inte för att det är det bästa för dem utan för att vuxenvärlden inte tar ansvar. Detta är social dumpning, och det är ovärdigt ett välfärdsland som Sverige.

Fru talman! Vi socialdemokrater tror på det gemensamma ansvaret, vi tror på att kommuner ska hjälpa människor och vi tror på solidaritet. Vi tror på att ta ansvar. Det som händer i dag är att vissa kommuner får bära ett oproportionerligt stort ansvar medan andra i praktiken exporterar sina sociala utmaningar. Resultatet blir att kommuner som redan har ansträngda ekonomiska förutsättningar får ännu större utmaningar.

När ett större antal människor med omfattande stödbehov flyttar in påverkar det socialtjänsten. Det påverkar försörjningsstödet, skolan, elevhälsan, barn-och ungdomspsykiatrin, möjligheten att planera verksamheten och ofta möjligheten att få jobb.

Kommunpolitiker runt om i landet försöker göra det omöjliga. De försöker få budgeten att gå ihop och dimensionera verksamheten rätt. De ska se till att det finns tillräckligt med personal i socialtjänsten och i skolan. Men hur ska man kunna planera när man inte vet vilka behov som plötsligt uppstår för att andra kommuner inte har tagit sitt ansvar? Hur ska man kunna fatta långsiktiga beslut när verkligheten förändras, ibland över en natt?

Statsrådet sa i sitt svar att det kan förekomma att kommuner aktivt medverkar till att personer i behov av stödinsatser flyttar till en annan kommun.

Statsrådet är ansvarigt för den här frågan. Statsrådet borde veta att det är så och att det inte bara kan förekomma, utan att det förekommer. Han hade kunnat veta det mycket bättre om han inte hade lagt ned den utredning som vi tillsatte, om han verkligen hade varit intresserad av att få veta hur det verkligen ser ut eller om han på riktigt hade besökt de kommuner som larmar och sett hur det här påverkar människor och kommuner.

Jag hoppas att statsrådet åtminstone kan tänka på alla de människor som faktiskt påverkas av detta. Om man menar allvar med arbetslinjen kanske man inte skulle göra det ännu svårare att ta ett jobb, vilket det här ofta innebär. Människor flyttas från en kommun där arbetslösheten är ganska låg till en kommun där arbetslösheten är högre.

Fru talman! Debatten om social dumpning handlar i grunden om något mycket större än kommungränser. Den handlar faktiskt om människovärde. Den handlar om vad som händer när människor i utsatta situationer behandlas som kostnadsposter som kan flyttas runt på en karta.

Människor upplever att de pressas att flytta från en kommun till en annan, och dessa flyttar leder många gånger till boenden med låg standard, otrygg miljö och osäkra boendekontrakt. Dessutom sker flyttarna oftast till platser där möjligheten till egen försörjning är sämre än på den plats man tvingas flytta ifrån.

Det här, fru talman, är allvarligt på riktigt, men det är uppenbart när man hör statsrådets svar att statsrådet och SD-regeringen inte vill se detta.

Det finns också en annan sida av problemet som vi måste våga tala om. Den sociala dumpningen uppstår inte i ett vakuum utan möjliggörs av en marknad, där vissa fastighetsägare har byggt hela sin affärsidé på att köpa upp nedgångna fastigheter i kommuner med en svag bostadsmarknad och sedan hyra ut dem till människor som saknar alternativ.

Det handlar om hus med stora brister i underhåll, det handlar om trångboddhet, det handlar om otrygga boendemiljöer och det handlar om människor som oftast saknar både makt och möjlighet att ställa krav. Mitt i det här finns det fastighetsägare som gör vinst på utsattheten.

Under de senaste åren har vi gång på gång kunnat läsa granskningar i bland annat tidningen Hem & Hyra om människor som flyttats till bostäder med omfattande brister. Det handlar om hus med mögel, läckande tak och trasiga ventilationer. Det handlar helt enkelt om fastigheter som många av oss aldrig själva skulle acceptera att bo i. Ändå förväntas människor i mycket utsatta situationer göra just det.

