Skolsituationen för elever med NPF

Herr talman! Linus Sköld har frågat mig hur jag ska se till att elever med neuropsykiatriska diagnoser får samma chans som andra att klara skolan.

Alltför många elever får inte tillgång till effektiva stödinsatser i rätt tid. Det gäller även elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, NPF. Skolorna behöver därför få bättre förutsättningar att möta elevernas behov av stödinsatser. Stödet måste också sättas in tidigare än i dag. För att stötta skolorna i detta arbete genomför regeringen bland annat stora satsningar för att ge skolorna bättre möjligheter att anställa fler speciallärare och inrätta fler särskilda, mindre undervisningsgrupper. För att åtgärda bristen på speciallärare ser vi också till att fler kan utbilda sig till speciallärare.

Det är också nödvändigt att vi ser över dagens kursplaner och betygskriterier. Eftersom det finns en stor variation när det gäller kognitiva förutsättningar inom respektive skolforms målgrupp behöver de kunskapsmässiga krav som ställs, särskilt för betyget E, vara rimliga sett i relation till hela skolformens målgrupp, däribland elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi vet att NPF också kan vara en riskfaktor för långvarig skolfrånvaro om eleverna inte får rätt stöd. Därför förbättrar regeringen huvudmännens möjligheter att stärka samverkan mellan skola och socialtjänst och öka närvaron för eleverna genom satsningen på skolsociala team.

Utredningar och rapporter vittnar om att skolfrånvaro utgör ett stort problem. Samtidigt är kunskapen om omfattningen av frånvaron bristfällig. Regeringen har därför nyligen fattat beslut om kommittédirektiven Varaktigt förbättrad trygghet och studiero i skolan (dir. 2023:154).

I utredningens uppdrag ingår att lämna förslag om ett nationellt frånvaroregister som kan möjliggöra systematiska uppföljningar på flera olika nivåer och där bland annat aspekter som rör NPF särskilt ska beaktas. Utredningen ska även föreslå åtgärder som säkerställer att nolltolerans råder mot alla former av trakasserier och kränkande behandling, inklusive mobbning, i skolan bland annat mot bakgrund av att barn och unga med NPF utsätts för trakasserier.

Det är också viktigt att lärare ges goda förutsättningar att ge ett effektivt stöd till elever med NPF. Regeringen har tidigare i år tillfört medel och gett Statens skolverk och Specialpedagogiska skolmyndigheten i uppdrag att stärka stödet till barn och elever med NPF.

Vidare behöver möjligheterna att följa upp hur det går för elever med funktionsnedsättning i skolan vara goda. Utredningen om mer kunskap om barn och elever med funktionsnedsättning i skolväsendet redovisade sitt betänkande den 15 december, och förslagen bereds nu inom Regeringskansliet.

Herr talman! Föräldranätverket Rätten till utbildning har samkört statistik från Socialstyrelsen och SCB för att få fram uppgifter om hur skolan fungerar för elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Herr talmannen undrar förstås hur det gått, och svaret är: inte så bra.

Var tredje elev med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar går ut nian utan behörighet till gymnasiet. Detta kan jämföras med elever som inte har en sådan diagnos, där 12 procent går ut utan behörighet till gymnasiet. Det är alltså nästan tre gånger så vanligt att elever med NPF inte blir behöriga efter grundskolan.

Genomsnittligt meritvärde för gruppen med NPF är 159 poäng, att jämföra med 235 för dem som inte har en NPF-diagnos. Detta får ödesdigra konsekvenser. Det finns nämligen också uppgifter om självmordsfrekvens i elevunderlaget. Gruppen med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, som utgör 11,4 procent av den undersökta kohorten, svarar för nästan vartannat självmordsförsök.

Man kan förstå att det måste vara förfärligt att gå i en skola som ställer krav på att man ska klara av saker i en miljö som gör funktionsnedsättningen till ett hinder. Konsekvenserna syns i resultaten, i problematisk frånvaro, som ministern pekade på, och i hur den psykiska ohälsan bland unga skenar.

När uppgifterna presenterades fick Lotta Edholm tillfälle att kommentera dem i Sveriges Radio. Då hänvisade hon till den utredning om trygghet och studiero som regeringen har tillsatt. För det första innehåller nämnda utredning en lång rad idéer om repression, det vill säga bestraffning, men inga idéer om hur stök och otrygghet ska förebyggas. För det andra kan väl inte trygghet och studiero vara det enda svaret på hur elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar ska få samma chans att klara skolan. Det är därför vi har denna debatt i dag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När Lotta Edholm i dag får tillfälle att lägga ut texten lite mer om hur hon ska göra för att elever med NPF ska få samma chans svarar hon att hon satsar stort på att skolor ska ha bättre möjligheter att anställa fler speciallärare. Men när man granskar det påståendet kan man konstatera att den statliga pengen till skolan i år räcker till 3 000 färre lärartjänster än under vårt sista regeringsår, 2022. På det viset blir det inte fler speciallärare.