Fru talman! Social dumpning är inte bara en flytt utan en kedja. Först tvingas människor flytta, sedan hamnar de i undermåliga bostäder och därefter tjänar någon pengar på deras utsatthet. Även denna kedja måste brytas för att vi ska komma åt social dumpning. Sanningen är att om dessa boenden inte hade funnits hade omfattningen av den sociala dumpningen varit betydligt mindre. Därför räcker det inte att, som statsrådet gjorde, tala om kommunernas ansvar. Vi måste också våga lyfta blicken och tala om de ekonomiska krafter som tjänar pengar på systemet.

Min fråga till civilministern är därför: Ser statsrådet ett samband mellan social dumpning och förekomsten av oseriösa fastighetsägare?

Fru talman! Först och främst försvarar jag inte det fenomen som emellanåt kallas social dumpning. Det låter lite så i debatten här. Jag har flera gånger i denna kammare sagt att jag inte gillar fenomenet.

Jag kan konstatera att de slutsatser och förslag jag hann få av den utredning som den förra regeringen tillsatte, innan det fanns andra utredningar som var mer prioriterade på mitt område, rörde lagstiftning som låg utanför mitt ansvarsområde, bland annat mycket lagstiftning under Socialdepartementet. Jag kan också konstatera att de förslag, frågeställningar och problemformuleringar som hittills tagits upp i denna debatt också rör lagstiftning och frågor långt utanför civilministerns ansvarsområde.

Jag kan dock säga, bara för att tangera det Peder Björk nämnde, att undermåliga fastigheter naturligtvis är ett jätteproblem oavsett vem som bor i dem. Det finns såklart lagstiftning på området som skyddar hyresgäster från undermåliga boenden, men den ligger inte under mitt ansvar.

Vi har nu infört eller avser att införa kommunal förköpsrätt av fastigheter. Det är en åtgärd som skulle kunna vara en del av lösningen på problemet. Vi har också på Socialdepartementet jobbat med en hemlöshetsstrategi för att motverka hemlöshet. Det tycker jag också ska tas in i debatten. Vi har även lyckats lägga om migrationspolitiken och få ned migrationsströmmarna. Vi har en ny bosättningslag som också gör att behovet av att erbjuda boende i andra kommuner kommer att minska med den nya migrationspolitiken. Vi vet att fenomenet har varit som störst just bland nyanlända.

Under de tre månader som nu återstår av mandatperioden kommer inga nya utredningar – eftersom det var en av frågorna i interpellationen – att initieras på det här området. Mycket har dock gjorts för att ge förutsättningar för att minska fenomenet.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret, som jag dock blir ganska upprörd över.

Statsrådet säger inledningsvis att han inte alls gillar det här fenomenet. Uppenbarligen ogillar han det dock inte tillräckligt för att prioritera att verkligen göra något åt det.

Han säger att det fanns mer prioriterade utredningar på hans område. Han kanske hade kunnat prioritera den här utredningen i stället för att ha en utredning om hopslagning av kommuner, något statsrådet verkar vara väldigt upptagen av. Jag hade kunnat tala om för honom vad den utredningens slutsats skulle bli, och då hade man kunnat använda de resurserna till att på allvar ta tag i det här problemet – som går inpå bara skinnet på de människor som drabbas.

Peder Björk har förklarat detta och gett en bild av vad det handlar om. Men det verkar inte vara tillräckligt illa.

Statsrådet står dessutom här och säger att detta kommer att minska – det sa han också i interpellationssvaret – och att det bara skulle handla om nyanlända. Det hade statsrådet vetat att det inte gör om han verkligen hade satt sig in i den statistik och den kunskap vi ändå har. Det är inte så att om man bara minskar antalet nyanlända kommer det här fenomenet att försvinna.

Jag har mött många kommunpolitiker som beskriver en känsla av uppgivenhet men också brist på tillit till regeringen när den inte tar frågan på allvar – faktiskt också misstro. De har engagerat sig politiskt därför att de vill göra det bästa för alla sina kommuninvånare. Nu får de ta konsekvensen av beslut som andra kommuner fattar. Det leder till frustration, och jag förstår verkligen den frustrationen.

Detta riskerar att ställa människa mot människa och kommun mot kommun. Det är en farlig utveckling. Det är en utveckling som inte gagnar ett samhälle som ska hålla ihop – vilket jag tror är det absolut bästa för alla oss och för vår gemensamma utveckling.

Välfärden och vår välfärdsstat bygger på att vi håller ihop, inte försöker bli av med ansvar till någon annan. Då måste vi, också kommunerna, kunna ställa krav på staten. Detta kan inte lösas av enskilda kommuner. Det är helt uppenbart. Det krävs nationellt ledarskap. Det krävs tydligare regler. Det krävs bättre uppföljning. Framför allt krävs det en regering som ser problemet och är beredd att agera.

Det duger inte att blunda för ett så här uppenbart och stort problem för en grupp människor, även om den här regeringen kanske räknar bort dem – det är inte deras väljare. Detta handlar inte om valresultat. Det handlar om politik och vilken stat vi vill leva i.

Tycker vi verkligen att det är okej att människor ska behöva dumpas? Det vill jag ha svar på av statsrådet, gärna i den här debatten.

Fru talman! I varenda debatt vi haft med statsrådet Slottner om social dumpning väljer statsrådet att förminska problematiken – varenda gång! Jag vet inte om det beror på att statsrådet inte ser problemet på riktigt eller på att statsrådet inte vill se problemet. Jag vet faktiskt inte, fru talman, vilket som skulle vara värst.

Jag tycker att statsrådet ska ta kontakt med Fagersta kommun. Fagersta kommun har sedan 2021 tagit emot 600 personer – ja, fru talmannen hörde rätt: 600 personer! – som har tvingats flytta till Fagersta kommun mot sin vilja. Det är en av alla kommuner, fru talman, där vi vet att denna sociala dumpning förekommer.

Då tycker jag att det är både anmärkningsvärt och ansvarslöst av statsrådet att både i svaret på denna interpellation och i tidigare interpellationsdebatter förminska och nonchalera problemet och hänvisa till att det inte finns, att detta inte pågår. Säg det till de 600 personer som har tvingats flytta till Fagersta kommun de senaste fem åren!

Detta är en fråga som statsrådet har ansvar för i regeringen, och statsrådet vill inte ens erkänna att problemet finns. Jag tycker, fru talman, att det är skamligt.

Problemet uppkommer givetvis därför att vissa kommuner inte vill ta detta ansvar, men det uppkommer faktiskt också på grund av att den här regeringen tillåter att fastighetsägare år efter år kan underlåta att underhålla sina fastigheter och sedan ha så dåliga fastigheter att ingen annan vill bo där än de människor som av sin hemkommun tvingas flytta dit. Det är den verklighet vi faktiskt lever i. Det här är inte en verklighet som vi socialdemokrater kommer att acceptera, och vi nöjer oss absolut inte med statsrådets svar.

Det räcker inte att konstatera att problemet finns, vilket statsrådet inte ens gör. Men om statsrådet skulle göra det finns faktiskt åtgärder att vidta. Vi socialdemokrater har visat att samhället kan vara hårdare mot fastighetsägarna, som systematiskt missköter sina fastigheter. Vi har lagt fram flera förslag där vi visar hur kommunerna kan ges bättre möjligheter att ingripa. Vi vill se stärkta sanktioner mot fastighetsägarna, som gång på gång visar att de bryter mot regler och inte underhåller sina hus.

Vi vill göra det lättare att tvångsförvalta de fastigheter där människor tvingas leva under oacceptabla förhållanden. Ytterst vill vi socialdemokrater att samhället ska kliva in och säga: ”Nu är det nog. Nu river vi fastigheterna.” Då skulle vi komma åt problemet med social dumpning.

Står statsrådet fast vid sin bild av att social dumpning inte är ett problem i dagens Sverige?