När det därutöver gäller kommunernas huvudansvar att finansiera skolan underfinansierar regeringen kommunerna ordentligt. Konsekvenserna av dessa neddragningar visar sig tydligt. Det är 13 kommuner som har höjt skatten vid årsskiftet. Var tredje kommun gick med underskott 2023, och 2024 väntas bli värre.

Finansministern sa i höstas: Budgetera med underskott! Det finns kommuner som har gjort det. Min grannkommun hemma, Piteå, är ett exempel. Det budgeterade underskottet är 116 miljoner, och ändå kan man läsa i lokaltidningen om förvaltningens oro för att pengarna och resurserna inte ska räcka till stödet för elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Hur ska det då gå i kommuner där lokalpolitikerna inte kan, vill eller vågar följa finansministerns uppmaning?

Var tredje elev med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar blir inte gymnasiebehörig. Elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har 76 poäng lägre genomsnittligt meritvärde. Detta får ödesdigra konsekvenser. Vad ska vi, bortom nedskärningar och repressiva förslag, göra åt detta, skolministern?

Herr talman! Jag delar helt Linus Skölds oro över dessa elever och deras möjligheter att klara den svenska skolan. Vi har under en lång följd av år trott att svaret på alla frågor är inkludering och inte förstått att en del av dessa elever behöver exempelvis betydligt mindre undervisningsgrupper och fler speciallärare än andra elever. Jag är helt övertygad om att det synsättet måste förändras innan vi kan komma till rätta med dessa problem.

Men jag är lite förvånad över att Linus Sköld inte tycker att utredningen om trygghet och studiero är viktig utan att allt bara handlar om repression. Inga elever drabbas sannolikt så hårt av att det är rörigt i klassrummet som elever som har svåra koncentrationssvårigheter, till exempel. Vi vet att elever som har NPF-diagnoser drabbas av mobbning i större utsträckning än andra elever. Därför är det viktigt att det finns ordningsregler och att skolans personal - lärare, rektorer och så vidare - känner ett starkt stöd i ryggen när man försöker upprätthålla de ordningsregler vi har kommit överens om.

Det är också viktigt att veta hur stor frånvaron är i svensk skola. Det är därför den här utredningen också ska lägga fram ett förslag om ett nationellt frånvaroregister. Vi vet nämligen att många av dessa barn är hemmasittare.

Vi kommer också redan nu, under 2024, att ge ett uppdrag som handlar om att kartlägga elevfrånvaron 2024 för att se om den har ökat eller minskat. Detta är en uppföljning av en tidigare utvärdering som gjordes för några år sedan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi måste också se över läroplanerna, som vi har diskuterat tidigare. För en del elever är det näst intill omöjligt att uppnå betyget E för att kraven är ställda på ett sådant sätt att de helt enkelt inte förmår detta. Det måste vi göra något åt.

Vi måste göra något åt betygssystemet, som också är väldigt stressande för att man inte riktigt vet vad det är man ska åstadkomma.

Jag tror att utredningen om trygghet och studiero är väldigt viktig, inte minst för de elever som har NPF-diagnoser. Vi vet nämligen att ett stökigt klassrum, där man dessutom inte riktigt vet vad det är man ska göra och det kanske finns kompisar som är elaka mot en, är ett stort problem.

Herr talman! För mig blir det svårt att följa ministerns logik. Under decennier har ministern och hennes partikamrater slagit på oss socialdemokrater och försökt tillskriva oss uppfattningen att vi vill sänka kraven, när vi har sagt att vi vill undersöka om det underkända betygssteget leder till negativa, potentiellt livslånga, konsekvenser. Nu står ministern här och säger att hon vill sänka de krav som hennes egen partikamrat Jan Björklund stipulerade när han var minister på Utbildningsdepartementet och bestämde hur kunskapskraven, som det hette då, skulle se ut. Nu är det dessa krav Lotta Edholm vill sänka. Jag får inte ihop logiken.

Med den här statistiken kom en skrivelse till alla ledamöter i utbildningsutskottet. Jag tänkte läsa upp ett citat. Skrivelsen kommer från ett föräldranätverk, en sammanslutning av föräldrar till barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar av olika slag. De har beskrivit det så här:

"Att ha en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning innebär att du kan ha utmaningar med fokus, koncentration och att avsluta uppgifter. Kanske blir du också ofta rastlös och har svårt att styra dina impulser. Du kan behöva hjälp med att planera, prioritera, starta upp, fokusera och avsluta. Att ha npf innebär såklart inte per automatik besvär som oro, ångest, depression - och en känsla av att inte längre vilja leva. De här följderna är istället resultatet av att ständigt behöva uppleva misslyckande efter misslyckande, ett starkt utanförskap och en svår oro för att inte klara sig i framtiden. [- - -] Detta gör att vi är mycket oroade över de förslag till hårdare tag i skolan som vi dagligen hör från politiker eftersom det kommer att leda till ännu mer psykisk ohälsa för barn med npf."