Fru talman! Det är relativt svårt att hålla fast vid ståndpunkter som man aldrig har haft. Det blir svårt att svara ja eller nej på den frågan.

Jag har flera gånger sagt detta i samband med ett tiotal debatter och interpellationer i exakt samma ämne under mandatperioden. Det här var nog den första interpellationen jag fick som statsråd. Jag har flera gånger sagt att problemet förekommer, men vi vet inte exakt i vilken omfattning. Det är inte så att det finns en clean och helt objektiv definition av problemet. Och det är inte alldeles helt lätt att veta när det är fråga om social dumpning eller inte.

Ändock har jag sagt att problemet förekommer, och jag gillar inte fenomenet. Detta har jag sagt. Men det går inte att svara vare sig ja eller nej på frågan.

Jag har heller aldrig sagt att problemet bara rör nyanlända. Jag sa i mitt svar att det är vanligt att detta drabbar invandrare, nyanlända eller dem som har varit här ett tag. Efter två år när rätten till boende har gått ut, och man inte har rätt att bo kvar i en bostad, kan fenomenet uppkomma. Självklart är det så att om asylinvandringen till Sverige minskar, minskar också det generella trycket på socialförvaltningarna. Därmed kan vi förutsätta att även det här fenomenet minskar.

Vi ska inte underskatta betydelsen av färre kommuner i Sverige. Det skulle hjälpa till mycket, eftersom det skulle göra kommuner mer robusta. Då skulle boende inte behöva flytta runt mellan kommuner, utan en gemensam socialförvaltning kan dela bördan på ett annat sätt. Jag tror absolut att färre kommuner skulle vara ett sätt att minska de negativa konsekvenserna.

Jag har gjort många kommunbesök under min tid som minister. Framför allt har jag träffat många kommunföreträdare. Jag har träffat företrädare för majoriteten av kommunerna, och frågan har kommit upp ett fåtal gånger. Fagersta är en av de kommuner som jag besökte i höstas vid ett besök i Västmanland. Företrädare för Fagersta kommun tog då upp frågan. Det har även varit någon annan kommun som också har lyft upp frågan.

Om problemet hade varit så trängande som det har framställts i den här debatten kan jag lova att frågan hade kommit upp oftare när jag träffar kommunledningar runt om i Sverige på tjänstemannanivå och på politisk nivå.

Nu nämnde Peder Björk 2021. Det var väl då utredningen tillsattes. Vi kan väl ändå förutsätta att det har här var ett fenomen som pågick även under Socialdemokraternas åtta år vid makten. En utredning tillsattes kort före valet som inte hann slutföras före valet. Man kan undra hur äkta och hjärtligt engagemanget egentligen var under dessa åtta år.

Fru talman! Statsrådet har själv läst upp sitt svar: ”Det har inte framkommit att det i nuläget används i någon större omfattning.” Statsrådet har läst upp det.

Det är klart att vi inte tolkar någonting, utan det är precis som statsrådet säger – det är inte något större problem. Jag kan lova statsrådet att om han hade gjort det som var önskvärt för en kommunminister som är ansvarig för kommunerna i Sverige, besökt kommunerna snarare än att bjuda in kommunföreträdare till slottet, hade statsrådet fått veta mer om de utmaningar kommunerna har.

Om företrädarna sitter tillsammans med ett gäng andra människor är det kanske inte dessa problem som är det första som kommer upp. Det förstår jag. Fagersta kommun vet att man hela tiden måste ta upp denna fråga eftersom regeringen inte verkar ta frågan på allvar. Tänk om statsrådet rest runt, förutom någon liten valkampanjresa nu på slutet – men den här frågan verkar inte vara i fokus.

Statsrådet kan skratta hur mycket han vill. Det här är en allvarlig fråga. Anledningen till att frågan har debatterats så många gånger är därför att det handlar om ett allvarligt och seriöst problem. Det duger inte att hänvisa till någon annan. Ett statsråd är naturligtvis ansvarig för alla de beslut som fattas i regeringen.

Det här duger inte, och det blir underkänt för den här frågan nu när mandatperioden alldeles strax är slut. Jag hoppas att någon annan får ansvar för frågan i framtiden.

Fru talman! Till skillnad från den här regeringen gjorde den socialdemokratiska regeringen en hel del på området. Den regeringen såg problemet på riktigt. Den regeringen lät Statskontoret göra en stor enkätundersökning om förekomsten av problemet. Den socialdemokratiska regeringen bjöd in kommunföreträdare till rundabordssamtal. Den socialdemokratiska regeringen gav också ett samordningsuppdrag till en av länsstyrelserna för att koordinera arbetet i hela landet. Mot slutet av mandatperioden tillsatte man den stora, breda utredningen, som nuvarande civilminister lade ned första dagen på jobbet.

Det här säger något om viljan, engagemanget och prioriteringen mellan en SD-regering och en socialdemokratisk regering.

Fru talman! Låt mig avsluta där debatten började. Social dumpning handlar ytterst om människors rätt till ett värdigt liv. Ingen människa ska behöva välja mellan att bli kvar i en kommun utan stöd eller att flytta till ett boende som ingen annan skulle acceptera. Ingen människa ska användas för att lösa en kommuns budgetproblem. Ingen fastighetsägare ska kunna bygga sin affärsidé på att exploatera människor i utsatthet.

Vi socialdemokrater, till skillnad från statsrådet och SD-regeringen, vill ha ordning och reda. Vi vill motverka social dumpning. Vi vill stärka kommunernas ansvar. Men vi vill också gå efter de aktörer som tjänar pengar på problemen. Därför behövs inte bara fler utredningar, utan det behövs också politisk vilja och konkreta åtgärder. Det kommer vi socialdemokrater att fortsätta att driva på för. Det är dags att ta dem som utsätts för social dumpning på allvar.

Fru talman! Peder Björk försöker i sitt sista inlägg slå blå dunster i ögonen på människor och ljuger medvetet om vilken regering vi har i det här landet. Det är väldigt tydligt. Som Peder Björk mycket väl vet, även om han försöker ge sken av något annat, sitter Sverigedemokraterna inte i regeringen. Därmed är det, av helt naturliga skäl, ingen SD-regering.

Det är regeringen som tillsätter utredningar. Sverigedemokraterna har alltså inte haft något som helst inflytande över om den här utredningen ska fortsätta eller inte. Det blir svårt att anklaga en SD-regering för att ha avslutat en utredning när det partiet inte sitter med i regeringen. Ja, alla som lyssnar på debatten hör hur rörigt detta är, fru talman.

Det är skillnad mot mitt svar. Vi har inte data på att det förekommer i någon större omfattning. Vi har nämligen gett länsstyrelserna i uppdrag att titta på det. Men att det inte förekommer i någon större omfattning betyder inte att det inte alls förekommer, som mina motdebattörer sa här. Jag kan tycka att det blir lite lek med ord och hårklyveri.

Avslutningsvis: Jag tycker att det är så roligt att Eva Lindh har hakat upp sig på mina resor och på att många av mötena med kommunerna har skett på slott.

Det är ju så att landshövdingarna ofta bor på slott, bland annat i Eva Lindhs hemstad, Linköping. När jag har träffat landshövdingarna har jag mycket medvetet bett dem bjuda in kommunerna. Jag ska inte säga att det är för att slippa – det var en felsägning – utan snarare för att tiden inte räcker till att besöka samtliga 290 kommuner under en mandatperiod. Annars skulle jag inte göra något annat. Då bjuds de in till ett samlat möte på slottet, på länsstyrelsens arbetsplats. Jag bryr mig ärligt talat inte särskilt mycket om exakt var mötena äger rum.

Jag har träffat kommunerna samlat, tillsammans med landshövdingarna, för några mycket bra och genomgripande möten. Därutöver har jag besökt många kommuner där gps:en också visar kommunnamnet. Det här året har jag fokuserat på att besöka valkretsarna. Men alla valkretsar har ju ett antal kommuner, och därmed besöker jag också kommunerna.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.