Jag tänker på ministerns oförståelse för min kritik mot repressionen. Under förra mandatperioden presenterade Liberalerna ett reformpaket som de kallade för Ordningslyftet. Nu har de gjort gemensam sak med Sverigedemokraterna och dragit till med de här kommittédirektiven - jag minns inte exakt hur de var formulerade. Det är bara repression.

Jag tycker att det vore intressant att höra Lotta Edholm resonera om risken för att elever som till exempel har koncentrationssvårigheter, blir rastlösa och har svårt att styra sina impulser också blir de elever som kommer att bestraffas när miljön gör att deras funktionsnedsättning blir ett funktionshinder. Den repressiva linjen kommer att leda till att de bestraffas för detta. Hur ser ministern på den risken?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag tror att elever med NPF-diagnoser är de som gynnas mest av att det är lugn och ro i klassrummen, att det finns tydliga ordningsregler som vuxenvärlden ser till att upprätthålla och att man ser till att elever som mobbar andra elever måste sluta med detta. Skolan i Sverige är stökigare än i andra länder. Vi har större problem med ordning och reda än många andra länder. Jag är helt övertygad om att vi måste göra något åt det.

Men det innebär inte att vi ska ha en repressiv skola. Jag förstår faktiskt inte detta. Jag tror att de flesta elever vill ha en skola där det är lugn och ro, där lärare inte accepterar att bli kallade könsord, till exempel, och där våld och hot inte är en del av vardagen. De elever som drabbas absolut värst när vi har ett sådant tillstånd i skolan är elever med neuropsykiatriska diagnoser.

Självklart ska vi inte sänka kraven i våra kurs- och ämnesplaner och i vårt betygssystem. Vi ska ändra dem så att de blir mer i linje med hur barns hjärnor utvecklas. I dag finns det elever som även när de faktiskt anstränger sig väldigt hårt har svårt att uppnå de mål och betygskriterier som finns. Så kan vi naturligtvis inte ha det. Jag ser fram emot utredningarna när de kommer.

Fru talman! Sammanfattningsvis hör jag att Lotta Edholm inte alls vill erkänna risken att elever med koncentrationssvårigheter och svårigheter med impulsstyrningen skulle bli föremål för att till exempel utvisas ur undervisningslokalen utan föregående tillsägelse, som ett exempel på hur man ska skärpa de repressiva åtgärderna. Jag tror precis som Lotta Edholm att alla vill ha ett klassrum som är lugnt och tryggt att vistas i, men det bästa sättet att uppnå det är inte att vidta den hårdaste bestraffningen när något går fel, utan att förebygga att något går fel. Att förebygga ordningsstörningen och förebygga kränkningen är det bästa sättet att uppnå lugn och trygghet i klassrummet, inte att ge den starkaste reprimanden när något redan har gått fel.

I tillägg till detta noterar jag att Lotta Edholm inte har någon invändning mot min beskrivning av hur regeringens ekonomiska politik riskerar att drabba den här elevgruppen. Det är besparingar på skolan och nedskärningar för kommuner - och för den delen även för regioner; det här är en elevgrupp som kommer att drabbas av längre väntetider till bup med den ekonomi som regionerna går till mötes. Jag noterar alltså att Lotta Edholm inte har några invändningar mot mitt sätt att beskriva den ekonomiska politiken, och jag tar det som en bekräftelse på att nedskärningar och repression är svaret på hur Lotta Edholm vill göra skolsituationen bättre för elever med NPF.

Fru talman! Jag måste erkänna att jag faktiskt inte förstår att Linus Sköld tycker att det är okej att det är som det är i klassrummen i dag. I dag stänger vi skolor i Sverige i stället för att stänga av ett litet antal elever som hotar och som ibland till och med använder våld i svensk skola.

Anmälningarna till Arbetsmiljöverket om hot och våld har mer än fördubblats på tio år. Vi måste ta detta på stort allvar. Ett sätt att göra det är att se till att ha ordningsregler som faktiskt upprätthålls. Det gynnar också elever med NPF-diagnoser. Självklart ska en lärare i en klassrumssituation kunna använda de medel som krävs, men lika självklart måste man ta hänsyn till elevens förutsättningar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Ett stort problem har varit att vi har tyckt att elever med till exempel autism ska sitta i samma klassrum och ha samma typ av stöd som de andra eleverna i klassen. Vi behöver fler mindre undervisningsgrupper, inte minst för den här kategorin elever. Vi behöver också fler speciallärare som kan hjälpa elever direkt för att uppnå målen. Vi behöver också en stark elevhälsa.

Att bara säga att det inte är något problem med ordning och reda i skolan och att vi kan låta det vara som det är, samtidigt som vi vet att ordningsproblemen och mobbningen har ökat och att många lärare inte känner ett stöd från politiken när de faktiskt använder sig av de medel som finns i skollagen för att se till att det är lugn och ro i klassrummet, det tycker jag faktiskt är märkligt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.